Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

M rusar, SD rasar

Publicerat den av

2080547020Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.

Att regera med SD

Publicerat den av

Vågmästare med maktSedan SVT genomförde sin undersökning bland ”ledande moderater” har det varit nervöst från många håll, fullt begripligt.

SD agerar lite som slemmiga creepet som tigger och ber om bara en enda date – man ska vara så duktig och inte ha några förväntningar alls, bara prata lite och sedan får vi se vad det leder till, så snälla bara en gång, ge mig en chans, jag är inte nazist längre utan jättenormal, jag ska inte kladda alls, bara prata.

Som moderat engagerad mot främlingsfientlighet får jag i dessa dagar många frågor på nätet. Vänner till vänster pingar in mig i diskussioner, och ber vänligt att jag ska förklara vad vi håller på med. Nyheter24 påstår rakt ut i sin rubrik att ledande moderater vill regera med SD, vilket förstås är helt fel.

För det finns ingen egentlig nyhet i det som skrivs. Det är en semantisk problematik som härör ur en sammanblandning av olika begrepp, och möjligen ur att en del av de ”ledande moderater” som fått frågan inte tänkt tillräckligt långt, vad vet jag.

SVT skriver själva: ”Av frågorna som har ställts framgår inte huruvida det finns en majoritet för eller mot att Alliansen skulle regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, eller endast med passivt stöd där Alliansen lägger fram sin politik med förhoppning om stöd från SD.”

Observera: ”det framgår inte”. Vi vet alltså inte hur de tänkt som svarat.

Problemet är just ordet ”samarbete” och dess betydelse.

Metod 1: Först har vi de som förordar att Alliansen ska ”ta makten” genom att lägga en budget. Detta är fullt möjligt utan att så mycket som att nicka till en SD-representant i korridoren. Man lägger en gemensam höstbudget, sedan inväntar man omröstningen, och förmodligen får denna budget då SDs röster. Då behöver statsministern för skams skull antingen utlysa extraval eller också gå till talmannen och kasta in handduken. Denna metod innebär inte att SD får mer makt, förutom en dag i solen, där man i princip väljer vilket alternativ som ska regera.

a) Ny regering utan extraval: Fördelen ur borgerligt perspektiv är att man står där med ansvaret men ingen makt, eftersom de enda två partier man kan samarbeta med för att få igenom beslut utanför budgeten är S och SD. MP och V har inte tillräckligt många mandat, såvida man lyckas komma överens med båda. Det blir alltså en extremt svag och bakbunden regering, som dessutom riskerar att åka ut 2017 på samma sätt man själva kom in. Taktiskt kan det vara bättre att gnälla i opposition än förlora röster på impopulärt regerande.

b) Det blir extraval. Det blir dyrt – för Sveriges statskassa och för alla partier. Och frågan är om det blir bättre sett ur Alliansperspektiv. Det enda parti som gått framåt mer än marginellt är SD. Så utgången är förmodligen att ja, man kan regera, men till vilket pris och hur länge?

Metod 2 är att man förutom att fälla regeringen enligt ovan samarbetar i frågor ”där man tycker lika”. Personligen vill jag inte detta alls. Frågor ”där man tycker lika” tenderar att bli frågor ”där man tycker ungefär lika” och sedan förhandlingar, och rätt vad det är har SD satt sin prägel på svensk invandringspolitik. Det blir som att gå på daten med slemmiga creepet för att ”han kan ju vara trevlig att prata med”. Efter några glas vin sitter du där och önskar du slapp honom. SD är inget borgerligt parti – det tillstår de till och med själva. De ligger i vissa avseenden ekonomiskpolitiskt till vänster om S. Det går inte att bedriva seriös borgerlig politik med dem som samarbetspartner, och vad är det då för vits med att regera?

Metod 3 är det där med att regera ihop med SD, och det har ingen ”ledande moderat” någonsin föreslagit, möjligen med undantag av Finn Bengtsson, jag har inte kollat. Det finns alltså ingen som vill det, och inte ens SD begär det. Jag begriper inte varför så många fått för sig att det är det som står på spel. Alliansen har ingen som helst anledning att gifta sig med slemmiga creepet, och solka sitt namn och förlora massor av, kanske merparten, väljare, såsom undertecknad, som aldrig kommer att medverka till att SD kommer i regeringsställning.

För oss som gillar att resonera runt matematiken i detta finns dock en intressant poäng. Det finns bara en enda skillnad mellan att regera som största block och att regera som det mindre blocket, och det är i läget där SD lägger ner sina röster, vilket såvitt jag förstått i princip aldrig sker ändå. Så egentligen borde man inte behöva vara störst för att regera. Det är fullt möjligt att göra det enligt samma princip som gällt de sista snart sex åren: SD är med i utskotten, man diskuterar där, man tar förluster där det behövs men inget samarbete utanför utskottsrummen försiggår. Så lägger man sina budgetar och hoppas på stöd. Får man det inte avgår man.

Själv vill jag inte det. Jag delar Anna Kinberg Batras uppfattning att det är bättre att regera när det finns ett någorlunda tydligt mandat för en Alliansregering, och jag ser dessutom faran med ett potentiellt extraval som resulterar i ett onödigt förstärkt SD och kanske även i att KD åker ur Riksdagen. Dessutom är man oense med Centern runt migrationspolitiken, och det skulle kosta prestige i alla ändar att sy ihop ett gemensamt regeringsförslag i dagsläget. Bättre driva aktiv oppositionspolitik, ta hem de segrar i Riksdagen man kan, och satsa på ett bättre väljarunderlag 2018.

Jag tror ärligt talat att S och MP skulle bli tämligen lättade om Alliansen la en gemensam budget. De skulle slippa krisen och trasslet med att komma överens, kunna växa sig starka i opposition utan impopulära beslut och sedan kunna peka både på regeringsoförmåga och bristande löftesuppfyllnad (för jo, DÖ var trots allt ett löfte) hos Alliansen i valet år 2018.

Varför skulle Alliansen bjuda på det?

Stängda gränser à la SD

Publicerat den av

Profilbild för Redaktionen MotargumentMotargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso

Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.

Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.

Nu har det äntligen kommit en från SD, och vi går här igenom den, punkt för punkt.

”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”

Dublinförordningen säger att bara den som är registrerad i ett…

Visa originalinlägg 612 fler ord

Moderaternas stängda gränser

Publicerat den av

Mitt parti Moderaterna vill skicka den som söker asyl i Sverige tillbaka till ett land där den inte är registrerad. Man skriver förstås inte så rakt ut. Det står istället:

”Tillfälliga gränskontroller ska införas och de asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats enligt Dublinförordningen ska nekas inresa till Sverige.” 

Det handlar alltså om en annan sorts gränskontroller än dem vi har idag och som S-MP-regeringen infört. En sort där människor som står på svensk mark för första gången i modern tid inte tillåts söka asyl.

Featured Image -- 3427Jag har tillsammans med Thabo ‘Muso skrivit tre artiklar där vi detaljerat förklarar varför det inte är praktiskt genomförbart. Executive summary, för den som inte hinner läsa: eftersom den som söker asyl i Sverige redan befinner sig i Sverige, pga att vi saknar landgräns mot södra Europa, blir det inte fråga om en avvisning vid gränsen, utan ett faktiskt tillbakaskickande. Vi kan pga bristen på landgränser inte bara sätta upp en bom och säga ”vänd tillbaka”.

Det har också i efterhand visat sig att vi haft rätt, när Danmark inte ens vill ta emot dem som INTE vill söka asyl i Sverige. Att utan föregående förhandling få dem att ta emot dem som faktiskt gör det känns närmast utopiskt.

Jag har debatterat frågan ganska ofta på sista tiden, och det finns några sidospår diskussionen snabbt hamnar i, så jag vill avverka dem på en gång:

  1. ”Det är emot folkrätten att skicka folk till Tyskland och Danmark.”
    • Det är inte emot folkrätten om landet tar emot dem. Det är däremot emot europeisk praxis, vilket är anledningen till att i synnerhet Danmark sannolikt INTE kommer att ta emot dem. Dublinförordningen utgår från ömsesidig acceptans. Om inte motparten tar emot kan man inte skicka någon.
  2. ”Dublinförordningen är ändå kass/har havererat.”
    • Håller med. Men det är det vi har nu, tills annat anges. Vi kan inte ensidigt ändra avtalet.
  3. ”Sverige klarar faktiskt inte av detta, så vad vill du göra istället då va? Va? Va?”
    • Det är en annan fråga, som jag besvarar här. Du kan inte möta mitt påstående om att förslaget är ogenomförbart med att säga ”men vi måste”. Du kan däremot motbevisa mig genom att förklara varför jag skulle ha fel.

Gränskontroller där man vägrar ta emot asylansökningar utan istället återsänder den som står på svensk mark är bara genomförbara om vi i förväg har en överenskommelse med det mottagande landet, och en sådan finns faktiskt inte idag.

Varför lägger då Moderaterna ett förslag som inte går att genomföra?

Next TeeDet är möjligt att Anna Kinberg Batra och Angela Merkel faktiskt HAR någon form av deal. Men då måste hon förklara det. Och det är inte längre Tyskland utan Danmark som är det land varifrån flest asylsökande kommer. Färjor från Tyskland fick man stopp på genom att lägga ett ändringsförslag av Utlänningslagen 9 kap. 3 § till att omfatta även båtar inom Schengen.

Det är möjligt att Anna Kinberg Batra vet något sätt att få Danmark med på noterna. Men då måste hon förklara hur det sättet ser ut.

Man kan vara kreativ. Vi kan smuggla dem tillbaka till Danmark i bussar, och släppa ut dem mitt i natten. Om det är planen får hon väl framföra det, så får vi se vad danskarna tycker.

Jag som länge skrivit om SDs populism i denna fråga tycker det känns oerhört trist att det parti jag tillhör och röstat på hela mitt liv nu beter sig likadant. Moderaternas agerande legitimerar SDs verklighetsfrånvända påhitt – inte bara i denna fråga, utan generellt. ”Kolla nu har Moderaterna fattat att vi hade rätt höhöhö!” är början till ”Men då kanske SD har rätt i fler frågor”. Suck.

Jag kan inte låta bli att undra varför man gör så här. Förslaget visar på endera populism eller inkompetens. Ingetdera är särskilt smickrande.

Gör om, gör rätt.

Eller förklara hur vi tänkt oss att detta ska gå till.

Flyktingläger åt EU

Publicerat den av

PrästkrageEU planerar att bygga läger i Turkiet för 2,2 miljoner flyktingar. Två stycken Stockholm, byggda av tält, alltså.

De tre länderna Turkiet, Bulgarien och Grekland har nu utropats till en sorts ”tri-state area”.

Såvitt jag förstår är detta en juridisk finess för att kringgå Flyktingkonventionen, som ger dig rätt att söka asyl i det land där du befinner dig. EU har redan kringgått den genom att räkna hela EU som ett land för att undgå att människor vandrar från land till land efter avslag och kostar resurser i asylprövning. Dublin-fördraget gör att oavsett hur många länder du tar dig i EU till kan du bara söka asyl i det land du först registerades i. Obarmhärtigt skickas du tillbaka dit. Det är en regel jag står bakom, men det är likväl ett loophole i flyktingkonventionen såsom den är formulerad.

Nu har man plötsligt utropat Turkiet, Grekland och Bulgarien till en sorts union genom ett ”tri-partite agreement”, och det är sannolikt av samma skäl. Man vill göra det möjligt att skicka den som påträffas i Grekland och Bulgarien att skickas till Turkiet, och det går bara om de enligt någon definition kan anses vara samma land.

Med tanke på den sega träta som levt kvar mellan Grekland och Turkiet sedan – pja – trojanska kriget, finns en absurd ironi i detta. Agamemnon skulle vända sig i sin grav, om han hade någon kvar.

Metoden är prövad förut. Australien skickar alla som söker asyl till Papua New Guinea, sedan 2013, enligt ett avtal där de får betalt av Australien. Där kan de söka asyl, vilket få vill. Det är en sån där otrevlig företeelse som osar av brun främlingsfientlighet men samtidigt räddar många från drunkningsdöden.

EUs tankefigur är dock att de som befinner sig i lägren i Turkiet under ordnade former ska beviljas asyl i Europa. Nu tror ju inte många att det kommer att hända i närtid. Europa har fullt upp att behandla dem som kommer, så de som snällt väntar på sin tur i tältläger blir nog kvar där.

För den som flytt kriget i Syrien och aspirerar på ett liv i Europa istället för att i ett obestämt antal år leva i ett tält i Turkiet finns fortfarande möjligheten att ta sig till något annat land än Grekland. Om andelen kvinnor och barn som flyr är låg idag lär den bli ännu lägre med de nya reglerna.

Jag står bakom tanken, dock. Tyvärr, måste jag tillägga, men jag ser ingen annan utväg. Döden på Medelhavet måste stoppas, smugglarna måste motarbetas, och det är mer humant och rättvist att flyktingar tar sig till Europa från lägren i flygplan än att de vandrar längs järnvägsspår i Serbien.

Jag hoppas bara att det inte innebär att Europa tycker att nu kan vi luta oss tillbaka och fortsätta med våra liv.

Betyder då detta att SD hade rätt med sitt evinnerliga ”hjälpa på plats”?

Inte alls. SD vill två saker:

  1. Skicka tillbaka alla som tagit sig till Sverige till de länder de flytt från, vilket betyder att människor som idag eller i en nära framtid befinner sig i Sverige kommer att torteras, våldtas eller dödas, oundvikligen. Inte alla, men en del.
  2. Gå ur EU. Och enligt min mening är det oerhört korkat, för det är bara EU som kan hantera krisen på ett någorlunda sammanhängande sätt.

Vi har dock över hundratusen människor som behöver tas om hand redan idag i Sverige, och det kommer att ta sin tid. De sist anlända kommer att behöva bo i tält, för vi har inte bostäder till dem.

Jag tycker det är förståeligt givet att situationen varit oväntad, men fel. Vi är ett av Europas glesast befolkade länder, och vi har massor av orter där få jobb finns. En fantastisk lösning på åtminstone en liten del av flyktingkrisen vore ju att vi permanentar alla de lokaler som nu tillfälligt tagits i bruk till asylboenden. Så kan vi, likt Turkiet och Papua New Guinea, erbjuda boenden åt asylsökande i andra EU-länder under utredningarna.

”Det blir dyrt”, fräser SD. Det kostar mycket mindre med läger ”på plats”.

Det är samma resonemang som används för att motivera tillverkning av bilar eller T-shirtar i Kina. Det är dyrt att använda arbetskraft i högskatteländer, så det blir visserligen billigare på kort sikt att flytta jobb utomlands, men pengar som investeras i Sverige stannar i Sverige. De blir till moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, som går tillbaka och blir moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter igen, i ett evigt skattekretslopp.

Så låt EU outsource:a flyktingmottagandet av dem som tagit sig till andra länder än Grekland och Bulgarien till Sverige, ta rimligt betalt och se jobben växa till.

Då blir vi en humanitär stormakt på riktigt.

Allianspartiernas förslag

Publicerat den av

FruitKarin Pettersson är arg över populismen i Allianspartiernas förslag.

För mig som skrivit något hundratal artiklar och inlägg om främlingsfientliga myter känns det lite bisarrt med omvänt mytknäckeri, men det behöver göras, för hon har delvis fel.

Here’s why.

Säkra länder

”I dag har Sverige ett snabbspår för ”uppenbart ogrun­d­ade ansökningar” om asyl, som innebär en förenklad process. Bara om det finns anledning att tro att det finns verkliga asylskäl görs en riktig prövning. Dess­utom kommer endast en bråkdel av de som söker asyl i Sverige från länder som skulle kunna sättas upp på en ”säker” lista. Förslaget skulle därför vara ett slag i luften.”

Hon har helt rätt i att ett sådant snabbspår finns, men av någon anledning funkar det inte, och hon har dessutom fel i att det bara skulle gälla ett fåtal personer. Här är lite siffror:

De som hittills i år, dvs jan – sept, fått sina ärenden avgjorda och som kommer från länder varifrån max fem procent beviljas asyl/skyddsstatus är 8 597 personer av totalt 40 673. Det är ingen liten mängd. Deras genomsnittliga handläggningstid var 117 dagar, för att vaska fram totalt 146 personer som skulle beviljas asyl eller skyddsstatus. Om åttio procent av dessa hade behandlats inom något dygn hade i alla fall ett par tre tusen sängplatser kunnat räddats åt dem som verkligen behöver det.

”Säkra länder” är en relativt enkel åtgärd som löser kortsiktiga problem.

Tillfälliga uppehållstillstånd

Att byta de permanenta uppehållstillstånd som idag ges vid långvariga konflikter, vilket nästan alla bedöms vara, mot tillfälliga, är istället en långsiktig lösning. Det förändrar inte något på kort sikt. Karin har rätt i att det blir en ökad arbetsbörda för Migrationsverket, men det behöver inte vara ett jätteproblem. Dels uppträder inte den ökade arbetsbördan förrän de första tillfälliga uppehållstillstånden börjar gå ut, dvs om två år, och dels går det att effektivisera. Exempelvis kan man knyta uppehållstillstånden till ett världstillstånd, t ex ”krig i Syrien”, och automatiskt förlänga för alla vars uppehållstillstånd beror av detta tillstånd, i exemplet syrier. Först när Syrien blivit säkert behöver handläggarna titta på dem igen.

Men Karin Pettersson menar att inga konflikter tar slut inom tre år. Det gäller måhända för Palestina, men för Eritrea, Syrien och Afghanistan kan mycket hända. Och instiftar vi en lag idag kommer den ju att gälla för dem som kommer om två år också, och då kanske vi ser ett slut.

Jag var länge av uppfattningen att permanenta uppehållstillstånd var bättre än tillfälliga, men inte längre, och det är på grund av de stora antal som kommer just nu. När antalet beviljad asyl låg under tiotusen kunde vi hantera även dem som hade svårt att komma in i samhället, men nu lär det bli problematiskt.

Nästan alla problem som går att koppla till migration handlar om den grupp som söker skydd i Sverige och sedan inte kommer i arbete. De kostar pengar direkt genom att behöva bli försörjda i kanske 30-40 år, och indirekt genom att deras barn växer upp i utanförskap, som är en grogrund för kriminalitet och radikalisering. Den som växt upp med bidragsberoende föräldrar löper flera gånger större risk att själv bli bidragsberoende än en som inte gjort det.

Jag har därför, efter att ha tänkt igenom detta noga, kommit fram till att den mest effektiva åtgärd vi kan sätta in är att utvisa dem som saknar både jobb och skyddsbehov, dvs den som fått uppehållstillstånd på grund av ett läge som inte längre gäller, och som står utanför arbetsmarknaden. Jag ser problemen – särskilt när de har barn – men den del av migrationen som är en humanitär åtgärd behöver fokusera på dem som fortfarande har ett skyddsbehov och inte på dem som faktiskt kan återvända till de länder där de är medborgare.

Karin behöver förstås inte dela min uppfattning, men det är märkligt att inte inse att detta är en enormt kostnadsbesparande åtgärd.

Hon påstår också att det skulle vara praxis att inte tillåta familjeåterförening vid tillfälliga uppehållstillstånd. Det undrar jag var hon fått ifrån, för enligt Utlänningslagens 5 kap 3 c § ska inte typen av uppehållstillstånd spela roll. Anknytningspersonen kan vara ”3. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, […] 5. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt skyddsbehövande”. Om hon upptäckt att det är praxis att inte följa lagen borde hon anmäla Migrationsverket.

Signalpolitik

Slutligen kommer hon in på det som brukar kallas signalpolitik. Jag håller helt med om att detta är en skam att ägna sig åt. Tankefiguren är att vi ska vara lite småelaka mot dem som kommer, eller åtminstone få dem som funderar på att resa att tro att vi är det, så att vårt land får dåligt rykte och asylsökande reser till andra EU-länder istället, och enligt någon sorts svartepetterprincip tjänar då Sverige på detta. Ett exempel är när Danmark annonserade i libanesiska tidningar om att asylsökande inte hade något att hämta i deras land.

Det är bara det att enbart SD säger att de vill att Sverige ska ägna sig åt detta, mig veterligt. Jag har inte hört något representant för Alliansen öppet säga att detta borde vara svensk politik. Nu kan ju Karin förstås dra slutsatsen att detta ändå finns med bakom deras förslag, men då får hon ju leda i bevis hur hon kommit fram till det, och inte bara påstå att det är Allianspartiernas mästarplan som om det vore klart.

===

Jag anser att vi som är för en generös asylpolitik behöver förklara hur den ska gå till. Jag tycker den sittande regeringen hade tänkt till bra runt vad man kan göra kortsiktigt, som exempelvis skapa mer resultatinriktade, och därmed avsevärt billigare, boenden för ensamkommande, och att få lärare att undervisa barn från egna landet är klipskt och konstruktivt. Det är inte populistiskt att hantera skenande kostnader och brister i mottagningen.

För några månader sedan skrev jag hur jag vill förändra svensk migrationspolitik. Det gäller fortfarande. Jag tycker att vi som är ett glest befolkat land borde kunna sätta upp större asylboenden i Sveriges utflyttningsorter. Det skapar jobb och bidrar till att resurserna stannar i Sverige, vilket inte sker om vi skickar samma belopp till UNHCR. Låt oss bygga fler boenden och ta hit fler skyddsbehövande. Men låt vägen till permanent uppehållstillstånd och senare medborgarskap gå via egen försörjning.

Jag förstår att inte Karin håller med. Riktigt vad hon vill se istället är oklart för mig.

Men det är inte ok att påstå att den ”luras” som inte tycker som hon, om man inte har täckning för det.

Ditt fel att SD växer

Publicerat den av

SverigePå sista tiden har ett par personer på min Facebook-vänlista framfört att jag bidrar till att SD växer. Argumentationen har varit att jag visar förakt för SDs väljare genom att … pja … ifrågasätta och säga emot.

Detta inlägg syftar inte till att urskulda mig. Jag är själv trygg i min åsikt att det måste vara rätt att visa på faktafel, belysa tankevurpor och påpeka rena dumheter.

Men jag är orolig över utvecklingen.

”SD har X procent så därmed är det bevisat att alla som argumenterar emot dem har fel. Tyst med er nu, annars växer de ännu mer!” … är en farlig väg.

Jag tror inte alls på att begå brott i antirasismens namn, som att riva ner affischer och kasta sten. Jag undviker rasist-epitetet och försöker avstå från att dela nidbilder, även om jag inte alltid lyckas. Men jag kommer aldrig att sluta argumentera.

SD växer just nu för att var femte, sjätte svensk inte vill att vi ska bevilja asyl/skyddsstatus till dem som kommer hit. Anledningen till det är antingen att de är helt ointresserade av att hjälpa eller också att de gått på SDs propaganda om att de som kommer hit är våldtäktsmän som överger sina fruar och barn för att leva på svenska bidrag, eller åtminstone att de tror att vi genom att ta av biståndet som idag går till vattenprojekt och skolor och flytta till UNHCR kan minska strömmarna hit.

Jag kan aldrig övertyga dem som helt enkelt inte vill se flyktingar och skyddsbehövande i Sverige. De kan stanna i SD. Men jag kan påpeka det absurda i att vilja skicka dem som kommer hit tillbaka till krigszoner. I att vilja bryta ingångna avtal med EU. I att avhumanisera de mest utsatta.

Jag har för länge sedan bestämt mig. Jag vill att vi tar hand om dem som kommer, men jag vill att vi slutar bevilja PUT. Vägen till medborgarskap ska gå via eget arbete, och uppehållstillståndet ska annars gälla så länge det finns skyddsbehov. Vi ska hjälpa, men vi ska vara selektiva med medborgarskap.

Och jag är övertygad om att om vi låter den bråkdel av medborgarna som inte klarar att känna empati med dem som flyr stanna i SD kan vi med vettiga argument övertyga resten om att det finns alternativ.

SD har inga svar.

Om det må vi berätta.

Jimmie Åkessons tretusen asylsökande

Publicerat den av

Profilbild för Helena TrotzenfeldtMotargument

”Det kommer tretusen asylsökande varje vecka”, påstod Jimmie Åkesson i SVT;s intervju igår 3/9.

37 033 personer sökte asyl under årets första sju månader. Det betyder 1 223 personer per vecka. Under juli, som var den månad med högst antal, kom 8 069 personer, vilket innebär 1 822 personer i veckan.

Jimmie Åkesson jämför sedan bidrag till flyktingar och ”invandrare” med bidrag till UNHCR, men hoppar över två faktorer:

  1. Den som kommer till Sverige och börjar jobba efter några år är totalt sett lönsam för Sverige. De som kommer hit är därmed en stor, delvis outnyttjad resurs.
  2. Pengar som spenderas på asylmottagning, SFI, bostäder med mera i Sverige går till stor del tillbaka till samhället. Pengar som skickas till UNHCR ser vi aldrig mer.

Visa originalinlägg

Normalisering av det onormala

Publicerat den av

GrenDet var en rörig dag igår, efter att jag publicerade min krönika om hur etablerade media glider ihop med vad som tidigare kallades hatsajter, och hur nationalismen och SD normaliseras.

Jag har fått många läsare på sista tiden, och det är ju kul. Många är glada när jag skriver, håller med, kommenterar, sunt ifrågasättande ibland, men alltid sakligt.

Andra not so much.

I några trådar påstods jag vara uppenbart ”vänsterextrem”, av ungefär samma människor som i andra lägen anklagar mig och andra för att kalla dem ”rasister”, fast det sällan eller aldrig sker från åtminstone min sida.

Jag påstods på ett ställe ha uttryckt att jag föredrar ETC framför SvD, vilket uppenbarligen inte är sant, rent faktamässigt. Något sådant står inte i min krönika alls.

Jag läser inte ETC annat än när artiklar ploppar upp i mitt flöde. Men jag läser svenskan varje dag. Och de andra tre. Och emellanåt nationalistsajter, för att kunna skriva om dem, bemöta dem. Men när jag gör det är jag mentalt förberedd på vad som komma skall.

I en annan tråd förklarade en person som kallar sig moderat att ”ETC har en historia av att stöda regimer som begår eller begått folkmord”, och exemplifierar genom att peka på en artikel som kritiserade att irakier dog medan man letade efter Saddam. Att kritisera USAs metoder i Irak har plötsligt blivit synonymt med att ”stöda regimer som begår eller begått folkmord”.

Jag känner att även om det är jobbigt, och även om personer känner sig märkligt kränkta, behöver vi som är alliansare ta upp det här mer. Om många känner att en smygnormalisering pågår är det förmodligen så. Det går i så fall att visa i form av statistik.

Här ett exempel gällande GT, som jag av geografiska skäl inte normalt läser. Ledarskribenten slutade med bl a dessa ord: ”Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.”

Jag vet att i princip alla mina vänner, från höger till vänster, har en tydlig moralisk kompass som pekar i motsatt riktning från SD. Jag betvivlar er inte. Jag vet var ni står.

Men när svenska folket oavbrutet matas med att integrationen av 1,7 miljoner utrikes födda totalt havererat för att det smäller granater i Malmö eller enstaka bilar brinner i Husby, att människor som kommer hit och har asylskäl stick i stäv med EUs regelverk borde nekas fristad om de kommit via båt (Arpi, SvD, 1/7), och att DÖ är betyder att Sverige upphört vara en demokrati, skapas en bild som i bästa fall kan kallas subjektivt negativ av alla partier utom SD, och i sämsta fall bygger på överdrifter och ibland rena lögner.

Och den bilden smittar.

En annan syn på invandring

Publicerat den av

bss”Men vad tycker du då?”

Jag får frågan ofta när jag diskuterar främlingsfientlighet och migrationspolitik. Och jag håller med om att den är viktig att besvara. Vi som är för en generös invandringspolitik bör kunna berätta HUR den ska genomföras. Annars är vi inte trovärdiga.

Efter åratal av debatterande och nosande i statistik och regelverk har jag bildat mig en uppfattning. Detta är inte första gången jag redogör för den, så jag vet att den är kontroversiell och attackeras både från dem som vill göra mer och dem som vill göra mindre.

Jag vill inte påstå att min lösning är problemfri, men jag menar att problemen, som jag också redogör för nedan, är underordnade fördelarna.

”Vad kostar invandringen?”

Den frågan är omöjlig att besvara, eftersom parametrarna är så många. Ska vi diskutera de som invandrar nu eller på 90-talet? Ska vi ta med hela nittonhundratalet? Ska vi räkna med skatteintäkter och pensioner? Siffror från minus 250 miljarder, som är SDS favvosiffra, till stora plus cirkulerar. Egentligen har alla både rätt och fel, för som sagt: det beror på hur man väljer att räkna.

Ta t ex en finne som flyttade till Sverige på 70-talet. Först jobbade han. Det var bra. Skatteintäkter, utan att han kostat Sverige i 20 år. Men en svensk gick kanske arbetslös för att han jobbade. Då blir det ju ett minus, eller? Sedan blev han sjukskriven. Minus. Hans barn läste på universitetet. Stot minus. Blev läkare och började jobba. Stort plus. Han gick i pension. Minus. Men jobbade gratis åt lokala fotbollsklubben och stöttar killar som annars hade hamnat på glid. Plus. Hans lönsamma dotter fick en handikappad son. Minus. Men är det hans minus? Var slutar vi räkna? Hur långt ska vi gå? Utan de invandrare som kommit hit sedan femtiotalet hade vi varit ett helt annat land. De utrikes födda är över 18 procent. De som har minst en utrikes född förälder är 25 %. Hur hade Sverige varit utan en fjärdedel av sin befolkning?

Men även om det inte går att komma fram till en faktisk siffra går det att bena i frågeställningen.

Först behöver vi titta på typerna av invandring, för de har helt olika förutsättningar att bidra till landet.

Men grovt räknat kan man säga att arbetskraftsinvandring är ett plus för Sverige. Inte all arbetskraftsinvandring hela tiden, men i stort är det så. Det har dock funnits problem med människor som arbetskraftsinvandrat till ett jobb där de inte behöver svenska, blivit svenska medborgare och senare blivit uppsagda eller slutat på sina jobb, och då haft svårt att hitta nästa jobb, eftersom svenskspråkighet är en så viktig förutsättning vid anställning. Därför är jag för språktest vid medborgarskap. I övrigt vill jag lämna arbetskraftsinvandringen därhän. Den fungerar bra idag, och det gäller oavsett om det handlar om RUT-städare från fattigare delar av Europa, om spjutspetskompetens, om läkare eller om släktingar och vänner till tidigare invandrade företagare. Så länge den som invandrar får en avtalsenlig lön den kan leva på ska vi vara glada att folk vill flytta hit.

Anhöriginvandring delas in i två delar som är ungefär lika stora. Dels anhöriga till dem som beviljats asyl de senaste sex åren. De registreras separat i statistiken, och det handlar om barn och partners till dem som flytt hit. Dels nyetablerade relationer, så kallad kärleksinvandring, där svenskar eller övriga invandrare hittar en partner utomlands och vill att den ska leva i Sverige.

I Sverige finns försörjningskrav vid anhöriginvandring, som dock tillämpas i bara några procent av fallen. En vanlig missuppfattning är att det beror på att regelverket inte följs, men så är det inte. Utlänningslagen, se 5 kap 3 b §, säger att den som anhöriginvandrar ska kunna försörja sig själv, men sedan kommer 3 c § och undantar nästan alla från denna regel utom den som arbetskraftsinvandrat för mindre än fyra år sedan från ett utomeuropeiskt land (ungefär). Det är alltså inte så att reglerna inte följs, utan så att reglerna är extremt begränsade.

Jag trodde länge att detta inte var något att bry sig om, men Hanif Bali menar att en tredjedel av de kvinnor som anhöriginvandrar gör det till ett liv i utanförskap (han berättar inte om motsvarande siffra för män), eftersom partnern lever av försörjningsstöd. Jag har inte hittat någon källa till detta påstående, men om det stämmer håller jag med om att lagen behöver ändras. Jag tycker därför nyetablerad anhöriginvandring ska begränsas med försörjningskrav. Visst ska Sverige bjuda på SFI och annan utbildning. Men mat och uppehälle behöver den som tar hit en fru eller man stå för, anser jag. Det handlar inte bara om att vi inte ska behöva betala försörjningsstöd. Det handlar också om det sammanhang personen flyttar till, och om att vi inte ska snickra vidare på utanförskapet. Jag vill betona att detta enbart gäller nyetablerade relationer. Om en svensk medborgare t ex bott utomlands och skaffat familj och vill flytta hem till Sverige ska den förstås få göra det oavsett inkomst.

Så till asylsökande, som är den mest utskällda gruppen när nationalisterna spinner loss och ska påpeka hur dyrt det är med människor. Och det är både sant och inte sant. Det finns en kostnad när någon söker asyl i Sverige. Den ska bo på ett asylboende i några månader, för ungefär 300 kr per dag, den ska utredas vilket är en kostnad. Den har rätt till ombud, sjukvård, tolk osv. Sedan har den rätt till etableringsstöd och bostad och SFI och praktik. Det är inte gratis, men det är heller inte en astronomisk utgift, så länge som den begränsas till några år och personen sedan börjar jobba och betala skatt. Den stora kostnaden uppstår för den ungefär tredjedel som aldrig får ett jobb i Sverige, men som ändå lever ut sitt liv här. Kostnaden kommer i flera sjok. Den kostar i uppehälle och vård. Den kostar genom att även barnen med klart förhöjd sannolikhet hamnar i utanförskap. Det är den tredjedelen vi bör fokusera på när vi pratar om kostnader för invandring, för det är den och endast den som skapar hela det minus som faktiskt förtjänar att motarbetas, enligt min uppfattning.

En annan syn på asyl

Det finns ett generalfel i hur nästan alla tänker runt invandring, och det är att den som en gång bosatt sig i Sverige oavsett skäl ska få leva ut sitt liv här. Det uppfattas som oförskämt och elakt att utvisa någon för att den inte tjänar pengar, och jag tror det beror på att vi är så vana från det socialistiska 60-80-talet vid att se förvärvsinkomst som något samhället ska fixa. Den som inte har ett jobb är ett offer, enligt många.

Jag menar att vi missförstått begreppet asyl. Det vi är skyldiga är skydd undan förföljelse eller fara. Det vi inte är skyldiga är att adoptera den vi givit skydd. Asylstatus brukar ändra sig med tiden. Konflikter upphör, och det går att återvända. Men i Sverige låter vi enligt utlänningslagen alla dem som haft uppehållstillstånd i fem år i Sverige stanna resten av livet, nästan oavsett vad som händer. Och eftersom uppehållstillstånd ofta ges för först tre år och sedan två år betyder det i praktiken att du, om du bott i Sverige i tre år och fortfarande bedöms ha asylskäl, faktiskt kan leva ut ditt liv i Sverige, oavsett vad som händer i hemlandet.

Den som flyr till Sverige gör det förmodligen illegalt. Resan är farlig och dyr, och göder smugglare. En del, bland annat MP, vill öppna för möjligheten att söka asyl på ambassaderna i kanske framförallt Libanon och Libyen, men eftersom det skulle resultera i en extremt mycket högre asylinvandring säger de flesta partierna nej. Det finns en absurd cynism i att vi behöver det filter döden på Medelhavet utgör för dem som flyr hit för att inte systemet ska braka ihop.

Om vi sätter ihop stycke 1 och 2 med stycke 3 hamnar vi i följande slutsats: Det är viktigare att fortsätta försörja dem som inte längre har asylskäl än att de som faktiskt flyr får möjlighet till skydd. 

Meningen smakar illa. Men den är sann.

Hjälpa på plats

Att hjälpa på plats har blivit nationalisternas slogan och främsta ursäkt för att vi inte ska hjälpa dem som flyr hit. Egentligen handlar det förstås inte om pengar. SD har sedan alltid haft en ambition att minska biståndet från 1 till 0,7 procent av BNP. Men det har blivit en fiffig utväg. Man vänder helt enkelt på ekvationen och gapar ilsket om att det är vi som vill bevilja asyl till dem som flyr hit som är de verkliga egoisterna eftersom en flykting ”på plats” bara kostar några kronor om dagen medan de här kostar hundra gånger mer. Många går så långt att de påstår att människor dör i stora antal i flyktingläger för att vi egoistiska asylälskare skulle ha dragit in biståndet. ”Hundra dör för att en ska leva i lyx och överflöd i Sverige” skrev en rasande nationalist häromdagen till mig.

  1. Det finns inget ”på plats” för den som är skyddsbehövande. Det finns däremot andra platser, dvs flyktingläger. Jimmie Åkesson och Söder besökte i valrörelsen läger i Libanon och formulerade svulstiga formuleringar om hur SD räddar liv genom att vilja neka skyddsbehövande asyl.
  2. Det är riktigt att Sverige för att ha råd med de asylsökandes kostnader sänkt biståndet. Och det är självklart så att sänkt bistånd innebär svårigheter för dem som annars skulle fått hjälp, men det är inte så att flyktingar inte längre får mat i lägren och därmed svälter ihjäl, eftersom denna kostnad har företräde. Istället är det andra, långsiktiga projekt som blir lidande. Det är förstås inte bra. Men det är inte lika med omedelbar död.
  3. SD vill egentligen inte ha någon invandring alls, eftersom varje invandrare förstör den grundgemenskap som bygger på att vi alla har samma bakgrund och som är roten till hela SDS världsbild. Att hindra invandrare från att bosätta sig i Sverige är deras drivkraft till att vilja hjälpa ”på plats”. UNHCR har, mycket motvilligt, blivit deras älsklingsursäkt för begränsad asylinvandring. Men murkna motiv betyder förstås inte automatiskt att de har fel i sak.
  4. Om vi kastar alla mänskliga hänsyn överbord för ett ögonblick och bara tittar på den faktiska utgiften för Sverige: investera hundra kronor i ett flyktingläger i Libanon mot samma belopp i Sverige är det förstås sant att fler får ”hjälp”, dvs mat och filtar, där än här. MEN. Pengarna har lämnat Sverige och kommer aldrig mer igen. En hundralapp investerad i Sverige återvinns i Sverige. Den blir till arbetstillfällen, lön, inkomstskatt, moms, och mer än hälften kan investeras igen. Det som inte går tillbaka till samhället i form av skatt, arbetsgivaravgift och moms bidrar till ökad konsumtion. Ett land är ett ekosystem på det sättet. Ska vi räkna pengar måste detta tas med i ekvationen.
  5. Det är förstås en oändlig skillnad för en människa på flykt att få leva i Sverige, gå i skola, praktisera och ha möjlighet till arbete och egen försörjning jämfört med att bo i ett tält med inget annat än hopplöshet framför sig.
  6. Människor är tillgångar för ett land. Om vi behandlar asylbeviljade rätt kommer de att vara med och bygga Sverige med oss. Det gäller inte alla, men det gäller de flesta.

Så vad ska vi då göra?

Idag tar vi emot runt 40 000 fler asylsökande (och beviljar runt 20 000 fler personer asyl) om året än innan ISIS drog igång. Det är dyrt för att det är oplanerat. Kommuner och Migrationsverket går på knäna och dammsuger Sverige på tomma lokaler. Paniken driver upp kostnaderna, och skapar problem och dålig stämning.

Jag vill att vi tänker om helt, och permanentar ett högt intag av asylsökande. När det kommer hundratusen om året, varav grovt räknat hälften sedan får asyl, betyder det att 20-25 000 hela tiden bor i flyktingförläggningar. Så låt oss då skapa de platserna under ordnade förhållanden. Sverige har ingen platsbrist. Sverige har inte heller brist på lokaler. Flyktingförläggningar kan med fördel byggas i utflyttningskommuner och skapa arbetstillfällen där det råder hög arbetslöshet.

När flyktingströmmarna så småningom minskar, vilket vi innerligt får hoppas att de gör, kan man fylla på från UNHCRs läger runtom i världen, med fokus på de mest behövande, så att vi har ett ständigt högt flyktingintag. På så sätt bidrar vi en smula till att motverka döden på Medelhavet och smugglingen.

Den som beviljats asyl ska förstås få en väg in i Sverige precis som idag. Den rutin vi har, med etableringsreformen, SFI och praktik, är faktiskt mycket bättre än många vet. Det har hänt en hel del sedan 1900-talet, då flyktingar dirigerades direkt till Soc, förvägrades rätt att jobba, utreddes i åratal och sedan lämnades därhän.

Men för att kunna ta emot många fler behöver vi också våga utvisa dem som inte längre har asylskäl trots fler än fem år i Sverige. Jag menar att vi inte ska ge permanent uppehållstillstånd till den som inte försörjer sig själv, att uppehållstillstånden omprövas kanske vartannat år, och att den vars asylskäl upphört – i regel pga fred i hemlandet – och som inte har egen försörjning utvisas.

Jag vet att detta ställningstagande får kritik. Men för mig är detta enormt centralt. Den som inte kan arbeta i Sverige skapar en ackumulerad kostnad för oss andra som inte är motiverad av humanitära skäl, om den inte har ett skyddsbehov. Det är inte alls nödvändigtvis personens fel att den inte är anställningsbar. Men det spelar ingen roll. Vi måste försörja våra medborgare, oavsett ursprung, och det ska vi göra, men ska vi kunna öka flyktingintaget behöver vi också våga säga adjö när de inte längre behöver oss. Och den som bott här och återvänt hem kan förstås arbetskraftsinvandra senare.

Vi är enligt FN och EU skyldiga en fristad undan krig och förföljelse. Varken mer eller mindre.

Så sammanfattningsvis vill jag se ett permanent högt flyktingmottagande, ett fortsatt fokus på att få vuxna flyktingar i arbete så fort som möjligt, men också konsekvent utvisning av dem som inte behöver skydd och saknar försörjning. Det gör att vi hjälper fler, och det ger oss en faktisk vinst. Mot några års utgifter för mottagning får vi en strid ström av nya skattebetalare, och vi skapar jobb i glesbygd.

Sammanfattning av föreslagna lagändringar

  1. Inför språktest för medborgarskap.
  2. Ta bort undantagen för försörjningsplikt för nyetablerade relationer vid anhöriginvandring.
  3. Vik permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap till den som förvärvsarbetar. Det ska inte gå att stanna i Sverige för evigt om man kommit hit som vuxen men aldrig arbetat här.
  4. Den som försörjer sig själv genom eget kapital eller genom annan (t ex genom att mannen arbetar) får fortsätta leva i Sverige, men får inte PUT eller medborgarskap.
  5. Den som fyller 18 år och bott i Sverige i minst tre sammanhängande år ska alltid kunna bli svensk medborgare om den inte begått brott.
  6. Utvisa alla som inte är svenska medborgare när de döms till minst två års fängelse. Utan undantag.
  7. Öka asylinvandringen till fyrtiotusen beviljade uppehållstillstånd om året (dvs ungefär dagens nivå), och behåll den där.