”Jag sa ju det! Jag sa att NATO inte skulle hjälpa oss när vi behöver hjälp! Femtielva kvadriljoner har vi lagt på NATO! Och de kan inte göra detta lilla!”
Men det är förstås ingen liten sak att gå in i ett krig, och göra alla det egna landets invånare till måltavlor. Som våra europeiska ledare säger: Han frågade inte ens.
Surast är han på Keir Starmer. ”Han säger att han måste fråga sitt team! Varför då?! Han är ju premiärminister, så han kan bestämma själv!”
Trump är snart 80 och har inte fattat skillnaden mellan en parlamentarisk demokrati och en republik.
De håller fortfarande på och ”utreder” attacken mot flickskolan i Minab, vilket förstås är direkt trams. De vet att de är ansvariga, och rimligtvis är orsaken ”bad intelligence”. Och sånt händer. Då tar man ansvar och ber om ursäkt. Obamas försvarsministrar läxades upp av kongressen när strikes gick fel i Afghanistan. Jag kan dock inte riktigt se framför mig Hegseth yttra orden ”vi beklagar”.
Lyckligast av alla är Lindsey Graham. Full som ett ägg ringer han in till talk shows varje kväll och rantar om hur fantastisk Trump är. Och när man har stridshökarna Graham och Ted Cruz på sin sida gör man förmodligen något totalt fel.
De tuffa tuffingarna har tagit sig vatten över huvudet, och för varje dag som går blir det tydligt att Mellanösterns folk igen får betala för västerländska gubbstruttars nonchalanta macho-egon.
Lindsey Graham, senator från South Carolina, och en av USAs genom tiderna största stridshökar, till Maria Barteromo på Fox News:
”Jag letar inte efter en rättvis strid, om vi hamnar i en strid vill jag vinna den, och jag vill vinna den snabbt. Ser du den här hatten? ”Befria Kuba”. Håll utkik! Kubas befrielse är här! Det är bara en tidsfråga nu. Ser du den här hatten? ”Make Iran Great Again”. President Trump sa att det enda sättet att göra Iran stort är att folket tar över.
Vi marscherar genom världen, vi rensar ut de onda, vi kommer att ha relationer med nya människor som kommer att göra oss rika och välmående, och säga att ”jag aldrig har sett någon liknande”. Det här är Ronald Reagan Plus.
Donald Trump återställer världen på ett sätt som ingen kunde ha drömt om för ett år sedan. Han är den största överbefälhavaren genom tiderna. Vår militär är den bästa genom tiderna. Iran går under och Kuba är nästa.”
Så låt mig bara vara supertydlig: Han säger inte detta till det amerikanska folket. Han säger det till Trump. Han vet att han ser honom och suger åt sig av alpha-male-retoriken.
Det som händer nu trodde jag skulle hända förra mandatperioden. Jag vet det, för jag skrev det. Och det var faktiskt inte så långt ifrån flera gånger. Först var det Nordkorea, sedan Iran. Men av olika skäl, främst tillfälligheter, gick det bra.
Den här gången har hökarna satt sig i en ring runt honom och släpper inte in några fredsduvor.
De kanske mest kända fiktiva judarna i Sverige har nog för min generation varit Rebecca och hennes pappa Isaac i Ivanhoe. Varje år såg vi hur de red bort mot … Granada.
”Det är inte längre tryggt för oss i England.”
Så jag vill påminna om att Granada i Spanien var ett moriskt emirat. Den plats i Europa där judar kände sig som mest trygga år 1194 var den som styrdes av muslimer.
Emiratet Granada föll tvåhundra år senare och så småningom utvisades alla judar som vägrade konvertera till kristendomen.
Antisemitism är ett kristet påfund, raktigenom, och Ivanhoe-filmen, baserad på en roman från 1819 av Walter Scott, stämmer också när Isaac säger ”inte längre tryggt”, för det var just under medeltiden kyrkan började sprida de myter vi idag kopplar med antisemitism.
Den antisemitism som finns bland världens muslimer idag sitter nästan helt ihop med Israel. Så i flera fall har muslimer trampat snett och råkat uttrycka sig antisemitiskt av okunskap. Och det gäller framförallt ”judar styr världen”-tropen.
Denna myt uppstod i en tid när judar i Europa verkligen inte hade någon egentlig makt alls, minoritet som de var, men de hade pengar. Så därför kunde avundsjuka kristna, med kyrkans stöd, anklaga dem för allt möjligt, till och med pesten, genom att hävda att de styrde i smyg.
Ilan Omar twittrade en gång ”Israel has hypnotized the world”, och en annan gång ”it’s all about the benjamins” (”benjamin” är slang för pengar eftersom Benjamin Franklin finns på hundradollarsedeln). När hon fick skäll (inte lite, det blev ramaskri) förklarade hon att hon inte kände till att detta kunde tolkas som antisemitiska troper. Och det är inte bara möjligt, utan till och med troligt. Hon har och hade ett stort stöd bland sina judiska väljare, och det finns ingen anledning att tro att hon hatar dem i smyg. Men hon gjorde avbön och lovade att lära sig mer om antisemitism, och det är imo vad man kan begära.
Men troper om pengar och makt används för att stoppa fullt legitim kritik mot the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC).
AIPAC är en lobbyorganisation, ungefär som NRA. Den utnyttjar en gråzon för att stötta politiker som är pro-Israel, och de betalar 98 procent av alla kongressledamöter. Ta in detta. 523 av 535 är betalda av AIPAC. Kampanjpengar, middagar och en betald resa till Israel.
De som inte tagit emot stöd är en republikan, Thomas Massie, en independent, Bernie Sanders, och tio demokrater.
Och det handlar inte bara om att de får betalt för hur de röstar, det finns också ett hot att om de röstar emot Israel i någon fråga kommer AIPAC att stötta deras motståndare i nästa val.
Stödet för ”rätt” ledamot går till på två sätt:
1. Stötta rätt demokrat i primärvalen. Medan republikaner nästan alltid är pro-Israel är demokrater splittrade.
2. Om inte ”rätt” demokrat vinner primärvalet, stötta republikanen.
3. Om det inte är jämnt, stötta den som ser ut att vinna.
Joe Biden, Hillary Clinton, Kamala Harris har alla fått AIPAC-pengar när de var senatorer. Och jag tror hennes feghet när det gäller Gaza delvis beror på detta, och att den i sin tur kostade henne valet genom att propalestinier inte röstade på vare sig henne eller Trump.
Så vad är gråzonen? Well. De påstår sig inte lobba för Israel utan ”for the advancement of the US-Israel relationship in ways that enhance security for both countries”. Mmm. För det är inte tillåtet att lobba för ett land och betala politiker. Så man jobbar för the advancement of the relationship. Och donationerna kommer inte från AIPAC per se, utan från de personer som styr AIPAC. Dvs ”om du lovar att rösta som vi vill kommer följande tio personer att donera det max tillåtna beloppet till din kampanj”.
Nu är det inte bara judar som stödjer AIPAC, utan även en hel del kristna, oftast för att de tror att Jesus kommer tillbaka om judar flyttar till Israel. Story for another day.
AIPAC använder alltså hot och mutor – inom lagens ramar, jag hävdar inget annat – till att se till att politiker som röstar för veto mot precis alla försök till att hålla Israel ansvariga för något öht väljs i USA. De ska också ställa upp på att anklaga Israelkritiker för antisemitism, gärna i resolutioner. Och de ska ställa upp på att sponsra Israels krig.
Och jag påstår att detta är anledningen till att folkmordet i Gaza kan fortsätta pågå. AIPAC styr kongressen, politiker vågar inte rösta emot Israel, USA har veto, och det kvittar hur arga resten av världen är, FNs Säkerhetsråd behöver USA.
Och för den som sätter likhetstecken mellan AIPAC = Israel = Judar blir förstås detta påstående automatiskt antisemitiskt. ”Domination and Control” * och ”Wealth and Greed” **.
Men AIPAC representerar inte det judiska folket. Förstås.
Detta hindrar dock inte att kritiker av AIPAC, som Ilan Omar, tystas trots att det hon säger i allt väsenligt stämmer. Hon skulle inte ha använt ordet ”hypnotiserat”, visst. Men hon har rätt i sak. Israellobbyn styr de facto kongressen.
Och ni kan aldrig gissa vem som plötsligt tagit ställning i detta.
”Everybody has an AIPAC person. It’s like your babysitter who is always talking to you for AIPAC, and when they come to DC, you have lunch with them, and you have conversations”, säger Thomas Massie, kongressens ende icke-AIPAC-mottagare-republikan, och lägger till ”that’s how it works on the republican side. ”I’ve had four members say to me ‘I’ll talk to my AIPAC person’.”
Tucker: ”That’s crazy!”
Och plötsligt håller jag med Tucker. Hell hath frozen over.
Så igen. Israellobbyn (vissa kristna och vissa judar) styr AIPAC, AIPAC styr kongressen, kongressen styr hur USA röstar, USA har veto, och därför kommer Israel undan med folkmord, vilket är en annan judisk trop. ”Blood libel” ***.
Och en del av AIPACs finurliga självförsvar är som sagt att skjuta ner all kritikr genom att påpeka att den, i sig korrekt, rimmar med antisemitiska troper.
– Säger du att vi har makt? Domination and Control! – Säger du att vi betalar politiker? Wealth and Greed! – Kallar du 57 000 döda för folkmord? Blood Libel!
Massie: ”I mean, these are the guys—my colleagues want to sanction everybody, declare them terrorist states, come up with these strongly worded resolutions.”
* Domination and Control
Accusations and theories that Jewish people are trying to take, or have taken, over the world have been in circulation for hundreds of years, though they gained particular prominence in the early twentieth century due to a fabricated antisemitic text called The Protocols of the Elders of Zion.
** Wealth and Greed
One of the most persistent antisemitic tropes is the depiction of Jewish people as wealthy and greedy. This millennia-lasting myth accuses Jews of being naturally good with money, but stingy and willing to seek profits by any means. The origins of this trope date back to medieval times when Christians were forbidden from lending money for interest (in Christianity, it was considered a sin), and Jews, due to discrimination on account of their status as a religious minority, were banned from owning land and serving in many professions.
*** Blood Libel
The Blood Libel is an antisemitic trope that accuses Jews of the murder of non-Jewish children, particularly Christian children, and the use of their blood for ritualistic purposes. Stories based on this myth go as far back as the twelfth century, when the monk Thomas of Monmouth blamed local Jews for the murder of a young boy in Norwich.
”I don’t want to hear any EU statement that the US has the right to defend itself. This is a clearcut violation of international law.”
Och det är ju sant. Article 51 of the UN Charter ger att USA begått en oprovocerad krigshandling. Det är fullt möjligt att konstatera detta och samtidigt tycka att regimen är a-holes.
Här är ett axplock av raseriet:
”Vems ärenden går du egentligen? Det är ju inte västs iallafall.”
”Bildt har i många år haft åsikter som passat Iran. Han är lika konsekvent som den gamle sovjetspionen Guillou, som ännu är på dåvarande sovjetiska klienters sida.
Men alla antisemiter är inte obildade, så det kanske inte är pengar. 🤷♂️”
”Men för jösse namn! Vem lyssnar på detta stycke numera?”
”Jag håller på Israel å NATO å Donald”
”Bildt är en riktig jävla typ, en linslus som inte tål att få fel . Trots att han ständigt har fel .”
Har Trump hotat invadera Grönland? Det är lite av en tolkningsfråga. Låt oss kolla närmare på vad han egentligen sagt.
Hur blev Grönland danskt?
För tusen år sedan tog sig vikingar dit från Island och skapade bosättningar längs kusten. Flera tusen personer levde där en tid. Och i början av 1700-talet lyckades därför Danmark och Norge, som ju då var ett land, övertyga världen om sitt ägarskap över ön, trots att ingen av vikingabosättningarna egentligen fanns kvar. Numera är ön inte längre en koloni, utan en självständig del av landet.
Det finns två anledningar till varför Grönland plötsligt blivit relevant. Den ena är de naturresurser som förmodas dyka upp i takt med att klimatförändringarna får snön att smälta. Ett grovt estimat är att de är värda över fem tusen miljarder USD, dvs runt femtio tusen miljarder svenska kronor. Med en befolkning på 56 000 invånare betyder det att varje person som bor där äger bortemot en miljard. Mmm. Det är förstås inte så riktigt så enkelt. Men det ger en fingervisning.
Den andra kända anledningen till att just Trump vill komma åt ön är för försvar. Och här blir det snabbt rörigt, för det är ju stor skillnad på att vilja skydda grönländarna och att vilja skydda sitt eget land. Att grönländarna skulle leva under ett hot från att invaderas av Ryssland eller Kina, vilket Trump gärna hävdar, är inte seriöst. Kina har inte ens en väg till Grönland som inte inbegriper antingen Berings sund, Panamakanalen eller rundandet av Sydamerika eller Afrika. Ryssland har visserligen Nordpolen, men att tryggt frakta soldater, vapen och förnödenheter till Grönland i sådana mängder att det går att hålla ön mot hela NATO är inte seriöst. De lyckas ju knappt ens hålla Ukraina som de har en gräns till.
Att Grönland behövs för USAs försvar är däremot helt riktigt. Ryska missiler kan mycket väl leta sig över Grönland mot USA. Men USA har en militärbas där, och de har redan rätt att utöka antalet soldater nästan obegränsat, så ursäkten att de måste ta över ön för sitt eget försvar klingar ihåligt.
Så vad det nog ytterst kokar ner till är att Trump vill bokstavligt sätta sig själv på kartan genom att expandera USA, av samma skäl som han döpte om Gulf of Mexico och vill ta över Kanada och Panamakanalen.
Så hur ska han gå tillväga?
Hans första väg framåt var att övertala Danmark att sälja ön. Det kom han med redan under förra mandatperioden. Förslaget är så absurt på så många plan att danskarna mest skrattade åt honom – I alla fall I början. Och de påpekade det uppenbara: Även om de hade velat, vilket de förstås inte gör, hade de inte haft den rätten. För ön tillhör grönländarna.
Styret är komplicerat. Ön har 56 000 invånare, så runt femtiotusen är vuxna med rösträtt. De väljer en egen riksdag och har dessutom två ständiga stolar i danska Folketinget. Det enda Danmark egentligen har beslutanderätt om är valutapolitik och försvarspolitik. Men grönländarna är alla danska medborgare, och de räknas som grönländare om de är fast bosatta på ön. Så en dansk som flyttar till Grönland räknas därmed som grönländare. Och omvänt. En grönländare som lämnar ön har inte längre rösträtt där.
Trump blev då sur, och ställde i sista minuten in en planerad resa till Danmark, vilket förstås kostade danskarna en del. Och så slutade hans första mandatperiod.
Den här gången har han varit mycket mer fokuserad. Redan i december, innan han tillträtt, deklarerade han att hans nyss utsedde ambassadör till Danmark hade i uppdrag att ta över ön, för att säkerställa ”nationell säkerhet och frihet” världen över, men redan i nästa mening är det inte längre världen utan USAs intressen som ska representeras. Kryptiskt värre. Sedan kom hans julhälsning till ”the people of Greenland which is needed for National Security purposes. Han la till att de vill ha USA där.
Han höll sedan en presskonferens i början av januari, fortfarande innan han tillträtt, och förklarade samma sak.
Hotar han med invasion? Det är en semantisk fråga. Detta var nog första gången han fick frågan ställd rakt ut, och varje gång har han svarat att han inte utesluter det, men ofta lagt till att det inte ska behövas.
Don Jr. åkte dit strax efter, och enligt The Guardian som var där hyrde han in hemlösa – får erkänna att jag inte trodde sådana fanns i ett så kallt land och med en så liten population – och klädde dem i MAGA-hattar och deklarerade att mer eller mindre alla grönlänningar ville bli amerikaner. De berättade också om en 11-årig pojke som fick en hundradollarsedel av dem.
Trump postade i alla fall att grönländarna inte ville något hellre än bli amerikaner.
[Han har för övrigt fel i sak – grönländarna får pengar från Danmark, men Danmark får inget från Grönland.]
I början av mars var det dags för Trumps tal till kongressen. Och där lyckades han både deklarera att grönländarna har rätt att själva bestämma och ändå slinka in ett hot på slutet. Och få skratt och applåder för det.
Så. Folket ska bestämma, de får välja själva, skälen är internationell säkerhet och nationell och ”one way or the other” ska han ha Grönland. Hot om invasion eller inte?
I mars skulle JD Vance’ fru åka dit, på en sorts omvänt statsbesök där hon förstås inte var inbjuden av någon alls. Och hon skulle gå på ett slädhundsrace. Hon verkar ha kommit på själv att det var en dålig idé, för rätt vad det var skulle minsann JD också med, och sedan skulle de inte alls titta på några vovvar utan enbart besöka USAs bas.
Han höll ett längre tal på basen, där han förklarade att USA behövde Grönland för att kunna skjuta ner missiler, samtidigt som han förklarade att det var därför de hade den militärbas där han befann sig, så det motivet havererade ju lite av sig självt. Sedan förklarade han att USA behöver tillgång till Arktis. Det har de dock redan via Alaska.
Han har alltså enbart träffat sina landsmän, inga grönlänningar så när han berättar vad han har hört om hur bra amerikanerna är är det deras självberöm han återger. Efter detta skällde han som ni hörde ut Danmark för att de inte hjälpte till med att skydda militärbasen där, och han påstod att Ryssland och Kina därför kunde vara ”aggressiva” mot grönlänningarna.
Det är plågsamt att lyssna på självberömmet kombinerat med den nedlåtande kritiken av Danmark. Det är också kontraproduktivt. Ungefär som att fria till någon genom att säga ”du är rik, jag behöver dina pengar, och jag är väldigt bra, till skillnad från din nuvarande man, som är superdålig”. Förutom att liksom Trump använda adjektivet ”incredible” eller någon synonym varje gång han pratar om grönlänningarna gör han inte minsta ansats att liksom flörta med dem. Han menar också att Grönland kan komma att styras av ”The Chinese Communist Party”. Han förklarar inte hur.
Maggie Haberman, som har bland de bästa kontakterna inom Trumpadministrationen bekräftar i en artikel att det faktiskt finns långtgående planer på hur ön ska tas över. Det handlar om reklamkampanjer i sociala medier. Ingen plan för militärt övertagande finns.
JD Vance verkar också ha slagit in på den vägen i en intervju med Newsmax, och skrattade – imo rätt falskt – åt tankefiguren att de skulle använda våld. Istället ska de erbjuda grönlänningarna pengar som överstiger det belopp Danmark betalar, dvs 600 000 kronor per person.
Notera hur han slingrar sig när han försöker låtsas att han faktiskt pratat med en enda grönländare.
Betalningen det känns rätt bakvänt. Om nu Grönland är så rikt – varför ska någon betala dem något? Borde inte landet kunna leva av sina resurser, på samma sätt som till exempel UAE lever av sin olja? Det känns också som om Vance har gått hela varvet runt med sitt frieri till Grönland. ”Jag betalar dig om du gifter dig med mig, för då får jag tillgång till dina pengar.”
Men om nu våld är uteslutet, varför dessa upprepade hot från Trump?
Han twittrade ”the other story was having to do with Greenland, casting our Country, as led by me, falsely, inaccurately, and fraudulently”.
Men han sa inte egentligen emot dem om användandet av våld.
Och det är ju en rätt vanlig teknik från hans sida. Han säger två motstridiga ting, I detta fall ”vi respekterar grönländarnas rätt till självbestämmande” och ”jag utesluter inte våld, vi ska ha ön på det ena eller andra sättet”, och sedan kan alla välja vilken variant man vill tro på.
Så jag lyssnar ju och läser dagligen amerikanska nyheter – främst ”The Mueller Investigation”. För mig är det som en komplicerad deckare och den förhoppningsvis spännande upplösningen närmar sig.
Det är väldigt rörigt nu. Många karaktärer. Många sidoförvecklingar.
Och idag (igår kväll) öppnades en helt ny möjlighet. Den är både komplex och enkel och elegant på samma gång. Av Rachel Maddow.
Detta har hänt:
KGB-agenten Putte, tillika ledare för Nya Sovjet, försökte redan från början värva Mr. Orange, reality show-ledare, som agent, vilket var rätt enkelt. Deras gemensamma intressen var många. Mr. Orange ville bygga ett gyllene torn i Moskva, Putte ville få bort en massa sanktioner som kostade honom och hans miljardärskompisar multum, alla var överens om att det var bättre att USA lämnade alla sina krig och lät Putte ta över, och så var det förstås NATO som skulle stoppas.
Mr. Orange trodde inte egentligen på planen, men han gillade stora delar av den. Det var kul att få trycka till Bitchen, det var kul att få showa på stora rallies, det var kul att kunna dänga till folk på Twitter.
Så han och hans närmaste tog tacksamt emot all hjälp de kunde. Samtidigt sa han sånt som Putte ville höra. Han berättade att NATO var onödigt, han hånade USAs allierade, han attackerade Bitchen, som också Putte hatade, och allt var frid och fröjd. Hans minions och Puttes team jobbade ihop för att han skulle vinna – de hackade motståndarlaget, de hittade en avdankad hacker, som efter en påstådd våldtäkt gömde sig i London på en liten ambassad och som publicerade allt de hittade, och Mr. Orange såg framför sig hur hans affärer skulle blomstra i åratal framöver.
De hade gjort upp en plan för vad som skulle hända om han förlorade. Han skulle hävda att det var motståndarsidan och inte han som hade fuskat, och så skulle Putte få sin hämnd, när kaos utbröt i USA.
Men så vann han.
Och det var inte riktigt med i beräkningen. I alla fall inte i hans, men kanske i Puttes. Och nu inleddes Operation White House. Kontakter etablerades, möten hölls, gemensamma strategier las upp.
Mycket lite av detta var känt då. Det har rullats upp efter hand.
Men idag befinner sig Mr. Orange djupt i klistret. FBI har en specialenhet som är honom på spåren, den ene efter den andre av hans tidigare vänner åker dit, och snart är det bara han kvar.
Något måste göras, snabbt.
Tänk om man skulle skada hela FBI. OK, det är inte just nu möjligt att slå mot specialenheten som utreder honom, men alla andra. Man ser helt enkelt till att tvinga dem att jobba utan lön. Då hamnar de rätt snabbt i finansiell knipa, och många av dem blir targets för ryska agenter som försöker rekrytera. Andra säger upp sig. Dessutom kommer det att bli megasvårt för FBI att rekrytera nya medarbetare i framtiden.
Detta skulle vara det absolut största hotet mot USAs säkerhet i mannaminne, och det fiffigaste av allt är att Mr. Orange påstår sig göra det just av säkerhetsskäl – för att skydda landet mot bruna människor som invaderar söderifrån. De är inte bara mexikaner. De har även bönemattor med sig, deklarerar Mr. Orange myndigt, och folket tror honom.
Så inför hotet om de muslimska mexikanerna glömmer folket allt om fienden från Nya Sovjet och de finner sig snällt i att alla de anställt för att skydda dem går dag ut och dag in till jobbet utan lön, medan deras barn inte får sitt insulin, familjerna lever på snabbmakaroner och lånen förfaller till betalning.
”Det skulle aldrig fungera”, säger du nu, ”för kongressen skulle sätta stopp.”
Men då känner du inte till Senatens ledare Skalman.
Han har ett enda mål i sitt liv, och det är att skydda sina 52 gubbar från att slippa rösta om sånt som folk kan blir sura för. Så han kryper snabbt in i sitt skal, och visar sig inte på veckor trots att den unga, vackra demokraten Alexandria springer runt med Insta i högsta hugg och letar efter honom.
Jo, jag vet vad du tänker nu. Plotten är inte trovärdig.
Det där med att vår kultur på något sätt skulle förstöras och kanske till och med förgöras när människor från andra kulturer flyttar hit är rappakalja, såvida vi definierar ”kultur” som gemensamma tankebanor, normer, språk, musik, konst, mat, historia och traditioner.
Anledningen är att kulturer inte är som färger i en palett, dvs om vi är röda och iranier gula skulle den svenska kulturen gradvis bli orange när iranier flyttar hit.
Istället funkar det så här: Den rådande kulturen äter upp den inflyttade, såvida inte den inflyttade blir till majoritet, som i fallet med Nordamerika på 17-1800-talet.
Kvar blir istället helt harmlösa, men oftast trevliga, kulturella uttryck, som enstaka slangord, maträtter och broderier.
En sorts undantag är när kulturen lever separat under en tid, som i diverse Chinatowns, som i svenskkolonier i Spanien, som i vissa förorter i Sverige. Den inflyttade kulturen inkapslas då, fortfarande utan att påverka övriga, tills människor flyttar ut ur kapseln.
Tror du mig inte?
Se på andra generationens invandrare runtomkring dig. Såvida inte föräldrarna bott i en hermetiskt tillsluten kulturgrupp är de nästan undantagslöst i det närmaste helt svenska i beteende och värderingar. På gott och ont. Fråga dina invandrarvänner hur bra de lyckas med att få sina barn att hålla fast vid sitt kulturella arv. De kommer förmodligen att svara att barnen på sin höjd firar högtidsdagar och gillar vissa maträtter.
Visst finns religiösa föräldrar vars barn fortsätter tro på samma gud, muslimer såsom kristna, men sannolikheten att hög religiositet fortsätter ner i generationerna är även den rätt låg. Och antalet konvertiter i Sverige är också mycket litet. Det troliga är att barn till invandrare liksom barn till svenskar blir mer sekulära än sina föräldrar. Världen är på väg att bli ateistisk. Utveckligen går sällan åt motsatt håll.
De invandrare som varit längst i Sverige kommer enligt SCB 1975 från:
Finland
Jugoslavien
Danmark
Norge
Grekland
Tyskland Förbundsrep (Väst)
Turkiet
Dagens största invandrargrupper, 2015, är födda i:
Syrien
Finland
Polen
Somalia
Danmark
Norge
Tyskland
Hur mycket ser du påverkan på svensk kultur från dessa? Det är ganska lätt. Vi äter tzatziki och falafel. Vi bastar. Vi kör BMW, vi klär oss i norska ulltröjor. I övrigt, knappast alls, såvida vi inte kommit någon invandrare från dessa länder mycket nära.
Den största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.
Hela tankefiguren att vi måste vara rädda för andra kulturer eftersom de kan få oss att plötsligt börja könsstympa våra döttrar och hata våra HBTQ-vänner är trams.
Naturligtvis kan individer från andra kulturer bete sig både ovanligt bra och ovanligt dåligt. Många invandrare har bidragit enormt till sitt nya land. Andra generationens invandrare än mer så. Andra har mördat eller våldtagit. Invandrare och deras barn är mer företagsamma, i båda riktningarna, än de som inte flyttar på sig. Det gäller även svenskar när vi flyttar inom landet eller utomlands. Men vad gäller invandrarnas kulturella avtryck på vår vardag är det närmast obefintligt.
Så cheer up! Såvida det inte kommer tio miljoner personer kommer vi att fortsätta vara precis som vi är.
Donald Trump embodies male entitlement. He is a sexist pig. That is as much a fact as any subjective epithet can be. He belittles women, he thinks he’s entitled to kissing them, to touching them, and worse. Even though he denies doing this, it’s caught on tape on numerous occasions. There’s a beautiful, young woman on stage with him, and he leans over and kisses her on the cheek. This happens over and over with different women. She most probably doesn’t want to be kissed by a fat, ugly, sleazy old man. He obviously doesn’t care. The way he talks about women and to women makes all of us recall also having been treated that way. We’ve met him before.
If you, American voters, elect Donald Trump, that will obviously continue. As will his Twitter wars with Rosie O’Donnell and Miss Universes.
And you know what? That is in a way OK by me.
I don’t fear that young Americans will be affected by this in a way that will ruin that generation. I think they will be appalled, disgusted, outraged and that they will alienate themselves from the older generation that put the misogynist freak in the White House. They will compare him to Obama, and he will be the most hated president ever.
For four years, media will be filled with women coming forward, with tweets being quoted, with young people telling how they really never ever will vote Republican. Republican senators and representatives will have to answer to his deeds over and over, either distancing themselves and thus make themselves targets for his anger, or else defending him, and then being viewed as accomplices – having to answer for this, and making it difficult for them to be reelected for decades to come.
It’s not just Donald Trump’s actions that will be challenged.
It’s the whole idea with punishing women for abortions, defunding Planned Parenthood and with it access to contraceptives, not having a plan for free college education that is something that young people really want, and the fight against LGBTQ rights and marriage and gender equality. Donald Trump doesn’t care about these issues as long as he can tweet to people he hates, but Pence and the other religious fundamentalists do, and they will go in a direction that will make young people ashamed of their parents and their country.
Young people, who will be tomorrow’s decision makers, are not religious nuts and they don’t put up with slut-shaming and fat-shaming and they don’t call bragging about sexual assault ”locker room talk”. I believe in them and in the many wise Americans I know, who are as appalled as I am. People talk about what will happen to the Republican party if he loses. Well, what will happen if he wins, and the party will have no time to remake itself, will be much, much worse from a GOP perspective.
Young people will not accept his racism or nationalism either. They will call him out and he will complain about having to be ”politically correct”, and it will be the same narrative in the press for four more years as we’ve seen for the past two years.
Thus far, as a Swedish citizen, I could almost be at peace with a four years Trump presidency, feeling sorry for American friends who would be constantly as embarrassed as Italians are over Berlusconi. It would be like America’s root canal procedure. It hurts, but then life will be much better.
I could, had it not been for the other part. The one where this narcissist, short attention spanned, vindictive and frankly quite stupid or at least below average talented chauvinist, with no moral – just look at how he stiffed small businesses, refused African-Americans from his apartments, claimed charity donations he never made, and told so many lies he deserves a huge Pinocchio statue – will be Commander in Chief. America had stupid presidents before, but they were smart enough to surround themselves with smarter staff. He will not. He doesn’t listen to anyone – ask Kellyanne Conway. He is unhinged, and acts on bad instincts.
The Daily Show’s Trevor Noah joked that Trump would nuke Iceland confusing it for ISIS-land. Well. It sounds like a joke. But …
Then there’s the alienation of NATO allies, and the weird signals he sends out to the rest of the world, given his simplified view where countries just as people are either good or bad, and where Russia is good because Putin says nice things about him.
I don’t think Donald Trump is a Russian spy, or a Manchurian candidate. He’s just not smart enough to have a hidden agenda. Everything he thinks, he eventually says, like a babbling twelve-year-old.
However, he is immoral enough to be a target for Russian or other interests. He could easily be bribed. Or he could hire people like Manafort.
He also surrounds himself with Giuliani, Bannon, Christie, Ailes and Gingrich. They may not have ties to Russia, that we know of, but they certainly don’t come out as guardians of high moral and integrity.
Then there’s his anti-Islam rhetoric, that will alienate moderate Muslims around the world, making America and Americans targets for as long as he reigns, potentially worsening the situation in Syria and other countries at war.
He will ”bomb the hell out of ISIS”, he says. But there will be no American soldiers in Iraq or Syria. Instead, he will discuss with Putin, and ask him to do it. And then there’s his secret plan that no one can hear of …
Then there’s the promotion of war crimes, including torture, killing wives and children of terrorists, and banning Muslims from entering the U.S..
The world needs a unifier. Not a divider.
Americans, I’m fine with you electing a sexist pig as head of state.
Italy and many other countries did. The world can survive that.
I would have said to you: Go ahead, elect Donald Trump, I dare you, had it not been for the fact that there’s a risk we will all die if you do.
Löfvéns hand, som verkar ha nästan domnat av sin långvariga utsträckning, har varit i fokus.
Det har däremot inte Alliansens motsvarande händer varit.
Jag tror på Löfvén. Jag tror han är uppriktig när han tycker att han försökt allt. Att han inte kunde göra något annat.
Det beror på att han bara haft en enda universallösning i sitt sinne, och därför blockerat alla andra vägar framåt.
Löfvén är en högersosse. Skillnaden mellan hans syn och en vänsteralliansares syn på världen är mikroskopisk.
Till det ska läggas att han fortfarande har en nittonhundratalssyn på C och FP, och har därför lite missat att de numera står till höger om M – särskilt när det gäller grundläggande höger-vänster-frågor som exempelvis lägstalöner (C), NATO (FP) och LAS (båda). I Löfvéns värld är fortfarande M huvudfienden och sitter längst bort från honom, tillsammans med KD.
Att han ville samarbeta, kanske till och med regera, med C och FP, är därför rätt naturligt. Han vill skapa ett mittens rike, med V, M, KD och SD marginaliserade. Tänk vad fantastiskt det hade varit! M hade aldrig haft någon chans att hämta sig efter det. Han hade kunnat fortsätta regera i all oändlighet.
Löfvéns plan förutsatte förstås den petitessen att Alliansen splittrades. För att åstadkomma det började han redan under valet att formulera att Alliansen inte skulle fortsätta finnas efter valet. När senare han ”vunnit” valet deklarerade han att blockpolitiken var död. ”Liksom, det bestämmer väl inte du?”, tänker jag då. Efter valet har han aldrig mer sagt namnet ”Alliansen”. Jag hade inte tänkt på det förrän Hanif Bali påpekade det. Löfvén säger konsekvent ”borgarna” eller ”högern”. Det gör även Aftonbladets ledarredaktion, så det verkar vara en sorts intern policy.
Löfvén tycker verkligen att han ”gjort allt” när han först frågade C och FP om de ville samarbeta om budgeten i samband med att han fick talmannens uppdrag, och sedan, efter två månader av radiotystnad, plötsligt bad om hjälp först efter att han fått veta att katastrofen var ett faktum. För i hans värld fanns en hjälp han behövde, och det var att skruva ihop en budget. Allt annat var sekundärt. När han inte fick den hjälpen vände han sig till vänstern, bröt en lång radda med uppgörelser han och hans företrädare hade med Alliansen, och visade i allt väsentligt att de var hans fiender. ”Är ni inte med mig är ni emot mig”, verkar han tänka.
Alliansens utsträckta händer
Alliansen hade en helt annan plan, och den tog form under förra mandatperioden.
De har nu under tre års tid sträckt ut diverse händer som han och hans partivänner helt verkar ha missat.
Det är nämligen enbart nödvändigt med en blocköverskridande regering om man inte kan regera i minoritet. Om det går att navigera runt SD kan ”majoritetsblocket” klara sig. Detta insåg Alliansen den hårda vägen under förra mandatperioden.
Alliansen klarade sina budgetpropositioner enbart för att de rödgröna inte la en gemensam motion. Det som händer nu hade kunnat hända närsomhelst under de gångna fyra åren. För att klara regerandet fick de dessutom bunta ihop ganska många frågor till punktvisa propositioner, och ibland blev det nederlag. Det välkända ”Alliansen regerar med stöd av SD, eftersom de röstar med Alliansen i nio av tio frågor” verkar komma sig av att de gånger främst SD röstade som Alliansen var när det fanns rödgröna motioner. Jag tänker inte neka till att SD även haft en tydlig högerprofil, men den håller på att luckras upp nu, för att vinna socialdemokrater.
Det måste ha varit en ofantlig skillnad för Alliansen. 2006-2010 kunde de göra precis som de ville, men nu var de hela tiden tvungna att balansera de andra partierna. Ur detta föddes insikten om att det vore bra att hitta en överenskommelse om att det måste gå att regera i minoritet.
Då plötsligt händer det bisarra. S får nys om att SD är på deras sida om brytpunktshöjningarn, och visar sig beredda att bryta mot budgetlagen för att få igenom denna puttefråga.
Men om frågan var liten var principen desto större. Om Löfvén inte ens kunde hålla på reglerna – hur skulle man då kunna göra upp om praxis?
Den första hand Löfvén missade var alla de många anspelningar Alliansen gjorde i samband med detta om att så här ska vi inte hålla på. Istället deklarerade både han och Magdalena A att det var minsann inte deras problem att Alliansen inte kunde förankra sin budget. Ord de borde ha fått äta upp vid det här laget.
Men det blev valrörelse, och då kom den andra utsträckta handen. Gång på gång på gång. Den framfördes av Reinfeldt, men alla stod bakom den: ”Den som får det största blocket ska också regera. Går du med på det, Stefan Löfvén?”
Och det absurda är att Löfvén aldrig accepterade detta. Han var så inställd på att ”blockpolitiken var död” att han inte tänkte ge sig in i fåniga, hypotetiska resonemang runt minoritetsregerande.
Medan Alliansen långsiktigt planerade för olika sätt att regera i minoritet planerade Löfvén enbart för sin mittenregering. Oavbrutet upprepade han att han tänkte vända sig till C och FP efter valet, och lika snabbt svarade de nejtack. Reinfeldt replikerade ju lite spydigt, efter Löfvéns knuff av Lööf, att så kanske man inte ska bete sig mot någon man vill samarbeta med.
I klippet nedan deklarerar Löfvén tydligt att han faktiskt inte hade lagt ner sina röster för att släppa fram Alliansen om de blivit större. När man lyssnar på det blir det tydligt att han kunde liksom inte tänka bortom majoritetsregerande. Hans regering innehöll MP, C och FP, och därmed basta. Han påminner lite om en friare som inte accepterar att hans tänkta fästmö(ar) inte är intresserad(e).
”Dumheter. Klart vi ska gifta oss. Du kommer att ändra dig sen.”
Den tredje utsträckta handen från Alliansen var rätt subtil. Men den fanns där. Alliansen deklarerade nämligen för talmannen att de tänkte göra som de lovat och släppa fram Löfvén, trots att han aldrig egentligen committat sig från sin sida, om och endast om han kunde garantera att han kunde få igenom sin budget.
Det kunde han förstås inte. Alla kort låg ju på bordet, så det var tydligt för envar.
Jag läste en invit i det. ”Säg att du inte klarar det, så kan vi prata.”
Och här blir de båda linjerna så tydliga. Alliansen såg nu en sista chans att diskutera sina ”konkreta förslag”, som Lööf senare uttryckte det, för hur man regerar i minoritet. Jag vet inte hur de såg ut. Men jag tror det handlar om att göra upp att man under vissa omständigheter kan tänka sig avstå från att rösta på sin budget. Det blir lite knepigt, eftersom väljarna samtidigt vill att de partier man röstat på även röstar på sin budget. Men Alliansen tänker långsiktigt, och hade säkert kunnat gå långt för att kompromissa sig fram till en överenskommelse som givit dem en lugn nästa mandatperiod.
Men Löfvén svarade ”självklart kan jag få igenom min budget”. Så bara. ”Självklart.” Vän av ordning undrade hur, och då sa han bara att det kommer att gå bra.
Sedan har vi facit. Alliansen, som trots allt hjälpt honom till makten, ignorerade han helt. Han sa till media så ofta han kunde att han hade en ”utsträckt hand” till C och FP, men pratade inte med vare sig dem eller de andra på två månader. Han kallade inte till några möten, höll ingen dialog öppen, och var dessutom extremt konfrontativ, spräckte uppgörelse på uppgörelse, och skapade en budget ihop med V som var mycket långt från Alliansens.
Först när katastrofen var ett faktum bjöd han in dem till samtal. Men då hade han missat alla möjligheter att förhandla. Det fanns liksom inget att göra. För Alliansen hade det i det läget inneburit fullständigt politiskt självmord att inte rösta på sin egen budget, och det hade dessutom gjort SD till det enda oppositionspartiet. I sitt raseri verkar Löfvén inte fatta det.
Annie Lööf har sagt att hon tyckte Löfvén skulle be om ursäkt för samarbetet med SD runt brytpunkten. Det var väl kanske inte så smart att säga just så, för det låter lite som om hennes ego var sårat och hon behövde ett ”förlåt”. Men däremot har hon helt rätt i sak. Resan utför började med att Löfvén bröt budgetreglerna. ”Det spelar ingen roll vad som hände för ett år sedan”, säger han, men jag håller med Annie Lööf om att det gör det visst. Om han inte ens kan tillstå att den händelsen var fel finns liksom ingen grund att gå vidare.
Detta extra val kan inte göra mycket gott för Sverige, anser jag. Det kan absolut inte göra något för S. Att de skulle få majoritet ihop med V och MP är utopiskt.
Vad som behövs är att Löfvén ger upp sin mittendröm, och börjar prata minoritetsregerande med Alliansen, för annars har vi samma soppa igen om några månader. Det vore också trevligt om han accepterar att kalla dem så, för det skulle betyda att även om han inte VILL att de finns accepterar han att de gör det.
Sverigedemokraterna säger öppet gång på gång att muslimer är vår tids största hot, och detta betyder, enligt Jimmie Åkesson, att vi måste ”minska den muslimska invandringen”. Den i särklass mest återkommande tes som drivs av nationalister i sociala medier är den om det muslimska övertagandet av Sverige. Vi svenskar är naiva och korkade mesar som ger upp vårt land, heter det.
Vad är det då muslimer kommer att göra med oss?
Terrorhotet
Först är det terrorhotet. Elfte september, Taimour Abdulwahab och Madrid-bombningarna visar absolut att militanta islamister menar allvar. Problemet är förstås att det inte går att stoppa terrordåd genom att förbjuda invandring. Du måste inte bo i ett land för att spränga dig själv och andra i det.
Övertagandet inifrån
Nästa hot är att muslimer kommer att ta över Sverige och andra länder genom att flytta hit och sedan antingen demokratiskt rösta sig till makten genom att vara fler än vi eller också genomföra en sorts statskupp. För att tro att detta ska hända måste man ju också vara tämligen dålig på matematik, vilket dessvärre ofta är fallet med nationalister. SD har högst andel lågutbildade väljare av alla partier.
Muslimerna är idag ungefär en halv miljon i Sverige, om vi räknar samtliga som invandrat från muslimska länder och deras barn som muslimer. Vi övriga är nio miljoner, dvs arton gånger fler. Sedan är ju långt ifrån alla muslimer som flyttar hit överens med varandra – de är sunniter, shiiter, sekulära, bokstavstroende, feminister, folkpartister, sossar osv, precis som vi som har kristet ursprung är olika sinsemellan. Även om de mot alla odds skulle bli sjutton gånger fler än idag är det otänkbart att alla dygt nio miljoner skulle tycka så lika att de skulle kunna rösta bort oss övriga.
Ungefär hundratusen personer tillhör idag ett muslimskt samfund. Dvs en procent av Sveriges befolkning.
Invasionen
Det tredje hotet är att muslimer kommer att inta Europa medelst en militär invasion. De börjar med ISIS, och när den staten är etablerad kommer de att tåga mot nordväst, och återskapa Osmanska riket. Jo, vän av ordning inser att Sverige inte ens är med på kartan, vare sig bokstavligt eller bildligt. Vän av ordning inser också att ISIS inte ens lyckas få stöd hos sina muslimska grannar, eftersom de till och med är beredda att gå ihop med USA för att stoppa dem. Vän av ordning inser också att NATO och västmakterna har hundrafalt större muskler på alla plan – vapen, infrastruktur, media.
Kombinationen
Men då kommer vi till de fjärde hotet, som är en kombination av de första tre. I muslimhatarnas värld kommer de militanta islamisterna att ta över Sverige genom att utföra terrordåd, genom att flytta hit, föröka sig och sprida sig i Sverige och genom att slutligen invadera oss.
Hur detta ska gå till är inte särskilt tydligt. Sverigedemokrater tenderar att hoppa över just tillvägagångssättet, och nöja sig med att säga att det kommer att hända och att enda sättet att hindra övertagandet är att stoppa den muslimska invandringen.
Men låt oss utforska tesen ”snart lyder vi alla under sharia-lagar”, och vägen dit:
Terrordåd som dödar civila är ju personliga katastrofer, men knappast något som underlättar ett övertagande. Istället skulle man behöva identifiera och spränga svenska försvarsmål. Sedan gäller det för alla muslimer i Sverige att föda väldigt många barn väldigt fort, så de hinner växa upp till jihadister. Det är ju viss ledtid på just det där med övertagande medelst födslar.
Vad gäller ISIS behöver de på något sätt ta sig till Sverige för att kunna invadera oss. För att komma hit landvägen behöver de först lägga under sig Turkiet och Östeuropa, och gärna även Tyskland. De har nu försökt inta staden Kobane ett bra tag och det går inget vidare. Så det är en bit kvar till Ystad, kan man tänka.
Nationalisternas tankefigur är också att jihadisternas intresse för att invadera Sverige på något sätt skulle öka om det bor något fler muslimer i landet, och att vi därför måste hindra muslimer från att flytta hit. Om de inte vet att vi finns kommer de att glömma oss, verkar man resonera. Syns inte, finns inte.
”Du kan aldrig lita på en muslim”, skriver nationalister ofta i sociala medier. De ser varje muslim innanför Sveriges gränser som en sorts spion inför den stora invasionen. De smyger omkring här i folkhemmet och väntar på en signal från Allah. När de får den kommer de att hoppa fram och skära halsen av oss andra, som de i smyg har hatat hela tiden. Lärare, läkare, lokförare och kassörskor från Irak och Bosnien bidar egentligen bara sin tid. När de skriver ut din penicillin, kramar till barn eller räcker över kassakvittot ler de falskt, för de vet att snart ska du döden dö för deras hand. Ungefär.
Jag har aldrig sett en nationalist förklara hur jihadisterna rent geografiskt ska ta sig till Sverige, eller hur de alternativt ska kunna vara i majoritet inom 20 år, vilket är den tid som ofta nämns som apokalypsens början.
Men myten om det muslimska övertagandet av Sverige är nationalisternas kanske mest centrala budskap, och ändå har ingen brytt sig om att gå till botten med den. SDs framgångar bygger till stor del på skräcken för islam och det faktum att bara Jimmie förstår hur läskiga muslimer är.
Låt därför be SD skissa på övertagarscenarierna och berätta hur det kommer att gå till när Sverige blir ett muslimskt land.
Så jag lyssnar ju och läser dagligen amerikanska nyheter – främst ”The Mueller Investigation”. För mig är det som en komplicerad deckare och den förhoppningsvis spännande upplösningen närmar sig.
Donald Trump embodies male entitlement. He is a sexist pig. That is as much a fact as any subjective epithet can be. He belittles women, he thinks he’s entitled to kissing them, to touching them, and worse. Even though he denies doing this, it’s caught on tape on numerous occasions. There’s a beautiful, young woman on stage with him, and he leans over and kisses her on the cheek. This happens over and over with different women. She most probably doesn’t want to be kissed by a fat, ugly, sleazy old man. He obviously doesn’t care. The way he talks about women and to women makes all of us recall also having been treated that way. We’ve met him before.
Trotz allt 
