”… vi är bara helt besatta av att få säga n*gerboll. Hela tiden. Oavbrutet.”
Jo. Svensk lag, fastslagen i domstol, säger att man får säga så, för det står i SAOL.
Vi som har barn känner igen besattheten vid ”förbjudna” ord, eller hur?
Etikettarkiv: Rasism
Pippi och badvattnet
Jag hade inte tänkt kommentera Pippi, eftersom alla andra gör det. Men jag börjar nu inse att det behövs i alla fall. Nåja. Ni andra kanske inte behöver mina kommentarer, men jag behöver få dem ur mig.
För mig är klippandet inte en principfråga. Vi är redan överens om principerna i detta land. Rasstereotyper hör inte hemma i vårt samhälle.
För mig, som sexbarnsförälder och mångårig Pippifilmsinnehavare, är det främst en rent praktisk fråga:
Jag står i köket. Ungarna kollar på Pippi i vardagsrummet. Plötsligt kommer sekvensen där Pippi gör sneda ögon och säger ”tjing tjong” för att driva med kineser. Jag går in i vardagsrummet och säger ”man får inte …” och barnen avbryter och säger ”vi vet! Man gör inte så. Det är elakt och fel”. Likadant med sekvensen där Pippis pappa är n*gerkung. ”Man får inte …” ”Vi vet!”
Klart att de vet. Jag har påpekat detta så många gånger.
Och varje gång har jag ställt mig frågorna:
Varför kan inte någon en gång för alla fixa till filmerna så jag slipper förklara att Pippi gör fel hela tiden?
Vad händer med de barn vars föräldrar INTE förklarar för dem?
Sjuttiotalets regissörer var överförtjusta i nakna barn. Små snippor och snoppar visades från alla möjliga håll. Sedan kom nittiotalets pedofilihysteri, och idag har pendeln svängt till en mer balanserad nivå. Detta har resulterat i att Barnens ö inte alls visas längre, och i att det klippts rätt friskt i gamla Astrid-filmer. Ingen har ifrågasatt detta, såvitt jag vet. Ingen har skrikit ”censur!”.
Det vilar något bisarrt och absurt över detta tjafsande om självklarheter. Nej, Astrid Lindgren var inte rasist, men ett barn av sin tid när det knappt fanns ickevita i Sverige, och människor från andra länder var spännande och exotiska.
Jag är ju barnboksförfattare, om än i liten skala. Jag ville, som de flesta andra författare, få fram ett budskap med min text. Påverka barn i en bra riktning. Få dem att ifrågasätta. Vidga deras vyer istället för inskränka dem.
Det vi läser för våra barn är viktigt. Och Astrid Lindgrens böcker och filmer är fenomenala i vissa avseenden, men problematiska i långt fler än rasstereotyperna. Det förekommer supande, sexuella anspelningar, och en del våld.
Censur i bemärkelsen ”förbjuda” är förstås inte aktuellt, men däremot har vi ett ansvar för hur vi visar världen för barn i en mycket känslig och påverkbar ålder. Man behöver förstås spara originalen någonstans som ett minne av en svunnen tid, men det får inte vara så heligt att våra barn ska få en i minsta detalj identisk upplevelse av filmerna och böckerna som vi själva fick, att vi bokstavligt slänger ut barnet med barnvattnet.
Tycka synd om sverigedemokrater
Det är just nu mycket inne att tycka synd om sverigedemokratiska väljare, som inte riktigt rår för att de röstar på SD, för de har ju inte de åsikterna egentligen.
Är det verkligen så?
I en grupp för sverigedemokrater reagerar någon över en artikel i Expressen, som berättar hur Inte rasist mens avslöjande om en SD-politikers grovt rasistiska uttryck lett till att hon utesluts.
Inlägget lyder:
”Men tar det aldrig slut? Snart finns det inga namn kvar hos SD. Är det så svårt att tänka sig för? Varför gör de så här gång på gång?”
Ett trettiotal kommentarer anser:
- Att tjejen är klantig, som inte höll tyst.
- Att alla måste passa sig så de inte säger sånt ”av misstag”.
- Att det är Expressen som gjort fel som berättar vad hon sagt, och att det verkliga problemet är att media är ute efter SD.
En och endast en person anser att problemet är att hon har de åsikter hon har, med tanke på att hon stod på en valsedel. Jag kan tillägga att vederbörande själv verkar höra till den kategori hon konsekvent kallar ”blatte”. För de etniskt svenska sverigedemokraterna var det dock inga som helst problem att en uppenbar rasist var på väg att väljas till en roll där hon skulle ha varit med och bestämt över viktiga samhällsfunktioner.
Jag säger det jag alltid har sagt: alla sverigedemokrater är inte rasister, men i princip alla har en acceptans för rasism som vi andra normalt saknar.
De bryr sig helt enkelt inte.
Igen: Vi behöver sluta ge ansvarsfrihet till SDs väljare. Vi behöver inse att förmodligen röstar de som de gör för att de har den värdegrund de har.
Är jag orättvis?
Läs först bakgrunden, sedan kommentarerna, och döm själv.
Ansvarsfrihet för SD-väljare
Jag är inte riktigt nöjd med den ansvarsfrihet som håller på och delas ut till SD-väljare.
Jag har i åratal sagt att det är fel att kalla alla SDs väljare för rasister. Att det även är kontraproduktivt att kalla partiet för rasistiskt utan att utveckla vad man menar. Och att vi behöver möta oro med fakta. Jag har propagerat mot stigmatiseringen, och jag har inte ägnat uppfattning.
Nu har plötsligt pendeln slagit över åt andra hållet.
Nu är plötsligt istället INGA SD-väljare rasister. De är bara bekymrade och helt vanliga människor. De rår inte för att inte politikerna lyssnade på dem. Stackars dem. Låt oss klappa dem på huvudet lite och tycka att de hade rätt. Det är inte deras fel att de hade fel.
Vi behöver inte överdriva åt det håller heller. Nej, alla SD-väljare är absolut inte rasister, men många är det. Om du inte tror mig, så gå med i ett SD-forum och läs om apjävlarna som ska åka bananbåt tillbaka till Afrika. Notera samtidigt hur många likes de får, och hur ingen egentligen säger emot. Se hur de lägger upp en film på en äldre tiggarkvinna som någon gasar ett rökmoln på, och insup hånet och hatet och skratten – där fick hon vad hon förtjänade, minsann!
De som inte är rasister eller främlingsfientliga har sålunda en acceptans för rasism och för att skuldbelägga invandrare, och då framför allt muslimer, som inte återfinns hos oss andra. Kalla det bristande civilkurage om du vill. Kalla det oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Varje dag veckan före valet pumpade Expressen ut information om vad politiker – inte vanligt folk, utan de som aspirerade på att väljas till att bestämma över våra skolor, vår äldrevård och vårt land – uttryckt. Det finns all anledning att tro att långt fler än det stora antal Expressen plockat fram sitter på samma värderingar. De flesta skriver trots allt inte anonyma kommentarer, utan håller sina vidriga åsikter för sig själva eller i en inre krets.
De som röstade på SD gjorde det trots detta.
De kanske inte är rasister, men de är helt OK med att ta risken att rösta in rasister bland våra folkvalda.
För att jävlas med etablissemanget, för att röra om, för att de tycker Jimmie är mobbad, för att de är oroliga eller för att de vill ”få politikerna att ta tag i problemen med integrationen”, för att de är invandrare som är rädda för ökad rasism, eller för att de gått på myten om att Jimmie vill hjälpa på plats, och att det är bättre för alla parter, eller för att de tror att arbetslösheten botas med att vi blir färre till antalet, eller för att de gått på myten att syrier och irakier som flyr till Sverige egentligen är ISIS-representanter som planerar jihad i Malmö. Jag vet precis hur de tänker. Jag läser inlägg från sverigedemokrater, nyblivna och gamla, varje dag. Jag ser hur framför allt kvinnor rationaliserar. Jag noterar deras iver att förklara hur de inte alls är rasister. Bara oroliga. Bara besvikna. Omvärlden förstår inte.
*sob*
Men skälen spelar ingen roll för mig. De röstade på rasister, eller tog i alla fall risken att göra det. Det gjorde inte ”vanliga människor som känner oro”. De röstade på något annat.
Japp.
SDs väljare får inte ansvarsfrihet från mig.
SD befriade M och S
Två återkommande rubriker stör mig i dessa dagar. Den ena är den om moderaternas katastrofval. Den andra handlar om segern för de rödgröna, och påståendet att väljarna skulle ha röstat för förändring.
Moderaterna har inte gjort något katastrofval. De har gjort ett av sina absolut bästa val någonsin. En enda partiledare, förutom Reinfeldt, har lyckats en gnutta bättre, och det är Ulf Adelsohn år 1982.
Däremot har M tappat var femte väljare sedan förra valet. Men inte heller det är särskilt sensationellt – särskilt inte efter det bästa valet genom tiderna.
Jag vill påstå att de rödgröna inte vunnit i princip någon seger alls. S har vunnit ett mandat från MP. V har ökat två mandat.
Det som istället hänt är att M och Fp förlorat väljare till SD.
Dessa partier har det gemensamt att de, via Reinfeldt och Ullenhag, hårdast satt ner foten för en liberal invandringspolitik, och detta får de nu stryk för. Det är alltså inte så att väljarna röstat fram en vänsterregering eftersom ”de är trötta på åtta år av borgerlig politik”.
Jo, vän av ordning kan förstås protestera. Flödena har inte gått exakt så som mandaten indikerar. Alliansen har tappat väljare till de rödgröna – och då främst dem som de vann i förra valet, som i sin tur tappat väljare till SD. Åkesson pratar ju numera ganska mycket om traditionell, socialdemokratisk folkhemspolitik.
Men de vänstervindar som blåste för något år sedan har absolut mojnat. Den enda förändring som är uppenbar är att en liten del av de svenska väljarna förflyttat sig från M och Fp mot en invandringsfientlig politik.
Jag säger ”liten”, för 29 av 349 är trots allt rätt få.
Här är min politiska historia.
När jag var i tonåren var jag, liksom Jimmie Åkesson, en kort tid med i MUF. Jag tror jag deltog i totalt två sammankomster, så det var ingen lång karriär, men jag identifierade mig med moderaternas ideal – individen skulle vara fri att fatta egna val, vi skulle ha lägre skatter, och fokusera på att hjälpa dem som behövde det istället för att flytta runt pengar, så att alla hade lika mycket oavsett hur mycket de studerade eller jobbade. Jag är ju född 1966, och på 80-talet drevs nog den i Sverige mest extremt socialistiska politik världen skådat utanför kommunismen. Var man hemma och sjuk fick man full lön. Många arbetsplatser var halvtomma på måndagarna, eftersom arbetarna tog en extradag ledigt, samtidigt som pomperipossaskatten åt upp alla incitament att arbeta. Vi var då mycket nära det som idag kallas medborgarlön. Jag har läst Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar, som jag hittade begagnad, för den säljs tyvärr inte längre. Han beskriver hur det för många i hans parti sågs som fullständigt omöjligt att sluta vrida Sverige åt vänster. Höjda skatter och ökad fördelningspolitik var den enda vägen framåt. Till slut kom krisen och satte stopp för karusellen, och 90-talets långa baksmälla började.
Jag hade en nära kompis under åren runt 1990, som var socialdemokrat. Hennes pappa jobbade för hyresrättsföreningen. I hennes föräldrahem stod böcker om socialdemokratins historia och Erlanders memoarer.
Vi diskuterade massor. När jag säger ”diskutera” menar jag ”omväxlande prata, lyssna och reflektera”. Inte gräva ner sig i en skyttegrav och kasta argument på varandra, som många gör idag på nätet.
Och jag insåg att vi hade förvillande lika värderingar, trots olika uppfattning om vägen till ett bättre samhälle. Vi ville båda ta hand om gamla och behövande. Vi ville båda ha bra dagis, och vi avskydde främlingsfientlighet.
Ingen av oss bytte väl åsikt egentligen, men vi växte båda i vidsynthet och förståelse av att umgås. Sedan den tiden har jag en mycket stor respekt för den hederlighet och det mod som präglar många av dem som ibland föraktfullt kallas ”gråsossar”.
Med åren tröttnade jag lite på moderaterna. Jag såg sidor bland några av partiets representanter som jag tyckte instinktivt illa om. Främlingsfientlighet hos bittra, skånska män. Klassförakt hos pärlhalsbandsprydda överklasskvinnor. Bo Lundgren gjorde inte direkt intrycket bättre.
Samtidigt var det otänkbart för mig att gå åt vänster. Jag ville ha sänkta skatter och en friare marknad. Jag började kategorisera mig själv som mittenväljare.
Då dök de plötsligt upp – Reinfeldt, Littorin och Nya Moderaterna. De pratade som jag. Både sänkta skatter och trygghet. Man behövde liksom inte välja. Problem som i många decennier sopats under mattan skulle rensas bort.
Frihet, trygghet och öppenhet är mina politiska ledord. Jag är också konservativ i det avseendet att jag gillar traditioner och historia och är monarkist.
Men Moderaterna är inte längre ett konservativt parti. Det är lika liberalt som Fp idag. Och man kan säga att det blev liberalt samtidigt som jag insåg att jag hela tiden varit det, samtidigt som jag varit konservativ.
Jag har – särskilt under de sista fyra åren – oupphörligen imponerats av Fredrik Reinfeldts starka avståndstagande från allt vad främlingsfientlighet heter.
Det har inte andra gjort.
Det har funnits en ganska stor klick, som jag vill kalla gammelmoderater, som avskyr de steg han och övriga partiet tagit.
Arketypen är en inskränkt, sydsvensk man, som avskyr vänstern, sossar och alla jävla utlänningar.
Numera hatar han även Reinfeldt. Han kallar honom landsförrädare. Han anser att Reinfeldt förstört hans parti.
Grovt betraktat kan vi säga att denne man nu hör till dem som är basen i Jimmie Åkessons parti.
När jag ser hur mandaten flyttat sig från M till SD ovan känner jag lite att det är inte bara dumt, och jag säger detta ur djupet av mitt engagemang mot främlingsfientlighet. Det är lite bra också, ur demokratiskt hänseende. Nu har dessa väljare fått en hemvist som passar dem.
M och S slipper dem och deras trångsynta värderingar bland sina medlemmar, och gammelmoderater i sin tur får nu samsas med de tidigare så hatade sossarna om att romantisera om Sverige som det var förr.
SD kanske behövdes för att befria både M och S.
Men å andra sidan betyder deras förflyttning att de göder varandra. När de inte längre behöver bråka med partikamrater om vad partierna egentligen ska stå för blir de mer extrema, och svårare att nå fram till.
Jag vet inte vad vi ska göra åt det.
Jag vet bara att det inte hjälper att skrika ”rasister” till dem.
Vi behöver mötas och resonera, liksom jag och min sossekompis på 80- och 90-talet.
Sverigedemokratisk flyktingpolitik
Du blev torterad, säger du
Finns de som lider mer just nu
Dessa kan vi inte nå
Därför måste du förstå
Att du få inte komma in
Du har det bra ju, så försvinn
Ditt hus är bombat av soldater
Och allt du äger är en krater
Att fly till Sverige blev din lott
Men vi har budgetunderskott
Vad vill du vi ska göra, säg?
För vi kan inte hjälpa dig
Din mor blev dödad och din son
Riskerar att bli tagen från
Ditt hem och bli indoktrinerad
Sen skickas att bli massakrerad
Du vill ju fly men gå ej på de’
Stanna i ditt närområde
Hudfärg är en sån chimär
Vi är inte som de där
Nazisterna i SvP
Vi är bättre vi, än de
Men kulturer ska man värna
Och du vet ju, såna därna
Som är konstiga som du
Vill vi inte ha här nu
Vår fattigdom är stor minsann
Kan inte hjälpa minsta grann
Så var nu snäll och stanna där
Vi ger till UNHCR
Finns de som kallar oss rasister
Men vi är blott nationalister
Vad tycker SD om SvP?
Hur ställer sig SD-anhängare till SvP? Åkesson tar ju avstånd utåt, men hur är det med anhängarna?
Den frågan får jag lite nu och då.
Mycket grovt räknat skulle jag säga:
- Hälften tycker hjärtligt illa om SvP, och lägger en del möda på att skriva om det. Det märks att de tänker mycket på SvP, och mår dåligt av att buntas samman med dem.
- Hälften ligger däremot ganska nära SvP. De vill se ett tätare samarbete, och delar ofta inlägg från SvP-webbtidningar, såsom nationell.nu, Exponerat, Nordfront och framför allt Fria Tider.
Det här leder till en del tjafs. ”Jag tar bort alla som har vänner som är SvP” säger en. ”Varför ska man lägga sig i vad folk tycker?” undrar en annan.
Det går två stora skiljelinjer mellan SD och SvP.
Den ena är att SvP är verkliga rasister, dvs de anser att inte bara invandrare utan även adoptivbarn och barn med en utomeuropeisk förälder ska lämna landet. En del sverigedemokrater tycker också så, men de flesta brukar tycka att ”den som sköter sig” bör få stanna, bara inga nya utomeuropéer kommer hit. Så sammanfattningsvis kan sägas att antingen tycker sverigedemokraten att SvP egentligen har rätt, men att man inte behöver gå så långt som de (dvs de är en ljusare nyans av SvP), eller också tycker de att hela rastänket är fel (ungefär som vi andra gör).
Betyder det då att bara hälften av sverigedemokraterna är verkliga rasister? Nej, inte egentligen. För det finns en hel del bland dem som säger sig inte vara rasister som egentligen är det, utan att veta om det. Det sipprar ur dem, indirekt. Men det finns absolut en hel del som inte är rasister också. Kanske 10-20 %. De tar debatten med de andra där de kommer åt, eller bläddrar förbi. Det är därför jag är emot att kalla alla sverigedemokrater rasister – det är helt enkelt inte sant.
Den andra skiljelinjen är synen på Palestina-konflikten. SD är synnerligen pro Israel, med åtskilliga judar bland sina anhängare. Där finns också en hel del kristna fundamentalister, som ser judar som guds utvalda folk, och därför också är pro Israel. SvP är däremot verkliga judehatare. Medan SD istället hatar muslimer bortom alla gränser är SvP betydligt mer neutrala. Ibland är de till och med mer positiva till muslimer än till israeler.
För oss andra är detta frågor som är helt absurda att diskutera, eftersom vi anser att alla människor har rätt att existera, att individer ska bedömas utifrån sina egenskaper och inte sin folkgrupp, och att Israelkonflikten är komplicerad, men för nationalister är allt filosoferande runt ursprungsfrågor enormt centralt. Antingen har Israel helt rätt (SD) eller helt fel (SvP). Finns inga gråzoner.
Jag listade Israelfrågan högt när jag skrev om Frågorna som splittrar SD.
Det är ändå bra för SD att SvP finns. De fångar upp de extrema nationalisterna, så att SD kan fortsätta polera på sitt yttre. I valet får de flesta av deras röster ändå, eftersom nationalister röstar taktiskt liksom vi andra.
Jag är rätt övertygad om att Åkesson talar sanning när han säger att han aldrig själv skulle samarbeta med Stefan Jacobsson. Men vem kan vara säker på hur SD styrs om fyra år? Den som är aktiv i SD har ett stort antal kamrater som inte har några problem med ett parti som vill att alla som inte har rent och oblandat vikingablod i sina ådror ska tvingas lämna landet.
Jag baserar dessa påståenden på mitt eget botaniserande bland SD och SvP i sociala medier. Vad sverigedemokrater som inte är aktiva på nätet tycker vet jag inte. Inte heller har jag några länkar att redovisa.
Rädda för de rädda – Utøya in memoriam
Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.
Det var inte svenska nationalisters fel att Breivik begick de fasansfulla dåden för tre år sedan.
Däremot är, enligt svenska nationalister, varje svensk muslim ansvarig för varje muslimskt dåd som utförs någonstans i världen. Enda sättet att inte vara ansvarig är att kraftigt ta avstånd, hela tiden, oavbrutet. Aldrig ta semester. Aldrig upphöra att be om förlåtelse för att man råkar dela tro med psykopatiska monster.
Breiviks tankefigur var att Norden står under attack. Jag har under en tid beskrivit det finns ett stort antal rädda svenskar, som umgås under sektliknande förhållanden och knappt läser något skrivet av omvärlden. De är arga och redo för kamp.
Till skillnad från majoriteten av nationalisterna, som håller varje antirasist ansvarig för morden på Elin Krantz och i Ljungby, håller jag som sagt inte Nordens nationalister ansvariga för de bestialiska dåden på Utøya.
Men däremot måste vi förstå att med så många livrädda och hatiska människor finns en ganska stor risk att det händer igen.
Vi måste börja prata med varandra, och sätta oss in i deras rädsla och hat.
Vi, allihop.
Vi borde vara rädda för de rädda.
De är farliga.
Mästrande bloggministrar
Jag hade en gång en blogg. Men det var för länge sen.
Det var runt 2006-7, det var på Aftonbladet, och den var en av deras topp fem lästa, och den i särklass mest kommenterade.
Det fanns inget egentligt syfte med den – jag skrev vardagsfilosofi mest, men det gick hem hos massor av läsare.
Jag tröttnade dock till slut, och slutade abrupt.
Det jag mest ledsnade på var tjafset. Alla trollen som skulle bråka, och de kom hela tiden. Jag tyckte inte om vad det gjorde med mig. Det som var skrivet i kommentarsfälten kände jag ansvar för, och det spillde över på mitt övriga liv. Jag kunde vara på väg ut med familjen, så fick jag en knepig kommentar, och så kände jag att jag behövde gå in och skriva ett svar. Det var förstås mitt fel, men det hjälper liksom inte.
I flera år efter det skrev jag inget alls, men så ville orden ut, och jag skapade en ny, mer politisk blogg. Den finns fortfarande kvar, fast nu sover den mest.
I samband med att mina första böcker trycktes började jag dock skriva här, för första gången under mitt eget namn. Det mesta jag lägger upp har stått ganska okommenterat sedan jag började, med vissa undantag. Dvs här. Jag har fått många kommentarer, men de allra flesta har kommit på Facebook, under shärarna. Det är bra, för det är folk jag känner, och diskussionerna är trevliga och konstruktiva. Jag har nämligen inget krav på att folk ska hålla med mig, men jag förväntar mig hyfs och god ton.
Men i samband med spridningen av gårdagens inlägg dök de upp.
Först var det nationalisten på Twitter, som var arg för att jag var – pja. A smartass. Tror jag. Inte helt säker. Jag hade dock ingen rätt att uttrycka mig, vad det verkade, för uppenbarligen retade jag honom. Så hela hans CV såsom muslimkännare twittrades först i rätt många tweets: ”20 år med mörkermän”, och ”aldrig lita på en muslim” och teman på det, och i själva verket är jag positiv till muslimer för att jag inte träffat en muslim som visat sitt ”rätta jag”. Japp. Och sedan kom ”De Goda Råden”. Ni vet de där som farbrorn som verkligen har koll på livet ger till den ovetande lilla flickan. Först skulle jag läsa koranen, och sedan skulle jag läsa en viss annan bok, deklarerade han. Förmodligen för att råda bot på min oförsvarliga tolerans mot muslimer. Jag svarade ”redan gjort” om den första, och ”nejtack” till den andra. ”Ok då är det klart men meddela när du blivit väckt” blev svaret. Jag misstänker att han var lite lättad över att ha vunnit den debatt han initierat så lätt.
Sedan kom hans raka motsats, i kommentarerna under ett inlägg: Kvinnan som av allt att döma är engagerad antirasist, och som hade synpunkter på att jag tycker man inte ska kalla muslimhat för rasism. Och det får man ha. Synpunkter alltså. Jag har inget emot diskussioner. Så jag förklarade länge och väl att även om betydelsen har glidit och många tycker att muslimhat kan kallas för rasism idag tycker jag vi ska låta bli det. Och det har inget med överdriven språkvård att göra, även om jag föralldel gillar språkvård. utan det är pragmatism. Att svepande kalla allt man inte gillar för rasism leder till onödig irritation bland dem som ännu inte är uttalade nationalister, men stör sig på att SD enligt deras mening felbehandlas. Det är mao kontraproduktivt att göra det. Det puttar över folk på andra sidan.
Hon ville ha länkar – inte bara på sådant jag skrivit i inlägget, utan även på varje irrelevant bisats i mina kommentarer. Jag blev lite trött, för jag länkar alltid så långt jag kan, och jag har annat att göra än att gräva fram länkar till den som inte orkar leta. Varje adjektiv skulle styrkas. För hon ”kände” att de var ”värdeladdade”.
Hur kunde jag påstå att muslimhatet bland nationalister är ”massivt”? Motivera! Och detta med att ”öppenheten mot omvärlden är det svenskaste som finns”, vetenskapliga undersökningar, tack! Var är de?
Jag hade inget emot detta så länge jag kände att hon försökte förstå vad jag menade. Jag är själv noga med referenser. Det ska man vara.
Men till slut (och nu pratar vi 12 kommentarer totalt) kom jag till en punkt när jag skrev att bakom en del av det jag berättar ligger tusentals timmar av grävande, läsande och grottande i nationalistiska dokument. Jag kan inte peka på vetenskapliga undersökningar som stärker allt jag påstår, för det finns inte sådana undersökningar. Det är i sig ett problem att ingen bryr sig om att rådda i detta med vetenskapliga ögon, men så är det.
Jag skriver vad jag upplever, för att jag vill visa vad jag ser. För att det är viktigt. Det står förstås varje människa fritt att göra det jag gör: lägga flera timmar om dagen på att läsa tweets, statusar, blogginlägg, artiklar på nationalistiska webbtidningar, kommentarer osv, och sedan dra sin egen slutsats. Eller också kan man läsa vad jag skriver och mina exempel, när jag från ett sammanfattande perspektiv visar vad jag upplever. Då blir det mina ord, och min subjektiva bedömning som gäller. Så är det. Och vill man inte ta den tid som går åt att läsa själv, och vill man inte läsa vad jag skriver, kan man använda sig av det tredje alternativet: Att gå ut i solen och strunta i alltihop.
Jag skrev dock inte det sista stycket. Jag stannade vid att det jag upplevt har jag inte referenser på, och la till att jag har forskningsbakgrund, men att detta är en blogg.
Och då kom det andra mästrandet för dagen. Jag blev ifrågasatt för att jag använder ”auktoritetsargument”, och ”Jag hade uppskattat jättemycket om blogginläggen hade samma ambition som dina vetenskapliga artiklar!”
Jag vet inte om hon inte vet hur forskning går till, eller om hon tror att inte jag gör det. Men för den som vill veta kan jag delge att det går till så här: man läser allt inom sitt område tills ögonen blöder, sedan sammanställer man sina fakta, och sedan skriver man. Man väger varje ord på guldvåg, lägger en oändlig tid på rätt referenser, man skickar runt, får feedback, skickar runt, får feedback, läser nytt referensmaterial och till slut har man, efter några månader, tre sidor som tål att publiceras. Sedan får man kritik igen. Det är ett heltidsarbete, och det resulterar framförallt i att mycket aldrig blir sagt, eftersom det inte går att leda i bevis. Och det här är alltså vad personen ifråga menar jag ska utföra för att kunna skriva ett blogginlägg. Kan jag inte peka på en studie ska jag låta bli att skriva.
Två fundamentalt olika besserwissrar, men samma sorts ”nu serru sätter jag upp villkoren för vad/hur du ska skriva”-attityd.
I’m back in the saddle.
Frågorna som splittrar SD
Politiska journalister som ska intervjua sverigedemokrater är relativt kassa på det.
Sorry, men jag kan inte säga det finare.
Samma sak med de politiker som möter sverigedemokratiska politiker i debatt.
De är opålästa, och riktar in sig på helt fel frågor. Det vanligaste är att de påstår saker som inte stämmer, såsom att sverigedemokraterna vill slänga ut alla invandrare.
Detta i sin tur menar jag är en konsekvens av att hela samhället satt i system att möta allt SD kommer med med att stämpla ”rasist” i pannan på dem, men det funkar bara så länge de inte kan svara tillbaka.
Ja de har rasistiska rötter. Men det går inte att leva på det i all oändlighet.
När det gäller andra partier gör man inte så här. Man riktar in sig på vad som splittrar deras väljarkår, och pratar om det. Vinster i välfärden för S. Aborter för KD. Kooperativ vs. samhällsägd välfärd för V.
I begynnelsen var SD en mycket homogen grupp, som bara splittrades av en enda fråga, nämligen den om vitheten som viktig eller oviktig. Där har de tagit ställning. De har villigt släppt alla rasister. Visst – de finns kvar i väljarkåren, men Jimmie Åkesson klarar sig utan de uttalade rasisterna. Notera ”uttalade”. Det fina med en rasistisk väljarkår är nämligen att den för det allra mesta inte vill erkänna ens för sig själv att den är det, så när han säger ”nolltolerans mot rasism” står han på säker grund. ”Javisst!”, säger alla de som brukar skriva ”apjävel” om svarta, och som gärna lägger upp bilder som ”proud to be white”. ”För jag är ju inte rasist”, tänker de. Absurt för oss andra, men praktiskt för SD som får deras röst.
Därför är det meningslöst att älta rasismen med Jimmie Åkesson. Han har gjort upp med den i bemärkelsen att han har tagit debatten internt och vunnit dem. Han behöver inte svara för sina väljares sjuka värderingar. Det stärker paradoxalt nog både honom och partiet att prata rasism.
Men det alla verkar ha missat är att när rasismen släpptes på ytnivån, öppnades dörren för en lång rad andra väljare, såsom judar, kristna fundamentalister som livetsordare, och även invandrare – inte minst katoliker och andra kristna som kommer från muslimska länder, och attraheras av muslimhatet. Dessa väljare har ganska lite gemensamt med varandra, och de kan fortsätta välja SD bara för att Jimmie Åkesson noggrant avstår från att diskutera frågor som splittrar dem.
Så, kära journalist, politiker, bloggare, intresserade.
Här är frågorna ni verkligen ska ställa sverigedemokraterna, och som kommer att slå in kilar mellan hans grupperingar. Åkesson är hyfsat bra på att hantera den här sortens frågor, så fråga de andra i riksdagsgruppen. De är inte lika pålästa och enade, och svarar rätt ofta från höften utifrån sin egen uppfattning. Publicera deras svar! Skicka gärna länkar till mig. Jag kan samla dem här i all sin motsägelse!
1. Manlig omskärelse
Muslimhatet och de traditionella värdena såsom abortmotstånd lockar många judar till SD, och det gäller särskilt de religiösa. Det är OK för SDs väljare. De som hatar judar finns i SvP numera, och Israelvänligheten är hög inom SD. Men fråga Jimmie Åkesson huruvida han är beredd att förbjuda manlig omskärelse, om en sådan motion eller proposition läggs. Oavsett vad han svarar kommer han att tappa väljare.
Låt honom inte svara på fluffnivå, utan tvinga fram ett ställningstagande för eller mot ett totalförbud.
2. Palestina-frågan
Det finns en hög Israel-vänlighet, men det finns också en del kristna palestinier, och ungdomsförbundet och moderpartiet är splittrade i Palestina-frågan, eftersom ungdomsförbundet anser att är man svensk nationalist måste man också tillerkänna andra rätten till sitt land. Även om de är muslimer.
3. HBTQ-frågor
SD har många HBTQ-hatare bland sina gamla väljare. Men svensken i gemen är, med internationella mått mätt, extremt HBTQ-vänlig, och nytillkomna väljare kommer snabbt att känna sig illa till mods om dessa frågor kommer upp till ytan och den tuffa antipatin blottas.
4. Aborter
Partiet vill förbjuda aborter efter 12 veckan om det inte finns godkännande från Socialstyrelsen. Betyder det att kvinnor som gjort fostervattenprov och fått reda på att fostret har Down’s syndrom eller är missbildat eller skadat ska behöva fylla i formulär och vänta flera veckor medan fostret de ska abortera växer till sig ännu mer? Det spelar ingen roll vad sverigedemokraten svarar egentligen, för dessa frågor klyver partiets väljare mitt itu, och ju mer en intervjuare råddar runt desto mer förstör det.
5. Konfessionella friskolor och kristen bokstavstro
Partiet lockar med sitt muslimhat och sina traditionella värderingar även många kristna fundamentalister. Dessa bekymrades tidigare av rasismen, men har lugnats av antirasism-policyn, och nu känner de sig trygga i att detta är partiet som kommer att återföra de traditionella värdena. Riksdagsledamoten Julia Kronlid kom nyss ut som kreationist, och började prata om att det ska undervisas i skolorna att jorden kan ha varit 6,000 år gammal och skapats på 6 dagar. Detta får hon inte stöd för i partiet, och hon lär inte upprepa det igen, men håll lite fokus på de här frågorna. Ska religiösa skolor förbjudas? är en bra början. Det blir jobbigt för dem, för alla vill förbjuda muslimska skolor, men de kan inte verka för att stänga kristna skolor. De kan förstås säga att kristna ska vara tillåtna men inte muslimska, men det kommer att uppfattas som orättvist av de nyaste väljarna. Vad de än svarar trasslar de snabbt in sig.
På vilket sätt ska kristendomen återinföras i skolorna? De behöver svara med mer än ”skolavslutningar i kyrkan”.
De har skrivit långa passager om detta i sitt principprogram och på webbsidan, så det är bra att läsa på.
6. Muslimhatet
Jag sparade den viktigaste och mest centrala frågan till sist: hatet mot muslimerna.
Jag säger inte ”islamofobi”. Jag säger muslimhat. Anledningen är att det enligt mig måste stå alla fritt att hata religioner och ideologier, men SD har byggt hela sitt parti runt hatet mot de personer som är muslimer. Det genomsyrar allt de gör. De politiska inläggen hos deras fotfolk runt muslimer såsom fiender till Sverige återkommer hela tiden.
När Jimmie Åkesson skrev den extremt omtalade debattartikeln i Aftonbladet om muslimer som vår tids största hot uttryckte bland annat Guillou sin besvikelse. Jimmie Åkesson är inte rasist, hade Guillou intygat något år tidigare, och nu sa han så här. Och Guillou siade att Åkesson skulle förlora på det. Det var fel. Men egentligen var det inte fel, om man hade gått längre, och inte låtit honom stanna där. Men Åkesson slätade bara över lite, och kom på något sätt undan med det.
Muslimhatet är inte en fråga som delar SD i sig. Alla är överens på hög nivå. Det går därför inte att som snäll journalist vispa lite på ytan i frågan. Man måste gå djupare, för det är där skillnaderna finns.
För det finns många som verkligen vill slänga ut varje muslim ur Sverige. De vill förbjuda alla moskéer, även vanliga lokaler. De vill ha ett förbud mot religionen som går så långt att den som säger sig vara muslim ska fängslas. Dessa sympatisörer slänger gladeligen den grundläggande mänskliga rättighet religionsfriheten utgör överbord.
Sedan finns de nytillkomna och hyfsat normala individer som, även om de inte gillar just islam, inser att människor måste ju få tro på vad de vill. De skulle känna avsmak mot en politik där muslimer systematiskt trakasseras.
Gräv där. Ställ specifika frågor. Moskéer vill SD förbjuda. I vilken utsträckning? Vill de även förbjuda muslimer att hålla fredagsbön i lokaler som inte ser ut som moskéer? Vill de förbjuda imamer att verka? Ska muslimer förbjudas att samlas?
Och dra gärna paralleller till religioner som SD gillar, som judendom, helt struntar i, som hinduism, eller tycker är lite gulliga, som buddhism. Ska muslimer särbehandlas? Är det bara de som inte får tro på vad de vill? Ska hijab förbjudas? Får man ha en vanlig sjal? Är det bra eller dåligt att kvinnor som bär hijab får jobb?
Prata gärna om den ”särställning” som kristendom ska ha, och fråga huruvida särställningen även ska gälla kyrkor vs. synagogor och kristna vs. judar. Se hur sverigedemokraten skruvar sig för att inte tappa sina judiska väljare.
Skicka gärna detta till politiska journalister och politiker du känner som kommer att möta sverigedemokrater. Ser fram emot några spännande månader.
Trotz allt 