M rusar, SD rasar

2080547020Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.

Att regera med SD

Vågmästare med maktSedan SVT genomförde sin undersökning bland ”ledande moderater” har det varit nervöst från många håll, fullt begripligt.

SD agerar lite som slemmiga creepet som tigger och ber om bara en enda date – man ska vara så duktig och inte ha några förväntningar alls, bara prata lite och sedan får vi se vad det leder till, så snälla bara en gång, ge mig en chans, jag är inte nazist längre utan jättenormal, jag ska inte kladda alls, bara prata.

Som moderat engagerad mot främlingsfientlighet får jag i dessa dagar många frågor på nätet. Vänner till vänster pingar in mig i diskussioner, och ber vänligt att jag ska förklara vad vi håller på med. Nyheter24 påstår rakt ut i sin rubrik att ledande moderater vill regera med SD, vilket förstås är helt fel.

För det finns ingen egentlig nyhet i det som skrivs. Det är en semantisk problematik som härör ur en sammanblandning av olika begrepp, och möjligen ur att en del av de ”ledande moderater” som fått frågan inte tänkt tillräckligt långt, vad vet jag.

SVT skriver själva: ”Av frågorna som har ställts framgår inte huruvida det finns en majoritet för eller mot att Alliansen skulle regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, eller endast med passivt stöd där Alliansen lägger fram sin politik med förhoppning om stöd från SD.”

Observera: ”det framgår inte”. Vi vet alltså inte hur de tänkt som svarat.

Problemet är just ordet ”samarbete” och dess betydelse.

Metod 1: Först har vi de som förordar att Alliansen ska ”ta makten” genom att lägga en budget. Detta är fullt möjligt utan att så mycket som att nicka till en SD-representant i korridoren. Man lägger en gemensam höstbudget, sedan inväntar man omröstningen, och förmodligen får denna budget då SDs röster. Då behöver statsministern för skams skull antingen utlysa extraval eller också gå till talmannen och kasta in handduken. Denna metod innebär inte att SD får mer makt, förutom en dag i solen, där man i princip väljer vilket alternativ som ska regera.

a) Ny regering utan extraval: Fördelen ur borgerligt perspektiv är att man står där med ansvaret men ingen makt, eftersom de enda två partier man kan samarbeta med för att få igenom beslut utanför budgeten är S och SD. MP och V har inte tillräckligt många mandat, såvida man lyckas komma överens med båda. Det blir alltså en extremt svag och bakbunden regering, som dessutom riskerar att åka ut 2017 på samma sätt man själva kom in. Taktiskt kan det vara bättre att gnälla i opposition än förlora röster på impopulärt regerande.

b) Det blir extraval. Det blir dyrt – för Sveriges statskassa och för alla partier. Och frågan är om det blir bättre sett ur Alliansperspektiv. Det enda parti som gått framåt mer än marginellt är SD. Så utgången är förmodligen att ja, man kan regera, men till vilket pris och hur länge?

Metod 2 är att man förutom att fälla regeringen enligt ovan samarbetar i frågor ”där man tycker lika”. Personligen vill jag inte detta alls. Frågor ”där man tycker lika” tenderar att bli frågor ”där man tycker ungefär lika” och sedan förhandlingar, och rätt vad det är har SD satt sin prägel på svensk invandringspolitik. Det blir som att gå på daten med slemmiga creepet för att ”han kan ju vara trevlig att prata med”. Efter några glas vin sitter du där och önskar du slapp honom. SD är inget borgerligt parti – det tillstår de till och med själva. De ligger i vissa avseenden ekonomiskpolitiskt till vänster om S. Det går inte att bedriva seriös borgerlig politik med dem som samarbetspartner, och vad är det då för vits med att regera?

Metod 3 är det där med att regera ihop med SD, och det har ingen ”ledande moderat” någonsin föreslagit, möjligen med undantag av Finn Bengtsson, jag har inte kollat. Det finns alltså ingen som vill det, och inte ens SD begär det. Jag begriper inte varför så många fått för sig att det är det som står på spel. Alliansen har ingen som helst anledning att gifta sig med slemmiga creepet, och solka sitt namn och förlora massor av, kanske merparten, väljare, såsom undertecknad, som aldrig kommer att medverka till att SD kommer i regeringsställning.

För oss som gillar att resonera runt matematiken i detta finns dock en intressant poäng. Det finns bara en enda skillnad mellan att regera som största block och att regera som det mindre blocket, och det är i läget där SD lägger ner sina röster, vilket såvitt jag förstått i princip aldrig sker ändå. Så egentligen borde man inte behöva vara störst för att regera. Det är fullt möjligt att göra det enligt samma princip som gällt de sista snart sex åren: SD är med i utskotten, man diskuterar där, man tar förluster där det behövs men inget samarbete utanför utskottsrummen försiggår. Så lägger man sina budgetar och hoppas på stöd. Får man det inte avgår man.

Själv vill jag inte det. Jag delar Anna Kinberg Batras uppfattning att det är bättre att regera när det finns ett någorlunda tydligt mandat för en Alliansregering, och jag ser dessutom faran med ett potentiellt extraval som resulterar i ett onödigt förstärkt SD och kanske även i att KD åker ur Riksdagen. Dessutom är man oense med Centern runt migrationspolitiken, och det skulle kosta prestige i alla ändar att sy ihop ett gemensamt regeringsförslag i dagsläget. Bättre driva aktiv oppositionspolitik, ta hem de segrar i Riksdagen man kan, och satsa på ett bättre väljarunderlag 2018.

Jag tror ärligt talat att S och MP skulle bli tämligen lättade om Alliansen la en gemensam budget. De skulle slippa krisen och trasslet med att komma överens, kunna växa sig starka i opposition utan impopulära beslut och sedan kunna peka både på regeringsoförmåga och bristande löftesuppfyllnad (för jo, DÖ var trots allt ett löfte) hos Alliansen i valet år 2018.

Varför skulle Alliansen bjuda på det?

Stängda gränser à la SD

Motargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso

Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.

Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.

Nu har det äntligen kommit en från SD, och vi går här igenom den, punkt för punkt.

”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”

Dublinförordningen säger att bara den som är registrerad i ett…

Visa originalinlägg 612 fler ord

Moderaternas stängda gränser

Mitt parti Moderaterna vill skicka den som söker asyl i Sverige tillbaka till ett land där den inte är registrerad. Man skriver förstås inte så rakt ut. Det står istället:

”Tillfälliga gränskontroller ska införas och de asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats enligt Dublinförordningen ska nekas inresa till Sverige.” 

Det handlar alltså om en annan sorts gränskontroller än dem vi har idag och som S-MP-regeringen infört. En sort där människor som står på svensk mark för första gången i modern tid inte tillåts söka asyl.

Featured Image -- 3427Jag har tillsammans med Thabo ‘Muso skrivit tre artiklar där vi detaljerat förklarar varför det inte är praktiskt genomförbart. Executive summary, för den som inte hinner läsa: eftersom den som söker asyl i Sverige redan befinner sig i Sverige, pga att vi saknar landgräns mot södra Europa, blir det inte fråga om en avvisning vid gränsen, utan ett faktiskt tillbakaskickande. Vi kan pga bristen på landgränser inte bara sätta upp en bom och säga ”vänd tillbaka”.

Det har också i efterhand visat sig att vi haft rätt, när Danmark inte ens vill ta emot dem som INTE vill söka asyl i Sverige. Att utan föregående förhandling få dem att ta emot dem som faktiskt gör det känns närmast utopiskt.

Jag har debatterat frågan ganska ofta på sista tiden, och det finns några sidospår diskussionen snabbt hamnar i, så jag vill avverka dem på en gång:

  1. ”Det är emot folkrätten att skicka folk till Tyskland och Danmark.”
    • Det är inte emot folkrätten om landet tar emot dem. Det är däremot emot europeisk praxis, vilket är anledningen till att i synnerhet Danmark sannolikt INTE kommer att ta emot dem. Dublinförordningen utgår från ömsesidig acceptans. Om inte motparten tar emot kan man inte skicka någon.
  2. ”Dublinförordningen är ändå kass/har havererat.”
    • Håller med. Men det är det vi har nu, tills annat anges. Vi kan inte ensidigt ändra avtalet.
  3. ”Sverige klarar faktiskt inte av detta, så vad vill du göra istället då va? Va? Va?”
    • Det är en annan fråga, som jag besvarar här. Du kan inte möta mitt påstående om att förslaget är ogenomförbart med att säga ”men vi måste”. Du kan däremot motbevisa mig genom att förklara varför jag skulle ha fel.

Gränskontroller där man vägrar ta emot asylansökningar utan istället återsänder den som står på svensk mark är bara genomförbara om vi i förväg har en överenskommelse med det mottagande landet, och en sådan finns faktiskt inte idag.

Varför lägger då Moderaterna ett förslag som inte går att genomföra?

Next TeeDet är möjligt att Anna Kinberg Batra och Angela Merkel faktiskt HAR någon form av deal. Men då måste hon förklara det. Och det är inte längre Tyskland utan Danmark som är det land varifrån flest asylsökande kommer. Färjor från Tyskland fick man stopp på genom att lägga ett ändringsförslag av Utlänningslagen 9 kap. 3 § till att omfatta även båtar inom Schengen.

Det är möjligt att Anna Kinberg Batra vet något sätt att få Danmark med på noterna. Men då måste hon förklara hur det sättet ser ut.

Man kan vara kreativ. Vi kan smuggla dem tillbaka till Danmark i bussar, och släppa ut dem mitt i natten. Om det är planen får hon väl framföra det, så får vi se vad danskarna tycker.

Jag som länge skrivit om SDs populism i denna fråga tycker det känns oerhört trist att det parti jag tillhör och röstat på hela mitt liv nu beter sig likadant. Moderaternas agerande legitimerar SDs verklighetsfrånvända påhitt – inte bara i denna fråga, utan generellt. ”Kolla nu har Moderaterna fattat att vi hade rätt höhöhö!” är början till ”Men då kanske SD har rätt i fler frågor”. Suck.

Jag kan inte låta bli att undra varför man gör så här. Förslaget visar på endera populism eller inkompetens. Ingetdera är särskilt smickrande.

Gör om, gör rätt.

Eller förklara hur vi tänkt oss att detta ska gå till.

Tillbaka till Travemünde

Motargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Vi skrev en artikel om stängda gränser, och varför det är en praktiskt ogenomförbar lösning för Sverige, som saknar landgränser till de länder varifrån asylsökande kommer.

Den ledde till en del debatt.

Nu har Moderaterna gått ut och förklarat att det går att genomföra stängda gränser och ändå upprätthålla asylrätten, genom att man smidigt bara puttar tillbaka den asylsökande till det land den kom från. Man menar att detta skulle upprätthålla Dublinförordningen. På ett teoretiskt plan ligger det något i det. På ett praktiskt plan gör det inte det.

Vi tar här ett praktiskt exempel: TT-line. Färjorna som går mellan Travemünde/Rostock och Trelleborg används idag av asylsökande för att ta sig till Sverige. Hundratals passagerare kommer med bil, långtradare eller till fots från Tyskland.

Väl i Trelleborg rullar alla fordon av färjan. Men om en gränskontroll ska införas måste de stoppas innan de lämnar…

Visa originalinlägg 378 fler ord

De fattiga i Danderyd

Next TeeJag diskuterade RUT ganska mycket när det kom, men nu var det ett tag sedan.

Men i samband med att S+MP ska dra ner den tillåtna användningen från 50 till 25 procent aktualiseras frågan, och de gamla argumenten ploppar upp igen, från båda sidor.

En intressant bit bakgrund är att RUT allra först var ett S-förslag från jag tror nittiotalet. Sedan blev det ett MP-förslag, och sedan ett rödgrönt förslag 2010, varpå regeringen Reinfeldt #2 gjorde det till sitt. Det är ett förslag som kommit från vänster, eftersom det borgerliga synsättet är att skattereduktioner inte ska behövas för att blåsa liv i tjänstesektorn. Låga skatter ska göra att den lever ändå.

RUT är med andra ord en kompromiss mellan vänsterns vilja att driva företagsamhet framåt medelst avdrag och bidrag och högerns vilja att skapa en blomstrande tjänstemarknad för privatpersoner. RUT är väldigt svenskt.

Är det dumt att halvera RUT till 25 procent? Jag håller helt med om argumenten. Det ”drabbar” en procent av utnyttjandet. Det är en rätt irrelevant fråga av den anledningen. Nedskärningen ger inga skatteintäkter och skapar heller inga stora problem för oss som använder RUT. Man skär för att visa att man skär. Det är ett slag i luften, men som sådant får det konsekvenser. RUT-företagarna blir nervösa. Och nervösa arbetsgivare håller igen. Därför är det enligt min mening ett dumt beslut. Inte för att det är synd om dem som inte kan spendera mer än 25000 på städning och trädgårdsarbete.

Att diskutera RUT med någon som har en annan åsikt än man själv kommer förmodligen aldrig att leda till någon sorts ömsesidig förståelse. Det finns nämligen gott om argument på båda sidor frågan. Det vanligaste påpekandet från dem som inte gillar RUT är att peka på vilka som använder det, nämligen rika knösar i förorten, och vilka som inte använder det, nämligen sjukskrivna och arbetslösa, och påpeka att det är orättvist att rika tjänar pengar. Ungefär.

Men låt oss låtsas att världens valuta inte är pengar, utan tid utanför arbetet, dvs den tid man har att lägga på städning och trädgårdsarbete och läxläsning med barnen. Och så ser vi vem som är rikast.

I den dimensionen är de arbetslösa och sjukskrivna den yppersta societeten. De har tid in abundance. Visst. Är du sjuk kan det vara så att du inte klarar en del uppgifter i hemmet, men då ska du får hjälp av din kommun genom hemtjänst.

De näst mest välbärgade är de som jobbar deltid.

Mittenkategorin jobbar heltid eller kanske heltid plus sjuttiofem procent och bor utanför storstäderna, och cyklar till jobbet på tio minuter.

Vilka är då fattigast?

Många egenföretagare som jobbar dygnet runt. Och vi som bor i storstadsförorter där båda jobbar heltid och har lång restid till jobbet. Vi som lägger femtiofem till sextio timmar var i veckan bara på att förvärvsarbeta. Jämfört med ett par där båda är arbetslösa har vi bortemot hundra timmar mindre att spendera i veckan.

RUT är till för oss som är förlorarna i fritidsligan. För det är också vi som betalar som mest i skatt, i reda pengar räknat.

Det gör oss inte till goda människor. Vi är lika egoistiska som alla andra. Men det gör oss till dem som bäst behöver få använda den tid vi har kvar till att få vara med våra familjer, till att jobba över, till att slippa gå in i väggen.

Mina vänstervänner

Next Tee

Så jag är liberal. Röstat borgerligt i hela mitt liv. Medlem i Moderaterna. Det betyder på ett övergripande plan att jag vill ha marknadsekonomi med socialt skyddsnät. Egentligen ligger mina värderingar ganska nära en högersosse, även om mittlinjen skiljer oss åt.

Det betyder också att jag är för RUT, vinster i välfärden och fria vårdval.

Men sedan kommer kampen mot främlingsfientlighet, som för mig handlar om nationalism, migrationsfrågor och till stor del muslimhat, och som blivit en nyckelfråga för mig. Jag läser, skriver, debatterar. Försöker påverka och förändra.

Och det är min bestämda uppfattning att varje liberal, och även de som betecknar sig som värdekonservativa, måste vara på samma sida som jag. Visst – kostnader ska alltid ifrågasättas. Arbetslinjen ska gälla. Jag är inte alls för fri invandring, utan anser att arbete eller skyddsbehov ska vara grunden för all migration.

Men skyddsbehövande människors rätt till asyl, religiösa människors rätt att praktisera sin tro så länge de/den inte skadar, och en allmän insikt i att människor med olika ursprung är en tillgång i ett samhälle, är fundament i den liberala synen på världen.

Jag vet att de flesta jag känner med borgerlig bakgrund delar de värderingarna. Ändå är det till övervägande delen människor som betecknar sig som sossar eller vänster som driver frågorna. Jag vet inte varför. Jag kan bara spekulera, men det får bli en annan gång.

Hursomhelst har mitt skrivande runt främlingsfientlighet resulterat i att jag byggt ett nätverk av till stor del nya vänstervänner (i ”vänster” inkluderar jag for the sake of this argument även socialdemokrater och miljöpartister), som jag litar på, resonerar med, samarbetar med. Även om grupperna jag deltar i kallar sig tvärpolitiska tenderar jag att vara en av få som är ”på tvären”. Gruppens moderat, liksom.

Det har förstås påverkat mig som övrig borgerlig debattör. Jag vet ju att människor jag tycker mycket om, som inte delar mina borgerliga värderingar, läser vad jag skriver. Jag funderar därför alltid över hur mina ord kommer att landa hos dem, medan jag skriver.

Jag sorterar bort allt hån. Inga nidbilder på Åsa Romson eller allmänt hånfulla utrop mot Stefan Löfvén.

Sedan är jag mer noggrann med orden. Jag väger dem. Gör dem mindre brutala. Mer resonerande. Men jag säger ändå det jag vill säga, tycker jag.

När jag debatterar visar jag en ny hänsyn. Lindar kanske in ibland. Anstränger mig mer för att få fram kärnan och förstå varifrån motparten kommer, och hitta skiljelinjen. Men jag har märkt att mina vänstervänner gör likadant. Även de anstränger sig för att förstå. Går inte till attack, utan tar in mina argument. Det blir oftast ett ömsesidigt hänsynstagande.

Har jag blivit en sämre debattör?

Jag tror inte det.

Annorlunda ja, men förmodligen inte sämre.

Och tro’t eller ej, men det är faktiskt roligare och mer lärorikt att diskutera och resonera än att gräva ner sig i en skyttegrav.

Dealen ingen big deal

Så den som följer min blogg vet ju att jag redan hade skrivit om det som blev Decemberuppgörelsen i god tid före jul, så därför jag har sluppit blogga nu när alla andra slitit och plitat. 😉

Visst. Min lösning var en smula annorlunda, men principen var densamma.

Istället har jag ägnat de senaste dagarna åt att förstå det bisarra tonläge som nu härskar i främst Allians- och SD-led. Och jag har fått påminna mig själv flera gånger om att sociala medier är inte lika med allmän opinion. De flesta Alliansväljare säger nog mest ”jahaja”, är nöjda över uteblivet val, och sitter inte och tycker att Sverige har blivit Sovjet, trots alla höga röster.

Kritiken kommer från olika håll.

Resonabla röster drunknar i vad jag måste kalla totalt hysteri.

Men den som vill förändra hörs oftast bra mycket mer än den som sitter nöjd. Att många höjer rösterna betyder därför inte att den allmänna opinionen är emot.

Huvudskrönan är att Alliansen har abdikerat. Inget kan vara felare. Alliansen fick istället i denna deal exakt vad de ville, utan att ge upp något alls.

You heard me.

De ger inte upp något alls.

decemberMao: Alliansen har fått S+MP att gå med på två saker de tidigare vägrat acceptera och ytterligare en de aldrig tänkt på, mot att de lovar att göra det de redan gör eller tänkt göra.

Så nej. Dealen är ingen big deal. Sverige är fortfarande en demokrati.

jonna”Men de slutar ju vara i opposition!”

Pja. Ska man tycka det måste man också tycka att det är ett partis skyldighet att försöka härska till varje pris. Det är det inte. Det finns många historiska exempel på partier som släppt makt för att de inte fått ut tillräckligt mycket av det. Det är en fundamental del av politiken att när det inte går att få igenom sin politik är det ofta bättre att låta andra sidan göra bort sig än att ställa sig bakom en halvmesyr, med den kritik och väljarförlust som blir en konsekvens. Alliansen har navigerat runt SD i fyra år. Ibland har de fått stryk i Riksdagen, ibland har de fått göra uppgörelser de inte egentligen trivts med, och ibland har de lagt propositioner, chansat och haft tur. Många förslag har såvitt jag förstått dragits tillbaka. De har fått kritik för att vara trötta och handlingsförlamade, som konsekvens.

I botten på de ”synpunkter” som förs fram finns ofta föreställningen att SD fortfarande är ett borgerligt parti. Många moderater tror det, och då resonerar man att SDs röster egentligen tillhör ”det borgerliga blocket”.

Så är det inte.

SD definierade sig som borgerliga förr, men det skiftade för några år sedan, när de började flörta med ”gammelsossar”. SDs retorik blir alltmer Per-Albinsk, och de är mycket noga med att hata Alliansen lika mycket som sossarna, för att inte skapa missnöje i egna led.

Nej, jag tycker inte Decemberuppgörelsen är optimal. Men det är faktiskt inget hot mot demokratin att sju partier gör upp för att ett parti som tydligt säger sig vilja sabotera sig fram till makten, neutraliseras.

Istället borde de …

stenVi ska nu leka ”istället borde de”, och så ska alla ni som är arga få berätta för mig vad Alliansen borde göra istället. Det finns nämligen bara två egentliga delar i uppgörelsen. Nedläggningen av röster vid val av regeringsbildare, och budgetomröstningarna.

Regeringsmakten

Alliansen lovade sedan länge att släppa fram det största ”blocket”. Löfvén vägrade lova motsvarande. Nu har de vunnit. Han har lovat att göra som de vill i fortsättningen. Är inte det bra då? Det ger en möjlighet att regera efter 2018, vilket är det mesta man kan hoppas på!

  • ”Nej. Istället borde de ha fällt Löfvén och hoppats att SD skulle släppa fram Alliansen.”

Det hade funkat 2010, när SD kallade sig borgerliga, och Jimmie Åkesson ville vara snäll och medgörlig. Fast då behövdes ingen statsministeromröstning. Men inför statsministeromröstningen 2014 hade de tydligt deklarerat att de inte tänkte stödja någon statsminister som inte lovade att ”minska invandringen”. De hade alltså även fällt en Allians-statsminister.

  • ”De borde åtminstone ha ställt krav på Löfvén innan de la ner sina röster.”

Det gjorde de faktiskt. De sa ”du måste visa att du kan få igenom en budget” – vilket han förstås inte kunde. Det var, som jag tidigare skrivit, förmodligen ett sätt att få honom till förhandlingsbordet innan regeringsbildningen, och tidigt ge sig själva möjlighet till inflytande över budgetprocessen. Men han avväpnade dem genom att bluffa. ”Självklart”, sa han, och när han sedan inte lyckades sa han att det var deras fel.

  • ”Bättre de förhandlade med SD än släppte fram Löfvén.”

SD är ett parti som är besatta av att i Sverige ska det bara bo svenskar. De tolererar de invandrare som redan kommit, men de vill egentligen inte ha dem här. De är inte ett parti som alla andra.

Man kan förstås göra upp med dem ändå, i frågor där detta inte spelar någon roll, som t ex energi. Men att sätta sig i förhandlingar för att anpassa sin politik efter denna sjuka syn funkar inte. Visst. Alliansen läcker till SD. Men jag kan lova att Alliansen läckt bra mycket mer i andra änden om de börjat kohandla med dem om regeringsmakten.

Budgetomröstningen

Det som hände när S’ budget föll kunde ha hänt närsomhelst under förra mandatperioden, om de rödgröna lagt en gemensam budget. Det finns inget nytt och extraordinärt. Ingen har sagt ”varför tar ni inte chansen och sänker regeringen?!”, helt enkelt för att det aldrig framstått som ett seriöst alternativ. Syftet med en budgetmotion är att berätta för världen att så här vill vi ha det. Om vi får bestämma. Och sedan ”jaha, vad var det vi sa?!”. Syftet är inte att sänka en regering. Vill man sänka en regering använder man sig av ett misstroendevotum. Men då behöver det ju finnas ett annat, rimligt alternativ.

Alliansen har hela tiden sagt att de skulle lägga en gemensam motion nu i höstas, och att de sedan kommer att lägga separata motioner fram till valet, så att partierna får blomstra lite var för sig innan de går ihop igen 2018. Det är pedagogiskt för väljarna.

Ingen har hittills sagt att detta skulle vara fel. Det är först nu, när de formaliserar det de ändå tänkt göra för att säkra egen arbetsro nästa mandatperiod, som klagomålen kommer.

  • ”De har en skyldighet att försöka regera.”

Ja, om man tror att man kan regera på ett meningsfullt sätt. Annars inte. Sveriges väl måste sättas före politiska mål.

Alliansen kan iofs regera med nuvarande valresultat genom överenskommelser över blockgränserna tills nästa budget ska läggas. Då går det inte längre. Och såvitt jag förstått erbjöd de det till Löfvén, som sa nej. Så då var den vägen stängd.

  • ”Vinster i välfärden …”

… ligger inte i budgeten. Samma gäller en rad andra frågor, som de arga drar upp.

  • ”V kommer att få makt …”

Ja. Det blir alltid konsekvensen när man inte gör upp med X, att motparten vänder sig till Y. Nackdelen är att landet får Y:s politik. Fördelen att man kan säga det. Ifrågasätta. Och lova något annat. Och vinna på sikt.

”Sverigedemokraterna är mobbade”

På något sätt slutar allt alla politiker gör med att det är förtvivlat synd om SD.

Och de är som den där lille skitungen vi kände när vi var små, som sprang fram och nöp oss eller slog oss, och sedan, när vi skulle ge igen, gråtande rusade till fröken och skrek att vi var ute efter den. Alltmedan den hånflinade mot oss mellan de fejkade krokodiltårarna.

Jag får ibland frågan om jag anser SD gjorde moraliskt fel när de röstade på Alliansens budget, och mitt svar är att det beror på perspektivet. Jag kan argumentera för två sidor utan problem:

  1. Det är fel av SD att inte följa praxis. I så fall är det rätt av övriga partier att sätta hårt mot hårt.
  2. Det är rätt av SD att manövrera inom det utrymme lagen ger. I så fall är det också rätt av övriga partier att manövrera inom det utrymme lagen ger.

Precis som med skvallerbyttan. Antingen får man slåss, och då får du slå tillbaka, eller också får man inte slåss, och då ska hen ha skäll. Inte du. I alla fall inte bara du.

Jag blir lite lätt illamående över alla inkonsekventa frisedlar som frikostigt delas ut till nationalisterna.

Det var faktiskt de som började.

Löfvén missade Alliansens tre utsträckta händer

Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.

Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.

Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.

Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.

80-taletLöfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.

Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.

Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.

RegeringsbestyrLöfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.

Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.

Alliansens utsträckta händer

Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.

De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.

Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.

Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.

Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.

Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.

Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?

Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.

Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”

Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.

Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.

I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).

”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”

Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.

Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.

Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”

Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.

Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.

Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.

Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.

Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.

Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.

Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.

Men det är inget krav.

De övergivna konservativa

Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.

Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.

80-talet

Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.

För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.

Då etablerades skalorna:

Vänster = socialism, revolution, nytänkande

Höger = kapitalism och konservatism

Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.

Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.

Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.

Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.

De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.

Höger-vänster-konservativJag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.

Vilka är de då, de konservativa?

Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?

Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.

Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.

Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.

För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.

För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.

Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.

Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.

S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.

Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.

SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.

För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.

Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.

Som jag skrev i Frågorna som splittrar SD, och som jag skrev i Den socialdemokratiska SD-kvinnan: Vi behöver mota SD med att tvinga dem att konkretisera, och genom att syna vad de faktiskt säger.

Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.

”Alla ska med”, är en S-slogan.

Vad sägs om ”alla måste hinna med”?