Det löser ingenting. Det är i princip helt otänkbart att något block skulle få över 50 %. Därför måste problemen med att regera i minoritet trots ett parti som är ute efter att sabotera så mycket som möjligt ändå lösas. Vi kommer att vara tillbaka på ruta 1 den 23 mars, annars.
Vad som dessutom kan hända är förstås att SD växer, av tre skäl:
Inget parti hade i förra valet något svar på var alla som flyr till Sverige ska bo, och hur kommunerna ska lösa vård, skola och annat för dem som kommer. Även icke främlingsfientlig press beskriver de asylsökande som problem som saknar lösningar. Då framstår SDs svar med att stänga gränserna och ”hjälpa på plats” som det mest briljanta för dem som redan är lite semibruna eller bara oroliga. Frågetecknen runt flyktingströmmen måste mötas, men inget enda parti har ännu hunnit få fram vettiga svar än. Det behövs mer tid. Ska det prompt vara ett extra val bör det i så fall hållas i slutet av nästa år.
Skrönan om att SD ”mobbas” ger dem sympatiröster. De vårdar sin underdog-image och sveper in sig i varma offerkoftor. Dessvärre bidrar företrädare från övriga partierna genom att inte tänka igenom sin retorik och fundera över hur den uppfattas.
SD är det nya blanka. För den som inte orkar läsa hela artiklar eller sätta sig in i komplexa frågor blir det lätt jobbigt. Alliansen och S-MP-regeringen skäller på varandra för att ha orsakat krisen. Vem ska man välja då? Rösta blankt eller rösta SD? Varför inte SD, så får de sig en näsbränna. ”Röra om i grytan”-röstarna väljer SD. Själv kan jag inte förstå dem överhuvudtaget, för deras sätt att resonera är ljusår från mitt eget. Men jag ser ju att de finns, dessa människor, och de kan vara så många som flera procentenheter av svenska folket.
Det är Löfvén som måste ta ansvaret för situationen. Det är han som hotar med extra val, och enbart han som kan ändra sig. Så jag hoppas verkligen att han begriper hur fel han tänkt. I tid. Och om han kommer på att han vill förhandla om hur man regerar i minoritet hoppas jag att Alliansen gör allt för att lösa situationen. Det verkar de dock vara beredda till.
Alliansens budget ligger i ett år, helt oavsett valresultatet. Om vi måste ha ett extra val, så skjut åtminstone upp det till slutet av 2015, och använd tiden väl fram till dess, alla sju!
Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.
Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.
Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.
Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.
Löfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.
Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.
Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.
Löfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.
Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.
Alliansens utsträckta händer
Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.
De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.
Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.
Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.
Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.
Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.
Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?
Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.
Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”
Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.
Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.
I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).
”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”
Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.
Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.
Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”
Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.
Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.
Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.
Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.
Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.
Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.
Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.
Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.
Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.
Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.
För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.
Då etablerades skalorna:
Vänster = socialism, revolution, nytänkande
Höger = kapitalism och konservatism
Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.
Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.
Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.
Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.
De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.
Jag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.
Vilka är de då, de konservativa?
Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?
Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.
Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.
Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.
För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.
För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.
Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.
Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.
S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.
Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.
SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.
För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.
Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.
Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.
När jag dagligen under en längre tid läser i SDs fora kommer jag till insikter de flesta saknar. För att bidra till lite fler nyanser och ökad förståelse kommer jag att teckna ett porträtt av den socialdemokratiske SD-väljaren.
Det blir förstås subjektivt. Jag har ingen vetenskap som styrker det jag nu påstår. Dessutom generaliserar jag, och drar ut linjer.
Men den person jag målar upp här finns, och är rätt vanlig. Jag beskriver inte en specifik människa, utan många.
Först en bakgrund: Sverigedemokraterna startades av arga gammelmoderater. Deras stereotyp är ganska enkel. De hatar kulturvänstern, feminister, utlänningar och ofta även storstadsbor.
De sossar som sökt sig till SD har kommit på senare tid. I en andra våg, så att säga. Och de är kvinnor, i stor utsträckning. De kan säkert vara män också, men jag utgår från vad jag ser på kvinnodominerade Facebook, och där finns en klar majoritet högermän och sossekvinnor i SD-grupperna.
Hon är låg- eller medelutbildad. Hon kan möjligen vara sjuksköterska eller förskollärare, men sällan tjänsteman, och oftast har hon ändock slutat läsa efter gymnasiet. Hon kan vara i vilken ålder som helst – från 18 till 70.
Hon känner flera personer som inte är vita, och är därför helt rasande och mycket ledsen över att hennes omgivning kallar henne rasist för att hon är SD. Hade hon varit rasist hade hon förstås inte haft dessa kompisar, resonerar hon. Och hennes släkting har adopterat barn som hon älskar. Alltså har alla som säger att SD är rasister fel.
Välfärden är central för henne. Gamla ska tas om hand. Arbetslösa ska ha massor av ersättning. Barnen ska perfekt skolgång.
Hon är emot cancer, plågsamma djurförsök och mobbing.
Mobbing är det alla gör mot Jimmie Åkesson. Hans bild delas frekvent, med hjärtan och gullegullkommentarer. Hon är själv mobbad också. Överhuvudtaget verkar hon definiera mobbing som ”när jag själv eller någon jag gillar inte gillas av någon annan”. Just känslan av att vara nedtryckt, förbigången och förfördelad av livet gör att hon identifierar sig starkt med SD och deras underdog-image.
Hon är i grunden osäker, och söker mycket bekräftelse, och när omvärlden tar avstånd behöver hon få den från andra sverigedemokrater. Deras Facebook-fora fyller därför en viktig funktion. Det är där hon kan skriva ”men jag fattar inte hur folk kan tycka”, och få ryggdunkar och medhåll.
De inlägg hon lägger upp följer några teman:
Invandrare dränks i pengar. Själv har hon inga pengar alls, eftersom de får alla. Eller också har hon lite pengar, men hennes förälder har det hemskt på åldringsvården, eftersom invandrare har fått alla resurser.
Varje fel som sker i Sverige, såsom gamla som glöms, ambulanser som inte skickas, eller handikappade som inte beviljas bidrag, delas med texten ”vi har inte råd med invandringen!”.
Invandringen kostar massor. Istället kunde vi göra som SD tycker och hjälpa på plats. Bara för att folk inte vill lyssna på Jimmie dör massor av människor ”på plats”, som kunde ha fått hjälp. Hon tror på fullaste allvar att en flykting som kommer hit och kostar pengar medför en rad dödsfall i flyktingläger, eftersom svenskt bistånd, i hennes föreställningsvärld, är flyktingars enda möjlighet att överleva.
Invandrare våldtar oupphörligen. Och hon tycker det är fruktansvärt att inte våga gå ut på stan som man kunde förr i tiden. När inga våldtäkter förekom.
Alla muslimer har som enda mål att tvinga på samtliga kvinnor slöja. De bor här och hatar oss, och vill egentligen skära halsen av oss så fort de kan. Muslimer kan aldrig anpassa sig till Sverige. Alla muslimer måste därför lämna landet.
Man får inte sjunga nationalsången i Sverige, eller hissa svenska flaggor, eller säga att man älskar Sverige, och midsommar tycker många borde förbjudas. Pepparkaksgubbar förbjuds i Lucia-tågen, och det är jättehemskt för de stackars barnen.
Kvinnor som bär slöja är alltid förtryckta, och ska motarbetas tills de tar av den. Eller också får de flytta.
Hedersvåldsproblematiken löses genom att inte släppa in muslimer i Sverige.
Den här kvinnan har rätt svårt att se komplexa samband. Världen är enkel.
Vi har inte råd med invandring, eftersom Sverige är ett eländigt land där folk far illa. Punkt. Dessutom vill vi inte ha dem här, för de är otacksamma och förstör våra traditioner. Punkt. PS. Inte alla. Men de flesta. DS.
Hon är inte oempatisk alls. Tvärtom svämmar hennes hjärta över av känslor.
”Vi måste ta hand om våra egna först”, är hennes mantra.
Sverigedemokraterna känner sina väljare. De vet att dessa kvinnor, med sina starka röster, utgör det ena benet i deras väljarbas. Det andra är de gammelmoderata männen.
Många har spekulerat i varför Mattias Karlsson så tydligt förklarade att de inte alls gillade Alliansens budget även om de röstade på den, och att de tänker sänka Alliansen också.
Det är för dessa kvinnors skull. Det handlar inte bara om akassan. Det handlar om att dessa väljare inte vill identifiera sig som borgerliga. De tillhör LO-kollektivet, och har i regel röstat S hela livet. De har lärt sig sedan de lärde sig prata att moderater är egoister.
SD är värme, omtänksamhet och gemenskap. En frizon där man kan säga och tycka vad man vill.
Människor är flockdjur, och partiet blir en flock som består av människor från tidigare fiendeläger.
SD hade förr inga problem att identifiera sig som ett borgerligt parti, men för den som är uppmärksam skiftar retoriken, och blir alltmer Per-Albinsk. De har ju råd både med skattesänkningar och välfärdssatsningar, eftersom den nedskurna invandringen är en outsinlig inkomstkälla.
Men den som förstår skillnaden mellan sverigedemokratiska väljare har också möjlighet att slå in kilar mellan dem.
Redan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.
Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.
Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.
Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?
För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.
Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.
”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.
Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.
Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:
1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.
2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.
Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.
Men det vet vi inte.
För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.
Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.
Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.
Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.
Och jag kan bara intyga: precis så är det. Han har också helt rätt i att nyhetsrapporteringen är totalt olik den andra svenskar möter. Sverigedemokraterna håller sig för sig själva, och deras världsbild skapas och danas av Fria Tider, eXponerat och Avpixlat, som i sin tur kan lansera nyheter som ”i området X blev en pojke rånad på sin cykel av tre andra pojkar som tog den ifrån honom. Vi vet inte vilka de är, men det bor invandrare i området”, eller ”i en ort i Danmark blev en man arg för att han serverades en skinksmörgås. Vi vet inte vem han var, men man kan ju gissa vilken religion han hade.” Följt av ”Skicka hem de jävla apjävlarna som förstör det här (!) landet!” Med mera.
Tänk hur det måste vara att leva som de! Att ha alla dessa absurda tankar snurrande, hela tiden.
Istället för att fråga vad de tjänar, vilken utbildning de har och vad de röstade på senast borde något institut fråga dem hur de mår.
Jag är helt övertygad om att svaren skulle bli att sverigedemokrater mår avsevärt sämre än övriga partiers väljare.
Det finns de som drabbats av olyckor, förstås, och som har anledning att må pest. Men jag vill nog helt ovetenskapligt påstå att även de som inte gjort det är förtvivlade, förbannade och frustrerade mest hela tiden.
Den som inte varit bland dem gör ibland misstaget att tro att de är oengagerade. Sådana finns säkert bland väljarna – särskilt de som kom till strax före valet – men bland dem som kallar sig sverigedemokrater är engagemanget snarare större än bland övriga partiers väljare. Det är bara det att engagemanget enbart gäller svenskar, och så kanske någon enstaka utlänning. Som sköter sig. Eller är adopterad.
Sverigedemokraternas världsbild är ett Sverige som en gång var vackert och rent, och som nu smutsas, solkas och förstörs av invandrare, som överlag är otäcka, otacksamma, lata, dyra, ointegrerbara, krävande, våldtagande, mordiska gökungar. De äter sig feta på vår mat, och knuffar ut våra barn ur boet, hånskrattande åt vår dumhet.
Jag har skapat en sida för att visa hur sverigedemokrater resonerar, där jag lägger upp blandade diskussioner ur olika grupper. Man skulle kunna tänka sig att jag tar det värsta jag hittar, men så är det inte. Det jag postar, och som för oss andra är helt absurda tankegångar, visar den genomsnittlige sverigedemokratiske facebooksanvändande väljarens attityd. Det är få som säger emot, och den enda som verkligen tar striden mot rasismen, främlingsfientligheten och muslimhatet blir totalt mobbad av de andra.
Jag vet inte om sverigedemokrater är olyckliga för att de hatar invandrare, eller om de hatar invandrare för att de är olyckliga.
Men de är djupt, djupt förtvivlade och känner sig svikna, undanskuffade, nedtryckta, hånade och förlöjligade av oss andra. Deras svar är att stänga av oss andra, sluta sig inom sig själva och ruva på hämnd. Etablissemanget ska straffas. Vi ska minsann få se. Alla vi äckliga PK-häxor och vidriga antirasister. Vad vi ska drabbas av varierar.
Ibland drömmer de sig bort i ett scenario där Jimmie tar över och vi andra får skämmas när allt plötsligt blir bra och vi förstår att vi hade fel. Ibland blir vi istället våldtagna eller mördade, och får då också skämmas. Ibland tar muslimerna över, och då får vi slutligen också skämmas. Metoderna må variera, men skammen ska bli vår, när sverigedemokrater fantiserar fritt.
Enligt Anders Lindberg vill M ”splittra familjer”. Han och andra reagerar över att moderaterna nu börjar bära sig åt som sverigedemokrater.
Detta är symptomatiskt för hur folk ur precis alla läger så hjärtans gärna vill etikettera och bunta ihop åsikter. Det är ett oskick, oavsett vem som gör det. Varje åsikt måste stå för sig själv. Man kan inte kritiera någon för att den har en åsikt som liknar en annan och mycket värre åsikt, eller för att åsikten även framförs av exempelvis främlingsfientliga.
Min uppfattning
När det gäller anhöriginvandring prioriterar jag så här:
Minderåriga barn ska leva med sina föräldrar
Sveriges statskassa ska användas sparsamt
Människor som är kära ska leva tillsammans
Den förälder som har barn i Sverige, och det barn som har en förälder i Sverige, ska få bo här.
I övrigt bör försörjningskrav gälla, tycker jag. Partners ska vara välkomna, men den som tar hit dem måste försörja dem, eller också måste de kunna försörja sig själva. Visst. De får gå på SFI och i övriga skolor precis som alla andra med uppehållstillstånd, men mat och husrum ska inte vi andra stå för.
Så är det inte idag. Försörjningskravet gäller i praktiken enbart den som har ett korttidsuppehållstillstånd i Sverige, och vill ta hit en partner utan barn. Alla andra är undantagna. Men jag vill stryka Utlänningslagen 5 kapitlet 3c, punkt 2-6. Se längst ner.
Jag respekterar den som inte håller med, utan istället tycker att även den som lever av samhället måste få bli kär och leva med någon från ett annat land. Det handlar ytterst om vad vi vill göra för pengarna vi äger gemensamt. Där har vi alla olika grundsyn. Finns ingen anledning att störa sig på det, åt någotdera hållet.
Ett undantag vill jag dock göra, och det är för anhöriga till barn som kommit som Sverige som ensamkommande barn och beviljats uppehållstillstånd utan asylskäl för att föräldrarna inte går att få tag på, där föräldrarna sedan plötsligt dyker upp. Vi tog för något femtontal år sedan bort möjligheten att göra så, vilket helt tog bort den så kallade ”ankarbarnsproblematiken”, som var mycket traumatisk för dem som skickades hit, och mycket dyr för Sverige. Idag kan ett ensamkommande barn vara anknytningsperson om och endast om det fått asyl.
Röran runt motionen
Hanif Bali menar att Lindberg har fel, och det stämmer ju när han kategoriskt uttrycker att M vill splittra familjer – för det går inte att utläsa ur motionen. Däremot går det inte att utläsa att de INTE tänker göra det heller. Därför tycker jag det hade varit bättre om Elisabeth Svantesson varit tydligare i sin motion. Just nu står det bara vad som är ”viktigt”:
”Det är viktigt att familjers möjlighet till återföreningar efter separationer orsakade av krig och förföljelse inte försenas i onödan. Särskilt viktigt är detta för barn. Därför undantas också barnfamiljer i dagens system. En stor del av anhöriginvandringen till Sverige består dock inte av barn och föräldrar som återförenas i Sverige.”
Jag har uppfattat att Hanif menar att barn till flyktingar ska undantas. Det är mycket nära min egen uppfattning, men jag tycker det är lättare att säga att barn till den som är svensk eller har beviljats uppehållstillstånd ska undantas, utan att trassla in sig i typen av uppehållstillstånd. Den svenske medborgare som flyttar utomlands och sedan återvänder med barn har i alla fall möjlighet att göra även dem till svenska medborgare, för att kringgå ett försörjningskrav. Arbetskraftsinvandrare har ju redan försörjning. Enda möjligheten jag kan se är den man som har PUT, inte är flykting, saknar försörjning, och som på en resa utomlands skapat ett barn i ett annat land, och nu vill ta hit mamman och barnet.
Migrationsfrågor är så infekterade. Det går inte att peta på en ensam fråga utan att alla parter reflexmässigt intar stridspositioner.
Vi måste sluta med sånt.
Ur Utlänningslagen 5 kapitlet
3 b § Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person enligt 3 eller 3 a § får beviljas endast om den person som utlänningen åberopar anknytning till kan försörja sig och har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen. Lag (2010:175).
3 c § Kraven i 3 b § gäller inte om den person som utlänningen åberopar anknytning till är 1. ett barn, 2. medborgare i Sverige, annan EES-stat eller Schweiz, 3. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, 4. en utlänning som tagits emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelat om överföring av skyddsbehövande till Sverige (vidarebosättning), 5. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt skyddsbehövande, eller 6. en utlänning som har permanent uppehållstillstånd och som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd för bosättning i minst fyra år. Lag (2010:175).
3 d § Kraven i 3 b § gäller inte om sökanden är ett barn och den som barnet åberopar anknytning till är barnets förälder. Kraven i 3 b § gäller inte heller om barnets andra förälder ansöker om uppehållstillstånd tillsammans med barnet. Lag (2010:175).
3 e § Utöver vad som följer av 3 c och 3 d §§ får undantag från kraven i 3 b § medges helt eller delvis, om det finns särskilda skäl. Lag (2010:175).
Alla, inklusive jag, har uppfattat att Stefan Löfvén sagt att han ska avgå om budgeten faller.
Nu säger han att så har han icke sagt, utan bara att han inte regerar med någon annans budget. Jag blev lite förvirrad, och började googla för att se om detta stämmer, men det verkar faktiskt vara sant att han inte sagt att han avgår, utan det är bara en tolkning precis alla har gjort. Lurigt det där – jag trodde verkligen att han använt ordet ”avgå” – så många rubriker jag läst som sagt det. Påminnelse om att alltid gå till roten – i detta fall hans faktiska ord.
Vad han säger nu verkar vara att det går att sitta kvar och lösa det där med budgeten.
Det tänker tydligen Löfvén göra med C och Fp, men si, det lär inte gå, eftersom Alliansen många gånger sagt att de tänker köra alla budgetfrågor gemensamt i år. Däremot är han välkommen att adressera hela Alliansen. Alliansen är alltid benhårda med de ändrar inga överenskommelser. Vi kan vara nästan helt säkra på att så är fallet även nu. De är tighta efter åtta år av nära samarbete. Inga knivhugg i ryggen någonsin.
Då är ju nästa fråga: Varför skulle Alliansen ändra sig på någon punkt när de redan fått igenom sin drömbudget?
Många menar att Löfvén kan komma att avgå och sedan komma igen med en ny regering. Den kan se ut så här: S, S+MP, S+MP+V. Hypotetiskt kan Allianspartier ingå, men det är osannolikt. De har sagt nej till det. Men en sådan manöver kommer ju inte att ändra det faktum att budgeten ligger. Tror inte den pragmatiske Löfvén ser någon poäng med detta, såvida han inte tröttnat på MP och vill ha en ursäkt att bli av med dem.
Denna situation är inte ny för att vi har ett ”exceptionellt parlamentariskt läge”, utan enbart för att Alliansen lägger en gemensam budget. Mandaten har skiftat i antal efter valet, men läget är exakt detsamma som Alliansens under den gångna mandatperioden.
En intressant observation är att när Alliansen regerade var det fel, för att de regerade ”med stöd av SD”.
När S inte kan regera är det Alliansens fel för att de ”ger SD makt”.
Jag har aldrig någonsin sett någon föreslå motsatsen, dvs att det var S’ fel att Alliansen inte fick igenom vissa frågor (förutom brytpunkten för statlig inkomstskatt, men där gjorde de en riktig fuling, som Alliansen sagt att de inte tänker ägna sig åt), och jag har inte sett någon enda person beklaga sig över att S+MP nu regerar ”med stöd av SD”.
Nu höjs krav från alla håll, inte minst Stefan Löfvén i intervjun ovan, på att Alliansen måste splittra sig för att hjälpa S+MP-regeringen.
Man kan vända på det. Vad sägs om en Alliansregering som får hjälp av S och MP?
Jag har märkt att få fattat förvirringen runt budgeten. Men det finns ett perspektiv som ingen nämnt, så därför tänkte jag förklara på ett helt nytt sätt.
Så häng med. Det blir kul, jag lovar.
Problemet och workarounden
Det finns ett problem, och det finns enworkaround.
Problemet är att det bara finns två knappar att lägga en röst med i kammaren.
Men det finns oftast många fler budgetar att rösta på. Denna gång finns det tre.
Tanken är att den som tagit fram eller varit med och förhandlat om en budget ska rösta på den budgeten. Varken mer eller mindre.
Hur det är tänkt att fungera
Så för att kunna votera om tre eller fler budgetar har man skapat workaround.
Man ställer helt enkelt budgetarna mot varandra två och två. Vinnaren i första omgången går vidare till andra.
Systemet fungerar eftersom den som inte deltar med en budget förväntas lägga ner sina röster. På så sätt vinner den av de tre budgetarna som flest vill ha. Varje parti röstar alltså på en (1) budget.
Hur det riskerar att fungera
SDs röster i andra omgången kan få Alliansens budget att vinna över regeringens.
Den ”praxis” alla pratar om handlar alltså inte bara om en rutin eller vana som råkat uppkomma, utan är en förutsättning för att workarounden ska fungera.
Om SD i andra omgången fullföljer sitt hot och lägger sina röster på Alliansens budget kan man se det som ett sabotage mot ett gentlemen’s agreement. De har då röstat på två olika budgetar, vilket aldrig tidigare skett (enligt vad jag förstått).
Det är därför Annie Lööf sa att man borde lagstifta mot förfarandet. Det lät för många som om hon vill lagstifta mot SD, och det togs verkligen emot så bland nationalisterna, men jag tror att det hon vill göra är att hitta ett sätt där man bara kan lägga sina röster på en budget. Det borde i sig inte vara så svårt. Man kan votera på annat sätt än med knappar.
Men givetvis kan då SD ändå helt avstå från att lägga fram ett förslag, så om de verkligen givit sig den på att fälla regeringen går det i alla fall.
Men hur …?
Poängen är att budgetpropositionen ska vinna, men motionerna är viktiga också. De är en sorts statement nu och för framtiden. ”Vi är visserligen i opposition, men så här skulle vi vilja göra.” I all framtid kommer det att stå i loggarna att så här röstade respektive parti.
Men då missar man den större bilden. Den historiska bilden. Den där det i alla tider framgår att ”så här röstade Alliansen år 2014”. Jag förstår att de inte vill avstå från att rösta. De har lagt ner massor av arbete, och vill lägga sina röster och känna att nu har vi sagt det vi vill säga. Men de vill inte ha något extraval – helt enkelt för att det är dyrt för Sverige på flera plan – inte bara kostnaderna för själva valet, utan också kostnaderna pga osäkerheten för marknaden och det beslutsvakuum som uppstår. Det handlar om många miljarder. Dessutom finns inget som tyder på att valresultatet skulle ändras nämnvärt. Några ledamöter skulle säkert åka in och ut, men det större läget skulle nog kvarstå.
Jag tror faktiskt att Alliansen därför ändå kommer att hitta ett sätt att inte fälla regeringen. Kanske genom att en mindre grupp ledamöter från alla fyra partier avstår från att rösta. Men jag är inte säker.
Problemet är att SDs väljare är emot etablissemanget. De är fullständigt ointresserade av att hålla stilen och respektera turer och praxisar. Alla är ändå emot dem och mobbas, så varför ska de sköta sig? För SD råder undantagstillstånd. Alla medel är tillåtna. De har en chans att rädda Sverige och det är här och nu.
Jag vill inte ha något extra val.
Trotz allt 