Jag ser många i sociala medier påstå att Palestinaaktivister står bakom regimen i Iran och morden på civila. Sofie Löwenmark hävdar också detta i en krönika i Expressen, helt utan belägg.
Hon menar också att det är en konspirationsteori att Mossad ligger bakom upploppen, men vad jag sett har Israel bekräftat att de aktivt stöttar upproren inifrån Iran, så det är det ju inte.
Vidare finns ett klipp från Göteborg där någon viftar med shahens flagga och någon i palestinasjal skriker på vederbörande, och detta sägs vara bevis. Lägger det i kommentarerna.
Jag har aldrig, vare sig i sociala medier eller IRL, träffat en svenskiranier som stöttar regimen. Flera av er som skriver här har varit väldigt tydliga med att ni känner sorg över att er kamp för frihet har hijackats av Palestinahatare.
”De viftar med iranska flaggor i Palestinatågen!” Nu har jag googlat och sett att det i regel inte tillåts av arrangörer. Så även om det säkert hänt är det sällsynt.
Tankefiguren är förstås att om man stöttar Hamas stöttar man även Irans regim, men den havererar redan i första ledet. Få om någon i Palestinarörelsen stöttar Hamas. Jag har iaf aldrig sett någon. Ja, jag vet att Hamasflaggor har förekommit, men de är sällsynta och i regel förbjudna.
Så jag har två frågor.
Den ena till er som är svenskiranier: Vad betyder flaggorna för er? Känns dagens flagga som ett ställningstagande FÖR regimen, eller är det bara en flagga som symboliserar ert land? Är shahens flagga en symbol för frihet eller för återgång till den gamla diktaturen? Om ni skulle vifta med en flagga, vilken skulle ni välja och varför? Om ni inte känner er bekväma med att kommentera kan ni messa mig.
Och till alla: Känner ni till någon enda individ som står bakom mullornas diktatur och morden på civila?
Jag ser många även normalt sunda människor kritisera Palestinarörelsen för att den ”struntar i trettiotusen mördade iranier”.
Och när jag påpekar att mig veterligt har alla ledande aktivister visst uttalat sig mot mullorna och för kampen där får jag höra att proportionerna är fel. De måste skrika sig lika hesa för iranierna som för palestinierna.
Så låt oss använda det argumentet.
Åttahundra civila dog 7 oktober, fyrahundra soldater. I Gaza finns över 70 000 namngivna döda. Många fler under rasmassorna. När människor lägger upp bilder på offer från 7 oktober sitter inte jag och anklagar dem för att ha fel PROPORTIONER. När medierna skriver spaltkilometer om de döda kropparna från gisslan som måste återlämnas skriver jag inte ”men varför skriver ni inte om alla kroppar som just nu krossas av bulldozrar i Gaza?”. Varför? För att detta är olika frågor. Det är fullt legitimt att fokusera på de döda israelerna utan att fördenskull avkrävas proportionsenligt engagemang för de döda palestinierna.
I skolan lärde vi oss alla om Förintelsen länge och väl. På längden och tvären. Budskapet var tydligt: ”Never again”.
Stalin mördade vid ungefär samma tid någonstans mellan sex och tjugo miljoner människor, alltså många fler. Jag tror de flesta av oss knappt minns detta annat än som en kort passage i skolböckerna. Vi har ingen minnesdag för dessa offer. Vi vet inte ens hur många de är.
Och jag protesterar inte mot detta egentligen. Anledningen till att vi lär oss om holocaust är inte i sig antalet döda judar, utan varför de mördades. För att de hade fel ”ras”, och för att människor tittade bort. De levde i ett land som var en demokrati med yttrandefrihet dessutom.
Precis som när det gäller morden på och fördrivningen av palestinier.
Vad som händer i Iran är fruktansvärt, och egentligen väldigt likt vad som hände under Stalin. Och alla håller med. Där ligger en stor del av poängen – det finns inte massor av människor här som stöttar mullorna. Precis som vi alla är ense om att Stalins gärningar mot hans folk var fruktansvärda. Tåga gärna. Demonstrera gärna. Skrik för full hals!
Men använd inte Iran för att skuldbelägga kampen för frihet för det palestinska folket, som håller på att etniskt rensas från deras hemland.
Palestinaaktivister världen över lärde sig rätt läxa från den grundliga förintelseundervisningen.
Never again means never again for everyone.
För övrigt cirkulerar det ett klipp som påstås visa att palestinaaktivister bråkar med Iranaktivister i Göteborg. Det gör det inte. Det visar bara tumult. Om någon har mer information får ni gärna dela detta i kommentarerna (se länk till Facebook längre ner).
Både svenska och engelskspråkiga twittrare och facebookare är superarga på henne och en massa andra Palestina-aktivister för att de länge inte skrev eller sa något om Iran.
Jag vet ju inte vad Greta et al tänker, men jag kan svara för mig själv, för jag har också fått frågan. Alltid följd av någon sorts ”gotcha”-jubel. ”Ha! Du bryr dig minsann inte om yadayada …”.
Jag skriver inte om situationen i Iran, för jag kan inte Irans historia eller nuvarande situation tillräckligt bra för att kunna tillföra något till mina läsare. Samma sak med Ukraina, Sudan och många andra länder i krig eller konflikt.
Ytterligare en anledning är att alla är ense om ledarnas avskyvärdhet och om att kvinnor inte ska påtvingas slöjor med mera. Det finns ingen anledning för mig att sitta och basunera ut vare sig stöd eller avståndstagande.
Jag tar normalt inte ställning för självklarheter. Det är inte konstigare än så.
Detta sagt är det lite tragikomiskt hur alla Palestinahatare nu plötsligt står upp för det iranska folket. Det verkar som om engagemanget stammar ur någon sorts vilja att kväsa till ”vänstern” snarare än omtanke om iranier. Sveriges etablerade muslimhatare ordnar manifestationer och upprop för Israel + Iran i någon sorts kombo-deal.
Jag har självklart inget emot detta. Allt stöd är bra stöd, även om det kommer från rasister. Men det iranska folket lär fortfarande vara muslimer även om ayatollorna försvinner, nota bene. Så vi får väl se hur länge engagemanget varar när det går upp för dem.
Min förhoppning är förstås regimskifte och frihet för framförallt kvinnorna i Iran. Och kommer det en dag när jag faktiskt kan tillföra något till diskussionen kommer jag självklart att skriva mer.
Jag är inte längre politiskt aktiv, men jag vet hur djupt hatet mot muslimer går bland en del av väljarna på högersidan av svensk politik. Jag har kämpat mot denna specifika rasism genom mitt skrivande i över femton år, som många av er vet. Fått höra att jag därför är vänster, antisemit, miljöpartist, what not, och jag skriver inte detta för att få empati eller beröm, för jag bryr mig verkligen inte det minsta, utan bara för att klargöra hur tragiskt många på min sida staketet resonerar. Jag är mer medveten än de flesta. Numera bor väl de flesta muslimhatarna i SD och kanske KD, men ändå.
Bland muslimhatare är svältförnekelsen hundraprocentig.
Men även bland dem som inte alls hatar muslimer finns många som förnekar att Israel skulle vara kapabla till minsta brott.
Vi traditionella moderater har aldrig lärt oss Palestinas sida, på samma sätt som vänstern. Vurmen för Israel är i vårt DNA.
Och det gör ont att inse att vi levat i en lögn. Så många skyr den insikten så långt de kan.
I våra led är områdets histora bara en serie elaka attacker från palestinska terrorister, som Israel desperat försvarar sig mot så snällt de kan.
Vårt skolsystem har ett stort ansvar här. Men vi som individer är också skyldiga att läsa på. Lärandet får inte sluta när vi går ur gymnasiet.
De som nu rasar är väljare regeringen dessvärre behöver. Vi högerväljare som ser helheten är dessvärre på tok för få.
Därför är jag glad över regeringens beslut att pressa EU att sanktionera Israel, inte bara för beslutet i sig, utan för den ryggrad det kräver. Det är inte politiskt strategiskt alls, men de gör det ändå. Hatet väller över dem i sociala medier och säkert även annorstädes.
Det är medmänskligt och modigt.
#respekt
Det kommer en dag, förhoppningsvis snart, när FN och journalister släpps in och kan dokumentera vidden av krigsbrotten. Och sedan skrivs historien, och den blir inte nådig mot dem som hade makt, men inget gjorde.
Tills igår hade jag nästan bestämt mig för att för första gången i mitt liv inte rösta på partiet i nästa val. Nu är jag tillbaka. Så. Ni vann en person i alla fall, kära Moderater.
Många påpekar att arabländerna nu äntligen ställer krav på Hamas att lämna scenen.
Men det är faktiskt old news. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare.
I juli förra året höll de ett möte i Beijing. Kineserna medlade, alla Palestinas partier inklusive Hamas var där, och representanter för jag tror alla andra arabländer – i alla fall de flesta – var där.
I det mötet lovade Hamas att inte försöka delta i ett framtida styre över Palestina, utan interimistiskt lämna över till övriga partier, och sedan tänker man hålla val inom 1-3 år.
Jag upprepar mig lite här, men ändå:
Hamas är lite av en bogeyman. Man kallar allt möjligt Hamas lite svepande, men de olika delarna av Hamas behöver målas med olika penslar.
Först har vi Hamas’ ledare. Darwish sitter såvitt jag vet i Qatar, och han och övriga ansvariga för 7 oktober kan inte vistas i området, för då lär de arresteras. Så han är väck vare sig han vill eller ej.
Vad gäller den mer fredliga ledningen, som agrikultur- och hälsoministrarna, får ju ICC göra individuella prövningar av huruvida de deltagit i terrordåd/krigsbrott. Bara det faktum att du haft en roll betyder inte att du är brottslig.
Detsamma gäller militären. Har de bara krigat för att skydda sitt land har de inte begått brott.
Och sjukvårdspersonal, som också är ”Hamas”, har förstås normalt inget ansvar alls.
Så nej, partiet Hamas kommer inte att finnas kvar. Det är därför jag slutat skriva om dem. Jag ser dem som snart överspelade.
”Hamas måste kapitulera omgående till Israel!”
Absolut inte.
Snacka om att sätta bocken till fåraherde!
IDF har mördat barn, våldtagit kvinnor och män, förnedrat fångar, avsiktligt svultit ut folket, Förstört 70 procent av deras hem, bombat hela familjer, skjutit prick på läkare, tidigare journalister, hungrande.
Och sedan blåljugit för en hel värld. Leende.
Dessa människor ska under inga förhållanden ha någon mer makt än nödvändigt. Och de får absolut inte ges tillfälle att undanröja bevis.
Det förslag som nu ligger på bordet är att fredsbevarande soldater från andra arabländer går in i Gaza och soldaterna lämnar över vapnen till dem medan IDF lämnar området.
För att det ska hända måste vi i Väst börja se IDF med samma ögon som Hamas. De behöver utredas och straffas. Gaza är en brottsplats, en crime scene, och FN behöver komma in och utreda mördandet, bombandet, lidandet. Detta ska inte svepas över.
Påståendena om att Hamas’ ledning gömde sig under diverse sjukhus och de fruktansvärda scener vi sett på grund av det, måste också utredas, och ansvariga hållas till svars om det, vilket jag är övertygad om, visar sig vara lögn.
Ansvariga för terrordådet 7 oktober och för krigsbrott på båda sidor ska straffas. Men förutom hållandet av gisslan är jag inte medveten om något annat krigsbrott från Hamas sedan invasionen den 9 oktober.
Israel kan inte ges möjlighet att undanröja bevisen för folkmordet, som de gjorde med Nakba, och som de gjort i alla år av ockupation medan världen blundade. Jag hoppas sjukhusen har skickat alla data, dvs register över dödade, obduktionsprotokoll med mera till andra länder.
USA och Israel skyller på Hamas. Men det är inte så enkelt.
För att släppa gisslan och lämna landet (dvs ledningen i den mån de är kvar) kräver de ett löfte om varaktig fred och en garanti från USA om detta. De kräver också att alla FNs sextusen nödtransporter omedelbart släpps in.
När de väl lagt ner vapnen finns inget som hindrar Israel från att fortsätta med sin internering, sitt folkmord och sin fördrivning av Gazaborna. Israel har brutit avtal många gånger. Därför.
Israel å sin sida kräver ovillkorlig kapitulation och alla gisslan och tänker inte ens lova att sluta den etniska rensningen och dödandet. Deras plan är ju att ta över dagens Palestina. Det enda de kan tänka sig lova är en kortare ceasefire.
Huruvida Hamas gör rätt eller fel får var och en bedöma. Om de kapitulerar villkorslöst besparar det lidande idag, men kan skapa betydligt mer på sikt. Och Hamas är inte kända för att prioritera små liv framför stordåd. Många har redan dött för ett fritt Palestina. Några tiotusen till när vi nästan är i mål spelar ingen roll, tror jag de resonerar. De är ju psykopater, imo. Darwish har exakt samma iskalla blick, totalt renons på empati, som Netanyahu. Såvitt jag förstått sitter han i Qatar, och har förmodligen mat att äta.
Därför tror jag att Israels kalkyl, att svälta ihjäl befolkningen, skjuta prick på dem, jämna deras hus med marken och konfiskera välling så att bäbisar svälter ihjäl, är ostrategisk. Nu har de förlorat Frankrike. UK och Kanada står på tur. Och även om Trump absolut inte står på Palestinas sida är han rätt trött på Netanyahu också. Och i tacksamhetsskuld till Qatar och Saudi.
Jag tror de tänker att ju fortare folkmordet går, ju mer effektiva vi är, desto större sannolikhet att Hamas går med på en fred där vi kan göra precis vad vi vill.
För deras mål är ju inte egentligen att döda palestinierna, bara att bli av med dem. Mördandet och jämnandet av alla hus (nu 70 procent) håller de på med för att snabba på processen. Men de kan bara lyckas om de hinner i mål innan opinionen i Väst svängt så mycket att vi är beredda till sanktioner och andra påtryckningar, som att arrestera IDF-soldater när de turistar i våra länder.
Hamas å sin sida verkar dock som sagt vara beredda att låta Israel fortsätta sitt folkmord tills världen tvingar Israel till en tvåstatslösning.
Världens ledare är schackpjäser i ett horribelt spel mellan Darwish och Netanyahu.
De döende palestinska barnen och gisslan är offerbönder.
Och jag är stolt över mitt nya hemland, som bestämt sig för att bli nästa.
Länder som återstår är till övervägande delen europeiska, dvs i Europa eller befolkningen stammar från Europa.
Sedan har vi ju Myanmar, som begår etnisk rensning på muslimer, Sydkorea som ju alltid lyder USA, och några småländer i Afrika, Latinamerika och Oceanien som jag gissar har annat att bekymra sig över. Japan överväger erkännande idag.
Palestina har en hel värld som vill se en lösning där palestinierna kan leva i fred och självbestämmande, men de länder som har nästan all internationell makt stretar emot.
Pja. Ledande politiker i UK och Kanada vill också dit.
Svårast av de stora ekonomierna blir förstås USA och Tyskland.
Jag har svårt att förstå argumentet emot.
Tre ”lösningar” varav en är fruktansvärd är idag möjliga.
En tvåstatslösning, och den förutsätter att världen med emfas visar att det är den vi vill ha, dvs erkänner Palestina.
En enstatslösning, som är den vackraste idén, men imo utopisk, eftersom en majoritet av israelerna inte lär vilja ge fyra miljoner palestinier rösträtt i sin etnostat.
Och så den vidriga versionen, där Israel lyckas med sin nuvarande plan att rensa hela området from the river to the sea på palestinier. Palestinierna är Israels urbefolkning. De har bott där i många tusen år. Det Israel håller på med är inte en gnutta bättre än det bosättarna i USA gjorde mot indianerna. Självklart ska de inte flytta till Etiopien och Indonesien.
Min konklusion är att vägen till en fungerande fred går genom erkännande och sanktioner. Och det är bråttom.
Francesca Albanese är en italienska som uppenbarligen heter ”fransk” i förnamn och ”albansk” i efternamn. #föräldrarmedhumor
Som FNs ”special rapporteur” granskar hon brott mot mänskliga rättigheter i Palestina, och propagerar för sanktioner – både mot Israel och mot företag som stödjer Israel, och som hon menar tjänar pengar på folkmordet i Gaza och apartheiden på Västbanken. Flera av dessa företag är amerikanska. Microsoft, Amazon och Google är med på den listan.
Notera nu att hon inte gjort något annat än skrivit en rapport, hållit några föredrag och framfört sin åsikt. Hon har inte uppmanat till våld eller på annat sätt brutit mot någon lag någonstans.
Men som straff bestämmer sig Trumpadministrationen med den ständigt välkammade Marco Rubio i spetsen för att … sanktionera HENNE istället. Mmm. USA har sanktionerat privatpersoner förr, men då brukar det handla om kriminella, som terrorister och oligarker.
Så vad innebär det?
De beslagtar hennes tillgångar i USA, vilket hon inte verkar ha några, och de nekar henne inresa, vilket kan ställa till det eftersom FNs högkvarter ligger i New York. Men det finns videolänkar och det är inte egentligen den faktiska effekten av sanktionerna som är grejen.
Syftet är rimligtvis att skrämma andra till tystnad, och kanske lite hämnd uppepå det. De anklagar henne förstås också för att vara antisemit, vilket också är ett kanonbra vapen att ta till för att skrämma andra som kanske har samma åsikt.
Dels är det bisarrt hur långt ett land som berömmer sig med att sätta yttrandefrihet högre än något annat är berett att gå för att tysta kritiken istället för att bemöta den.
Och dels visar detta på vilken avgrund som håller på att öppnas mellan FN och USA.
36 stater har på olika sätt förbjudit BDS (Boycott, Divestment, and Sanctions), i regel genom att lagstifta om att statliga kontrakt inte får gå till företag som bojkottar Israel.
Jag påstår att anledningen till att Israel så öppet och flagrant kan fortsätta folkmordet på landets urinvånare och apartheiden på Västbanken är fanatismen hos de amerikanska supportrarna.
I botten är detta till största delen religiös fundamentalism hos i huvudsak evangelikerna. Israel ska enligt deras tro vara ett land from the river to the sea. för att Jesus ska komma tillbaka, och när han gör det kommer han, lite tillspetsat, att belöna alla som jobbat för att bli av med palestinierna.
Jag var alltid emot att svepande kalla SD för rasister. Än mindre nazister. När de växte som mest blev ropen allt högre, framförallt från vänstersidan.
Jag skrev ju mycket om dem på den tiden, och jag upprepade gång på gång hur dumt det var. För jag märkte hur många i min närhet tröttnade – särskilt när de själva blev kallade rasister för att de framförde ganska normala åsikter om minskad invandring. Mitt skrivande fokuserade på att förklara varför deras politik var ogenomförbar eller korkad, i regel utan att etikettera dem. (”Nyssnazister” har jag dock använt några gånger, för det är ju sant.)
Och vad många på vänstersidan antingen inte fattade eller också fattade men struntade i var att ju mer de skrek de orden, desto mer benägna blev människor på högersidan som från början avskydde SD att tänka att ”men vänta nu … människor jag tycker har sunkiga åsikter tycker illa om detta hära partiet, så …”. Jag tror vi alla på högersidan upplevde detta i vår närhet. Det var enormt frustrerande.
Jag ser samma sak hända nu, fast nu är jag på andra sidan staketet. Sedan jag började skriva mycket om Israel-Palestina-konflikten har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna. Jag tror säkert de som skriver det ordet känner sig lika nöjda med sig själva som de som skriver ”rasist” gör. ”Ha! Där fick hon!” Och tycker att de vinner argumentationen.
Istället puttar de bort mig.
”Om det är ditt motargument …”, tänker jag då.
Och alltmer ska omfattas. Marco Rubio sa ju häromdan att ”Free Palestine” var antisemitiskt, att påpeka att Israel dödar barn är ”blood libel” och allt stöd till sanktioner och till och med Palestinas flagga ska räknas dit. Samtidigt som unga amerikanska judar säger ”WTF, not in our name!”.
Det finns ett israeliskt konto på Twitter, Dr. Eli David, som påstår sig vara det näst mest – efter Musk – influerande, hur de nu kommit fram till det.
Han gör nästan inget annat än spyr ur sig Netanyahu-propaganda och kallar alla som inte håller med för antisemiter, samt lägger upp klipp där han hånar Gazaborna för deras sönderbombade hem.
Jag har väldigt svårt att tro att han övertalar någon som inte redan var frälst. Men om han influerar mig är det åt andra hållet, och jag tror inte jag är ensam.
First they ignore you, then they name call you, then you win.
Jag fick frågan igår vilket slut jag ser.
Tre steg. 1. Opinionen måste svänga på gräsrotsnivå. Det har den gjort. Jag är ett levande bevis. 2. Ledarna behöver uppfatta detta. Det pågår nu. 3. Därefter kan en lösning komma. Och den kommer INTE att bli att alla palestinier ska lämna landet.
Eli Pappé tror på en enstatslösning där alla är likvärdiga medborgare. Men jag tror inte Israel någonsin går med på det, eftersom de båda befolkningarna, araber och judar, då skulle vara jämnstora.
Så då återstår att länderna återskapas enligt de ursprungliga gränserna. Bosättarna får bli palestinier om de vill, och de ska självklart lämna tillbaka det de stulit.
De som begått krigsbrott, på båda sidor, behöver lagföras. Israel behöver på lång sikt en reckoning, eftersom det är tabu att prata om Nakba. Och rasismen på båda sidor behöver hanteras.
Länge trodde jag inte detta skulle ske under min livstid, men nu tror jag vi börjar närma oss. Bojkotter finns redan. Nästa steg är sanktioner. Ett litet land klarar inte att ghostas länge.
Jag antar att jag nu kommer ut som supporter av boycott, divestment, sanctions.
Lite komiskt, eftersom jag länge kallats BDS-anhängare av hatare.
”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”
Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.
Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.
Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.
Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.
Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.
Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.
Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.
Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.
Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.
Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.
Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”
Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.
Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.
Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:
Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?
Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.
Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.
Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.
Det han hittade i arkiven var bevis för detta.
Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.
Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”
Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.
Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.
Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.
Trotz allt 