Etikettarkiv: islamofobi

Den bästa religionen

Publicerat den av

Jag var djupt troende kristen från det jag var liten tills jag var runt 35. Då bestämde jag mig för att jag tror på Gud, Karma och på en mening med livet och vår tillvaro som inte är slumpmässig, men jag tror inte att Jesus var guds son, avlad av den helige ande.

Så jag är religiös, men min religion har inget namn. Jag ville ge det som bakgrund. Jag följer därför inte någon religiös skrift, men jag hittar inspiration i både gamla och nya testamentet, och i buddhism och hinduism. #yoga #meditation

Din religion är bra om den ger tröst och hopp och mening och får dig att leva ett altruistiskt liv.

Din religion är dålig om den förtrycker och skapar osunda samhällsstrukturer. Om du lever för en gud som är hård och befallande. Om du tror på sådant som är dåligt för dig eller din omgivning, t ex genom att inte acceptera andras livsstilar.

Typ albinon i Da Vinci-koden. Eller religiösa terrorister.

Det Sveriges alla muslimhatare, eller ”Islamkritiker”, inte har förstått är att den onda guden liksom den goda guden kan tillhöra vilken som helst av de tre abrahamitiska religionerna. För dem är Allah aldrig tröst och omtanke, utan alltid krigisk, förtryckande och full av hat. De verkar aldrig ha träffat en muslim vars religion gör hen trygg. De har sällan koll på hur mycket givande koranen förespråkar. Ivrigt paste:ar de in koranens värsta citat, utan sammanhang.

I princip allt det de hatar med islam finns i sitt ursprung i Gamla Testamentet, och har använts av utövare av alla tre religionerna. Stening av otrogna, månggifte, kvinnoförtryck, uppmaningar att döda, HBTQ-motstånd. Till och med slaveri.

”Men slöjan …”

Sett en staty av Jungru Maria? Sett en nunna? Besökt en katolsk eller ortodox kyrka? Direktivet att klä sig modest kommer från den tiden. Det är bara det att troende muslimer i regel utövar det mer konsekvent än troende kristna. Ortodoxa judinnor och Amish täcker också håret. Här bar vi hucklen fram till början av nittonhundratalet, och någon form av huvudduk är såvitt jag vet en del av alla svenska folkdräkter.

Frågan vi ska ställa oss när vi kritiserar religion är ju istället huruvida en persons tillämpning av sin religion är sund.

Mår du bra av sin tro? Är den bra för familjen och för barnen att växa upp i? Får den dig att fatta sunda beslut för dig själv och din omgivning?

I så fall: grattis, vilken den än är!

Men nej.

Typ:
– Islam hatar homosexuella!
– Det finns massor av muslimer som tagit ställning för gay rights.
– Då¨är de inte riktiga muslimer!

Mmm.

Facebook

Islamist, javisst!

Publicerat den av

Ingen grupp människor retar upp så många svenskar så mycket som ”islamister”. Det är lite unikt för oss svenskar, och jag tror det hänger ihop med oviljan att kallas rasist och bli anmäld för hets mot folkgrupp. ”Islamist” har många gånger blivit en omskrivning för ”muslim”.

”Jag pratar inte om muslimer! Jag pratar om islamister!”

Genom att säga så kategoriserar man sig själv som ”islamkritiker”. Och då går man liksom säker.

Hatgruppen ”Stoppa Islamiseringen Av Sverige” på Facebook har nästan 34 000 medlemmar. Där delas inte bara muslimhat, utan även Trump-propaganda, ofta från Runar Sögaard, och filmsnuttar på någon svart person som gör något någonstans i världen, följt av grovt rasistiska kommentarer. Men det är förstås hatet mot muslimer som är mest centralt. Som när en kvinna i hijab dristar sig till att baka en kaka i TV4.

Och hat som enligt min mening kan kategoriseras som hets mot folkgrupp sprids till andra fb-grupper med mindre radikala medlemmar. Och så fort någon påpekar att det som skrivs faktiskt är brottsligt blir svaret att lagen inte gäller, eftersom den syftar på ”islamister” och inte muslimer.

Här ett exempel från gruppen Politisk Allmändebatt – PolAD.

Bilden, som jag inte vill publicera här, har jag anmält till både Facebook och administratörerna utan framgång, och den är ett bra exempel på hur muslimhatarna envist menar att deras uppenbara hets mot folkgrupp inte gäller, för personen är en ”islamist”, inte en ”muslim”.

En islamist är definitionsmässigt en person som förespråkar politisk islam, typiskt genom att vilja göra det regelverk som går under begreppet ”sharia” till lag.

En av de mest välciterade opinionsundersökningar i detta härad som gjorts är den nu tolv år gamla Pew-undersökningen. Den används för att visa hur många islamister det finns i olika länder.

Och många menar att när människor från länder med höga procenttal flyttar till Sverige kommer de att vilja införa muslimska lagar. Och genom hög invandring och ivrigt barnafödande kan detta enligt dessa konspirationsteoretiker bli möjligt närsomhelst. Men siffrorna inkluderar dels dem som bara vill införa eller behålla sharialagar för muslimer, men inte andra, och även dem som vill ha sharialagar för mjuka frågor, som arv och äktenskap, men som ändå inte vill straffa konvertiter eller hugga handen av tjuvar. Att därför dra slutsatsen att till exempel nästan alla pakistanier som flyttar till Sverige vill byta ut svensk lag mot sharia är ett påstående helt utan täckning.

Så vilka är de svenska islamisterna?

Sveriges muslimer är nästan alla invandrare eller barn till invandrare. Vår muslimska befolkning innan 1980 var blygsam, och antalet konvertiter är litet. Grovt räknat har en miljon invånare muslimska rötter, men bara en halv miljon räknar sig själva som muslimer. Av dessa är 230 000 medlemmar i något samfund.

Men bara 90 000 har enligt SOM-institutet besökt en moské senaste året.

Om vi definierar ”islamister” som de som vill införa sharia i någon form i Sverige är det rimligtvis i den gruppen vi bör leta. Det handlar om muslimer som inte dricker alkohol, ber fem gånger om dagen, fastar med mera. De som vill införa sharia borde återfinnas bland dem.

Men det finns idag ingen anledning att tro att dessa max nittiotusen personer verkligen vill att även icke-muslimer ska följa muslimsk lag, eller att de för den delen vill införa handavhuggningar för stöld och bestraffa konvertiter. Inte ens om de blev erbjudna detta på en bricka. Med tanke på att inte ens muslimer i muslimska länder vill detta känns det inte troligt. Däremot vill de absolut att det ska vara lättare att leva enligt sharia i Sverige för den som väljer det.

Kan vi kalla dessa människor ”islamister”? Eller är de bara troende som vill utöva sin tro utan krångel?

Det spelar stor roll. För om vi bestämmer oss för att de är ”islamister” hamnar de i den kategori som en rätt stor del av svenska folket öppet hatar. Och kommer undan med, eftersom islamister inte är en skyddad folkgrupp. Och då måste vi fråga oss hur sunt det är att så många hatar dem som bara vill bli lämnade ifred.

Om vi däremot bestämmer oss för att bara den som aktivt verkar för att straffet för stöld i Sverige ska vara handavhuggning ska kallas islamist ställer jag mig väldigt tveksam till var alla dessa individer finns. Jag har aldrig hört någon säga så.

”Jo, men de visar sig ju inte nu. De bidar sin tid. Och muslimska brödraskapet …”

I undersökningen ställdes frågan om kvinnor bör få välja om de ska bära hijab eller ej, och bortsett från Sub-Sahara svarade en klar majoritet ja.

Det om något visar ju att världens muslimer inte är särskilt intresserade av att tvinga sina medmänniskor att leva enligt sina lagar.

Så nästa gång någon säger ”jag har inget emot muslimer, men jag hatar islamister”, kläm lite på dem. Be dem precisera. För om islamist bara är en omskrivning för ”religiös muslim som vill utöva sin tro ifred” är uttrycket rasistiskt och faktiskt hets mot folkgrupp. Men om islamist istället betyder ”person som jobbar aktivt för att sharia ska bli lag i Sverige”: fråga var den personen finns.

Jag har aldrig sett någon.

Kristenistmaken

Publicerat den av

generic-church”Tager du denne Jan Willy Andersson till din äkta make, att älska honom i nöd och lust?

Jag svarade ja.”

Så började Yvonne Andersson, KD, sitt anförande i riksdagen 2009, när hon och hennes partikamrater med synnerligen tilltrasslade argument försökte övertyga övriga sex partier att guds lag borde ha större tyngd än invånarnas väl, och att därför skulle inte samkönade par få gifta sig.

I England finns sedan länge Beth Din, en sorts låtsasdomstol, som används av ortodoxa judar för att döma i tvister. Enligt brittisk lag kan man nämligen bestämma att en tredjepart ska lösa en konflikt, om båda i förväg förbinder sig att följa domslutet.

Så när muslimer ville ha samma konstruktion gick det förstås inte att neka dem.

Och så fick landet sina vitt omtalade och djupt hatade ”sharia courts”.

Ingen bryr sig förstås om vad ortodoxa judar håller på med. Knappt någon vet ens att de har sina egna ”domstolar”. Men i en nyansbefriad värld är sharia synonymt med handavhuggningar och dödande av konvertiter. Den som i någon liten mån vill leva enligt Allahs ord är en förtäckt samhällsomstörtare, som närsomhelst kommer att vända sig emot övriga invånare och tvinga på oss hijaber och böner.

generic-jew-davidEn hel del frikyrkliga kristna, enligt traditionell byäldsteprincip, väljer förstås också att lösa konflikter inom sitt samfund.

Är det bra? I en dimension är det förstås inte det. De tre abrahamitiska religionernas lagar är i stora delar patriarkaliska och framförallt kvinnor far ofta illa när gamla testamentet blir rättesnöre. Men samtidigt inser de flesta av oss att vuxna människor måste få fatta sina egna beslut.

Kristna Världen idag kallade för några år sedan, i en artikel som nu blivit viral, Ebtisam Aldebe för ”islamistfru”.

Anledningen var att hennes man Mahmoud uttryckt att det är bekymmersamt att, enligt honom, muslimer konverterar för att bättra på sin asylansökan. Han säger sig ha bevis för att detta sker. Huruvida han har rätt eller fel blir i artikeln irrelevant – man gör inga försök att komma till botten med frågeställningen.

Han har sagt så, alltså är han islamist (?), och så blir hans fru ”islamistfru”.

Fundera lite över det ordet, och vad det innebär. Hade hennes man under motsvarande omständigheter kallats för ”islamistmake”?

Själv ser jag ju inte islamismen i hans påstående. Om han har rätt ÄR det bekymmersamt, uppenbarligen, för man ska inte konvertera för att få asyl. Har han fel är problemet förstås att han har fel, och inte att han anser att agerandet skulle ha varit problematiskt om han haft rätt.

Jag vill inte för ett ögonblick försvara den absurda domen i Solna, och jag anser sedan jag var tonåring att svenska nämndemannasystemet är fel, och oavsett om Aldebe faktiskt varit partisk mot kristna konvertiter eller ej är det uppåtväggarna att det ens ska gå att misstänka att så skett.

Men det är också märkligt att vi har en benämning på den som vill inrätta ett samhälle enligt muslimsk lag, men inte på den som vill det enligt kristen eller judisk lag.

Anledningen är förstås att svensk lag från början vilar på biblisk grund. Att vi fram till helt nyligen inte var ett smack ”bättre” än islamister, utan hade inrättat vårt samhälle efter hur vi uppfattade att vår gud ville att vi skulle leva.

Det finns fortfarande många kristna som vill se mer av bibeln i våra samhällsregler. Det tog ända till 2009 innan vi fick samkönade äktenskap i Sverige, och anledningen var nästan enbart att vissa kristna inte ville gå emot hur man uppfattade att gud definierat ordet. KD röstade emot motionen som de övriga sex partierna stod bakom, men kunde förstås aldrig förklara på vilket sätt homoäktenskap skulle hota samhället.

Vad är då Yvonne Andersson, som anser sin gudstro vara viktigare än medmänniskors rätt att leva som de vill?

”Kristenist”?

Är hennes man, Jan Willy Andersson, då en ”kristenistmake”?

Om en person hade sagt ”det är bekymmersamt att imamer försöker konvertera kristna för att de ska få asyl” hade knappast någon kallat vederbörandes partner för ”kristenistfru”, utan de som överhuvudtaget hade brytt sig hade istället fokuserat på huruvida det var sant eller ej.

Jag är emot nämndemannasystemet för att det är farligt för rättssäkerheten – och läs gärna Viktor Bankes artikel för goda exempel. De allra flesta nämndemännen gör säkert ett kanonjobb, och det finns självklart lagfarna domare som är färgade av sin politiska, religiösa eller kulturella bakgrund, men de är avsevärt färre. Interasistmen har under årens lopp hittat nazister, rasister och övriga främlingsfientliga bland i huvudsak SD-utsedda nämndemän.

The takeaway från Aldebe-debaklet behöver vara att nämndemannasystemet behöver ses över.

Inte att inte religiösa ska få ta plats i samhället.

För ska vi diskutera problemet med islamister behöver vi samtidigt diskutera problemet med kristenister. Det är ingen relativisering. De är fler och de har större makt. De har ett eget parti, och även om många sunda människor återfinns i KD – jag känner åtskiliga kristdemokrater, och de är alla varma och engagerade medmänniskor som vill världen väl – kan ingen neka till att partiet i stora delar drivs av kristenism.

Men den diskussionen tar vi inte. För vi inser att i en demokrati måste väljarna även få välja representanter som står för ett samhälle vi absolut inte vill se, så istället för att fokusera på personernas rätt att uttrycka sina åsikt, och istället för att etikettera angriper vi deras argument när de förespråkar en politik vi inte vill se.

Men i övrigt låter vi dem vara ifred att leva efter de regler de själva valt.

Även om det innebär att man låter en präst, imam eller byäldste medla i eller avgöra en tvist, och även om jag själv tycker vederbörande ”dömer” på ett sätt jag anser fel.

Är jag för sharia? Inte alls. Sharia omfattar mycket som är vackert, som hur man tar hand om fattiga och gamla, men det faktum att sharia förespråkar dödande av bland annat homosexuella förtar förstås en del av skönheten.

Men den ”regeln” stammar från Tredje mosebok 20:13, och är gemensam även för judar och kristna: ”Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.”

Vi utgår inte från att Yvonne Andersson vill döda homosexuella bara för att hon inte vill att de ska gifta sig, och vi behöver ge samma benefit of a doubt till muslimer.

Se nyanser.

Dra inte ut alla linjer till extrempunkter, utan sluta med halmgubbetänket.

Det är allt jag begär.

Avtäck småflickorna i klassrummen

Publicerat den av

Arab_Girl
Diskussionen om hijab på skolbarn går in på tredje dagen. Läs förrgårdagens och gårdagens inlägg. Jag fick blocka en okänd muslimsk kvinna som drog en skiljelinje mellan ”svenskar”/”vita människor” å ena sidan och ”muslimer” å andra sidan och rasande deklarerade att den förstnämnda gruppen inte ska lägga sig i vad den andra gör. I en annan tråd blev jag anklagad för att hata islam. Efter att i hundratals timmar ha skrivit om och debatterat för muslimers rätt mot verkliga islamofober blev det en rätt absurd upplevelse.

Jag har också läst och blivit läst av muslimer som håller med. Att små barn bär hijab är ett nytt och oroande fenomen, och det är inte alls i enlighet med koranen, som föreskriver att den används från ungefär 15.

Flera av de vänner jag igår beskrev att jag var besviken på dök upp och diskuterade diskussionen istället för frågan så länge att jag tröttnade helt, och de inser nog fortfarande inte att de därmed bevisar min poäng. Jag har alltid hävdat att det är trams att påstå att vi som är antirasister och anti-islamofober inte klarar att ta i de svåra frågorna, som könsstympning. Tydligen har jag i vissa fall haft fel. Och nasserassarna har haft rätt. Det är plågsamt att inse.

Hit har vi kommit:

Det finns tre skäl till att flickor i grundskoleåldern täcker sin kropp inomhus så att bara händer och ansikte sticker fram.

  1. De tycker det är vackert. De vill se ut som mamma. De känner en samhörighet med sin grupp. De vill visa att de är muslimer. Jag har fått viss kritik för att inte lyfta fram det fallet. Och rätt ska vara rätt. Denna kategori finns. 
  2. De är övertygade om att Gud kräver detta eller de känner trycket från familj och grannar, och de väljer därför frivilligt, men ändå ofrivilligt, att dölja armar, ben, hår och hals.
  3. De tvingas täcka sig mot sin uttryckta vilja av vårdnadshavarna.

Att alla tre kategorierna finns är solklart. I diskussionerna från min vägg har dock framförts av ivriga antirasister:

… att om jag inte kan ange exakt hur stor andel som hör till respektive kategori ska jag inte uttala mig alls. Jag håller förstås inte med. Det spelar ingen roll om det är femtio eller femtiotusen. Inget barn ska behöva tvingas in i heltäckande skynken.

… att det är precis samma sak med rakade underliv, bröstförstoringar, smink och annat västerländskt otyg, och att det är jättefarligt och superfel att inte diskutera precis alla sociala normer samtidigt.

Det är den där kissnödigheten från oss som försvarat muslimers rättighet så ofta att vi nu nästan gör det i sömnen som blir så parodisk. Jag känner den också – viljan att balansera. Att relativisera och påpeka att fel finns överallt. Att inte peka ut muslimer, för de är ju redan så utsatta. Absolut.

Men det är INTE precis samma sak. Det ena är ett direkt tvång från vårdnadshavarna, som har total makt över barnet. Det andra är mer diffusa kompisideal, som kan vara nog så jobbiga att hantera, men de är inte direkta övergrepp.

Redan i mitt första inlägg ägnade jag åtskilliga stycken åt att beskriva att ”svenska värderingar” inte alls är så upphöjda som många vill låtsas. Jag har inga svårigheter att tillstå detta – tvärtom. Men man måste och bör inte diskutera alla problem samtidigt, bara för att det känns viktigt att säkerställa att alla grupper är lika kritiserade. Problem ska samdiskuteras när det finns ett värde för själva lösningen. Men de som gapade som högst i tråden var istället de som inte hade någon lösning alls. De kunde inte ens tänka sig att resonera runt mitt förslag till lösning, eftersom det var så centralt att tramsa runt om att det minsann är elakt att skolbarn inte får gå nakna om de vill det och det är PRECIS samma sak.

Jag tror de barn som verkligen bara vill klä sig som mamma och inte alls känner något tvång hemifrån att svepa in sig i en sjal klarar av att, precis som killarna i keps, ta av sig den inomhus. De kan bära den när de slutat skolan och resten av livet. Jag har svårt att se någon traumatisk effekt det får på dem att behöva vänta tills de är 15-16 med att få bära den i samtliga sammanhang.

Någon påpekade att då kan inte barnen vara påskkärringar. Självklart kan man göra undantag för både häxor, stjärngossar och strålbehandlade barn. Barn klarar undantag. Det är föräldrar som fastnar i millimeterrättvisa.

För de barn som verkligen tvingas täcka sig, oavsett om de är fem, femtio eller nittiofem procent, kan ett förbud mot huvudbonad i grundskolan inomhus förändra hela deras uppväxt, och göra livet lättare och mindre instängt.

Denna kommentar, från ett inlägg som resonerar runt slöjor och slöjtvång och jämförelsen med en bikini, är enormt träffande:

”When a woman’s community acceptance, respect, dignity, employability, marriagiability, physical safety, enfranchisement, social mobility, access to social institutions, freedom, and autonomy hinge upon her daily, unwavering, public adherence to the bikini, then we can make this comparison.”

Byt ut ”bikini” mot ”korta kjolar”, ”smink” och allt annat jag fått höra är ”precis samma sak”.

Så hur ser då lösningen ut?

Här är mitt förslag:

Inför ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan för barn upp till sjätte klass. Faktum är att ett sådant förbud funnits tidigare, eftersom det ansågs ohyfsat att i synnerhet pojkar hade mössa eller keps på inomhus. Såvitt jag förstått tillämpas det fortfarande här och var.

Året därpå gäller förbudet även sjuan, sedan åttan, sedan nian. Jag kan också tänka mig att man drar en gräns vid 15 år för självbestämmande. Det räcker för att följa koranen.

På så vis behöver inget högstadiebarn som vant sig vid att bära hijab plötsligt ta av den. Det blir naturligt för de yngre att i skolans lokaler går man barhuvad. Utanför skolan och på skolgården kan man ha sjal.

Prata med föräldrarna om barnen inte lyder, och det gäller även keps, mössa och huva, och hjälper inte det kontaktas Socialtjänsten. Det fyller en dubbel funktion. Barn som bär den för att vara fina klarar att ta av den i klassrummet. Barn som upplever tvång från familjen, övriga omgivningen eller en skev gudsfruktan gör det inte. Och då får vi veta vilka de är och kan hjälpa dem.

Detta är ett mycket litet intrång i vardagen för alla som inte upplever religiöst och kulturellt tvång, men kan bli en ofantlig skillnad för dem som gör det. De kan identifieras och få hjälp och stöd.

Och att mössor och kepsar åker av på köpet skadar faktiskt inte heller.