BRA att partierna kommer med förslag, och inte lämnar walk-over.
BRA med snabbare avslag för ansökningar från länder där det inte finns krig och förföljelse. De ska inte ta upp tid och pengar som ska gå till dem med verkliga asylskäl. Det är inget nytt förslag. Tyskland har gjort samma sak. En no-brainer.
DÅLIGT att föreslå ”lägre bidrag”. Det där är bara populistiskt. Bidragen för etablering tangerar riksnormen för försörjningsstöd,så att dra upp detta spär bara på myten om guldregnet över invandrare. Men tydligen läser inte KD mina artiklar.
MJÄ vad gäller att dra in permanent uppehållstillstånd för syrier.
Det är så här: Beslutet att ge permanent uppehållstillstånd till syrier var aldrig politiskt, utan ett tjänstemannabeslut. Men självklart kan politikerna ändra grunden för hur permanent uppehållstillstånd ska beviljas. Om man vill.
En nackdel med att ge tillfälliga uppehållstillstånd är att den asylsökande mår sämre. Hen blir orolig över huruvida familjen får stanna, och tar inte tag i livet som en del av samhället. Det förlänger helt enkelt introduktionen i Sverige. Dessutom kostar det mer för Migrationsverket, när tillstånden måste omprövas.
En omedelbarfördel för Sverige med att ge tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta är att det skulle göra Sverige mindre attraktivt för den som flyr. Flyktingströmmarna skulle alltså nå andra EU-länder istället.
Det är därför lite cyniskt att människor ska drabbas av att vissa länder i EU spelar ett spel där det handlar om att vara sämst på flyktingmottagning för att slippa dem. En sorts omvänd marknadsföring:
”Välkommen hit! Här får du möglig mat och en oviss framtid!”
Sammanfattningsvis: Bra med ett försök. Ett bra förslag. Ett populistiskt. Och ett som jag inte gillar men kanske motvilligt kan tänka mig att acceptera ändå, om vi inte får till en jämnare flyktingmottagning över hela den rika delen av EU.
Går det att navigera runt SD och regera Sverige i minoritet, trots att SD förklarat sig viliga att sabotera alla regeringar som kommer i deras väg?
Alliansen anser det. Löfvén gör det inte. Nu vet jag ju inte vad Alliansen har tänkt sig, men jag offererar här ett helt nytt koncept, som såvitt jag vet inte har nämnts förut. Det är vattentätt och funkar så länge SD har under 50 %.
Men låt mig först berätta vad som är dåliga idéer.
Håller inte
En idé som skulle kunna funka vid en snabb anblick är att man bara får rösta på en budget en gång. Problemet är att eftersom SD inte följer några regler kan de bara helt strunta i att rösta på sin egen budget, och så var problemet löst. För dem.
Samma sak händer om man gör som de rödgröna i Skåne och röstar på SDs budget. Det är ju bara att de låter bli att lägga fram den. De kan lägga upp den någon annanstans och säga att ”så här hade vi velat göra”. Det räcker säkert för dem.
Det påstås friskt i nationalistiska led att Alliansen tänker ändra grundlagen, dvs Regeringsformen. För det första tror jag inte de sagt det, och för det andra är det en dålig idé. Det finns ingen vettig lag som kan hindra riksdagsledamöter från att rösta.
Så nej.
Håller
Vägen framåt går via kvittningssystemet. Det är ett fullständigt frivilligt system, helt frikopplat från alla lagar, som bygger på ett gentlemen’s agrement mellan alla de partier som ingår, och som tjänar syftet att säkerställa att sjuka riksdagsledamöter slipper släpa sig till jobbet.
Man förbinder sig att följa systemet. Ingen sakfråga får någonsin få någon att överrida systemet, för då havererar det.
Neutraliserad vågmästare
Och det funkar sedan decennier.
Om de rödgröna och Alliansen står mot varandra och fyra rödgröna är sjuka men ingen alliansare avstår alltså fyra alliansare från att rösta. Det blir ingen svekdebatt. Det blir ingen diskussion om att ”de hade chansen, varför tog de den inte?”, för alla fattar att man inte gör så.
Om man på samma sätt skapar en gemensam överenskommelse om att i budgetsammanhang – inte annars, bara budgeten – neutralisera SD går det därför att göra i kvittningssystemet. Det är bara att ett antal ledamöter ur oppositionen, beräknat efter någon sorts formel, avstår från att rösta.
Detta i sin tur går att genomföra om och endast om det finns ett ömsesidigt förtroende, så att man vet att man får samma behandling tillbaka när man själv är i ”majoritet”.
Kommer detta att leda till diskussioner om bristande demokrati? Säkert. Men det gör alla lösningar som inte antingen innebär att SD dikterar villkoren för invandringen eller också har sin utgångspunkt i en bred mittenregering med massor av partier, och en sådan tror jag är dålig för Sverige. Så bland alla dåliga alternativ känns detta för mig minst dåligt.
Det hade varit en skillnad om SD röstat för den ena eller andra budgeten för att den var bäst i deras ögon. Då hade utslaget varit ett resultat av folkviljan. Men när SD tydligt säger sig vara beredda att sabotera varje framtida försök att styra landet utan att lyda dem i invandringsfrågan, eller ”dansa efter deras pipa”, som verkar vara det vedertagna uttrycket, får de faktiskt finna sig i att bli kringskurna.
Jag tror vi 87-procentare kan ta den debatten från både vänster och höger, givet hur SD har agerat.
När man släktforskar är det förstås kul att hitta förfäder man kan vara stolt över.
Men ibland blir det inte så. Och nu när åtskilliga nationalister framför att samer inte är svenskar vill jag berätta en mycket tragisk historia.
I Brännvattnet utanför Burträsk ägde min mormors mormors mormors farfars föräldrar Nils Jonsson och Karin Jonsdotter ett tunnland mark, i en liten by som hette Ljusvattnet, och som idag har ett femtiotal invånare. Nils och Karin var inte jätterika, men de var ändå hemmansägare.
Men enligt domboken ställdes inför rätten den 15/10 år 1722 ”bonden Nils Jonsson ifrån Burträsk sn och Brännvattnets by, gifter man och anklagades av länsman Abraham Josefsson att hava begått enfalt hor med dess vallpiga lappskan Margareta Turesdotter ifrån Umeå Lappmark, vilken nästlidne Jakobitid fött ett dotterbarn Margareta kallat som ännu lever.. båda bekänner…Nils Jonssons hustru Karin Jonsdotter lovade behålla sin man dock begärde denna lapska ej må tillåtas vara att röra eller uppehålla sig der i socknen.”
Vart den samiska vallpigan med barnet som var min förfaders dotter tog vägen den vintern verkar ingen veta.
Det har gått nästan trehundra år. Men än idag grubblar en inte obetydlig del av invånarna i vårt Sverige på vem som är svensk och vem som är inte hör till oss, och som kan fördrivas om den inte passar in.
Jag har alltid gillat Jämtin, men nu föll hon hårt, måste jag säga. Hur kan hon blåljuga så? Det stör mig enormt.
Alliansen lovade att lägga ner sina röster vid valet av partiledare, och de sa tydligt att det var så långt de sträckte sig. Detta skulle ske om Stefan Löfven lovade motsvarande tillbaka, vilket han inte gjorde. Ingen vet hur Löfven hade agerat om Alliansen blivit störst. Förmodligen inte särskilt konstruktivt.
Men trots att han inte ställde upp på deras föreslagna deal la de ändå ned sina röster. Vilket var enormt schysst, och en sorts ”utsträckt hand”, kan man säga. Dock villkorade man detta tydligt med att då måste han kunna få igenom sin budget. De framförde detta som krav till talmannen, som förde det vidare till Löfven, men istället för att säga ”nej det kan jag inte lova förrän jag förhandlat om minoritetsregerande med Alliansen” bluffade han och svarade ”självklart”. Vad jag sett fick Alliansen aldrig ett tack ens, för att de ”gav” regeringsmakten till Löfvén utan bråk. Däremot fick de faktiskt en del intern kritik. Många väljare var besvikna, precis som S-väljare hade varit det under motsvarande förhållanden.
Lillfingret som blev en nobbad, utsträckt hand, som blev ett långfinger
A: ”Om du lovar att hjälpa mig med X om jag vinner lovar jag att hjälpa dig med X om du vinner.”
S: ”Jag tänker inte hjälpa dig. Du får klara dig själv om du vinner.”
…
A: ”Ok, nu vann du. Jag hjälper dig med X ändå, fast du inte lovade motsvarande tillbaka. Men då måste du lova att du kan fixa Y. För det tror jag inte du kan utan min hjälp.”
S: ”Bra att du står vid din del av avtalet jag struntade i att gå med på. Nu lovar jag att jag kan fixa Y.”
A: ”Men hurdå? Behöver du inte prata med mig?”
S: ”Nepp. Självklart fixar jag Y utan dig.”
…
S: ”Nu fixar jag inte Y. Du måste hjälpa mig.”
A: ”Men nu är det försent. Du sa ju …”
S: ”Ja, men du lovade att hjälpa mig med X och Y och även Z när den dagen kommer! Du har ljugit!”
Det löser ingenting. Det är i princip helt otänkbart att något block skulle få över 50 %. Därför måste problemen med att regera i minoritet trots ett parti som är ute efter att sabotera så mycket som möjligt ändå lösas. Vi kommer att vara tillbaka på ruta 1 den 23 mars, annars.
Vad som dessutom kan hända är förstås att SD växer, av tre skäl:
Inget parti hade i förra valet något svar på var alla som flyr till Sverige ska bo, och hur kommunerna ska lösa vård, skola och annat för dem som kommer. Även icke främlingsfientlig press beskriver de asylsökande som problem som saknar lösningar. Då framstår SDs svar med att stänga gränserna och ”hjälpa på plats” som det mest briljanta för dem som redan är lite semibruna eller bara oroliga. Frågetecknen runt flyktingströmmen måste mötas, men inget enda parti har ännu hunnit få fram vettiga svar än. Det behövs mer tid. Ska det prompt vara ett extra val bör det i så fall hållas i slutet av nästa år.
Skrönan om att SD ”mobbas” ger dem sympatiröster. De vårdar sin underdog-image och sveper in sig i varma offerkoftor. Dessvärre bidrar företrädare från övriga partierna genom att inte tänka igenom sin retorik och fundera över hur den uppfattas.
SD är det nya blanka. För den som inte orkar läsa hela artiklar eller sätta sig in i komplexa frågor blir det lätt jobbigt. Alliansen och S-MP-regeringen skäller på varandra för att ha orsakat krisen. Vem ska man välja då? Rösta blankt eller rösta SD? Varför inte SD, så får de sig en näsbränna. ”Röra om i grytan”-röstarna väljer SD. Själv kan jag inte förstå dem överhuvudtaget, för deras sätt att resonera är ljusår från mitt eget. Men jag ser ju att de finns, dessa människor, och de kan vara så många som flera procentenheter av svenska folket.
Det är Löfvén som måste ta ansvaret för situationen. Det är han som hotar med extra val, och enbart han som kan ändra sig. Så jag hoppas verkligen att han begriper hur fel han tänkt. I tid. Och om han kommer på att han vill förhandla om hur man regerar i minoritet hoppas jag att Alliansen gör allt för att lösa situationen. Det verkar de dock vara beredda till.
Alliansens budget ligger i ett år, helt oavsett valresultatet. Om vi måste ha ett extra val, så skjut åtminstone upp det till slutet av 2015, och använd tiden väl fram till dess, alla sju!
Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.
Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.
Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.
Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.
Löfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.
Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.
Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.
Löfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.
Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.
Alliansens utsträckta händer
Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.
De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.
Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.
Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.
Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.
Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.
Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?
Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.
Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”
Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.
Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.
I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).
”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”
Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.
Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.
Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”
Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.
Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.
Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.
Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.
Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.
Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.
Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.
Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.
Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.
Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.
För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.
Då etablerades skalorna:
Vänster = socialism, revolution, nytänkande
Höger = kapitalism och konservatism
Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.
Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.
Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.
Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.
De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.
Jag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.
Vilka är de då, de konservativa?
Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?
Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.
Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.
Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.
För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.
För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.
Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.
Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.
S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.
Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.
SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.
För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.
Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.
Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.
När jag dagligen under en längre tid läser i SDs fora kommer jag till insikter de flesta saknar. För att bidra till lite fler nyanser och ökad förståelse kommer jag att teckna ett porträtt av den socialdemokratiske SD-väljaren.
Det blir förstås subjektivt. Jag har ingen vetenskap som styrker det jag nu påstår. Dessutom generaliserar jag, och drar ut linjer.
Men den person jag målar upp här finns, och är rätt vanlig. Jag beskriver inte en specifik människa, utan många.
Först en bakgrund: Sverigedemokraterna startades av arga gammelmoderater. Deras stereotyp är ganska enkel. De hatar kulturvänstern, feminister, utlänningar och ofta även storstadsbor.
De sossar som sökt sig till SD har kommit på senare tid. I en andra våg, så att säga. Och de är kvinnor, i stor utsträckning. De kan säkert vara män också, men jag utgår från vad jag ser på kvinnodominerade Facebook, och där finns en klar majoritet högermän och sossekvinnor i SD-grupperna.
Hon är låg- eller medelutbildad. Hon kan möjligen vara sjuksköterska eller förskollärare, men sällan tjänsteman, och oftast har hon ändock slutat läsa efter gymnasiet. Hon kan vara i vilken ålder som helst – från 18 till 70.
Hon känner flera personer som inte är vita, och är därför helt rasande och mycket ledsen över att hennes omgivning kallar henne rasist för att hon är SD. Hade hon varit rasist hade hon förstås inte haft dessa kompisar, resonerar hon. Och hennes släkting har adopterat barn som hon älskar. Alltså har alla som säger att SD är rasister fel.
Välfärden är central för henne. Gamla ska tas om hand. Arbetslösa ska ha massor av ersättning. Barnen ska perfekt skolgång.
Hon är emot cancer, plågsamma djurförsök och mobbing.
Mobbing är det alla gör mot Jimmie Åkesson. Hans bild delas frekvent, med hjärtan och gullegullkommentarer. Hon är själv mobbad också. Överhuvudtaget verkar hon definiera mobbing som ”när jag själv eller någon jag gillar inte gillas av någon annan”. Just känslan av att vara nedtryckt, förbigången och förfördelad av livet gör att hon identifierar sig starkt med SD och deras underdog-image.
Hon är i grunden osäker, och söker mycket bekräftelse, och när omvärlden tar avstånd behöver hon få den från andra sverigedemokrater. Deras Facebook-fora fyller därför en viktig funktion. Det är där hon kan skriva ”men jag fattar inte hur folk kan tycka”, och få ryggdunkar och medhåll.
De inlägg hon lägger upp följer några teman:
Invandrare dränks i pengar. Själv har hon inga pengar alls, eftersom de får alla. Eller också har hon lite pengar, men hennes förälder har det hemskt på åldringsvården, eftersom invandrare har fått alla resurser.
Varje fel som sker i Sverige, såsom gamla som glöms, ambulanser som inte skickas, eller handikappade som inte beviljas bidrag, delas med texten ”vi har inte råd med invandringen!”.
Invandringen kostar massor. Istället kunde vi göra som SD tycker och hjälpa på plats. Bara för att folk inte vill lyssna på Jimmie dör massor av människor ”på plats”, som kunde ha fått hjälp. Hon tror på fullaste allvar att en flykting som kommer hit och kostar pengar medför en rad dödsfall i flyktingläger, eftersom svenskt bistånd, i hennes föreställningsvärld, är flyktingars enda möjlighet att överleva.
Invandrare våldtar oupphörligen. Och hon tycker det är fruktansvärt att inte våga gå ut på stan som man kunde förr i tiden. När inga våldtäkter förekom.
Alla muslimer har som enda mål att tvinga på samtliga kvinnor slöja. De bor här och hatar oss, och vill egentligen skära halsen av oss så fort de kan. Muslimer kan aldrig anpassa sig till Sverige. Alla muslimer måste därför lämna landet.
Man får inte sjunga nationalsången i Sverige, eller hissa svenska flaggor, eller säga att man älskar Sverige, och midsommar tycker många borde förbjudas. Pepparkaksgubbar förbjuds i Lucia-tågen, och det är jättehemskt för de stackars barnen.
Kvinnor som bär slöja är alltid förtryckta, och ska motarbetas tills de tar av den. Eller också får de flytta.
Hedersvåldsproblematiken löses genom att inte släppa in muslimer i Sverige.
Den här kvinnan har rätt svårt att se komplexa samband. Världen är enkel.
Vi har inte råd med invandring, eftersom Sverige är ett eländigt land där folk far illa. Punkt. Dessutom vill vi inte ha dem här, för de är otacksamma och förstör våra traditioner. Punkt. PS. Inte alla. Men de flesta. DS.
Hon är inte oempatisk alls. Tvärtom svämmar hennes hjärta över av känslor.
”Vi måste ta hand om våra egna först”, är hennes mantra.
Sverigedemokraterna känner sina väljare. De vet att dessa kvinnor, med sina starka röster, utgör det ena benet i deras väljarbas. Det andra är de gammelmoderata männen.
Många har spekulerat i varför Mattias Karlsson så tydligt förklarade att de inte alls gillade Alliansens budget även om de röstade på den, och att de tänker sänka Alliansen också.
Det är för dessa kvinnors skull. Det handlar inte bara om akassan. Det handlar om att dessa väljare inte vill identifiera sig som borgerliga. De tillhör LO-kollektivet, och har i regel röstat S hela livet. De har lärt sig sedan de lärde sig prata att moderater är egoister.
SD är värme, omtänksamhet och gemenskap. En frizon där man kan säga och tycka vad man vill.
Människor är flockdjur, och partiet blir en flock som består av människor från tidigare fiendeläger.
SD hade förr inga problem att identifiera sig som ett borgerligt parti, men för den som är uppmärksam skiftar retoriken, och blir alltmer Per-Albinsk. De har ju råd både med skattesänkningar och välfärdssatsningar, eftersom den nedskurna invandringen är en outsinlig inkomstkälla.
Men den som förstår skillnaden mellan sverigedemokratiska väljare har också möjlighet att slå in kilar mellan dem.
Redan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.
Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.
Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.
Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?
För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.
Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.
”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.
Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.
Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:
1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.
2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.
Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.
Men det vet vi inte.
För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.
Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.
Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.
Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.
Och jag kan bara intyga: precis så är det. Han har också helt rätt i att nyhetsrapporteringen är totalt olik den andra svenskar möter. Sverigedemokraterna håller sig för sig själva, och deras världsbild skapas och danas av Fria Tider, eXponerat och Avpixlat, som i sin tur kan lansera nyheter som ”i området X blev en pojke rånad på sin cykel av tre andra pojkar som tog den ifrån honom. Vi vet inte vilka de är, men det bor invandrare i området”, eller ”i en ort i Danmark blev en man arg för att han serverades en skinksmörgås. Vi vet inte vem han var, men man kan ju gissa vilken religion han hade.” Följt av ”Skicka hem de jävla apjävlarna som förstör det här (!) landet!” Med mera.
Tänk hur det måste vara att leva som de! Att ha alla dessa absurda tankar snurrande, hela tiden.
Istället för att fråga vad de tjänar, vilken utbildning de har och vad de röstade på senast borde något institut fråga dem hur de mår.
Jag är helt övertygad om att svaren skulle bli att sverigedemokrater mår avsevärt sämre än övriga partiers väljare.
Det finns de som drabbats av olyckor, förstås, och som har anledning att må pest. Men jag vill nog helt ovetenskapligt påstå att även de som inte gjort det är förtvivlade, förbannade och frustrerade mest hela tiden.
Den som inte varit bland dem gör ibland misstaget att tro att de är oengagerade. Sådana finns säkert bland väljarna – särskilt de som kom till strax före valet – men bland dem som kallar sig sverigedemokrater är engagemanget snarare större än bland övriga partiers väljare. Det är bara det att engagemanget enbart gäller svenskar, och så kanske någon enstaka utlänning. Som sköter sig. Eller är adopterad.
Sverigedemokraternas världsbild är ett Sverige som en gång var vackert och rent, och som nu smutsas, solkas och förstörs av invandrare, som överlag är otäcka, otacksamma, lata, dyra, ointegrerbara, krävande, våldtagande, mordiska gökungar. De äter sig feta på vår mat, och knuffar ut våra barn ur boet, hånskrattande åt vår dumhet.
Jag har skapat en sida för att visa hur sverigedemokrater resonerar, där jag lägger upp blandade diskussioner ur olika grupper. Man skulle kunna tänka sig att jag tar det värsta jag hittar, men så är det inte. Det jag postar, och som för oss andra är helt absurda tankegångar, visar den genomsnittlige sverigedemokratiske facebooksanvändande väljarens attityd. Det är få som säger emot, och den enda som verkligen tar striden mot rasismen, främlingsfientligheten och muslimhatet blir totalt mobbad av de andra.
Jag vet inte om sverigedemokrater är olyckliga för att de hatar invandrare, eller om de hatar invandrare för att de är olyckliga.
Men de är djupt, djupt förtvivlade och känner sig svikna, undanskuffade, nedtryckta, hånade och förlöjligade av oss andra. Deras svar är att stänga av oss andra, sluta sig inom sig själva och ruva på hämnd. Etablissemanget ska straffas. Vi ska minsann få se. Alla vi äckliga PK-häxor och vidriga antirasister. Vad vi ska drabbas av varierar.
Ibland drömmer de sig bort i ett scenario där Jimmie tar över och vi andra får skämmas när allt plötsligt blir bra och vi förstår att vi hade fel. Ibland blir vi istället våldtagna eller mördade, och får då också skämmas. Ibland tar muslimerna över, och då får vi slutligen också skämmas. Metoderna må variera, men skammen ska bli vår, när sverigedemokrater fantiserar fritt.
Göran Hägglund går ut med åtgärder på migrationsområdet. Om det tycker jag:
Helena Trotzenfeldt 