Månadsarkiv: juli 2014

Norra Rhône

Publicerat den av

 

Cave de Tain L'Hermitage

Cave de Tain L’Hermitage

Vi har egentligen varit främst i Södra Rhône, och mest åkt igenom Norra Rhône, men efter en spännande provning med Munskänkarna förra året kändes detta års resa som ett bra tillfälle att upptäcka de norra delarna. Vi bor i staden Privas, sydväst om Valence. Privas var under ett drygt sekel fäste för huguenote:erna, och genomled 1629 som straff en svår belägring, när Louis XIII och Cardinal Richelieu fått nog. Jag läste om detta i morse. Lustigt nog lyssnade vi i bilen igår på samma religionskrig från Gustav II Adolfs perspektiv i Herman Lindqvists Historien om Sverige.

Det gick hursomhelst inte värst bra för Privas. Alla flydde, dödades eller blev galärslavar. Jag kan bara konstatera att det är märkligt vilken vikt vi människor envisas med att fästa vid våra medmänniskors val av tro, och det är tragiskt hur tro alltid använts som maktmedel.

Vi älskar Hermitage och billigare kusinen Croze-Hermitage, med legenden om korsriddaren som djupt ångerfull blev eremit och odlade vin, så vi åkte till turistbyrån i Valence och fick lite tips. Vi hamnade så småningom i Cave de Tain L’Hermitage, som är en stor tillverkare av viner från hela regionen. Man vet ju aldrig riktigt vad man har att vänta sig när man kliver in genom dörren till en vintillverkare, och i detta fall blev vi lite besvikna. Butiken var rätt liten, och vintillverkningen fick beskådas genom en fönsterruta, som gjorde fotografering omöjlig. Vid två prydliga diskbänkar stod två, ibland en, sommelier och höll i provningarna. Runt dem trängdes ett tio-femtontal provsmakare. Det blev inte många ord bytta. Däremot var vinerna desto bättre, och enormt prisvärda.

Alla var sådär bäriga och peppriga som syrah från dessa områden brukar vara, och de dyrare hade fler toner, trevlig struktur, uppmjukad av vanilj från faten. Vi köpte rätt många kartonger av blandad kvalitet. Det mesta rött, men två dunkar marsanne slank med, och så fick vi en flaska vitt. Ska studera den närmare senare.

Förr satt jag ju som alla andra med kartor och hittade vägar att åka på. Nu har vi överlåtit sysslan till GPSen. Ibland blir det fel. Det blev det idag. Vi hamnade inte alls i den närliggande by jag siktat på, utan på betalvägen A7 utan möjlighet att vända, på väg norrut mot Lyon.

PrislistaVi åkte därför till en liten caveau i en by vid namn Saint-Pierre-de-Boeuf, som drevs av en tillverkare vid namn Alain Paret. Domänen var nu inne på andra generationen, vilket är exceptionellt kort tid, men de två vinerna vi hann prova innan stängning var också prisvärda. Det första, som var ett St Joseph, hade allt man kan vänta av bär, struktur och peppartoner, medan det andra, som var ett bordsvin, var lite bråkigare, men ändå med alla smaker framträdande. Vi köpte en kartong av varje. Det billigare, som kostade 5:80, kan vi använda till stark grillmat.

Om jag ska välja en favoritdruva bland de blå blir det faktiskt syrah. Den har verkligen allt, och den blir sällan besk eller obehaglig på annat sätt. Merlot ligger också bra till, men syrah vinner. I slutet av resan ska vi dock till Valpolicella för andra gången, och där väntar amarone. Jag kanske ändrar mig vid det laget.

Beaujolais

Publicerat den av
Vinprovning hos Duboeuf.

Vinprovning hos Duboeuf.

Rakt igenom Beaujolais-distriktet har vi åkt idag. Vi började på turistbyrån i La Chapelle-de-Guinchay. Den var trevligt ordnad med butik och pratglad madame. Hon rekommenderade oss att åka till Hameau Duboeuf, några kilometer därifrån, där ägarna till vingården byggt ett stort museum, med filmvisning, fullstorleksdockor och lekar för barnen. Besöket avslutades med en provning i gammal miljö.

Sommelieren pratade engelska, men han sa mycket mer till de fransktalande gästerna noterade vi, så vi gjorde som vi brukar: Jag pratar franska och översätter till Micke efteråt – för att locka fram mer fakta och fler anekdoter.

Beaujolais har 12 AOC:er. Av dem är tio cru:er, och sedan finns Beaujolais och Beaujolais-villages. Sju av cru:erna är byar, och de övriga tre är sammanslagningar av flera byar. De enda druvor som är tillåtna är gamay för rött och chardonnay för vitt.

Duboeuf tillverkar runt 30-35 miljoner flaskor om året.

Vi började med en chardonnay. Den smakade smör och lite grape. Mycket trevlig.

Efter det fortsatte vi med en röd från appellationen Juliénas. Den var blommig och fruktig, med toner av körsbär. Appellationen Moulin-à-vent – väderkvarn – var rundare och snällare, med fler smaker och en smula strävhet. Vi köpte ett par kartonger om sex i butiken som följde, och även en rosé på dunk.

Det regnade ganska rejält, så vi avstod ett besök på gården, och åkte vidare. Vi följde deras Route de vin, och hamnade i en by vid namn Fleurie – en av appellationerna – och där fanns det gott om vingårdar. Vi valde helt enkelt den trevligaste skylten, och hamnade hos Madame Lardy.

Vintillverkarparet Lardy är på fädernet tredje generationen. Deras son kommer att bli fjärde. De tillverkar 70 000 000 flaskor om året, med vinodlingar i flera appellationer. Vi provade fyra sorter:

Beaujolais-village var deras vita. De har ökat tillverkningen av vitt, för den börjar bli populär, ju mer känd den blir, den vita beaujolaisen. Den var blommig och smörig som en typisk chardonnay, men också rätt fräsch med en trevlig syra. Prisvärd för 7:40.

Det röda från appellationen Fleurie var bärigt, med inslag av hallon, svarta vinbär och lakrits. Deras Moulin-à-vent var mer tanninrik på grund av jorden, förklarade hon, för medan Fleurie är sandigt och stenigt är det mer jord i de andra distrikten. Päron och plommon föreslog hon, och vi höll med. Slutligen testade vi Morgon, odlad på vulkanjord. Den var ännu mer tanninrik, och nästan som en Bourgogne.

Jag förklarade hur jag kämpat för att förstå hur vinregionen och appellationerna i området hängde ihop när jag läste inför skrivandet av Upptäcka franska vingårdar.

”Stämmer det att Beaujolais är en del av Bourgogne?”, frågade jag.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

”Ja, det stämmer”, sa hon. ”Det är enormt compliqué, och det ska ändra sig snart. Men om vi skulle vilja får vi kalla våra viner för Appellation Bourgogne Contrôlée.” Hon skrattade lite och la till: ”Jag hade en fransman här. Han visste inte det. Så när jag sa att Beaujolais är en del av Bourgogne blev han så upprörd att han gick.”

Vi gick ut och tittade på ekfaten – för de har även en ekad sort, som vi hade hoppat över – och sedan på resten av utrustningen. Där fanns också ett kök.

”Vi behöver det vid plockningen”, förklarade hon. I Beaujolais får man bara plocka för hand. Maskiner är förbjudna, eftersom de inte får med hela druvan. ”Det bor 40 personer här under två veckor. De sover i sovrum däruppe”, sa hon och pekade mot andra våningen.

”Vilka är det som plockar?”, frågade jag. ”Är det studenter?”

”Nej, mest polacker. Inga fransmän. De vill inte längre.”

Alsace – vitt vitt vitt

Publicerat den av
Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Få vinregioner är så enkla att hitta vingårdar i som Alsace. Man åker till Route des vins, och så kör man genom extremt gulliga små byar, och bakom vart och vartannat gathörn väntar en dégustation-skylt.

Det regnade i morse när vi körde från Colmar, och det var synd för fotograferingen, men annars spelar det ju inte så stor roll när man besöker vingårdar. Vi hade lovat barnen ett återbesök på Montagne des singes, apberget, där man får gå runt bland magot-apor och mata dem med pop corn, så vi åkte väster- och norrut.

Alsace-viner är enligt min uppfattning underskattade, av generellt hög kvalitet och prisvärda.

Eftersom jag som vegetarian dricker rätt mycket vitt, och eftersom de andra vinregionerna vi ska besöka fokuserar på rött, köpte vi på oss en del idag. Vi hoppade helt över pinot noir-vinerna.

Bestheim är ett coopératif som tillverkar 17 miljoner flaskor om året i Alsace och Bordeaux. Det är mycket. Butiken var också rätt stor och lyxig, och de hade en del besökare trots den geografiskt till synes ofördelaktiga placeringen i trettonhundrapersonersbyn Bennwihr. Ändå var det en del folk där. Mottagandet var proffsigt och vänligt.

Jag frågade om de sålde mycket till andra länder. Hon svarade att det gjorde de, men inte till Asien så mycket, och inte till Amerika. Med tanke på att Sydafrika och Australien odlar eget vin återstår ju då egentligen mest bara Europa, men det är ju inte så illa iofs. Sedan får man förstås räkna bort de europeiska länder där man inte typiskt dricker vin, eller där man odlar eget vin, men sedan finns ju … pja. Skandinavien. Och England. De finns i Sverige, frågade hon på direkt fråga, men under gårdarnas namn.

Vi testade en pinot blanc, som var fräsch. Den kostade 30 € för sex flaskor. Ett kap. Vi fortsatte med två rieslingar. Den ena var i nästan samma låga prisklass, och den andra kostade 66 € för sex flaskor. Båda var goda, men den senare var förstås avsevärt mer komplex. Vi köpte en kartong av båda.

Även deras muskat var trevlig. Den alsace:iska muskaten är sällan så söt som den i andra regioner, som exempelvis Loire. Dock är det en lite knepig druva att matcha med maträtter, så även om vi tyckte om den hoppade vi över att köpa den.

Däremot köpte vi deras goda och lättdruckna pinot gris.

Jag lyckades komma ihåg att utanför apberget finns trevliga utflyktsbord under vackra träd, och vi åkte dit och åt kall lunch. Regnet hade reducerats till sporadiska droppar. Efter att aporna besökts åkte vi vidare, och hamnade i den lilla byn St Hypolite, hos Huber Bléger, som tillverkar 300 000 buteljer om året.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Även här var det gott om besökare. Mottagandet var trevligt och proffsigt.

Vi provade och köpte en deras crémant av pinot noir, och sedan en riesling för 6:75. Den var fruktig med inslag av apelsin, gröna äpplen och en smula hasselnötter.

Jag noterade att hon hade en sylvaner för 4:50 om man köpte en kartong, men när jag bad att hämta den höll hon ett litet närmast avsäljande tal. Vi fick ändå prova den. Hon hade kallat den ”rude”, och vi höll lite med.

Vi köpte dock deras blommiga pinot gris, men hoppade över gewurztraminern. Den var lite för sockrig, och trots spännande toner av bland annat halm fanns en liten underliggande beska jag inte kom överens med.

Nu är vi tillbaka på hotellet.

Dag 1: 36 flaskor vitt och 6 flaskor crémant.

Imorgon åker vi mot Bourgogne.

Rädda för de rädda – Utøya in memoriam

Publicerat den av

Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.

Det var inte svenska nationalisters fel att Breivik begick de fasansfulla dåden för tre år sedan.

Däremot är, enligt svenska nationalister, varje svensk muslim ansvarig för varje muslimskt dåd som utförs någonstans i världen. Enda sättet att inte vara ansvarig är att kraftigt ta avstånd, hela tiden, oavbrutet. Aldrig ta semester. Aldrig upphöra att be om förlåtelse för att man råkar dela tro med psykopatiska monster.

Breiviks tankefigur var att Norden står under attack. Jag har under en tid beskrivit det finns ett stort antal rädda svenskar, som umgås under sektliknande förhållanden och knappt läser något skrivet av omvärlden. De är arga och redo för kamp.

Till skillnad från majoriteten av nationalisterna, som håller varje antirasist ansvarig för morden på Elin Krantz och i Ljungby, håller jag som sagt inte Nordens nationalister ansvariga för de bestialiska dåden på Utøya.

Men däremot måste vi förstå att med så många livrädda och hatiska människor finns en ganska stor risk att det händer igen.

Vi måste börja prata med varandra, och sätta oss in i deras rädsla och hat.

Vi, allihop.

Vi borde vara rädda för de rädda.

De är farliga.

De rädda svenskarna – muslimhatcitat #6

Publicerat den av

”Jag skall gärna erkänna: Jag VILL diskriminera muslimer. Jag tycker vi borde förbjuda den religionen – för inget annat än mänskligt intresse. ALLA är inte lika mycket värda – tyvärr. De som har tendenser att tro och tycka att det står i Koranen: ”Du kan inte synda mot en otrogen” och tillämpar det genom att ljuga och bedra när de kommer till ett kristet och demokratiskt samhälle – de tycker inte jag är lika mycket värda som de araber som kommer hit och vill ha sekularisering och vill assimilera sig med svenska seder och bruk samt vill bli demokratiskt sinnade och vill ‘göra rätt för sig’ Jag vill däremot diskriminera människor som inte vill känna empati med dem som har det svårt och kämpigt.”

Jag skriver De rädda svenskarna som en serie där jag okommenterat lägger upp citat jag hittat i min research bland Sveriges nationalister. Jag vill med detta visa att det inte är rasismen som är det stora problemet, utan den stora skräcken för muslimer. Trots att muslimerna idag bara är några procentenheter av vår befolkning, och flertalet dessutom är sekulariserade, finns en stor grupp nationalister som anser att vi är på väg att ”islamiseras” och att muslimerna snart tar över Sverige. 

Nationalismen dödar

Publicerat den av

FlaggaNationalister bygger sin världsbild runt tankefiguren att det är dåligt när folkslag och kulturer blandas. Även om SD, till skillnad från SvP, har strukit genetiken hur ekvationen på partinivå, finns önskan om bevarandet av det vita, ädla och rena vikingafolket ändå kvar bland väljarna.

Vi måste stänga våra gränser. Vi måste hindra, stänga ute, förvalta det vi har. Inte påverkas. Det är konklusionen.

Högst upp på listan över kulturer som måste trängas bort är muslimerna. Vän av ordning kanske inte tycker muslimer är en kultur, men för nationalisten är det så. Alla muslimer är bokstavstroende, och kommer hit för att ta över vårt land, anser de.

I det sammanhanget är vill jag för en gångs skull föra den omvända diskussionen – den om nationalismen som hot.

För om vi nu ska prata om fenomen eller tankefigurer som hot är nationalismen enligt min mening långt värre än någon religion – i alla fall idag.

Nationalismen i bemärkelsen ”ovilja att se sitt folk blandat med andra folkslag och kulturer”, är egentligen en av de mest destruktiva krafter som finns i världen – tillsammans med religionsförtryck, kommunism och girighet.

Nationalismen var direkt grund för andra världskriget, och för alla senare konflikter i Europa, såsom Nordirland, Spanien och Jugoslavien.

Och nationalismen är också orsaken till att 298 människor dog när MH17 blev nedskjutet häromdagen.

Motsatsen till nationalism är respekt och tolerans.

Respektera varandras särart i en utsträckning som gör det möjigt att leva tillsammans, och sluta romantisera om att det funnits en lycklig tid när alla var precis likadana och tyckte exakt likadant. För det har det inte.

Och det handlar inte bara om att undvika krig. Med ett öppet och inkluderande sinne blir livet faktiskt även i vardagen betydligt trevligare och gladare.

De rädda svenskarna – muslimhatcitat #5

Publicerat den av

Status i en sverigedemokratisk facebookgrupp:

”Vet i fan vad som händer i vårt Sverige … Hur fan har det blivit såhär JÄVLA fel? Den ena efter den andra Landsförrädaren poppar upp som svampar, kommuner som tillåter Moskéer >:)…. Alltså allvarligt talat Kamrater… Är vi på väg mot KRIG?? Ska vi in i krig mot muslimer…. Jag är allvarligt oroad över hur dom GER BORT VÅRT FOSTERLAND ….. SD är sista livlina Vänner… Sen finns det inget mera kvar… Allt vi kämpat för…. VAD HÄNDER????? ….”

Jag skriver De rädda svenskarna som en serie där jag okommenterat lägger upp citat jag hittat i min research bland Sveriges nationalister. Jag vill med detta visa att det inte är rasismen som är det stora problemet, utan den stora skräcken för muslimer. Trots att muslimerna idag bara är några procentenheter av vår befolkning, och flertalet dessutom är sekulariserade, finns en stor grupp nationalister som anser att vi är på väg att ”islamiseras” och att muslimerna snart tar över Sverige.

Surdegsbullar

Publicerat den av

Bullar
Jag har börjat baka bullar. Annars är jag en brödbakare, och dessutom, som barn av min tid, antisocker-fascist.

Men jag bakade bullar som liten med mormor. Jag kommer ihåg hur, trots att åren gått.

Jag har funderat på hur jag skulle lyckas med en kompromiss mellan onyttigheterna och längtan efter barndomens upplevelse, och idag är jag i mål.

Jag har också gjort en förändring till: Jag har avsevärt minskat på mjölmängden. Mormors bullar var fantastiska som nybakade, men hade rätt låg hållbarhet. Det gällde att skynda sig äta.

Tyvärr tog jag inga bilder under detta bak, och som vanligt mätte jag ingenting, så ni får hålla till godo med mitt höftade recept.

  • Några dl surdegsbas från kylen – med ganska grova mjölsorter
  • Mjölk, 3-4 dl, kall
  • Kesella, 1 dl
  • Vaniljyoghurt, mild, 0,5-1 dl
  • Ett åttondels paket jäst
  • Vetemjöl

Mjölet hade jag i till en rät lös konsistens – mittemellan en smet och en deg.

Jag la upp den på bänken, och arbetade en stund. När man jobbar med klibbiga degar behövs fuktiga fingrar, så ha en skål vatten bredvid. Skaka av, så du inte står med en soppa på bänken. Skrapa upp ett hörn deg med degskrapan, dra ut, vik över, skrapa upp nästa, vik över, och håll på så en stund.

Vila under plast någon kvart.

”Business letter turn”, dvs vik i tredjedelar från båda hållen.

När jag är hemma viker jag mina degar sisådär någon gång i timmen. Den här degen fick stå i ungefär tre timmar, med ett par vikningar under tiden. Det viktiga är att den ska vara ungefär 2,5 gånger sin ursprungliga storlek.

Då först hade jag i resten av ingredienserna:

  • 1-1,5 dl socker
  • 100-150 g smör
  • Kardemumma
  • Salt

Jag smälter inte smöret, utan arbetar in det hårt istället. Det tar en stund, och man får sätta till mer mjöl, försiktigt, pö om pö. Jag jobbar för hand, men det går förstås med assistent också.

Men även om det blir mer mjöl för att balansera smöret ska degen vara riktigt klibbig.

Låt vila en stund – en halvtimme till en timme.

Jag lägger nu halva degen åt sidan, och fokuserar på en del i taget. Vik. Vik. Vik.

Och till slut börjar jag dra ut den till en rektangel. Går den då sönder är det bara att vika och dra. Använd degskrapan till att lossa den. Vik, dra ut, gick det bra? Nähä. Vik, dra ut, gick det bra?

Och till slut använder man en lätt mjölad kavel för att platta det sista.

  • Ett ägg
  • 2-3 msk flytande margarin (eller smält smör)
  • Kanel

Knäck ett ägg, och häll gulan i en mugg och vitan i en annan.

JättebulleI gulan: Häll i margarinet. Rör om. Smeta på rektangeln med en pensel. Häll över kanel, lite mer kardemumma och en gnutta socker.

Det är nu min verkliga insikt blir så viktig. I alla år har jag bakat på mjölat bakbord. Det betyder att när jag rullat har jag också rullat in mjöl mellan lagren. Så inte nu. Den klibbiga degen lossar jag med skrapan, och rullar som vanligt. Först när rullen är klar belönar jag mig själv med en liten gnutta mjöl som jag snurrar rullen i. Först gjorde jag inte ens det, men då blev det nästan omöjligt att plocka upp de skurna rullarna sedan.

Jag gjorde lite olika sorter – dels vanliga rullar och dels snurror. Penslade med äggvitan (lite vispad), och pärlsocker på, vilket man förstås kan skippa om man vill vara nyttigare.

En timmes jäsning, sedan gräddning som vanligt, och jag lovar – de hade fyrdubblat sig när jag tog dem ur ugnen.

Tillägg: Man kan lägga inplastade rullar i kylen, så har man enkelt färska bullar dagen efter. Det kanske går att frysa också. Får återkomma om det.

Mästrande bloggministrar

Publicerat den av

PortJag hade en gång en blogg. Men det var för länge sen.

Det var runt 2006-7, det var på Aftonbladet, och den var en av deras topp fem lästa, och den i särklass mest kommenterade.

Det fanns inget egentligt syfte med den – jag skrev vardagsfilosofi mest, men det gick hem hos massor av läsare.

Jag tröttnade dock till slut, och slutade abrupt.

Det jag mest ledsnade på var tjafset. Alla trollen som skulle bråka, och de kom hela tiden. Jag tyckte inte om vad det gjorde med mig. Det som var skrivet i kommentarsfälten kände jag ansvar för, och det spillde över på mitt övriga liv. Jag kunde vara på väg ut med familjen, så fick jag en knepig kommentar, och så kände jag att jag behövde gå in och skriva ett svar. Det var förstås mitt fel, men det hjälper liksom inte.

I flera år efter det skrev jag inget alls, men så ville orden ut, och jag skapade en ny, mer politisk blogg. Den finns fortfarande kvar, fast nu sover den mest.

I samband med att mina första böcker trycktes började jag dock skriva här, för första gången under mitt eget namn. Det mesta jag lägger upp har stått ganska okommenterat sedan jag började, med vissa undantag. Dvs här. Jag har fått många kommentarer, men de allra flesta har kommit på Facebook, under shärarna. Det är bra, för det är folk jag känner, och diskussionerna är trevliga och konstruktiva. Jag har nämligen inget krav på att folk ska hålla med mig, men jag förväntar mig hyfs och god ton.

Men i samband med spridningen av gårdagens inlägg dök de upp.

Först var det nationalisten på Twitter, som var arg för att jag var – pja. A smartass. Tror jag. Inte helt säker. Jag hade dock ingen rätt att uttrycka mig, vad det verkade, för uppenbarligen retade jag honom. Så hela hans CV såsom muslimkännare twittrades först i rätt många tweets: ”20 år med mörkermän”, och ”aldrig lita på en muslim” och teman på det, och i själva verket är jag positiv till muslimer för att jag inte träffat en muslim som visat sitt ”rätta jag”. Japp. Och sedan kom ”De Goda Råden”. Ni vet de där som farbrorn som verkligen har koll på livet ger till den ovetande lilla flickan. Först skulle jag läsa koranen, och sedan skulle jag läsa en viss annan bok, deklarerade han. Förmodligen för att råda bot på min oförsvarliga tolerans mot muslimer. Jag svarade ”redan gjort” om den första, och ”nejtack” till den andra. ”Ok då är det klart men meddela när du blivit väckt” blev svaret. Jag misstänker att han var lite lättad över att ha vunnit den debatt han initierat så lätt.

Sedan kom hans raka motsats, i kommentarerna under ett inlägg: Kvinnan som av allt att döma är engagerad antirasist, och som hade synpunkter på att jag tycker man inte ska kalla muslimhat för rasism. Och det får man ha. Synpunkter alltså. Jag har inget emot diskussioner. Så jag förklarade länge och väl att även om betydelsen har glidit och många tycker att muslimhat kan kallas för rasism idag tycker jag vi ska låta bli det. Och det har inget med överdriven språkvård att göra, även om jag föralldel gillar språkvård. utan det är pragmatism. Att svepande kalla allt man inte gillar för rasism leder till onödig irritation bland dem som ännu inte är uttalade nationalister, men stör sig på att SD enligt deras mening felbehandlas. Det är mao kontraproduktivt att göra det. Det puttar över folk på andra sidan.

Hon ville ha länkar – inte bara på sådant jag skrivit i inlägget, utan även på varje irrelevant bisats i mina kommentarer. Jag blev lite trött, för jag länkar alltid så långt jag kan, och jag har annat att göra än att gräva fram länkar till den som inte orkar leta. Varje adjektiv skulle styrkas. För hon ”kände” att de var ”värdeladdade”.

Hur kunde jag påstå att muslimhatet bland nationalister är ”massivt”? Motivera! Och detta med att ”öppenheten mot omvärlden är det svenskaste som finns”, vetenskapliga undersökningar, tack! Var är de?

Jag hade inget emot detta så länge jag kände att hon försökte förstå vad jag menade. Jag är själv noga med referenser. Det ska man vara.

Men till slut (och nu pratar vi 12 kommentarer totalt) kom jag till en punkt när jag skrev att bakom en del av det jag berättar ligger tusentals timmar av grävande, läsande och grottande i nationalistiska dokument. Jag kan inte peka på vetenskapliga undersökningar som stärker allt jag påstår, för det finns inte sådana undersökningar. Det är i sig ett problem att ingen bryr sig om att rådda i detta med vetenskapliga ögon, men så är det.

Jag skriver vad jag upplever, för att jag vill visa vad jag ser. För att det är viktigt. Det står förstås varje människa fritt att göra det jag gör: lägga flera timmar om dagen på att läsa tweets, statusar, blogginlägg, artiklar på nationalistiska webbtidningar, kommentarer osv, och sedan dra sin egen slutsats. Eller också kan man läsa vad jag skriver och mina exempel, när jag från ett sammanfattande perspektiv visar vad jag upplever. Då blir det mina ord, och min subjektiva bedömning som gäller. Så är det. Och vill man inte ta den tid som går åt att läsa själv, och vill man inte läsa vad jag skriver, kan man använda sig av det tredje alternativet: Att gå ut i solen och strunta i alltihop.

Jag skrev dock inte det sista stycket. Jag stannade vid att det jag upplevt har jag inte referenser på, och la till att jag har forskningsbakgrund, men att detta är en blogg.

Och då kom det andra mästrandet för dagen. Jag blev ifrågasatt för att jag använder ”auktoritetsargument”, och ”Jag hade uppskattat jättemycket om blogginläggen hade samma ambition som dina vetenskapliga artiklar!”

Jag vet inte om hon inte vet hur forskning går till, eller om hon tror att inte jag gör det. Men för den som vill veta kan jag delge att det går till så här: man läser allt inom sitt område tills ögonen blöder, sedan sammanställer man sina fakta, och sedan skriver man. Man väger varje ord på guldvåg, lägger en oändlig tid på rätt referenser, man skickar runt, får feedback, skickar runt, får feedback, läser nytt referensmaterial och till slut har man, efter några månader, tre sidor som tål att publiceras. Sedan får man kritik igen. Det är ett heltidsarbete, och det resulterar framförallt i att mycket aldrig blir sagt, eftersom det inte går att leda i bevis. Och det här är alltså vad personen ifråga menar jag ska utföra för att kunna skriva ett blogginlägg. Kan jag inte peka på en studie ska jag låta bli att skriva.

Två fundamentalt olika besserwissrar, men samma sorts ”nu serru sätter jag upp villkoren för vad/hur du ska skriva”-attityd.

I’m back in the saddle.

Frågorna som splittrar SD, kommenterat

Publicerat den av

ÖgaInlägget om frågorna som splittrar SD igår har nu lästs av nästan tusen personer, och det känns förstås meningsfullt att det blev så spritt.

Mitt engagemang mot nationalism började för fyra år sedan, när jag läste ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza” av Niklas Orrenius. Även där lyfte han bland annat problemet med att SD aldrig fick adekvata frågor, utan behandlades som ”de där vi ska tiga ihjäl”. Tiger gör vi väl inte längre, men bristen på relevant granskning fortsätter, och den både gynnar och skadar SD, men framförallt skadar den demokratin, när väljarna inte får veta vad SD egentligen står för.

Förutom rätt många positiva reaktioner igår fick jag intressant feedback. En vän påpekade att ekonomisk höger-vänster-politik är en skiljelinje. Det är förstås sant. Tidiga sverigedemokrater var till stor del gammelmoderater, medan de som kommer nu till viss del gör det från typiska S-grupper.

Det går förstås att prata marginalskatter, pensionärsskatt, dagisgrupper, höjd akassa och borttagen ”stupstock” även med SD. Problemet är att SDs universallösning är stängda gränser, och när vi fått det på plats har alla råd med precis allt. Nonsens för de flesta av oss, men SDs anhängare köper detta med hull och hår. De behöver alltså inte göra de svåra val alla andra partier ålägger sig själva.

Man kan också ta upp andra frågor, men jag ser inte, baserat på inlägg i sociala medier, att den typiske nationalisten bryr sig särskilt mycket om vare sig miljöfrågor, vinster i välfärden eller förbifart Stockholm. Stärkt försvar är viktigt för en del nationalister, och övriga bryr sig inte.

Jag fick också lite oväntat kommentarer från nationalister på både Twitter, här och annorstädes. Mestadels trevliga kommentarer, ska tilläggas, och det uppskattas. Grovt kan sägas att detta framfördes:

  1. Bra frågor. Varför ställs inte såna här frågor till alla?
  2. Dåliga frågor. Du vet inte vad du pratar om. Faktafel! (Utan att precisera.)
  3. Är det så här lite är det ju jättebra.

Nu är det ju ingen större mening att säga ”faktafel”, när det jag främst framför är att här finns de områden som är eller kan bli infekterade, så peta runt lite här, så har ni snart ett litet inbördeskrig mellan de mycket olika grupper som numera ryms under SDs paraply. Detta har inte särskilt mycket med ”fakta” att göra, utan är till större delen min subjektiva uppfattning, som man kan hålla med om eller låta bli.

Däremot blev jag lite ställd av den flera gånger framförda uppfattningen att det är ”lite” som skiljer SDs anhängare åt. Jag hade inte gjort den bedömningen själv, så jag fick fundera lite. Är det mycket eller lite? Pja. Det är ju inte antalet frågor som spelar roll egentligen. Det kan räcka med en enda fråga för att helt klyva ett parti.

Ett exempel är tvångssteriliseringen av transpersoner. Denna fråga är så självklar och dessutom mikroskopiskt liten för de allra, allra flesta av oss, men den trasade under en tid sönder det synnerligen etablerade partiet KD. Jag vet inte säkert, men jag gissar att en del av de mest besvikna gick till SD. Jag tog också upp HBTQ-frågor som centrala i gårdagens lista. Nu finns inte just frågan om tvångssterilisering på bordet längre, men det dyker hela tiden upp nya frågor, och SDs olika falanger av troende och icke troende är klart splittrade.

Ett annat exempel är vinster i välfärden, som Löfvén nu tampas med. Vad han än gör kommer han att förlora väljare. Det är inte en liten fråga, men det är ändå bara en fråga. Jag tror utan att veta att den skadat S mer än alla andra tillsammans.

Sammanfattningsvis: När man ska granska ett parti bör man ha fokus på vilka samhällsgrupper som röstar på det, och sedan se ”vilka frågor försöker partiledningen släta över för att få dessa att samsas?”. Gör man det hamnar man ungefär där jag skrev igår.

Slutligen vill jag tacka alla som spred listan. Även om ingen politiker eller journalist plockar upp den i sin helhet hoppas jag att med så många läsare har tankar väckts, och kanske får vi en fördjupning av granskningen av SD.