Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.

Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.

Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.

För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.

Då etablerades skalorna:

Vänster = socialism, revolution, nytänkande

Höger = kapitalism och konservatism

Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.

Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.

Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.

Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.

De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.

Jag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.

Vilka är de då, de konservativa?

Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?

Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.

Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.

Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.

För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.

För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.

Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.

Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.

S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.

Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.

SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.

För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.

Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.

Som jag skrev i Frågorna som splittrar SD, och som jag skrev i Den socialdemokratiska SD-kvinnan: Vi behöver mota SD med att tvinga dem att konkretisera, och genom att syna vad de faktiskt säger.

Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.

”Alla ska med”, är en S-slogan.

Vad sägs om ”alla måste hinna med”?