Du är min vän. Men jag är nu oerhört besviken på dig, eftersom du sviker muslimska flickor. Du offrar dem för att du anser att muslimer som grupp är viktigare än deras döttrar.
Du kallar dig feminist. Jag kallar dig just nu hycklare. En feminist ställer inte upp på förtryck av flickor.
Vi tycker lika. Vi har skrivit artiklar tillsammans. Vi har debatterat på nätet. Vi är helt överens i stora frågor. Muslimer förtrycks, förföljs och hatas, i Sverige och i världen, metodiskt och iskallt, på samma sätt som judar i Tyskland före andra världskriget.
Med emfas och avsky reagerar jag liksom du då kvinnor i hijab kränks. Det är för oss båda självklart att en vuxen kvinnas val ska respekteras.
Men en hijab är oftast inte bara en sjal. Det är ett koncept som innebär att hela kvinnan täcks i lössittande tyg, utom händer och ansikte, och ursprungssyftet med hijaben, som då bars av alla kvinnor i Mellanöstern – även kristna och judar – är att göra kvinnan ansvarig för mäns sexualdrift.
Det är därför också självklart att den som tvingas täcka hela sin kropp utom händer och fötter mot sin vilja utsätts för ett övergrepp. Vi måste rikta all vår avsky mot regimerna i exempelvis Iran och Saudiarabien.
Jag hoppas och tror att du som är min vän också håller med om detta, även om vi inte diskuterar det så ofta.
Men igår skrev jag ett blogginlägg där jag påpekade att jag anser att flickor i grundskolan inte ska täckas. Jag har haft den åsikten ett tag, och framfört den ibland, men inte skrivit om den.
Barn är alltid ofria. Barn har vårdnadshavare som fattar beslut åt dem, eftersom de inte är mogna att bestämma själva. Barns självständiga val utvecklas i tonåren.
Heltäckande klädsel är en rättighet när det är ett fritt val. Det är ett förtryck när det inte är det. Det är ett dubbelt förtryck när en liten flicka, som ännu inte har grepp om verkligheten, får lära sig att Gud blir arg på dig om du inte döljer dig nästan helt, medan han är helt OK med att din bror leker i jeans och t-shirt.
Jag anser att vi ska förbjuda huvudbonader inomhus i grundskolan. Det är nämligen enkelt och utan gråzoner. Ingen behöver pekas ut, och det är lätt att förklara för föräldrar. Jag anser nämligen att flickor från 15-16 kan fatta självständiga beslut i denna fråga. Det går att argumentera emot. Det går att hävda att redan från 12 vet de vad de vill. Jag håller inte med, men jag respekterar denna åsikt. Men det går aldrig att argumentera för att flickor mellan sex och tolv som täcks från topp till tå gör det frivilligt även om de själva säger så på en direkt fråga. Aldrig. För de har ännu ingen egen vilja. Deras vilja är ett eko av föräldrarnas.
Vi som är vårdnadshavare fattar beslut åt våra barn. Vi är därför ansvariga för vad de bär för kläder. Och när en liten flicka får lära sig att Gud inte vill att hon visar annat än händer och fötter, då har hennes vårdnadshavare utsatt henne för ett övergrepp. Och då måste samhället kliva in och stötta henne.
Igår insåg jag att du som är min vän duckar för detta ansvar, med den här sortens argument:
Massor av flickor går i krinolinliknande klänningar på våra skolgårdar. De kan inte heller leka.
Varför spelar det så stor roll om håret är täckt?
Det är orättvist om kristna får bära halsband med kors.
Förbjud då religiösa symboler i skolan – inte mig emot.
Tjejer måste ju ha bikini-bh och det slipper killar.
Jag tycker också det är fel. Men det är ett avsevärt mindre övergrepp än att dölja hela tjejen. Ett fel gör inte ett rätt.
Det finns redan lagar. Vi behöver inga fler.
Svenska föräldrar låter flickor gå i klänning men inte pojkar.
Menar du att ALLA muslimers sjuåringar går i hijab?
Det är fel att peka ut muslimer.
Det är det förstås. Nu råkar det bara vara muslimer (en mycket liten del av alla muslimer, ska tilläggas) som täcker sina döttrar från tidig ålder, men jag är självklart emot konceptet även om det utövas av andra.
Jag känner många muslimer. Jag vet inte någon som skulle komma på tanken att sätta en hijab på ett låg- och mellanstadiebarn. Detta är inte ett vanligt fenomen.
”Måste jag konfirmera mig?”, frågade min äldsta dotter när hon var fjorton.
”Nej”, svarade jag.
”Bra, för hade du sagt ja hade jag inte gjort det.”
Det är i 14-15-årsåldern den egna viljan tar form. Det är därför man då är straffmyndig och byxmyndig. Och som sagt: att ställa upp för vuxna kvinnors, och äldre tonåringars, rätt att klä sig som de vill är en självklarhet.
Att se mellan fingrarna när flickor får lära sig att de måste dölja hela sin kropp, även inomhus, för att inte misshaga Gud, och för att andra människor ska tycka att de är rena och kyska, är fegt och ynkligt.
Det är samma förtryck, oavsett om det utövas av vårdnadshavare i Sverige eller av regimen i Saudi.
Och du legitimerar detta förtryck, samtidigt som du kallar dig feminist.
Däremot uppskattar jag inte retoriken i debattartikeln. Jag kommer tillbaka till den senare.
När blir man vuxen? Du får göra det mesta vid 18, utom handla på Systembolaget. Du är däremot straffmyndig och du får ha sex från 15. Från 16 får du i regel bestämma hos vilken förälder du vill bo. Från 12 brukar man lyssna på dig i sådana ärenden. Ibland tidigare. Från tretton får dina föräldrar inte längre sköta dina ärenden i Vårdguiden, har jag precis fått mail om. Du får också ha en Facebookprofil och ett mer avancerat bankkonto.
Det finns massor av åldersgränser som alla strävar efter samma mål: att avgöra när du har en egen vilja och kan fatta egna beslut, och sedan också hållas ansvarig för dessa beslut.
Så när är man gammal nog att fatta beslut om att bära hijab?
Jag har en uppfattning, och jag baserar den på den ganska ingående kunskap om tonårstjejer jag fått från att ha sex barn varav fem är döttrar. Jag anser att man kan fatta ett sådant beslut ungefär vid 15-16 år. Därför är det rätt att förbjuda hijab och andra huvudbonader i skolans lokaler inklusive badhus på skoltid, och följs inte reglerna skickar skolan en orosanmälan till Socialtjänsten.
Men de på vars sida jag brukar stå – anti-islamofoberna – har i många fall helt tappat perspektivet i denna fråga. Hijab jämförs med att bära ett halsband med ett kors. Sju- till femtonåriga tjejer kallas ”kvinnor”.
Låt oss inte hymla. En hijab är inte bara en sjal på huvudet. Det är inte bara håret som är täckt. Det är också i regel hals, armar och ben. Bara ansiktet, händerna och fötterna får synas. Att täcka småflickor från topp till tå handlar om att lära dem att de måste framstå som kyska för att ha ett värde, och att de som inte täcker sig är dåliga. I grunden är hijaben kvinnofientlig och förtryckande och ett sätt att skjuta ansvaret för mäns tydligen okontrollerbara sexuella drifter på kvinnor. Obs: i grunden.
Den som gapar om att det är islamofobi att tycka att småtjejer på 7-8 år inte ska knölas ner i stora tygstycken borde själv pröva att springa, leka, gunga, sitta på varma lektioner och bada täckt från topp till tå med bara händer, ansikte och fötter fria. Eller sätt på dina barn motsvarande tyg. Det vill du inte? Inte undra på. Men du är helt beredd att låta barn betala priset för att du lallande ska kunna skrika ”mobbare” och ”islamofob” till alla som anser att barnets frihet kommer före föräldrarnas?
Hyckleri.
Men när en någorlunda vuxen kvinna fattar ett beslut att bära hijab blir den något annat. Den blir en symbol för hennes självständighet på samma sätt som en nunnas dok eller en prästs krage. Du är inte förtryckt när du bestämt själv. Därför finns ingen motsägelse i att vara helt för att underlätta för alla kvinnor som valt detta plagg att kunna leva sitt liv fullt ut i Sverige.
Jag blir glad av att se modiga kvinnor i hijab ta plats i vårt samhälle.
Många kläder, såsom kortkorta kjolar, är både förtryckande och befriande. Det är inte i sig komplicerat. Skillnaden mellan frihet och förtryck ligger i vem som valt. Du eller någon annan.
Så låt oss nu gå tillbaka till retoriken i Sophia Jarls artikel. Den är nämligen proppfull av den där sortens hånfull översittartrams som blivit så poppis på sista tiden, där vi svenskar framställs som tronande på den yttersta och mest perfekta friheten, och alla andra står långt under oss och behöver lyftas till vår nivå.
”Sverige är ett modernt sekulariserat land.”
Är vi? Är vi moderna? Vad betyder modernt? Miljöpartiet brukade använda det ordet i debatter, och modernt betydde då alltid ”det vi föreslår”.
Hon fortsätter i samma iver.
”De kvinnor, i Sverige idag, som säger sig bära slöja frivilligt – vad symboliserar den för dem? Vad vet de om dess ursprung och syfte?”
Där ser man. Kvinnor i Sverige som bär hijab vet inte vad de gör. De är korkade och opålästa, tydligen. Vi måste upplysa dem, så att de kan fatta rätt beslut.
Sophia Jarl intar här samma position som mullorna i Iran. ”Jag ska tala om för dig vad du ska ha på dig, ty du förstår icke ditt eget bästa.”
”Oavsett anklagelser kommer jag aldrig vika ner mig i kampen för de flickor som förvägras möjligheten att välja sin framtid.”
Så avslutar hon sitt ode till Den Svenska Vägen. Med självberöm.
Jag har debatterat den andra halvan av tonårstiden också – inte bara den första där jag förordar slöjfrihet.
”Men vad är det som säger att en sextonåring valt själv?” är frågan som då dyker upp.
Det vet vi förstås inte. Självklart ska alla former av förtryck, som exempelvis där bröder och killar i kvarteren försöker påtvinga unga kvinnor slöja hanteras med den lag vi har. Självklart ska Socialtjänsten reagera om det finns tecken på att föräldrar tvingar döttrar. Men samhället behöver dra en gräns, och jag menar att 15-16 är rimligt och balanserat. Att förbjuda gymnasietjejer att bära hijab skulle vara kontraproduktivt på alla sätt – inte minst för att den förälder som verkligen förtrycker sin dotter då kan ta henne ur skolan.
Låt oss nu se värsta-scenariet med en sådan gräns, som är att en tjej som egentligen inte vill täcka sig tvingas till det under åren 16-19. Sedan har hon slutat gymnasiet och kan flytta någon annanstans och börja vilket liv hon vill. Under åren när hon inte fick gå ut och festa med kompisarna har hon suttit hemma och gjort läxorna, hjälpt mormor med tvätten och spelat kort med pappa. Hon har bra betyg, vilket gör det möjligt för henne att söka till ett universitet. Detta är inget påhitt. Invandrartjejer ligger långt fram i skolresultaten på gymnasiet.
Hur ser då värstascenariet för en svensk tjej i samma ålder ut? Ja, enligt Sophia Jarl verkar alla svenska tonårstjejer vandra omkring på moln av lycka och frihet. Den synen delar hon med nästan alla andra som nu skrivit om eller hållit tal om ”svenska värderingar”. Bilden av lyckliga unga blonda kvinnor i bomullsklänning och blomsterkrans som dansar en midsommarnatt frammanas på våra näthinnor.
Jonas Gardell är den enda jag sett som ställt den intressanta motfrågan om varför ”samtliga de egenskaper som tillskrivs oss svenskar av politikerna är rejäla och positiva. Man skulle ju också kunna säga att det typiskt svenska är att vara blyg, fåordig, supa rätt ihärdigt emellanåt och inte tro att man är nån.”
Den frihet vi svenskar ger våra tonåringar har en baksida. Unga tjejer super och utnyttjas sexuellt. Och jag syftar nu inte på våldtäkter och andra övergrepp som kvalar in i Brottsbalken, utan om killar som övertalar tjejer att gå med på oralsex och analsex, eller passar på att ha sex med okända tjejer när de är fulla men inte tillräckligt utslagna för att det ska vara våldtäkt, om tjejer som blir gravida och måste göra abort, om tjejer som känner sig utsatta och mobbade och skär sig, därför att kompisgänget ersatt familjen som kärnan av tillhörighet, och kompisgänget sviker. Jag pratar om tjejer som tror att de måste bära många lager av smink och urringade kläder för att ha ett värde och om tonåringar som gör bröstförstoringar. Jag pratar om tjejer som skolkar och rymmer och mår dåligt.
Så ser vårt förtryck ut.
Och ska vi vara riktigt ärliga är det avsevärt lättare för den nittonåriga tjej som suttit ofrivilligt instängd med sin familj sedan mitten av tonåren att skapa sig en framtid i frihet än för den tjej som nyss blivit påsatt bakifrån av en okänd man medan hon spydde i en bajamaja på Hötorget.
Rachel Maddow finally got a Trump spokesperson to her show. Watch Kellyanne Conway not answer the question about whether Donald Trump has changed from a ban on all Muslims entering the country to ”extreme vetting” of those immigrating from ”regions of the world that have a history of exporting terrorism”.
Nor did she answer the question about which these regions are or whether e.g. Germany is such a region.
So the first policy, which was even put in writing, is both dead and alive. No matter how hard Rachel Maddow tried, she couldn’t get Kellyanne Conway to neither redraw this policy nor acknowledge that it still be valid.
”Extreme vetting” is not an evolution of the ”complete ban”. It’s actually a completely different policy, targeting completely different people and situations:
”Complete ban” vs. ”Extreme vetting”
”Entering the U.S.” vs. ”Immigrating to the U.S.”
”Muslims” vs. ”from regions of the world that have a history of exporting terrorism”
There is of course no way to stop people from committing acts of terrorism by vetting immigrants since you don’t have to live in a country to go there. So if he wants to stop foreigners from for example 9-11 (or Seven-11) acts, he needs to vet them also when applying for tourist or business visas.
The only act of terror committed on U.S. soil by a person that had actually immigrated to the U.S. was the wife in the San Bernardino shooting.
Out of thousands of mass killings, with tens of thousands of people shot in the last decade, exactly one half was committed by a person that stands at least a small chance of being stopped by Donald Trump’s second policy. She could still have come by lying or by using a tourist visa.
In March, John Oliver did a great piece on the Trump Wall. Watch it below!
The cost for the wall is said by Donald Trump to be at most 12 billion dollars. John Oliver concludes that it will cost at least 25 billion dollars, plus maintenance.
Shortly after this show was aired, Donald Trump posted an explanation as to how he intends to make Mexico pay. To read it, you need to check the box and state that you are not a robot. Because robots are not allowed to read this text. It’s a bit like stating that you are above 18 to get access to other types of content.
The idea is as follows: 24 billion dollars are sent from people within the U.S. to other people within Mexico every year. By threatening to stop the flow of this money, he will make Mexico pay between five and ten billion dollars once.
This is how: ”no alien may wire money outside of the United States unless the alien first provides a document establishing his lawful presence in the United States”.
They claim the 24 billion dollars are sent primarily by people being illegally in the U.S., which he obviously doesn’t know – it’s a guess. However, even if that were the case, his whole idea is based on the assumption that there be no way for these people to send money via a proxy. As if these people had no friends, employers or family that could perform the transmission for them.
He then continues to claim that only Mexico stands to lose by enforcing trade restrictions, which of course is not true. If you reduce the amount of goods being imported, prices will go up, which will affect the U.S. citizens in a negative way. Though it is true that the party with the highest income from its export usually is the winner, that doesn’t automatically make the other party a loser. It’s not that simple.
Finally, it becomes really weird. In order to put pressure on Mexico, he intends to cancel not only visas for people that work in the U.S., but also for business travelers and tourists.
Let’s take that again, shall we?
A person from Mexico that wants to visit the U.S. for a conference, a business deal, some relaxing golf or a visit to children and grandchildren will be denied entry because that is how Donald Trump intends to force their neighboring country into paying for something they don’t need or want.
This behavior has never been seen in the civilized world in modern days. This type of embargos have been used against nations that violate human rights, but never as diplomatic blackmail.
Donald Trump intends to run the U.S. as a 17th century Fürst.
By enforcing his embargo, which quite honestly I don’t think he will, but let’s assume that for once he is truthful, he would alienate every Western country in the world. He would also force us to act, because of the unfair treatment of a country that is a founding member of the U.N.. The lease you can expect is a boycott of American goods by civil rights organizations.
To use Trump’s vocabulary, it will probably be ”ugly”.
They are quite different personalities, Donald Trump and the leader of the Swedish nationalist party Jimmie Åkesson. Åkesson is cautious and calculating, like you would expect from a pretty young conservative. Though I thoroughly dislike what he and his pals have done to my country, I have to admit that the guys in the top of the party are thorough and rarely reckless, and they usually manage to hide the part of the agenda that makes ”normal” voters uncomfortable by e.g. claiming to want to clear out all racists from their party.
Beyond these differences, there are many striking similarities between the nationalist movements, that tell us a lot about human psychology and how what inexplicably happened once is about to happen again.
The supporters
The supporters are to a large extent the same in both countries. They’re men. They’re white. They’re in later stages of life. They’re ”poorly educated”. Yes. This is a fact.
They are sometimes outsiders, but mostly just regular workers. In some cases, they run a small business. They are rarely successful above average. They live in the countryside or at least outside big cities.
There are also, in Sweden, some immigrants who hate Muslims for some reason or another, and who tend to overlook the anti-immigration policies of the SD party as something these nice people don’t really mean, and if they do then so be it – getting the Muslims out has priority.
The disregard for facts and the sect-like behaviour, where they worship their leader and will do anything to achieve his goals is another similarity. Or, in DJT’s words: ”I have the most loyal people” and ”I could shoot somebody and I wouldn’t lose voters.”
It is only rational that the motto of the Trump fans is ”Make America great again”, since longing for a glorious past where life was much simpler, women didn’t pursue careers, foreign languages were never heard and black people would stay outside white communities and, in the case of Sweden, outside the borders, comes natural to these mostly senior people.
They feel their country is being taken away from them. They consider their country to be their property to begin with, and will argue that anyone that disagrees with them be an intruder.
International regard
Another parallel is the way all nationalists, Trump and Åkesson included, seem to think that others perceive their country. Though there is a difference in how they want their respective country to be viewed, there’s a clear similarity between their projected image of the view of others.
In the case of SD, supporters often highlight that Sweden is viewed as being weak and almost ridiculous in our efforts to care for refugees. This idea is spread through various far right websites and Facebook pages, such as Britain First, but it has little to do with the actual perception of the majority population of other countries.
Similarly, while Donald Trump seems to wish that America would be feared rather than respected for its compassion, and hence tries to establish an image of President Obama being too weak to be scary, the reality is that few if any American presidents have been as respected in other Western countries. He won the Nobel Peace Prize, because we were so happy to finally see someone striving for peace, even though it didn’t work out exactly how we wanted it in the years to come.
Telling their supporters that they alone can reestablish the image of their country is not only part of the narrative of Trump and Åkesson, but it also seems to be something they actually believe, because they are that out of touch with reality.
Mainstream media
I have to admit: The claim that mainstream media, or ”gammelmedia” as Sweden Democrats like to call it, are against both Trump and Åkesson is in fact true. That is not a conspiracy theory in itself. It’s a consequence of media being populated by people who see through their agendas. Obviously, while Trump’s and Åkesson’s supporters are poorly educated, journalists and reporters are not. Education is like a vaccine against stupidity. This being said, I am not in any way suggesting that all uneducated people are supporters of SD or Trump, or ”stupid” for that matter. You don’t have to have a college or university degree to think rationally. But without one, you are more vulnerable to the slogan and simplified solutions policies they drive.
When it comes to not trusting the press, there is an issue that goes beyond media being biased against Trump and Åkesson, and that is that their supporters tend to not trust the facts that are being presented. Instead, they share Internet memes and obscure articles that can say anything. Journalists have ethics. They are bound to tie their conclusions, however colored by their opinion, to facts.
Donald Trump uses his Twitter account to share not only white supremacists but also other unconventional thinkers, and Sverigedemokraterna’s supporters and politicians very often use ”hate sites” like Avpixlat to spread what must in every aspect be characterized as misinformation.
Incidentally, the Twitter account of Mats Dagerlind, publisher of Avpixlat, shows a profile picture where he wears a hat saying ”Make America and Sweden great again”.
”Build a wall!”
For geographical reasons, Sweden being surrounded by water except for borders towards Norway and Finland, where immigrants rarely enter, there is no suggestion to build an actual wall around our country. Still, the SD party repeatedly calls for closed borders, Swexit (from the EU) and a general limitation of all categories of immigrants. While most Swedes are in favour of immigration per se, but may want to see regulations around asylum seekers because they generate a cost, Sweden Democrats are convinced that immigration is inherently bad, and must be kept to a bare minimum, with the exception of immediate neighbours such as Norwegians and Danes.
Not all Sweden Democrats are racists, but more or less all racists are SD supporters.
There is an important difference between Sweden and the U.S. in the sense that, being located in a corner of the world, we had very few immigrants until some 20 to 30 years ago.
This means that being a Swede equals being white to those that long back to the days where you just knew that every neighbour shared your genetics. This also means that Swedish racism is easier to hide. You can talk about being against differences in ”culture” when you actually mean skin color. Some twenty years ago, the Sweden Democrats were in fact Nazis, heiling and marching. It was only some fifteen years ago, when the current leaders were actually members, that they removed the proposal to ban all adoptions from non-European countries whose purpose was to keep the ”Swedish race” white.
So while Americans never deny that African-Americans be entitled to their citizenships, Sweden Democrats keep emphasizing that even second generation immigrants may lack the Swedish mentality and culture and that they have to adapt completely, ”be assimilated” as they call it, or else they must leave the country. Multiculturalism is the worst thing ever.
Of course, immigrants have always come to Sweden and affected and shaped our civilization – otherwise we would still be barbarians, which was once pointed out by our then Prime Minister Fredrik Reinfeldt*. That particular statement has been thoroughly spread as proof that the leaders of our country don’t recognize just how remarkably superior we are as a people, while what he meant to say was that every culture needs influences to grow and excel and Swedes are no exception.
Still, even though the mechanisms are different, the underlying message is the same in both countries.
Black = bad.
White = good.
Foreigners = dangerous.
Especially one type of foreigners.
”Muslims want to kill us all!”
The hate of Muslims has replaced the hate of Jews among nationalists around the world. They are described as being against whatever the country in question values the most.
Of course, religious fundamentalists regardless of religion are usually conservatives, and they have more in common with each other than with the rest of the society they live in. They just don’t see it. Ironically, the same people therefore blame Muslims for holding views they themselves hold, on e.g. women’s rights, LGBTQ rights, corporal punishment at home, etc..
Somehow, supporters of far right movements manage to both hate feminists and homosexuals while still hating Muslims for presumably being against said people.
I have spent hundreds of hours debating the antagonism against Muslims from SD supporters, but it is hard to get past their simplified view of the world.
Most of the really dangerous terrorists are today Muslims, sure, and that then means to these people that most if not all Muslims are dangerous. The fact that this is not logical in any way is impossible to explain.
Muslims have been in Sweden for some 30-40 years. Many came with the fall of the Iranian Shah in 1979. They were wealthy and often educated. Many run businesses today, or work in high tech companies. These people, together with Iraqi and Lebanese that came later, are an integrated and important part of the Swedish workforce. Most of them are secular Muslims.
They are now as scared as German Jews were during the phase that led to the Crystal Night.
”One simple solution for each problem, please!”
Trump and his Trumpeteers:
”Lock her up!”
”Bomb ISIS!”
”Mexicans are rapists!”
”Close the borders!”
Åkesson and SD supporters:
”Muslims are the biggest threat to our society!”
”Refugees are rapists!”
”Close the borders!”
”The only way is up!”
Both started out as underdogs, then gained surprisingly much ground in a short period of time. While doing so, the supporters and actually many others thought they would just continue to grow forever. Like beyond 100 percent. It’s like they just looked at the curves and extended the lines. They didn’t get that there is a limit to the amount of voters that will appreciate the message of Mr. Trump and Mr. Åkesson, and when you’ve reached all of them, you will need to change your strategy to expand. The SD party understands this, and now want little to do with their old racist voters in continuous attempts to appeal to non-nationalist voters, but Trump doesn’t.
”They’re cheating!”
The SD voters think Trump will win, even though there is little evidence of that. They also think the reason their own party is trailing in the polls is that there is a conspiracy against their leaders. Voter fraud is as high on the agenda for far right supporters everywhere, because they are scared and feel cheated in life in general and are hence more prone to believe that The Establishment is out to ruin their life. Donald or Jimmie is their champion and they need to fight the system for them.
Depicting and addressing the opponent in schoolyard bullying terms
Donald Trump calls his counter-part ”Crooked Hillary”, presumably because his supporters love it, which in turn is yet another proof of their complete lack of sophistication.
Åkesson does not behave that way, because he is politically smarter than Trump. He knows that in order to appeal to the voters that are thinking of joining his party, he must express himself with some kind of dignity.
Still, the SD supporters are pretty much the same kind as Trump supporters. They use degrading nick names for politicians they don’t agree with, they send hate messages to us who don’t share their views. The childish, bullying tone that most people leave behind at the age of 13 is yet another example that shows the core of what this article is about:
These people are narrow-minded because they are quite simple-minded to begin with.
We’ve been here before
Please re-read this article, but replace ”Muslims” with ”Jews”.
Then think about whether you’ve seen these trends before.
*All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.
— Esaias Tegnér (1782-1846)
… once famously paraphrased by then Prime Minister Fredrik Reinfeldt and used as proof that he hated Sweden.
Det har varit ett par rätt kaotiska veckor sedan jag postade inlägget Vi är de mest hatade för att sedan direkt efter sitta på Norwegian på väg till Rom med svajigt wifi och inse att blogginlägget blivit viralt.
Aftonbladet, Expressen och Nyheter24 hörde av sig och ville publicera det, och jag lovade Aftonbladet först. Debattartikeln Jag är moderat – och hatad av moderater har orsakat en bra debatt, men också viss förvirring, som jag vill börja med att reda ut.
Jag satte ju inte rubriken, och den är lite missvisande. De människor jag kallar ”gränslandsfolket” är inte i första hand moderater – i alla fall inte längre. Många, kanske de flesta, röstar idag SD. Men de poserar ofta som moderater.
Sedan har många fått intrycket att jag uttrycker mig som förtroendevald om en stämning på interna möten. Det är helt fel. Jag går sällan på partimöten. Jag pratar enbart om medier och sociala medier, och om reaktioner på texter jag författat. Jag är skribent, inte politiker. Jag har inga uppdrag för partiet. När jag hyvlade ner blogginlägget till en debattartikel för att matcha antal-tecken-kravet blev den delen tyvärr mindre tydlig än den var från början, och det får jag ta på mig.
Ett annat problem är att jag skrev att gränslandsfolket är ”röststarka”, vilket av några tolkades som ”etablerade inom partiet”. Men det menar jag absolut inte heller.
Ytterligare andra har fått för sig att jag skriver inlägget för att få empati, och anklagar mig för att ”gråta ut” på bekostnad av partiet.
Mja. Det handlar inte om mig. Jag kommer att fortsätta skriva, oavsett reaktioner, för jag har efter tio år av bloggande och artikelskrivande varav sju i huvudsak ägnats åt migrationsfrågor och främlingsfientlighet fått rätt tjock hud. Det som gör mig bekymrad är att så få andra gör det. Det finns en community som återkommande skriver om dessa frågor, och den består till övervägande delen av skribenter från vänstra sidan av gärdsgården, och övriga är olika varianter av liberaler. Vi som definierar oss som moderater är i princip obefintliga i den gruppen. Det borde inte vara så, och jag skyller en del av detta på den råa ton jag möts av från gränslandsfolket.
För nu, när jag klargjort vad jag INTE menat, behöver jag förtydliga vari problemet faktiskt ligger. Den första delen är det raseri jag möts av när jag kallar mig moderat. Att med bestämdhet hävda att jag inte har rätt till det epitetet är centralt för många av dem som skriver om mig och till mig. Bara under de senaste två veckorna har tjogtals personer formulerat att jag borde gå till V, MP eller möjligen L. Jag tror merparten av dessa personer röstar SD, men det vet jag ju inte, och det är inte egentligen viktigt. De hör till ”gränslandsfolket”, kort och gott. Mitt svar till dem är förstås att jag röstat på M i varje val i mitt 50-åriga liv, och att partiprogrammet är det som till övervägande delen stämmer överens med min syn på hur politik ska drivas. Svaret blir då ofta att M nu lagt om sin politik för att matcha SD. Det är i sig nonsens.
De artiklar, krönikor och blogginlägg jag författar är i princip alltid faktabaserade. Jag plockar upp ett problem relaterat till migrationsdebatten, jag lägger fram fakta med länkar och andra referenser, jag resonerar och jag drar en slutsats. Den som vill ifrågasätta min text bör därför peta hål på antingen mina ingående parametrar eller på logikkedjan som följer, i traditionell, vetenskaplig anda. Jag tar gärna diskussionen i sociala medier efter varje text. Det går att skriva kommentarer, och det går att diskutera på Facebook i delningar.
Men istället för att faktiskt möta det jag skriver väljer alltfler att ifrågasätta mig som person och mina motiv, och i stigande grad utifrån min politiska hemvist. Att hävda att jag inte är en ”riktig moderat” blir centralt, och anledningen till det tror jag är just en vilja att marginalisera den stora, men röstsvaga, grupp jag tillhör, som står mycket långt från SD. Genom att håna och idiotförklara mig skräms andra till fortsatt tystnad. Genom att ”med våld” plocka av mig min moderata identitet återställs illusionen av att ”Reinfeldtmoderaterna” nu är utdöda.
Jag pekade på Thomas Gürs Facebookinlägg i mitt blogginlägg, eftersom det så klockrent bevisar just det fenomen jag precis beskrivit. Gür har bortemot 20 000 vänner och följare. Tvåhundra av dem har gillat inlägget. Han är alltså vad jag kallar ”röststark”.
Inlägget är en delning av en artikel jag skrivit, där jag konkret pekar på en rad åtgärder Alliansen genomförde på det migrationspolitiska området och som jag tycker var bra, och menar att Alliansen inte har någon anledning att ”be om ursäkt”.
Den som inte håller med har förstås alla möjligheter att ifrågasätta högt och lågt genom att peta i de argument jag framför. Men det gör inte Gür, utan istället kallar han det svepande för ”moderat verklighetsfobi”. Är det slöhet att inte bli konkret? Kanske. Eller också är det ett medvetet sätt att tysta min ”falang” genom att håna och hänga ut, som ett varnande exempel.
Han sätter i alla fall en ton andra hakar in i. Och väldigt snabbt kommer förstås ifrågasättandet av min identitet som moderat.
Är Gür en av gränslandsfolket? Det får andra avgöra. Jag har inte följt tillräckligt av det han uttryckt för att göra den bedömningen, och det är inte i sig viktigt. Det är agerandet som spelar roll.
När mitt blogginlägg publicerats blir han i alla fall moraliskt uppbragd, och menar att jag förmodligen ”inte kan skilja på angrepp på min person med att folk inte håller med mig”.
Jag känner förstås många moderater, både med och utan förtroendeuppdrag, IRL. Inte någon av dem vill se något samarbete med SD. Jag har också fått en hel del bekräftelse på att ”min sort”, som också har stöd hos partiledningen, är stark.
Men vänner, vi hörs för lite! Vi behöver sträcka på oss och stå upp för skillnaderna mellan oss och SD. Vi behöver ta plats!
Mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna finns ett gränsland av nationalistiska väljare. En del av dem har definitivt lämnat M för SD, och står nu trygga i sin nya partitillhörighet, ivrigt påhejande sina gamla fränder att också ta språnget. Ytterligare andra räknar sig fortfarande som moderater, men är besvikna på partiet. De hoppas att ledningen ska “ta sitt förnuft till fånga” och samarbeta med SD. Sedan finns det en obekant mängd personer som vandrar lite fram och tillbaka.
Till denna grupp räknar jag inte alls dem som av rent strategiska skäl vill se ett samarbete med SD, men som inte i övrigt gillar partiet, utan jag syftar på dem som har en starkt konservativ och nationalistisk värdegrund.
Symptomatiskt för många, men inte alla, av dessa gränslandspersoner är:
… att schablonmässigt kalla samtliga som inte håller med för “vänster”
… att okritiskt dela artiklar ur Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag
… att avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en “svensk värdering”
… att vara emot i princip all invandring, även arbetskraftsinvandring, med hänvisning till “kulturella skillnader” som inte går att överbrygga och “undanträngningseffekter” som gör att även den mest lönsamme invandrare kan påstås utgöra en utgift för samhället genom att ta jobb från svenskar
… att anklaga den som inte håller med för att “köra med rasistkortet”, trots att ordet “rasist” aldrig använts, för att i nästa mening utbrista “du är rasist!”, enligt rätt mysko logik
… att vara närmast besatt av badhustider, brott begångna av invandrare i första och andra generationen och hedersvåld
… att beskriva förorter som no-go-zoner
… att vara övertygade om att det finns en sanning som inte får yttras i Sverige och att misstro “gammelmedia”
… att avsky eller i alla fall starkt misstro samtliga muslimer
… att vara EU-kritiker
… att vara övertygad om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen
… att hata Fredrik Reinfeldt
I denna grupp finns åtskilliga som knappt är skrivkunniga, men det finns också en del intellektuella.
Detta gränslandsfolk är mycket, mycket röststarka, och verkar ha massor av tid. De intellektuella smutsar inte sina fingrar med hat, utan håller en någorlunda god ton, men deras Facebookväggar fylls av mindre sakliga entusiaster som hetsar, hatar och delar vidare. Alla som var emot DÖ hör absolut inte till denna grupp, men det omvända gäller: alla i denna grupp hatade DÖ bortom alla gränser, och de skapade ett debattklimat i Sverige som gjorde det helt omöjligt att diskutera en enda annan fråga fram till den dag då DÖ formellt föll. En så stor makt har de.
De är nämligen alla övertygade om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen, och enda räddningen är en koalition mellan SD, M och möjligen KD. För att denna koalition ska bli möjlig krävs förstås att framförallt M, som hittills hållit sig kallsinniga till en dylik romans, ändrar uppfattning. Och för att detta ska ske måste framförallt ledningen övertygas.
Det största hotet mot en SD-M-KD-koalition är därför inte de rödgröna partierna, och inte heller L eller C. Dessa väljare är redan förlorade.
Det största hotet är de moderater som absolut inte under några omständigheter vill vara med om något samarbete med SD.
Moderater som jag.
Vi är de mest hatade, för vi är de som står i vägen. 25 procentenheter står och faller med att vi antingen övertygas, tystas eller förmås lämna partiet.
Om den upplevelsen vill jag berätta, medan jag fortfarande kan och orkar.
Det motstånd jag upplever är av en helt annan sort än det liberaler, centerpartister och rödgröna drabbas av, eftersom jag står på insidan, som en sorts infiltratör. Jag är en svikare. En landsförrädare. Ett verkligt hot.
Jag skriver artiklar och krönikor. Jag för diskuterar i sociala medier.
Och för varje artikel blir hatet allt mer massivt. Mer hotfullt.
Att folk blir upprörda i diskussioner är en sak. Jag är inte heller alltid ett mönster av trevlighet.
Men ett större problem, rent demokratiskt, är att jag hatas, hotas och hånas även utanför diskussioner i allt större utsträckning. Jag är inte politiker. Jag är skribent. Min person borde inte vara det relevanta när jag skriver, utan det jag uttrycker.
Nej, jag blir inte sårad, även om det förstås inte är särskilt kul läsning. Det är ibland som att vada i ett träsk. Men jag tål. Och hittills har jag oftast inte varit rädd, även om jag börjar känna en viss oro för framförallt min familj.
Men när människor, i synnerhet moderater, överlag behandlas så här vågar allt färre uttrycka sig. Vi tystas genom kränkningar, ofta kvinnofientliga sådana, hån, hot och ibland rent förtal. Vi påstås vilja bli gruppvåldtagna. Vi förklaras vara vänsterkommunister. Vi uppmanas lämna partiet.
För mig som skrivit något hundratal artiklar och inlägg om främlingsfientliga myter känns det lite bisarrt med omvänt mytknäckeri, men det behöver göras, för hon har delvis fel.
Here’s why.
Säkra länder
”I dag har Sverige ett snabbspår för ”uppenbart ogrundade ansökningar” om asyl, som innebär en förenklad process. Bara om det finns anledning att tro att det finns verkliga asylskäl görs en riktig prövning. Dessutom kommer endast en bråkdel av de som söker asyl i Sverige från länder som skulle kunna sättas upp på en ”säker” lista. Förslaget skulle därför vara ett slag i luften.”
Hon har helt rätt i att ett sådant snabbspår finns, men av någon anledning funkar det inte, och hon har dessutom fel i att det bara skulle gälla ett fåtal personer. Här är lite siffror:
De som hittills i år, dvs jan – sept, fått sina ärenden avgjorda och som kommer från länder varifrån max fem procent beviljas asyl/skyddsstatus är 8 597 personer av totalt 40 673. Det är ingen liten mängd. Deras genomsnittliga handläggningstid var 117 dagar, för att vaska fram totalt 146 personer som skulle beviljas asyl eller skyddsstatus. Om åttio procent av dessa hade behandlats inom något dygn hade i alla fall ett par tre tusen sängplatser kunnat räddats åt dem som verkligen behöver det.
”Säkra länder” är en relativt enkel åtgärd som löser kortsiktiga problem.
Tillfälliga uppehållstillstånd
Att byta de permanenta uppehållstillstånd som idag ges vid långvariga konflikter, vilket nästan alla bedöms vara, mot tillfälliga, är istället en långsiktig lösning. Det förändrar inte något på kort sikt. Karin har rätt i att det blir en ökad arbetsbörda för Migrationsverket, men det behöver inte vara ett jätteproblem. Dels uppträder inte den ökade arbetsbördan förrän de första tillfälliga uppehållstillstånden börjar gå ut, dvs om två år, och dels går det att effektivisera. Exempelvis kan man knyta uppehållstillstånden till ett världstillstånd, t ex ”krig i Syrien”, och automatiskt förlänga för alla vars uppehållstillstånd beror av detta tillstånd, i exemplet syrier. Först när Syrien blivit säkert behöver handläggarna titta på dem igen.
Men Karin Pettersson menar att inga konflikter tar slut inom tre år. Det gäller måhända för Palestina, men för Eritrea, Syrien och Afghanistan kan mycket hända. Och instiftar vi en lag idag kommer den ju att gälla för dem som kommer om två år också, och då kanske vi ser ett slut.
Jag var länge av uppfattningen att permanenta uppehållstillstånd var bättre än tillfälliga, men inte längre, och det är på grund av de stora antal som kommer just nu. När antalet beviljad asyl låg under tiotusen kunde vi hantera även dem som hade svårt att komma in i samhället, men nu lär det bli problematiskt.
Nästan alla problem som går att koppla till migration handlar om den grupp som söker skydd i Sverige och sedan inte kommer i arbete. De kostar pengar direkt genom att behöva bli försörjda i kanske 30-40 år, och indirekt genom att deras barn växer upp i utanförskap, som är en grogrund för kriminalitet och radikalisering. Den som växt upp med bidragsberoende föräldrar löper flera gånger större risk att själv bli bidragsberoende än en som inte gjort det.
Jag har därför, efter att ha tänkt igenom detta noga, kommit fram till att den mest effektiva åtgärd vi kan sätta in är att utvisa dem som saknar både jobb och skyddsbehov, dvs den som fått uppehållstillstånd på grund av ett läge som inte längre gäller, och som står utanför arbetsmarknaden. Jag ser problemen – särskilt när de har barn – men den del av migrationen som är en humanitär åtgärd behöver fokusera på dem som fortfarande har ett skyddsbehov och inte på dem som faktiskt kan återvända till de länder där de är medborgare.
Karin behöver förstås inte dela min uppfattning, men det är märkligt att inte inse att detta är en enormt kostnadsbesparande åtgärd.
Hon påstår också att det skulle vara praxis att inte tillåta familjeåterförening vid tillfälliga uppehållstillstånd. Det undrar jag var hon fått ifrån, för enligt Utlänningslagens 5 kap 3 c § ska inte typen av uppehållstillstånd spela roll. Anknytningspersonen kan vara ”3. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, […] 5. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt skyddsbehövande”. Om hon upptäckt att det är praxis att inte följa lagen borde hon anmäla Migrationsverket.
Signalpolitik
Slutligen kommer hon in på det som brukar kallas signalpolitik. Jag håller helt med om att detta är en skam att ägna sig åt. Tankefiguren är att vi ska vara lite småelaka mot dem som kommer, eller åtminstone få dem som funderar på att resa att tro att vi är det, så att vårt land får dåligt rykte och asylsökande reser till andra EU-länder istället, och enligt någon sorts svartepetterprincip tjänar då Sverige på detta. Ett exempel är när Danmark annonserade i libanesiska tidningar om att asylsökande inte hade något att hämta i deras land.
Det är bara det att enbart SD säger att de vill att Sverige ska ägna sig åt detta, mig veterligt. Jag har inte hört något representant för Alliansen öppet säga att detta borde vara svensk politik. Nu kan ju Karin förstås dra slutsatsen att detta ändå finns med bakom deras förslag, men då får hon ju leda i bevis hur hon kommit fram till det, och inte bara påstå att det är Allianspartiernas mästarplan som om det vore klart.
===
Jag anser att vi som är för en generös asylpolitik behöver förklara hur den ska gå till. Jag tycker den sittande regeringen hade tänkt till bra runt vad man kan göra kortsiktigt, som exempelvis skapa mer resultatinriktade, och därmed avsevärt billigare, boenden för ensamkommande, och att få lärare att undervisa barn från egna landet är klipskt och konstruktivt. Det är inte populistiskt att hantera skenande kostnader och brister i mottagningen.
För några månader sedan skrev jag hur jag vill förändra svensk migrationspolitik. Det gäller fortfarande. Jag tycker att vi som är ett glest befolkat land borde kunna sätta upp större asylboenden i Sveriges utflyttningsorter. Det skapar jobb och bidrar till att resurserna stannar i Sverige, vilket inte sker om vi skickar samma belopp till UNHCR. Låt oss bygga fler boenden och ta hit fler skyddsbehövande. Men låt vägen till permanent uppehållstillstånd och senare medborgarskap gå via egen försörjning.
Jag förstår att inte Karin håller med. Riktigt vad hon vill se istället är oklart för mig.
Men det är inte ok att påstå att den ”luras” som inte tycker som hon, om man inte har täckning för det.
På sista tiden har ett par personer på min Facebook-vänlista framfört att jag bidrar till att SD växer. Argumentationen har varit att jag visar förakt för SDs väljare genom att … pja … ifrågasätta och säga emot.
Detta inlägg syftar inte till att urskulda mig. Jag är själv trygg i min åsikt att det måste vara rätt att visa på faktafel, belysa tankevurpor och påpeka rena dumheter.
Men jag är orolig över utvecklingen.
”SD har X procent så därmed är det bevisat att alla som argumenterar emot dem har fel. Tyst med er nu, annars växer de ännu mer!” … är en farlig väg.
Jag tror inte alls på att begå brott i antirasismens namn, som att riva ner affischer och kasta sten. Jag undviker rasist-epitetet och försöker avstå från att dela nidbilder, även om jag inte alltid lyckas. Men jag kommer aldrig att sluta argumentera.
SD växer just nu för att var femte, sjätte svensk inte vill att vi ska bevilja asyl/skyddsstatus till dem som kommer hit. Anledningen till det är antingen att de är helt ointresserade av att hjälpa eller också att de gått på SDs propaganda om att de som kommer hit är våldtäktsmän som överger sina fruar och barn för att leva på svenska bidrag, eller åtminstone att de tror att vi genom att ta av biståndet som idag går till vattenprojekt och skolor och flytta till UNHCR kan minska strömmarna hit.
Jag kan aldrig övertyga dem som helt enkelt inte vill se flyktingar och skyddsbehövande i Sverige. De kan stanna i SD. Men jag kan påpeka det absurda i att vilja skicka dem som kommer hit tillbaka till krigszoner. I att vilja bryta ingångna avtal med EU. I att avhumanisera de mest utsatta.
Jag har för länge sedan bestämt mig. Jag vill att vi tar hand om dem som kommer, men jag vill att vi slutar bevilja PUT. Vägen till medborgarskap ska gå via eget arbete, och uppehållstillståndet ska annars gälla så länge det finns skyddsbehov. Vi ska hjälpa, men vi ska vara selektiva med medborgarskap.
Och jag är övertygad om att om vi låter den bråkdel av medborgarna som inte klarar att känna empati med dem som flyr stanna i SD kan vi med vettiga argument övertyga resten om att det finns alternativ.
Det var en rörig dag igår, efter att jag publicerade min krönika om hur etablerade media glider ihop med vad som tidigare kallades hatsajter, och hur nationalismen och SD normaliseras.
Jag har fått många läsare på sista tiden, och det är ju kul. Många är glada när jag skriver, håller med, kommenterar, sunt ifrågasättande ibland, men alltid sakligt.
Andra not so much.
I några trådar påstods jag vara uppenbart ”vänsterextrem”, av ungefär samma människor som i andra lägen anklagar mig och andra för att kalla dem ”rasister”, fast det sällan eller aldrig sker från åtminstone min sida.
Jag påstods på ett ställe ha uttryckt att jag föredrar ETC framför SvD, vilket uppenbarligen inte är sant, rent faktamässigt. Något sådant står inte i min krönika alls.
Jag läser inte ETC annat än när artiklar ploppar upp i mitt flöde. Men jag läser svenskan varje dag. Och de andra tre. Och emellanåt nationalistsajter, för att kunna skriva om dem, bemöta dem. Men när jag gör det är jag mentalt förberedd på vad som komma skall.
I en annan tråd förklarade en person som kallar sig moderat att ”ETC har en historia av att stöda regimer som begår eller begått folkmord”, och exemplifierar genom att peka på en artikel som kritiserade att irakier dog medan man letade efter Saddam. Att kritisera USAs metoder i Irak har plötsligt blivit synonymt med att ”stöda regimer som begår eller begått folkmord”.
Jag känner att även om det är jobbigt, och även om personer känner sig märkligt kränkta, behöver vi som är alliansare ta upp det här mer. Om många känner att en smygnormalisering pågår är det förmodligen så. Det går i så fall att visa i form av statistik.
Här ett exempel gällande GT, som jag av geografiska skäl inte normalt läser. Ledarskribenten slutade med bl a dessa ord: ”Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.”
Jag vet att i princip alla mina vänner, från höger till vänster, har en tydlig moralisk kompass som pekar i motsatt riktning från SD. Jag betvivlar er inte. Jag vet var ni står.
Men när svenska folket oavbrutet matas med att integrationen av 1,7 miljoner utrikes födda totalt havererat för att det smäller granater i Malmö eller enstaka bilar brinner i Husby, att människor som kommer hit och har asylskäl stick i stäv med EUs regelverk borde nekas fristad om de kommit via båt (Arpi, SvD, 1/7), och att DÖ är betyder att Sverige upphört vara en demokrati, skapas en bild som i bästa fall kan kallas subjektivt negativ av alla partier utom SD, och i sämsta fall bygger på överdrifter och ibland rena lögner.
Du är min vän. Men jag är nu oerhört besviken på dig, eftersom du sviker muslimska flickor. Du offrar dem för att du anser att muslimer som grupp är viktigare än deras döttrar.
Moderaten Sophia Jarl har 
Rachel Maddow finally got a Trump spokesperson
Helena Trotzenfeldt 