Etikettarkiv: Moderaterna

Dealen ingen big deal

Publicerat den av

Så den som följer min blogg vet ju att jag redan hade skrivit om det som blev Decemberuppgörelsen i god tid före jul, så därför jag har sluppit blogga nu när alla andra slitit och plitat. 😉

Visst. Min lösning var en smula annorlunda, men principen var densamma.

Istället har jag ägnat de senaste dagarna åt att förstå det bisarra tonläge som nu härskar i främst Allians- och SD-led. Och jag har fått påminna mig själv flera gånger om att sociala medier är inte lika med allmän opinion. De flesta Alliansväljare säger nog mest ”jahaja”, är nöjda över uteblivet val, och sitter inte och tycker att Sverige har blivit Sovjet, trots alla höga röster.

Kritiken kommer från olika håll.

Resonabla röster drunknar i vad jag måste kalla totalt hysteri.

Men den som vill förändra hörs oftast bra mycket mer än den som sitter nöjd. Att många höjer rösterna betyder därför inte att den allmänna opinionen är emot.

Huvudskrönan är att Alliansen har abdikerat. Inget kan vara felare. Alliansen fick istället i denna deal exakt vad de ville, utan att ge upp något alls.

You heard me.

De ger inte upp något alls.

decemberMao: Alliansen har fått S+MP att gå med på två saker de tidigare vägrat acceptera och ytterligare en de aldrig tänkt på, mot att de lovar att göra det de redan gör eller tänkt göra.

Så nej. Dealen är ingen big deal. Sverige är fortfarande en demokrati.

jonna”Men de slutar ju vara i opposition!”

Pja. Ska man tycka det måste man också tycka att det är ett partis skyldighet att försöka härska till varje pris. Det är det inte. Det finns många historiska exempel på partier som släppt makt för att de inte fått ut tillräckligt mycket av det. Det är en fundamental del av politiken att när det inte går att få igenom sin politik är det ofta bättre att låta andra sidan göra bort sig än att ställa sig bakom en halvmesyr, med den kritik och väljarförlust som blir en konsekvens. Alliansen har navigerat runt SD i fyra år. Ibland har de fått stryk i Riksdagen, ibland har de fått göra uppgörelser de inte egentligen trivts med, och ibland har de lagt propositioner, chansat och haft tur. Många förslag har såvitt jag förstått dragits tillbaka. De har fått kritik för att vara trötta och handlingsförlamade, som konsekvens.

I botten på de ”synpunkter” som förs fram finns ofta föreställningen att SD fortfarande är ett borgerligt parti. Många moderater tror det, och då resonerar man att SDs röster egentligen tillhör ”det borgerliga blocket”.

Så är det inte.

SD definierade sig som borgerliga förr, men det skiftade för några år sedan, när de började flörta med ”gammelsossar”. SDs retorik blir alltmer Per-Albinsk, och de är mycket noga med att hata Alliansen lika mycket som sossarna, för att inte skapa missnöje i egna led.

Nej, jag tycker inte Decemberuppgörelsen är optimal. Men det är faktiskt inget hot mot demokratin att sju partier gör upp för att ett parti som tydligt säger sig vilja sabotera sig fram till makten, neutraliseras.

Istället borde de …

stenVi ska nu leka ”istället borde de”, och så ska alla ni som är arga få berätta för mig vad Alliansen borde göra istället. Det finns nämligen bara två egentliga delar i uppgörelsen. Nedläggningen av röster vid val av regeringsbildare, och budgetomröstningarna.

Regeringsmakten

Alliansen lovade sedan länge att släppa fram det största ”blocket”. Löfvén vägrade lova motsvarande. Nu har de vunnit. Han har lovat att göra som de vill i fortsättningen. Är inte det bra då? Det ger en möjlighet att regera efter 2018, vilket är det mesta man kan hoppas på!

  • ”Nej. Istället borde de ha fällt Löfvén och hoppats att SD skulle släppa fram Alliansen.”

Det hade funkat 2010, när SD kallade sig borgerliga, och Jimmie Åkesson ville vara snäll och medgörlig. Fast då behövdes ingen statsministeromröstning. Men inför statsministeromröstningen 2014 hade de tydligt deklarerat att de inte tänkte stödja någon statsminister som inte lovade att ”minska invandringen”. De hade alltså även fällt en Allians-statsminister.

  • ”De borde åtminstone ha ställt krav på Löfvén innan de la ner sina röster.”

Det gjorde de faktiskt. De sa ”du måste visa att du kan få igenom en budget” – vilket han förstås inte kunde. Det var, som jag tidigare skrivit, förmodligen ett sätt att få honom till förhandlingsbordet innan regeringsbildningen, och tidigt ge sig själva möjlighet till inflytande över budgetprocessen. Men han avväpnade dem genom att bluffa. ”Självklart”, sa han, och när han sedan inte lyckades sa han att det var deras fel.

  • ”Bättre de förhandlade med SD än släppte fram Löfvén.”

SD är ett parti som är besatta av att i Sverige ska det bara bo svenskar. De tolererar de invandrare som redan kommit, men de vill egentligen inte ha dem här. De är inte ett parti som alla andra.

Man kan förstås göra upp med dem ändå, i frågor där detta inte spelar någon roll, som t ex energi. Men att sätta sig i förhandlingar för att anpassa sin politik efter denna sjuka syn funkar inte. Visst. Alliansen läcker till SD. Men jag kan lova att Alliansen läckt bra mycket mer i andra änden om de börjat kohandla med dem om regeringsmakten.

Budgetomröstningen

Det som hände när S’ budget föll kunde ha hänt närsomhelst under förra mandatperioden, om de rödgröna lagt en gemensam budget. Det finns inget nytt och extraordinärt. Ingen har sagt ”varför tar ni inte chansen och sänker regeringen?!”, helt enkelt för att det aldrig framstått som ett seriöst alternativ. Syftet med en budgetmotion är att berätta för världen att så här vill vi ha det. Om vi får bestämma. Och sedan ”jaha, vad var det vi sa?!”. Syftet är inte att sänka en regering. Vill man sänka en regering använder man sig av ett misstroendevotum. Men då behöver det ju finnas ett annat, rimligt alternativ.

Alliansen har hela tiden sagt att de skulle lägga en gemensam motion nu i höstas, och att de sedan kommer att lägga separata motioner fram till valet, så att partierna får blomstra lite var för sig innan de går ihop igen 2018. Det är pedagogiskt för väljarna.

Ingen har hittills sagt att detta skulle vara fel. Det är först nu, när de formaliserar det de ändå tänkt göra för att säkra egen arbetsro nästa mandatperiod, som klagomålen kommer.

  • ”De har en skyldighet att försöka regera.”

Ja, om man tror att man kan regera på ett meningsfullt sätt. Annars inte. Sveriges väl måste sättas före politiska mål.

Alliansen kan iofs regera med nuvarande valresultat genom överenskommelser över blockgränserna tills nästa budget ska läggas. Då går det inte längre. Och såvitt jag förstått erbjöd de det till Löfvén, som sa nej. Så då var den vägen stängd.

  • ”Vinster i välfärden …”

… ligger inte i budgeten. Samma gäller en rad andra frågor, som de arga drar upp.

  • ”V kommer att få makt …”

Ja. Det blir alltid konsekvensen när man inte gör upp med X, att motparten vänder sig till Y. Nackdelen är att landet får Y:s politik. Fördelen att man kan säga det. Ifrågasätta. Och lova något annat. Och vinna på sikt.

”Sverigedemokraterna är mobbade”

På något sätt slutar allt alla politiker gör med att det är förtvivlat synd om SD.

Och de är som den där lille skitungen vi kände när vi var små, som sprang fram och nöp oss eller slog oss, och sedan, när vi skulle ge igen, gråtande rusade till fröken och skrek att vi var ute efter den. Alltmedan den hånflinade mot oss mellan de fejkade krokodiltårarna.

Jag får ibland frågan om jag anser SD gjorde moraliskt fel när de röstade på Alliansens budget, och mitt svar är att det beror på perspektivet. Jag kan argumentera för två sidor utan problem:

  1. Det är fel av SD att inte följa praxis. I så fall är det rätt av övriga partier att sätta hårt mot hårt.
  2. Det är rätt av SD att manövrera inom det utrymme lagen ger. I så fall är det också rätt av övriga partier att manövrera inom det utrymme lagen ger.

Precis som med skvallerbyttan. Antingen får man slåss, och då får du slå tillbaka, eller också får man inte slåss, och då ska hen ha skäll. Inte du. I alla fall inte bara du.

Jag blir lite lätt illamående över alla inkonsekventa frisedlar som frikostigt delas ut till nationalisterna.

Det var faktiskt de som började.

Löfvén missade Alliansens tre utsträckta händer

Publicerat den av

Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.

Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.

Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.

Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.

80-taletLöfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.

Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.

Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.

RegeringsbestyrLöfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.

Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.

Alliansens utsträckta händer

Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.

De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.

Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.

Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.

Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.

Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.

Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?

Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.

Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”

Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.

Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.

I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).

http://youtu.be/bqP2wDI3-p4

”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”

Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.

Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.

Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”

Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.

Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.

Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.

Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.

Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.

Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.

Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.

Men det är inget krav.

De övergivna konservativa

Publicerat den av

Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.

Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.

80-talet

Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.

För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.

Då etablerades skalorna:

Vänster = socialism, revolution, nytänkande

Höger = kapitalism och konservatism

Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.

Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.

Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.

Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.

De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.

Höger-vänster-konservativJag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.

Vilka är de då, de konservativa?

Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?

Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.

Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.

Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.

För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.

För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.

Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.

Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.

S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.

Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.

SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.

För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.

Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.

Som jag skrev i Frågorna som splittrar SD, och som jag skrev i Den socialdemokratiska SD-kvinnan: Vi behöver mota SD med att tvinga dem att konkretisera, och genom att syna vad de faktiskt säger.

Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.

”Alla ska med”, är en S-slogan.

Vad sägs om ”alla måste hinna med”?

Löfvéns inbjudningskort

Publicerat den av

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.

Hvad vilja Moderaterna med anhöriginvandring

Publicerat den av

11099856276_cd84c41dde_oModeraternas Elisabeth Svantesson har skrivit en motion om anhöriginvandring.

Enligt Anders Lindberg vill M ”splittra familjer”. Han och andra reagerar över att moderaterna nu börjar bära sig åt som sverigedemokrater.

Detta är symptomatiskt för hur folk ur precis alla läger så hjärtans gärna vill etikettera och bunta ihop åsikter. Det är ett oskick, oavsett vem som gör det. Varje åsikt måste stå för sig själv. Man kan inte kritiera någon för att den har en åsikt som liknar en annan och mycket värre åsikt, eller för att åsikten även framförs av exempelvis främlingsfientliga.

Min uppfattning

När det gäller anhöriginvandring prioriterar jag så här:

  1. Minderåriga barn ska leva med sina föräldrar
  2. Sveriges statskassa ska användas sparsamt
  3. Människor som är kära ska leva tillsammans

Den förälder som har barn i Sverige, och det barn som har en förälder i Sverige, ska få bo här.

I övrigt bör försörjningskrav gälla, tycker jag. Partners ska vara välkomna, men den som tar hit dem måste försörja dem, eller också måste de kunna försörja sig själva. Visst. De får gå på SFI och i övriga skolor precis som alla andra med uppehållstillstånd, men mat och husrum ska inte vi andra stå för.

Så är det inte idag. Försörjningskravet gäller i praktiken enbart den som har ett korttidsuppehållstillstånd i Sverige, och vill ta hit en partner utan barn. Alla andra är undantagna. Men jag vill stryka Utlänningslagen 5 kapitlet 3c, punkt 2-6. Se längst ner.

Jag respekterar den som inte håller med, utan istället tycker att även den som lever av samhället måste få bli kär och leva med någon från ett annat land. Det handlar ytterst om vad vi vill göra för pengarna vi äger gemensamt. Där har vi alla olika grundsyn.  Finns ingen anledning att störa sig på det, åt någotdera hållet.

Ett undantag vill jag dock göra, och det är för anhöriga till barn som kommit som Sverige som ensamkommande barn och beviljats uppehållstillstånd utan asylskäl för att föräldrarna inte går att få tag på, där föräldrarna sedan plötsligt dyker upp. Vi tog för något femtontal år sedan bort möjligheten att göra så, vilket helt tog bort den så kallade ”ankarbarnsproblematiken”, som var mycket traumatisk för dem som skickades hit, och mycket dyr för Sverige. Idag kan ett ensamkommande barn vara anknytningsperson om och endast om det fått asyl.

Röran runt motionen

Hanif Bali menar att Lindberg har fel, och det stämmer ju när han kategoriskt uttrycker att M vill splittra familjer – för det går inte att utläsa ur motionen. Däremot går det inte att utläsa att de INTE tänker göra det heller. Därför tycker jag det hade varit bättre om Elisabeth Svantesson varit tydligare i sin motion. Just nu står det bara vad som är ”viktigt”:

”Det är viktigt att familjers möjlighet till återföreningar efter separationer orsakade av krig och förföljelse inte försenas i onödan. Särskilt viktigt är detta för barn. Därför undantas också barnfamiljer i dagens system. En stor del av anhöriginvandringen till Sverige består dock inte av barn och föräldrar som återförenas i Sverige.”

Jag har uppfattat att Hanif menar att barn till flyktingar ska undantas. Det är mycket nära min egen uppfattning, men jag tycker det är lättare att säga att barn till den som är svensk eller har beviljats uppehållstillstånd ska undantas, utan att trassla in sig i typen av uppehållstillstånd. Den svenske medborgare som flyttar utomlands och sedan återvänder med barn har i alla fall möjlighet att göra även dem till svenska medborgare, för att kringgå ett försörjningskrav. Arbetskraftsinvandrare har ju redan försörjning. Enda möjligheten jag kan se är den man som har PUT, inte är flykting, saknar försörjning, och som på en resa utomlands skapat ett barn i ett annat land, och nu vill ta hit mamman och barnet.

Migrationsfrågor är så infekterade. Det går inte att peta på en ensam fråga utan att alla parter reflexmässigt intar stridspositioner.

Vi måste sluta med sånt.

Ur Utlänningslagen 5 kapitlet

3 b § Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person enligt 3 eller 3 a § får beviljas endast om den person som utlänningen åberopar anknytning till kan försörja sig och har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen. Lag (2010:175).

3 c § Kraven i 3 b § gäller inte om den person som utlänningen åberopar anknytning till är
1. ett barn,
2. medborgare i Sverige, annan EES-stat eller Schweiz,
3. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting,
4. en utlänning som tagits emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelat om överföring av
skyddsbehövande till Sverige (vidarebosättning),
5. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt
skyddsbehövande, eller
6. en utlänning som har permanent uppehållstillstånd och som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd för bosättning i
minst fyra år. Lag (2010:175).

3 d § Kraven i 3 b § gäller inte om sökanden är ett barn och den som barnet åberopar anknytning till är barnets förälder. Kraven i 3 b § gäller inte heller om barnets andra förälder ansöker om uppehållstillstånd tillsammans med barnet. Lag (2010:175).

3 e § Utöver vad som följer av 3 c och 3 d §§ får undantag från kraven i 3 b § medges helt eller delvis, om det finns särskilda skäl. Lag (2010:175).

Jag avgår sa han inte

Publicerat den av

voteringAlla, inklusive jag, har uppfattat att Stefan Löfvén sagt att han ska avgå om budgeten faller.

Nu säger han att så har han icke sagt, utan bara att han inte regerar med någon annans budget. Jag blev lite förvirrad, och började googla för att se om detta stämmer, men det verkar faktiskt vara sant att han inte sagt att han avgår, utan det är bara en tolkning precis alla har gjort. Lurigt det där – jag trodde verkligen att han använt ordet ”avgå” – så många rubriker jag läst som sagt det. Påminnelse om att alltid gå till roten – i detta fall hans faktiska ord.

Vad han säger nu verkar vara att det går att sitta kvar och lösa det där med budgeten.

Går det? Ja och nej, enligt denna artikel. Dvs beslutad budget ligger, men det går att fixa och trixa.

Det tänker tydligen Löfvén göra med C och Fp, men si, det lär inte gå, eftersom Alliansen många gånger sagt att de tänker köra alla budgetfrågor gemensamt i år. Däremot är han välkommen att adressera hela Alliansen. Alliansen är alltid benhårda med de ändrar inga överenskommelser. Vi kan vara nästan helt säkra på att så är fallet även nu. De är tighta efter åtta år av nära samarbete. Inga knivhugg i ryggen någonsin.

Då är ju nästa fråga: Varför skulle Alliansen ändra sig på någon punkt när de redan fått igenom sin drömbudget?

Många menar att Löfvén kan komma att avgå och sedan komma igen med en ny regering. Den kan se ut så här: S, S+MP, S+MP+V. Hypotetiskt kan Allianspartier ingå, men det är osannolikt. De har sagt nej till det. Men en sådan manöver kommer ju inte att ändra det faktum att budgeten ligger. Tror inte den pragmatiske Löfvén ser någon poäng med detta, såvida han inte tröttnat på MP och vill ha en ursäkt att bli av med dem.

Denna situation är inte ny för att vi har ett ”exceptionellt parlamentariskt läge”, utan enbart för att Alliansen lägger en gemensam budget. Mandaten har skiftat i antal efter valet, men läget är exakt detsamma som Alliansens under den gångna mandatperioden.

En intressant observation är att när Alliansen regerade var det fel, för att de regerade ”med stöd av SD”.

När S inte kan regera är det Alliansens fel för att de ”ger SD makt”.

Jag har aldrig någonsin sett någon föreslå motsatsen, dvs att det var S’ fel att Alliansen inte fick igenom vissa frågor (förutom brytpunkten för statlig inkomstskatt, men där gjorde de en riktig fuling, som Alliansen sagt att de inte tänker ägna sig åt), och jag har inte sett någon enda person beklaga sig över att S+MP nu regerar ”med stöd av SD”.

Nu höjs krav från alla håll, inte minst Stefan Löfvén i intervjun ovan, på att Alliansen måste splittra sig för att hjälpa S+MP-regeringen.

Man kan vända på det. Vad sägs om en Alliansregering som får hjälp av S och MP?

Det känns faktiskt mycket mer stabilt.

”Rösta inte på er budget!”

Publicerat den av

huhAnders Lindberg tycker att Moderaterna ska lägga ner sina röster på sin egen budget, för att låta Socialdemokraterna regera.

Jag har lite grann väntat på att någon skulle kräva detta av Alliansen. Inte förvånad att Anders Lindberg blev först. Nu orkar jag inte gå tillbaka och läsa vad just Anders skrev 2010, men vad jag minns var tongångarna, när Alliansen regerade med 49,5 % av rösterna, inte riktigt så ”snälla S låt Alliansen regera och låt bli att bråka med dem!”. Det var istället Alliansen som ”gjort sig beroende av Sverigedemokraterna” och som fick skylla sig själva i alla lägen.

Efter att Magdalena och co gått in och aktivt tagit hjälp av SD för att fälla brytpunktshöjningen har jag iingen förståelse. Det var rätt ruttet gjort – inte mot Alliansen utan mot svensk praxis. Men det var inte direkt så att Aftonbladet protesterade då. Då var det självklart att S skulle driva sin politik.

Nu kan man ju tycka både att det där är gammalt käbbel och att det är mer på spel idag iom att någon uppenbarligen måste regera Sverige.

Så om vi släpper det som varit och bara tittar pragmatiskt på dagens situation: Om Stefan Löfvén avgår och sedan ingen annan kan bilda regering blir det förstås han och Miljöpartiet som får bilda regering igen. Men då får de köra vidare på Alliansens budget, eller lägga en kompromissbudget, som de kan få med Alliansen på. I båda fallen vinner Alliansen.

Och det är Alliansens skyldighet att försöka driva igenom sin politik. Jag har inte sett någon Alliansröstande ledare eller bloggare tycka att S’ budget är särskilt lyckad.

Ergo: Alliansens väljare vill inte se den genomröstad.

När man gör den här sortens analyser kring parlamentariska frågor behöver man lyfta sig ur sina egna politiska åsikter och bara se partierna som namnlösa representanter för väljarna. Jag saknar det rätt ofta hos just Aftonbladets ledare – helt undantaget Lena Mellin, förstås, som istället är ovanligt duktig på att ställa sig utanför frågorna och åsiktsfritt betrakta spelarna.

Gör man det förstår man att det var barnsligt att vara arga på Alliansen för att de regerade vidare i minoritet 2010, det var fel av Magdalena och övriga att bryta praxisen, och att det är rätt av Alliansen att inte släppa sin budget. Idag. Men det är också nödvändigt av Alliansen att om konsekvensen blir att deras budget vinner behöver de agera för att det INTE ska bli extraval genom att samarbeta fram en ny budget med S. Inte för att jag tror det skulle bli någon skillnad i väljaropinion då alls – förmodligen blir det samma resultat, utan för att det blir dyrt för Sverige på alla plan.

Om man lyfter sig utanför sina egna politiska åsikter inser man också att det aldrig är SDs fel (även om jag är emot det mesta i deras politik måste jag säga det), eftersom det är deras skyldighet mot sina väljare att försöka få någon i Riksdagen att samarbeta med dem.

Söndra före nyval

Publicerat den av

11586819873_49d0e55dbe_oNär Alliansen vann år 2006 var jag inne i en ganska intensiv period av bloggande på Aftonbladets blogg. Den liknade på många sätt Facebook – det var diskussioner och vänskapsband – och ovänskapsband. Mycket tjafs, av och till.

De flesta som bloggade var av någon anledning vänster, som jag minns det, och när S förlorade makten för första gången på 15 år blev det liksom kaos, och två ord formulerades om och om igen: ”nyval” och ”avgå”.

Det var lite bisarrt. Alliansen hade egen majoritet då, men ändå tyckte en stor andel människor att de på något sätt inte hade rätt att regera, utan att de liksom hade stulit regeringsmakten från den legitime ägaren. Som jag ser det var det ett sorgearbete som pågick, mer än något annat. Och det fanns förstås också en rädsla över vad som komma skulle.

Sedan kom ju de där första ministeravgångarna – ni vet, barnflicka, obetald TV-licens och pussande med journalister på krogen. Och varje gång var det en hoper som ropade ”nyval”! Så där höll det på en bit in i 2007.

Riktigt lika intensivt som den gången är det inte nu – de trogna Alliansväljarna är trots allt inte så  vana vid att ”deras” partier regerar, utan det har varit mer av en bonus än rutin dessa åtta år, och därmed klarar man återgången till en S-regering bättre. Men även nu hörs spridda rop. Och med viss rätt denna gång. SD + Alliansen är större. Borde inte det räknas? Det parlamentariska läget är osäkert. Vore det inte bättre att fråga väljarna en gång till? De kanske har ändrat sig nu?

Även enstaka rödgröna väljare är inne på samma spår.

Men ett nyval, eller extraval som det egentligen heter, i detta läget är ungefär som att säga ”är du riktigt säker på att du vill rösta som sist?”. Jag tror många ser framför sig att just deras alternativ nu ska framgå som mycket bättre än det gjorde 14 september, men jag tror de tänker fel.

Rödgröna väljare kommer att bli än mer övertygade om att de måste ge sina partier ett starkt mandat.

Alliansväljare kommer att vara än mer säkra på att bara Alliansen klarar att styra Sverige, trots Reinfeldts och Borgs avgång.

Och SDs väljare – de kommer inte att plötsligt inse att ”attans! Jag slängde ju bort min röst!”, även om vi andra tycker de borde känna på det viset.

För jo. De flesta av oss andra skulle nog tänkt så – att en röst på SD är en röst på parlamentariskt kaos. Men det gör inte de. De tycker att deras röst var ett superbra sätt att ge en riktig spark i baken till etablissemanget.

Det finns bara ett sätt som SD kan minska på, och det är internt missnöje. Det ser vi inte nu, men det kommer att komma när vi andra slutar fösa ihop dem genom att hela tiden attackera dem, och de istället får tid att gå varandra på nerverna.

För vi som följer dem vet att det är oerhört olika människogrupper som nu ska samsas under samma hatt.

Just nu pågår ett chicken race mellan Löfvén och Alliansen om vem som samarbetar med dem först.

Jag tror det är lite synd.

Bättre att de får börja bekänna färg i frågor som inte har med invandring att göra. Det finns många att välja mellan:

Restaurangmomsen, RUT, skolvalet, … .

I varje fråga ovan är deras väljare splittrade.

Det enda de mycket olika grupperna av fd skånemoderater av den missunnsamma sorten, gråsossar av den bittrare sorten, bekymrade mammor som glorifierar Jimmie, pensionärer som känner sig snuvade, exnazister och en stor mängd muslimhatande invandrare har gemensamt är att de vill minska invandringen.

Allt utöver det klyver dem.

När de nötts ner av en vardag – då först är det läge att testa ett fräscht nyval. Möjligen.

Fattar du inte, Löfvén?

Publicerat den av

Den parlamentariska frågan om hur Sverige ska styras med ett vågmästarparti var uppe hela tiden i förra valrörelsen. De flesta av farhågorna kom på skam – främst för att regeringen gjorde upp med MP om migrationspolitiken.

Det var väldigt bra gjort, tycker jag.

I förra valrörelsen slutskede var Mona Sahlin bekymrad över regeringsbildandet. Hon föreslog då för Fredrik Reinfeldt att de skulle göra upp att det block som fick flest röster skulle få bilda regering genom att andra sidan la ner sina röster. Det var bara det att med den dåvarande grundlagen kunde sitta regering fortsätta regera, så länge inte en riksdagsmajoritet röstade bort dem.

Den regeln finns inte kvar längre.

Men det innebar att Reinfeldt den gången inte behövde Monas förslag. Det var bara hon som behövde besked från honom. Så han svarade aldrig – kanske för att han tänkt fortsätta regera även om de fick snäppet under de rödgröna – kanske för att han inte ville ge henne cred för hennes idé. Det framgick aldrig, såvitt jag kunde läsa mig till.

Oavsett vilket var det rent strategiskt rätt korkat gjort, för hade han sagt ja hade han etablerat en praxis som kunnat användas i detta val. Han kunde bara ha sagt till Löfvén: ”Vi gör väl som förra gången?”

För nu är det Löfvén som vägrar.

Varför han gör det övergår mitt förstånd.

Han ligger över i alla mätningar, och med relativt stor sannolikhet får S, MP och V fler röster än Alliansen. Då kommer S att vara mycket glada över att kunna bilda en regering, oavsett hur denna regering ska se ut, med ett löfte från M att de lägger ner sina röster i riksdagen. De kan i lugn och ro fokusera på att komma överens med V och MP.

Det enda han behöver lova i gengäld är att om Alliansen mot förmodan får fler röster kommer S att göra likadant: Inte rösta emot att Reinfeldt bildar en ny Alliansregering.

Detta är ingen liten fråga. Det är oerhört viktigt för alla oss som sätter antinationalismen högst i valrörelsen att förhindra att den som bildar regering behöver förhandla med SD. Annars riskerar invandringen att bli ett slagträ under regeringsbildandet, och det är ovärdigt och det är inte vad någon väljare förutom den lilla grupp som röstar på SD vill.

Jag kan inte se ett enda vettigt skäl att att Löfvén säger emot. Därför måste det finnas ett ovettigt skäl.

Och det enda ovettiga skäl jag ser är att han inte fattar.

Han begriper inte hur regeringsbildning går till – antingen för att han  omger sig med rådgivare som inte heller fattar eller kan förklara eller också för att han inte lyssnar på dem.

Snälla Löfvén: Tänk på Sverige och tänk om. Ge creden för idén till Mona Sahlin, så behöver du inte skämmas för att du går med på ett Reinfeldtsförslag.

Men vi måste få denna överenskommelse på plats i god tid före valet.