Kategoriarkiv: Feminism

”Vi är inte förtryckta!”

Publicerat den av

Jag har fått något femtontal meddelanden sista veckorna från muslimer jag inte känner. Här är ett som jag delar med skribentens tillåtelse. Notera att nästan alla säger samma sak:

”Sluta säga att vi är förtryckta, och lyssna på oss istället!”

Ingen vet hur många vuxna kvinnor i Sverige som är tvingade, men det finns ingen anledning att tro att det andelsmässigt är fler än i USA, se bild, det vill säga en procent.

”Det värmer i hjärtat att läsa det du delar om kvinnor i hijab, hopp om att det finns medmänsklighet här i Sverige och att en människa verkligen ser det vi muslimska kvinnor känner för vår hijab och religion. Det är inte bara en tygbit som du kan ta på och av hur som helst.

Jag är så förbannat trött på att höra ordet ”förtryckt” i samband med en kvinna i hijab.

Det finns säkert sånt också lika väl som det finns förtryck av andra kvinnor i samhället. Så varför fokusera på oss kvinnor som själva väljer att täcka oss?!

Jag har levt båda livsstilarna och jag talar för mig själv och dömer varken den ena eller den andra. Jag respekterar alla.

När jag bestämde mig för att sätta på mig hijab och täcka min kropp var det fri vilja mitt EGET VAL. Och det är det BÄSTA jag gjort.

För vet ni varför? Det förstärkte mitt självförtroende och min självkänsla som det aldrig har gjort innan.

Vet ni varför? Det fanns inget press på hur jag borde se ut, att följa trender fanns inte, det var som att en tyngd föll från mina axlar. För det var en sån börda, och det insåg jag inte eftersom jag levde i det samhället.

Alla märkeskläder, operationer, livsstilen för att se ut som alla andra. Till slut hade man inte råd men kände sån jävla press, jag kände att jag inte dög, jag såg inte ut som de snygga tjejerna. Jag var utmattad psykiskt.

Den press från samhället på hur EN KVINNA ska se ut för att duga, bli sexualiserad pga sitt utseende, all hets som unga kvinnor har för att se bra ut, det är inte förtryck?

Att man måste bära vissa kläder för att känna att man duger och passar in?! Att man inte har råd att bära vissa kläder eller se ut på ett visst sätt sätter inte press på en kvinna? Att inte ha råd att utföra skönhetsingrepp sätter inte press på en kvinna?

VARFÖR ÄR DET INGEN som intervjuar en kvinna i hijab som älskar att täcka sig? Utan utgår ifrån det dom antar?

Så jävla okunniga i****** tala inte för oss kvinnor i hijab om att vi känner oss förtryckta om ni inte samtalat med oss om det. Det är ingen som någonsin intervjuat en kvinna som valt och älskar sin hijab, de man väljer att visa i tv, de som har rymt från det, oftast är det där inte Islam, det där är tradition som blandas med religon.”

Facebook

Hon kan strypas av hijaben

Publicerat den av

Sjalar hör inte hemma i svensk kultur!

Det är ett så historielöst argument.

De svartvita bilderna visar kvinnosakskämparna Emilie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer. Den gulnade visar arbetare vid Münchens bryggeri, ca 1900-tal. Övriga tror jag ni känner igen.

Sjalar är absolut en del av vår kultur, som vi gått ifrån rätt nyss. Det borde inte spela någon roll. Vi borde kunna respektera andras klädval även om det aldrig funnits en sjal i Sverige. Men eftersom så många är så rädda för att Lönneberga är på väg bort vill jag bara peta hål på det argumentet. Lönneberga är snarare på väg tillbaka. 😎

Kvinnor i Europa har sedan kristendomen kom täckt håret utanför den privata sfären, precis som Jungfru Maria.

Följ diskussionen på Facebook:

Hijab på Securitas

Publicerat den av

Den här artikeln i SR har valsat runt några dagar. Storyn är enkel. Hon nekades jobba som Securitasvakt i hijab, folk blev förbannade och Securitas överväger nu att ändra sin policy.

Och sedan kommer en motvåg – det är minsann inte synd om henne, enligt den gamla vanliga rasselogiken: eftersom kvinnor i hijab är förtryckta ska vi hindra dem från att jobba. Mmm.

Jag tycker det är lite intressant att diskutera med dessa individer, för då ser man hur konstigt det ser ut i huvudet på delar av våra landsmän.

Ett annat argument är att hon som vakt kan stöta på en kvinna som är utsatt för hedersförtryck (?!) och den kvinnan skulle då må dåligt av att prata med en vakt i hijab (?!). Och jag säger då att denna förtryckta kvinna som av någon anledning behöver prata med en vakt säkert hellre pratar med henne än blonde Bosse Nyssnazist.

Det bästa argumentet, som alltid funkar, är att fråga om förbudet även ska gälla gifta ortodoxa judinnor.

Då slår det tilt. De googlar lite, kommer tillbaka på volley och säger att dessa minsann kan bära basker eller peruk, utan att ens höra hur korkat det låter.

Efter att jag svarat att inte alla accepterar vare sig att visa delar av håret eller att bära peruk som alternativ kommer de inte tillbaka mer.

Det finns bara ett egentligt argument, och det är muslimhat.

Följ diskussionen på Facebook:

Mattias Karlsson och Simon(e) de Beauvoir

Publicerat den av

IMG_3683Sverigedemokraternas Mattias Karlsson skrev ett toklångt facebookinlägg om vänsterpedofiler. Jag har stört mig på det sedan jag läste, eller snarare skummade, det, men haft svårt att sätta fingret på varför. I stora delar är det ett viktigt och bra ämne, och han är moraliskt på rätt sida, förstås. Men här ska jag nästa lite i varför han hamnar rätt och snett på samma gång, och vari det verkliga problemet med inlägget ligger.

Bakgrunden är en nyutgiven bok av Vanessa Springora, ett offer för prisade författaren och kulturpersonen Gabriel Matzneff. Boken heter ”Le Consentement”, dvs ”Samtycket”, och handlar om hur hon i nedre tonåren hade en helt öppen och välkänd ”relation” med Matzneff, som för övrigt skrivit en hel del om hur han förgrep sig på barn både i Frankrike och Ostasien. Och frågan hela Frankrike ställer sig är förstås hur detta kunde hända. Frankrike ligger långt efter när det gäller lagar mot övergrepp på barn. Medan de flesta västländer sedan länge förbjudit alla sexuella aktiviteter före en viss ålder har det där varit tillåtet så länge barnet kan anses vara med på noterna.

Så långt är jag förstås ense med Karlsson. Det är horribelt, det är bra att det kommer fram, barn behöver skyddas.

Det problematiska i hans text är själva skuldfrågan. I stycke efter stycke återkommer ordet ”vänster” i olika former. ”Vänstern” skyddar pedofiler och de hatade feministerna är medbrottslingar. Övergreppen är en konsekvens av ”vänsterkrafter”, och de hade till och med till någon sorts syfte att krossa borgerligheten:

”Hur kommer det sig att Jean-Paul Satre, Simon de Beavoire, Herbert Marcuse, Michel Focault mfl – Grundarna av dagens förhärskande vänsterliberala, feministiska, queer-teoretiska, post-koloniala och identitetspolitiska överideologi, fortfarande förbehållslöst hyllas som hjältar av det politiska, kulturella och mediala vänster-liberala etablissemanget, trots att samtliga utövade eller understödde pedofili?”

Jag säger inget om att han vimsar till bokstäverna i Simone de Beauvoirs efternamn. Han kan uppenbarligen inte stava till vare sig Sartre eller Gabriel heller. Men när han kallar henne Simon undrar jag om han vet vem han skriver om.

När jag läste franska på universitetet uppehöll vi oss förstås rätt länge vid just de Beauvoir, Sartre, Camus och andra samtida, på grund av det enorma avtryck de gjorde på hela västvärldens filosofiska och politiska utveckling. Jag har aldrig sett dem som ”vänster”. Existentialisternas kamp var mot det förtryck konventioner, framförallt kyrkans, utgjorde och inte mot kapitalet.

Simone de Beauvoirs ”Le deuxième sexe” blev ett av världens mest inflytelserika verk. I den mosar hon myt efter myt om kvinnor och kvinnlighet och tvingar läsaren att se hur kvinnor inte räknades och hur lagar, religion och förväntningar låste in och dödade vårt självförtroende och förvrängde vår självbild. Det var många år sedan jag läste den, men jag minns att jag förundrades över hur ingående hon berättade om sin tidiga sexualitet. Att skriva så självutlämnande redan på 40-talet var förstås fantastiskt modigt.

Och det var väl just där hon gick vilse. För hon skrev mycket riktigt på en petition på 70-talet mot en åldersgräns för samtycke, eftersom hon, liksom många andra på den tiden, verkligen trodde att barn kunde ha en sexuell relation och må bra av det. När konventionslocket lyfts undan under den sexuella frigörelsen och kvinnors sexualitet legitimerats fanns ingen insikt i hur unga flickor kan skadas av tidiga sexuella relationer, även när våld eller tvång inte förekommer. Den kom senare, med buller och bång, på 90-talet, men då hade hon lämnat jordelivet.

Gjorde hon och övriga stor skada genom sitt agiterande? Absolut. Springoras trasiga uppväxt hade kunnat räddats om de Beauvoir och övriga intellektuella inte hade argumenterat för barns ”rätt” att ha sex med vuxna. Hennes ansvar är glasklart.

Borde hon ha vetat bättre? Det är lätt att vara klok när vi sitter med facit i form av stora mängder vittnesmål. Var och en måste göra den bedömningen själv.

Mitt problem med Karlssons inlägg är ju inte att han rasar mot just detta ställningstagande, utan att han buntar ihop hela hennes, och andra nittonhundratalsfeministers, livsgärning med vad han menar var ett stöd för pedofiler, och drar slutsatsen att utan feminister hade världen varit så mycket bättre, lätt travesterat. Hans raseri riktar sig inte  alls mot pedofiler överlag, och de är ju uppenbarligen inte ”vänster” utan finns i alla åsiktsinriktningar, yrken, väljargrupper, samhällsklasser och religioner, utan mot feminismen. Det är dens fel. Och kommunismens. Kort sagt: ”vänstern”. Vänstern gillar pedofili, menar han, ungefär.

Jag är ju inte det minsta vänster, så jag kan säga detta helt utan att tala i egen sak: det finns en paradox i att se hur sverigedemokrater – både på riksdagsnivå och i facebookgrupper – hatar feminismen men älskar att tala om hur invandrare, särskilt muslimer, inte delar ”vår” kvinnosyn. Liksom. Var tror han den kommer ifrån?

Simone de Beauvoir hade fel om barns sexualitet. Det är helt uppenbart. Men hennes sammanlagda livsverk bidrog starkt till att lägga grunden till den kvinnosyn som Karlsson och andra sverigedemokrater berömmer som ”svensk”.

Vi behöver döma människor utifrån deras kontext.

Simone de Beauvoir utgick från att eftersom hon själv hade tidiga sexuella fantasier borde barn få ha sex.

Karlsson gick med i ett parti som nyligen grundats av nazister och som ville utvisa alla invandrare som kommit efter 1970 och förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. Och han gjorde det ett halvsekel efter andra världskriget.

Låt oss döma båda rättvist.

Vad vill vi bortom vänstervågen?

Publicerat den av

IMG_4281När jag växte upp var normbrytande norm. Som studentbarn i ett kaotiskt och revolutionärt Lund med liberalkonservativa föräldrar skapades en märklig identitetskris. Det gamla och det nya kraschade in i varandra hela tiden, och eftersom jag var ett tämligen introvert, avigt och reflekterande barn ägnade jag stora delar av min självvalda ensamhet åt att grubbla över vad som var rätt och vad som var fel i ett ständigt pusslande där bitarna inte passade i varandra.
”Morfar är direktör, men säg inte det till dina kompisar, för det tycker alla är fult.”

Min första fröken var gift med en präst. Vi började varje dag med en psalm. Samtidigt som vi sjöng om fädernas kyrka och pratade om Jesus brändes studentmössor och BH:ar, könsnormer hånades, ”rika” kallades utsugare och barn skulle danas och formas till kollektivister.

Sprätten satt på toaletten, Ville, Valle och Viktor ifrågasatte orättvisor och så småningom gick hela Sverige vilse i Pannkakan.

Kontrasten mellan samhället och familjen blev än större när reaktionerna på det reaktionära blev mer traditioner och konservatism.

Ingen slapp undan politiken. Den trängde sig på, pyste ut ur radion och TVn. I kvartershörnet hade Lunds lokala FNL sitt högkvarter, demonstrationståg och fritidspersonal hetsade mot USA och Nixon medan en hånleende Palme förklarade död åt kapitalismen.

Alla hade en agenda, upplevde jag.

Säkert var det inte så, men det var min känsla.

Idag kan jag se på den tiden som enormt karaktärsdanande. Jag har insett i efterhand hur viktigt det är att höra olika budskap, reflektera och sedan bilda en egen uppfattning.

Mina barn, som är mellan tretton och tjugonio, har aldrig utsatts för den sortens påträngande politiska budskap. Även om många älskar att påpeka hur vänstervridet SVT är kommer inga program idag ens i närheten av sjuttiotalsfostrandet.

Istället för att diskutera verkliga politiska reformer som gör skillnad har vi fastnat i ett gnäll om skolor som kanske inte firar lucia, huruvida ett jämställdhetscentrum med några tiotal anställdas nedläggande kommer att förstöra Sverige för gott, vilka enorma skador eller fördelar en flygskatt ger, och om det inte är så att motioner och propositioner som SD röstar på kontamineras av rasism och hur man undviker detta genom att skapa konstlade konstellationer av partier som inte alls vill samma sak utan att riktigt veta vari den fara man blåser upp egentligen ligger.

70-talet var absurt och förvirrande. Men det ville något. Människor ville framåt, även om det fanns olika syn på åt vilket håll ”framåt” låg.

Idag har vi glömt det som är viktigt.

Här är vad jag hoppas vi ska börja jobba med istället för dagens ickefrågor:

1. Hur bidrar Sverige till att världen blir en fredligare plats?

2. Hur säkerställer vi på bästa sätt att människor kan migrera säkert och rättvist, och så att de som flytt sina hem omhändertas och ges en möjlighet till en ny tillvaro?

3. Hur skapar vi ett system för att undsätta dem som saknar inkomst som ser till hela människan? Vi behöver bygga om Arbetsförmedlingen, akassesystemet och Försäkringskassan. Hur?

4. Hur står vi upp mot det växande muslimhatet i Sverige?

5. Hur tar vi som älskar mångkultur och invandrare ansvar för de problem som uppstått i invandringens kölvatten, som hedersproblematik och gängkriminalitet?

6. Hur lär vi svärjevännerna att älska Sverige igen?

7. Hur börjar vi prata med varandra istället för att twitterkriga, skrika in i youtube-klipp eller skriva ettriga facebookkommentarer?

Ett halvsekel åt fel håll?

Publicerat den av

Dr. Christine Blasey-Ford är lika gammal som jag, född 1966. Det spelar viss roll, för det betyder att vi på något sätt levt parallella liv. Vietnamkriget, Nixons fall, ungefär samma frisyr med utsvängd lugg formad av locktång, 70-talets skarpa färger och mönster övergavs för mesig pastell, kalla krigets slut, Clinton och Monica Lewinsky, vår första mobiltelefon när vi var närmare 30, Internets erövring av världen, och slutligen #metoo – allt har färgat oss i samma åldrar.

Vi har sett synen på kvinnor och övergrepp förändras under våra liv. Ett halvsekel av världshändelser har format oss.

Jag hade samma känsla när jag läste om Elisabeth Fritzl.

De är mina medsystrar i tiden.

Igår lyssnade jag live på Blasey Fords berättelse om vad hon varit med om sommaren 1982 via youtube. Det finns inte skuggan av tvivel hos mig att hon upplevt det hon berättade om. Jag kände hennes förtvivlan och skräck när hon återupplevde sitt livs värsta stund som en kall knut i magen och jag beundrade hennes mod.

Samtidigt forsade kommentarerna vid sidan av clippet i en rasande takt. De var surrealistiska, och de flesta präglades av ett absurt ursinne och en vilja att kränka, skada, krossa kvinnan som redan var så plågad. Krokodil-emojis för att håna hennes tårar. Pistoler, massor av pistoler.

För när alla i hela världen kan skriva precis vad de vill blir det så. Att se hennes torterade ansikte och samtidigt läsa främmande människors nakna hat gjorde mig uppriktigt rädd.

Jag vill så gärna tro att mina döttrar och min sondotter lever i en bättre värld än vi gjorde. Att nu är en tid där offer för sexuellt våld kan vara trygga, kan berätta och bli hörda och att vi går framåt för varje år.

Men idag undrar jag om det inte är tvärtom.

Har vi i själva verket gått bakåt sedan 80-talet?

Abortmotstånd och handhälsningar

Publicerat den av

generic-fence-treeIcke-handhälsningar och samvetsfrihet för abortmotståndare är två frågor som sitter hårt ihop i mitt huvud.

Här är de gemensamma nämnarna:
1. Det handlar om djupt religiösa personers val.
2. Valet påverkar deras yrkesutövning, men de vill att samhället ska acceptera deras val och låta dem jobba.
3. Valet upplevs irrationellt och stötande för oss andra.
4. Många drar långtgående slutsatser om dem utifrån deras val, och de utsätts för massor av hat.

När något är komplicerat är det bra att börja med att bena ut vad som är självklart.

För mig är det självklart så att om du inte vill anpassa dig efter rådande norm får du stå konsekvenserna. Dvs du kan inte ha en kundnära roll om du inte handhälsar och du kan inte kräva att få jobba som barnmorska om du inte vill utföra aborter.

Men detta sagt behöver vi inte gå över ån för att sätta upp hinder för dessa religiösa personer bara för att jävlas. Ge barnmorskan en roll med sämre lön och möjligheter att avancera om det går, och låt ickehandhälsarna jobba borta från kunderna.

Religion är komplicerat. Religiös övertygelse får människor att välja sådant som inte är rationellt för den som inte är religiös. Religiös övertygelse genomsyrar värderingar och klibbar ihop sig med människans övriga egenskaper på ett sätt som gör det svårt för den ickereligiösa att förhålla sig. Många säger ”jag hatar inte muslimer, bara islam”, men någonstans blir det samma sak. På samma sätt säger den som hatar abortmotståndare att det är motståndet den är ute efter, inte personerna, men ändå blir det sällan så. Det märkte jag när jag tog diskussionen om samvetsfrihet.

Vi måste sluta vara så förbannat snäva i vår tolerans av andra människors livsval. Debatten är så svartvit.

”Handhälsningar” handlar om att inte beröra människor av andra könet om man inte är familj eller det är nödvändigt. Detta är ett religiöst påbud. Det går inte att dra någonsomhelst annan slutsats av den som följer det påbudet än att den är religiös. Alla övriga egenskaper vi pådyvlar personen är gissningar.

Sedan kan man förstås anta att den muslim som är religiös nog att följa detta påbud förmodligen även följer andra påbud. Den dricker förmodligen inte alkohol. Den ber förmodligen fem gånger om dagen, och den har förmodligen köpt in sig i tesen att kvinnor och män ska leva efter olika regler.

Precis som vi kan dra exakt samma slutsats av det faktum att om någon är Jehovas vittne har den också en syn på kvinnor som underordnade män, med andra rättigheter och skyldigheter än män. Faktum är att alla bokstavstroende från abrahamitiska religioner (judendom, kristendom och islam) har ungefär samma grundläggande bild på könsroller. Och den bilden kan man absolut ha synpunkter på – även jag har det – men då ska de synpunkterna gälla samtliga och inte bara muslimer.

Så många är så ivriga att dissekrera muslimers syn på kvinnor. Jag ser absolut ingen diskutera katolikers syn på kvinnor. Ändå är de ungefär lika många i Sverige, katolikerna och muslimerna. En bokstavstroende katolik och en bokstavstroende muslim har som sagt give or take samma syn på könsrollerna. Denna syn ska absolut ifrågasättas eftersom varje människa som vill ställa olika krav på män och kvinnor enligt mig tänker fel, men den har sällan något med förakt att göra, utan med en konservativ syn på familj, samhälle, ansvar och omsorg.

Vi säger inte att det faktum att någon inte tar emot blod eller vägrar använda preventivmedel eller ha sex före äktenskapet är ett bevis på att den är för ett patriarkaliskt samhälle, och då ska vi inte heller säga att det faktum att någon inte berör någon av andra könet betyder det, bara för att det går att observera ett samband.

De är helt enkelt olika konsekvenser av en djup religiositet.

A ger inte B.

A och B är konsekvenser av C.

A = patriarkalisk syn på samhället
B = ickeberöring av andra könet
C = bokstavstroende

Vi går helt vilse om vi börjar hävda att icke-handhälsningar är ett uttryck för förakt eller förtryck.

Återigen: Jag anser inte att vi ska ändra någon lag. Jag anser dock att vi ska sluta vara så fruktansvärt hånfulla och hatiska mot dem som valt att leva enligt andra religiösa regler än vi.

Debatten idag är inte nyanserad, rättvis eller konsekvent på någon fläck.

Ena sidan hatar muslimer – i alla fall de som är religiösa.

Andra sidan hatar abortmotståndare.

Båda är apförbannade på dem som är beredda att ge minsta lilla frikort till den hatade kategorin.

Kristenistmaken

Publicerat den av

generic-church”Tager du denne Jan Willy Andersson till din äkta make, att älska honom i nöd och lust?

Jag svarade ja.”

Så började Yvonne Andersson, KD, sitt anförande i riksdagen 2009, när hon och hennes partikamrater med synnerligen tilltrasslade argument försökte övertyga övriga sex partier att guds lag borde ha större tyngd än invånarnas väl, och att därför skulle inte samkönade par få gifta sig.

I England finns sedan länge Beth Din, en sorts låtsasdomstol, som används av ortodoxa judar för att döma i tvister. Enligt brittisk lag kan man nämligen bestämma att en tredjepart ska lösa en konflikt, om båda i förväg förbinder sig att följa domslutet.

Så när muslimer ville ha samma konstruktion gick det förstås inte att neka dem.

Och så fick landet sina vitt omtalade och djupt hatade ”sharia courts”.

Ingen bryr sig förstås om vad ortodoxa judar håller på med. Knappt någon vet ens att de har sina egna ”domstolar”. Men i en nyansbefriad värld är sharia synonymt med handavhuggningar och dödande av konvertiter. Den som i någon liten mån vill leva enligt Allahs ord är en förtäckt samhällsomstörtare, som närsomhelst kommer att vända sig emot övriga invånare och tvinga på oss hijaber och böner.

generic-jew-davidEn hel del frikyrkliga kristna, enligt traditionell byäldsteprincip, väljer förstås också att lösa konflikter inom sitt samfund.

Är det bra? I en dimension är det förstås inte det. De tre abrahamitiska religionernas lagar är i stora delar patriarkaliska och framförallt kvinnor far ofta illa när gamla testamentet blir rättesnöre. Men samtidigt inser de flesta av oss att vuxna människor måste få fatta sina egna beslut.

Kristna Världen idag kallade för några år sedan, i en artikel som nu blivit viral, Ebtisam Aldebe för ”islamistfru”.

Anledningen var att hennes man Mahmoud uttryckt att det är bekymmersamt att, enligt honom, muslimer konverterar för att bättra på sin asylansökan. Han säger sig ha bevis för att detta sker. Huruvida han har rätt eller fel blir i artikeln irrelevant – man gör inga försök att komma till botten med frågeställningen.

Han har sagt så, alltså är han islamist (?), och så blir hans fru ”islamistfru”.

Fundera lite över det ordet, och vad det innebär. Hade hennes man under motsvarande omständigheter kallats för ”islamistmake”?

Själv ser jag ju inte islamismen i hans påstående. Om han har rätt ÄR det bekymmersamt, uppenbarligen, för man ska inte konvertera för att få asyl. Har han fel är problemet förstås att han har fel, och inte att han anser att agerandet skulle ha varit problematiskt om han haft rätt.

Jag vill inte för ett ögonblick försvara den absurda domen i Solna, och jag anser sedan jag var tonåring att svenska nämndemannasystemet är fel, och oavsett om Aldebe faktiskt varit partisk mot kristna konvertiter eller ej är det uppåtväggarna att det ens ska gå att misstänka att så skett.

Men det är också märkligt att vi har en benämning på den som vill inrätta ett samhälle enligt muslimsk lag, men inte på den som vill det enligt kristen eller judisk lag.

Anledningen är förstås att svensk lag från början vilar på biblisk grund. Att vi fram till helt nyligen inte var ett smack ”bättre” än islamister, utan hade inrättat vårt samhälle efter hur vi uppfattade att vår gud ville att vi skulle leva.

Det finns fortfarande många kristna som vill se mer av bibeln i våra samhällsregler. Det tog ända till 2009 innan vi fick samkönade äktenskap i Sverige, och anledningen var nästan enbart att vissa kristna inte ville gå emot hur man uppfattade att gud definierat ordet. KD röstade emot motionen som de övriga sex partierna stod bakom, men kunde förstås aldrig förklara på vilket sätt homoäktenskap skulle hota samhället.

Vad är då Yvonne Andersson, som anser sin gudstro vara viktigare än medmänniskors rätt att leva som de vill?

”Kristenist”?

Är hennes man, Jan Willy Andersson, då en ”kristenistmake”?

Om en person hade sagt ”det är bekymmersamt att imamer försöker konvertera kristna för att de ska få asyl” hade knappast någon kallat vederbörandes partner för ”kristenistfru”, utan de som överhuvudtaget hade brytt sig hade istället fokuserat på huruvida det var sant eller ej.

Jag är emot nämndemannasystemet för att det är farligt för rättssäkerheten – och läs gärna Viktor Bankes artikel för goda exempel. De allra flesta nämndemännen gör säkert ett kanonjobb, och det finns självklart lagfarna domare som är färgade av sin politiska, religiösa eller kulturella bakgrund, men de är avsevärt färre. Interasistmen har under årens lopp hittat nazister, rasister och övriga främlingsfientliga bland i huvudsak SD-utsedda nämndemän.

The takeaway från Aldebe-debaklet behöver vara att nämndemannasystemet behöver ses över.

Inte att inte religiösa ska få ta plats i samhället.

För ska vi diskutera problemet med islamister behöver vi samtidigt diskutera problemet med kristenister. Det är ingen relativisering. De är fler och de har större makt. De har ett eget parti, och även om många sunda människor återfinns i KD – jag känner åtskiliga kristdemokrater, och de är alla varma och engagerade medmänniskor som vill världen väl – kan ingen neka till att partiet i stora delar drivs av kristenism.

Men den diskussionen tar vi inte. För vi inser att i en demokrati måste väljarna även få välja representanter som står för ett samhälle vi absolut inte vill se, så istället för att fokusera på personernas rätt att uttrycka sina åsikt, och istället för att etikettera angriper vi deras argument när de förespråkar en politik vi inte vill se.

Men i övrigt låter vi dem vara ifred att leva efter de regler de själva valt.

Även om det innebär att man låter en präst, imam eller byäldste medla i eller avgöra en tvist, och även om jag själv tycker vederbörande ”dömer” på ett sätt jag anser fel.

Är jag för sharia? Inte alls. Sharia omfattar mycket som är vackert, som hur man tar hand om fattiga och gamla, men det faktum att sharia förespråkar dödande av bland annat homosexuella förtar förstås en del av skönheten.

Men den ”regeln” stammar från Tredje mosebok 20:13, och är gemensam även för judar och kristna: ”Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.”

Vi utgår inte från att Yvonne Andersson vill döda homosexuella bara för att hon inte vill att de ska gifta sig, och vi behöver ge samma benefit of a doubt till muslimer.

Se nyanser.

Dra inte ut alla linjer till extrempunkter, utan sluta med halmgubbetänket.

Det är allt jag begär.

När republikanerna är mer europeiska än demokraterna

Publicerat den av

SkoI januari i år röstade senaten i USA om begränsning av aborter från vecka 20. Det fanns ingen sådan begränsning, och förslaget röstades också ner.

Det var redan från början ett spel för gallerierna. Republikanerna visste att de inte hade de röster som behövdes, nämligen 60 av 100, men vill kunna använda resultatet mot demokraterna i mid term elections, dvs de val som hålls under detta år.

Detta är såvitt jag kan komma på den enda fråga där republikanerna står närmare övriga västländer, dvs Canada, Europa, Australien och NZ, än demokraterna. Vi har alla inskränkningar i aborträtten under andra halvan av graviditeten, då barnet är mer eller mindre livsdugligt och kan känna smärta.

Nu hör till saken att kvinnor ändå aldrig aborterar friska, livsdugliga foster om de själva är friska. De som gör sena aborter gör det antingen för att barnet är svårt sjukt eller för att de själva är det. Donald Trumps tjatande om att man kan ”Rip the baby out of the womb” i nionde månaden är förstås helt fel.

Men skillnaden mellan USA och övriga länder i väst är dels storleken på landet och det faktum att det är ett land av ”subländer”, dvs stater, som stiftar egna lagar, och dels avsaknaden av ett gemensamt system för prövning av giltiga skäl, vilket är en förutsättning för en restriktion. För om du inte inrättar en myndighet där du kan ansöka om undantag kan du inte införa en sådan lag.

I Sverige är det ju Socialstyrelsen som avgör huruvida du kvalificerar för undantag, och 43 av 50 stater i USA har också infört lagar som ungefär motsvarar de vi har. Republikanerna har heller inte kunnat vissa på ett enda fall där ett barn ”dödats” efter tjugonde veckan för att mamman inte ”kände för” att föda det, så frågan huruvida det verkligen skulle vara nödvändigt med lagstiftning på nationell nivå är verkligen relevant.

Så kan man säga att republikanerna eller demokraterna står för den linje övriga västvärlden står för, givet att demokraterna anser att det ska vara upp till varje stat att lagstifta?

Juanita Broaddrick och The Clintons

Publicerat den av

”Clintons borde inte prata om #metoo så länge de inte hanterar sina egna lik i garderoben.” Ungefär så säger Mika Brzezinski och många fler.

Den värsta anklagelsen mot Bill C är Juanita Broaddricks påstådda våldtäkt.

Kort finns tre led i hennes historia:

1. Hon hjälpte till i hans kampanj och han bad att få komma till hennes hotellrum, för att undvika media. Väl där våldtog han henne. Det var över så snabbt att hon inte hann skrika. Båda var gifta då, men Juanita var i ett förhållande med en annan gift man, och senare skilde sig båda och gifte sig med varandra.

2. Hon träffade Clinton åratal senare, han bad om ursäkt och förklarade att han var ”a different man”.

3. Hon träffade senare Hillary, som tackade henne för allt hon gjort för hennes man. Hon insåg då att Hillary visste och skyddade honom.

juanitaHär är min analys:

Jag tror det gick till ungefär som hon beskrev, men jag tror inte Bill fattade att hon inte ville. De finns fångade på en bild, som togs strax innan, och Juanita och Bill är nästan jämnlånga. Han är förmodligen bara marginellt starkare än hon. De var båda påklädda när den påstådda våldtäkten började, och kläder behövde därför tas av. Och hon ”hann inte” skrika? Hot förekom inte, och hon säger inget om att han höll handen för hennes mun. Hon säger att hon inte ”hann”. Jag försöker se mig själv i den situationen, att en karl i min storlek försöker brotta ner mig på en säng, och jag kan inte se framför mig hur jag inte slåss och skriker.

Jag tror hon talar sanning. Jag tror hon blev överrumplad och inte visste riktigt hur hon skulle agera. Men jag tror också att han uppfattade att hon var med på noterna eftersom hon inte kämpade emot. Jag tror han tänkte att ”här står vi båda i ett sovrum, hon har bjudit in mig, hon säger inte nej, alltså vill hon”.

Hans ursäkt (2) åratal senare kan vara för att han aldrig ringde eller what not. Det är inte nödvändigtvis ett medgivande av skuld. Och det är för mig fullständigt uteslutet att han skulle ha sagt till Hillary ”du, jag våldtog en kvinna medan vi var gifta”, oavsett om det var sant eller ej. Så varför tackade hon henne (3)? Kanske pga att hon jobbat med hans kampanj, kanske för att han sagt att de haft en one-night-stand och hon var glad att Juanita inte gått till pressen med det. Men det finns inte på kartan att Hillary tackade henne för att hon tigit om en våldtäkt.

Så om jag är Hillary och en kvinna samtidigt som Monica Lewinsky-affären briserar går ut och säger ”din man våldtog mig för 20 år sedan och du tackade mig för att jag höll tyst om det”, och jag knappt vet vem hon är finner jag henne nog inte särskilt trovärdig. Jag drar nog slutsatsen att om hon ljuger om mig ljuger hon nog också om min man. Hillary har fått mycket kritik för att hon säger att kvinnor som utsatts för våldtäkt ska bli trodda, eftersom hon inte tror på Juanita. Men det Hillary säger är ”until the evidence says otherwise”, och ”evidence” är nog i detta fall att Hillary anser att hon ljuger om henne.

Detta är inte ett försök att ursäkta Bill. Jag tycker han är en gubbgris som gjorde fruktansvärt fel när han sprang efter diverse kvinnor i många år.

Men en man begår inte en (1) våldtäkt någonsin under ett långt liv på en främmande kvinna. Antingen finns ett mönster, och då borde fler kvinnor ha trätt fram åtminstone anonymt, eller också är våldtäkten personlig, dvs han vill våldta just henne på grund av att hon är hon, men de hade ingen relation. Ingenting tyder på att han är den sortens man som går igång på våld. Hans övriga utomäktenskapliga relationer har präglats av samtycke. Visst stämde Paula Jones honom för sexuella trakasserier, men ingen annan har hävdat våldtäkt.

Därför är min bedömning helt enkelt att hon talar sanning när hon säger att hon inte ville, men eftersom hon inte sa nej eller kämpade emot [tillräckligt] begrep han inte det.

Det som förvånar mig är att ingen annan hittat denna tredje möjlighet vad jag sett. Alla fastnar i ”antingen ljuger hon eller också var det våldtäkt”.

Jag anser alltså att han är eller iaf var en okänslig bock som borde vetat bättre, men jag tror inte han är en våldtäktsman. I alla fall inte i ett land och en tid där samtyckeslag saknas.