Tyg som täcker kvinnor

CruelHur kvinnor ska klä sig har alltid varit en samhällsfråga av enorm vikt, eftersom män inte kan förväntas hantera sin egen sexualitet, och riskerar att gripas av våldsamma lustar vid blotta åsynen av kvinnlig hud. Kvinnor måste därför ansvara för männens oförmåga att kontrollera sig genom att skyla sig.

Att samhället styr upp kvinnors klädsel har därför blivit en fråga för dess ledare, och då inte minst religiösa företrädare.

De abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam har alla velat drapera sina kvinnor i olika sorters tygstycken. Men den stora skillnaden mellan Jesus och Muhammed i detta sammanhang är att Jesus var en filosof, som på flower power-maner resonerade i metaforer. De konkreta påbud han yttrade var få. Judiska kvinnor täckte håret på Jesu tid, men han hade inga direkta egna tankar runt det. Aposteln Paulus uttryckte att kvinnor borde ha slöja under gudstjänsten – det är allt som står om detta i Nya Testamentet. Därför har kristna kvinnor gradvis droppat våra slöjor, även om många kristna varianter fortfarande inte vill se kvinnohår i kyrkor.

Muhammed, däremot, hade föreskrifter för allt, inklusive hur man går på toaletten. Han reglerade därmed även kvinnoklädsel, vilket är anledningen till att det femhundratalsmode som även användes av judar och kristna nu lever kvar inom islam.

Men i andra änden av slöjdiskussionen finns den om huruvida vi ska täcka resten av kroppen, och där finns ett sammelsurium av skuldbeläggning, förväntningar, utnyttjande och frigörelse.

En kvinna som bär en urringning kan göra det för att hon är objektifierad, och för att hon tror att hon måste attrahera män för att ha ett värde.

Hon kan också göra det för att hon är frigjord och skiter i konventionerna, likt Erin Brockovich.

Utan att veta mer om kvinnan kan vi därför inte avgöra om svällande, bara bröst och korta kjolar är ett uttryck för underkastelse eller frigörelse.

Det är precis samma sak med kvinnor som i väst bär slöjor.

Det kan vara en konsekvens av tvång och konventioner, men också av självständighet.

Underkastelse eller trots.

Så hur ska vi behandla kvinnor som enligt vår mening täcker för mycket eller för lite av sin kropp? Ska vi ta det säkra för det osäkra och visa vårt förakt genom att vägra dem anställning eller genom att tilltala dem nedlåtande eller rentav utgå från att de är idioter, slampor, förtryckta? Ska vi göra som våra förfäder och som fransmännen, och reglera kvinnoklädsel i lag?

Eller ska vi kanske inte utgå från någonting förrän vi vet mer?

 

Det underkända ställningstagandet

BridgeAtt föda barn naturligt betyder att i princip varje gång en barnmorska tittar in i förlossningsrummet får man också en hand uppstoppad i Det Allra Privataste.

”Jepp. Du är öppen för sex fingrar.” säger handens ägare. ”Förut var det bara fem. Det går framåt!” Och så kämpar man på lite till.

Fingrarna betyder centimetrar, och de ska upp till tio innan barnets huvud, som är tio cm * pi i omkrets, kan ta sig ut.

En gång berättade en barnmorska för mig att hon haft en kursare som hade så liten hand att fingrarna inte nådde ända in till livmoderstappen, och därmed inte kunde mäta. Detta hade ju säkert reducerat handens innehavares möjlighet att jobba på en förlossning avsevärt. Hon hade dock insett detta i tid, och hoppat av studierna.

Att ha ett handikapp betyder dock inte normalt att man inte kan få jobb. Det finns en förväntan från oss alla i samhället att en arbetsgivare gör vad den kan för att omplacera eller underlätta för den som av någon anledning inte klarar att utföra det arbetet normalt kräver. Först när alla möjligheter är uttömda sägs den handikappade upp.

Men av den förståelse för fysiska handikapp som genomsyrar hela vårt arbetsklimat spiller inte en enda droppe över när det gäller religiösa ställningstaganden.

Den barnmorska som inte vill utföra abort och den muslim som inte vill ta någon av andra könet i hand möter ingen förståelse överhuvudtaget.

Jag vill vara tydlig med att jag ser problemen. En barnmorska på en mödravårdscentral ska kunna vägleda den som är gravid men tveksam till ett bra beslut som utgår från den gravidas egen önskan. En barnmorska på en mindre förlossningsklinik kan vara den enda tillgängliga när en abort ska utföras, och att hon inte kan delta blir då ett problem för den som är ansvarig för arbetsfördelningen.

Den som har ett kundnära arbete ska kunna agera på ett sätt som är förenligt med västerländsk tradition, och då ingår att kunna ta sina medmänniskor i hand.

Jag tycker därför inte att vare sig barnmorskan eller den kvinna som vägrades jobb på ett äldreboende är diskriminerade och ska ha skadestånd för att de inte fick sina anställningar.

Men detta sagt är det ändå märkligt vilket hat dessa människors ställningstagande piskar upp.

Jag kan bara dra den slutsatsen att det är det sekulariserade samhällets förakt mot religion det handlar om. Vi har börjat likna religiösa ställningstaganden med vidskepelse. Den som rättar in sin tillvaro efter vad en gud kan tänkas vilja har samtidigt visat sig lämna hela sitt sunda förnuft hemma, och förtjänar därför att stötas ut. Skulle vi börja acceptera den sortens val finns en risk till en återgång till det samhälle vi precis lämnat bakom oss, verkar man resonera.

Mitt eget etiska ställningstagande sedan 21 år är vegetarianism. Och även om det absolut finns många som mer eller mindre rakt ut påpekar att det är urbota fånigt att inte äta kött finns en helt annan respekt för det valet – för det är inte religiöst, utan har en någorlunda saklig grund: hälsa i vissa fall, djurens rätt i mitt fall. 

Jag begriper att jag inte kan jobba som kock, om jag nu hade velat det. Men jag har ganska svårt att tro att någon skulle neka mig jobb som exempelvis servitris bara för att kocken kanske någon dag är täppt i näsan och kan komma att behöva låna någon annans smaklökar. Jag har svårt att tro att mina kunder skulle vägra låta mig hålla en vinprovning för att jag inte kan/vill provsmaka bourgognen till biffen. När det finns förståelse för ett ställningstagande finns också samma vilja att acceptera en smula eget krångel som den handikappade möter. 

Nej, jag vill inte ändra några lagar. Jag vill inte att etiska eller religiösa ställningstaganden ska jämställas med handikapp, så att man ska kunna kräva särbehandlig. Ett religiöst ställningstagande är ett val, och ett handikapp är inte ett val. Det finns absolut en skillnad.

Däremot skulle jag önska någon sorts vilja att mötas halvvägs. Den kvinna som inte tar chefen för äldreboendet i hand, men som ändå kan byta blöjor på äldre män, borde kunna få jobbet. Den som inte vill utföra aborter ska inte jobba på en mödravårdscentral, men borde kunna få anställning på någon av de större förlossningsklinikerna, som idag är underbemannade. Låt vara med lägre lön än de mer flexibla kollegorna, för att kompensera för det schemaläggningsproblem hon skapar.

När det finns en förståelse för ett val, som t ex vegetarianism, uppträder samtidigt en vilja att hitta lösningar. När det finns ett förakt för valet blir även långsökta problem en giltig ursäkt att stöta bort.

Det jag önskar är att religiösa val möts av lite mer förståelse och respekt. 

Så blir det lättare att leva tillsammans.