Månadsarkiv: september 2017

Prostitution, tiggeri, lag och hjälp

Publicerat den av

PrästkrageHur ska vi som medmänniskor agera när en vuxen människa av till synes eget val förnedrar sig, skadar sig eller utsätter sig för fara? Ska vi hjälpa dem? Förbjuda dem? Hindra dem?

Den första och mest avgörande frågan är förstås huruvida personen själv känner sig förnedrad eller verkligen far illa. Så kan till exempel de flesta av oss anse att det vore fruktansvärt förnedrande att delta i en porrfilm, men bevisligen finns många som trivs med det.

Men när det gäller prostitution är det annorlunda. Även om det går att argumentera för att en del prostituerade verkligen gillar sina jobb är de flesta övertygade om att antingen är detta en myt eller också är de så få att vi kan bortse från dem.

För ett tag sedan skrev jag att jag är tveksam till huruvida det är rätt med förbud i lag, och möttes av kritik som var så massiv att den tangerade hat. På twitter frågade ilsken vänsterskribent om han fick köpa en av mina döttrar, efter att ha påstått att min drivkraft var att moderater ska kunna köpa arbetarklasstjejer billigt.

De allra, allra flesta i vårt samhälle kan ändå vara överens om att när en utsatt person gör något som är fysiskt och psykiskt skadligt för att försörja sig själv bör vi som medmänniskor agera för att få personen att sluta med det. Om den svälter bör vi ge den mat, om den är sjuk hjälper vi med vård, om den lider av dåligt självförtroende ska vi som samhälle bygga upp det.

Och kommer det busslaster med prostituerade från ett annat land tänker vi inte att ”jo men de är nog utfattiga, så det är lika bra att de får vara här” och skjutsar dem till sexköparna. Varken som individer eller som samhälle. Deras fattigdom är ingen anledning att acceptera ett beteende vi klassar som destruktivt, skadligt och farligt.

Ändå är det så svårt att överföra insikten om att vi inte ska underlätta den sortens beteende när de utsatta personerna istället tigger, trots att det är väl så farligt och fysiskt och mentalt skadligt som prostitution, Jag vill inte för ett ögonblick jämföra alla mina godhjärtade vänner som skänker stora eller små summor till tiggare med sexköpare, för uppenbarligen är drivkraften där att hjälpa och inte att utnyttja för egen vinning, men däremot är det ingen större skillnad mot att i all välvilja hjälpa en person att sälja sin kropp.

Det finns två fundamentalt olika inställningar till tiggare. Den ena handlar om att de under alla omständigheter är utfattiga och att de inte har något annat val. Får de inte komma hit svälter de ihjäl.

Den andra är att de tjänar massor av pengar och att de kommer hit med hjälp av internationella ligor, kopplade till trafficking, droghandel och inbrott, och att den som hjälper dem bidrar till samhällets undergång.

Men idag vet vi egentligen att ingetdera stämmer. De svälter inte ihjäl, men de lever i en tillvaro av hopplöshet och misär. Inte heller är de kopplade till internationella ligor, men de lägger sina sista slantar på att ta sig hit, ibland med hjälp av människor som, likt hallickar, tjänar pengar på dem och ökar deras utsatthet.

Lika lite som vi säger till som vi säger till den prostituerade att ”jag vet att du är fattig, så det är OK att du säljer dig – se här får du låna min lägenhet så länge” – lika lite bör vi som samhälle underlätta för dem som tigger så att de fortsätter lägga sina sista slantar på resor hit istället för på sina familjer.

Detta är min grundsyn. Basen i mitt ställningstagande.

Tiggarna är inte kriminella annat än i undantagsfall, de är nästan alltid svaga och utsatta och på alla sätt ömkansvärda och de upplever sig inte ha något val, men de ska egentligen inte vara här. Det är därför i grunden moraliskt fel att stötta dem till att fortsätta tigga. Därför ger jag enbart mat. Aldrig pengar. Det är mitt beslut som individ, och jag har full respekt för att andra landar i andra ställningstaganden. Syftet med denna text är inte att peka finger till alla som menar väl, utan att väcka nya tankar.

Därför anser jag också att vi som EU-land bör fortsätta stötta dem i Rumänien och Bulgarien, och sätta press på länderna att ta hand om sina medborgare. Det är där de ska ha en bra tillvaro. Inte här, såvida de inte hittar ett jobb de kan försörja sig på.

Nu kommer vi till den andra sidan av frågan, det vill säga hur bör vi som samhälle agera, och där blir det mer komplext. Att ge dem böter är för mig lika absurt som att ge en prostituerad böter, eller någon som skär sig eller knarkar. Vi motar inte självdestruktivt beteende med straff. Det blir konstigt.

Däremot anser jag egentligen att vi bör utreda om det är lämpligt att kräva att EU-medborgare rapporterar sin närvaro i Sverige, för att göra det enklare att hitta dem som stannar längre än tre månader och utvisa dem.

Sedan finns en ordningsfråga i tiggeriet. Den som äger eller arrenderar mark, oavsett om det är en kommun, ett företag eller en privatperson, bör kunna mota bort den som tigger på samma sätt som man förbjuder någon att smälla upp ett korvstånd. Bosättningar utan markägarens godkännande måste också kunna tas bort omgående, och inte som idag först efter långa processer i domstol, och där bör polisen hjälpa till. Direkt. Inte efter ett halvår eller ett år. Vi har lagar redan. Vi måste bara använda dem.

Det är rent nonsens att vara emot tiggeri för att det är jobbigt att passera dem på väg in till ICA – vi har alla tid att gå en omväg på en halvmeter – men det är däremot inte fel av den som är markägare eller arrendator att vilja själv bestämma vem som ska bedriva verksamhet på ens mark.

”Men den som samlar in pengar till Röda Korset?”

Ja, det måste förstås vara samma sak där. Den som disponerar marken bestämmer.

Samma sak med bötfällning av den som uträttar sina behov i parker och på bakgårdar. Det är redan straffbart. Så lagen behöver tillämpas.

Det finns ingen motsägelse i att vara för tiggares rätt till värdighet men mot tiggeri, på samma sätt som man kan vara för prostituerades rätt men mot prostitution.

Det finns ingen motsägelse i att respektera alla vuxna människors rätt att välja, men samtidigt vilja försvåra val som är destruktiva och skadliga.

Och det är inte moraliskt förkastligt att vilja upprätthålla befintlig lag.

 

Tre myter och en sanning om Ms ”ras”

Publicerat den av

Det finns tre myter och en sanning om direkta orsaker till Moderaternas tapp sedan rekordvalet 2010. Att dessa myter är så starka är en konsekvens av en kraftfull propagandamaskin, och av att vi till mans varit nyttiga idioter.

Myt #1: Uppgörelsen med Miljöpartiet om migpolitiken, MÖK, var orsak till ett jätteras.
Myt #2: ”Öppna era hjärtan”-talet var orsaken till ett jättetapp
Myt #3: ”DÖ gjorde att många lämnade direkt!”

Sanning: Förvirringen runt utspelet om ”samtal med SD” fick fem procentenheter att omedelbart lämna partiet.
electionmonthlyaveragegraphsweden2014

Från Wikipediaartikeln ”Opinionsmätningar inför riksdagsvalet i Sverige 2014”. MÖK i mars 2011 påverkade inte kurvan, och öppnahjärtantalet i augusti påverkade inte valresultatet.

Myt #1: Uppgörelsen med Miljöpartiet om migpolitiken, MÖK, var orsak till ett jätteras

I början av mars 2011 meddelades att regeringen skulle göra upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, och vad som skulle ingå i den. Parallellt pågick Cirkus Juholt, 25 mars 2011 till 21 januari 2012, vilket påverkade Moderaternas siffror – i början negativt, sedan positivt – men det går inte alls att utläsa något ras för M under det året som någon konsekvens av uppgörelsen. I mars 2011 hade man 32,4 procent, och i april 36,2 procent.

Myt #2: ”Öppna era hjärtan”-talet var orsaken till ett jättetapp

Talet, som egentligen i huvudsak handlade om helt andra frågor, hölls 16 augusti 2014, en månad före valet där M fick 23,33 procent. I opinionsundersökningar för augusti 2014, alltså före/under talet, hade M följande siffror: 23,4 20,8 23,9 21,3 19,8 23,4, vilket ger ett snitt på 22,9 procent. M var då i en uppåtgående trend, och hade haft lägre siffror under sommaren och tidigare år. Efter valet steg M ytterligare, och hade 28-32 procent de sista månaderna 2014. Så under de fyra månader som följde efter talet steg M med ungefär sju procentenheter.

Myt #3: ”DÖ gjorde att många lämnade direkt!”

DÖ var faktiskt rätt populärt, även bland moderater, i början. Många kände en lättnad över att det skulle bli ordning och reda. Det var först efter att en rad ledarskribenter och tidigare M-politiker uttryckt sig enormt kritiskt som opinionen började vända. Många glömde då att DÖ bara avsåg möjliggöra regeringsbildning och undvika att det blir extraval vart och vartannat år genom att säkerställa att budgetpropositionen alltid går igenom, medan DÖ inte alls omfattade övrig oppositionspolitik, och snart började många väljare tro att ingen opposition bedrevs överhuvudtaget, och att detta var ett stort svek. Parallellt med detta pågick en sorts tyckasyndomkampanj för SD, som påstods vara ”mobbade”.

Ser vi till opinionssiffrorna låg M dock i stort sett still under de första månaderna av 2015. Tappet från 28-32 och ner mot valresultatet började först framåt sommaren. Ett undantag är självrekryterande paneler, som ju är påverkbara av dem som har en stark åsikt, mycket tid och är beredda att registrera sig och ljuga (typ ”jag röstade M, men nu röstar jag SD”). Där föll M mycket tidigare och mycket djupare till förmån för SD. Det går ur det att dra slutsatsen att SDs starka propagandamaskin faktiskt lyckats i sitt uppsåt att få det att framstå som om DÖ var avsevärt mer impopulärt än det faktiskt var, tills DÖ faktiskt verkligen blev impopulärt.

Notera dock att många som var djupt kritiska mot DÖ står långt från SD. Tove Lifvendahl, t ex. Myten är inte att det fanns kritik mot DÖ redan från början, för det gjorde det även om det blev mer massivt efterhand, utan att DÖ skulle ha fått många att lämna M.

Sanning: Förvirringen runt utspelet om ”samtal med SD” fick fem procentenheter att omedelbart lämna partiet.

Moderaternas siffror i januari 2017 såg ut så här: 24,3 21,9 22,4 23 21,3 21,4 18,4. (Den sista är SD-anknutna Sentio.) Det ger ett medel på 21,8. Undantar vi Sentio blir det 22,4.

I mars ser siffrorna istället ut så här: 16,6 18,4 18,0 17,0 17,6 15,4 15,2 (Sentio). Medel: 16,9. 17,2 utan Sentio.

Fem procentenheter försvann på två månader.

SDs propagandamaskin: självrekryterande paneler

Diskrepansen mellan självrekryterande paneler och de opinionsinstitut som själva gör sitt urval har sedan förra valet legat på ibland uppemot tio procentenheter för SD. Varje försök att påpeka att dessa paneler är manipulerbara brukar ge till svar att ”Sentio hade mest rätt!”. Där finns ytterligare en myt som fått stor spridning. För det är faktiskt inte ens sant. Sentio hade SD högre än övriga institut, och lyckades därför hamna närmast valresultatet när det gäller just det partiet, men ser man till samtliga partier hade de bara medelbra precision i sin sista mätning, eftersom de ganska gravt felbedömde andra partier. Och ”felet” mellan sista mätningen och valresultatet för övriga institut var bara en eller ett par procentenheter, inte tio. Det är dessutom fullt möjligt att ”felet” var ännu mindre, och att många valde SD på valdagen, dvs mätningarna i augusti stämde, men opinionen hann ändra sig. Men myten om att ”Sentio hade mest rätt och det visar att övriga mätinstitut inte går att lita på” har fått fäste långt utanför SD.

Sentio, som beställs av SD-anknutna Nyheter Idag, hade i augusti SD på 27,4 procent. Institut som gör sitt urval själva, alltså icke-självrekryterande, har SD på 18-19 procent.

Den största myten av alla

Den största myten är enligt mig den om SD som ”bara växer”.

SD har inte växt på två år.

Ändå har många missat detta, ivrigt påhejade av media som fortfarande framställer SD som någon sorts vinnare. Självklart kommer de att göra ett bättre val än 2014 – kanske femton procent av svenska folket tycker faktiskt som SD, och de kommer inte att ändra sig, och kanske får de till och med uppemot 20 procentenheter. Men att de skulle lyckas växa långt mer än de redan gjort känns inte troligt. De har sin bas, den rör sig inte, men de har inget meningsfullt att erbjuda övriga väljare.

Så varför fortsätta sprida myten om deras storhet, när den inte stämmer? Sverigedemokrater gör det för att det lockar människor att satsa på en vinnare, så de tjänar på den, men övriga gör det nog mest för att de inte känner till att SD stagnerat. Det har blivit en sorts sanning som inte går att ifrågasätta. ”SD växer på grund av …”, läser jag titt som tätt, av människor som inte alls sympatiserar med partiet.

Konklusion

Många påstår sig ha bestämt sig för att lämna M på grund av just MÖK, öppnahjärtantalet och DÖ. Ljuger de? Kanske. Det kan förstås också vara så att de gjorde det av de skälen, men inte i samband med händelserna utan långt senare. För opinionssiffrorna berättar otvetydigt att det verkligen inte var så att stora mängder moderater omgående kastade in handduken vid någon av dessa händelser.

Min uppfattning är att en liten klick ledarskribenter på framförallt SvD och GP, några rogue:a allianspolitiker och SDs skrivbordsarmé i en ohelig allians och av helt olika skäl – de förstnämnda för att påverka partiet att ändra inriktning och de sistnämnda för att få moderater att gå till SD – fått moderater att gradvis ändra uppfattning om dessa tre fenomen. De hade inga direkta synpunkter när händelserna ägde rum, men under månaderna som följde nöttes budskap om svek och bristande ansvar och abdikering av migrationspolitiken in, och blev till en sorts axiom som varit mycket svårt att ifrågasätta. Det vet vi alla som försökt – hatet och hånet är omedelbart och massivt, och många drar sig därför för att säga något alls i dessa ämnen, och mumlar istället ”jaja, vi gjorde fel, vi skulle inte ha …”.

Om du inte tror mig – pröva att skriva på din facebookvägg, publikt, att DÖ faktiskt fyllde en funktion och att det nästa mandatperiod kommer att bli avsevärt svårare för en eventuell alliansregering att regera som en konsekvens av DÖs fall. Pröva att skriva att påståendet att oppositionspolitik inte bedrivits på grund av DÖ är fel, eftersom det enbart var regeringsomstörtande politik som inte skulle ske. Se hur hätskt tonfallet blir, snabbt. Se hur personangreppen haglar.

Men det är ett faktum att opinionen mot DÖ svängde först efter något halvår och att den inte påverkade Ms siffror alls (för varför skulle någon byta till SD pga DÖ, om hen inte ändå tycker som dem?), och att migrationsuppgörelsen med MP blev impopulär först efter ett par år, trots att den såldes in på ett rätt dåligt sätt: ”detta gör vi för att stoppa SD”, inte ”detta gör vi för att vi tror på innehållet”.

Det enda som tydligt framgår av moderaternas opinionssiffror är att samtal-med-sd-utspelet påverkat många att lämna partiet, och det direkt när det skedde. Det stämmer också med vad jag såg i mina nätverk av likasinnade, där avhoppen skedde i parti och minut och förtvivlan och avskyn var stor. Människor har i detta fall, till skillnad från de andra tre, tänkt själva, och inte låtit sig påverkas av andras åsikter.

Min uppfattning är att rätt få moderater VILL samarbeta med SD. Däremot finns en rätt stor grupp det inte stör nämnvärt. De tycker sakpolitiken är det viktiga, och litar på att partiet inte går med på dumheter. Sedan finns ytterligare en grupp, nu kraftigt decimerad, som vill vara helt säkra på att inte SD får något inflytande över svensk migrationspolitik, och som hellre röstar på ett annat alliansparti, eller till och med S, än på Moderaterna, så länge M inte känns trygga. Därför är det bra att Moderaterna nu blivit tydliga med att lova väljarna att så inte kommer att ske. Det är dåligt att detta inte kommit ut ordentligt, så att väljare törs komma tillbaka.

Många sverigedemokrater vill gärna hävda att moderater VILL samarbeta med dem, genom att visa den här sortens siffror: ”63 procent av M-väljarna är nu för ett samarbete med SD i frågor där partierna tycker lika”. Men det betyder inte att man accepterar migrationsuppgörelser med SD, eller ens att man VILL se ett samarbete, utan bara att man kan tolerera ett sådant under vissa omständigheter. Sedan är det ju uppenbarligen så att AKB vid tiden för just den undersökningen redan jagat iväg de som var mest negativa till samarbete. Lite som om jag frågar hur många i en klass som är allergiska mot katt. Jag får ju en lägre andel allergiker om jag först tar in en katt i klassrummet, väntar tills allergikerna sprungit ut och därefter ställer frågan.

Så varför spelar allt detta roll idag? Borde vi inte blicka framåt?

Det är väldigt viktigt att förstå hur myter uppkommer och sprids, och jag menar också att vi alla ”sjuklöverväljare” verkligen varit naiva på en punkt. Vi har inte förstått hur kraftfull SDs propagandamaskin är, och därför har vi misslyckats med att hantera den.

Partiet har en armé skrivbordskrigare. Jag har sett den. Jag följde SD grupper nära under ett par år, läste i dem varje dag, och såg hur mycket av det som spreds där gradvis fick fotfäste även bland ”vanligt folk”. De är besatta, de är rasande, de är rädda och upplever att Sverige håller på att gå under, och de är beredda att lägga massor av tid på att manipulera opinionsundersökningar och sprida fake news.

Detta val kommer enligt min uppfattning inte att i första hand handla om höger mot vänster, utan om hederlighet och fakta mot propaganda och populism. Och för att vi ska vinna måste vi inse att vi är mottagliga för propaganda, att vi faktiskt utsätts dagligen, främst via sociala medier men också IRL, och att vi därför aldrig får sluta gå till källan, ifrågasätta, tänka själva.

Ryssland påverkade USAs val. Utan dem hade Hillary vunnit. För mig som lägger ett par timmar om dagen på att följa amerikanska nyheter finns ingen tvekan om att de kommer att göra samma sak i Europa, och stötta nationalistpartier. De vill se ett försvagat EU, de vill att västvärlden har fokus på att mota muslimer istället för dem, och de försöker helt säkert knyta ledare till sig som kan hjälpa dem senare. Vi har redan sett Egor Putilov agera på svensk mark. Och det är väl ingen överraskning att han nu är skribent på nya Avpixlat och att han därifrån sprider hemligstämplat material.

Vi behöver förstå, vi behöver vara vakna, vi behöver vara på tå och vi behöver vara modiga sanningssägare för att det inte ska hända igen.

 

Hitta mer statistik på Poll of Polls.

Bisarra burkinisimskoledebatten

Publicerat den av
kidshijabOm burkini på småflickor som ska lära sig simma:

Precis som med diskussionen om tiggeriförbud missar enligt min uppfattning de flesta debattörer  fullständigt målet och resonerar runt förbud vs. inte förbud. Alla intar sina redan förutbestämda positioner, gräver ner sig i en skyttegrav och kastar gamla återanvända argument på varandra.

Självklart ska ingen unge skickas hem. Står man där i sin burkini ivrig att lära sig simma ska man delta i undervisningen. Det handlar inte om burkini vs. simkunskap. Jag vill absolut inte se ett förbud mot burkini på badhus, så länge hygienaspekten hanteras. Barn som kommer till simskolan ska gå i simskolan oavsett klädsel. Det är självklart.

Men lika självklart är det fundamentalt osunt att täcka småbarn från topp till tå så att de hindras från att röra sig fritt.

Jag tog denna diskussion för ett år sedan i en rad blogginlägg, som kan läsas igen av den som vill veta var jag står, och jag har inte ändrat uppfattning.

När en flicka under 15 bär hijab istället för mössa är det helt i sin ordning, så länge den används utomhus. Men när hon blir ledsen eller upprörd över att behöva visa håret för killar även inomhus har någon lärt henne att hon, till skillnad från sina bröder, har en plikt mot gud eller familjen att täcka sig, och då är det ett tecken på ett övergrepp.

Och då behöver skolan, simskolan, andra vuxna, vemsomhelst, orosanmäla, så att Soc får ta reda på varför hon reagerar som hon gör, och huruvida föräldrarna ställer orimliga krav på henne.

Motståndare till detta är ivriga med att förklara att hon visst kan ha valt själv, och så kan det teoretiskt vara. Men det betyder inte att man inte ska anmäla. En orosanmälan är just en indikation på oro. Anmälaren behöver inte leda i bevis att flickans självbild lidit skada. Det är Socialtjänstens uppgift att resonera runt det.

Det är en helt annan grej om hon är gammal nog att fatta egna beslut, och jag drar en gräns vid 15.

Diskussionen om burkini får inte handla om oss som inte är barn och bär burkini på simskolan. Den får inte heller handla om religionsfrihet, för den gäller vuxna. Den måste handla om barnets rätt till en uppväxt fri från förtryck.

Det är min starka tro att föräldrar i princip aldrig vill sina barn illa. En fruktansvärd stereotyp av fäder från MÖ och Afrika har växt fram i kölvattnet av den numera ständigt nötta och blötta hedersdiskussionen, där de påstås inte älska sina döttrar utan bara ser dem som objekt som kan giftas bort, vilket självklart är absurt. Bilden är ivrigt utbroderad och överdriven av ultranationalister, eftersom det passar deras narrativ att utmåla invandrare som ociviliserade barbarer som inte hör hemma här, och alla som ifrågasätter det minsta anklagas för att inte värna om tjejerna som utsätts för hedersförtryck. Så har en ohelig allians skapats mellan å ena sidan människor som verkligen vill väl och kämpar för de förtryckta tjejernas bästa och muslimhatare som är lyckliga över att få gratisargument.

Jag känner precis samma ilska över det ensidiga svartmålandet av muslimer som de flesta i mitt nätverk.

Men viljan att mota muslimhat och överdrifter från den publika debatten får inte i sig ligga i vägen för barnens bästa. Och det är aldrig rätt mot en liten flicka att säga till henne att hon är skyldig att dölja hår och hals. Hijab är ett vuxenval, och med vuxen menar jag i detta fall från 15 – då får man ha sex och då är man straffmyndig – och för den som vill följa koranen räcker 15 dessutom gott och väl för att börja bära hijab. Barn under 15 ska få vara barn och fredade.

Och jag kan tillägga att muslimer i många fall är helt ense med mig här. Förr var det ovanligt med hijab på tjejer som inte nått puberteten. Att sätta den på småtjejer är ett nymodigt otyg, där familjer i vissa fall uppmuntras till detta för att flickorna inte senare ska tycka att den är obekväm. Genom att tidigt drapera dem är oddsen bättre att de bär den utan knot när de blir 15-16.

Vi behöver ingen ny lag. Socialtjänstlagen räcker, se längre ner. Det som däremot behövs är en uppmaning att anmäla och mer resurser så att Socialtjänsten har tid och möjlighet att kontakta föräldrarna. I bästa fall räcker det med ett samtal. I sämsta fall blir det en utredning och i allra värsta fallet, om inget annat hjälper, LVU-placering. Går det så långt finns dock förmodligen långt fler problem än ”bara” hijabtvånget, och det kan vara barnets smala lycka att det upptäcktes i tid.

===
Gällande diskussionen: följande argument behöver ni inte komma med en gång till:
1. ”Smink på barn är samma sak” – ja, det är samma sak om mamma eller pappa säger till barnet ”du måste sminka dig, för det kräver gud / familjens heder”. Om inte är det inte samma sak.
2. ”Det är samma sak med hijab som med trosor, det kräver man också att tjejer ska ha på sig” – ja, det är samma sak om trosorna bara sätts på flickor medan pojkar får skutta runt nakna, och om trosorna är i vägen när barnet ska leka, ha gympa eller simma.
3. ”Det är samma sak med sexiga underkläder på barn”. Ja, det är om inte samma sak så i alla fall lika illa. Om en sjuåring kommer i sexuellt utmanande kläder hoppas jag även den familjen orosanmäls.

4. ”Det är precis samma sak med Jehovas vittnen”. Mja, det beror på vad man menar. Om ett barn inte får delta i ett luciatåg är det inte ett övergrepp även om det kan vara trist för barnet, men om barnet får lära sig att homosexuella förkastas av gud kan det vara eller bli till ett förtryck – särskilt om barnet självt eller en närstående är homosexuell.

All överdriven religiositet riskerar att skada barn. Gränsen går när guds vilja sätts före barnets väl på ett sätt som trasar sönder tillvaron i nuet eller riskerar att förstöra för barnet långsiktigt genom att exempelvis hjärntvätta barnet till att få en osund självbild.

Och då måste vi övriga vuxna reagera.

===
Socialtjänstlagen
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper
Barn och unga
1 § Socialnämnden ska
1. verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden,
2. i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och unga,
3. bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och unga far illa,
[…]
8. i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om barnets eller den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet,

Vegansk bolognese

Publicerat den av

Har gjort om min fars recept på bolognese.

För fyra normalhungriga personer:

Koka upp …

  • En buljongtärning

… i 3 dl vatten i en mindre gryta.

Hacka …

  • 2 lökar
  • 1 morot
  • ev. en bit kålrot eller palsternacka
  • vitlök efter smak

… och stek i stekgryta på låg värme i ..

  • matolja (jag föredrar raps pga näringsinnehållet)

Lägg …

  • 3-4 dl (gärna frusen) vegfärs i buljongvattnet, och koka upp igen. Stäng av och låt stå och svälla i några minuter. Jag har kommit på att det blir mer smak och stuns i färsen om man gör så här istället för att ha i den direkt.

Koka spaghettin. Att du inte ska börja förrän nu beror på att annars hinner inte rotfrukterna bli mjuka innan spaghettin är klar.

Addera vegfärsen till stekgrytan, samt …

  • 250 ml (ett paket) Oatly imat
  • en knapp tub tomatpuré
  • muskot, buljong i pulverform eller salt
  • gröna gryddor, som persilja, basilika, oregano efter tycke

Låt småputtra tills spaghettin är klar.

Och förresten – har du en skvätt vin, rött eller vitt, hemma kan den med fördel adderas samtidigt som tomatpurén.

Våga prata om invandringens fördelar

Publicerat den av

Featured Image -- 3394Den plan jag la ut i min artikel igår var inte snuten ur näsan, som ni vet som hängt med ett tag. Jag började tänka i dessa banor för ett par år sedan, och skrev blogginlägget ”en annan syn på invandring”, och sedan har bilden av vad som borde förändras i grunden fördjupats och förfinats i takt med att jag läst, skrivit, diskuterat och resonerat.

Det är lätt att, idag, när EU stängt gränserna och förhållandevis få kommer hit, tycka att vi kan väl fortsätta som vi gjort hittills, men det är nu, när vi INTE ser en kris likt den 2015, som vi behöver ta tag i förändringsarbetet.

Jag kommer därför att skriva mer om asylinvandring på min blogg, på Facebook och i artiklar. För detta är så viktigt. Men det är också viktigt att prata om helheten.

Sverige är till stora delar uppbyggt av människor som en gång sökt asyl här och sedan blivit en del av vårt samhälle och utmanat oss infödingar och gjort oss vidsyntare och bättre.

Det är för mig alldeles självklart att våra framgångar som land kommer ur vår öppenhet mot omvärlden. Vi har en ekonomi som går som tåget, och tvärtemot vad många tror är kriminaliteten om inte lägre så i alla fall inte högre än för 20-40-60 år sedan. Om Sverige hade varit på väg att gå under av invandring, som många tror, hade vi rimligtvis inte kunnat uppvisa det resultatet.

Stockholms förortsklassrum befolkas av imponerande invandrartjejer som som grupp klarar sig bättre än etniskt svenska killar på grund av sitt enorma driv. Ändå beskrivs de nästan undantagslöst som offer. Sällan pratas de om utan att ”hedersvåld, -kultur, -förtryck” nämns i samma mening. Utan att ta ifrån dem som verkligen drabbats deras upplevelser vill jag påstå att de allra flesta av dem jag möter är enormt starka individer, som kommer att förändra och förbättra Sverige i grunden om något tiotal år, inte trots utan på grund av sin starka förankring i flera kulturer. De allra flesta har inte alls fäder som låser in dem och ser dem som objekt, utan familjer som är enormt engagerade i deras utbildning, och som stöttar dem. Tjejerna vet vad de vill, de jobbar hårt, de satsar högt. De är en viktig del av vår framtid, tillsammans med våra egna döttrar och söner, och de flesta av invandrarkillarna.

Men i skuggan av de många positiva effekterna finns tre stora problem kopplade till invandring:

1. Kostnaden för dem som flyttat hit, men aldrig arbetar, bärs av övriga invånare i generationer. Den anser inte jag att Sverige ska ta. Den anser jag är deras hemländers ansvar, så fort de kan flytta hem. Krig blir till fred. Förföljelse upphör. Och då upphör även anledningen att bli försörjd av svenska skattebetalare. Den som inte har asylskäl och inte försörjer sig själv är inte vårt ansvar, utan hemlandets. Vi behöver vara betydligt hårdare med vem vi ger PUT och vem vi gör till svensk medborgare. Om Ryssland invaderar Sverige och jag flyr till Italien och bor där i några år på italienarnas bekostnad skulle jag tycka det vore fullt rimligt att de säger till mig att flytta hem när det blivit fred, så att andra, mer behövande, flyktingar kan ta min plats. Vi behöver sluta vara mesiga, även om vi kan göra undantag för ömmande fall, som svårt sjuka eller gamla. Humanitära åtgärder ska riktas där de gör mest nytta.

2. Den höga kriminaliteten bland dem som växt upp i utanförskap, särskilt gängkriminaliteten, kostar i alla ändar. Det är inte enbart utrikesfödda som står för den, men det är till stor del människor som växt upp i utanförskap, och därför är det än mer viktigt att inte behålla människor som lever utanför samhället i Sverige, enligt punkten ovan. Men polisen behöver också bättre utredningsresurser. Jag är en stark försvarare av den svenska rehabiliteringsmodellen för brottslingar och inte den som ropar på strängare straff baradärföratt, men det är möjligt att vi behöver se över straffskalan också, så att vi får stopp på viss brottslighet.

3. Vi behöver också ta krafttag mot den gryende rasism som på något sätt legitimerats efter inträdet av sociala medier. Det som förr sades i omklädningsrum och vid enstaka köksbord sprids nu även bland normalt sunda människor, som en konsekvens av en ganska absurd fokusering på invandringens problem, där få pratar om fördelarna.

Invandring är viktigt och bra. Invandring gör Sverige starkt, och svenskarna bättre. Invandrarna är en viktig del av den svenska identiteten. Och även utan att ta tag i ett enda av de problem invandringen orsakat anser jag att den totalt är en plusaffär för oss, både ekonomiskt och kulturellt. Vi som inser det behöver stå upp för den insikten och sprida den. Vi behöver våga prata om invandringens fördelar, för att travestera många pseudonationalistiska krönikörer. Vi behöver skapa en medial motvåg till det gnälliga brus som förgiftar debatten genom att inte vara konstruktivt, utan ensidigt överanvända orden ”invandring” + ”problem” i samma mening. 

Men det är inte i sig en anledning till att inte göra invandringen än bättre.

Jag vill fokusera den humanitära delen av invandringen till Sverige där den gör mest nytta, och det gör vi genom att ta hit så många som möjligt av de 65,6 miljoner som idag har asylskäl, och låta dem som inte har det flytta till sina hemländer om de inte försörjer sig själva. På så vis hjälper vi maximalt med behövande, och vi får ett stadigt inflöde av självförsörjande människor, som berikar vår kultur och får vår ekonomi att blomstra ännu mer.