Ett av de dummaste argument jag vet är att Palestina inte är ett land, så därför har inte palestinierna något legitimt anspråk.
Och det är riktigt att Palestina var en del av Ottomanska riket, och att namnet började få betydelse som en stat när det blev Mandatory Palestine 1920. Men det är ju helt irrelevant. Det är ju som att säga att Norge inte är ett land eftersom det inte var ett land före 1905. (Ja, det fanns ett land som ungefär motsvarade dagens Norge för tusen år sedan, men låt oss ponera att det inte gjort det.)
Norrmännen liksom palestinierna har bott där i tusentals år. Alltså är det deras land. Palestinierna liksom norrmännen vet vilka de är och är trygga i sin identitet. Att överhuvudtaget ge sig till att säga om ett folk att det inte finns är bara extraordinärt både korkat och … pja … elakt. Småaktigt. Men mest korkat.
Pröva att säg till en norrman att han tillhör ett ”låtsasfolk”. Filma dig själv när du gör det.
Men att höra honom skälla ut Israels ambassadör till UK för att de mördar barn dagligen och hon ljuger om det är fantastiskt befriande.
Obs hur hon vid flera tillfällen säger ”blood libel”, när han säger att ”ni dödar barn”. Det är en hänvisning till den antisemitiska myten om hur judar ritualmördar barn. Det är så djupt obehagligt att hon använder antisemitism som slagträ mot den helt legitima kritiken.
Fd premiärminister Olmert påpekar att svält som vapen är krigsbrott, och att kabinettet är ”a group of thugs”. Han menar att kriget är ”a war without purpose, without planning and with no chances of success”. En annan fd premiärminister säger att kriget numera bara handlar om ”Netanyahu’s self preservation”. Ytterligare en politiker säger att Israel mördar barn ”as a passtime”.
Detta är alltså ledande israeler,
Israel kommer inte att komma ur detta med omvärldens stöd i behåll, utan att göra upp med sina vidriga dåd. Ansvariga behöver dömas i internationell domstol. Sanktioner tills de backar.
Och sedan en hållbar politisk lösning.
Jag har inte glömt 7 oktober. Ansvar ska utkrävas där också. Om någon medskyldig fortfarande är vid liv.
Vi behöver också prata om Trump i Mellanöstern, för jag har inte sett någon annan göra det.
När någon vinner eller förlorar ett presidentval och det är jämnt finns ofta flera faktorer man kan peka på som var för sig hade kunnat ändra utgången.
En sådan är imo Kamala Harris’ oförmåga att ta ställning mot Israels pågående folkmord. Om vi helt bortser från all moral var det taktiskt dumt. Hon hade inte behövt vifta med Palestinaflagga, men hennes formuleringar även på slutet var apfega. ”Israel has the right to defend itself, and how it does so matters.” Ungefär. Och så lite mumlande om att hon minsann pratade med Bibi – i smyg, typ.
Jag tror inte hon förlorade Palestinaröster till Trump på detta, men jag vet att libs avstod från att rösta på någon av dem. Och det blev ju hennes förlust.
Trump har ju trakasserat studenter och Harvard och i allt väsentligt stått på Israels sida, kan man tycka, men egentligen är jag inte så säker. Bråket med Harvard tror jag handlar mer om att kämpa mot wokeismen. Och jag tror det drivs mer av folk omkring honom, som Marco Rubio, än av honom själv. Det märks på vad han pratar och twittrar om. Detta sagt har han säkert inget emot det. Det är precis den sortens ”sparka på libtards”-retorik magafolket älskar. Men det är inte så att han själv har starka åsikter.
Trump gillar inte Netanyahu, eftersom han var först av alla ledare att gratulera Biden till hans vinst. Och han har aldrig förlåtit honom för det. Småaktigt så det skriker om det, ja, men det kan vara en blessing in disguise.
Lägg till detta Trumps lilla tur till Saudi, Qatar med flera arabländer. Vad hände där när media inte var med? Vad pratade de om? Vad står högst på dagordningen för ländernas ledare? Någon ger dig ett lyxflygplan och förklarar vad hen vill ska hända i en fråga du har makt över men egentligen skiter i … vad blir konsekvensen?
Och nu kommer ironin.
Det kan bli så att Trumps korruption, beundran för kungarna, ovilja mot Netanyahu och allmänna ointresse leder till att Palestina får ett mycket bättre utgångsläge vid de fredsförhandlingar som måste komma än landet haft med Harris.
Jag har inte sett någon uttrycka detta. Det är helt mina egna tankar. Så jag är nyfiken på om ni tror jag har rätt.
Sveriges muslimhatare älskar att använda muslimers behandling av judar som slagträ. Två påståenden återkommer hela tiden:
1. Muslimer vill egentligen döda alla kristna och judar. Många menar att det står i koranen att de ska göra det.
2. Muslimerna har på grund av antisemitism fördrivit nästan alla judar från arabländerna.
Avi Shlaim kallar sig själv ”Arab Jew”. Han föddes i Bagdad 1945, och 1950 tvingades han och hans föräldrar flytta till Israel. Han är idag professor i historia och lever i UK.
Judar fanns i Irak i 2½ tusen år. När han föddes var nästan halva Bagdads befolkning judisk. De var en tid så många som en miljon. Idag är de enligt Wikipedia fyra. Alltså fyra personer. Hur gick det till?
Det jag nu återger är Shlaims ord, inte mina åsikter:
I arabvärlden fanns ingen antisemitism. Det är ett medeltida, kristet, europeiskt påfund, som hänger ihop med att kyrkan ansåg att judarna mördat Jesus. Men efter första världskriget, när The Zionist Movement började ta form (1917) och Hitler publicerade Mein Kampf, letade sig antisemitisk litteratur och därmed tankar till Mellanöstern. ”Den fanns inte där. Den var tvungen översättas till arabiska.”
Shlaims föräldrar levde gott. De hade många muslimska och kristna vänner, och var helt integrerade. De var rika med många tjänare. Kung Faisal I var mån om att judar skulle leva väl i landet, och hade tidigare besökt hans mors franska flickskola med landets främsta rabbin.
Men under trettiotalet eskalerade den importerade antisemitismen och nationalismen, och så kom nakba och 1948, när arabländerna förklarade krig mot Israel, och Irak led ett pinsamt nederlag. Och nu blev tongångarna att eftersom judarna slänger ut palestinierna ska vi slänga ut er. Efter 2½ tusen år av fredligt samexisterande.
Det var efter detta som hans föräldrar inte längre kände sig trygga. De bestämde sig för att, via Operation Ezra and Nehemiah som flög judar från Irak till Israel, lämna landet. De fick ha med sig en resväska och en mycket liten summa kontanter. Hans farmor och mormor följde med.
Var de tvingade? Nej. Det var ett ”erbjudande” från både Israel och Irak. De blev av med sitt irakiska medborgarskap, fick ett tillfälligt visum för att kunna lämna landet och fick sedan israeliskt medborgarskap när de kom till Israel.
De ville absolut inte. Men fem bomber sprängdes i judiska egendomar. Detta, tillsammans med att de styrande hotade med åtgärder, fick 125 000 judar att flytta till Israel, och bara tiotusen blev kvar.
Det fanns ett obekräftat rykte att Mossad låg bakom bomberna. Oavsett om det var sant eller ej trodde de irakiska judarna överlag på det, och det ökade förstås deras avsmak för sitt nya hemland.
Shlaim anser sig idag ha belägg för att det faktiskt var sant. Mossad sprängde husen för att skynda på judarnas exodus. De såg visserligen ner på dem, men behövde bli fler.
När de anlände till Israel blev de besprutade med DDT, och placerade i läger under mycket torftiga förhållanden. De serverades mat som för dem var konstig. De europeiska judarna behandlade dem föraktfullt. Hans far, som var 25 år äldre än hans mor, pratade bara arabiska, och fick aldrig något jobb. Äktenskapet sprack till slut.
Hans mor, farmor och mormor slutade aldrig längta tillbaka till Bagdad, som de kallade ”paradiset”. Får mig att tänka på Kristina från Duvemåla.
Och trots att han bara var fem när han övergick från att vara irakier till att vara israel anser han sig fortfarande vara irakier i hjärtat. Hans memoar heter ”Three worlds”. Irak, Israel, Storbritannien.
Han menar att skolan han gick i när han växte upp indoktrinerade honom med fördelarna med ”the Zionist movement”, och att holocaust använts som ursäkt för allt Israel gjort mot palestinierna.
Han är lika stolt över sitt arabiska ursprung som sitt judiska. De fyra kärnvärderingarna (core values) inom judendomen är altruism, sanning, rättvisa och fred, och han menar att Israel nu bryter mot alla dessa genom sitt svar på 7 oktober.
”As a Jew, I feel deeply ashamed and angry about what Israel is doing.”
”They speak in the name of Jews. But they have nothing in common with me.”
Jag visste sedan tidigare att judar i dagens Spanien behandlades bättre under morerna än under kristna kungar (de fördrevs till slut från landet), men jag kände inte till att det gällde generellt i arabvärlden.
Min slutsats: Medan den kristna antisemitismen är nedärvd är den muslimska nästan helt kopplad till Israels agerande. Troper som ”styr världen”, gnidenhet, äter barn med mera finns bara hos oss. Vi har ägnat tusen år åt att bygga dessa myter. De genomsyrar vår litteratur. Vår antisemitism är så mycket vidrigare, eftersom den är dehumaniserande och kopplad till en bild av ”juden” som en ond och farlig person.
Muslimsk antisemitism är inte ens hundra år gammal, och kan överbryggas genom att förklara att judar som individer inte är ansvariga för vad Israel gör och gjort. De judar som engagerat sig för Palestina har aldrig upplevt något obehag, vad jag hittat. Araber och judar är kusiner genom Abraham. Alla är egentligen semiter. Hatet sitter inte ihop med något annat än sakfrågan. Det är inte alls personligt.
Kom ihåg det nästa gång någon påstår att Islam oundvikligen innebär judehat.
Det är inte deras utan vår religion som historiskt fört med sig judehat.
Samma människor som har gnällt i åratal över det orättvisa ”rasistkortet” som dras varje gång någon ”kritiserar invandringen” drar nu antisemitismkortet varje gång någon kritiserar Netanyahu.
Och visst har det funnits övertramp. Även jag har kallats rasist när jag exvis propagerat för TUT istället för PUT. Och visst har det funnits tillfällen när kritik av landet Israel övergått i antisemitism.
Men ironin ändå.
Senast igår fick jag läsa att jag spred ”antisemitisk propaganda” för att jag påpekade att palestinier har skydd enligt lagen om hets mot folkgrupp.
Jag skulle påstå att fyra av fem gånger jag läser någon klaga över antisemitism i medier, både traditionella och sociala, är det egentligen kritik mot dödandet av civila i Palestina vederbörande försöker tysta.
Jag har läst och lyssnat på flera judar som är djupt bekymrade över missbruket av ordet. De känner att deras mångåriga kamp för att få världen att förstå deras situation slås sönder. Och den kanske vanligaste antisemitiska tropen av alla är att judar kontrollerar världen. I smyg. Det är den som ligger till grund för det hat antisemiter till både vänster och höger känner.
Jag lyssnade på Israels ambassadör efter det fruktansvärda mordet på det unga paret. Han började bra. Pratade varmt om dem.
Sedan kom det.
Han hade precis pratat med Trump, och de var överens om att ta fram åtgärder mot ”the demonization of Israel”.
Diskussioner om lagen om hets mot folkgrupp tenderar alltid att spreta väldigt.
För mig är fokus målet.
Dvs vad är det vi vill uppnå?
Det ursprungliga syftet med lagen var, som jag skrev igår, att stoppa den judehatande organisation Einar Åberg ledde. Det gjorde man genom att döma honom 1948. Man ville inte att det som hänt i Tyskland skulle kunna hända i Sverige, och därför är det sedan dess förbjudet att uttrycka missaktning för eller hota en folkgrupp.
Lagen har sedan utökats under åren – sexuell läggning har exvis tillkommit. Och i somras tillkom ett stycke för att stoppa förintelseförnekelse, eftersom riksdagen ansåg att detta är jämställbart med förakt mot judar.
Men motivet är fortfarande detsamma. En marginaliserad grupp ska inte kunna bli så hatad att människor i gruppen far illa för att folkopinionen utser dem till någon sorts scapegoats för stora problem i samhället. (Mina ord, inte lagstiftarnas.)
När man gör en inskränkning i människors rätt att offentligt uttrycka sina åsikter måste det finnas ett verkligt, konkret problem vi vill lösa, som väger så tungt att det är motiverat. Vi ska inte bara förbjuda för att signalera att något är obehagligt. För syftet med HMF är INTE att skydda individer från att känna sig kränkta. Och det är här många går helt vilse. Åsikter ska i första hand bemötas, inte förbjudas.
Jag vill, som jag skrev igår, begränsa den befintliga lagen, men samtidigt verkligen lagföra dem som bryter mot den. Många vill dock utöka den. Anledningen till att jag är emot det är förstås dels att jag som sagt tycker det är viktigt att även obehagliga åsikter kan uttryckas så vi kan bemöta dem. Munkavle tenderar att skapa offerkoftor – ”det får man ju inte säga i det här jävla landet!” – och kan ge omvänd effekt.
Men jag ser också risken för slippery slope.
Exempel: ”Vi står bakom 7 oktober” är en djupt obehaglig ståndpunkt, men inte HMF enligt dagens definition. Det borde det vara, menar någon, men var ska vi då dra gränsen? Får man stå bakom Israels invasion av Gaza? Rysslands av Ukraina? Och vad får man ha för åsikt om konflikten mellan Indien och Pakistan? Vem fattar beslutet?
Jag kan inte se att vi uppnår målet att skydda en folkgrupp från marginalisering i Sverige genom att bestämma vad man har rätt att säga om pågående konflikter i helt andra länder. Samma sak med alla som förespråkar enstatslösning i Israel/Palestina-området. Själv är jag solklart för en tvåstatslösning, men jag vill inte åtala dem som inte håller med och säger detta.
Så vad vill jag ändra?
Först vill jag tydligt skala bort majoritetsgrupper, eftersom vi är en demokrati, och en majoritetsgrupp aldrig kan marginaliseras som judar i Tyskland på 30- och 40-talet. Det är redan idag så det funkar i praktiken, men jag menar att det borde förtydligas. ”Orättvist!” tycker rasister, som vill kunna fälla den som säger ”jag hatar vita”, men som sagt. Att inte kunna hata vita utan att bli åtalad är en helt onödig inskränkning i yttrandefriheten. Den leder ingenstans.
Det är förstås rasistiskt. Det är en åsikt som förtjänar fördömande. Men den diskussionen bör tas utanför rättssalarna.
Sedan bör det där med ”nationell identitet” förtydligas. Det måste få vara tillåtet att skoja om eller klaga på amerikaner, skottar, fransmän, norrmän, what not. Igen. Ingen blir dömd för sånt idag. Men låt oss fixa lagtexten så att det är tydligt att de folkgrupper som är skyddade verkligen är de som är utsatta. Exempel:
Svarta
Romer
Judar
Muslimer
HBTQ-personer
Där vill jag att vi lägger fokus. Vi tar diskussionen mot hatarna så fort vi ser övergrepp, och vi polisanmäler det som är olagligt.
Så jag är inte insatt i Israel-Palestina-frågan. Jag tänker därför inte kommentera huruvida det påverkar fredsprocessen positivt eller negativt med ett erkännande av Palestina. Andra får ägna sig åt det.
Däremot har jag synpunkter på processen.
Det var för mig rätt förbryllande att en regering kan fatta ett så viktigt beslut själva utan Riksdagens godkännande. Riksdagen är ju garanten för att beslutet har folklig förankring. Förfarandet kändes rätt kuppartat. ”Vi har visserligen tidernas svagaste regering, men vi passar på ändå när vi har chansen, för de andra kan inte göra något. Hehe.”
Jag förstår tanken med de fria händerna i just utrikespolitiken. De styrande behöver kunna fatta snabba beslut i diplomatiskt svåra situationer: kalla upp, kalla hem, uttrycka sig positivt och negativt, och man kan inte dra alla sådana frågor i långbänk. Men ändå. Ett erkännande är ingen liten handviftning, och det är väl aldrig så bråttom att det inte går att hinna med en votering.
Jag tycker därför att processen måste ändras – och förmodligen behöver det göras i Regeringsformen – jag har inta kollat. Jag hoppas oppositionen tar tag i detta, så det som hänt inte upprepats. Grundlagsförändringar tar ju sin tid.
Detta var och är min åsikt, ur ett demokratiskt perspektiv.
Men det luriga i denna situation, som faktiskt gått debatten nästan helt förbi, är att det faktiskt inte saknas riksdagsmajoritet. Jag läste i en bisats i en artikel att Centerpartiet är för ett erkännande av Palestina. Jag var tvungen kolla upp det, och jo, det stämde.
Jag räknade då mandaten, och V+S+MP+C har 181 mandat, mot 170 för övriga, så det betyder i praktiken att erkännandet är förenligt med folkviljan.
Trotz allt 