Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

De mest hatade, part II

Publicerat den av

Det har varit ett par rätt kaotiska veckor sedan jag postade inlägget Vi är de mest hatade för att sedan direkt efter sitta på Norwegian på väg till Rom med svajigt wifi och inse att blogginlägget blivit viralt.

Aftonbladet, Expressen och Nyheter24 hörde av sig och ville publicera det, och jag lovade Aftonbladet först. Debattartikeln Jag är moderat – och hatad av moderater har orsakat en bra debatt, men också viss förvirring, som jag vill börja med att reda ut.

Jag satte ju inte rubriken, och den är lite missvisande. De människor jag kallar ”gränslandsfolket” är inte i första hand moderater – i alla fall inte längre. Många, kanske de flesta, röstar idag SD. Men de poserar ofta som moderater.

Sedan har många fått intrycket att jag uttrycker mig som förtroendevald om en stämning på interna möten. Det är helt fel. Jag går sällan på partimöten. Jag pratar enbart om medier och sociala medier, och om reaktioner på texter jag författat. Jag är skribent, inte politiker. Jag har inga uppdrag för partiet. När jag hyvlade ner blogginlägget till en debattartikel för att matcha antal-tecken-kravet blev den delen tyvärr mindre tydlig än den var från början, och det får jag ta på mig.

Ett annat problem är att jag skrev att gränslandsfolket är ”röststarka”, vilket av några tolkades som ”etablerade inom partiet”. Men det menar jag absolut inte heller.

Ytterligare andra har fått för sig att jag skriver inlägget för att få empati, och anklagar mig för att ”gråta ut” på bekostnad av partiet.

Mja. Det handlar inte om mig. Jag kommer att fortsätta skriva, oavsett reaktioner, för jag har efter tio år av bloggande och artikelskrivande varav sju i huvudsak ägnats åt migrationsfrågor och främlingsfientlighet fått rätt tjock hud. Det som gör mig bekymrad är att så få andra gör det. Det finns en community som återkommande skriver om dessa frågor, och den består till övervägande delen av skribenter från vänstra sidan av gärdsgården, och övriga är olika varianter av liberaler. Vi som definierar oss som moderater är i princip obefintliga i den gruppen. Det borde inte vara så, och jag skyller en del av detta på den råa ton jag möts av från gränslandsfolket.

För nu, när jag klargjort vad jag INTE menat, behöver jag förtydliga vari problemet faktiskt ligger. Den första delen är det raseri jag möts av när jag kallar mig moderat. Att med bestämdhet hävda att jag inte har rätt till det epitetet är centralt för många av dem som skriver om mig och till mig. Bara under de senaste två veckorna har tjogtals personer formulerat att jag borde gå till V, MP eller möjligen L. Jag tror merparten av dessa personer röstar SD, men det vet jag ju inte, och det är inte egentligen viktigt. De hör till ”gränslandsfolket”, kort och gott. Mitt svar till dem är förstås att jag röstat på M i varje val i mitt 50-åriga liv, och att partiprogrammet är det som till övervägande delen stämmer överens med min syn på hur politik ska drivas. Svaret blir då ofta att M nu lagt om sin politik för att matcha SD. Det är i sig nonsens.

De artiklar, krönikor och blogginlägg jag författar är i princip alltid faktabaserade. Jag plockar upp ett problem relaterat till migrationsdebatten, jag lägger fram fakta med länkar och andra referenser, jag resonerar och jag drar en slutsats. Den som vill ifrågasätta min text bör därför peta hål på antingen mina ingående parametrar eller på logikkedjan som följer, i traditionell, vetenskaplig anda. Jag tar gärna diskussionen i sociala medier efter varje text. Det går att skriva kommentarer, och det går att diskutera på Facebook i delningar.

Men istället för att faktiskt möta det jag skriver väljer alltfler att ifrågasätta mig som person och mina motiv, och i stigande grad utifrån min politiska hemvist. Att hävda att jag inte är en ”riktig moderat” blir centralt, och anledningen till det tror jag är just en vilja att marginalisera den stora, men röstsvaga, grupp jag tillhör, som står mycket långt från SD. Genom att håna och idiotförklara mig skräms andra till fortsatt tystnad. Genom att ”med våld” plocka av mig min moderata identitet återställs illusionen av att ”Reinfeldtmoderaterna” nu är utdöda.

Jag pekade på Thomas Gürs Facebookinlägg i mitt blogginlägg, eftersom det så klockrent bevisar just det fenomen jag precis beskrivit. Gür har bortemot 20 000 vänner och följare. Tvåhundra av dem har gillat inlägget. Han är alltså vad jag kallar ”röststark”.

Inlägget är en delning av en artikel jag skrivit, där jag konkret pekar på en rad åtgärder Alliansen genomförde på det migrationspolitiska området och som jag tycker var bra, och menar att Alliansen inte har någon anledning att ”be om ursäkt”.

Den som inte håller med har förstås alla möjligheter att ifrågasätta högt och lågt genom att peta i de argument jag framför. Men det gör inte Gür, utan istället kallar han det svepande för ”moderat verklighetsfobi”. Är det slöhet att inte bli konkret? Kanske. Eller också är det ett medvetet sätt att tysta min ”falang” genom att håna och hänga ut, som ett varnande exempel.

Han sätter i alla fall en ton andra hakar in i. Och väldigt snabbt kommer förstås ifrågasättandet av min identitet som moderat.

gur1

Är Gür en av gränslandsfolket? Det får andra avgöra. Jag har inte följt tillräckligt av det han uttryckt för att göra den bedömningen, och det är inte i sig viktigt. Det är agerandet som spelar roll.

När mitt blogginlägg publicerats blir han i alla fall moraliskt uppbragd, och menar att jag förmodligen ”inte kan skilja på angrepp på min person med att folk inte håller med mig”.

gur2

Jag känner förstås många moderater, både med och utan förtroendeuppdrag, IRL. Inte någon av dem vill se något samarbete med SD. Jag har också fått en hel del bekräftelse på att ”min sort”, som också har stöd hos partiledningen, är stark.

Men vänner, vi hörs för lite! Vi behöver sträcka på oss och stå upp för skillnaderna mellan oss och SD. Vi behöver ta plats!

En moderat är för arbetskraftsinvandring och en human asylpolitik, men ser också problemen med kostnaderna och de logistiska svårigheterna med en stor asylinvandring, och svarar med lösningar på de utmaningarna.

En moderat är för en aktiv integrationspolitik.

En moderat står upp mot muslimhat liksom hets och hat mot övriga religiösa och etniska grupper, såsom judar och kristna.

Det är egentligen inte svårare än så.

 

Vi är de mest hatade

Publicerat den av

Mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna finns ett gränsland av nationalistiska väljare. En del av dem har definitivt lämnat M för SD, och står nu trygga i sin nya partitillhörighet, ivrigt påhejande sina gamla fränder att också ta språnget. Ytterligare andra räknar sig fortfarande som moderater, men är besvikna på partiet. De hoppas att ledningen ska “ta sitt förnuft till fånga” och samarbeta med SD. Sedan finns det en obekant mängd personer som vandrar lite fram och tillbaka.

Till denna grupp räknar jag inte alls dem som av rent strategiska skäl vill se ett samarbete med SD, men som inte i övrigt gillar partiet, utan jag syftar på dem som har en starkt konservativ och nationalistisk värdegrund.

Symptomatiskt för många, men inte alla, av dessa gränslandspersoner är:

… att schablonmässigt kalla samtliga som inte håller med för “vänster”

… att okritiskt dela artiklar ur Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag

… att avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en “svensk värdering”

… att vara emot i princip all invandring, även arbetskraftsinvandring, med hänvisning till “kulturella skillnader” som inte går att överbrygga och “undanträngningseffekter” som gör att även den mest lönsamme invandrare kan påstås utgöra en utgift för samhället genom att ta jobb från svenskar

… att anklaga den som inte håller med för att “köra med rasistkortet”, trots att ordet “rasist” aldrig använts, för att i nästa mening utbrista “du är rasist!”, enligt rätt mysko logik

… att vara närmast besatt av badhustider, brott begångna av invandrare i första och andra generationen och hedersvåld

… att beskriva förorter som no-go-zoner

… att vara övertygade om att det finns en sanning som inte får yttras i Sverige och att misstro “gammelmedia”

… att avsky eller i alla fall starkt misstro samtliga muslimer

… att vara EU-kritiker

… att vara övertygad om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen

… att hata Fredrik Reinfeldt

I denna grupp finns åtskilliga som knappt är skrivkunniga, men det finns också en del intellektuella.

Detta gränslandsfolk är mycket, mycket röststarka, och verkar ha massor av tid. De intellektuella smutsar inte sina fingrar med hat, utan håller en någorlunda god ton, men deras Facebookväggar fylls av mindre sakliga entusiaster som hetsar, hatar och delar vidare. Alla som var emot DÖ hör absolut inte till denna grupp, men det omvända gäller: alla i denna grupp hatade DÖ bortom alla gränser, och de skapade ett debattklimat i Sverige som gjorde det helt omöjligt att diskutera en enda annan fråga fram till den dag då DÖ formellt föll. En så stor makt har de.

De är nämligen alla övertygade om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen, och enda räddningen är en koalition mellan SD, M och möjligen KD. För att denna koalition ska bli möjlig krävs förstås att framförallt M, som hittills hållit sig kallsinniga till en dylik romans, ändrar uppfattning. Och för att detta ska ske måste framförallt ledningen övertygas.

Det största hotet mot en SD-M-KD-koalition är därför inte de rödgröna partierna, och inte heller L eller C. Dessa väljare är redan förlorade.

Det största hotet är de moderater som absolut inte under några omständigheter vill vara med om något samarbete med SD.

Moderater som jag.

Vi är de mest hatade, för vi är de som står i vägen. 25 procentenheter står och faller med att vi antingen övertygas, tystas eller förmås lämna partiet.

Om den upplevelsen vill jag berätta, medan jag fortfarande kan och orkar.

Det motstånd jag upplever är av en helt annan sort än det liberaler, centerpartister och rödgröna drabbas av, eftersom jag står på insidan, som en sorts infiltratör. Jag är en svikare. En landsförrädare. Ett verkligt hot.

Jag skriver artiklar och krönikor. Jag för diskuterar i sociala medier.

Och för varje artikel blir hatet allt mer massivt. Mer hotfullt.

Att folk blir upprörda i diskussioner är en sak. Jag är inte heller alltid ett mönster av trevlighet.

Men ett större problem, rent demokratiskt, är att jag hatas, hotas och hånas även utanför diskussioner i allt större utsträckning. Jag är inte politiker. Jag är skribent. Min person borde inte vara det relevanta när jag skriver, utan det jag uttrycker.

Nej, jag blir inte sårad, även om det förstås inte är särskilt kul läsning. Det är ibland som att vada i ett träsk. Men jag tål. Och hittills har jag oftast inte varit rädd, även om jag börjar känna en viss oro för framförallt min familj.

Men när människor, i synnerhet moderater, överlag behandlas så här vågar allt färre uttrycka sig. Vi tystas genom kränkningar, ofta kvinnofientliga sådana, hån, hot och ibland rent förtal. Vi påstås vilja bli gruppvåldtagna. Vi förklaras vara vänsterkommunister. Vi uppmanas lämna partiet.

Och till slut ger vi upp, en efter en.

Och då har de vunnit.

Och då har demokratin förlorat.

Och inte bara den.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.20.58.png

Ur min inkorg.

a.jpg

Från hennes vägg.

Screen Shot 2016-07-13 at 08.11.47.png

 

Ur en Facebookgrupp.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.28.35.png

Från en Facebooksida.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.54.43.png

Från debattören Thomas Gührs Facebookvägg

M rusar, SD rasar

Publicerat den av

2080547020Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.

Att regera med SD

Publicerat den av

Vågmästare med maktSedan SVT genomförde sin undersökning bland ”ledande moderater” har det varit nervöst från många håll, fullt begripligt.

SD agerar lite som slemmiga creepet som tigger och ber om bara en enda date – man ska vara så duktig och inte ha några förväntningar alls, bara prata lite och sedan får vi se vad det leder till, så snälla bara en gång, ge mig en chans, jag är inte nazist längre utan jättenormal, jag ska inte kladda alls, bara prata.

Som moderat engagerad mot främlingsfientlighet får jag i dessa dagar många frågor på nätet. Vänner till vänster pingar in mig i diskussioner, och ber vänligt att jag ska förklara vad vi håller på med. Nyheter24 påstår rakt ut i sin rubrik att ledande moderater vill regera med SD, vilket förstås är helt fel.

För det finns ingen egentlig nyhet i det som skrivs. Det är en semantisk problematik som härör ur en sammanblandning av olika begrepp, och möjligen ur att en del av de ”ledande moderater” som fått frågan inte tänkt tillräckligt långt, vad vet jag.

SVT skriver själva: ”Av frågorna som har ställts framgår inte huruvida det finns en majoritet för eller mot att Alliansen skulle regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, eller endast med passivt stöd där Alliansen lägger fram sin politik med förhoppning om stöd från SD.”

Observera: ”det framgår inte”. Vi vet alltså inte hur de tänkt som svarat.

Problemet är just ordet ”samarbete” och dess betydelse.

Metod 1: Först har vi de som förordar att Alliansen ska ”ta makten” genom att lägga en budget. Detta är fullt möjligt utan att så mycket som att nicka till en SD-representant i korridoren. Man lägger en gemensam höstbudget, sedan inväntar man omröstningen, och förmodligen får denna budget då SDs röster. Då behöver statsministern för skams skull antingen utlysa extraval eller också gå till talmannen och kasta in handduken. Denna metod innebär inte att SD får mer makt, förutom en dag i solen, där man i princip väljer vilket alternativ som ska regera.

a) Ny regering utan extraval: Fördelen ur borgerligt perspektiv är att man står där med ansvaret men ingen makt, eftersom de enda två partier man kan samarbeta med för att få igenom beslut utanför budgeten är S och SD. MP och V har inte tillräckligt många mandat, såvida man lyckas komma överens med båda. Det blir alltså en extremt svag och bakbunden regering, som dessutom riskerar att åka ut 2017 på samma sätt man själva kom in. Taktiskt kan det vara bättre att gnälla i opposition än förlora röster på impopulärt regerande.

b) Det blir extraval. Det blir dyrt – för Sveriges statskassa och för alla partier. Och frågan är om det blir bättre sett ur Alliansperspektiv. Det enda parti som gått framåt mer än marginellt är SD. Så utgången är förmodligen att ja, man kan regera, men till vilket pris och hur länge?

Metod 2 är att man förutom att fälla regeringen enligt ovan samarbetar i frågor ”där man tycker lika”. Personligen vill jag inte detta alls. Frågor ”där man tycker lika” tenderar att bli frågor ”där man tycker ungefär lika” och sedan förhandlingar, och rätt vad det är har SD satt sin prägel på svensk invandringspolitik. Det blir som att gå på daten med slemmiga creepet för att ”han kan ju vara trevlig att prata med”. Efter några glas vin sitter du där och önskar du slapp honom. SD är inget borgerligt parti – det tillstår de till och med själva. De ligger i vissa avseenden ekonomiskpolitiskt till vänster om S. Det går inte att bedriva seriös borgerlig politik med dem som samarbetspartner, och vad är det då för vits med att regera?

Metod 3 är det där med att regera ihop med SD, och det har ingen ”ledande moderat” någonsin föreslagit, möjligen med undantag av Finn Bengtsson, jag har inte kollat. Det finns alltså ingen som vill det, och inte ens SD begär det. Jag begriper inte varför så många fått för sig att det är det som står på spel. Alliansen har ingen som helst anledning att gifta sig med slemmiga creepet, och solka sitt namn och förlora massor av, kanske merparten, väljare, såsom undertecknad, som aldrig kommer att medverka till att SD kommer i regeringsställning.

För oss som gillar att resonera runt matematiken i detta finns dock en intressant poäng. Det finns bara en enda skillnad mellan att regera som största block och att regera som det mindre blocket, och det är i läget där SD lägger ner sina röster, vilket såvitt jag förstått i princip aldrig sker ändå. Så egentligen borde man inte behöva vara störst för att regera. Det är fullt möjligt att göra det enligt samma princip som gällt de sista snart sex åren: SD är med i utskotten, man diskuterar där, man tar förluster där det behövs men inget samarbete utanför utskottsrummen försiggår. Så lägger man sina budgetar och hoppas på stöd. Får man det inte avgår man.

Själv vill jag inte det. Jag delar Anna Kinberg Batras uppfattning att det är bättre att regera när det finns ett någorlunda tydligt mandat för en Alliansregering, och jag ser dessutom faran med ett potentiellt extraval som resulterar i ett onödigt förstärkt SD och kanske även i att KD åker ur Riksdagen. Dessutom är man oense med Centern runt migrationspolitiken, och det skulle kosta prestige i alla ändar att sy ihop ett gemensamt regeringsförslag i dagsläget. Bättre driva aktiv oppositionspolitik, ta hem de segrar i Riksdagen man kan, och satsa på ett bättre väljarunderlag 2018.

Jag tror ärligt talat att S och MP skulle bli tämligen lättade om Alliansen la en gemensam budget. De skulle slippa krisen och trasslet med att komma överens, kunna växa sig starka i opposition utan impopulära beslut och sedan kunna peka både på regeringsoförmåga och bristande löftesuppfyllnad (för jo, DÖ var trots allt ett löfte) hos Alliansen i valet år 2018.

Varför skulle Alliansen bjuda på det?

Stängda gränser à la SD

Publicerat den av

Profilbild för Redaktionen MotargumentMotargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso

Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.

Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.

Nu har det äntligen kommit en från SD, och vi går här igenom den, punkt för punkt.

”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”

Dublinförordningen säger att bara den som är registrerad i ett…

Visa originalinlägg 612 fler ord

Moderaternas stängda gränser

Publicerat den av

Mitt parti Moderaterna vill skicka den som söker asyl i Sverige tillbaka till ett land där den inte är registrerad. Man skriver förstås inte så rakt ut. Det står istället:

”Tillfälliga gränskontroller ska införas och de asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats enligt Dublinförordningen ska nekas inresa till Sverige.” 

Det handlar alltså om en annan sorts gränskontroller än dem vi har idag och som S-MP-regeringen infört. En sort där människor som står på svensk mark för första gången i modern tid inte tillåts söka asyl.

Featured Image -- 3427Jag har tillsammans med Thabo ‘Muso skrivit tre artiklar där vi detaljerat förklarar varför det inte är praktiskt genomförbart. Executive summary, för den som inte hinner läsa: eftersom den som söker asyl i Sverige redan befinner sig i Sverige, pga att vi saknar landgräns mot södra Europa, blir det inte fråga om en avvisning vid gränsen, utan ett faktiskt tillbakaskickande. Vi kan pga bristen på landgränser inte bara sätta upp en bom och säga ”vänd tillbaka”.

Det har också i efterhand visat sig att vi haft rätt, när Danmark inte ens vill ta emot dem som INTE vill söka asyl i Sverige. Att utan föregående förhandling få dem att ta emot dem som faktiskt gör det känns närmast utopiskt.

Jag har debatterat frågan ganska ofta på sista tiden, och det finns några sidospår diskussionen snabbt hamnar i, så jag vill avverka dem på en gång:

  1. ”Det är emot folkrätten att skicka folk till Tyskland och Danmark.”
    • Det är inte emot folkrätten om landet tar emot dem. Det är däremot emot europeisk praxis, vilket är anledningen till att i synnerhet Danmark sannolikt INTE kommer att ta emot dem. Dublinförordningen utgår från ömsesidig acceptans. Om inte motparten tar emot kan man inte skicka någon.
  2. ”Dublinförordningen är ändå kass/har havererat.”
    • Håller med. Men det är det vi har nu, tills annat anges. Vi kan inte ensidigt ändra avtalet.
  3. ”Sverige klarar faktiskt inte av detta, så vad vill du göra istället då va? Va? Va?”
    • Det är en annan fråga, som jag besvarar här. Du kan inte möta mitt påstående om att förslaget är ogenomförbart med att säga ”men vi måste”. Du kan däremot motbevisa mig genom att förklara varför jag skulle ha fel.

Gränskontroller där man vägrar ta emot asylansökningar utan istället återsänder den som står på svensk mark är bara genomförbara om vi i förväg har en överenskommelse med det mottagande landet, och en sådan finns faktiskt inte idag.

Varför lägger då Moderaterna ett förslag som inte går att genomföra?

Next TeeDet är möjligt att Anna Kinberg Batra och Angela Merkel faktiskt HAR någon form av deal. Men då måste hon förklara det. Och det är inte längre Tyskland utan Danmark som är det land varifrån flest asylsökande kommer. Färjor från Tyskland fick man stopp på genom att lägga ett ändringsförslag av Utlänningslagen 9 kap. 3 § till att omfatta även båtar inom Schengen.

Det är möjligt att Anna Kinberg Batra vet något sätt att få Danmark med på noterna. Men då måste hon förklara hur det sättet ser ut.

Man kan vara kreativ. Vi kan smuggla dem tillbaka till Danmark i bussar, och släppa ut dem mitt i natten. Om det är planen får hon väl framföra det, så får vi se vad danskarna tycker.

Jag som länge skrivit om SDs populism i denna fråga tycker det känns oerhört trist att det parti jag tillhör och röstat på hela mitt liv nu beter sig likadant. Moderaternas agerande legitimerar SDs verklighetsfrånvända påhitt – inte bara i denna fråga, utan generellt. ”Kolla nu har Moderaterna fattat att vi hade rätt höhöhö!” är början till ”Men då kanske SD har rätt i fler frågor”. Suck.

Jag kan inte låta bli att undra varför man gör så här. Förslaget visar på endera populism eller inkompetens. Ingetdera är särskilt smickrande.

Gör om, gör rätt.

Eller förklara hur vi tänkt oss att detta ska gå till.

Flyktingläger åt EU

Publicerat den av

PrästkrageEU planerar att bygga läger i Turkiet för 2,2 miljoner flyktingar. Två stycken Stockholm, byggda av tält, alltså.

De tre länderna Turkiet, Bulgarien och Grekland har nu utropats till en sorts ”tri-state area”.

Såvitt jag förstår är detta en juridisk finess för att kringgå Flyktingkonventionen, som ger dig rätt att söka asyl i det land där du befinner dig. EU har redan kringgått den genom att räkna hela EU som ett land för att undgå att människor vandrar från land till land efter avslag och kostar resurser i asylprövning. Dublin-fördraget gör att oavsett hur många länder du tar dig i EU till kan du bara söka asyl i det land du först registerades i. Obarmhärtigt skickas du tillbaka dit. Det är en regel jag står bakom, men det är likväl ett loophole i flyktingkonventionen såsom den är formulerad.

Nu har man plötsligt utropat Turkiet, Grekland och Bulgarien till en sorts union genom ett ”tri-partite agreement”, och det är sannolikt av samma skäl. Man vill göra det möjligt att skicka den som påträffas i Grekland och Bulgarien att skickas till Turkiet, och det går bara om de enligt någon definition kan anses vara samma land.

Med tanke på den sega träta som levt kvar mellan Grekland och Turkiet sedan – pja – trojanska kriget, finns en absurd ironi i detta. Agamemnon skulle vända sig i sin grav, om han hade någon kvar.

Metoden är prövad förut. Australien skickar alla som söker asyl till Papua New Guinea, sedan 2013, enligt ett avtal där de får betalt av Australien. Där kan de söka asyl, vilket få vill. Det är en sån där otrevlig företeelse som osar av brun främlingsfientlighet men samtidigt räddar många från drunkningsdöden.

EUs tankefigur är dock att de som befinner sig i lägren i Turkiet under ordnade former ska beviljas asyl i Europa. Nu tror ju inte många att det kommer att hända i närtid. Europa har fullt upp att behandla dem som kommer, så de som snällt väntar på sin tur i tältläger blir nog kvar där.

För den som flytt kriget i Syrien och aspirerar på ett liv i Europa istället för att i ett obestämt antal år leva i ett tält i Turkiet finns fortfarande möjligheten att ta sig till något annat land än Grekland. Om andelen kvinnor och barn som flyr är låg idag lär den bli ännu lägre med de nya reglerna.

Jag står bakom tanken, dock. Tyvärr, måste jag tillägga, men jag ser ingen annan utväg. Döden på Medelhavet måste stoppas, smugglarna måste motarbetas, och det är mer humant och rättvist att flyktingar tar sig till Europa från lägren i flygplan än att de vandrar längs järnvägsspår i Serbien.

Jag hoppas bara att det inte innebär att Europa tycker att nu kan vi luta oss tillbaka och fortsätta med våra liv.

Betyder då detta att SD hade rätt med sitt evinnerliga ”hjälpa på plats”?

Inte alls. SD vill två saker:

  1. Skicka tillbaka alla som tagit sig till Sverige till de länder de flytt från, vilket betyder att människor som idag eller i en nära framtid befinner sig i Sverige kommer att torteras, våldtas eller dödas, oundvikligen. Inte alla, men en del.
  2. Gå ur EU. Och enligt min mening är det oerhört korkat, för det är bara EU som kan hantera krisen på ett någorlunda sammanhängande sätt.

Vi har dock över hundratusen människor som behöver tas om hand redan idag i Sverige, och det kommer att ta sin tid. De sist anlända kommer att behöva bo i tält, för vi har inte bostäder till dem.

Jag tycker det är förståeligt givet att situationen varit oväntad, men fel. Vi är ett av Europas glesast befolkade länder, och vi har massor av orter där få jobb finns. En fantastisk lösning på åtminstone en liten del av flyktingkrisen vore ju att vi permanentar alla de lokaler som nu tillfälligt tagits i bruk till asylboenden. Så kan vi, likt Turkiet och Papua New Guinea, erbjuda boenden åt asylsökande i andra EU-länder under utredningarna.

”Det blir dyrt”, fräser SD. Det kostar mycket mindre med läger ”på plats”.

Det är samma resonemang som används för att motivera tillverkning av bilar eller T-shirtar i Kina. Det är dyrt att använda arbetskraft i högskatteländer, så det blir visserligen billigare på kort sikt att flytta jobb utomlands, men pengar som investeras i Sverige stannar i Sverige. De blir till moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, som går tillbaka och blir moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter igen, i ett evigt skattekretslopp.

Så låt EU outsource:a flyktingmottagandet av dem som tagit sig till andra länder än Grekland och Bulgarien till Sverige, ta rimligt betalt och se jobben växa till.

Då blir vi en humanitär stormakt på riktigt.

Allianspartiernas förslag

Publicerat den av

FruitKarin Pettersson är arg över populismen i Allianspartiernas förslag.

För mig som skrivit något hundratal artiklar och inlägg om främlingsfientliga myter känns det lite bisarrt med omvänt mytknäckeri, men det behöver göras, för hon har delvis fel.

Here’s why.

Säkra länder

”I dag har Sverige ett snabbspår för ”uppenbart ogrun­d­ade ansökningar” om asyl, som innebär en förenklad process. Bara om det finns anledning att tro att det finns verkliga asylskäl görs en riktig prövning. Dess­utom kommer endast en bråkdel av de som söker asyl i Sverige från länder som skulle kunna sättas upp på en ”säker” lista. Förslaget skulle därför vara ett slag i luften.”

Hon har helt rätt i att ett sådant snabbspår finns, men av någon anledning funkar det inte, och hon har dessutom fel i att det bara skulle gälla ett fåtal personer. Här är lite siffror:

De som hittills i år, dvs jan – sept, fått sina ärenden avgjorda och som kommer från länder varifrån max fem procent beviljas asyl/skyddsstatus är 8 597 personer av totalt 40 673. Det är ingen liten mängd. Deras genomsnittliga handläggningstid var 117 dagar, för att vaska fram totalt 146 personer som skulle beviljas asyl eller skyddsstatus. Om åttio procent av dessa hade behandlats inom något dygn hade i alla fall ett par tre tusen sängplatser kunnat räddats åt dem som verkligen behöver det.

”Säkra länder” är en relativt enkel åtgärd som löser kortsiktiga problem.

Tillfälliga uppehållstillstånd

Att byta de permanenta uppehållstillstånd som idag ges vid långvariga konflikter, vilket nästan alla bedöms vara, mot tillfälliga, är istället en långsiktig lösning. Det förändrar inte något på kort sikt. Karin har rätt i att det blir en ökad arbetsbörda för Migrationsverket, men det behöver inte vara ett jätteproblem. Dels uppträder inte den ökade arbetsbördan förrän de första tillfälliga uppehållstillstånden börjar gå ut, dvs om två år, och dels går det att effektivisera. Exempelvis kan man knyta uppehållstillstånden till ett världstillstånd, t ex ”krig i Syrien”, och automatiskt förlänga för alla vars uppehållstillstånd beror av detta tillstånd, i exemplet syrier. Först när Syrien blivit säkert behöver handläggarna titta på dem igen.

Men Karin Pettersson menar att inga konflikter tar slut inom tre år. Det gäller måhända för Palestina, men för Eritrea, Syrien och Afghanistan kan mycket hända. Och instiftar vi en lag idag kommer den ju att gälla för dem som kommer om två år också, och då kanske vi ser ett slut.

Jag var länge av uppfattningen att permanenta uppehållstillstånd var bättre än tillfälliga, men inte längre, och det är på grund av de stora antal som kommer just nu. När antalet beviljad asyl låg under tiotusen kunde vi hantera även dem som hade svårt att komma in i samhället, men nu lär det bli problematiskt.

Nästan alla problem som går att koppla till migration handlar om den grupp som söker skydd i Sverige och sedan inte kommer i arbete. De kostar pengar direkt genom att behöva bli försörjda i kanske 30-40 år, och indirekt genom att deras barn växer upp i utanförskap, som är en grogrund för kriminalitet och radikalisering. Den som växt upp med bidragsberoende föräldrar löper flera gånger större risk att själv bli bidragsberoende än en som inte gjort det.

Jag har därför, efter att ha tänkt igenom detta noga, kommit fram till att den mest effektiva åtgärd vi kan sätta in är att utvisa dem som saknar både jobb och skyddsbehov, dvs den som fått uppehållstillstånd på grund av ett läge som inte längre gäller, och som står utanför arbetsmarknaden. Jag ser problemen – särskilt när de har barn – men den del av migrationen som är en humanitär åtgärd behöver fokusera på dem som fortfarande har ett skyddsbehov och inte på dem som faktiskt kan återvända till de länder där de är medborgare.

Karin behöver förstås inte dela min uppfattning, men det är märkligt att inte inse att detta är en enormt kostnadsbesparande åtgärd.

Hon påstår också att det skulle vara praxis att inte tillåta familjeåterförening vid tillfälliga uppehållstillstånd. Det undrar jag var hon fått ifrån, för enligt Utlänningslagens 5 kap 3 c § ska inte typen av uppehållstillstånd spela roll. Anknytningspersonen kan vara ”3. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, […] 5. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt skyddsbehövande”. Om hon upptäckt att det är praxis att inte följa lagen borde hon anmäla Migrationsverket.

Signalpolitik

Slutligen kommer hon in på det som brukar kallas signalpolitik. Jag håller helt med om att detta är en skam att ägna sig åt. Tankefiguren är att vi ska vara lite småelaka mot dem som kommer, eller åtminstone få dem som funderar på att resa att tro att vi är det, så att vårt land får dåligt rykte och asylsökande reser till andra EU-länder istället, och enligt någon sorts svartepetterprincip tjänar då Sverige på detta. Ett exempel är när Danmark annonserade i libanesiska tidningar om att asylsökande inte hade något att hämta i deras land.

Det är bara det att enbart SD säger att de vill att Sverige ska ägna sig åt detta, mig veterligt. Jag har inte hört något representant för Alliansen öppet säga att detta borde vara svensk politik. Nu kan ju Karin förstås dra slutsatsen att detta ändå finns med bakom deras förslag, men då får hon ju leda i bevis hur hon kommit fram till det, och inte bara påstå att det är Allianspartiernas mästarplan som om det vore klart.

===

Jag anser att vi som är för en generös asylpolitik behöver förklara hur den ska gå till. Jag tycker den sittande regeringen hade tänkt till bra runt vad man kan göra kortsiktigt, som exempelvis skapa mer resultatinriktade, och därmed avsevärt billigare, boenden för ensamkommande, och att få lärare att undervisa barn från egna landet är klipskt och konstruktivt. Det är inte populistiskt att hantera skenande kostnader och brister i mottagningen.

För några månader sedan skrev jag hur jag vill förändra svensk migrationspolitik. Det gäller fortfarande. Jag tycker att vi som är ett glest befolkat land borde kunna sätta upp större asylboenden i Sveriges utflyttningsorter. Det skapar jobb och bidrar till att resurserna stannar i Sverige, vilket inte sker om vi skickar samma belopp till UNHCR. Låt oss bygga fler boenden och ta hit fler skyddsbehövande. Men låt vägen till permanent uppehållstillstånd och senare medborgarskap gå via egen försörjning.

Jag förstår att inte Karin håller med. Riktigt vad hon vill se istället är oklart för mig.

Men det är inte ok att påstå att den ”luras” som inte tycker som hon, om man inte har täckning för det.

Ditt fel att SD växer

Publicerat den av

SverigePå sista tiden har ett par personer på min Facebook-vänlista framfört att jag bidrar till att SD växer. Argumentationen har varit att jag visar förakt för SDs väljare genom att … pja … ifrågasätta och säga emot.

Detta inlägg syftar inte till att urskulda mig. Jag är själv trygg i min åsikt att det måste vara rätt att visa på faktafel, belysa tankevurpor och påpeka rena dumheter.

Men jag är orolig över utvecklingen.

”SD har X procent så därmed är det bevisat att alla som argumenterar emot dem har fel. Tyst med er nu, annars växer de ännu mer!” … är en farlig väg.

Jag tror inte alls på att begå brott i antirasismens namn, som att riva ner affischer och kasta sten. Jag undviker rasist-epitetet och försöker avstå från att dela nidbilder, även om jag inte alltid lyckas. Men jag kommer aldrig att sluta argumentera.

SD växer just nu för att var femte, sjätte svensk inte vill att vi ska bevilja asyl/skyddsstatus till dem som kommer hit. Anledningen till det är antingen att de är helt ointresserade av att hjälpa eller också att de gått på SDs propaganda om att de som kommer hit är våldtäktsmän som överger sina fruar och barn för att leva på svenska bidrag, eller åtminstone att de tror att vi genom att ta av biståndet som idag går till vattenprojekt och skolor och flytta till UNHCR kan minska strömmarna hit.

Jag kan aldrig övertyga dem som helt enkelt inte vill se flyktingar och skyddsbehövande i Sverige. De kan stanna i SD. Men jag kan påpeka det absurda i att vilja skicka dem som kommer hit tillbaka till krigszoner. I att vilja bryta ingångna avtal med EU. I att avhumanisera de mest utsatta.

Jag har för länge sedan bestämt mig. Jag vill att vi tar hand om dem som kommer, men jag vill att vi slutar bevilja PUT. Vägen till medborgarskap ska gå via eget arbete, och uppehållstillståndet ska annars gälla så länge det finns skyddsbehov. Vi ska hjälpa, men vi ska vara selektiva med medborgarskap.

Och jag är övertygad om att om vi låter den bråkdel av medborgarna som inte klarar att känna empati med dem som flyr stanna i SD kan vi med vettiga argument övertyga resten om att det finns alternativ.

SD har inga svar.

Om det må vi berätta.

Jimmie Åkessons tretusen asylsökande

Publicerat den av

Profilbild för Helena TrotzenfeldtMotargument

”Det kommer tretusen asylsökande varje vecka”, påstod Jimmie Åkesson i SVT;s intervju igår 3/9.

37 033 personer sökte asyl under årets första sju månader. Det betyder 1 223 personer per vecka. Under juli, som var den månad med högst antal, kom 8 069 personer, vilket innebär 1 822 personer i veckan.

Jimmie Åkesson jämför sedan bidrag till flyktingar och ”invandrare” med bidrag till UNHCR, men hoppar över två faktorer:

  1. Den som kommer till Sverige och börjar jobba efter några år är totalt sett lönsam för Sverige. De som kommer hit är därmed en stor, delvis outnyttjad resurs.
  2. Pengar som spenderas på asylmottagning, SFI, bostäder med mera i Sverige går till stor del tillbaka till samhället. Pengar som skickas till UNHCR ser vi aldrig mer.

Visa originalinlägg