Samtal-med-SD-skalan

Det blir snabbt ett luftfäktande om vad man bör och inte bör göra med SD. Det är därför viktigt att konkretisera vad som avses med samarbete i riksdagen. Här står, för oss som starkt tar ställning mot SDs rasism, två värden mot varandra.

Partier behöver få igenom sin politik, och hindra förslag man är emot.

Idag görs det de facto på ett ganska opraktiskt sätt, genom att ingen ”får” prata med SD, men ändå behöver alla prata med SD, för de är, vare sig vi vill eller ej, vågmästare.

Å andra sidan bör de absolut inte normaliseras.

Detta är vad jag landat i:

Å ena sidan: Parlamentariskt arbete är ett hantverk, och för att komma framåt behöver man ibland, liksom i övriga livet, kavla upp ärmarna och snacka ihop sig med folk man inte gillar och inte har något gemensamt med. Vill man samma sak, och enda sättet är att stå på varandras axlar, är det ju ofta viktigare att få jobbet gjort än att gå hem tomhänt. Ofta nog räcker det med att diskutera i utskotten, men skulle man behöva fila på formuleringarna är det förstås bra om man inte behöver smyga med detta, utan kan göra det öppet.

Å andra sidan: SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Företrädarna har en övergripande agenda som går emot allt jag står för, även om vi råkar tycka lika i enstaka frågor. Därför bör de absolut hållas undan makt och inflytande.

Jag har nedan gjort en sorts lista, för att det ska bli lättare att diskutera. Frågan är inte ”samarbete” eller ”inte samarbete”, utan en skala. Själv har jag kommit fram till att 7 och 8 är så nära 5 och 6 att de lika gärna kan tolereras, men jag drar en gräns där. 9 och 10 är inte ok för mig. Det är en sak att politikutveckla själva eller inom Alliansen och sedan förankra förslagen med SD, men något helt annat att låta deras bisarra världsbild påverka moderat riksdagspolitik.

Min gräns går alltså mellan att jämka och förankra förslag där man redan har en tydlig ståndpunkt och att bolla och politikutveckla tillsammans.

Moderaternas partiledning har intressant nog såvitt jag sett aldrig använt ordet ”samarbete”. Man säger istället ”samtal”. Jag vet inte riktigt om det är värre eller bättre att använda ett ord som normalt är reserverat för formella möten mellan lärare, elever och föräldrar.

Ledningen har definitivt sagt nej till 11-13, men ingen vet säkert om 9 och 10 är OK. Det gör att alla drar sina egna slutsatser och argumenterar utifrån dem. Spännande nog är både SD-anhängarna och rödgröna för en gångs skull helt överens om att 9-10 är givna och 11-13 väntar runt hörnet. De är också ense om att sådana som jag är naiva.

Jag tycker mediahanteringen av utspelet har varit under all kritik, och självklart borde man ha haft ett ordentligt ”samtal” med allianskollegorna i förväg, så att frågetecken kunnat rätats ut. Det måste till ett ordentligt klargörande omedelbart för att få stopp på spekulationerna.

Och jag hoppas innerligt att det klargörandet innebär att 9-10 försvinner från bordet.

Idag OK för mig Vad M sagt
1 Hälsar inte. Låtsas att de är luft.
2 Lyssnar i utskotten, men gör tvärtemot, för det är viktigare att SD inte får sin vilja igenom än att mitt parti får det.
3 Hälsar, men stänger öronen när de pratar politik.
4 Ställer inga frågor i utskott och debatter, men anpassar sina förslag så att de går igenom.
5 Ställer frågor i utskotten och anpassar motioner så att de går igenom.
6 Tar ibland en fika för att fånga upp deras åsikter även utanför utskotten.
7 Tar med dem in i ett mötesrum och frågar vad de tycker, och ritar lite på whiteboarden så att man kan komma överens.
8 Kallar till möte någon gång emellanåt för att sondera terrängen och fila på förslag där det finns möjlighet att komma överens.
9 Håller regelbundna möten där man bollar idéer. ?
10 Inleder långtgående samarbeten runt övergripande frågor och skriver motioner ihop. ?
11 Budgetförhandlar.
12 Regeringsförhandlar.
13 Regerar ihop.

Blågrönbrun röra

voteringSå det har inte blivit ett smack klarare runt Ms ”samarbete” med SD nu när en knapp vecka har gått. För varje dag Alliansen inte går ut med ett gemensamt uttalande ökar dessutom spekulationerna. Alla är arga, därför att de utgår från sin egen tolkning av situationen.

Detta är inte bra. Alls. Man behöver inte vara överens, men man kan inte kriga för öppen ridå. Vänsterskribenter och -politiker har förstås redan dödförklarat Alliansen. Det har de gjort varje gång man haft olika uppfattning i frågor, men den utdragna ”nu är vi överens”-processen har denna gång givit dem onödigt vatten på sin kvarn.

Vad alla vi miljoner medborgare som inte sitter i Riksdagen försöker förstå är:

Hur har man arbetat hittills, och vad kommer att ändras?

Utan den informationen blir det omöjligt att bilda sig en konstruktiv uppfattning.

Hittills

Här är två mycket relevanta Facebookstatusar från riksdagsledamöter.

Niklas Wykman, M

Johanna Jönsson, C

Ur detta lär vi oss att SD tvärtemot vad många påstår inte är ”mobbade” eller ignorerade. Det fikas och det pratas.

Alliansen och SD sänkte dessutom ganska nyss regeringens proposition om kvotering till styrelser. Det visar att man mycket väl kan bedriva sin egen politik när det behövs. Så alla arga SDare eller nära SDare som ideligen anklagar Alliansen för att ”vägra genomföra sin politik” har uppenbarligen fel i sak.

Framgent

Så vad är då nytt? Vad kommer att förändras?

Min tolkning

Min tolkning idag är att det scenario Johanna Jönsson spekulerar i, där M ska sitta i regelbundna synksamtal med SD och sedan springa som en skottspole mellan Allianssammanträden och SD-snack, är inte vad som avses.

Min tolkning är att man ad hoc, vid mer komplicerade frågor än ”ska vi rösta ja eller nej till denna proposition” nu kan ta en förhandling till nästa nivå genom att diskutera vilka punkter man är överens om. Varför man inte kan det redan idag, när Johanna och Linus B kan fika, begriper jag dock inte fullt ut.

Men detta kan jag, även om jag tycker genuint illa om nästan allt SD står för, acceptera. Sakpolitiken måste vara viktigare än formen.

Om min tolkning av Ms budskap gäller handlar det enbart om att plocka ut SD ur den formella frysen och placera dem jämsides med V. Ett parti man inte identifierar sig med, inte har något formaliserat samarbete med, men kan förhandla med när man ser att det finns en grund. Jag gillar uppenbarligen inte alls normaliseringen av SD, men samtidigt måste Riksdagen fungera.

Många har frågat ”varför skulle SD hjälpa Alliansen gratis?”, men det är en lite absurd fråga, för allt riksdagsarbete handlar ju om att man vill förändra. Om man tycker lika i en fråga finns ju en inneboende vinst i att förslaget går igenom. Det finns ingen anledning att se framför sig att SD sitter likt Marlon Brando och viskar ”Someday, and that day may never come, I’ll call upon you to do a service for me”.

Lena Mellins tolkning

Lenas tolkning förtjänar att lyftas, för hon har lång erfarenhet och mycket nära och bra kontakter med riksdagsledamöter ur alla partier. Jag håller inte nödvändigtvis med om hennes slutsats, men tycker passager är intressanta:

Både partiledaren själv och hennes gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd (M) försökte senare på dagen att förklara vad Kinberg Batra hade menat. Men medan de övriga alliansledarna hade bett om en precisering av budskapet så ökade Kinberg Batras och Polfjärds snarare förvirringen.

”Detta betyder att alla partier står till svars för sin politik och sina förslag med möjlighet att ställa och besvara frågor till alla under riksdagsbehandlingen”.

Det kan tolkas som om Alliansen redan är upplöst och att alla partier agerar var för sig (utom regeringen för man förutsätta eftersom det är en koalition). Det ger också sken av att om en SD-ledamot ställer en fråga under ett utskottsmöte så är det ingen som svarar.

Men så är inte fallet. Övriga ledamöter svarar på SD frågor både före, under och efter utskottsmötena. Även om det ibland kan vara känsligt, exempelvis om det gäller exakta formuleringar.

Ytterligare andras tolkning

Den tolkning som nu råder i media är att utspelet är något revolutionerande och stort, och inte bara en svag höjning i samtalsfrekvensen. Det M har deklarerat är att man vill inleda ett formellt samarbete, menas det. Om vi bryter ner det till en praktisk nivå skulle det innebära att M utan resten av Alliansen sitter i regelbundna synkmöten med SD och sedan har med sig deras synpunkter in i Alliansmöten.

Och jag kan säga att detta är inte något jag vill se. Det skulle ge SD en på tok för stor påverkan på Allianspolitiken.

Det finns dock inga belägg för att detta är vad som avses. Tvärtom säger M ”enstaka frågor” och ”vi kommer inte inleda något organiserat samarbete med SD”.

Finns det en risk för att ”enstaka frågor” blir till ”väldigt många enstaka frågor” och sedan morphar till ”nästan alla frågor”? Att ”tillfälliga möten” blir till ”varje onsdag klockan två”?

Det gör det förstås. Och det får mig att rysa av obehag.

Därför måste vi få ett klargörande, i form av en gemensam presskonferens med Alliansen.

Och klargörandet måste vara detaljerat och exemplifierat.

Och det måste vara omgående.

Ms nya ”samarbete” med SD

spiderModeraternas pressrelease innehöll två nyheter:

  1. Alliansen borde försöka fälla regeringen och lägga en budget ASAP.
  2. ”Därför är vi moderater inte beredda att inleda regeringssamarbete med något av dem. Däremot är vi öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns.”

Samtidigt uttrycker man tydligt att man under inga omständigheter avser budgetförhandla med SD, till skillnad från regeringen Löfvén 2013.

Se gärna denna eleganta sammanfattning av Sveriges första budgetförhandling som omfattade SD.

Att fälla regeringen med en gemensam budget innebär en förflyttning från ”senast 2018” till ”nu”. Förflyttningen är inte ett gigantiskt löftesbrott från M, utan snarare en precisering.

Vad gäller texten ”öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns” menar jag att det egentligen inte heller är en förflyttning, utan snarare en formalisering av ett befintligt arbetssätt, samt möjlighet att mer aktivt söka stöd för sina förslag.

För några veckor sedan skrev Niklas Wykman så här:

Men förvirringen runt vad ”samarbete” innebär går långt tillbaka, liksom skuldkletandet. ”I nio fall av tio röstar SD med Alliansen.” Hela förra mandatperioden ekade den meningen som ett mantra från rödgröna sympatisörer, som grund för att Alliansen var solkad av SDs rasism. Jag reagerade redan då på det bisarra i att skuldbelägga den som enbart tar emot passivt stöd av SD. Att ha ett åsiktsöverlapp med SD i frågor som inte rör migration innebär inte att man på något sätt är ”ond”. Migration är bara en fråga. I alla andra frågor landar SD ibland i samma slutsats som Alliansen, ibland som de rödgröna, och det är inte så mycket att orda om.

Jag är sedan ett par år tillbaka med och driver gruppen Alliansväljare mot SD-samarbete, och för några veckor sedan smyglanserade vi också sidan Alliansregering utan SD-samarbete. I samband med detta skrev vi ett manifest, som redogör för vad sidan står för.

Här är ett utdrag ur den texten:

Vad betyder då “samarbete med SD”?

Det enkla svaret är att en kommande regering inte bör skriva gemensamma propositioner med SD eller på andra sätt tar in deras krav i den egna politikformuleringen.

Det finns dock några gråzoner:

Bör en Alliansregering försöka regera även om den är mindre än de tre (eller kanske fyra) rödgröna partierna?
Om sju partier bjuds in till tvärpolitiska överläggningar, bör då även SD bjudas in?

I dessa frågor är vi inte helt ense sinsemellan. Det gör ingenting. Vi kommer att diskutera och resonera mer runt dessa frågor, framförallt den första, som är central om dagens opinionsmätningar håller i sig, under tiden fram till valet.”

Det finns tre stora problem med SD ur min synvinkel. Det ena är deras populism. Den är irriterande, men inte ett skäl till avsky. Sedan finns deras extrema migrationspolitik, där de vill stoppa i princip all invandring inklusive arbetskraftsinvandring och bryta mot flyktingkonventionen. Det är fel för Sverige och världen, men inte ett skäl till avsky.

Men så finns den grovt främlingsfientliga retoriken, främst muslimhatet som påminner om Hitlers judehat på 30-talet, och alla rasistiska företrädare. Den förtjänar avståndstagande rakt igenom, och jag är idag nöjd med att Anna Kinberg Batra faktiskt står upp och säger att SD är ett rasistiskt parti.

Även om det vänder sig i magen på mig måste vi vara praktiska. Att ta emot SDs stöd i frågor där vi tycker lika och att diskutera i utskott och eventuellt justera förslag så att de går igenom sker från båda sidor mittlinjen och kommer att fortsätta att ske. Och skulle man framgent ta en fika eller gå in i ett grupprum för att fortsätta en diskussion om bensinskatt eller barnbidrag kan jag leva med det också, så länge man inte inleder formaliserade samarbeten.

Däremot ställer jag aldrig upp på en normalisering av SD. Det är både strategiskt kontraproduktivt och moraliskt fel.

Så om inget är nytt, varför kom då utspelet?

Jo, för att det är ett tjat och ett gnat utan dess like, från SD och SD-nära moderater. Det är en kamp om vem som hatar vänstern mest. Och deras främsta vapen är att älta ”varför tar du inte makten varför tar du inte makten varför tar du inte makten?”. Frågan är förstås relevant. Om någon kan kliva fram och ta makten, men väljer att sitta på händerna, kan du för evigt håna den för bristen på vilja.

När Anna Kinberg Batra nu kliver fram och visar att hon är beredd att ta makten och dessutom sätter ord på det som redan sker, dvs samarbetena i utskotten, slipper hon den diskussionen. Istället förflyttas trycket till Centern. Är det elakt? Inte egentligen. Annies sympatisörer är, i synnerhet idag när det skett en förflyttning av SD-ovänliga M-väljare till C, inte alls inne på att ta makten till varje pris. Annie klarar kritiken, för hon har stöd i sitt parti.

Så i själva verket är draget rätt genialiskt. De som vill se ett regerande redan idag kan gå från C till M, övriga åt andra hållet, men väljarna stannar i Alliansen.

Alla analyser om att Ms pressrelease innebär slutet för Alliansen anser jag vara absurda. Ett tänkt regeringssamarbete spricker inte för att man har olika uppfattning om NÄR man ska ta makten, utan för att det finns en eller flera mycket viktiga sakfrågor där man har fundamentalt olika syn. Som till exempel byggandet av en bro över Öresund, som en del av oss minns.

Borde Reinfeldt ha suttit kvar 2014? Nej, absolut inte. Då visste ingen att SD hade för avsikt att inte följa praxis och lägga ner sina röster i budgetomröstningar. Att sitta kvar hade därför oundvikligen inneburit budgetförhandlingar med SD.

Hur ska då Sverige regeras? Det besvarade jag här. Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det finns väldigt, väldigt många som känner som jag: Vi vill inte under några omständigheter brunklibbas av SD.

Vad vi däremot behöver är att neutralisera dem, och att placera dem i den trettonprocentstunna där de borde sitta, och inte i förarsätet till svensk politik.

Så länge L och C säger nej kommer det inte att bli något maktövertagande. Det är OK för mig. Att ta över makten till jul, med bara tio månader kvar till nästa val, är inte optimalt. Ur ett långsiktigt perspektiv är det nog bättre att jobba fram ett riktigt bra valmanifest istället.

Däremot kommer det förhoppningsvis nu att bli arbetsro och fokus på sakfrågor.

Låt SD behålla stigmat

escher

M.C. Escher

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”. Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare. När de gjort det har vi ett M som är kraftigt försvagat eftersom ”migrationskritiska” sympatisörer då glatt kan gå till SD utan att behöva hålla för näsan eller skämmas i sin sociala krets, medan sympatisörer i andra änden går till L eller C, och Alliansen kommer aldrig att kunna ta makten.

Hur ser då alternativet ut? Om Alliansen inte samarbetar med SD, hur ska vi då kunna regera?

Jag menar att Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S. Men i så fall får SD stå till svars inför sina exmoderata väljare, och det gagnar dem inte.

Sedan får Alliansen fortsätta regera enligt samma princip som gällt sedan 2010. Man diskuterar i utskotten, men inga formaliserade samarbeten sker.

Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det gör inte alternativen.

Att kalla SD för rasister

voteringKommer M att låta SDs utspel påverka politiken?

Frågan ställdes av en vänstervän, som ser en klar risk för detta och därför delade en länk på min Facebookvägg med Åkessons senaste önskelista, eller ”krav på Moderaterna”, som den kallades.

Jag gör inte det, och jag har förklarat varför här.

Likt en orolig äkta man letar många nu nervöst efter bevis för Anna Kinberg Batras tänkbara romans med Jimmie Åkesson.

”Hon har ju sagt tydligt att hon inte vill samarbeta med dem”, påpekar jag.

”Men hon kallade inte SD för ‘rasister’.”

”Men det har hon gjort vid ett annat tillfälle. I det Agendaavsnitt där jag deltog.”

”Men varför gjorde hon inte det när hon listade varför hon inte vill samarbeta med dem?”

Jag vet ju inte hur Anna resonerar, men jag vet hur jag tänker. Jag kan kalla SD för rasister. Inga problem. Men jag låter helst bli. Anledningarna är två. Dels är det ganska meningslöst. Ingen människa blir övertygad om något för att jag klistrar en etikett på partiet. Dels är det tidskrävande, för så fort någon säger det ordet stannar hela den pågående diskussionen upp, och allt handlar istället om att belägga på vilket sätt de är rasister och huruvida etiketten är korrekt.

Och hur väl jag än motiverar på vilket sätt de är rasister kommer den som inte vill hålla med inte att bli övertygad. Den blir bara sur och tycker jag är osaklig. Med viss rätt. För en rasiststämpel är alltid i någon mån subjektiv. Det är min definition och mina värderingar som präglar motiveringen till användandet.

HLT-outdoor1

Blondin?

Att säga att SD är rasister är som att säga att jag är blond. Många håller med. Andra påpekar att jag har toner av rött i håret, så borde man inte säga rödhårig? Och så färgar jag ju över det grå, så egentligen kanske jag är gråhårig. Eller askblond. Eller varför inte brunett, åt det ljusare till?

Det finns människor som är solklart blonda, där det finns lite utrymme för andra benämningar, men dit hör inte jag, precis som SD inte är några Ku Klux Klan där etiketten ”rasist” passar perfekt och inte kan ifrågasättas, stötas, blötas, ältas och slutligen spottas ut.

Om jag skulle skriva en artikel om varför jag inte vill samarbeta med SD skulle jag därför också hoppa över epitetsklistrandet. Jag skulle fokusera på sakfrågorna, precis som Anna Kinberg Batra. Det är ändå de som berör människor i deras vardag.

Enligt min erfarenhet är vi alliansare överlag mindre benägna att använda ordet ”rasist”. Varför vet jag inte. Det är inte så att vi inte kan säga det, utan vi vill bara inte slösa med det. Själv pratar jag hellre om ‘främlingsfientlighet’. Rasism är för många knutet till hudfärg, och det i särklass största problemet med SDs värdegrund anser jag vara muslimhatet, på grund av dess magnitud. Hudfärgsrasismen är inte öppet uttalad och man får sopa i perifera hörn för att samla in sina bevis för den. ”Nedärvd essens” i partiprogrammet. Bisarra motioner. Kent Ekeroth. Björn Söder. Det går, men det tar tid, och resultatet blir plottrigt.

Vad gäller Åkessons möjlighet att påverka Allianspolitiken är den dock ganska liten. Anledningen är att SD-väljarna avskyr ”vänstern”. De avskyr inte sossarna föralldel – många har till och med varit sossar. Men de verkligen hatar MP, V och Fi. Och det smular sönder hans förhandlingsutrymme.

Vid regeringsbildningen och vid höstbudgetarna har Åkesson möjlighet att fälla regeringen. Teoretiskt även vid vårbudgetarna, men jag tror inte en regering avgår för att den kanske åker på stryk där. Så det betyder att Åkesson kommer att ha makt att avsätta (eller inte tillsätta) en Alliansregering fem gånger. Två gånger 2018, en gång vardera 2019, 2020 och 2021. Och gör han det kommer en god del av hans väljare att bli väldigt, väldigt upprörda.

Det är som om det står två stånd på marknaden, Åkesson måste köpa middag med sig hem, Löfvén säljer gulasch, Batra säljer pytt-i-panna och Åkessons familj avskyr gulasch, vilket alla inblandade vet.

”Jag kräver ett bättre pris!” säger Åkesson till Batra, som hånskrattar och säger ”köp gulaschen då! I dare you!”.

Naturligtvis kan Åkesson tröttna på hennes elaka ratande av hans prutande, och faktiskt köpa gulasch en gång för att göra en poäng. Det är inte troligt, men det kan hända.

Och då får väl Alliansen lämna över regerandet till Löfvén. Precis som Löfvén gjorde när hans budget föll 2014 … Eller hur var det nu?

Min teori är att Åkesson kommer att göra en massa väsen av sig inför varje höstbudget, sedan rösta på Alliansens budget och samtidigt lista alla överlapp mellan hans ”krav” och det faktiska resultatet – för det kommer att finnas överlapp, det gör det alltid – och kalla det för en seger.

Och de rödgröna kommer att bullra över att SD nu har makt över regeringen, och Alliansen kommer att slå ifrån sig och säga att så är det inte alls, och efter någon månad kommer det att lugna ner sig ända fram tills nästa budgetförhandling.

Vad som händer 2022 är dock svårt att sia om. Kanske kommer gamla sossar att återvända från SD eftersom de inte vill se mer Allianspolitik. Kanske kommer gamla moderater att tycka att det är bättre att rösta på M än ta risken att rösta på SD. Kanske krymper SD till en tummetott, precis som Ny Demokrati.

Man kan alltid hoppas.

 

 

Vem behöver fakta?

Sverigedemokraternas ”desinformatör” har skrivit artiklar där han fabricerat inte bara fakta utan även sin identitet. Syftet är att underblåsa den främlingsfientliga vind som svept genom Sverige och även övriga Europa och nu manifesteras i form av Trumps retorik på andra sidan Atlanten.

Det blir förstås än mer bisarrt i ett land som USA, där nästan alla har någon förfader eller anmoder som invandrat under de senaste ett eller två seklerna. Om du har tid – se gärna MSNBCs Rachel Maddows suveräna genomgång av USAs historia av främlingsfientlighet nedan.

”It’s a weed that our country has seen before. It’s in our soil. It grows when we give it space. It’s a weed that that we have uprooted before. It does keep growing back. It’s one of the ugliest things we have ever been as a country, and we are now living it in our generation.”

Den som likt SD och Trump bygger sitt politiska existensberättigande på andra människors rädsla för dem som kommer utifrån och som inte tillhör ”nationen” behöver hela tiden göda sina anhängare med ”information” om hur utbölingar beter sig illa. Och den som köpt in sig i den världsbilden och själv är uppskrämd över landets utveckling bidrar ofta genom att aktivt och okritiskt sprida allt som överhuvudtaget pekar på att invandrare är farliga. Och när media inte ställer upp används ”alternativmedia”, eller så kallade ”hatsajter”, som fokuserar på att publicera brott begångna av dem som inte är etniska svenskar.

Så hittade jag igår ett Facebook-inlägg baserat på en anonym insändare, där en mamma klagat över att några killar – härkomst framgick inte ens, utan de beskrevs bara som ”maskerade” – försökt stjäla mobiltelefoner från hennes trettonåriga son. Och i rask takt dök de upp – ”gränslandsfolket” – och raljerade över invandringens konsekvenser. Jag påpekade hur oerhört vag bevisning länken utgjorde för att invandrare begått ett brott, och fick bland mycket annat höra att

  • ”Så allt som inte är polisanmält (hur vet vi att det inte är det, förresten) och dokumenterat har inte hänt och har inget värde? Detta är en insändare som beskriver en samhällsutveckling.”
  • ”Det officiella Sverige slutade behandla statistik över invandringens kostnader …” [lång utläggning som helt hamnar bredvid ämnet]
  • ”… bli inte allt för upprörd. Helena är en hardcore Reinfeldtist som gör allt för att förneka att det finns några som helst problem med migration, integration, öppna gränser eller brottslighet om inte SCB uttryckligen skriver en rapport om det.”
  • ”Helena, en datapunkt gör ingen sommar men ett mönster av dem indikerar en till visshet gränsande sannolikhet.”
  • ”Hon tycks, att döma att hennes direktkoppling till invandringsfrågan, vara mer intresserad av att få andra att tiga, än att göra en korrekt bedömning.”
  • ”Det är den reinfeldtska doktrinen – förneka alla problem och när det inte längre går ifrågasätter du kausaliteten och till slut väljer du att kalla de för utmaningar.”
  • ”Det är egentligen rätt otroligt at HLT inte inser att att när hon påstår att detta bara är illvillig ryktesspridning och aldrig har hänt så kommer folk (bortom Aftonbladet dvs) bara att bli ännu mer förbannade.”
  • ”HLT är en översittare och en mobbare, och hon är faktiskt inte särskilt intellektuellt välutrustad.”

Jag hade gärna länkat, men väggens ägare har, efter att jag frågade om jag fick skriva om inlägget, valt att göra inlägget privat.

I den andra änden av spektrat ligger den extrema efterfrågan på vedertagen forskning som ett sätt att klara sig undan en obekväm fråga. ”Kan du bevisa?!” ”Länk, tack!”

Tänk dig att det ligger en hög äpplen framför dig och du ska göra saft. Du ser att en del av dem är ruttna. Du säger ”vi måste rensa bort de ruttna äpplena”, och din kamrat svarar ”vet du hur många de är?”. Du säger ”nej, men jag ser ju att de finns”, och svaret blir ”om du inte kan säga exakt hur många de är kan vi inte ens diskutera att plocka bort dem”. Lite så har tongångarna gått i hijab-på-små-flickor-diskussionen som pågått de senaste dagarna. Om jag inte kan redogöra för exakt hur många småflickor som tvingas bära hijab ska problemet överhuvudtaget inte diskuteras, menar flera personer. Att bara visa att de existerar räcker inte.

Men vi behöver fakta som underbygger våra slutsatser. Varken mer eller mindre. Om belägg finns för att småflickor far illa behöver vi inte ett exakt antal för att inse att problemet måste hanteras.

Eller, för att återgå till metaforen:

Ser vi att det finns ruttna äpplen behöver vi inte veta hur många de är för att agera om vi ska göra saft. Det räcker med att bevisa deras existens. Redan ett är för många.

Men vi behöver däremot, för att flytta metaforen till den andra delen av spektrat, veta hur många de är om vi vill göra gällande att ruttna äpplen är ett extremt stort problem eller om vi påstår att det finns fler ruttna äpplen (kriminella invandrare) än ruttna päron (kriminella svenskfödda) eller att vår nation är under attack från äpplen, ruttna och oruttna, som riskerar att förgöra life as we know it och vi därför måste hugga ner alla äppelträd och stänga våra gränser så att inte några äpplen alls oavsett ruttenhetsgrad tar sig in i landet.

Slöjor på barn

hijabModeraten Sophia Jarl har skrivit att hon anser att skolbarn inte ska bära hijab.

Det tycker inte jag heller.

Däremot uppskattar jag inte retoriken i debattartikeln. Jag kommer tillbaka till den senare.

När blir man vuxen? Du får göra det mesta vid 18, utom handla på Systembolaget. Du är däremot straffmyndig och du får ha sex från 15. Från 16 får du i regel bestämma hos vilken förälder du vill bo. Från 12 brukar man lyssna på dig i sådana ärenden. Ibland tidigare. Från tretton får dina föräldrar inte längre sköta dina ärenden i Vårdguiden, har jag precis fått mail om. Du får också ha en Facebookprofil och ett mer avancerat bankkonto.

Det finns massor av åldersgränser som alla strävar efter samma mål: att avgöra när du har en egen vilja och kan fatta egna beslut, och sedan också hållas ansvarig för dessa beslut.

Så när är man gammal nog att fatta beslut om att bära hijab?

Jag har en uppfattning, och jag baserar den på den ganska ingående kunskap om tonårstjejer jag fått från att ha sex barn varav fem är döttrar. Jag anser att man kan fatta ett sådant beslut ungefär vid 15-16 år. Därför är det rätt att förbjuda hijab och andra huvudbonader i skolans lokaler inklusive badhus på skoltid, och följs inte reglerna skickar skolan en orosanmälan till Socialtjänsten.

Men de på vars sida jag brukar stå – anti-islamofoberna – har i många fall helt tappat perspektivet i denna fråga. Hijab jämförs med att bära ett halsband med ett kors. Sju- till femtonåriga tjejer kallas ”kvinnor”.

Låt oss inte hymla. En hijab är inte bara en sjal på huvudet. Det är inte bara håret som är täckt. Det är också i regel hals, armar och ben. Bara ansiktet, händerna och fötterna får synas. Att täcka småflickor från topp till tå handlar om att lära dem att de måste framstå som kyska för att ha ett värde, och att de som inte täcker sig är dåliga. I grunden är hijaben kvinnofientlig och förtryckande och ett sätt att skjuta ansvaret för mäns tydligen okontrollerbara sexuella drifter på kvinnor. Obs: i grunden.

Den som gapar om att det är islamofobi att tycka att småtjejer på 7-8 år inte ska knölas ner i stora tygstycken borde själv pröva att springa, leka, gunga, sitta på varma lektioner och bada täckt från topp till tå med bara händer, ansikte och fötter fria. Eller sätt på dina barn motsvarande tyg. Det vill du inte? Inte undra på. Men du är helt beredd att låta barn betala priset för att du lallande ska kunna skrika ”mobbare” och ”islamofob” till alla som anser att barnets frihet kommer före föräldrarnas?

Hyckleri.

Men när en någorlunda vuxen kvinna fattar ett beslut att bära hijab blir den något annat. Den blir en symbol för hennes självständighet på samma sätt som en nunnas dok eller en prästs krage. Du är inte förtryckt när du bestämt själv. Därför finns ingen motsägelse i att vara helt för att underlätta för alla kvinnor som valt detta plagg att kunna leva sitt liv fullt ut i Sverige.

Jag blir glad av att se modiga kvinnor i hijab ta plats i vårt samhälle.

Många kläder, såsom kortkorta kjolar, är både förtryckande och befriande. Det är inte i sig komplicerat. Skillnaden mellan frihet och förtryck ligger i vem som valt. Du eller någon annan.

Så låt oss nu gå tillbaka till retoriken i Sophia Jarls artikel. Den är nämligen proppfull av den där sortens hånfull översittartrams som blivit så poppis på sista tiden, där vi svenskar framställs som tronande på den yttersta och mest perfekta friheten, och alla andra står långt under oss och behöver lyftas till vår nivå.

”Sverige är ett modernt sekulariserat land.”

Är vi? Är vi moderna? Vad betyder modernt? Miljöpartiet brukade använda det ordet i debatter, och modernt betydde då alltid ”det vi föreslår”.

Hon fortsätter i samma iver.

”De kvinnor, i Sverige idag, som säger sig bära slöja frivilligt – vad symboliserar den för dem? Vad vet de om dess ursprung och syfte?”

Där ser man. Kvinnor i Sverige som bär hijab vet inte vad de gör. De är korkade och opålästa, tydligen. Vi måste upplysa dem, så att de kan fatta rätt beslut.

Sophia Jarl intar här samma position som mullorna i Iran. ”Jag ska tala om för dig vad du ska ha på dig, ty du förstår icke ditt eget bästa.”

 

Oavsett anklagelser kommer jag aldrig vika ner mig i kampen för de flickor som förvägras möjligheten att välja sin framtid.

Så avslutar hon sitt ode till Den Svenska Vägen. Med självberöm.

Jag har debatterat den andra halvan av tonårstiden också – inte bara den första där jag förordar slöjfrihet.

”Men vad är det som säger att en sextonåring valt själv?” är frågan som då dyker upp.

Det vet vi förstås inte. Självklart ska alla former av förtryck, som exempelvis där bröder och killar i kvarteren försöker påtvinga unga kvinnor slöja hanteras med den lag vi har. Självklart ska Socialtjänsten reagera om det finns tecken på att föräldrar tvingar döttrar. Men samhället behöver dra en gräns, och jag menar att 15-16 är rimligt och balanserat. Att förbjuda gymnasietjejer att bära hijab skulle vara kontraproduktivt på alla sätt – inte minst för att den förälder som verkligen förtrycker sin dotter då kan ta henne ur skolan.

Låt oss nu se värsta-scenariet med en sådan gräns, som är att en tjej som egentligen inte vill täcka sig tvingas till det under åren 16-19. Sedan har hon slutat gymnasiet och kan flytta någon annanstans och börja vilket liv hon vill. Under åren när hon inte fick gå ut och festa med kompisarna har hon suttit hemma och gjort läxorna, hjälpt mormor med tvätten och spelat kort med pappa. Hon har bra betyg, vilket gör det möjligt för henne att söka till ett universitet. Detta är inget påhitt. Invandrartjejer ligger långt fram i skolresultaten på gymnasiet.

Hur ser då värstascenariet för en svensk tjej i samma ålder ut? Ja, enligt Sophia Jarl verkar alla svenska tonårstjejer vandra omkring på moln av lycka och frihet. Den synen delar hon med nästan alla andra som nu skrivit om eller hållit tal om ”svenska värderingar”. Bilden av lyckliga unga blonda kvinnor i bomullsklänning och blomsterkrans som dansar en midsommarnatt frammanas på våra näthinnor.

Jonas Gardell är den enda jag sett som ställt den intressanta motfrågan om varför ”samtliga de egenskaper som tillskrivs oss svenskar av politikerna är rejäla och positiva. Man skulle ju också kunna säga att det typiskt svenska är att vara blyg, fåordig, supa rätt ihärdigt emellanåt och inte tro att man är nån.”

Den frihet vi svenskar ger våra tonåringar har en baksida. Unga tjejer super och utnyttjas sexuellt. Och jag syftar nu inte på våldtäkter och andra övergrepp som kvalar in i Brottsbalken, utan om killar som övertalar tjejer att gå med på oralsex och analsex, eller passar på att ha sex med okända tjejer när de är fulla men inte tillräckligt utslagna för att det ska vara våldtäkt, om tjejer som blir gravida och måste göra abort, om tjejer som känner sig utsatta och mobbade och skär sig, därför att kompisgänget ersatt familjen som kärnan av tillhörighet, och kompisgänget sviker. Jag pratar om tjejer som tror att de måste bära många lager av smink och urringade kläder för att ha ett värde och om tonåringar som gör bröstförstoringar. Jag pratar om tjejer som skolkar och rymmer och mår dåligt.

Så ser vårt förtryck ut.

Och ska vi vara riktigt ärliga är det avsevärt lättare för den nittonåriga tjej som suttit ofrivilligt instängd med sin familj sedan mitten av tonåren att skapa sig en framtid i frihet än för den tjej som nyss blivit påsatt bakifrån av en okänd man medan hon spydde i en bajamaja på Hötorget.

Vi ska vara stolta över vårt sekulära land.

Lagom stolta.

Vår frihet har ett pris, den också.

De mest hatade, part II

Det har varit ett par rätt kaotiska veckor sedan jag postade inlägget Vi är de mest hatade för att sedan direkt efter sitta på Norwegian på väg till Rom med svajigt wifi och inse att blogginlägget blivit viralt.

Aftonbladet, Expressen och Nyheter24 hörde av sig och ville publicera det, och jag lovade Aftonbladet först. Debattartikeln Jag är moderat – och hatad av moderater har orsakat en bra debatt, men också viss förvirring, som jag vill börja med att reda ut.

Jag satte ju inte rubriken, och den är lite missvisande. De människor jag kallar ”gränslandsfolket” är inte i första hand moderater – i alla fall inte längre. Många, kanske de flesta, röstar idag SD. Men de poserar ofta som moderater.

Sedan har många fått intrycket att jag uttrycker mig som förtroendevald om en stämning på interna möten. Det är helt fel. Jag går sällan på partimöten. Jag pratar enbart om medier och sociala medier, och om reaktioner på texter jag författat. Jag är skribent, inte politiker. Jag har inga uppdrag för partiet. När jag hyvlade ner blogginlägget till en debattartikel för att matcha antal-tecken-kravet blev den delen tyvärr mindre tydlig än den var från början, och det får jag ta på mig.

Ett annat problem är att jag skrev att gränslandsfolket är ”röststarka”, vilket av några tolkades som ”etablerade inom partiet”. Men det menar jag absolut inte heller.

Ytterligare andra har fått för sig att jag skriver inlägget för att få empati, och anklagar mig för att ”gråta ut” på bekostnad av partiet.

Mja. Det handlar inte om mig. Jag kommer att fortsätta skriva, oavsett reaktioner, för jag har efter tio år av bloggande och artikelskrivande varav sju i huvudsak ägnats åt migrationsfrågor och främlingsfientlighet fått rätt tjock hud. Det som gör mig bekymrad är att så få andra gör det. Det finns en community som återkommande skriver om dessa frågor, och den består till övervägande delen av skribenter från vänstra sidan av gärdsgården, och övriga är olika varianter av liberaler. Vi som definierar oss som moderater är i princip obefintliga i den gruppen. Det borde inte vara så, och jag skyller en del av detta på den råa ton jag möts av från gränslandsfolket.

För nu, när jag klargjort vad jag INTE menat, behöver jag förtydliga vari problemet faktiskt ligger. Den första delen är det raseri jag möts av när jag kallar mig moderat. Att med bestämdhet hävda att jag inte har rätt till det epitetet är centralt för många av dem som skriver om mig och till mig. Bara under de senaste två veckorna har tjogtals personer formulerat att jag borde gå till V, MP eller möjligen L. Jag tror merparten av dessa personer röstar SD, men det vet jag ju inte, och det är inte egentligen viktigt. De hör till ”gränslandsfolket”, kort och gott. Mitt svar till dem är förstås att jag röstat på M i varje val i mitt 50-åriga liv, och att partiprogrammet är det som till övervägande delen stämmer överens med min syn på hur politik ska drivas. Svaret blir då ofta att M nu lagt om sin politik för att matcha SD. Det är i sig nonsens.

De artiklar, krönikor och blogginlägg jag författar är i princip alltid faktabaserade. Jag plockar upp ett problem relaterat till migrationsdebatten, jag lägger fram fakta med länkar och andra referenser, jag resonerar och jag drar en slutsats. Den som vill ifrågasätta min text bör därför peta hål på antingen mina ingående parametrar eller på logikkedjan som följer, i traditionell, vetenskaplig anda. Jag tar gärna diskussionen i sociala medier efter varje text. Det går att skriva kommentarer, och det går att diskutera på Facebook i delningar.

Men istället för att faktiskt möta det jag skriver väljer alltfler att ifrågasätta mig som person och mina motiv, och i stigande grad utifrån min politiska hemvist. Att hävda att jag inte är en ”riktig moderat” blir centralt, och anledningen till det tror jag är just en vilja att marginalisera den stora, men röstsvaga, grupp jag tillhör, som står mycket långt från SD. Genom att håna och idiotförklara mig skräms andra till fortsatt tystnad. Genom att ”med våld” plocka av mig min moderata identitet återställs illusionen av att ”Reinfeldtmoderaterna” nu är utdöda.

Jag pekade på Thomas Gürs Facebookinlägg i mitt blogginlägg, eftersom det så klockrent bevisar just det fenomen jag precis beskrivit. Gür har bortemot 20 000 vänner och följare. Tvåhundra av dem har gillat inlägget. Han är alltså vad jag kallar ”röststark”.

Inlägget är en delning av en artikel jag skrivit, där jag konkret pekar på en rad åtgärder Alliansen genomförde på det migrationspolitiska området och som jag tycker var bra, och menar att Alliansen inte har någon anledning att ”be om ursäkt”.

Den som inte håller med har förstås alla möjligheter att ifrågasätta högt och lågt genom att peta i de argument jag framför. Men det gör inte Gür, utan istället kallar han det svepande för ”moderat verklighetsfobi”. Är det slöhet att inte bli konkret? Kanske. Eller också är det ett medvetet sätt att tysta min ”falang” genom att håna och hänga ut, som ett varnande exempel.

Han sätter i alla fall en ton andra hakar in i. Och väldigt snabbt kommer förstås ifrågasättandet av min identitet som moderat.

gur1

Är Gür en av gränslandsfolket? Det får andra avgöra. Jag har inte följt tillräckligt av det han uttryckt för att göra den bedömningen, och det är inte i sig viktigt. Det är agerandet som spelar roll.

När mitt blogginlägg publicerats blir han i alla fall moraliskt uppbragd, och menar att jag förmodligen ”inte kan skilja på angrepp på min person med att folk inte håller med mig”.

gur2

Jag känner förstås många moderater, både med och utan förtroendeuppdrag, IRL. Inte någon av dem vill se något samarbete med SD. Jag har också fått en hel del bekräftelse på att ”min sort”, som också har stöd hos partiledningen, är stark.

Men vänner, vi hörs för lite! Vi behöver sträcka på oss och stå upp för skillnaderna mellan oss och SD. Vi behöver ta plats!

En moderat är för arbetskraftsinvandring och en human asylpolitik, men ser också problemen med kostnaderna och de logistiska svårigheterna med en stor asylinvandring, och svarar med lösningar på de utmaningarna.

En moderat är för en aktiv integrationspolitik.

En moderat står upp mot muslimhat liksom hets och hat mot övriga religiösa och etniska grupper, såsom judar och kristna.

Det är egentligen inte svårare än så.

 

Vi är de mest hatade

Mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna finns ett gränsland av nationalistiska väljare. En del av dem har definitivt lämnat M för SD, och står nu trygga i sin nya partitillhörighet, ivrigt påhejande sina gamla fränder att också ta språnget. Ytterligare andra räknar sig fortfarande som moderater, men är besvikna på partiet. De hoppas att ledningen ska “ta sitt förnuft till fånga” och samarbeta med SD. Sedan finns det en obekant mängd personer som vandrar lite fram och tillbaka.

Till denna grupp räknar jag inte alls dem som av rent strategiska skäl vill se ett samarbete med SD, men som inte i övrigt gillar partiet, utan jag syftar på dem som har en starkt konservativ och nationalistisk värdegrund.

Symptomatiskt för många, men inte alla, av dessa gränslandspersoner är:

… att schablonmässigt kalla samtliga som inte håller med för “vänster”

… att okritiskt dela artiklar ur Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag

… att avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en “svensk värdering”

… att vara emot i princip all invandring, även arbetskraftsinvandring, med hänvisning till “kulturella skillnader” som inte går att överbrygga och “undanträngningseffekter” som gör att även den mest lönsamme invandrare kan påstås utgöra en utgift för samhället genom att ta jobb från svenskar

… att anklaga den som inte håller med för att “köra med rasistkortet”, trots att ordet “rasist” aldrig använts, för att i nästa mening utbrista “du är rasist!”, enligt rätt mysko logik

… att vara närmast besatt av badhustider, brott begångna av invandrare i första och andra generationen och hedersvåld

… att beskriva förorter som no-go-zoner

… att vara övertygade om att det finns en sanning som inte får yttras i Sverige och att misstro “gammelmedia”

… att avsky eller i alla fall starkt misstro samtliga muslimer

… att vara EU-kritiker

… att vara övertygad om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen

… att hata Fredrik Reinfeldt

I denna grupp finns åtskilliga som knappt är skrivkunniga, men det finns också en del intellektuella.

Detta gränslandsfolk är mycket, mycket röststarka, och verkar ha massor av tid. De intellektuella smutsar inte sina fingrar med hat, utan håller en någorlunda god ton, men deras Facebookväggar fylls av mindre sakliga entusiaster som hetsar, hatar och delar vidare. Alla som var emot DÖ hör absolut inte till denna grupp, men det omvända gäller: alla i denna grupp hatade DÖ bortom alla gränser, och de skapade ett debattklimat i Sverige som gjorde det helt omöjligt att diskutera en enda annan fråga fram till den dag då DÖ formellt föll. En så stor makt har de.

De är nämligen alla övertygade om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen, och enda räddningen är en koalition mellan SD, M och möjligen KD. För att denna koalition ska bli möjlig krävs förstås att framförallt M, som hittills hållit sig kallsinniga till en dylik romans, ändrar uppfattning. Och för att detta ska ske måste framförallt ledningen övertygas.

Det största hotet mot en SD-M-KD-koalition är därför inte de rödgröna partierna, och inte heller L eller C. Dessa väljare är redan förlorade.

Det största hotet är de moderater som absolut inte under några omständigheter vill vara med om något samarbete med SD.

Moderater som jag.

Vi är de mest hatade, för vi är de som står i vägen. 25 procentenheter står och faller med att vi antingen övertygas, tystas eller förmås lämna partiet.

Om den upplevelsen vill jag berätta, medan jag fortfarande kan och orkar.

Det motstånd jag upplever är av en helt annan sort än det liberaler, centerpartister och rödgröna drabbas av, eftersom jag står på insidan, som en sorts infiltratör. Jag är en svikare. En landsförrädare. Ett verkligt hot.

Jag skriver artiklar och krönikor. Jag för diskuterar i sociala medier.

Och för varje artikel blir hatet allt mer massivt. Mer hotfullt.

Att folk blir upprörda i diskussioner är en sak. Jag är inte heller alltid ett mönster av trevlighet.

Men ett större problem, rent demokratiskt, är att jag hatas, hotas och hånas även utanför diskussioner i allt större utsträckning. Jag är inte politiker. Jag är skribent. Min person borde inte vara det relevanta när jag skriver, utan det jag uttrycker.

Nej, jag blir inte sårad, även om det förstås inte är särskilt kul läsning. Det är ibland som att vada i ett träsk. Men jag tål. Och hittills har jag oftast inte varit rädd, även om jag börjar känna en viss oro för framförallt min familj.

Men när människor, i synnerhet moderater, överlag behandlas så här vågar allt färre uttrycka sig. Vi tystas genom kränkningar, ofta kvinnofientliga sådana, hån, hot och ibland rent förtal. Vi påstås vilja bli gruppvåldtagna. Vi förklaras vara vänsterkommunister. Vi uppmanas lämna partiet.

Och till slut ger vi upp, en efter en.

Och då har de vunnit.

Och då har demokratin förlorat.

Och inte bara den.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.20.58.png

Ur min inkorg.

a.jpg

Från hennes vägg.

Screen Shot 2016-07-13 at 08.11.47.png

 

Ur en Facebookgrupp.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.28.35.png

Från en Facebooksida.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.54.43.png

Från debattören Thomas Gührs Facebookvägg

M rusar, SD rasar

2080547020Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.