Det var 2009, året innan Sverigedemokraterna valdes in i Sveriges riksdag, och jag var inte politiskt engagerad. Men jag bloggade, under pseudonym, och det var så jag började upptäcka att något höll på att hända. Åsikter som inte uttalats före bloggar och sociala medier spreds: Invandringen förstörde Sverige, invandrare var brottslingar, svenska folket var lurat, det var dags att vakna. Och ett parti som konsekvent betecknades som ”främlingsfientligt” hade lösningarna, menades det.

Motvågen var massiv, men enligt min uppfattning felriktad. Man kan inte möta falska påståenden med regelrätt fördömande. Argument måste mötas med motargument. Desinformation med fakta. Logikfel med påpekanden.

Som många andra i min generation hade jag grubblat massor över hur Hitler kunde komma till makten, och när jag såg vad jag upplevde vara första steget mot pyrande fascism i mitt land, i min tid, ville jag inte blunda. Jag läste Niklas Orrenius’ bok ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza”, som är en saklig sammanställning av artiklar han skrivit om SD under de tidiga Skåne-åren.

Aftonbladet, där jag bloggade, la ner sden verksamheten, och jag startade upp en ny blogg, också under pseudonym, främst dedicerad till att korrigera desinformation. Ju mer SD och SDs idéer fick fäste, desto mer började det kännas som wack-a-mole. Jag skapade en fejkprofil på facebook och gick med i diverse nationalistiska grupper för att förstå hur det såg ut, och blev mer och mer förtvivlad över hur lögner och hittepå fick stå oemotsagda. Bloggen Motargument blev en räddning, där jag under flera år tillsammans med likasinnade mer systematiskt kunde ta tag i desinformationsproblematiken.

När Reinfeldt försvann från politiken strax innan mängder av människor flydde till Sverige hamnade skrivandet i en ny fas. Sverigedemokraterna ansåg sig ha ”fått rätt”, både vad gällde flyktingar och muslimer, och tragiskt många moderater höll med. Reinfeldt och Borg, som tagit partiet till aldrig tidigare skådade höjder, hånades och hatades. Men Sverigedemokraterna hade aldrig rätt om någonting. Vartenda förslag de framfört var antingen lånegods från andra partier eller också ogenomförbara. Jag har påpekat detta in absurdum.

Jag har sällan känt så stor politisk uppgivenhet som då. Tidigare fanns en tydlig måltavla: muslimhatet, desinformationen och fascismen hade en hemvist i SD. Men texter jag skrivit började nu hatkommenteras i alliansgrupper, och då särskilt av andra moderater. Kända skribenter ifrågasatte hur jag kunde kalla mig moderat när jag uppenbarligen var miljöpartist eller vänster. Jag skrev ett blogginlägg om hatet, det blev viralt, och Aftonbladet och flera andra tidningar ville publicera det. Det gjorde inte saken bättre.

Och när AKB sa att vi skulle börja ”prata med SD” ifrågasatte jag på allvar om jag kunde fortsätta kalla mig moderat.

Jag var inte engagerad. Jag hade inga politiska uppdrag. Jag hade kunnat hoppa av lätt som en plätt. Säga att jag ångrat mig. Kalla mig neutral eller gå till C eller L.

Men. Allt läsande och rotande för att knäcka myter hade gjort mig mer påläst än de flesta, och jag hade insett att även om 90 procent av det nationalisterna spred var överdrifter och dumheter fanns verkliga problem med det system för invandring vi skapat. Inte bara Sverige, utan världen. I all välvilja hade vi byggt ett asylsystem som var farligt och orättvist för flyktingar och skyddsbehövande, skadligt och destruktivt för Sverige liksom för övriga länder, och som behövde renoveras fullständigt. Men felen fanns inte där SD viftade, och lösningar hade de absolut inte.

Vänner på vänstersidan blev upprörda över mina åsikter och lösningsförslag, och förstod inte varför jag plötsligt blivit rasist. Men jag fattade ett beslut. Migrationspolitik behöver vara human, men också rättvis och långsiktigt hållbar.

Jag skrev några artiklar och blogginlägg om att vi visst kan prata med SD, men inte om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik, och sedan började jag publicera blogginlägg och en artikel om hur migrationspolitiken borde ändras i grunden, enligt principen att ingen ska ta sig hit illegalt, men vi och alla andra rika västländer behöver låta människor på flykt komma hit under ordnade former och leva här tills de antingen kan försörja sig själva eller återvända. Och jag engagerade mig i Sollentunamoderaterna. En härlig grupp. Jag var med och knackade dörr inför valet, och jag lovade att vi skulle inte samarbeta med SD, för det var ju vad Kristersson sagt.

Men vi vet hur det gick. Alliansen fick långt fler röster än S och MP, SD var beredda att rösta på Kristersson som statsminister, samt på Alliansens budget, utan föregående förhandling. Men inte nog med att C och L inte ville regera med stöd av hoppande majoriteter. De ville inte ens låta M och KD försöka, trots möjligheten att närsomhelst lägga misstroendevotum om han bröt löftet att inte förhandla med SD.

Och resultatet blev en mittengröt.

Kortsiktigt är det en helt acceptabel lösning. Regeringen har varit närmast lamslagen och inte gjort annat än förvaltat. De har inte åstadkommit något, vare sig bra eller dåligt, förutom en katastrofal hantering av covid.

Långsiktigt är det illa. I alla tider har borgerliga och sossar turats om att styra i Sverige. Idéer drivs i opposition. Mittenregeringar tenderar att pressa ut väljare i de mer extrema kanterna. Nu har det inte blivit så. Opinionsläget är nästan identiskt med valresultatet. Hittills. Men det beror nog på att den enda verkliga kris vi sett denna mandatperiod, dvs covid, inte mött den kritik för sin usla hantering den förtjänade. Av någon anledning har M och KD bara tittat på när regeringen givit full makt till ett experiment som dödat tio gånger fler än i våra närmaste grannländer.

”Varför går du inte till C och L?”

För att jag är mer besviken över hur de svek inte bara alliansen utan den mest grundläggande demokratiska principen av alla, dvs den politik och de politiker som har störst stöd i väljarkåren ska vinna, än jag är på M och KD som nu är beredda att ta emot det villkorade stöd från SD de tidigare erbjöds gratis. Detta är inte lätt för mig, givet hur instinktivt illa jag tycker om partiet som jag fortfarande anser vara fascistiskt. Men jag har två alternativ.

Det ena är att verka för en moderat valseger, och därmed säkerställa att inte SD genom sin blotta existens lamslår svensk politik i många år, tills folk tröttnar på mittgröten och väljer in extrempartierna i riksdagen. Ja, risken är att Ms politik efter förhandling inte ser ut som jag vill. Men jag litar på att direkta tossigheter som förbud mot utländska böcker på bibliotek hålls tillbaka. Och jag hoppas M, KD och S kan göra upp om migrationspolitiken, för vi står varandra närmare där än alla övriga partier. Jag tycker det är trist att se företrädare för mitt parti säga att vi ska ha ”minskad invandring”. Vi behöver ha en hållbar invandring. Det är inte samma sak. Invandring är bra. Invandrare gör oss bättre. Varje dag.

Eller också kan jag hoppa av och hoppas S, MP och C fortsätter regera i all oändlighet, och om fler ”Reinfeldtmoderater” gör som jag urholkas partiet gradvis med risk att bli SDs lillebror.

Det finns ingen tredje dörr.

Men jag tänker så här. De där människorna som köper in sig i teorier som att invandrare får högre bidrag än svenskar och mördar och våldtar hela tiden – de fanns ju även före SD, och många av dem var politiskt aktiva i andra partier. Det är bättre att ha dem utanför den egna politikutvecklingen. Och fem år av maniskt följande av amerikansk politik har fått mig att dra många paralleller. till vår situation. Republikaner har att förhålla sig till Trump såsom vi har att förhålla oss till SD. Antingen lämnar man politiken till vänstern eller också stannar man och kämpar, eftersom det parti man är med i faktiskt i allt väsentligt står för samma politik som man själv.

Så jag stannar i Sollentunamoderaterna, jag kommer att verka för en moderat valseger, och jag kommer att fortsätta kritisera inte bara SDs utan även övriga partiers, inklusive mitt eget, politik genom valrörelsen när det är påkallat. Och jag hoppas vi därmed kan få en sund debatt baserad på fakta om verkliga problem och så småningom ett samhälle som är inkluderande och som bygger på principer som en gång kallades borgerliga.

Mr. Potato Head och Dr. Seuss Enterprises har varit enormt på tapeten hela förra veckan. De båda företagen har, utan något överhängande hot om bojkott eller liknande, fattat varsitt liknande beslut. Mr. Potato Heads varumärke droppar sitt ”Mr.”. Potato Head är numera en stor familj, menar man. Och sex av Dr. Seuss’ snart hundra år gamla böcker droppas eftersom de beskriver stereotyper på ett sätt som uppfattas som rasistiskt idag.

Detta är inte egentligen konstigt – i alla fall inte för oss som upplevde en del av det förra seklet. Men den debatt som blossat upp har stora likheter med dem vi alla minns: Astrid Lindgrens ”n-kungspappa” och Disneydockan. Ägarna fattade beslut att ändra av hänsyn mot människor som mår dåligt över stereotyper, och en obehagligt stor del av befolkningen skrek i högan sky, länge och väl.

Någon räknade ut att Mr. Potato Head nämnts 67 gånger (säkert fler nu) på Fox News, och Dr. Seuss och Storpotäten ifråga nämndes i vart och vartannat tal på CPAC.

Men det är ju inte Cancel Culture när det handlar om självsanering utan pågående bojkott eller motsvarande som sätter tryck på företagen. För visserligen hade både Dr Seuss och Potato Head-företagen fått viss kritik, men ingenting som motiverar att Ted Cruz skriker ”They cancelled Mr. Potato Head!”, som om Biden själv gått i täten. Det blir dessutom tragikomiskt när de är arga för att det numera även finns en könsneutral potatis.

För Cancel Culture i sig finns i alla läger. Bojkotter fungerar. Dåligt rykte räcker ofta för att påverka. Konceptet är inte feldefinierat som sådant. Men Trumpfolket, som hetsat mot diverse aktörer, som t ex knäböjande fotbollsspelare, och krävt att de ska sparkas, har ingen trovärdighet i denna fråga. Alla läger har folk som vill kancellera enligt sina käpphästar.

Det intressanta är istället vad respektive sida kämpar för att bevara.

Vad är viktigt nog att nämna i ett tal på CPAC? Inte den havererade ekonomin, inte covid, absolut inte ”racial inequality”, utan vikten av att ickevita fortsätter ritas i ett dehumaniserat format.

Vad fick svenskar att rasa i ”Tintinskandalen”? Varför var det så extremt viktigt med tre sekunder hoppedocka på julafton? Varför finns det facebookgrupper för människor som envisas med att säga n-boll?

Jag anklagar inte vare sig Astrid Lindgren, Disney, Hervé eller Dr. Seuss för att ha varit rasister. De var barn av sin tid. Vi vet bättre idag. Vi vet att när man ritar karikatyrer av ickevita är det sårande för många.

Och jag tror inte för ett ögonblick att vare sig Trump, Hawley eller Cruz egentligen bryr sig om frågan i sig. Men de vet att den breda massan kräver att få känna sig utsatt, kränkt, berövad.

Berövad vaddå? Dockor och barnböcker?

Nej.

Rätten att känna sig exklusiv på grund av sin vithet.

Rätten att håna ickevita.

Rätten att vara priviligierad.

Och, av någon bisarr anledning, rätten att kunna könsbestämma en potatis.

I oktober 2020 hade okänt djur ihjäl alla mina hönor utom en tvåmånaders welsumer. Det var andra gången det hände, och det är fruktansvärt, som alla vet som kommit ut och hittat blodiga hönor. Jag åkte iväg och skaffade nya: Sex av dem var fyra-fem månader. Två australorpar och fyra dvärghöns. Dessutom köpte jag sex nykläckta welsumers och CL, som jag efter ett par månader inne försökte sätta ut. Men trots värme frös tre av dem ihjäl, jag kände mig fruktansvärt hemsk och tog in de överlevande. De fick bo i ett av badrummen hela vintern, det luktade illa, men vi ville inte utsätta dem för fler risker. Vi hade tänkt ta ut dem i januari, men sedan kom den månadslånga köldknäppen, och det dröjde tills nu, dvs slutet av februari, innan jag vågade ta ut dem igen. De är nu fyra månader. En welsumer och två cream legbar (CL), varav den ena har korsnäbb.

Det gick riktigt dåligt. Australorparna jagade dem och hackade på dem. Jag drog fram redena så de kunde gömma sig och hoppades det skulle bli bättre. Till saken hör att på grund av kylan, fågelinfluensan och rädsla för att viltet skulle komma tillbaka hade jag hållit alla de äldre hönorna inne sedan de kom, och de hade alltså aldrig varit i hönsgården, utom den överlevande welsumern. Hönshuset är åtta kvm och fullt tillräckligt som komplement till hönsgården, men det blev väl trångt nu för tio hönor.

Och tredje dagen hittade jag min lilla korsnäbb-CL alldeles blodig, nästan skalperad, stående bakom en säck torv jag lyckligtvis förvarade därinne. Det var en fruktansvärd syn. Jag kunde först inte se om hon levde eller var död. Vi tog in henne, dottern badade henne, tvättade såren och döpte henne till ”Robin” och hon fick sova första natten i hennes rum insvept i en handduk, och sedan flytta in i duschen.

I hönshuset var det inte roligt. De andra båda unghönorna stod och tryckte på varandra bakom ett rede och vågade sig inte ut på golvet, också med bara rumpor efter att australorparna plockat dem. Även den större welsumern, hon som jag haft längst, var lite småelak när de letade sig ut och jagade dem tillbaka till gömmena. Det är inte naturligt för den rasen, enligt min tvååriga erfarenhet. Så nu behövde jag upprätta en plan för att lösa detta, för jag ville inte göra mig av med någon. Min tanke var och är att hackordningen behövde ruskas om, Robin behövde läka och fjäderryckandet behövde upphöra. Min plan liknar den där gamla gåtan med vargen, geten och kålhuvudet som ska ros över en å. Vissa kunde vara tillsammans, andra inte. Det gällde att bygga en liksom ny flock där alla känner sig trygga.

Jag kommer att fortsätta uppdatera detta blogginlägg, som en dagbok, tills läget stabiliserats. Jag börjar med natten efter den hemska dagen då Robin hackades blodig.

21-22 februari
Robin sov inne i dotterns rum, övriga i hönshuset.

22 februari
Jag släppte ut australorparna i hönsgården för första gången i deras liv, och tog in en av de fyra dvärghönsen till Robin. De bodde i duschkabinen. När vi skulle duscha lät vi dem helt enkelt skrota runt i badrummet, och golvet blev ju automatiskt tvättat. De var märkligt orädda för oss i den miljön. Jag kunde bara sträcka fram händerna och lyfta upp dem utan att de ryggade en centimeter. Jag tillbringade också lite tid inne i hönshuset för att se hur det gick. De båda unghönorna stod fortfarande och tryckte på varandra. Ibland letade de sig ut, men då pickade den stora welsumern på dem. På kvällen tog jag in australorparna och upptäckte att den större av dem ryckt lite fjädrar från den lite mindre. Det hade inte hänt tidigare. Men hon verkade inte rädd för sin mobbare, utan var som vanligt.

23 februari
När jag kom ut tryckte unghönorna som vanligt bakom och under redena. De var pickade och småblodiga i rumpan, men de hade platser att gömma sig på. Det var ändå plågsamt att se. Igen släppte jag ut australorparna och tog in ytterligare en dvärghöna. Nu bodde tre hönor i duschen. Övriga i hönshuset. Robins sår hade läkt, men det såg fortfarande hemskt ut. Hon var bar i rumpan och på huvudet.

24 februari
Jag gjorde likadant, och tog in ytterligare en dvärghöna. Den nya lilla badrumsflocken fungerade. Robin verkade trygg. Men i hönshuset var det fortfarande jobbigt, med livrädda unghönor. Den mindre australorpen saknade ytterligare fjädrar efter ytterligare en dag i hönsgården, men hon var fortfarande inte rädd för sin elaka kompis.

25 februari
Nu kastade jag om placeringarna helt. Alla tre unghönorna återförenades i hönsgården. Jag var lite noga med ordningen. Först Robin, sedan de andra två, eftersom jag ville etablera ett ägarskap över platsen. Därefter tog jag ut de tre dvärghönorna som bott i duschen, och sedan släppte jag ut den fjärde från hönshuset. Nu var alla ”snälla” hönor ute, och inne fanns australorparna och min äldre welsumer. Lite intressant är att australorparna ville komma ut. Uppenbarligen hade de fått smak på att vara i hönsgården efter tre dagar där. De stod längtansfullt vid fönstret och blängde på mig för att jag inte öppnade. Intressant är också att ingen av dem gav sig på welsumern, trots att hon är lite mindre och av annan ras. Hennes fjädrar är helt intakta. Men problemet blev natten. Så jag tog ut en hundbur till hönsgården och satte helt enkelt in australorparna i den. Sedan släppte jag in dvärghönorna som placerat sig på en stol under fönstret för natten och snällt lät sig lyftas in, och lämnade fönstret öppet så att unghönorna kunde gå in om de ville. Det ville de inte. De sov ute. Gillar dock inte att ha dem ute på natten ifall odjuret kommer tillbaka. Alla måste kunna vara inne i fortsättningen.

26 februari
När jag kom på morgonen var unghönorna kvar i hönsgården. De verkade inte ha gått in, och det är ju inte konstigt. De visste inte att mobbarna var inlåsta. Jag lyfte ut dvärghönorna och denna gång fick även welsumern Dandy gå ut. Hon hade inte varit där sedan attacken i oktober, när hon var två månader. Jag stannade en stund. Det kändes osannolikt att hon skulle ge sig på Robin nu på ny mark där det redan fanns en flock och hon var ”gäst”, och det gjorde hon inte heller, vad jag kunde se. De tre unghönorna är tillsammans hela tiden. Viker inte från varandras sida. Och dvärghönsen följer efter dem. Jag har studerat dem av och till under dagen, och alla verkar må bra. Vid fönstret står australorparna och blänger från sin skamvrå.

Men på kvällen hade Robin igen blod i huvudet. Det var ingen jättefara, men jag kände att nu får Dandy stanna inne. Inför natten ställde jag alla de tre förövarna i hundburen. Det är ingen fara med dem – det är en stor bur och de har gott om plats. Men jag tänker att det kan vara bra att de andra chickzen, som sitter på sittpinnar, hamnar lite över dem.

27 februari
Denna dag fick bara de garanterat ”snälla” hönorna vara ute, förutom en kort stund när jag satte ut den mindre australorpen – hon som saknar lite fjädrar. Unghönorna fick panik när de såg henne, men hon gjorde ingenting vad jag kunde se, och jag höll mig i närheten. Hon skrotade runt lite, men när hon efter någon kvart närmade sig flocken och de igen blev livrädda tog jag in henne. På kvällen satte jag in de tre stora hönorna i buren, öppnade fönstret till hönsgården, plockade in några hönor som var lätta att få tag i och lät det stå öppet i någon halvtimme-timme. När jag kom ut igen för att stänga hade alla utom Robin gått in. Hon satt på fönsterblecket. I sig smart. Både ute och inne på samma gång. Jag puttade in henne och stängde.