Författararkiv: Helena Trotzenfeldt

Löfvéns inbjudningskort

Publicerat den av

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.

Sverigedemokraterna hatar oss

Publicerat den av

Ehsan Fadakar berättar idag om hur det är att vistas i nationalisternas flöden och fora.

Och jag kan bara intyga: precis så är det. Han har också helt rätt i att nyhetsrapporteringen är totalt olik den andra svenskar möter. Sverigedemokraterna håller sig för sig själva, och deras världsbild skapas och danas av Fria Tider, eXponerat och Avpixlat, som i sin tur kan lansera nyheter som ”i området X blev en pojke rånad på sin cykel av tre andra pojkar som tog den ifrån honom. Vi vet inte vilka de är, men det bor invandrare i området”, eller ”i en ort i Danmark blev en man arg för att han serverades en skinksmörgås. Vi vet inte vem han var, men man kan ju gissa vilken religion han hade.” Följt av ”Skicka hem de jävla apjävlarna som förstör det här (!) landet!” Med mera.

HämndDet är utmattande att läsa vad de delar och skriver. Hatet genomsyrar, fräter, tär. Själv blir jag alldeles slut efter en kvart.

Tänk hur det måste vara att leva som de! Att ha alla dessa absurda tankar snurrande, hela tiden.

Istället för att fråga vad de tjänar, vilken utbildning de har och vad de röstade på senast borde något institut fråga dem hur de mår.

Jag är helt övertygad om att svaren skulle bli att sverigedemokrater mår avsevärt sämre än övriga partiers väljare.

Det finns de som drabbats av olyckor, förstås, och som har anledning att må pest. Men jag vill nog helt ovetenskapligt påstå att även de som inte gjort det är förtvivlade, förbannade och frustrerade mest hela tiden.

Den som inte varit bland dem gör ibland misstaget att tro att de är oengagerade. Sådana finns säkert bland väljarna – särskilt de som kom till strax före valet – men bland dem som kallar sig sverigedemokrater är engagemanget snarare större än bland övriga partiers väljare. Det är bara det att engagemanget enbart gäller svenskar, och så kanske någon enstaka utlänning. Som sköter sig. Eller är adopterad.

Sverigedemokraternas världsbild är ett Sverige som en gång var vackert och rent, och som nu smutsas, solkas och förstörs av invandrare, som överlag är otäcka, otacksamma, lata, dyra, ointegrerbara, krävande, våldtagande, mordiska gökungar. De äter sig feta på vår mat, och knuffar ut våra barn ur boet, hånskrattande åt vår dumhet.

Jag har skapat en sida för att visa hur sverigedemokrater resonerar, där jag lägger upp blandade diskussioner ur olika grupper. Man skulle kunna tänka sig att jag tar det värsta jag hittar, men så är det inte. Det jag postar, och som för oss andra är helt absurda tankegångar, visar den genomsnittlige sverigedemokratiske facebooksanvändande väljarens attityd. Det är få som säger emot, och den enda som verkligen tar striden mot rasismen, främlingsfientligheten och muslimhatet blir totalt mobbad av de andra.

Jag vet inte om sverigedemokrater är olyckliga för att de hatar invandrare, eller om de hatar invandrare för att de är olyckliga.

Men de är djupt, djupt förtvivlade och känner sig svikna, undanskuffade, nedtryckta, hånade och förlöjligade av oss andra. Deras svar är att stänga av oss andra, sluta sig inom sig själva och ruva på hämnd. Etablissemanget ska straffas. Vi ska minsann få se. Alla vi äckliga PK-häxor och vidriga antirasister. Vad vi ska drabbas av varierar.

Ibland drömmer de sig bort i ett scenario där Jimmie tar över och vi andra får skämmas när allt plötsligt blir bra och vi förstår att vi hade fel. Ibland blir vi istället våldtagna eller mördade, och får då också skämmas. Ibland tar muslimerna över, och då får vi slutligen också skämmas. Metoderna må variera, men skammen ska bli vår, när sverigedemokrater fantiserar fritt.

Vi är landsförrädare.

De hatar oss.

Vi behöver börja adressera det.

Komplement till debattartikel

Publicerat den av

Denna sida är ett komplement till min debattartikel i Nyheter24. En tabell kom inte med.

Prognoserna för asylbeviljade och deras anhöriga är hämtade ur Migrationsverkets novemberprognos. Se t ex sidan 68.

migverkstabell

Prognoserna för de nedersta två raderna, dvs övriga anhöriga och arbetskraftsinvandrare med flera, har jag fått direkt från Migrationsverket.

Statistiken för år 04-13 är hämtad från Migrationsverket, och redogörs i detalj för här.

Samtliga siffror är granskade av Migrationsverket.

EDIT: Det löste sig med tabellen, så komplementet behövs inte. Men nu har jag skrivit det, så det får ligga kvar för den som är intresserad.

Hvad vilja Moderaterna med anhöriginvandring

Publicerat den av

11099856276_cd84c41dde_oModeraternas Elisabeth Svantesson har skrivit en motion om anhöriginvandring.

Enligt Anders Lindberg vill M ”splittra familjer”. Han och andra reagerar över att moderaterna nu börjar bära sig åt som sverigedemokrater.

Detta är symptomatiskt för hur folk ur precis alla läger så hjärtans gärna vill etikettera och bunta ihop åsikter. Det är ett oskick, oavsett vem som gör det. Varje åsikt måste stå för sig själv. Man kan inte kritiera någon för att den har en åsikt som liknar en annan och mycket värre åsikt, eller för att åsikten även framförs av exempelvis främlingsfientliga.

Min uppfattning

När det gäller anhöriginvandring prioriterar jag så här:

  1. Minderåriga barn ska leva med sina föräldrar
  2. Sveriges statskassa ska användas sparsamt
  3. Människor som är kära ska leva tillsammans

Den förälder som har barn i Sverige, och det barn som har en förälder i Sverige, ska få bo här.

I övrigt bör försörjningskrav gälla, tycker jag. Partners ska vara välkomna, men den som tar hit dem måste försörja dem, eller också måste de kunna försörja sig själva. Visst. De får gå på SFI och i övriga skolor precis som alla andra med uppehållstillstånd, men mat och husrum ska inte vi andra stå för.

Så är det inte idag. Försörjningskravet gäller i praktiken enbart den som har ett korttidsuppehållstillstånd i Sverige, och vill ta hit en partner utan barn. Alla andra är undantagna. Men jag vill stryka Utlänningslagen 5 kapitlet 3c, punkt 2-6. Se längst ner.

Jag respekterar den som inte håller med, utan istället tycker att även den som lever av samhället måste få bli kär och leva med någon från ett annat land. Det handlar ytterst om vad vi vill göra för pengarna vi äger gemensamt. Där har vi alla olika grundsyn.  Finns ingen anledning att störa sig på det, åt någotdera hållet.

Ett undantag vill jag dock göra, och det är för anhöriga till barn som kommit som Sverige som ensamkommande barn och beviljats uppehållstillstånd utan asylskäl för att föräldrarna inte går att få tag på, där föräldrarna sedan plötsligt dyker upp. Vi tog för något femtontal år sedan bort möjligheten att göra så, vilket helt tog bort den så kallade ”ankarbarnsproblematiken”, som var mycket traumatisk för dem som skickades hit, och mycket dyr för Sverige. Idag kan ett ensamkommande barn vara anknytningsperson om och endast om det fått asyl.

Röran runt motionen

Hanif Bali menar att Lindberg har fel, och det stämmer ju när han kategoriskt uttrycker att M vill splittra familjer – för det går inte att utläsa ur motionen. Däremot går det inte att utläsa att de INTE tänker göra det heller. Därför tycker jag det hade varit bättre om Elisabeth Svantesson varit tydligare i sin motion. Just nu står det bara vad som är ”viktigt”:

”Det är viktigt att familjers möjlighet till återföreningar efter separationer orsakade av krig och förföljelse inte försenas i onödan. Särskilt viktigt är detta för barn. Därför undantas också barnfamiljer i dagens system. En stor del av anhöriginvandringen till Sverige består dock inte av barn och föräldrar som återförenas i Sverige.”

Jag har uppfattat att Hanif menar att barn till flyktingar ska undantas. Det är mycket nära min egen uppfattning, men jag tycker det är lättare att säga att barn till den som är svensk eller har beviljats uppehållstillstånd ska undantas, utan att trassla in sig i typen av uppehållstillstånd. Den svenske medborgare som flyttar utomlands och sedan återvänder med barn har i alla fall möjlighet att göra även dem till svenska medborgare, för att kringgå ett försörjningskrav. Arbetskraftsinvandrare har ju redan försörjning. Enda möjligheten jag kan se är den man som har PUT, inte är flykting, saknar försörjning, och som på en resa utomlands skapat ett barn i ett annat land, och nu vill ta hit mamman och barnet.

Migrationsfrågor är så infekterade. Det går inte att peta på en ensam fråga utan att alla parter reflexmässigt intar stridspositioner.

Vi måste sluta med sånt.

Ur Utlänningslagen 5 kapitlet

3 b § Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person enligt 3 eller 3 a § får beviljas endast om den person som utlänningen åberopar anknytning till kan försörja sig och har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen. Lag (2010:175).

3 c § Kraven i 3 b § gäller inte om den person som utlänningen åberopar anknytning till är
1. ett barn,
2. medborgare i Sverige, annan EES-stat eller Schweiz,
3. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting,
4. en utlänning som tagits emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelat om överföring av
skyddsbehövande till Sverige (vidarebosättning),
5. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt
skyddsbehövande, eller
6. en utlänning som har permanent uppehållstillstånd och som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd för bosättning i
minst fyra år. Lag (2010:175).

3 d § Kraven i 3 b § gäller inte om sökanden är ett barn och den som barnet åberopar anknytning till är barnets förälder. Kraven i 3 b § gäller inte heller om barnets andra förälder ansöker om uppehållstillstånd tillsammans med barnet. Lag (2010:175).

3 e § Utöver vad som följer av 3 c och 3 d §§ får undantag från kraven i 3 b § medges helt eller delvis, om det finns särskilda skäl. Lag (2010:175).

Jag avgår sa han inte

Publicerat den av

voteringAlla, inklusive jag, har uppfattat att Stefan Löfvén sagt att han ska avgå om budgeten faller.

Nu säger han att så har han icke sagt, utan bara att han inte regerar med någon annans budget. Jag blev lite förvirrad, och började googla för att se om detta stämmer, men det verkar faktiskt vara sant att han inte sagt att han avgår, utan det är bara en tolkning precis alla har gjort. Lurigt det där – jag trodde verkligen att han använt ordet ”avgå” – så många rubriker jag läst som sagt det. Påminnelse om att alltid gå till roten – i detta fall hans faktiska ord.

Vad han säger nu verkar vara att det går att sitta kvar och lösa det där med budgeten.

Går det? Ja och nej, enligt denna artikel. Dvs beslutad budget ligger, men det går att fixa och trixa.

Det tänker tydligen Löfvén göra med C och Fp, men si, det lär inte gå, eftersom Alliansen många gånger sagt att de tänker köra alla budgetfrågor gemensamt i år. Däremot är han välkommen att adressera hela Alliansen. Alliansen är alltid benhårda med de ändrar inga överenskommelser. Vi kan vara nästan helt säkra på att så är fallet även nu. De är tighta efter åtta år av nära samarbete. Inga knivhugg i ryggen någonsin.

Då är ju nästa fråga: Varför skulle Alliansen ändra sig på någon punkt när de redan fått igenom sin drömbudget?

Många menar att Löfvén kan komma att avgå och sedan komma igen med en ny regering. Den kan se ut så här: S, S+MP, S+MP+V. Hypotetiskt kan Allianspartier ingå, men det är osannolikt. De har sagt nej till det. Men en sådan manöver kommer ju inte att ändra det faktum att budgeten ligger. Tror inte den pragmatiske Löfvén ser någon poäng med detta, såvida han inte tröttnat på MP och vill ha en ursäkt att bli av med dem.

Denna situation är inte ny för att vi har ett ”exceptionellt parlamentariskt läge”, utan enbart för att Alliansen lägger en gemensam budget. Mandaten har skiftat i antal efter valet, men läget är exakt detsamma som Alliansens under den gångna mandatperioden.

En intressant observation är att när Alliansen regerade var det fel, för att de regerade ”med stöd av SD”.

När S inte kan regera är det Alliansens fel för att de ”ger SD makt”.

Jag har aldrig någonsin sett någon föreslå motsatsen, dvs att det var S’ fel att Alliansen inte fick igenom vissa frågor (förutom brytpunkten för statlig inkomstskatt, men där gjorde de en riktig fuling, som Alliansen sagt att de inte tänker ägna sig åt), och jag har inte sett någon enda person beklaga sig över att S+MP nu regerar ”med stöd av SD”.

Nu höjs krav från alla håll, inte minst Stefan Löfvén i intervjun ovan, på att Alliansen måste splittra sig för att hjälpa S+MP-regeringen.

Man kan vända på det. Vad sägs om en Alliansregering som får hjälp av S och MP?

Det känns faktiskt mycket mer stabilt.

Knappbristen och budgetstrulet

Publicerat den av

voteringJag har märkt att få fattat förvirringen runt budgeten. Men det finns ett perspektiv som ingen nämnt, så därför tänkte jag förklara på ett helt nytt sätt.

Så häng med. Det blir kul, jag lovar.

Problemet och workarounden

BudgetDet finns ett problem, och det finns en workaround.

Problemet är att det bara finns två knappar att lägga en röst med i kammaren.

Men det finns oftast många fler budgetar att rösta på. Denna gång finns det tre.

Tanken är att den som tagit fram eller varit med och förhandlat om en budget ska rösta på den budgeten. Varken mer eller mindre.

Hur det är tänkt att fungera

Budget2Så för att kunna votera om tre eller fler budgetar har man skapat workaround.

Man ställer helt enkelt budgetarna mot varandra två och två. Vinnaren i första omgången går vidare till andra.

Systemet fungerar eftersom den som inte deltar med en budget förväntas lägga ner sina röster. På så sätt vinner den av de tre budgetarna som flest vill ha. Varje parti röstar alltså på en (1) budget.

Hur det riskerar att fungera

SDs röster i andra omgången kan få Alliansens budget att vinna över regeringens.

SDs röster i andra omgången kan få Alliansens budget att vinna över regeringens.

Den ”praxis” alla pratar om handlar alltså inte bara om en rutin eller vana som råkat uppkomma, utan är en förutsättning för att workarounden ska fungera.

Om SD i andra omgången fullföljer sitt hot och lägger sina röster på Alliansens budget kan man se det som ett sabotage mot ett gentlemen’s agreement. De har då röstat på två olika budgetar, vilket aldrig tidigare skett (enligt vad jag förstått).

Det är därför Annie Lööf sa att man borde lagstifta mot förfarandet. Det lät för många som om hon vill lagstifta mot SD, och det togs verkligen emot så bland nationalisterna, men jag tror att det hon vill göra är att hitta ett sätt där man bara kan lägga sina röster på en budget. Det borde i sig inte vara så svårt. Man kan votera på annat sätt än med knappar.

Men givetvis kan då SD ändå helt avstå från att lägga fram ett förslag, så om de verkligen givit sig den på att fälla regeringen går det i alla fall.

Men hur …?

Poängen är att budgetpropositionen ska vinna, men motionerna är viktiga också. De är en sorts statement nu och för framtiden. ”Vi är visserligen i opposition, men så här skulle vi vilja göra.” I all framtid kommer det att stå i loggarna att så här röstade respektive parti.

Man kan förstås tycka att Alliansen kan ju bara lägga ner sina röster, så blir det inget strul.

Men då missar man den större bilden. Den historiska bilden. Den där det i alla tider framgår att ”så här röstade Alliansen år 2014”. Jag förstår att de inte vill avstå från att rösta. De har lagt ner massor av arbete, och vill lägga sina röster och känna att nu har vi sagt det vi vill säga. Men de vill inte ha något extraval – helt enkelt för att det är dyrt för Sverige på flera plan – inte bara kostnaderna för själva valet, utan också kostnaderna pga osäkerheten för marknaden och det beslutsvakuum som uppstår. Det handlar om många miljarder. Dessutom finns inget som tyder på att valresultatet skulle ändras nämnvärt. Några ledamöter skulle säkert åka in och ut, men det större läget skulle nog kvarstå.

Jag tror faktiskt att Alliansen därför ändå kommer att hitta ett sätt att inte fälla regeringen. Kanske genom att en mindre grupp ledamöter från alla fyra partier avstår från att rösta. Men jag är inte säker.

Problemet är att SDs väljare är emot etablissemanget. De är fullständigt ointresserade av att hålla stilen och respektera turer och praxisar. Alla är ändå emot dem och mobbas, så varför ska de sköta sig? För SD råder undantagstillstånd. Alla medel är tillåtna. De har en chans att rädda Sverige och det är här och nu.

Och då blir det så här.

Tycka som Hitler

Publicerat den av

ÅsiktsöverlappDetta är ett erkännande. Jag delar Hitlers åsikt att hundar är fantastiskt trevliga djur. Liksom Hitler kan jag knappt tänka mig ett liv utan hund.

Alltså måste jag vara nazist.

Eller hur?

Guilt by åsiktsöverlapp är en sån där tjatig, retorisk dumhet som jag, liksom många andra, råkar på titt som tätt. Jag har stört mig så länge på detta otyg att här kommer nu en gång för alla ett inlägg i frågan, så kan jag och övriga som vill spara det och hänvisa till det i fortsättningen, när någon gör så.

  1. Att jag skriver om främlingsfientlighet betyder inte att jag stöttar dem som vill slå sverigedemokrater. Inte heller betyder det att jag är extremvänster eller att jag vill sätta män i koncentrationsläger.
  2. Sverigedemokrater idag är oftast inte nazister. Längre. De vill i regel inte döda människor av annan hudfärg eller etnicitet.
  3. Den som röstar på Vänsterpartiet är inte ansvarig för vare sig Maos eller Stalins gärningar. Kommunismen, lika lite som andra -ismer, har inte dödat människor. Däremot har vissa kommunister gjort det. Inget tyder på att Jonas Sjöstedt vill avskaffa demokratin eller mörda folk. Han har tagit avstånd genom att sluta kalla sig kommunist. Så ge honom och andra vänsterpartister ett break.
  4. Muslimer överlag är inte ansvariga för ISIS, elfte september eller annan extremism, lika lite som kristna är ansvariga för Breivik.

Varje åsikt måste stå på egna ben, och vägas och värderas individuellt.

Hur kan det inte vara självklart?

SD röstar på Alliansens budget

Publicerat den av

Golden treeDet är intressant att bläddra i Jehovas vittnens tidningar. De handlar om två delar: Det ena är hur det underbara himmelriket ska bli efter domedagen. Komplett med bilder på betande lamm på ängar och lyckliga människor som möts där. Det andra om hur vi bör leva och agera här och nu för att ta oss dit. Dels drömmen och dels vägen dit, alltså. Detta med att hitta lyckan här och nu finns däremot inte med alls. Jehovanerna lever för paradiset.

Vi som följer SD slås ofta av hatet – den där massiva avskyn mot alla jävla invandrare/muslimer och kommunister som förstör vårt land. Hur orkar folk lägga så mycket energi på att hata? Det är obegripligt för oss som inte delar deras tankegods.

Men egentligen ligger inte hatet i botten. Allra längst ner finns något helt annat.

Sveriges nationalister har en dröm om ett bättre land. Det landet ser ut lite grann som jehovanernas drömland. Gröna ängar, betande kor, röda stugor, blonda flickor som dansar i folkdräkt. Vi hyllar nationalskalder och konstnärer. Vi pratar svenska utan brytning, och vi tar hand om varandra på Per-Albinskt maner. Det finns ingen brottslighet, alla har jobb och allemansrätten respekteras.

Detta, ungefär, hade vi på femtiotalet, men sedan förstördes det av kulturvänstern i velour, eftersom de hatar allt som en nationalist håller kärt. Med flit har de låtit miljoner lata, inavlade våldtäktsmän flytta hit, och snart har vi snart inte rätt att fira jul eller äta pepparkakor, och alla svenskor kommer att knölas in i burkor.

Hatet är alltså en konsekvens av den förstörda drömmen. Det är viktigt att komma ihåg det. Sverigedemokrater är hatare för att i botten finns en kärlek – till landet, vår historia och det som varit.

Om vi förstår det förstår vi också resten.

Sverigedemokraterna vill inte slänga ut alla invandrare enligt det nuvarande partiprogrammet. Det är sant. De som bor här ska få bo här. Men det är inte för att SD tycker att de borde vara här, utan för att det är inhumant och inte särskilt populärt att säga att folk ska flytta som levat här halva sitt liv. Innerst inne vill dock få nationalister egentligen ha utlänningar här. De får stanna på nåder. Om de sköter sig och accepterar svensk kultur och glömmer sin egen. Men fler ska inte komma hit. Inflyttningarna måste omedelbart hindras.

Det val vi just hade i Sverige präglades av stark visionslöshet från alla partier. Det är inte så märkligt. Vi har, enligt de flesta av oss, ett riktigt bra land, och sedan kan vi vilja justera skattesatser och välfärd upp eller ner beroende på om vi är vänster eller höger, men några omvälvande förändringar finns inte på kartan.

Men Sverigedemokraterna har en vision om Utopia som kraftigt skiljer sig från det land vi lever i idag. De har också en bild av vår tillvaro som är extremt mycket mer negativ än den de flesta av oss andra bär på. Det är katastrof. Muslimerna kräver böneutrop. Gamla svälter ihjäl. Afrikaner lurar i buskarna på jakt efter blondiner att våldta. Ingen är trygg. Och snart är pengarna slut.

Medan vi andra ser en bra tillvaro som behöver putsas på ser alltså nationalisterna ett land på väg ner i avgrunden, men en möjlighet att leva i paradiset. Och det är där hatet kommer in.

Hatet och även rasismen är alltså inte basen, utan en konsekvens.

Sverigedemokraterna har målat upp sin dröm och fått sina väljare att tro på den på samma sätt som många andra samhällsomvälvare, både onda och goda:

  • Hitler
  • Martin Luther King
  • Ghandi
  • Mao
  • Wallace

Sverigedemokraterna bringar hopp till den som är förtvivlad och känner sig undanskuffad och missförstådd. De bekräftar att det finns en grundorsak till allt som är fel, och det är muslimerna, som måste bort.

Det är inte sällsynt att nationalister pratar om att ta till vapen. De flesta gör det inte, men få säger emot när frågan kommer upp. De är så otroligt frustrerade, och nu när flyktingströmmarna är större än normalt finns en sense of urgency som gör dem direkt desperata. När vi ser det för oss andra obegripliga hatet i kommentarsfält är det just denna desperation de ger uttryck för. Är man inte med dem är man emot dem. Och då förtjänar man deras avsky. Det råder undantagstillstånd.

Lena Mellin, som är en av Sveriges mest insiktsfulla politiska skribenter, utgår från att SD inte kommer att rösta på Alliansens budget, eftersom de så ofta framför att de vill ta ansvar. Hennes slutsats är logisk. Hon har följt SD i Riksdagen och sett hur de agerar. Men hon saknar en pusselbit, och det är gräsrötterna.

I SD-fora är man totalt enig: Sverige står på avgrundens kant och tittar ner. Partiet har en enda chans, och det är att fixa nyval. Blir det extraval kan de kanske få femtio procent av rösterna och rädda Sverige innan det för alltid är försent. Tar de inte den chansen har de svikit sina väljare. Att femtio procent inte är realistiskt spelar inte någon roll. Det är ett halmstrå.

Visst. Väljarna kommer inte att gå till andra partier om partiledningen inte lyssnar. Men det kommer att bli extremt svårt, pedagogiskt, att förklara varför man försuttit möjligheten för de förtvivlade massorna.

Jag har mycket svårt att tro att partiet klarar att stå emot det trycket.

För oss som följer nationalistiska fora är det därför uppenbart:

SD kommer att rösta på Alliansens budget. Allt annat är otänkbart.

Varför vi inte röstar på SD

Publicerat den av

Jan Sjunnesson, chefredaktör för SD-tidningen Samtiden, efterlyste en åttiosjuprocentare som ville läsa och möta ett inlägg skrivet av Gunnar Sandelin.

Här är mitt svar.

Mina generella kommentarer är att det finns mycket som väger in när vi väljer parti. Exempelvis finns det de som hävdar att om alla röstar på vad de tjänar mest på blir det bra, rent demokratiskt. Men då skulle ett parti som lovar att beslagta all egendom för alla som bor i Göteborg och dela ut den bland resten av oss vinna, eftersom göteborgarna är i minoritet. Vi röstar ju inte bara av egoism, utan också för att vi tycker något är rätt, och för det samhälle vi vill leva i, oavsett om vi är vänster eller höger.

Så när Sandelin räknar upp nio små och stora, reella och hypotetiska nackdelar med invandring och indirekt säger ”håller ni med om detta måste ni rösta SD” blir det lite bisarrt, eftersom han inte har med en enda fördel med invandring.

Jag tycker faktiskt att den mest klockrena meningen i Sandelins text är inte hans egen, utan ett citat han framför: ”Om man dessutom anser att invandring är en alltför våldsam omvandling av Sverige och därför en ödesfråga …”.

Det är precis där, enligt min subjektiva mening, efter att ha följt nationalism på nära håll i fem år, som den fundamentala skillnaden mellan trettonprocentare och åttiosjuprocentare ligger:

Nationalister ser invandrare och invandring primärt som problem, och så finns det undantag. Goda invandrare, som bidrar. Men resten förstör, kostar pengar och trasar sönder det homogena, vackra samhälle vi hade för ett halvsekel sedan. Man ser integrationsproblemen som ett bevis på att man har rätt, och hoppar i analysen helt över det faktum att de allra flesta invandrare faktiskt smält in perfekt i det svenska samhället.

Vi övriga ser invandrare och invandring primärt som något bra, och så finns det undantag. Människor som kommer hit, utnyttjar systemen och förstör. Men resten är en tillgång, antingen direkt, som med arbetskraftsinvandrare eller kärleksinvandrare, eller på sikt, som i fallet flyktingar. Vi ser integrationsproblemen som något som vi alla har ett ansvar för att åtgärda, men är ändå glada över att de allra flesta invandrare faktiskt har smält in perfekt i det svenska samhället.

Flyktingsituationen

Jag och många med mig ser dock allvaret i den situation som råder idag. Det är inte där skillnaden ligger mellan nationalister och övriga svenskar. Vi fattar. Det är illa. Men jag kan inte svara för alla, utan beskriver hur jag resonerar.

Den absolut största frågan för mig är hur vi får Europa att ta ansvar för dem som flyr från ISIS. Det är inte humant att låta miljoner människor bo i tältläger i Libanon och Jordanien, när de inte kommer att kunna flytta hem på flera år, om någonsin. Jag anser att EU gemensamt successivt borde tömma lägren på de flyktingar vars hem är förstörda, och dela upp flyktingarna solidariskt mellan de rikare länderna, dvs Västeuropa. Fokus ska vara på dem som har minst chans att återvända under de kommande fyra åren.

Jag inser att den som hatar flyktinginvandring får hicka av att läsa ovanstående, men ärligt talat tror jag inte det för Sveriges del skulle innebära någon större antal i reda tal räknat, med tanke på hur många vi ändå planerar att ta emot.

Att vilja ”hjälpa på plats” är en sorts hån för mig. Visst ska UNHCR ha pengar så de kan klara mat, medicin och tak över huvudet för flyktingar i flyktingläger, men det löser ingenting på sikt. När människors hem inte går att återvända till existerar inte ”på plats”. Det som finns är istället ”på en annan plats som inte är här”. Jag önskar SD kunde säga det istället. ”Vi vill hjälpa flyktingar på en annan plats.” Det skulle vara ärligare.

Det är för övrigt en vitt spridd missuppfattning bland SD-anhängare att enbart SD vill ge pengar till UNHCR. I själva verket har Sverige skänkt pengar via biståndet i alla år. Jag har läst flera bisarra inlägg i olika SD-fora där någon hört någon icke-SD-person uttrycka att vi behöver ge mer pengar till flyktinglägren, och reaktionen blivit ”Men kolla de snor SDs idé vaddå det har ju Jimmie sagt hela tiden och inte någon fattar det!”, följt av typ hundra medhållande kommentarer. Jävla PK-människor som aldrig kan erkänna att SD visste bäst.

Att det optimala är att människor lämnar flyktinglägren och flyttar till helt andra länder gäller förstås inte generellt i alla konflikter. Finns det möjlighet att den klaras upp kan det vara bättre att folk väntar i närheten för att sedan kunna återvända. Men det gäller för ISIS-området just nu. Och med ISIS-området menar jag inte hela Syrien och Irak, utan de delar där ISIS härjar.

Hjälpa på plats kan man däremot med fördel tillämpa på exempelvis tiggare. De har hem. De är ”bara” utfattiga. Att via EU stötta dem till försörjning där de bor, i Bulgarien och Rumänien, är det mest meningsfulla. Men medan de är här behöver de tak över huvudet och mat för dagen.

Nå. Detta ovan är min inställning. Hur representativ den är för övriga åttiosjuprocentare vet jag inte. Vi är liksom inte så homogena, och de flesta har uppenbarligen inte den koll på siffror jag har – inte för att de inte bryr sig om landet eller sina medmänniskor, utan för att de helt enkelt har andra frågor som upptar deras intresse.

Så sammanfattningsvis kan sägas att vi väljer inte parti för en och endast en fråga. Vi väljer en helhet.

På något sätt känns det som om ni sverigedemokratiska väljare hela tiden missar det när ni försöker förstå oss andra.

Listan

att under de närmaste fyra åren beräknas ytterligare en halv miljon människor att beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige

De som kommer till Sverige under de närmaste fyra åren är:

  • 320 000 flyktingar och deras anhöriga
  • 120 000 övriga anhöriga, främst kärleksinvandrare, som redan har bostad och försörjning
  • 80 000 arbetsmarknadsinvandrare, som redan har försörjning
  • 40 000 studenter, som i regel lämnar landet efter något eller några år
  • Något tusental adoptivbarn
  • 80 000 EU-medborgare som ansvarar för arbete och försörjning

De första två siffrorna är Migverkets prognos. För de övriga har jag grovt dragit ut linjerna.

Samtidigt har vi en utvandring på ungefär 200 000, om vi drar ut linjerna.

Det är därför lite meningslöst att prata om PUT, för det är en stor skillnad på vilka krav de som flyttar hit ställer på samhället. För ”sådana som jag” är människor, med vissa undantag, tillgångar på sikt, men jag ser också att en flyktingrelaterad invandring på 320 000 personer är problematisk, och ställer krav på samhället. Jag vill se svar från politikerna på hur de ska lösa den. Men det svar SD ger är inte min lösning.

att en majoritet av dessa är lågutbildade muslimer som aldrig tidigare levt i en demokrati

Nu blir jag lite elak, och hänvisar till den vallokalsundersökning som gjordes 2010, och som säger att SDs väljare hade lägre utbildning än Sveriges invandrare. Huruvida det var så 2014 vet jag inte.

Hursomhelst gäller frågeställningen inte SD, utan de som får permanent uppehållstillstånd.

Och eftersom ni även räknar in arbetskraftsinvandring när ni skriver PUT och femhundratusen vill jag ju påpeka att de som arbetskraftsinvandrar från länder utanför EU (för EU får inte PUT) har inte generellt låg utbildning. Dessutom har de, för att få PUT, bott flera år i Sverige och visat att de kan försörja sig.

Men låt oss i stället fokusera på de 320 000 flyktingarna med anhöriga, av vilka vissa får PUT men inte andra, för jag tror det egentligen är dem ni egentligen avser.

Problemet med att visa siffror runt utbilsning är att det inte går att särskilja dem från övrig invandring i statistiken.

Istället har jag gjort så här:

Migrationsverkets prognos, sid 7, visar vilka länder asylsökande kommer att komma ifrån:

asylsökandeländer

Jag hoppar över Balkan, eftersom de visserligen söker asyl, men de får det inte. Dessutom är ju Balkan uppenbarligen inget land.

Om man går in på SCB, finns där tabellen ”Utbildningsnivå efter födelseland och kön 2013, 25–64 år”. Där kan vi hitta utbildningsnivå på dem som kommit tidigare. En bra handle, tycker jag.

Så här ser tabellen ut, rensad på övriga länder:

utbildning

Om vi nu viktar ihop tabellen ovan med förväntat antal asylsökande 2015 får vi tabellen nedan.

Födelseland Förgymnasial utb. Gymnasial utb. Eftergymnasial utb. kortare än 3 år Eftergymnasial utb. 3 år eller längre Andel 2015
Eritrea 37% 43% 9% 7% 15%
Somalia 51% 25% 6% 5% 6%
Afghanistan 36% 28% 12% 14% 4%
Irak 31% 28% 15% 22% 19%
Iran 10% 37% 17% 33% 1%
Jordanien 18% 34% 20% 21% 19%
Libanon 35% 39% 11% 12% 19%
Syrien 38% 27% 17% 12% 19%
Viktad summa 33% 33% 14% 15%

Enkelt uttryckt: en tredjedel förgymnasial utbidlning, en tredjedel gymnasial, en sjättedel universitet under tre år, och en sjättedel verkligt högutbildade.

Mot detta kan förstås hävdas att de utrikes födda kan ha skaffat sig utbildningen i Sverige, men jag tycker ändå tabellen är relevant, eftersom den i så fall visar potential. Man kan också hävda att Afghanistan och Somalia har hög analfabetism bland sina invånare, även om det enligt vad jag läst inte gäller dem som kommer till Sverige, men med tanke på hur få de beräknas bli spelar det mindre roll.

Vad gäller deras religionstillhörighet är det riktigt att ungefär 80 % av flyktingarna är muslimer, men för mig är detta inte ett problem, eftersom jag skiljer på muslimer och militanta islamister. Jag drar också slutsatsen att den som lämnar ISIS-området gör det för att den inte är jihadist. Jag vet att många nationalister istället tänker sig att bland flyktingarna finns ISIS-representanter som har en långsiktig plan att ta över Sverige, men jag delar inte den gissningen av den anledningen att jag tror de ISIS-anhängare som befinner sig i området har häcken full ändå. Att långsiktigt infiltrera Sverige borde inte ligga jättehögt på priolistan.

Att det skulle vara ett problem att människor från tredje världen inte tidigare levat i en demokrati är jag inte med på alls.

att inströmningen inte är tillfällig utan kommer att öka ytterligare

Mja. Om vi pratar flyktingrelaterad invandring (dvs flyktingar och deras anhöriga) räknar Migrationsverket med en minskning år 2018. Denna siffra är förstås vansklig. Det kan bli en minskning både förr och senare. Men om vi ska gå efter vad vi har idag är det den som gäller.

att Migrationsverket begärt ytterligare 48 miljarder för att under de närmaste fyra åren kunna hantera asylansökningar och ordna med flyktingförläggningar och att detta bara är en bråkdel av den verkliga kostnaden

Det var en mystisk mening. Ökning eller eller minskning av vad de begär är inte på något sätt relevant – det visar ju bara att de underestimerat tidningare – det som är relevant är huruvida beloppet kommer till meningsfull användning.

att det inte finns jobb för nykomlingarna (Sverige har extremt få jobb tillgängliga för lågutbildad arbetskraft jämfört med snittet inom EU)

Nu är de för det första inte lågutbildade, för det andra är inte arbetsmarknaden statisk, och för det tredje är det både arbetslöshet och brist på arbetskraft i Sverige.

Jag har alltid svårt att argumentera människor som ser arbetsmarknaden och landets ekonomi som en säck med jobb. När de är slut är de slut. Jag vet inte hur jag ska börja förklara ens, när man resonerar på den grovt förenklade nivån. Sorry.

Vad jag däremot kan säga är att jag håller med om att vi behöver bli bättre, rent generellt, på att få en arbetsmarknad som matchar vår befolkning. Jobb ska finnas där folk bor, och människor ska ha utbildning som passar de jobb som finns. Det är ALLTID en utmaning för de styrande. Oavsett invandring. Betyder det att jag inte är bekymrad över hur 320 000 nya invånare, varav kanske 250 000 är vuxna, ska fogas in i Sverige? Absolut inte. Jag ser svårigheten.

att bostadsbristen redan nu är mycket svår

Bostadsbrist är ett tillfälligt problem. Det löser man inte genom att reglera befolkningen, utan genom att bygga bostäder. Såvitt jag förstått har vi byggt oss ur den värsta krisen redan om några månader.

att mer än 550.000 människor bor i 186 utanförskapsområden, som inte fanns för 25 år sedan. (I ett utanförskapsområde förvärvsarbetar färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder och färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg eller färre än 70 procent röstande i senaste kommunalvalet)

En del av dem fanns för 25 år sedan. Men absolut. Utanförskapsområdena är något för politikerna att ta tag i. Dock ser jag inte att SD har ett enda svar på det problemet. Peka gärna på relevanta motioner eller avsnitt i partiprogrammet om jag har fel.

att Sverige enligt polisens rapportering nu har 55 ”no-go-zoner” dvs. områden där uppgörelsen bland kriminella kan resultera i skottlossning på öppen gata, där invånarna inte törs avge vittnesmål och där polisen inte är välkommen

Se ovan.

att svensk kriminalitet i en europeisk jämförelse är skämmande hög, uppklaringsprocenten skrämmande låg och invandrare är starkt överrepresenterade, i synnerhet när det gäller vålds- och sexualbrott

Svensk kriminalitet i europeisk jämförelse är INTE skrämmande hög. Vad jag tror du far efter är istället våldtäktsstatistiken. Men där är ju BRÅ fullständigt tydliga med att vi inte alls är värre än andra länder, men att vi dels räknar fler brott till våldtäkt, och dels har en högre andel kvinnor som anmäler. Har skrivit mer om detta här.

Invandrare är överrepresenterade vad gäller brott, det är riktigt. Därför är det bra om Migrationsverket i det fall det är möjligt blir bättre på att kolla bakgrund på dem som får uppehållstillstånd, och jag har inget emot att vi blir hårdare med att utvisa brottslingar som inte är svenska medborgare.

Dagens Samhälles räknevurpa igen

Publicerat den av

Dagens Samhälle skrev en artikel, som jag mötte först på Motargument och sedan som replik hos Dagens Samhälle. Repliken fick ett omedelbart svar, och här är mitt svar på det svaret.

Det blir fort förvirrande när man argumenterar med siffror, så jag tänker försöka illustrera istället.

Om vi delar upp invandringen i två grupper – flyktinginvandring och övrig invandring – faller anhöriginvandringen i båda kategorierna. Anhöriga till flyktingar (vilket man är i sex år från asyl) kan normalt inte försörja sig själva, och blir en kostnad för samhället. Övriga inte så.

Migrationsverket räknar med att det kommer 369 600 flyktingar och flyktinganhöriga under åren 2014-2018. De anhöriga räknas som 40 % av flyktingarna, med något års fördröjning. Därom är jag och Dagens Samhälle helt överens. Och jag har även dubbel- och trippelkollat med Migrationsverket.

Men sedan gör Dagens Samhälle en märklig kullerbytta. Man tittar nämligen på samtliga anhöriga för de gångna åren, dvs även adoptivbarn och kärleksinvandring trots att Migrationsverket särar på siffrorna, och räknar med att även den invandringen gör att flyktingars anhöriga ökar. Det finns ingen logik i det.

Jag kör nu matematik simple stupid. Vi räknar pluppar. Varje plupp är 5000 personer.

  • Gula är flyktingar.
  • Gröna är flyktingars anhöriga, dvs de som kommer under de sex år deras anknytningsperson räknas som flykting.
  • Blå är övriga anhöriga. Främst kärleksinvandrare och en liten grupp adoptivbarn, men deras anhöriga är invånare som inte är flyktingar. De blå har således INGENTING med flyktingar att göra. Visst. Den anhöriga kan en gång ha varit asylsökande, men i så fall har det gått sex år eller mer.
  • Rosa är övriga. Arbetskraft, studenter osv.

Det har varit så här i genomsnitt under åren 2004-2013 (den gröna ska egentligen vara 1,2 huvuden eller 40 % av de gula):

1

Migrationsverket räknar med att det blir så här (med reservation för att jag inte kollat de blå och rosa plopparna, men för sakfrågan spelar det ingen roll):

2

Jag håller med Migrationsverket. De gröna ökar när de gula ökar, i proportion. Med något års fördröjning.

Men det är denna matematik som Edman underkänner. Istället tycker han att eftersom de gröna OCH blå plopparna historiskt varit 2,1 gånger de gula MÅSTE den proportionen fortsätta finnas. Och då blir det grovt räknat så här:

3

Det vill säga Edman menar att det kommer mer än dubbelt så många anhöriga till flyktingar som flyktingar under de kommande fyra åren. Trots att en flykting inte får ta hit någon anhörig förrän den fått asyl, vilket tar bortemot ett år. Det är en fullständigt orimlig slutsats.

Jag håller fortfarande fast vid att min och Migrationsverkets siffror visar en allvarlig situation. Jag vill upprepa det, för det tål att sägas. Det är inte konklusionen utan överdriften jag värjer mig emot.

Så lite kommentarer till Dagens samhälles replik på min replik.

Jag blir uppläxad i rubriken för att jag tycker deras matematik liknar Hassans. Det kan jag ta. Alla gillar inte Hassan. Eller min retorik.

Sedan säger han att han stämt av ”med experter samt tjänstemän på Migrationsverket, som unisont menar att det är rimligt att kalkylera med minst en halv miljon flyktingar och anhöriginvandrare fram till 2018”. Jag vet inte riktigt hur denna avstämning gått till, för jag skickade hela min replik till Migrationsverket, och fick svar att siffrorna stämmer. Men jag ska kolla en gång till.

Slutligen stå det att ”det finns aktivister som av egna politiska skäl …”. Att på det sättet antyda att den som inte håller med, dvs jag, är en ”aktivist” som drivs av ”egna politiska skäl” är helt oacceptabel retorik. Det är samma fulknep som att påstå att den som vill diskutera flyktinginvandringen fiskar i grumliga vatten.

Framtiden får utvisa, säger Edman. Och det är förstås sant. Men matematik har den egenskapen att den har ingen agenda. Den är rätt eller fel. Oavsett vad framtiden utvisar kvarstår det faktum att Edman och Dagens Samhälle här och nu givet de siffror vi båda använt har räknat fullständigt fel.

Vilket skulle bevisas.

EDIT: Migrationsverkets kommentar:

”Har kollat med prognosmakarna och de vidhåller att DS blandar ihop siffrorna. Det finns ingen samvariation mellan antalet uppehållstillstånd till asylsökande och kategorin ”övriga anhöriga”, alltså de som inte är flyktinganhöriga. Räknar man ihop den asylrelaterade migrationen under perioden så landar man på den siffra du nämner. Den inkluderar då direktinresta anhöriga till personer som fått skydd. Om DS har stämt av med experter på Migrationsverket kring uppskattningen ”en halv miljon” så måste det ha byggt på att de olika kategorierna har buntats ihop. Resonemanget om relationen 1:2 är hursomhelst felaktigt om man vill beskriva kopplingen mellan asyl och följdinvandring av anhöriga. Sen har jag inte räknat på vad totalsumman skulle bli om man räknar samman delmängderna asylsökande som fått tillstånd, flyktinganhöriga och övriga anhöriga. Jag vet inte hur relevant antalet i den sistnämnda kategorin är för det DS vill säga. Om man tar med anhöriga som inte har rätt till etableringsstöd  så blir ju i vart fall kopplingen till samhällsresurser inte lika stark.”