Varför USA anföll Iran

Så jag skrev igår att Trump har hoppat mellan fem helt olika skäl för kriget: regimbyte, slå dem innan de slår oss, misslyckade förhandlingar, ayatollan har försökt mörda Trump, framtida nukes.

Och som jag skrev: man kan absolut ha fler än ett skäl till att göra något, men när man ger olika svar varje gång känns inget sant.

Och nu har Li’l Marco Rubio och Mike Johnson givit oss vad som verkar vara det verkliga skälet.

Netanyahu hade bestämt sig för att bomba Iran, och eftersom USA därmed ändå skulle få en del av skulden kunde de lika gärna hänga på.

Ta in det, för det är rätt sensationell information.

Israel skulle anfalla, och USA förstod att då skulle Iran slå tillbaka mot BÅDE dem och Israel och tyckte därmed att då är det bättre att slå till dem först.

Det är den nya världsordning vi har. Och inget av de fem skälen var därmed de facto sanna.

Israel vill ha ett inbördeskrig i Iran. Ju längre och blodigare desto bättre.

Dels blir de därmed av med en farlig fiende, dels riktas världens blickar bort från Gaza och Västbanken och dels sitter Netanyahu kvar vid makten eftersom åtalet inte kan gå vidare.

Men, säger du nu, ”Trump och Israel vill egentligen ha Pahlavi vid makten.”

Någon frågade faktiskt Trump om det. Han sa att han inte trodde på den lösningen. Det var allt. Och om han inte ens förmår sig att säga ”klart Pahlavi ska bli ledare, och så här ska det gå till” och peka på en någorlunda trovärdig väg finns knappast någon väg för honom in i Iran. Hur ska han ens ta sig över gränsen?

Jag är ledsen, kära iranska vänner. Jag har gärna fel.

Hoping for the best but expecting the worst.

Jag har lyssnat mig igenom en del kloka röster idag. Och även om alla hoppas att de har fel är det ingen som ser någon väg till något verkligt regimbyte, såvida inte miljoner människor går ut på gatorna eller armén byter sida.

Om du bara har tid att lyssna på en podd idag rekommenderar jag:

Christiane är britt-iranier och journalist och har bland annat intervjuat Pahlavi och gjort dokumentärar inifrån Iran, och hennes exman Jamie Rubin är före detta diplomat. De har enormt mycket kunskap mellan sig.

Vill du lyssna på en till och pallar med folk som avbryter varandra hela tiden kan du testa Piers Morgans:


Följ diskussionen på Facebook:

Anti-Defamation League, ADL, har länge stått för ”urdefinitionen” av antisemitism. Eftersom jag skrivit om rasism i så många år har jag ofta hänvisat till dem. Citerat dem. Lärt mig av dem.

Men sedan en tid tillbaka har jag gjort helt slut med dem.

De grundades så tidigt som 1913, alltså före första världskriget, och har länge haft som mål att stå upp mot all rasism.

Och visst har de alltid varit pro-Israel, och pigga på att ta med kritik av landet Israel i antisemitism-definitionen, men de har tidigare stannat vid att man fick kritisera Israel så länge man inte ansåg att staten Israel skulle upphöra att existera. Just den delen har alltid skavt för mig, för eftersom antisemitism är en sorts rasism anser jag att dess definition ska vara helt ren från politiska åsikter. Men jag tyckte de hade bra material i övrigt, så jag lät det passera.

Men 2022 deklarerade CEO Jonathan Greenblatt för första gången rakt ut att antisionism är antisemitism, och det är vad som styr deras arbete idag.

Och efter 7 oktober 2023 har de knölat in mycket mer antisionism i antisemitism-definitionen, för att kunna attackera Palestinarörelsen. ”From the river to the sea”, t ex.

Jag har ju skrivit om rasism och främlingsfientlighet sedan 2009, och det gör mig konsekvent förbannad när rasismkort dras för att tysta fullt legitima diskussioner. Jag har haft samma åsikt när många framförallt till vänster kallat alla ändringar i migrationslagstiftningen för rasistiska, och jag menar att många av de retoriska överdrifterna runt 2010 var anledningen till att folk slutade ta verklig rasism på allvar. Om vi är överens om att rasism inklusive antisemitism är allvarliga företeelser ska vi inte tunna ut begreppen genom att kleta dem på fullt legitima åsikter bara för att vi inte delar dem.

När Zohran Mamdani fick frågan om huruvida han ”recognizes Israel as a Jewish state” under sin valkampanj för att bli borgmästare i New York svarade han:

I’ve said time and again that I recognize Israel’s right to exist, but I would not recognize any state’s right to exist with a system of hierarchy on the basis of race or religion.

Det är precis vad jag också alltid svarar. Ingen religiös eller etnisk grupp borde vara garanterad ett eget land.

Under förra borgmästaren Eric Adams hade ADL lyckats klämma in en antisemitismdefinition i stadens styrdokument, som förbjöd kritik av Israel, vilket förstås Mamdani inte förlängde när han tillträdde.

Detta, kombinerat med att han kallat kriget i Gaza för folkmord, har fått Greenblatt att anklaga honom för antisemitism, och installera en ”Mamdani monitor”, vilket gjort den tredjedel av NYs judar som röstade på honom rasande.

Jag vet inte om ADLs förfall, som jag vill kalla det, beror på Greenblatt som individ eller om det är hela rörelsen, men här är en lista över vad han åstadkommit:

  • utvidgning av antisemitismbegreppet till att omfatta kritik av Israel
  • uttryckt hat mot palestinier
  • uppblåst statistik av antisemitiska incidenter – 360 procent – genom att ta med propalestinska protester
  • polare med högerextrema som Musk, medan han hetsar mot svarta och homosexuella
  • jämförelse av palestinasjalar med svastikor

Det tog många år att bygga upp ett medvetande i USA och världen om det judiska folkets lidande, och att förklara hur tusenåriga stereotyper skapat hat och utanförskap.

Det är plågsamt att se detta arbete korrumperas och missbrukas för att hindra engagerade människor att ta ställning mot etnisk rensning och folkmord.


Följ diskussionen på Facebook: