USA och Israel skyller på Hamas. Men det är inte så enkelt.
För att släppa gisslan och lämna landet (dvs ledningen i den mån de är kvar) kräver de ett löfte om varaktig fred och en garanti från USA om detta. De kräver också att alla FNs sextusen nödtransporter omedelbart släpps in.
När de väl lagt ner vapnen finns inget som hindrar Israel från att fortsätta med sin internering, sitt folkmord och sin fördrivning av Gazaborna. Israel har brutit avtal många gånger. Därför.
Israel å sin sida kräver ovillkorlig kapitulation och alla gisslan och tänker inte ens lova att sluta den etniska rensningen och dödandet. Deras plan är ju att ta över dagens Palestina. Det enda de kan tänka sig lova är en kortare ceasefire.
Huruvida Hamas gör rätt eller fel får var och en bedöma. Om de kapitulerar villkorslöst besparar det lidande idag, men kan skapa betydligt mer på sikt. Och Hamas är inte kända för att prioritera små liv framför stordåd. Många har redan dött för ett fritt Palestina. Några tiotusen till när vi nästan är i mål spelar ingen roll, tror jag de resonerar. De är ju psykopater, imo. Darwish har exakt samma iskalla blick, totalt renons på empati, som Netanyahu. Såvitt jag förstått sitter han i Qatar, och har förmodligen mat att äta.
Därför tror jag att Israels kalkyl, att svälta ihjäl befolkningen, skjuta prick på dem, jämna deras hus med marken och konfiskera välling så att bäbisar svälter ihjäl, är ostrategisk. Nu har de förlorat Frankrike. UK och Kanada står på tur. Och även om Trump absolut inte står på Palestinas sida är han rätt trött på Netanyahu också. Och i tacksamhetsskuld till Qatar och Saudi.
Jag tror de tänker att ju fortare folkmordet går, ju mer effektiva vi är, desto större sannolikhet att Hamas går med på en fred där vi kan göra precis vad vi vill.
För deras mål är ju inte egentligen att döda palestinierna, bara att bli av med dem. Mördandet och jämnandet av alla hus (nu 70 procent) håller de på med för att snabba på processen. Men de kan bara lyckas om de hinner i mål innan opinionen i Väst svängt så mycket att vi är beredda till sanktioner och andra påtryckningar, som att arrestera IDF-soldater när de turistar i våra länder.
Hamas å sin sida verkar dock som sagt vara beredda att låta Israel fortsätta sitt folkmord tills världen tvingar Israel till en tvåstatslösning.
Världens ledare är schackpjäser i ett horribelt spel mellan Darwish och Netanyahu.
De döende palestinska barnen och gisslan är offerbönder.
Och jag är stolt över mitt nya hemland, som bestämt sig för att bli nästa.
Länder som återstår är till övervägande delen europeiska, dvs i Europa eller befolkningen stammar från Europa.
Sedan har vi ju Myanmar, som begår etnisk rensning på muslimer, Sydkorea som ju alltid lyder USA, och några småländer i Afrika, Latinamerika och Oceanien som jag gissar har annat att bekymra sig över. Japan överväger erkännande idag.
Palestina har en hel värld som vill se en lösning där palestinierna kan leva i fred och självbestämmande, men de länder som har nästan all internationell makt stretar emot.
Pja. Ledande politiker i UK och Kanada vill också dit.
Svårast av de stora ekonomierna blir förstås USA och Tyskland.
Jag har svårt att förstå argumentet emot.
Tre ”lösningar” varav en är fruktansvärd är idag möjliga.
En tvåstatslösning, och den förutsätter att världen med emfas visar att det är den vi vill ha, dvs erkänner Palestina.
En enstatslösning, som är den vackraste idén, men imo utopisk, eftersom en majoritet av israelerna inte lär vilja ge fyra miljoner palestinier rösträtt i sin etnostat.
Och så den vidriga versionen, där Israel lyckas med sin nuvarande plan att rensa hela området from the river to the sea på palestinier. Palestinierna är Israels urbefolkning. De har bott där i många tusen år. Det Israel håller på med är inte en gnutta bättre än det bosättarna i USA gjorde mot indianerna. Självklart ska de inte flytta till Etiopien och Indonesien.
Min konklusion är att vägen till en fungerande fred går genom erkännande och sanktioner. Och det är bråttom.
Det handlar om argumentet att fördrivningen av palestinierna från deras hem från november 1947 och framåt var legitim eftersom ”det är judarnas land”.
Jag tycker egentligen det argumentet faller på sin inneboende dumhet. Ingen annan kommer undan med att säga att ”mina förfäder bodde här för tvåtusen år sedan, så därför har jag rätt att slänga ut dig ur ditt hus där dina förfäder bott så länge någon kan minnas”.
Det finns många andra länder, i synnerhet i Mellanöstern där tre kontinenter möts och vår civilisation grundades, där olika folk bott i omgångar. Anledningen till det väldigt speciella undantaget för just judar är ju att kristendomen helt bygger på deras historia. Vi i Väst har växt upp med uttåget ur Egypten och alla andra delar, mytiska eller sanna, ur Israels historia, och tycker det mejkar sense att de ska kunna bo där idag. Jag själv innan jag började tänka efter är inget undantag. Hade det varit en annan grupp människor som krävt att ett lands befolkning hade flyttat och de hade fått överta deras hem baserat på gener hade vi aldrig köpt det.
Men om vi nu låtsas att argumentet är legitimt skulle det innebära att varje människa som kan bevisa att dens förfäder i viss utsträckning bodde på ett område har rätt att slänga ut de nu boende därifrån.
Och det i sin tur väcker frågan: Har de judar som nu flyttar till Israel och automatiskt blir medborgare där bevisat detta?
De arabiska palestinska araberna är också ättlingar till de judar som bodde i landet, och till Kaananiter, som bodde där för fyratusen år sedan. Romarna utvisade nämligen långt ifrån alla. Många bodde kvar och tros ha konverterat till islam eller kristendom efter det. Fyrahundra år senare var judendom fortfarande majoritetsreligion.
Det är klart att de inte är ”renrasiga”. De har gift sig eller åtminstone fått barn med araber och säkert även andra.
Men det finns inget som säger att de judar som levat i tvåtusen år i andra länder är det heller. Även om judar i Europa och arabländerna i stor utsträckning gifte sig med varandra har det under årtusendena funnits gott om undantag.
Så ingen vet egentligen vem som är mest släkt med de judar bibeln berättar om. Palestinierna eller dagens israeler. Och det gör att även för den som är besatt av att den historiska urbefolkningen är den som ska leva där funkar inte det argumentet.
Som sagt. Det är lite plågsamt att skriva detta. Gillar inte alls att diskutera ”rasrenhet”.
Men som min favorit Ilan Pappé sa: Om människor vill känna att de stammar från någon tycker jag man ska låta dem hållas, så länge de inte använder den känslan till att mörda och fördriva andra människor från deras hem.
Francesca Albanese är en italienska som uppenbarligen heter ”fransk” i förnamn och ”albansk” i efternamn. #föräldrarmedhumor
Som FNs ”special rapporteur” granskar hon brott mot mänskliga rättigheter i Palestina, och propagerar för sanktioner – både mot Israel och mot företag som stödjer Israel, och som hon menar tjänar pengar på folkmordet i Gaza och apartheiden på Västbanken. Flera av dessa företag är amerikanska. Microsoft, Amazon och Google är med på den listan.
Notera nu att hon inte gjort något annat än skrivit en rapport, hållit några föredrag och framfört sin åsikt. Hon har inte uppmanat till våld eller på annat sätt brutit mot någon lag någonstans.
Men som straff bestämmer sig Trumpadministrationen med den ständigt välkammade Marco Rubio i spetsen för att … sanktionera HENNE istället. Mmm. USA har sanktionerat privatpersoner förr, men då brukar det handla om kriminella, som terrorister och oligarker.
Så vad innebär det?
De beslagtar hennes tillgångar i USA, vilket hon inte verkar ha några, och de nekar henne inresa, vilket kan ställa till det eftersom FNs högkvarter ligger i New York. Men det finns videolänkar och det är inte egentligen den faktiska effekten av sanktionerna som är grejen.
Syftet är rimligtvis att skrämma andra till tystnad, och kanske lite hämnd uppepå det. De anklagar henne förstås också för att vara antisemit, vilket också är ett kanonbra vapen att ta till för att skrämma andra som kanske har samma åsikt.
Dels är det bisarrt hur långt ett land som berömmer sig med att sätta yttrandefrihet högre än något annat är berett att gå för att tysta kritiken istället för att bemöta den.
Och dels visar detta på vilken avgrund som håller på att öppnas mellan FN och USA.
36 stater har på olika sätt förbjudit BDS (Boycott, Divestment, and Sanctions), i regel genom att lagstifta om att statliga kontrakt inte får gå till företag som bojkottar Israel.
Jag påstår att anledningen till att Israel så öppet och flagrant kan fortsätta folkmordet på landets urinvånare och apartheiden på Västbanken är fanatismen hos de amerikanska supportrarna.
I botten är detta till största delen religiös fundamentalism hos i huvudsak evangelikerna. Israel ska enligt deras tro vara ett land from the river to the sea. för att Jesus ska komma tillbaka, och när han gör det kommer han, lite tillspetsat, att belöna alla som jobbat för att bli av med palestinierna.
”Blood libel” är den antisemitiska myt som uppstod för tusen år sedan, och som går ut på att judar dricker kristna barns blod.
Israelvänner använder nu det uttrycket för att antisemitbelägga dem som klagar över det massiva antalet döda barn i Gaza och i någon mån även på Västbanken. #nothingtoseehere #YoureJustRacist
Som jag har skrivit tidigare finns det klara paralleller med Vietnamkriget, som visade att en del i synnerhet unga män, uppvuxna i en helt normal och trygg miljö, som plötsligt befinner sig mitt i en strid bland civila, blir avtrubbade och kapabla till de mest ofattbara dåd.
Och många vittnesmål från återvändande IDF-soldater tyder på att det är just det avtrubbandet som slagit till här.
Lägg till detta Netanyahu-regimens totala ointresse att rädda palestinska liv, och att de hängslen och livrem som borde finnas på plats för att styra 25-30-åringar med PTSD är också borta.
Det finns en youtubekanal som heter ”The Ask Project”, och som är några år gammal. Några personer ställer en fråga till Israeler eller Palestinier (ibland istället uppdelat på araber vs judar) om vad de tycker i en viss fråga. Det blir ju anekdotiskt, men är ändå intressant.
Bland både araber och judar tycker till övervägande delen att den andra sorten helt ska bort. Det är beklämmande. Dock verkar unga mer vidsynta än äldre. Kvinnor mer än män.
Men en israelisk kvinna sa rakt ut att det inte finns någon oskyldig palestinier, så de borde dödas allihop.
”Även barnen?”
”Ja, de har inte gjort något än, men de kommer att bli terrorister, så de också.”
Amerikanerna åkte inte till Vietnam med ett hat mot det vietnamesiska folket i bagaget. Och ändå var de kapabla till massmord på civila.
Tänk er att israelerna redan från den dag de klev in i Gaza bar på ett massivt hat dels från hela sin uppväxt och dels från 7 oktober.
Detta var länge liksom ett axiom. Något alla visste och ingen skulle ifrågasätta. Det gjorde inte jag heller.
Förrän jag började inse hur mycket Israel ljuger. Och då började jag leta efter neutrala källor, och det finns inga.
Detta är en sån där ”inte simma två timmar efter att du ätit”-grej. Alla tar det för givet, för alla ”vet” att det är sant, tills någon börjar rota lite.
Nu litar jag förstås inte på Hamas heller.
Vi har att göra med två hänsynslösa superlögnare.
Och visst. Det är bevisat att Hamas hade tunnlar under sjukhus, men de hade tunnlar överallt. En tunnel är inte i sig brottslig. Jag är rätt säker på att även Israel har tunnlar under sina sjukhus, om inte annat så för att kunna frakta bort personal och patienter.
Detta är ju sånt som händer när någon man trott på visat sig vara helt opålitlig. Man går tillbaka och börjar ifrågasätta sådant man förutsatt varit sant.
Och detta är vad det kokar ner till. Det finns inga bevis utöver misskrediterade Israels påståenden för att Hamas använder civila som sköldar.
Tror du mig inte?
Jag kan förstås ha missat något. Men visa mig ett enda belägg som har ett trovärdigt tredjepartsvittne eller en paper trail som inte kan vara manipulerad.
För övrigt tror jag inte Hamas använder mänskliga sköldar IDAG. Varför skulle de? Israel har ju visat att de inte har några som helst problem med att döda bäbisar som är i vägen.
För 1½ år sedan skrev jag detta (länk till mitt inlägg på Facebook längst ner i artikeln). Jag minns det mycket väl, för det var en sorts turning point för mig. Fram till dess, och i synnerhet efter 7 oktober, hade jag varit nästan helt på Israels sida, övertygad om att Israel var en demokrati, visserligen med lite brister, som bosättningarna, men ändå avsevärt ”godare” än Hamas, som var en terrororganisation. Det senare anser jag fortfarande, förstås. Det är min syn på Israel som ändrat sig.
Och det var Mohammed Nazal som fick mig att börja den resa som slutat vid att jag numera anser att Israels ledning tagit landet till en nivå som motiverar sanktioner och massivt avståndstagande.
Han var då 16 år, från Västbanken, och satt i israeliskt fängelse. Han var en av de första som släpptes i gisslanutbyten.
Och båda hans händer var brutna när han kom hem.
Några dagar innan jag skrev inlägget nedan dök han upp i pro-Israel-twitter. De hånade honom, påstod att han ljög, skrattade åt hans skador. Vuxna män.
Mmm.
Så jag började läsa på, och ja, Israel lämnade ut ”bevis” för att han varit så att säga hel när han lämnade fängelset i form av en film från bussen som fraktade honom från fängelset till Västbanken, och där kunde man se att hans händer inte var bandagerade.
Och jag tänkte att eftersom ord stod mot ord var det synd att ingen kollade upp detta.
Men det gjorde BBC, några dagar senare, i form av ett reportage jag inte hittat på Youtube, men lägger en länk till Twitter i kommentarerna. Se det, pls!
Journalisten åkte till hans hem och såg att han mycket riktigt hade båda händerna bandagerade. Hon intervjuade honom, och det är hjärtskärande lyssning för alla med empati. Pojken är bruten. Närmast skygg. Det finns inte spår av kaxighet eller kamplust när han berättar om de horribla övergrepp han varit med om. Händerna var brutna för att han skyddat sitt ansikte. De hade piskat honom. De hade bussat hundar på honom.
Igen. Han var ett barn.
Ett barn.
”Jamen det är klart att han ljuger!” Mitt svar är ”se det och känn efter om han låter som en lögnare”. Ska tillägga att samtliga palestinier som släppts ur israeliska fängelser berättar liknande historier.
Hon åkte till sjukhuset och intervjuade hans läkare, fick hans journaler och skickade dem till brittiska experter. Och hans händer hade brutits ÅTTA DAGAR innan han släpptes. Hans medfångar hade fått mata honom och hjälpa honom på toaletten.
Vad svarar då Israel?
Att alla ljuger.
Kan de tänka sig att släppa in någon kontrollant? FN? Journalister? Något neutralt land?
Nope.
Tänker de själva utreda hans berättelse?
Behövs inte. Han ljuger. Alla ljuger. Läkarna också.
Detta var för mig en vändpunkt av två skäl.
1. Fram till dess, naiv, sure, trodde jag att Israel var åtminstone någotsånär sanningsenliga.
Men när någon man litat på blåljuger på det sättet faller trovärdigheten för all framtid. Jag utgår sedan dess från att ingenting Israel hävdar går att lita på. Detsamma gäller förstås Hamas. Men det gällde redan då. Mitt förtroende för Israels ledning är totalt förbrukat, åtminstone tills den är helt utbytt och en ny ledning erkänt vad de gjort och tagit ansvar.
2. Israel är som land kapabelt till den vidrigast tänkbara tortyr, sanktionerad av de styrande. Många fler rapporter har kommit ut. Män som blivit våldtagna med föremål inför skrattande vakter, och fått sina anusar söndertrasade. Piskade. Tvingade att ligga nakna på varandra. Mängder av fångar dör kontinuerligt, mördade genom tortyr.
Och 80 procent är inte ens dömda.
Sjunde oktober var en fruktansvärd dag.
Inga men.
Israels gärningar är lika vidriga.
Dagen när jag skrev inlägget nedan påbörjade jag den resa som lett fram till ovanstående. Det har varit plågsamt. För jag har känt samhörighet med Israel hela livet. Men nu är jag här.
Jag var alltid emot att svepande kalla SD för rasister. Än mindre nazister. När de växte som mest blev ropen allt högre, framförallt från vänstersidan.
Jag skrev ju mycket om dem på den tiden, och jag upprepade gång på gång hur dumt det var. För jag märkte hur många i min närhet tröttnade – särskilt när de själva blev kallade rasister för att de framförde ganska normala åsikter om minskad invandring. Mitt skrivande fokuserade på att förklara varför deras politik var ogenomförbar eller korkad, i regel utan att etikettera dem. (”Nyssnazister” har jag dock använt några gånger, för det är ju sant.)
Och vad många på vänstersidan antingen inte fattade eller också fattade men struntade i var att ju mer de skrek de orden, desto mer benägna blev människor på högersidan som från början avskydde SD att tänka att ”men vänta nu … människor jag tycker har sunkiga åsikter tycker illa om detta hära partiet, så …”. Jag tror vi alla på högersidan upplevde detta i vår närhet. Det var enormt frustrerande.
Jag ser samma sak hända nu, fast nu är jag på andra sidan staketet. Sedan jag började skriva mycket om Israel-Palestina-konflikten har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna. Jag tror säkert de som skriver det ordet känner sig lika nöjda med sig själva som de som skriver ”rasist” gör. ”Ha! Där fick hon!” Och tycker att de vinner argumentationen.
Istället puttar de bort mig.
”Om det är ditt motargument …”, tänker jag då.
Och alltmer ska omfattas. Marco Rubio sa ju häromdan att ”Free Palestine” var antisemitiskt, att påpeka att Israel dödar barn är ”blood libel” och allt stöd till sanktioner och till och med Palestinas flagga ska räknas dit. Samtidigt som unga amerikanska judar säger ”WTF, not in our name!”.
Det finns ett israeliskt konto på Twitter, Dr. Eli David, som påstår sig vara det näst mest – efter Musk – influerande, hur de nu kommit fram till det.
Han gör nästan inget annat än spyr ur sig Netanyahu-propaganda och kallar alla som inte håller med för antisemiter, samt lägger upp klipp där han hånar Gazaborna för deras sönderbombade hem.
Jag har väldigt svårt att tro att han övertalar någon som inte redan var frälst. Men om han influerar mig är det åt andra hållet, och jag tror inte jag är ensam.
First they ignore you, then they name call you, then you win.
Jag fick frågan igår vilket slut jag ser.
Tre steg. 1. Opinionen måste svänga på gräsrotsnivå. Det har den gjort. Jag är ett levande bevis. 2. Ledarna behöver uppfatta detta. Det pågår nu. 3. Därefter kan en lösning komma. Och den kommer INTE att bli att alla palestinier ska lämna landet.
Eli Pappé tror på en enstatslösning där alla är likvärdiga medborgare. Men jag tror inte Israel någonsin går med på det, eftersom de båda befolkningarna, araber och judar, då skulle vara jämnstora.
Så då återstår att länderna återskapas enligt de ursprungliga gränserna. Bosättarna får bli palestinier om de vill, och de ska självklart lämna tillbaka det de stulit.
De som begått krigsbrott, på båda sidor, behöver lagföras. Israel behöver på lång sikt en reckoning, eftersom det är tabu att prata om Nakba. Och rasismen på båda sidor behöver hanteras.
Länge trodde jag inte detta skulle ske under min livstid, men nu tror jag vi börjar närma oss. Bojkotter finns redan. Nästa steg är sanktioner. Ett litet land klarar inte att ghostas länge.
Jag antar att jag nu kommer ut som supporter av boycott, divestment, sanctions.
Lite komiskt, eftersom jag länge kallats BDS-anhängare av hatare.
”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”
Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.
Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.
Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.
Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.
Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.
Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.
Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.
Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.
Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.
Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.
Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”
Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.
Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.
Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:
Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?
Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.
Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.
Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.
Det han hittade i arkiven var bevis för detta.
Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.
Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”
Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.
Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.
Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.
Ett av de dummaste argument jag vet är att Palestina inte är ett land, så därför har inte palestinierna något legitimt anspråk.
Och det är riktigt att Palestina var en del av Ottomanska riket, och att namnet började få betydelse som en stat när det blev Mandatory Palestine 1920. Men det är ju helt irrelevant. Det är ju som att säga att Norge inte är ett land eftersom det inte var ett land före 1905. (Ja, det fanns ett land som ungefär motsvarade dagens Norge för tusen år sedan, men låt oss ponera att det inte gjort det.)
Norrmännen liksom palestinierna har bott där i tusentals år. Alltså är det deras land. Palestinierna liksom norrmännen vet vilka de är och är trygga i sin identitet. Att överhuvudtaget ge sig till att säga om ett folk att det inte finns är bara extraordinärt både korkat och … pja … elakt. Småaktigt. Men mest korkat.
Pröva att säg till en norrman att han tillhör ett ”låtsasfolk”. Filma dig själv när du gör det.
Trotz allt 