… och där är Janus fjärde ansikte med.
Både omnämnandet och den fina försäljningen har varit helt överväldigande.
Vi vet bättre än så
I freden vid Brömsebro 1645 övergick Jämtland till Sverige.
Tänk om några av oss övriga svenskar plötsligt skulle få för sig att det var ett dåligt beslut.
De skulle då sätta upp webbplatser där de rapporterade om brott som begås i Jämtland. De skulle ifrågasätta alla brott där gärningsmannen inte var känd, och säga att ”det är nog en jämte, men gammelmedia mörkar”.
De skulle berätta hur skrämmande hög arbetslösheten är i Jämtland. De skulle ifrågasätta varför vi ska försörja så många jämtar när vi egentligen har nog med oss själva. De skulle berätta hur många gamla och barn i övriga Sverige som inte får vård och skola bara för att vi håller på och skänker alla våra pengar till jämtarna. De skulle producera siffror som visar hur en jämtländsk familj får 30 000 skattefritt i månaden från svenska staten, utan att lyfta ett finger.
De skulle dra fram exempel på jämtar som klagar på olika fenomen i samhället, och påpeka hur otacksamma de är mot Sverige.
De skulle påpeka hur jämtar som inte äter allt som bjuds har klara svårigheter att anpassa sig till det svenska samhället. Hur jämtar som väljer att bosätta sig i närheten av andra jämtar inte egentligen vill tillhöra Sverige. Hur jämtar som pratar med dialekt inte ens försöker lära sig riktig svenska.
Men så gör vi förstås inte.
För vi förstår att om arbetslösheten är hög i Jämtland har det strukturella skäl, och då är det något vi får tackla gemensamt. Det är något vi kan göra något åt utan att peka finger.
Och vi förstår att även om vissa jämtar begår brott är det inte övriga jämtars fel.
Vi förstår att människor inte är sitt ursprung, utan att vi är de vi väljer att vara, och att vi alla har rätt att mötas utan fördomar.
Vi förstår att även de vi inte har så många gener gemensamt med egentligen är som vi.
Vi vet bättre än att fördöma hela etniska grupper.
Vi är bättre än så.
God Jul alla jämtar och övriga världsmedborgare!
Bokbloggare mot rasism
Alla som vill protestera mot rasism är välkomna till Kärrtorp. Ingen är särskilt inbjuden.
Det gör det problematiskt för SD. De har ju nu två ganska olika väljargrupper som trängs under samma blåsippeparaply:
- De extrema, dvs rasister och islamhatare, de som egentligen gillar Svenskarnas Parti, och tycker SD var bättre förr, innan Åkesson mesade till profilen
- De ljusbruna, som inte är rasister, utan bara tycker ”det har gått för långt det hära med invandringen” och ”vi måste ta hand om dem som är här”
Konceptet är inte unikt för just SD. Många partier har flera sorters väljare, som man måste hålla nöjda samtidigt. Och just den typen av ämnen som delar väljargruppen, som sänkta skatter i fallet M, vinster i välfärden i fallet S och kommunism i fallet V, är det bäst att undvika så långt möjligt.
SD kan alltså ta ställning mot rasism så länge som man gör det på ett ytligt plan, men att gosa alltför mycket med kulturvänstern skapar en risk att deras grundstomme av väljare väljer soffan, ND eller SP.
Så då skriver man en lång, moraliserande insändare att man visst är emot rasism, framför allt mot oss svenskar, men att man inte kan delta för att grupper man tycker alla borde ta avstånd från är välkomna. Och det är egentligen arrangörernas fel, för de skulle ha vägra dessa gruppers deltagande.
Dessutom tar inte demonstrationen ”avstånd från politiskt våld som princip”. Den tar inte heller avstånd från dödsstraff, kvinnomisshandel eller mobbing. Så då är den med samma logik ”för” dessa fenomen.
Att ingen är inbjuden och alla är välkomna betyder att man inte värderar deltagarnas rätt att delta, så SDs insändare hänger inte ihop logiskt för fem öre. Men det är ändå ett strategiskt korrekt beslut, för deras väljare fattar inte det. De är inte tillräckligt pålästa för att inse bristen på saklighet. Påstår jag. Har jag fel blir jag glad.
Men så ska Avpixlat delta. I ett långt inlägg förklarar de varför. De tänker nämligen gå dit och demonstrera mot politiskt våld, istället för rasism. Jo. Ordet ”rasism” nämns inte alls i hela inlägget. Jag hoppas innerligt att alla som är där kan avstå från att ge sig på dem. Ignorera dem, eller gå dit och tacka dem för att de ställer upp för världens förföljda. Krama dem lite, så de känner värmen och gemenskapen. De har nog inte fått så många kramar i sitt liv.
Det är jobbigt när man älskar att vara martyr att inte stå i rampljuset, och nu vill de vinna tillbaka sin terräng.
===
Jag har skrivit om rasism, nationalism och främlingsfientlighet sedan 2009, främst på en annan blogg. Det som öppnade mina ögon för vart vi var på väg är en ganska tunn bok som fortfarande är relevant, och som jag gärna lyfter fram som en av få som verkligen förändrat hela min prioritering när det gäller samhällsfrågor. När jag läst ut den satte jag kampen mot nationalismen främst på agendan, och där har den varit sedan dess. Andra viktiga ämnen, som personlig integritet, är faktiskt underordnade.
Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat, jag käkar pizza
När jag blev inbjuden av Bokbloggare mot rasism att ge ett lästips blev valet självklart. Niklas Orrenius har följt SD sedan långt tillbaka, och det riktigt fina med boken är att den inte är ensidigt raljerande, utan han ger ett nyanserat porträtt.
Min nya roman, Cuprum, är också nyanserad. De människor som valt nationalismen har nästan undantagslöst gjort det för att de är rädda för det som kommer utifrån. Det finns en genomgående skräck att något fint och unikt är på väg att gå förlorat för alltid.
I romanen, som är en fortsättning på Ferrum, med vissa personer från Janus fjärde ansikte, får du följa Pelle från Karlskrona, född 1975, från 1987 och framåt. Parallellt drar jag ut linjerna från den situation idag, och visar hur den leder fram till en ny kristallnatt med muslimerna som mål år 2024.
Jag vill dela med mig av snart fem år av bloggande, kommenterande, läsande och lärande. Jag vill sänka graden av hat istället för att höja den.
Och framför allt: Jag vill öppna ögonen på de ljusbruna. De som kommer att avgöra valet 2014.
Somalier som syrier
Så jag tycker det är väldigt bra att tidningarna – och då främst AB – inte bara rapporterar siffror från Syrien, utan också faktiska fall. Det ger en känsla av närhet – av att detta angår oss alla. Det bidrar till att vända den flyktingfientliga opinionen åtminstone något.
Och så tänker jag att om man hade gjort så med Somalia hade vi kanske haft en annan situation idag. Den ”insikt”, utbredd långt utanför nationalisterna, som säger att de somalier som flyr hit inte har ”riktiga” problem hade kanske inte haft sådant fäste.
Men det är också möjligt att jag har fel.
Syrier ser ut ungefär som vi. De bär i många fall inte slöja, och de visas i miljöer som vi känner igen oss i. Det gör det lätt att empatisera med dem. Dra ut linjerna och känna att det skulle kunna vara jag och min familj.
Kanske är det så att hur många historier man än hade berättat om flyende somaliska familjer hade det i alla fall inte hjälpt. Kanske har vi i så många år överösts av bilder på svältande afrikanska barn att Sveriges folk hade ryckt på axlarna och känt att det där berör inte oss egentligen, och jag kan väl skänka en liten slant, men de behöver ju inte komma hit bara för att det är lite krig och förföljelser och så.
Där har vi i så fall den verkliga rasismen – den som man inte vet om själv.
Wermlandiana
Recension av Ferrum i Wermlandia
Helt oväntat damp det ner ett exemplar av Wermlandiana – medlemstidning i Föreningen Värmlandslitteratur, där jag inte är medlem. Inte än i alla fall.
I den fanns ett antal böcker med Värmlandsanknytning recenserade, så även Ferrum.
Jag gillar att bli kallad ”rask berättare”, och framför allt att spänningen hålls uppe till slutet, och att slutet var oväntat.
Det värmer extra mycket, ända ut i tårna, att mina böcker räknas som Värmlandslitteratur, trots att jag är utflyttad.
Muslimer som hatar tomtar
Just Lucia är en sådan svensk tradition som nationalister håller extra kär. En ny tradition har blivit att hata alla som överhuvudtaget petar i denna gamla tradition. Och den gamla traditionen är uppenbarligen att pepparkaksgubbar och tomtar ska vandra med Lucia.
Förra året vet vi hur det blev.
Först var Sveriges Lucia svart, och det blev ramaskri. Man var ”inte rasist, men” alla vet ju att den riktiga Lucia är blond och blåögd.
Sedan fortsatte det med att en lärare deklarerade att det inte skulle vara pepparkaksgubbar i tåget i hennes klass. Varför går åsikterna isär om – enligt henne för att barnen fått välja, och enligt en mamma för att läraren var rädd att förolämpa färgade. Den rätta versionen var enligt Sveriges alla nationalistiska media den andra – de visste bestämt att läraren ljög. Det fanns ingen möjlighet att mamman missförstått läraren, utan nu skulle hela Sverige plötsligt rensas på pepparkaksgubbar av hänsyn mot dem som inte är vita. Än idag dras detta brott mot Genève-konventionen upp, trots att det gått ett år.
I år har det nu börjat i Jimmie Åkessons grannhemkommun Bromölla. Man skulle bara ha tärnor och stjärngossar i tåget för treorna. Detta är i sig inte särskilt konstigt. På dagis brukar alla barn få vara allt de vill – även Darth Vader om andan faller på – och sedan blir det mer och mer uppstyrt ju äldre barnen blir. Det vill säga tåget blir anpassat efter estetiken och publiken. Jag har varit med om åtskilliga Lucia-tåg för både mig själv och mina nu vuxna barn där det varit bestämt hur man ska klä sig.
Men nationalistmedia ”rasar”, för att använda ett populärt verb. Och i detta fall är de verkligen rasande. För de vet minsann att detta har inte med traditioner och estetik att göra, utan det är en anpassning till …
… islam.
Jo ni hörde rätt.
Det är muslimerna som kommer hit och kräver att vi ska ändra våra tusenåriga luciatåg innehållande pepparkaksgubbar och tomtegubbar till att enbart omfatta det kristna helgonet Lucia och hennes vitklädda sällskap.
För så firar ju muslimer Lucia världen över. Eller hur?
Jag påstår följande: De ljusbruna inte-rasist-men-hatare som nu ”rasar” är oallmänbildade. Det är ett brutalt ord, men det är ändå korrekt. De har ingen koll på vare sig religion eller historia.
Och det räcker inte. De saknar också förmåga till kritiskt tänkande. Till reflekterande.
Och vi kan skaka på huvudet åt dem, men vi måste förstå dem för att kunna hantera det läge Sverige är på väg in i. Det handlar inte längre om bara pepparkakor och ”rasande” föräldrar.
Dessa människor är många, de är arga, de känner sig ignorerade, och de är av samma skrot och korn som förde Hitler till makten.
Release-fest
När man ska ordna release-mingel är det en fördel att ha vuxna barn i restaurangbranschen.
Jag har två sådana.
Väldigt fint ordnat, enormt goda tapas, och framförallt: mycket trevliga gäster var det igår!
TV-licens på övertid
TV-licensen för mig och min man, med stadiga heltidslöner, är en så liten del av våra totala räkningar att den bara swischar förbi som en rad i kontoutdraget en gång i kvartalet.
Men för mina nyutflyttade vuxna barn gör den ett påtagligt hål i plånboken – liksom den gjorde för mig på 80-talet.
Likaså för ensamstående föräldrar, arbetslösa, långtidssjukskrivna.
Och det är en märklig uppfinning att vi ska kunna dela en hel familj på en licens, medan den som precis börjat vuxenlivet, och som kanske inte ens har en TV, ska betala lika mycket för att ha rätt att använda en Internet-uppkoppling på svensk mark.
Dessutom går ju en del av licensen rimligtvis till Radiotjänst, bara för att de ska administrera alltihop. Jag har skrivit långa bestridanden åt både mina egna barn och åt deras vänner, när de godtyckligt blivit fakturerade för TV-innehav. Fakturan ser ut ungefär så här. ”Vi har beslutat att du förmodligen har en TV, för vi tycker det borde vara så. Om du inte har en TV måste du bevisa det. Annars betala. Och förresten. Även om du bevisar det kommer vi inte att tro dig. Bara så du vet.”
Och jo, jag har vunnit. Och där finns ytterligare en social orättvisa. Du ska ha tillgång till någon som vet hur man författar formella skrivelser för att klara dig, även när du har rätt.
Men med nya regler om Internet-uppkoppling går ingen säker.
Ingen hade kunnat lansera ett så korkat system idag. Det lever kvar bara för att det funnits så länge att ingen längre var med när det infördes.
Ska vi ha icke-kommersiell TV måste vi dela solidariskt på kostnaden, och det finns redan ett fiffigt system för dylik administration.
Statlig inkomstskatt, heter det.
Just do it.
Jagsyns – varning!
Ensidig marginal
Jag vill starkt varna för tryckeriet Jagsyns. På grund av tidsbrist vände jag mig till dem för att trycka vinterkatalogen – det var bråttom att få fram dem. Jag brukar annars bara vända mig till sådana jag känner till.
Foldrarna blev skeva. En del av framsidan hamnade på baksidan, och även insidan var fel. De har helt enkelt skurit fel. Fem millimenter på ena sidan, en på andra. Det gör att det finns en bred marginal på vänstersidan, och ingen på högersidan.
Jag försökte reklamera den, och har nu, efter närmare tio otrevliga och nedsättande email, givit upp.
Utgångspunkten är att jag har gjort fel. Fast trots väldigt många ord och mail fram och tillbaka har jag inte fått reda på hur jag gjort fel. Jag skickade filer, de klagade på dem, och jag ändrade enligt deras anvisningar och skickade om – ett par gånger, och de godkände de sista. Jag ringde särskilt och frågade, och de svarade att allt var i sin ordning.
Och filerna var symmetriska med tre mm bleed och en tydlig mitt, som sedan hamnade helt snett i falsningen.
Nästa utgångspunkt från deras sida är att det är OK att det är fel. För så säger direktivet. Två millimeter ”får” det vara fel. Men den ser verkligen hemmagjord ut. Jag kan inte acceptera att detta ska vara tillåtet.
Nej. Jag kommer inte att ge mig. Det är en principsak – man ska inte nöja sig med så dålig kvalitet.
Så jag suckar och kavlar upp ärmarna, och hoppas i alla fall att denna varning gör att färre blir drabbade.
De som går att rädda
”Hur kunde det hända” är frågan alla vi som lärt om judeutrotningen i skolan ställt oss. Att nazismen var fel och att rasism, med apartheid som i Sydafrika, också är förkastligt är djupt rotat i det svenska medvetandet. Vi sätter likhetstecken mellan nazism, rasism och ondska.
Jag har ju vandrat runt i olika grupperingar ett tag under min research för Cuprum, och jag är, som jag tidigare skrivit, uppriktigt rädd. Historien upprepar sig, medan den högre debatten fokuserar på märkliga sidofrågor, såsom vem som kan kallas ”rasist”, huruvida det är rätt eller fel av Timbuktu att rappa om våld, om FP ”fiskar i grumliga vatten” när de föreslår språkprov för invandrare, huruvida SD bör avgöra brytpunktsproblematiken och huruvida sverigedemokratiska kommunalråd i Sveriges utmarker har begått diverse brott. Det har de ju alltsomoftast. Men vad hjälper det när stora delar av det svenska folket i övrigt samtidigt ägnar sig åt den största åsiktsförflyttning jag varit med om i mitt 47-åriga liv.
Jag kallar sällan eller aldrig sverigedemokrater som grupp för nazister eller för rasister. Dels för att det inte är sant annat än i en del av fallen, och dels för att det är extremt kontraproduktivt. Det skapar bara ett hysteriskt och anklagande tonläge.
Jag tycker istället diskussionen om nationalismen måste föras utan att oavbrutet prata om det politiska partiet SD. Och jag tycker vi delvis ska sluta skuldbelägga SD för nationalismen. Nationalismen kom först. SD är en produkt. Jag vill gå längre än så och säga att SD och deras procentsats faktiskt är långt mycket mer ointressanta än den nationalistiska åsiktsförflyttning jag nämnde.
Och det är än mindre meningsfullt att bunta ihop SDs åsikter med övriga partier. SD har åsiktsöverlapp med de flesta falanger. Man har konservatismen ”det ska vara som det var” gemensamt med KD och många gråsossar och gammelmoderater. Den ekonomiska politiken med främst S. Och EU-motståndet med V och MP. Alla former av guilt by association blir därför ”ovärda”, som generation Y säger.
Den svenska nationalismen bestod för femton år sedan av en liten grupp nazister och rasister som hatade judar och färgade, och som marscherade på Karl XIIs dödsdag och i största allmänhet var rätt löjeväckande. I övrigt fanns ett utbrett gnäll mot invandrare ”som får allt de pekar på” i svenska gårdar och stuvor, men den var ofarlig för den var ledarlös, och de som verkligen ville göra något åt saken hade ingen röst. De var hänvisade till att skräna, marschera och dela ut flygblad.
Men så kom Internet.
Hitler behövde vinna ett demokratiskt val för att komma åt medierna och kunna använda dem för propaganda. Internet ger alla en röst. Och svenska nationalister har använt den väl. I kommentarsfält, i facebookgrupper, på webbplatser och annorstädes pumpas samma budskap ut hela tiden. Vi vet vilka de är. ”De kostar pengar, de är inte flyktingar egentligen, de begår brott, de får aldrig jobb, och får de jobb tar de det från en svensk, de kommer hit och kräver”, yadayada.
Bakom denna propagandamaskin finns olika grupper av nationalister som oftast inte känns vid varandra.
- Det är de verkligt mörkbruna rasisterna, som menar att färgade är på väg att utrota alla vita genom att komma hit och blanda sig med oss. ”Genocide”, dvs folkmord, är ordet som används.
- Det är en sidogrupp av ovanstående med de som hatar muslimer bortom allt annat, och som är övertygade om att de kommit hit för jihad, och för att tvinga alla svenska kvinnor bära slöja. Ungefär som morerna gjorde i Spanien.
- Sedan finns de normalbruna, som inte nödvändigtvis är rasister och definitivt inte nazister, men som tycker att alla flyktingar urholkar den svenska ekonomin, och att det daltas för mycket med människor från andra kulturer. De ska vara som vi, eller flytta härifrån.
- Och så finns de ljusbruna som tycker att ”det ligger något i det där”, och som är i början av sin åsiktsförflyttning. De känner invandrare. De är inte rasister. De kan fortfarande räddas med fakta. Det värsta man kan göra mot dem är att sätta nedsättande stämplar på deras åsikter. När vi hånar dem föser vi bort dem.
Alla dessa grupper har det gemensamt att de anser att Sverige skulle må avsevärt bättre om vi var fler pursvenskar här. De har också det gemensamt att de hatar att bli kallade rasister. De som verkligen är det säger ”rasist är ett annat ord för anti-vit”. Övriga slår ifrån sig. De har inget emot adopterade svenskar. Alltså är de inte rasister. Det är kulturskillnaderna de inte vill vara med om.
”Nationalist” är ett bättre ord för all of the above. Det är dessutom ett ord de själva använder, och därför slipper man semantiskt tjafs när man använder det. Visst är det roligare att sätta nedlåtande epitet på en meningsmotståndare, men det har ett högt pris.
Vi behöver börja ta de riktiga diskussionerna. Den om varför vi hjälper flyktingar, när övriga Europa vägrar. Varför arbetskraftsinvandring är en plus-affär. Vem som egentligen begår brott. Och att det inte bara är att ”skicka pengar till närområdet istället för att ta hit dem”. Jag tycker här att Aftonbladets nya serie om flyktingar från Syrien är väldigt bra. De visar människorna bakom siffrorna.
All den tid vi politiskt korrekta och intellektuella spenderar åt att låtsas att vi har rätt att sätta agendan och föraktfullt rasiststämplar allt vi tycker är fel är faktiskt förlorad, och det blir allt svårare att vända samhällsdebatten rätt för varje dag som går. Sverige utanför storstäderna blir gradvis brunare, och när nästa kristallnatt kommer, fast denna gång med muslimer som fiende, finns det inte många kvar som inser att det faktiskt kunde hända igen.
Vi har alla ett ansvar att se till att vi inte hamnar där.
Trotz allt 