Kategoriarkiv: Aktuellt i Sverige och Världen

Following U.S. politics from Sweden

Publicerat den av
rachel_maddow_in_seattle_cropped

I follow American politics very closely, since a few years ago. Before that, I normally only knew what was reported in international media. It started with the discovery of The Daily Show, actually, and me falling in love with Jon Stewart’s tone of voice. I watched not only the shows as they came out, but also his old shows backwards using Comedy Central’s archive. I have therefore watched every show since around 2006, and some even older than that.

Today, I start every morning – I wake up very early – with a routine that keeps me up to date with both late night comedy and the news.

  1. The very first step is always to type in news.google.com. I have set my browser to list U.S. news. If you don’t, they’ll use your location. So Google will list the highest read topics in the news. From there, I select articles that seem interesting. I usually read 2-3 every morning.
  2. I then often go to New York Times, Washington Post, USA Today and The Hill. I used to subscribe to Wall Street Journal, but since I stopped, I don’t go there much, because most of their articles are locked.
  3. After this, I go to msnbc.com, and then to Rachel Maddow and Morning Joe. I love Rachel, who almost always starts her shows with a history lesson, and then often digs into stories others have missed, tying today’s events back to the history lesson. I don’t love Joe Scarborough, who is a Republican, but I watch him to balance all the otherwise ”liberal media”, and because he has a good variety of guests which leads to interesting discussions. Other favourites that I don’t always have time for are Lawrence O’Donnel amd Chuck Todd.
  4. Then it’s time for CNN. I take a look at the top stories, and then I check out Anderson Cooper and Jake Tapper.
  5. ADDED after I published this:
    1. Don Lemon, CNN
    2. Brianna Keilar, CNN

I have one email subscription: Borowitz at The New Yorker. I read his satirical articles right away.

Now it’s time for late night comedy, which is not always updated in the Swedish morning, so often I need to go back and check when I get home from work.

I only watch political satire.

Three comedians have one show per week: John Oliver on Sunday nights, Sam Bee on Wednesdays and Bill Maher on Fridays. I subscribe to HBO Nordic to be able to watch Oliver and Maher, but they don’t always come out there fast enough, so I often have to use Youtube instead. So Mondays, Thursdays and Saturdays I busy myself with their shows.

John is my favourite, pretty much like Rachel is in the news sphere, because I learn from them and they talk about issues that others don’t. But Sam is so amazingly funny and to the point, and I love her feminist perspective. Then there’s Bill that sometimes crosses my line, but I don’t have to agree to appreciate.

Then there is of course SNL, which gets watched on Sundays. To watch it from Europe, you need a proxy to simulate being in the U.S.. We use VyprVPN.

Also, there are three daily shows that I watch. First, there’s literally The Daily Show, which is not as good as it used to be, but still pretty amazing. I love Trevor Noah. You need the proxy for this as well.

I also watch Stephen Colbert and Seth Meyers. Stephen is a comedian with a touch of seriousness, and Seth is the opposite.

What about Fallon, Conan and Corden? Well, they’re not political, so I get bored with them quite quickly. But I watch them sometimes.

Hope this can be used to inspire someone.

Want a taste? Here is a rising star:

Amy Hoggart from Full Frontal:

Photo of Rachel Maddow: Paul Schultz.

SD vs. V

Publicerat den av

Next TeeDet är inne att jämföra V och SD just nu. Sensmoralen ska vara att V är lika illa som SD, typ. Allt dumt man säger om SD ska helst även kletas på V, för att uppnå någon sorts rättvisa.

Jag tycker det är en bisarr jämförelse.

Det dummaste uttrycket i sammanhanget är ”kommunismen har dödat många fler än nazismen/fascismen, alltså är V värre än SD”.

Det där med dödandet är visserligen absolut sant, men helt irrelevant. Kommunismen har funnits världen över i enorma länder som Sovjet och Kina i över hundra år, medan nazismen funnits på en begränsad plats i något tiotal år, och fascismen några få platser till, och inte särskilt länge. Ska det vara någon vits med jämförelsen behöver man räkna i procent, per år och invånare. Men inte ens då hamnar man rätt, för det är inte de extrema varianterna de svenska partierna företräder. Partierna måste (be)dömas för sina program och företrädare idag, och inte för andras halmgubbedåd förra seklet.

Politikens innehåll

När det gäller sakpolitik är det egentligen så att jag och en vänsterpartist har extremt lite gemensamt. Av de frågor som ligger på Sveriges politiska bord idag är det nästan ingen där jag, eller Moderaterna som parti, landar på samma sida som V. Det gäller däremot inte SD. Det finns vissa sakfrågor där M och SD tycker ungefär lika, som till exempel kriminalpolitik och tidiga betyg. Detta är frågor där jag själv är ganska ljum. Fler poliser är bra, för polisen funkar inte idag. Gärna höjda straff om det hjälper, men inte av populism, dvs för att folk tycker det känns rätt, utan för att det verkligen visat sig ha en negativ effekt på brottsligheten. Och när det gäller betyg från fyran känner jag att det fästs på tok för stor betydelse från båda sidorna vid denna fråga. Det är varken oerhört viktigt eller total katastrof med tidiga betyg. Men rätt ska vara rätt. Det finns ett sakpolitiskt överlapp med SD, som saknas när det gäller V.

Värderingarna

När det gäller Vänsterpartiets värderingar är det knepigare. Jag vill under inga omständigheter leva i ett socialistiskt samhälle. För mig ligger den ultimata samhällsstrukturen i en mix, där vi har en god skola för alla, nästan-gratis sjukvård för alla och fungerande sociala försäkringar som motverkar fattigdom, ungefär som i Sverige idag, fast lägre skatter och högre fokus på att få människor till egen försörjning och att motverka slöseri. Jag vill under inga omständigheter se en extrem fördelningspolitik med skyhöga skatter och bidrag där staten är ägare av produktionsmedlen, utan anser att marknadsekonomi skapar de bäst fungerande samhällena. Individer ska ha makt över sina liv, och tjäna på att arbeta. Jag tycker också de vänsterpartister som förespråkar helt fri invandring med bibehållen välfärd borde tänka lite längre. Miljarder människor har det avsevärt sämre än vi. De kan inte alla bo här.

Men hur lite jag än håller med om deras vy av hur Sverige och världen borde utvecklas ser jag inget ont i människorna. De vill i regel ingen illa. De vill bara något helt annat än jag. Jag har flera vänner som röstar både V och FI, och som jag gillar högt och rent. Det finns ingen motsägelse mellan att tycka personerna är härliga och att inte vilja leva i den värld de drömmer om. Ingen av dessa personer fantiserar uppenbarligen om någon revolution där jag och andra borgare får halsen avskurna. De drömmer om avskaffade inkomstklyftor och massiva utjämningsprogram. De drömmer om pyttesmå dagisgrupper och massor av sylt på gamlas pannkakor och deras hjärtan blöder för fattiga och sjuka.

Jag vill inte påstå att samtliga vänsterpartister bara styrs av kärlek eller är raktigenom goda. En del är det. Andra kan absolut hata. Men då är det i regel människor med motsatta åsikter hatet riktas mot, även om det finns de som även hatar dem som har feta nackar och äger kapital.

När det gäller SD – både partiet, företrädarna och väljarna – är det helt annorlunda. Deras värderingar präglas av hat mot framförallt muslimer, och av en bisarr rangordning av människor baserad på etnicitet, som yttrar sig i misstro och rädsla mot medmänniskor. De kan gladeligen avsky en hel grupp människor, som till exempel ensamkommande, utan att se personerna i gruppen som individer. Vi kan kalla det rasism eller främlingsfientlighet, och det är en egenskap jag finner extremt motbjudande när jag väljer mina vänner. Därför umgås jag mig veterligt inte med någon sverigedemokrat.

Det intressanta är att sverigedemokrater faktiskt är socialister. Motsatsen till en nationalist är inte en kommunist. Många kommunistiska samhällen är eller var synnerligen nationalistiska med förföljelse av etniska folkgrupper. Motsatsen till en nationalist är en liberal. För även många sverigedemokrater drömmer om pyttesmå dagisgrupper och massor av sylt på gamlas pannkakor, men bara för vissa barn och gamla.

Det sakpolitiska överlappet mellan SD och V är avsevärt större än överlappet mellan M och V, som är i princip obefintligt.

Både SD och V vill se en stark stat och mindre makt till individer.

Både SD och V vill ta Sverige ut ur EU.

Detta leder oss in på den senaste sloganen från företrädare för mitt parti Moderaterna: ”Både V och SD har auktoritära rötter”.

Det är visserligen helt sant. Det är också sant att det finns revolutionära krafter i V, även om partiet inte står för dem. Det är sant att V länge befolkades av stalinister och maoister som hade ganska obehagliga planer för kapitalägare i Sverige. Men SDs främsta företrädare, inklusive Jimmie Åkesson, gick med i ett parti som ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den inhemska rasen vit.

Det stora problemet med just SDs rötter är inte att de är auktoritära utan att de är nazistiska. Det finns ingen anledning att tona ner etiketten bara för att de ska passa i samma mall som V. Och SD är i allt väsentligt nationalsocialister även idag, om man byter ut judar mot muslimer. Det mesta som framfördes av Hitler på trettiotalet sägs idag av företrädare för SD:

”… prevent the Jewish people from intruding themselves among all the other nations as elements of internal disruption, under the mask of honest world-citizens, and thus gaining power over these nations.”

 

Det sakpolitiska överlappet mellan M och SD är definitivt större än mellan M och V.

Men SD är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti.

evak

Samtal-med-SD-skalan

Publicerat den av

Det blir snabbt ett luftfäktande om vad man bör och inte bör göra med SD. Det är därför viktigt att konkretisera vad som avses med samarbete i riksdagen. Här står, för oss som starkt tar ställning mot SDs rasism, två värden mot varandra.

Partier behöver få igenom sin politik, och hindra förslag man är emot.

Idag görs det de facto på ett ganska opraktiskt sätt, genom att ingen ”får” prata med SD, men ändå behöver alla prata med SD, för de är, vare sig vi vill eller ej, vågmästare.

Å andra sidan bör de absolut inte normaliseras.

Detta är vad jag landat i:

Å ena sidan: Parlamentariskt arbete är ett hantverk, och för att komma framåt behöver man ibland, liksom i övriga livet, kavla upp ärmarna och snacka ihop sig med folk man inte gillar och inte har något gemensamt med. Vill man samma sak, och enda sättet är att stå på varandras axlar, är det ju ofta viktigare att få jobbet gjort än att gå hem tomhänt. Ofta nog räcker det med att diskutera i utskotten, men skulle man behöva fila på formuleringarna är det förstås bra om man inte behöver smyga med detta, utan kan göra det öppet.

Å andra sidan: SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Företrädarna har en övergripande agenda som går emot allt jag står för, även om vi råkar tycka lika i enstaka frågor. Därför bör de absolut hållas undan makt och inflytande.

Jag har nedan gjort en sorts lista, för att det ska bli lättare att diskutera. Frågan är inte ”samarbete” eller ”inte samarbete”, utan en skala. Själv har jag kommit fram till att 7 och 8 är så nära 5 och 6 att de lika gärna kan tolereras, men jag drar en gräns där. 9 och 10 är inte ok för mig. Det är en sak att politikutveckla själva eller inom Alliansen och sedan förankra förslagen med SD, men något helt annat att låta deras bisarra världsbild påverka moderat riksdagspolitik.

Min gräns går alltså mellan att jämka och förankra förslag där man redan har en tydlig ståndpunkt och att bolla och politikutveckla tillsammans.

Moderaternas partiledning har intressant nog såvitt jag sett aldrig använt ordet ”samarbete”. Man säger istället ”samtal”. Jag vet inte riktigt om det är värre eller bättre att använda ett ord som normalt är reserverat för formella möten mellan lärare, elever och föräldrar.

Ledningen har definitivt sagt nej till 11-13, men ingen vet säkert om 9 och 10 är OK. Det gör att alla drar sina egna slutsatser och argumenterar utifrån dem. Spännande nog är både SD-anhängarna och rödgröna för en gångs skull helt överens om att 9-10 är givna och 11-13 väntar runt hörnet. De är också ense om att sådana som jag är naiva.

Jag tycker mediahanteringen av utspelet har varit under all kritik, och självklart borde man ha haft ett ordentligt ”samtal” med allianskollegorna i förväg, så att frågetecken kunnat rätats ut. Det måste till ett ordentligt klargörande omedelbart för att få stopp på spekulationerna.

Och jag hoppas innerligt att det klargörandet innebär att 9-10 försvinner från bordet.

Idag OK för mig Vad M sagt
1 Hälsar inte. Låtsas att de är luft.
2 Lyssnar i utskotten, men gör tvärtemot, för det är viktigare att SD inte får sin vilja igenom än att mitt parti får det.
3 Hälsar, men stänger öronen när de pratar politik.
4 Ställer inga frågor i utskott och debatter, men anpassar sina förslag så att de går igenom.
5 Ställer frågor i utskotten och anpassar motioner så att de går igenom.
6 Tar ibland en fika för att fånga upp deras åsikter även utanför utskotten.
7 Tar med dem in i ett mötesrum och frågar vad de tycker, och ritar lite på whiteboarden så att man kan komma överens.
8 Kallar till möte någon gång emellanåt för att sondera terrängen och fila på förslag där det finns möjlighet att komma överens.
9 Håller regelbundna möten där man bollar idéer. ?
10 Inleder långtgående samarbeten runt övergripande frågor och skriver motioner ihop. ?
11 Budgetförhandlar.
12 Regeringsförhandlar.
13 Regerar ihop.

Blågrönbrun röra

Publicerat den av

voteringSå det har inte blivit ett smack klarare runt Ms ”samarbete” med SD nu när en knapp vecka har gått. För varje dag Alliansen inte går ut med ett gemensamt uttalande ökar dessutom spekulationerna. Alla är arga, därför att de utgår från sin egen tolkning av situationen.

Detta är inte bra. Alls. Man behöver inte vara överens, men man kan inte kriga för öppen ridå. Vänsterskribenter och -politiker har förstås redan dödförklarat Alliansen. Det har de gjort varje gång man haft olika uppfattning i frågor, men den utdragna ”nu är vi överens”-processen har denna gång givit dem onödigt vatten på sin kvarn.

Vad alla vi miljoner medborgare som inte sitter i Riksdagen försöker förstå är:

Hur har man arbetat hittills, och vad kommer att ändras?

Utan den informationen blir det omöjligt att bilda sig en konstruktiv uppfattning.

Hittills

Här är två mycket relevanta Facebookstatusar från riksdagsledamöter.

Niklas Wykman, M

Johanna Jönsson, C

Ur detta lär vi oss att SD tvärtemot vad många påstår inte är ”mobbade” eller ignorerade. Det fikas och det pratas.

Alliansen och SD sänkte dessutom ganska nyss regeringens proposition om kvotering till styrelser. Det visar att man mycket väl kan bedriva sin egen politik när det behövs. Så alla arga SDare eller nära SDare som ideligen anklagar Alliansen för att ”vägra genomföra sin politik” har uppenbarligen fel i sak.

Framgent

Så vad är då nytt? Vad kommer att förändras?

Min tolkning

Min tolkning idag är att det scenario Johanna Jönsson spekulerar i, där M ska sitta i regelbundna synksamtal med SD och sedan springa som en skottspole mellan Allianssammanträden och SD-snack, är inte vad som avses.

Min tolkning är att man ad hoc, vid mer komplicerade frågor än ”ska vi rösta ja eller nej till denna proposition” nu kan ta en förhandling till nästa nivå genom att diskutera vilka punkter man är överens om. Varför man inte kan det redan idag, när Johanna och Linus B kan fika, begriper jag dock inte fullt ut.

Men detta kan jag, även om jag tycker genuint illa om nästan allt SD står för, acceptera. Sakpolitiken måste vara viktigare än formen.

Om min tolkning av Ms budskap gäller handlar det enbart om att plocka ut SD ur den formella frysen och placera dem jämsides med V. Ett parti man inte identifierar sig med, inte har något formaliserat samarbete med, men kan förhandla med när man ser att det finns en grund. Jag gillar uppenbarligen inte alls normaliseringen av SD, men samtidigt måste Riksdagen fungera.

Många har frågat ”varför skulle SD hjälpa Alliansen gratis?”, men det är en lite absurd fråga, för allt riksdagsarbete handlar ju om att man vill förändra. Om man tycker lika i en fråga finns ju en inneboende vinst i att förslaget går igenom. Det finns ingen anledning att se framför sig att SD sitter likt Marlon Brando och viskar ”Someday, and that day may never come, I’ll call upon you to do a service for me”.

Lena Mellins tolkning

Lenas tolkning förtjänar att lyftas, för hon har lång erfarenhet och mycket nära och bra kontakter med riksdagsledamöter ur alla partier. Jag håller inte nödvändigtvis med om hennes slutsats, men tycker passager är intressanta:

Både partiledaren själv och hennes gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd (M) försökte senare på dagen att förklara vad Kinberg Batra hade menat. Men medan de övriga alliansledarna hade bett om en precisering av budskapet så ökade Kinberg Batras och Polfjärds snarare förvirringen.

”Detta betyder att alla partier står till svars för sin politik och sina förslag med möjlighet att ställa och besvara frågor till alla under riksdagsbehandlingen”.

Det kan tolkas som om Alliansen redan är upplöst och att alla partier agerar var för sig (utom regeringen för man förutsätta eftersom det är en koalition). Det ger också sken av att om en SD-ledamot ställer en fråga under ett utskottsmöte så är det ingen som svarar.

Men så är inte fallet. Övriga ledamöter svarar på SD frågor både före, under och efter utskottsmötena. Även om det ibland kan vara känsligt, exempelvis om det gäller exakta formuleringar.

Ytterligare andras tolkning

Den tolkning som nu råder i media är att utspelet är något revolutionerande och stort, och inte bara en svag höjning i samtalsfrekvensen. Det M har deklarerat är att man vill inleda ett formellt samarbete, menas det. Om vi bryter ner det till en praktisk nivå skulle det innebära att M utan resten av Alliansen sitter i regelbundna synkmöten med SD och sedan har med sig deras synpunkter in i Alliansmöten.

Och jag kan säga att detta är inte något jag vill se. Det skulle ge SD en på tok för stor påverkan på Allianspolitiken.

Det finns dock inga belägg för att detta är vad som avses. Tvärtom säger M ”enstaka frågor” och ”vi kommer inte inleda något organiserat samarbete med SD”.

Finns det en risk för att ”enstaka frågor” blir till ”väldigt många enstaka frågor” och sedan morphar till ”nästan alla frågor”? Att ”tillfälliga möten” blir till ”varje onsdag klockan två”?

Det gör det förstås. Och det får mig att rysa av obehag.

Därför måste vi få ett klargörande, i form av en gemensam presskonferens med Alliansen.

Och klargörandet måste vara detaljerat och exemplifierat.

Och det måste vara omgående.

Ms nya ”samarbete” med SD

Publicerat den av

spiderModeraternas pressrelease innehöll två nyheter:

  1. Alliansen borde försöka fälla regeringen och lägga en budget ASAP.
  2. ”Därför är vi moderater inte beredda att inleda regeringssamarbete med något av dem. Däremot är vi öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns.”

Samtidigt uttrycker man tydligt att man under inga omständigheter avser budgetförhandla med SD, till skillnad från regeringen Löfvén 2013.

Se gärna denna eleganta sammanfattning av Sveriges första budgetförhandling som omfattade SD.

Att fälla regeringen med en gemensam budget innebär en förflyttning från ”senast 2018” till ”nu”. Förflyttningen är inte ett gigantiskt löftesbrott från M, utan snarare en precisering.

Vad gäller texten ”öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns” menar jag att det egentligen inte heller är en förflyttning, utan snarare en formalisering av ett befintligt arbetssätt, samt möjlighet att mer aktivt söka stöd för sina förslag.

För några veckor sedan skrev Niklas Wykman så här:

Men förvirringen runt vad ”samarbete” innebär går långt tillbaka, liksom skuldkletandet. ”I nio fall av tio röstar SD med Alliansen.” Hela förra mandatperioden ekade den meningen som ett mantra från rödgröna sympatisörer, som grund för att Alliansen var solkad av SDs rasism. Jag reagerade redan då på det bisarra i att skuldbelägga den som enbart tar emot passivt stöd av SD. Att ha ett åsiktsöverlapp med SD i frågor som inte rör migration innebär inte att man på något sätt är ”ond”. Migration är bara en fråga. I alla andra frågor landar SD ibland i samma slutsats som Alliansen, ibland som de rödgröna, och det är inte så mycket att orda om.

Jag är sedan ett par år tillbaka med och driver gruppen Alliansväljare mot SD-samarbete, och för några veckor sedan smyglanserade vi också sidan Alliansregering utan SD-samarbete. I samband med detta skrev vi ett manifest, som redogör för vad sidan står för.

Här är ett utdrag ur den texten:

Vad betyder då “samarbete med SD”?

Det enkla svaret är att en kommande regering inte bör skriva gemensamma propositioner med SD eller på andra sätt tar in deras krav i den egna politikformuleringen.

Det finns dock några gråzoner:

Bör en Alliansregering försöka regera även om den är mindre än de tre (eller kanske fyra) rödgröna partierna?
Om sju partier bjuds in till tvärpolitiska överläggningar, bör då även SD bjudas in?

I dessa frågor är vi inte helt ense sinsemellan. Det gör ingenting. Vi kommer att diskutera och resonera mer runt dessa frågor, framförallt den första, som är central om dagens opinionsmätningar håller i sig, under tiden fram till valet.”

Det finns tre stora problem med SD ur min synvinkel. Det ena är deras populism. Den är irriterande, men inte ett skäl till avsky. Sedan finns deras extrema migrationspolitik, där de vill stoppa i princip all invandring inklusive arbetskraftsinvandring och bryta mot flyktingkonventionen. Det är fel för Sverige och världen, men inte ett skäl till avsky.

Men så finns den grovt främlingsfientliga retoriken, främst muslimhatet som påminner om Hitlers judehat på 30-talet, och alla rasistiska företrädare. Den förtjänar avståndstagande rakt igenom, och jag är idag nöjd med att Anna Kinberg Batra faktiskt står upp och säger att SD är ett rasistiskt parti.

Även om det vänder sig i magen på mig måste vi vara praktiska. Att ta emot SDs stöd i frågor där vi tycker lika och att diskutera i utskott och eventuellt justera förslag så att de går igenom sker från båda sidor mittlinjen och kommer att fortsätta att ske. Och skulle man framgent ta en fika eller gå in i ett grupprum för att fortsätta en diskussion om bensinskatt eller barnbidrag kan jag leva med det också, så länge man inte inleder formaliserade samarbeten.

Däremot ställer jag aldrig upp på en normalisering av SD. Det är både strategiskt kontraproduktivt och moraliskt fel.

Så om inget är nytt, varför kom då utspelet?

Jo, för att det är ett tjat och ett gnat utan dess like, från SD och SD-nära moderater. Det är en kamp om vem som hatar vänstern mest. Och deras främsta vapen är att älta ”varför tar du inte makten varför tar du inte makten varför tar du inte makten?”. Frågan är förstås relevant. Om någon kan kliva fram och ta makten, men väljer att sitta på händerna, kan du för evigt håna den för bristen på vilja.

När Anna Kinberg Batra nu kliver fram och visar att hon är beredd att ta makten och dessutom sätter ord på det som redan sker, dvs samarbetena i utskotten, slipper hon den diskussionen. Istället förflyttas trycket till Centern. Är det elakt? Inte egentligen. Annies sympatisörer är, i synnerhet idag när det skett en förflyttning av SD-ovänliga M-väljare till C, inte alls inne på att ta makten till varje pris. Annie klarar kritiken, för hon har stöd i sitt parti.

Så i själva verket är draget rätt genialiskt. De som vill se ett regerande redan idag kan gå från C till M, övriga åt andra hållet, men väljarna stannar i Alliansen.

Alla analyser om att Ms pressrelease innebär slutet för Alliansen anser jag vara absurda. Ett tänkt regeringssamarbete spricker inte för att man har olika uppfattning om NÄR man ska ta makten, utan för att det finns en eller flera mycket viktiga sakfrågor där man har fundamentalt olika syn. Som till exempel byggandet av en bro över Öresund, som en del av oss minns.

Borde Reinfeldt ha suttit kvar 2014? Nej, absolut inte. Då visste ingen att SD hade för avsikt att inte följa praxis och lägga ner sina röster i budgetomröstningar. Att sitta kvar hade därför oundvikligen inneburit budgetförhandlingar med SD.

Hur ska då Sverige regeras? Det besvarade jag här. Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det finns väldigt, väldigt många som känner som jag: Vi vill inte under några omständigheter brunklibbas av SD.

Vad vi däremot behöver är att neutralisera dem, och att placera dem i den trettonprocentstunna där de borde sitta, och inte i förarsätet till svensk politik.

Så länge L och C säger nej kommer det inte att bli något maktövertagande. Det är OK för mig. Att ta över makten till jul, med bara tio månader kvar till nästa val, är inte optimalt. Ur ett långsiktigt perspektiv är det nog bättre att jobba fram ett riktigt bra valmanifest istället.

Däremot kommer det förhoppningsvis nu att bli arbetsro och fokus på sakfrågor.

Låt SD behålla stigmat

Publicerat den av

escher

M.C. Escher

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”. Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare. När de gjort det har vi ett M som är kraftigt försvagat eftersom ”migrationskritiska” sympatisörer då glatt kan gå till SD utan att behöva hålla för näsan eller skämmas i sin sociala krets, medan sympatisörer i andra änden går till L eller C, och Alliansen kommer aldrig att kunna ta makten.

Hur ser då alternativet ut? Om Alliansen inte samarbetar med SD, hur ska vi då kunna regera?

Jag menar att Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S. Men i så fall får SD stå till svars inför sina exmoderata väljare, och det gagnar dem inte.

Sedan får Alliansen fortsätta regera enligt samma princip som gällt sedan 2010. Man diskuterar i utskotten, men inga formaliserade samarbeten sker.

Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det gör inte alternativen.

Niqab på dagisfröknar och andra icke-frågor

Publicerat den av

Så jag skrev att badhustider är en ickefråga för Sverige. De evinnerliga diskussionerna om några mycket få badhus som stänger för män en timme här och där saknar proportioner. Frågan är av mikroskopisk betydelse för landets framtid. Den är bara administrativ. Stäng. Stäng inte. Jag bryr mig inte ett smack. Men sluta älta! Sluta moralisera över vuxna kvinnors val, som om det vore en dödssynd att som vuxen inte vilja klä av sig halvnaken inför främmande karlar! Det är lika lite ”fel” som det är ”fel” att jag inte vill basta naken på tyska badhus eller med finska kollegor. Vi har alla våra vanor, och det som är inskränkt för den ena är motbjudande för den andra.

I den diskussionen ploppade som vanligt någon upp och undrade huruvida hedersvåld också är en ”icke-fråga”.

Det är som att fråga huruvida plötslig spädbarnsdöd, barnmisshandel eller plågsamma djurförsök är ”icke-frågor”.

De är gigantiska för dem som drabbas, och för dem som jobbar för att stötta dem som drabbas. Ett fåtal personer driver dessa frågor av helt rätt anledning, och de ska ha all heder.

Men 97 gånger av hundra som någon drar upp hedersvåld för mig handlar det absolut inte ett smack om omtanke om offren.

Frågan är politisk för att muslimhatarna älskar den. Att diskutera ”hedersvåld” är som att säga ”muslimer är läskiga”, fast på ett legitimt och oemotsägligt sätt. Om jag fick en krona för varje gång jag påpekat att Fadime Sahindal var kristen skulle jag … kanske inte vara rik, men åtminstone kunna köpa mig en mycket exklusiv vinterkappa.

Det som är en verklig fråga, till skillnad från alla icke-frågor, är hur muslimhatarna lyckas få icke-muslimhatare, dvs ”vanligt folk”, att tappa perspektivet på vad som är politiskt viktigt och vad som inte är det. De har lagt en våt filt över alla meningsfulla diskussioner om klimatförändringar, personlig integritet och skatte- och fördelningsfrågor genom att, inte bara i sociala medier, utan till stor del även på ledarsidor, älta sådant som ibland, ibland inte har betydelse, men inte för Sverige, och sedan sprids artiklarna bland dem som vill göra helt andra poänger än att vi ska värna offren.

Det senaste och mest bisarra exemplet är Sakine Madons artikel med rubriken Niqaben hör inte hemma på dagis. Facebookreaktioner: över nittiotusen! Lägg till detta Twitter, och vi hamnar garanterat på en bit över hundratusen. Lägg till detta alla de som läst och inte kommenterat, delat eller retweetat, och vi är säkert uppe i bortemot miljonen.

Så vem i hela friden tycker niqaben hör hemma på dagisfröknar?

Svaret är: INGEN. I det närmaste. I alla fall ingen med politisk eller medial tyngd.

Artikeln beskriver en situation där detta hänt på ett (1) dagis, och kommunen hade sagt ifrån i ett föreläggande att hon var tvungen ta av den.

Alltså har samhället fungerat. Alltså borde denna fråga vara av noll betydelse för en ledarskribent.

Men nej. Ty någonstans har muslimer gjort ett fel, och detta får inte passera obemärkt.

Kommunens tillsynsenhet hade nämligen, enligt Sakine Madon, i föreläggandet förklarat att barn inte kan kommunicera med den de inte ser ansiktet på, vilket uppenbarligen är det största och mest omedelbara problemet, och med det hade kommunens tillsynsenhet nöjt sig.

screen-shot-2017-01-10-at-07-30-43Så vad handlar då Sakines raseri om? Jo, att kommunen inte dessutom hade diskuterat jämställdhet i sitt föreläggande. De hade ENBART tagit fasta på det mest uppenbara, dvs den omedelbara effekten för barnen, och inte i sitt förordnande dessutom skrivit en politisk essä om vikten av jämställda förebilder för små barn.

Hon avslutar med att Göteborg minsann behöver tydliga regler för hur man ska hantera förskolepersonal i niqab.

Varför? Har andra kommuner det? Har detta hänt tidigare?

Här är mitt span: Svenska folket är inte läskunnigt. Hur vet jag det? Jo, jag har ägnat på tok för lång tid åt att plöja runt i SD-vänliga grupper på nätet. Folk läser rubriken, och sedan hittar de enstaka ord här och där som de hakar upp sig på. Hur många av den bortemot miljon som läst har nu fått klart för sig att Sveriges förskolor svämmar över av fröknar i burkor, och att kommunerna helt struntar i detta, eftersom alla är rädda för att förolämpa muslimer?

Hedersvåld, könsstympning och barnäktenskap är inte icke-frågor ur ett perspektiv. De är enorma frågor för väldigt få personer, och de behöver hanteras på samma sätt som andra frågor som är stora för ett fåtal. När politiska beslut krävs för att komma framåt behöver de lyftas fram och tas upp på ledarsidor. Men det är inte frågor som i övrigt behöver diskuteras nämnvärt, för i princip ingen är för dessa fenomen. Alla är överens. Det som istället borde vara fokus är hjälp till offren.

Men niqab på dagisfröknar är VERKLIGEN en ickefråga ur precis vartenda tänkbart perspektiv. Det är vanligare att förskolor glömmer barn i lekparker än att dagisfröknar täcker ansiktet, och samtliga personer av vikt är överens om att fenomenet inte ska få förekomma.

Jag vill med detta inlägg mana oss alla att tänka efter var fokus ligger i svensk debatt just nu, och huruvida det är rimligt att vi spenderar så enormt mycket tid på att tjafsa om huruvida muslimer är civiliserade eller inte.

Hur stor är egentligen frågan om en kvinnlig äldrevårdspersonal någonstans i Sverige inte handhälsar? Hur viktigt är det att en kommunal tjänsteperson formulerar fler än en aspekt i ett föreläggande till ett dagis?

Jag är i vissa avseenden ett dåligt föredöme, för även jag skriver om dessa frågor hela tiden.

Och det är ju lite det som är problemet. Muslimhatarna agerar, övriga reagerar, och vi som skriver om främlingsfientlighet får då motreagera, alla sätter ner hälarna och kastar korancitat på varandra, och sedan har vi precis den debatt som redan från början var så omotiverad. Och vi blir alla nyttiga idioter, som hjälper till att sätta strålkastarna på fel ställe.

Jag vet inte hur vi kommer ur detta.

Vi ryms inte i samma parti

Publicerat den av

naglarFör mig är SD min antites. De står för allt jag är emot. Det finns i princip inget överlapp, förutom att jag är monarkist. Flödet från M till SD är därför ganska obegripligt, eftersom jag i hela mitt vuxna liv, sedan 1985, röstat på M i varje val, och ansett att nästan alla politiska förslag varit sådant jag stått bakom. Jag har följt alla debatter i alla val. Jag har haft ett öppet sinne och även prövat andra partier mot mina åsikter. Och jag har ändå valt M, varje gång. Ibland lätt, som 2006, 2010 och 2014, ibland motvilligt som 2002. På något sätt har människor med diametralt olika uppfattning om nästan allt röstat precis som jag. Det upphör aldrig att förundra mig.

Jag äcklas av den öppna främlingsfientligheten, och retar mig enormt på populismen i förslagen som läggs fram. Bristen på djup och analys. De enkla ryggmärgsreflexlösningarna på komplexa problem. Till det ska läggas den förmodligen medvetna mytspridningen runt invandrare och då främst muslimer.

Även V är förstås min antites. I vissa avseenden står de längre från mig än SD, och det gäller främst skatte- och bidrags/trygghetspolitiken. Och V och SD har det gemensamt att de är emot EU. Men det finns inget naturligt flöde mellan M och V. Den som vandrar vänsterut eller högerut gör det i regel via andra partier, som S eller MP.

Efter min artikel i Expressen har två repliker publicerats.

En slutreplik från mig kommer snart ut, men den blir rätt styltig och trist på grund av det lilla utrymme som ges. Därför skriver jag lite längre här.

Tomas Brandberg från SD är upprörd över min schablonisering av SD-väljare. Det är inte mycket att orda om – jag hade reagerat likadant i hans kläder. Han menar att SD är ”mainstream” i Europa. Mja. I vissa länder, som exempelvis Polen, absolut. Men inte i länder vi brukar jämföra oss med.

Han påstår vidare att M kopierar SDs politik. Det är förstås fel, men dessvärre en myt som sprids även av moderater.

Sedan har vi Sten Storgärds artikel. Det är två fel på hans resonemang.

1. Påståendet att jag uttryckt att SD-medlemmar ”aldrig ska välkomnas tillbaka”. Så står det inte. Det står att de inte kommer att komma tillbaka, och att vi därför bör sluta anstränga oss.

2. Påståendet att jag uttryckt att man inte ska få säga vad man vill som moderat. Jag har inte öht argumenterat runt vad människor bör få uttrycka, förutom meningen om att vi fick skämmas när de uttryckte sig HBTQ-fientligt och rasistiskt (läs valstugeskandalen).

Men eftersom Storgärds gör dessa felaktiga halmgubbeantaganden hamnar hela artikeln liksom bredvid min. Han kunde lika gärna skrivit ”eftersom du påstår att inte solen är gul tänker jag nu argumentera för att den är det”.

Vad jag faktiskt uttryckt är att vi bör ge upp SD-väljarna, och sluta se dem som tillfälligt förlorade. De är i SD av en anledning, och de drog dit för minst ett år sedan, och har nu gosat in sig i sin nya partiidentitet.

Självklart är det trevligt om en eller annan letar sig tillbaka, men på senare tid har det funnits en trist tendens att bekräfta den egentligen helt felaktiga bilden att SD på något sätt ”hade rätt” hela tiden, som jag tycker är, förutom fel, extremt kontraproduktiv. Varför ska du byta om du har originalet, liksom?

Det går inte att föra en politik som samtidigt lockar tillbaka en generell SD-väljare OCH behåller mig och mina ganska många moderata vänner, som står upp mot främlingsfientlighet. Anna Kinberg Batra är inga problem. Överlag har hon lagt bra förslag, och hon har rätt kompass. Jag gillar inte allt hon framför, men det mesta, och det jag inte uppskattar kan jag leva med.

Det som skrämmer mig och väldigt, väldigt många moderater, samt vissa exmoderater som nu gått till L eller C, är nästa lager. Vad händer vid ett dåligt resultat, om AKB får sparken? Vem leder partiet då, i 3,5 år till nästa val?

Om vi lägger alla känslor och tyckanden åt sidan landar vi i matematik. De åtta eller så procentenheter M förlorat till SD sitter inte där och väntar på att plockas tillbaka. Vi kan på sin höjd få tillbaka en eller två, och då krävs en ganska extrem migrationsovänlig politik, från ett parti som gjort öppenhet till sitt signum. M har alltid varit partiet för stark arbetskraftsinvandring. Aldrig partiet som ser invandrare överlag som läskiga. Aldrig partiet som ställer upp på grovt muslimhat av den sorten SD-företrädare sprider dagligen, numera utan att någon höjer på ögonbrynet.

Och vart ska vi i ”eliten” ta vägen då?

”Den som gapar efter mycket” har aldrig varit mer sant.

Jag har retat många, har jag förstått. I princip ingen, förutom arga SDare (och jag får väl säga att jag förstår dem), har dock hört av sig till mig. Det är mer ”psst, du, ledande moderater är arga på dig, bara så du vet”, ingen nämnd. Det får de vara. Jag har också fått väldigt, väldigt många positiva reaktioner, från både aktiva moderater och vanliga väljare. Det finns en spricka bland oss som kallar oss moderater. Och den behöver slutas nu, mellan valen. Om ett halvår är det försent. Då behöver vi vara enade.

Jag har skrivit hundratals artiklar om i huvudsak migration och främlingsfientlighet. Det kommer jag att fortsätta med. Artikeln i Expressen, som egentligen handlade om partipolitik, var mer en parentes, för orden behövde sägas av någon.

Jag kommer att skriva både blogginlägg och debattartiklar, och berätta hur jag tycker att Ms politik ska se ut. För en sak håller jag med Storgärds om: Det ska vara högt i tak.

Att kalla SD för rasister

Publicerat den av

voteringKommer M att låta SDs utspel påverka politiken?

Frågan ställdes av en vänstervän, som ser en klar risk för detta och därför delade en länk på min Facebookvägg med Åkessons senaste önskelista, eller ”krav på Moderaterna”, som den kallades.

Jag gör inte det, och jag har förklarat varför här.

Likt en orolig äkta man letar många nu nervöst efter bevis för Anna Kinberg Batras tänkbara romans med Jimmie Åkesson.

”Hon har ju sagt tydligt att hon inte vill samarbeta med dem”, påpekar jag.

”Men hon kallade inte SD för ‘rasister’.”

”Men det har hon gjort vid ett annat tillfälle. I det Agendaavsnitt där jag deltog.”

”Men varför gjorde hon inte det när hon listade varför hon inte vill samarbeta med dem?”

Jag vet ju inte hur Anna resonerar, men jag vet hur jag tänker. Jag kan kalla SD för rasister. Inga problem. Men jag låter helst bli. Anledningarna är två. Dels är det ganska meningslöst. Ingen människa blir övertygad om något för att jag klistrar en etikett på partiet. Dels är det tidskrävande, för så fort någon säger det ordet stannar hela den pågående diskussionen upp, och allt handlar istället om att belägga på vilket sätt de är rasister och huruvida etiketten är korrekt.

Och hur väl jag än motiverar på vilket sätt de är rasister kommer den som inte vill hålla med inte att bli övertygad. Den blir bara sur och tycker jag är osaklig. Med viss rätt. För en rasiststämpel är alltid i någon mån subjektiv. Det är min definition och mina värderingar som präglar motiveringen till användandet.

HLT-outdoor1

Blondin?

Att säga att SD är rasister är som att säga att jag är blond. Många håller med. Andra påpekar att jag har toner av rött i håret, så borde man inte säga rödhårig? Och så färgar jag ju över det grå, så egentligen kanske jag är gråhårig. Eller askblond. Eller varför inte brunett, åt det ljusare till?

Det finns människor som är solklart blonda, där det finns lite utrymme för andra benämningar, men dit hör inte jag, precis som SD inte är några Ku Klux Klan där etiketten ”rasist” passar perfekt och inte kan ifrågasättas, stötas, blötas, ältas och slutligen spottas ut.

Om jag skulle skriva en artikel om varför jag inte vill samarbeta med SD skulle jag därför också hoppa över epitetsklistrandet. Jag skulle fokusera på sakfrågorna, precis som Anna Kinberg Batra. Det är ändå de som berör människor i deras vardag.

Enligt min erfarenhet är vi alliansare överlag mindre benägna att använda ordet ”rasist”. Varför vet jag inte. Det är inte så att vi inte kan säga det, utan vi vill bara inte slösa med det. Själv pratar jag hellre om ‘främlingsfientlighet’. Rasism är för många knutet till hudfärg, och det i särklass största problemet med SDs värdegrund anser jag vara muslimhatet, på grund av dess magnitud. Hudfärgsrasismen är inte öppet uttalad och man får sopa i perifera hörn för att samla in sina bevis för den. ”Nedärvd essens” i partiprogrammet. Bisarra motioner. Kent Ekeroth. Björn Söder. Det går, men det tar tid, och resultatet blir plottrigt.

Vad gäller Åkessons möjlighet att påverka Allianspolitiken är den dock ganska liten. Anledningen är att SD-väljarna avskyr ”vänstern”. De avskyr inte sossarna föralldel – många har till och med varit sossar. Men de verkligen hatar MP, V och Fi. Och det smular sönder hans förhandlingsutrymme.

Vid regeringsbildningen och vid höstbudgetarna har Åkesson möjlighet att fälla regeringen. Teoretiskt även vid vårbudgetarna, men jag tror inte en regering avgår för att den kanske åker på stryk där. Så det betyder att Åkesson kommer att ha makt att avsätta (eller inte tillsätta) en Alliansregering fem gånger. Två gånger 2018, en gång vardera 2019, 2020 och 2021. Och gör han det kommer en god del av hans väljare att bli väldigt, väldigt upprörda.

Det är som om det står två stånd på marknaden, Åkesson måste köpa middag med sig hem, Löfvén säljer gulasch, Batra säljer pytt-i-panna och Åkessons familj avskyr gulasch, vilket alla inblandade vet.

”Jag kräver ett bättre pris!” säger Åkesson till Batra, som hånskrattar och säger ”köp gulaschen då! I dare you!”.

Naturligtvis kan Åkesson tröttna på hennes elaka ratande av hans prutande, och faktiskt köpa gulasch en gång för att göra en poäng. Det är inte troligt, men det kan hända.

Och då får väl Alliansen lämna över regerandet till Löfvén. Precis som Löfvén gjorde när hans budget föll 2014 … Eller hur var det nu?

Min teori är att Åkesson kommer att göra en massa väsen av sig inför varje höstbudget, sedan rösta på Alliansens budget och samtidigt lista alla överlapp mellan hans ”krav” och det faktiska resultatet – för det kommer att finnas överlapp, det gör det alltid – och kalla det för en seger.

Och de rödgröna kommer att bullra över att SD nu har makt över regeringen, och Alliansen kommer att slå ifrån sig och säga att så är det inte alls, och efter någon månad kommer det att lugna ner sig ända fram tills nästa budgetförhandling.

Vad som händer 2022 är dock svårt att sia om. Kanske kommer gamla sossar att återvända från SD eftersom de inte vill se mer Allianspolitik. Kanske kommer gamla moderater att tycka att det är bättre att rösta på M än ta risken att rösta på SD. Kanske krymper SD till en tummetott, precis som Ny Demokrati.

Man kan alltid hoppas.

 

 

Ge bort mina böcker!

Publicerat den av

bo%cc%88ckerTill dig som är min följare på bloggen, Facebook, Instagram eller Twitter och som vill ge bort en annorlunda och personlig julklapp har jag ett specialerbjudande:

Du får köpa mina böcker för 50 kronor styck, samt 50 kronor i fraktavgift. Gäller alla utom Web Site Privacy with P3P, som inte längre ges ut. Det är ungefär en tredjedel av vad de kostar normalt.

Erbjudandet gäller december ut, och självklart signerar jag dem åt dig.

Beställ genom att skicka meddelande här. Ta med din adress, räkna upp vilka böcker du vill ha samt huruvida du vill ha dem signerade och vad jag i så fall ska skriva.

Och sprid gärna erbjudandet till dina vänner.