Etikettarkiv: Nationalism

Vi ryms inte i samma parti

Publicerat den av

naglarFör mig är SD min antites. De står för allt jag är emot. Det finns i princip inget överlapp, förutom att jag är monarkist. Flödet från M till SD är därför ganska obegripligt, eftersom jag i hela mitt vuxna liv, sedan 1985, röstat på M i varje val, och ansett att nästan alla politiska förslag varit sådant jag stått bakom. Jag har följt alla debatter i alla val. Jag har haft ett öppet sinne och även prövat andra partier mot mina åsikter. Och jag har ändå valt M, varje gång. Ibland lätt, som 2006, 2010 och 2014, ibland motvilligt som 2002. På något sätt har människor med diametralt olika uppfattning om nästan allt röstat precis som jag. Det upphör aldrig att förundra mig.

Jag äcklas av den öppna främlingsfientligheten, och retar mig enormt på populismen i förslagen som läggs fram. Bristen på djup och analys. De enkla ryggmärgsreflexlösningarna på komplexa problem. Till det ska läggas den förmodligen medvetna mytspridningen runt invandrare och då främst muslimer.

Även V är förstås min antites. I vissa avseenden står de längre från mig än SD, och det gäller främst skatte- och bidrags/trygghetspolitiken. Och V och SD har det gemensamt att de är emot EU. Men det finns inget naturligt flöde mellan M och V. Den som vandrar vänsterut eller högerut gör det i regel via andra partier, som S eller MP.

Efter min artikel i Expressen har två repliker publicerats.

En slutreplik från mig kommer snart ut, men den blir rätt styltig och trist på grund av det lilla utrymme som ges. Därför skriver jag lite längre här.

Tomas Brandberg från SD är upprörd över min schablonisering av SD-väljare. Det är inte mycket att orda om – jag hade reagerat likadant i hans kläder. Han menar att SD är ”mainstream” i Europa. Mja. I vissa länder, som exempelvis Polen, absolut. Men inte i länder vi brukar jämföra oss med.

Han påstår vidare att M kopierar SDs politik. Det är förstås fel, men dessvärre en myt som sprids även av moderater.

Sedan har vi Sten Storgärds artikel. Det är två fel på hans resonemang.

1. Påståendet att jag uttryckt att SD-medlemmar ”aldrig ska välkomnas tillbaka”. Så står det inte. Det står att de inte kommer att komma tillbaka, och att vi därför bör sluta anstränga oss.

2. Påståendet att jag uttryckt att man inte ska få säga vad man vill som moderat. Jag har inte öht argumenterat runt vad människor bör få uttrycka, förutom meningen om att vi fick skämmas när de uttryckte sig HBTQ-fientligt och rasistiskt (läs valstugeskandalen).

Men eftersom Storgärds gör dessa felaktiga halmgubbeantaganden hamnar hela artikeln liksom bredvid min. Han kunde lika gärna skrivit ”eftersom du påstår att inte solen är gul tänker jag nu argumentera för att den är det”.

Vad jag faktiskt uttryckt är att vi bör ge upp SD-väljarna, och sluta se dem som tillfälligt förlorade. De är i SD av en anledning, och de drog dit för minst ett år sedan, och har nu gosat in sig i sin nya partiidentitet.

Självklart är det trevligt om en eller annan letar sig tillbaka, men på senare tid har det funnits en trist tendens att bekräfta den egentligen helt felaktiga bilden att SD på något sätt ”hade rätt” hela tiden, som jag tycker är, förutom fel, extremt kontraproduktiv. Varför ska du byta om du har originalet, liksom?

Det går inte att föra en politik som samtidigt lockar tillbaka en generell SD-väljare OCH behåller mig och mina ganska många moderata vänner, som står upp mot främlingsfientlighet. Anna Kinberg Batra är inga problem. Överlag har hon lagt bra förslag, och hon har rätt kompass. Jag gillar inte allt hon framför, men det mesta, och det jag inte uppskattar kan jag leva med.

Det som skrämmer mig och väldigt, väldigt många moderater, samt vissa exmoderater som nu gått till L eller C, är nästa lager. Vad händer vid ett dåligt resultat, om AKB får sparken? Vem leder partiet då, i 3,5 år till nästa val?

Om vi lägger alla känslor och tyckanden åt sidan landar vi i matematik. De åtta eller så procentenheter M förlorat till SD sitter inte där och väntar på att plockas tillbaka. Vi kan på sin höjd få tillbaka en eller två, och då krävs en ganska extrem migrationsovänlig politik, från ett parti som gjort öppenhet till sitt signum. M har alltid varit partiet för stark arbetskraftsinvandring. Aldrig partiet som ser invandrare överlag som läskiga. Aldrig partiet som ställer upp på grovt muslimhat av den sorten SD-företrädare sprider dagligen, numera utan att någon höjer på ögonbrynet.

Och vart ska vi i ”eliten” ta vägen då?

”Den som gapar efter mycket” har aldrig varit mer sant.

Jag har retat många, har jag förstått. I princip ingen, förutom arga SDare (och jag får väl säga att jag förstår dem), har dock hört av sig till mig. Det är mer ”psst, du, ledande moderater är arga på dig, bara så du vet”, ingen nämnd. Det får de vara. Jag har också fått väldigt, väldigt många positiva reaktioner, från både aktiva moderater och vanliga väljare. Det finns en spricka bland oss som kallar oss moderater. Och den behöver slutas nu, mellan valen. Om ett halvår är det försent. Då behöver vi vara enade.

Jag har skrivit hundratals artiklar om i huvudsak migration och främlingsfientlighet. Det kommer jag att fortsätta med. Artikeln i Expressen, som egentligen handlade om partipolitik, var mer en parentes, för orden behövde sägas av någon.

Jag kommer att skriva både blogginlägg och debattartiklar, och berätta hur jag tycker att Ms politik ska se ut. För en sak håller jag med Storgärds om: Det ska vara högt i tak.

Att kalla SD för rasister

Publicerat den av

voteringKommer M att låta SDs utspel påverka politiken?

Frågan ställdes av en vänstervän, som ser en klar risk för detta och därför delade en länk på min Facebookvägg med Åkessons senaste önskelista, eller ”krav på Moderaterna”, som den kallades.

Jag gör inte det, och jag har förklarat varför här.

Likt en orolig äkta man letar många nu nervöst efter bevis för Anna Kinberg Batras tänkbara romans med Jimmie Åkesson.

”Hon har ju sagt tydligt att hon inte vill samarbeta med dem”, påpekar jag.

”Men hon kallade inte SD för ‘rasister’.”

”Men det har hon gjort vid ett annat tillfälle. I det Agendaavsnitt där jag deltog.”

”Men varför gjorde hon inte det när hon listade varför hon inte vill samarbeta med dem?”

Jag vet ju inte hur Anna resonerar, men jag vet hur jag tänker. Jag kan kalla SD för rasister. Inga problem. Men jag låter helst bli. Anledningarna är två. Dels är det ganska meningslöst. Ingen människa blir övertygad om något för att jag klistrar en etikett på partiet. Dels är det tidskrävande, för så fort någon säger det ordet stannar hela den pågående diskussionen upp, och allt handlar istället om att belägga på vilket sätt de är rasister och huruvida etiketten är korrekt.

Och hur väl jag än motiverar på vilket sätt de är rasister kommer den som inte vill hålla med inte att bli övertygad. Den blir bara sur och tycker jag är osaklig. Med viss rätt. För en rasiststämpel är alltid i någon mån subjektiv. Det är min definition och mina värderingar som präglar motiveringen till användandet.

HLT-outdoor1

Blondin?

Att säga att SD är rasister är som att säga att jag är blond. Många håller med. Andra påpekar att jag har toner av rött i håret, så borde man inte säga rödhårig? Och så färgar jag ju över det grå, så egentligen kanske jag är gråhårig. Eller askblond. Eller varför inte brunett, åt det ljusare till?

Det finns människor som är solklart blonda, där det finns lite utrymme för andra benämningar, men dit hör inte jag, precis som SD inte är några Ku Klux Klan där etiketten ”rasist” passar perfekt och inte kan ifrågasättas, stötas, blötas, ältas och slutligen spottas ut.

Om jag skulle skriva en artikel om varför jag inte vill samarbeta med SD skulle jag därför också hoppa över epitetsklistrandet. Jag skulle fokusera på sakfrågorna, precis som Anna Kinberg Batra. Det är ändå de som berör människor i deras vardag.

Enligt min erfarenhet är vi alliansare överlag mindre benägna att använda ordet ”rasist”. Varför vet jag inte. Det är inte så att vi inte kan säga det, utan vi vill bara inte slösa med det. Själv pratar jag hellre om ‘främlingsfientlighet’. Rasism är för många knutet till hudfärg, och det i särklass största problemet med SDs värdegrund anser jag vara muslimhatet, på grund av dess magnitud. Hudfärgsrasismen är inte öppet uttalad och man får sopa i perifera hörn för att samla in sina bevis för den. ”Nedärvd essens” i partiprogrammet. Bisarra motioner. Kent Ekeroth. Björn Söder. Det går, men det tar tid, och resultatet blir plottrigt.

Vad gäller Åkessons möjlighet att påverka Allianspolitiken är den dock ganska liten. Anledningen är att SD-väljarna avskyr ”vänstern”. De avskyr inte sossarna föralldel – många har till och med varit sossar. Men de verkligen hatar MP, V och Fi. Och det smular sönder hans förhandlingsutrymme.

Vid regeringsbildningen och vid höstbudgetarna har Åkesson möjlighet att fälla regeringen. Teoretiskt även vid vårbudgetarna, men jag tror inte en regering avgår för att den kanske åker på stryk där. Så det betyder att Åkesson kommer att ha makt att avsätta (eller inte tillsätta) en Alliansregering fem gånger. Två gånger 2018, en gång vardera 2019, 2020 och 2021. Och gör han det kommer en god del av hans väljare att bli väldigt, väldigt upprörda.

Det är som om det står två stånd på marknaden, Åkesson måste köpa middag med sig hem, Löfvén säljer gulasch, Batra säljer pytt-i-panna och Åkessons familj avskyr gulasch, vilket alla inblandade vet.

”Jag kräver ett bättre pris!” säger Åkesson till Batra, som hånskrattar och säger ”köp gulaschen då! I dare you!”.

Naturligtvis kan Åkesson tröttna på hennes elaka ratande av hans prutande, och faktiskt köpa gulasch en gång för att göra en poäng. Det är inte troligt, men det kan hända.

Och då får väl Alliansen lämna över regerandet till Löfvén. Precis som Löfvén gjorde när hans budget föll 2014 … Eller hur var det nu?

Min teori är att Åkesson kommer att göra en massa väsen av sig inför varje höstbudget, sedan rösta på Alliansens budget och samtidigt lista alla överlapp mellan hans ”krav” och det faktiska resultatet – för det kommer att finnas överlapp, det gör det alltid – och kalla det för en seger.

Och de rödgröna kommer att bullra över att SD nu har makt över regeringen, och Alliansen kommer att slå ifrån sig och säga att så är det inte alls, och efter någon månad kommer det att lugna ner sig ända fram tills nästa budgetförhandling.

Vad som händer 2022 är dock svårt att sia om. Kanske kommer gamla sossar att återvända från SD eftersom de inte vill se mer Allianspolitik. Kanske kommer gamla moderater att tycka att det är bättre att rösta på M än ta risken att rösta på SD. Kanske krymper SD till en tummetott, precis som Ny Demokrati.

Man kan alltid hoppas.

 

 

I’m fine with you electing a sexist pig

Publicerat den av

Next TeeDonald Trump embodies male entitlement. He is a sexist pig. That is as much a fact as any subjective epithet can be. He belittles women, he thinks he’s entitled to kissing them, to touching them, and worse. Even though he denies doing this, it’s caught on tape on numerous occasions. There’s a beautiful, young woman on stage with him, and he leans over and kisses her on the cheek. This happens over and over with different women. She most probably doesn’t want to be kissed by a fat, ugly, sleazy old man. He obviously doesn’t care. The way he talks about women and to women makes all of us recall also having been treated that way. We’ve met him before.

If you, American voters, elect Donald Trump, that will obviously continue. As will his Twitter wars with Rosie O’Donnell and Miss Universes.

And you know what? That is in a way OK by me.

I don’t fear that young Americans will be affected by this in a way that will ruin that generation. I think they will be appalled, disgusted, outraged and that they will alienate themselves from the older generation that put the misogynist freak in the White House. They will compare him to Obama, and he will be the most hated president ever.

For four years, media will be filled with women coming forward, with tweets being quoted, with young people telling how they really never ever will vote Republican. Republican senators and representatives will have to answer to his deeds over and over, either distancing themselves and thus make themselves targets for his anger, or else defending him, and then being viewed as accomplices – having to answer for this, and making it difficult for them to be reelected for decades to come.

It’s not just Donald Trump’s actions that will be challenged.

It’s the whole idea with punishing women for abortions, defunding Planned Parenthood and with it access to contraceptives, not having a plan for free college education that is something that young people really want, and the fight against LGBTQ rights and marriage and gender equality. Donald Trump doesn’t care about these issues as long as he can tweet to people he hates, but Pence and the other religious fundamentalists do, and they will go in a direction that will make young people ashamed of their parents and their country.

Young people, who will be tomorrow’s decision makers, are not religious nuts and they don’t put up with slut-shaming and fat-shaming and they don’t call bragging about sexual assault ”locker room talk”. I believe in them and in the many wise Americans I know, who are as appalled as I am. People talk about what will happen to the Republican party if he loses. Well, what will happen if he wins, and the party will have no time to remake itself, will be much, much worse from a GOP perspective.

Young people will not accept his racism or nationalism either. They will call him out and he will complain about having to be ”politically correct”, and it will be the same narrative in the press for four more years as we’ve seen for the past two years.

Thus far, as a Swedish citizen, I could almost be at peace with a four years Trump presidency, feeling sorry for American friends who would be constantly as embarrassed as Italians are over Berlusconi. It would be like America’s root canal procedure. It hurts, but then life will be much better.

I could, had it not been for the other part. The one where this narcissist, short attention spanned, vindictive and frankly quite stupid or at least below average talented chauvinist, with no moral – just look at how he stiffed small businesses, refused African-Americans from his apartments, claimed charity donations he never made, and told so many lies he deserves a huge Pinocchio statue – will be Commander in Chief. America had stupid presidents before, but they were smart enough to surround themselves with smarter staff. He will not. He doesn’t listen to anyone – ask Kellyanne Conway. He is unhinged, and acts on bad instincts.

The Daily Show’s Trevor Noah joked that Trump would nuke Iceland confusing it for ISIS-land. Well. It sounds like a joke. But …

Then there’s the alienation of NATO allies, and the weird signals he sends out to the rest of the world, given his simplified view where countries just as people are either good or bad, and where Russia is good because Putin says nice things about him.

I don’t think Donald Trump is a Russian spy, or a Manchurian candidate. He’s just not smart enough to have a hidden agenda. Everything he thinks, he eventually says, like a babbling twelve-year-old.

However, he is immoral enough to be a target for Russian or other interests. He could easily be bribed. Or he could hire people like Manafort.

He also surrounds himself with Giuliani, Bannon, Christie, Ailes and Gingrich. They may not have ties to Russia, that we know of, but they certainly don’t come out as guardians of high moral and integrity.

Then there’s his anti-Islam rhetoric, that will alienate moderate Muslims around the world, making America and Americans targets for as long as he reigns, potentially worsening the situation in Syria and other countries at war.

He will ”bomb the hell out of ISIS”, he says. But there will be no American soldiers in Iraq or Syria. Instead, he will discuss with Putin, and ask him to do it. And then there’s his secret plan that no one can hear of …

Then there’s the promotion of war crimes, including torture, killing wives and children of terrorists, and banning Muslims from entering the U.S..

The world needs a unifier. Not a divider.

Americans, I’m fine with you electing a sexist pig as head of state.

Italy and many other countries did. The world can survive that.

I would have said to you: Go ahead, elect Donald Trump, I dare you, had it not been for the fact that there’s a risk we will all die if you do.

So please don’t.

Lessons from Civ V

Publicerat den av

civ5I play Civilization V.

A lot.

Earlier in life, I’ve gotten hooked on other computer games, but usually there is one that I play at the time, for a few years, and then I switch.

The thing with Civ V is that it really simulates civilizations in a very real way. And without going into too many details, here are some lessons that I actually learned from playing.

  1. You want your country to be located in a corner. Civilizations that start surrounded by others will have a hard time defending themselves, because one or several others are bound to start a war on you. Being in a corner of your continent is so crucial that even if your resources are scarce, because there is snow or mountains, you will win just by not being attacked by others and having to spend time and efforts on defense and military.
  2. You want to get along with other countries, but you need to choose your friends, because if they are too aggressive or if others don’t like them for other reasons, you will end up losing. Go for the ones that are nice. Cultivate a neutral relationship with the aggressive ones.
  3. Trade with others!

About that first bullet: Here’s why we Swedes are rich. Here’s why we have all these problems in the Middle East. If you play using a world map, which is one option, at least one of the civilizations that start out there will be erased quite fast.

Now, going back to that last last bullet, here’s a true story from a fake world.

After playing Civ V more times than I want to admit, something weird happened. Here’s a bit of background:

At first, you can only go where there is land. After that, you can also go where there are coastal tiles, and finally, after about half the game, you can travel across ocean tiles.

So usually, you will share your continent with one or several other civilizations. If not, at least you will be able to reach them through coastal tiles.

But what happened was I found myself alone on a continent completely surrounded by ocean tiles. I could not meet anyone. I was all by myself.

So I considered this to be a huge advantage. I needed no soldiers, not military, I could build cities wherever I wanted without having to speed up in order to get the best spots.

However, gradually, I realized that not having anyone to interwork with was a huge disadvantage. Why? Because there was no one that I could do trade with. I ended up with big financial problems and a population that was dissatisfied because of the lack of some resources, while I had others in abundance.

The lesson learnt is that trade is good. Interaction with other civilizations is good. It’s not good always and under all circumstances, and you don’t want too much interaction with the wrong people, but in the long run, cooperation does you far more good than bad.

Pact with the Devil

Publicerat den av
whyQ: If you want the same things as a horrible person or group of people, are you then a bad person?
A: No. At least not necessarily.
Q: If you support the horrible person or group of people because you happen to be on the same side, then are you a bad person?

A: It depends on what your support looks like.

If you are a Republican, disgusted by Donald Trump, but vote for him or even endorse him because you dislike the other candidate’s policies or because of your concern about supreme court appointments, does that make you a bad person?

If you are a Syrian or Iraqi Sunni, who relies on rebels for your protection against Assad, then are you a bad person? Are you responsible for their horrible deeds because you accept their help? We tend to view people as either ”ISIS” or ”against ISIS”, while in reality, it’s not that simple.

If you are a Swedish senior citizen, worried about rising crime, burning cars, and the economy, and therefore ignoring the racist and anti-Muslim rhetoric of representatives for Sverigedemokraterna and root for them, does that make your responsible for said rhetoric?

We have (had) separatist movements in Europe. IRA in Northern Ireland, Corsican freedom fighters, ETA in Spain, not to mention the war in former Yugoslavia, and a lot of people support(ed) their cause but felt horrified by their deeds. So at what point did their support for the cause become support for their actions?

There are no easy answers.

I can say one thing about these questions: We all tend to be much more forgiving with people we agree with. We have all at some point been ashamed of what people who represent our views or values are capable of. And we all had to make that choice: what is really important to me? My values? The group I identify myself with? Or not supporting people who do evil?

I am myself in a situation where I chose to distance myself from people who claim to represent my values. I know that is hard.

.

Vilka är ”våra egna”?

Publicerat den av

naglar”Vi måste ta hand om ‘våra egna’ först!” är ett mycket vanligt påpekande i diskussioner. Det framförs oftast av nationalister, men ibland även av helt andra, lite halvt tanklöst enligt min uppfattning. Så låt oss resonera kring detta begrepp.

Det finns en praktisk del i detta med vem ”vi”, dvs Sverige, ska ta hand om. Vi är ett av världens rikaste länder. Vår jord svämmar över av fattiga och utsatta. Vi kan omöjligt ha fri invandring, för då rasar det så kallade ”samhällskontraktet” och välfärden ihop. Det innebär i sin tur att även om vi aldrig så gärna vill hjälpa alla människor inser vi att uppehållstillstånd och medborgarskap inte kan delas ut till samtliga som vill ha. Vi måste välja bland dem som vill leva här. Och vi kan inte dela ut samhällets medel ”rättvist” över hela världen, för om gatubarn i Manila och Rio ska ha rätt till samma stöd som svenska barn töms statskassan i en blink.

Men den som talar om ”våra egna” brukar inte dra gränsen där, vid medborgarskapet. Istället dras den runt etnicitet. ”Våra egna” blir den som till övervägande delen har svenska förfäder.

”Vi måste ta hand om ‘våra gamla’ som byggt upp Sverige!” är en vanlig variant, och jag brukar alltid tänka ”men alla gamla har inte byggt upp Sverige”. En del gamla har varit tjuvar och våldtäktsmän. En del har av olika skäl aldrig förvärvsarbetat utan levat av andras slit. En del har skattefuskat, knyckt kollekten och slagit sina barn. Och även den gamla som faktiskt jobbade hårt och ”byggde Sverige” satt sällan där för femtio, sextio år sedan och tänkte ”nu ska jag jobba som en gris så att vårt land blir rikt”, utan den kämpade för att få ett bra liv för sig själv och sin familj, precis som alla vi andra. Det finns förstås altruister som verkligen drivits av idealism. Men ska vi verkligen försöka skilja ut dem där på vårdhemmet, så att de får särskilt god omsorg? Ska den som varit en tillgång för samhället få en extra sillbit till middagen? Hade Svartenbrandt haft mindre rätt till omsorg än Nisse som jobbat sedan han var 16, varit ungdomstränare och suttit i styrelsen i lokala hembygdsföreningen? Om ”byggandet av Sverige” verkligen varit en faktor blir svaret ja.

Men Sverige som samhälle har inte en plikt att ta hand om gamla människor för att de är etniska svenskar, eller för att de jobbat extra hårt, utan för att de är svenska medborgare eller av andra skäl bosatta i Sverige och i behov av vårt stöd. Det är inte ursprunget, samhällsinsatsen eller åren i Sverige som spelar roll, utan medborgarskapet i första hand, och uppehållstillståndet i andra hand.

Det finns en nationalistisk romantisering i begreppet ”våra egna” som är smått obehaglig. Att dina barn är viktigare för dig än mina barn är självklart. Människans överlevnad hänger på att vi tar hand om ”våra egna” barn först. Att elände som drabbar din släkt och dina vänner gör dig mer illa än elände som drabbar okända är också naturligt för de flesta.

Dessutom finns en geografisk dimension. Så kan vi känna större sorg när en person dödas i vårt bostadsområde än när hundratals dör på andra sidan jorden. Närheten gör händelser mer påtagliga. ”Det skulle ha kunnat vara jag”-känslan gör sorgen konkret.

Men när ”våra egna” betyder ”min etniskt svenska granne” till skillnad från ”min invandrade granne som är svensk medborgare” eller till och med ”min granne som är född i Sverige av invandrade föräldrar” där en finsk förälder är OK, men inte en afrikansk, blir uttrycket snabbt direkt rasistiskt.

För visst känner vi en samhörighet med andra svenskar. Det är inte i sig märkligt. Som värmlänning känner jag mig dessutom närmare en annan värmlänning än en mas, och som svensk känner jag ofta mer direkt samhörighet med en norrman än en sudanes. Men det betyder inte att om en sudanesisk flicka och en värmländsk flicka båda snubblar och skrapar upp knät framför mig bryr jag mig mer om den värmländska flickan. ”Samhörighet” handlar inte om att rangordna människors betydelse eller rätt till min medkänsla, utan enbart om hur snabbt vi kan förstå varandra.

Om din empati med okända medmänniskor hänger ihop med deras etnicitet lurar du bara dig själv genom att resonera runt vem som ”byggt upp Sverige”.

Då är det bättre du säger vad du egentligen menar: ”Sverige åt pursvenskarna och to hell with the rest.”

 

Vem är hatad?

Publicerat den av

Jag har insett att jag formulerat mig på ett sätt som gör att personer tror att jag känner mig ledsen och utsatt på grund av näthat.

Och jag får vänligt menade råd om att jag kanske själv borde vara lite snällare i vissa sammanhang.

Och det kan säkert stämma. Jag brukar hålla mig över eller på den nivå på vilken jag blir bemött. Och det kan ibland innebära att jag inte är så vän och rar.

Men jag är inte överlag ledsen för att jag är ”mobbad” eller ens ”näthatad”.

Jag känner mig däremot lack och frustrerad över debattklimatet i Sverige.

”Hatad” är inte ett ord jag använder särskilt ofta alls. Det är så extremt. Så onyanserat. Men just därför är det också effektfullt, när man verkligen vill beskriva ett extraordinärt fenomen.

Faktum är att jag i princip bannlyst ordet hemma, sedan många år. Om någon unge säger ”jag hatar …” följt av ett namn säger jag ifrån på skarpen. ”Så säger man aldrig om någon! ‘Hatar’ är ett jättefult ord!”

”Vi är de mest hatade”, döpte jag ändå mitt blogginlägg till. Syftet var inte i huvudsak att diskutera näthat. Syftet var att förklara att vi som är ”migrationsvänliga” moderater är MER hatade än rödgröna bland dem som är SD-nära moderater och sverigedemokrater, eftersom vi står i vägen för ett samarbete mellan M och SD. ”Mest hatade” ska läsas som ”mer hatade än vänsterpartister”.

Det var superlativet jag ville åt. Och då passade ordet.

Inlägget blev ju viralt. Det lästes 17 000 gånger på en vecka. Och jag blev kontaktad av tre tidningar som ville göra ett debattinlägg av det. Det blev Aftonbladet, för de frågade först.

Men jag satte inte rubriken ”Jag är moderat – och hatad av andra moderater”, utan det gjorde Aftonbladet. Jag fick lite hicka när jag läste den, för det är inte den diskussionen jag ville ha. Jag insåg att jag framstod lite som någon sorts offer, när ordet ”vi” byttes mot ett ”jag”, och när just ”andra moderater” pekades ut som motståndarsidan. En stor del, förmodligen majoriteten, av dem jag möter i diskussioner är sverigedemokrater, inte ”andra moderater”.

När jag deltog i Agenda frågade reportern om jag kunde tänka mig att säga den meningen igen. Jag svarade att visst. Men då vill jag klargöra att det inte handlar om specifikt moderater, utan om dem jag kallar ”gränslandsfolket”, som är en blandning av moderater, sverigedemokrater som är före detta moderater och människor som inte bestämt sig. Så jag sa den begärda meningen, men utvecklade den.

afa

Anna Kinberg Batra påpekade sedan att ”näthat” är aldrig OK. Det är förstås sant. Och näthat är absolut en del av problemet. Det är svårt att komma ut och skriva, för stämningen är så hätsk.

Men det som inte är själva nyckelproblemet är det näthat som just jag utsätts för.

Det finns. Och visst är det trist att läsa om sig själv i grupper och på obskyra sidor. Visst känner jag ibland att ”ska mina stackars barn behöva läsa detta om sin mamma?”. Visst har jag blivit hotad mellan varven.

Men jag tål.

Mina rubriker och mitt uttryckssätt under senaste månaden har aldrig handlat om att det är synd om just mig.

Det är synd om den demokratiska diskussionen.

Det är synd om så många tankar som aldrig får bli ord, för att människor, inte minst kloka moderater, skräms av tonen.

juntunen

Vem behöver fakta?

Publicerat den av

Sverigedemokraternas ”desinformatör” har skrivit artiklar där han fabricerat inte bara fakta utan även sin identitet. Syftet är att underblåsa den främlingsfientliga vind som svept genom Sverige och även övriga Europa och nu manifesteras i form av Trumps retorik på andra sidan Atlanten.

Det blir förstås än mer bisarrt i ett land som USA, där nästan alla har någon förfader eller anmoder som invandrat under de senaste ett eller två seklerna. Om du har tid – se gärna MSNBCs Rachel Maddows suveräna genomgång av USAs historia av främlingsfientlighet nedan.

”It’s a weed that our country has seen before. It’s in our soil. It grows when we give it space. It’s a weed that that we have uprooted before. It does keep growing back. It’s one of the ugliest things we have ever been as a country, and we are now living it in our generation.”

Den som likt SD och Trump bygger sitt politiska existensberättigande på andra människors rädsla för dem som kommer utifrån och som inte tillhör ”nationen” behöver hela tiden göda sina anhängare med ”information” om hur utbölingar beter sig illa. Och den som köpt in sig i den världsbilden och själv är uppskrämd över landets utveckling bidrar ofta genom att aktivt och okritiskt sprida allt som överhuvudtaget pekar på att invandrare är farliga. Och när media inte ställer upp används ”alternativmedia”, eller så kallade ”hatsajter”, som fokuserar på att publicera brott begångna av dem som inte är etniska svenskar.

Så hittade jag igår ett Facebook-inlägg baserat på en anonym insändare, där en mamma klagat över att några killar – härkomst framgick inte ens, utan de beskrevs bara som ”maskerade” – försökt stjäla mobiltelefoner från hennes trettonåriga son. Och i rask takt dök de upp – ”gränslandsfolket” – och raljerade över invandringens konsekvenser. Jag påpekade hur oerhört vag bevisning länken utgjorde för att invandrare begått ett brott, och fick bland mycket annat höra att

  • ”Så allt som inte är polisanmält (hur vet vi att det inte är det, förresten) och dokumenterat har inte hänt och har inget värde? Detta är en insändare som beskriver en samhällsutveckling.”
  • ”Det officiella Sverige slutade behandla statistik över invandringens kostnader …” [lång utläggning som helt hamnar bredvid ämnet]
  • ”… bli inte allt för upprörd. Helena är en hardcore Reinfeldtist som gör allt för att förneka att det finns några som helst problem med migration, integration, öppna gränser eller brottslighet om inte SCB uttryckligen skriver en rapport om det.”
  • ”Helena, en datapunkt gör ingen sommar men ett mönster av dem indikerar en till visshet gränsande sannolikhet.”
  • ”Hon tycks, att döma att hennes direktkoppling till invandringsfrågan, vara mer intresserad av att få andra att tiga, än att göra en korrekt bedömning.”
  • ”Det är den reinfeldtska doktrinen – förneka alla problem och när det inte längre går ifrågasätter du kausaliteten och till slut väljer du att kalla de för utmaningar.”
  • ”Det är egentligen rätt otroligt at HLT inte inser att att när hon påstår att detta bara är illvillig ryktesspridning och aldrig har hänt så kommer folk (bortom Aftonbladet dvs) bara att bli ännu mer förbannade.”
  • ”HLT är en översittare och en mobbare, och hon är faktiskt inte särskilt intellektuellt välutrustad.”

Jag hade gärna länkat, men väggens ägare har, efter att jag frågade om jag fick skriva om inlägget, valt att göra inlägget privat.

I den andra änden av spektrat ligger den extrema efterfrågan på vedertagen forskning som ett sätt att klara sig undan en obekväm fråga. ”Kan du bevisa?!” ”Länk, tack!”

Tänk dig att det ligger en hög äpplen framför dig och du ska göra saft. Du ser att en del av dem är ruttna. Du säger ”vi måste rensa bort de ruttna äpplena”, och din kamrat svarar ”vet du hur många de är?”. Du säger ”nej, men jag ser ju att de finns”, och svaret blir ”om du inte kan säga exakt hur många de är kan vi inte ens diskutera att plocka bort dem”. Lite så har tongångarna gått i hijab-på-små-flickor-diskussionen som pågått de senaste dagarna. Om jag inte kan redogöra för exakt hur många småflickor som tvingas bära hijab ska problemet överhuvudtaget inte diskuteras, menar flera personer. Att bara visa att de existerar räcker inte.

Men vi behöver fakta som underbygger våra slutsatser. Varken mer eller mindre. Om belägg finns för att småflickor far illa behöver vi inte ett exakt antal för att inse att problemet måste hanteras.

Eller, för att återgå till metaforen:

Ser vi att det finns ruttna äpplen behöver vi inte veta hur många de är för att agera om vi ska göra saft. Det räcker med att bevisa deras existens. Redan ett är för många.

Men vi behöver däremot, för att flytta metaforen till den andra delen av spektrat, veta hur många de är om vi vill göra gällande att ruttna äpplen är ett extremt stort problem eller om vi påstår att det finns fler ruttna äpplen (kriminella invandrare) än ruttna päron (kriminella svenskfödda) eller att vår nation är under attack från äpplen, ruttna och oruttna, som riskerar att förgöra life as we know it och vi därför måste hugga ner alla äppelträd och stänga våra gränser så att inte några äpplen alls oavsett ruttenhetsgrad tar sig in i landet.

Ur barnets perspektiv – slöjan och vovven

Publicerat den av

SkoDet var mitten av nittiotalet, och vi drev ett föräldrakooperativ tillsammans med ett tiotal andra föräldrapar. Det hade tidigare varit tillåtet att ha med en leksak hemifrån varje dag, men personalen hade av olika praktiska skäl kommit fram till att det inte var en bra idé längre, och förklarade detta på ett föräldramöte.

På förskolan fanns en liten pojke på ett eller två år som alltid bar omkring på en luggsliten, synnerligen ful gosevovve. Han fick panik om han var utan den och kunde varken sova eller äta – det visste vi alla. Undantag skulle gälla för denna hund, förklarade fröknarna.

Jag minns en av papporna – i 40-årsåldern, högutbildad, i slips och kostym, van att få som han ville – som av oklar anledning fann detta extremt problematiskt. Han deklarerade högljutt och irriterat att det var precis samma sak med gosevovven som med alla andra barns leksaker. Det skulle vara rättvist. Alla eller ingen.

”Ja, fast vi har bestämt …” säger personalen nervöst och tittar på varandra. Pappan är med i styrelsen. Han är en av dem som bestämmer över deras lön och arbetsvillkor.

”Ja jag ser ingen skillnad!”, utbrister han stridslystet och spänner blicken i dem.

Då sträcker en av dem på sig och svarar ”men det gör barnen”.

Han blev knäpptyst. Diskussionen dog där. Jag log inombords.

===

Jag tänker på pappan som inte unnade pojken hans vovve och många andra slippery-slope-argumentatörer jag mött när jag läser de hundratals kommentarer jag fått på framförallt min Facebookvägg de senaste dagarna i kölvattnet av hijab-på-småflickor-diskussionen. De där som fastnar i högtravande teorier där allt är samma sak, allt måste diskuteras samtidigt och alla tänkbara, framtida frågeställningar, även om de inte ens existerar idag, har samma magnitud.

Det finns förstås ett konkret problem här och nu. Småflickor, som är på tok för unga för att fatta ett självständigt beslut, får lära sig att om de inte täcker sin kropp helt även inomhus är de dåliga. De blir också ifrågasatta och hånade av killar i kvarteren. Det går inte att prata bort detta faktum genom att närmast desperat peka på andra problem som antingen knappt finns i praktiken eller också inte alls hänger ihop med denna frågeställning.

Det finns också, har jag fått veta, andra småflickor som tycker det är fint med hijab och vill se ut som mamma. Som inte känner något tryck alls.

Det finns en enkel lösning. Lämna huvudbonaden i skolans kapprum när du är liten. Det blir som ett lackmustest. Den som bara vill vara fin och se ut som storasyster vet att den hänger där och kan tas på när det är rast och när den ska gå hem. Den flickan får ingen panik av avtagandet, eftersom hon aldrig fått lära sig att det är viktigt att killar inte ser hennes hår. Den andra kategorin, och nu pratar jag fortfarande om småflickor och inte de som är stora nog att välja själva, dvs 15 år, är de som uppenbarligen far illa, och vars familjesituation bör utredas av Socialtjänsten. Ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan skulle vaska fram den andra kategorin, och också underlätta för dem som känner faktiskt tvång, genom att de kan förklara för sin familj att de faktiskt inte FÅR bära den inomhus. Och då blir det också enklare att ta av den när man klättrar, gungar och spelar fotboll.

Symptomatiskt nog är flera kvinnliga muslimer ense med mig.

Men när fokus borde vara på det faktiska problemet med barnen som far illa och en möjlig lösning halkar flera män likt pappan på dagis in i ett närmast Kafkaliknande teoretiserande om barn som egentligen vill gå nakna men inte får det.

Vidare dyker personer upp som deklarerar att jag inte har rätt att uttala mig.

Första argumentet från synnerligen teoretisk man är att eftersom jag aldrig skrivit om jihadister i Sverige har jag inte rätt att uttrycka mig i denna fråga. Han piruetterar mellan att håna människor som liksom jag enligt honom tycker att hijaber är läskiga – som om jag inte skrivit tjogtals med inlägg om vuxna kvinnors rätt att välja hijaben och respekteras för det – för att sedan plötsligt vilja ta i med hårdhandskarna mot religiöst förtryck, men bara om vi även kan prata om smink, rakade underliv och påtvingade långbyxor samtidigt.

Ytterligare andra personer, både män och kvinnor, muslimer och kristna, men alla av ickesvensk härkomst, deklarerar att jag inte har rätt att ha en åsikt i denna fråga på grund av min hudfärg, etnicitet och religion. Det är ett otäckt argument av närmast nationalistisk, för att inte säga rasistisk, karaktär, där människor etiketteras efter ursprung. ”Vi lever här och ni lever där och vi ska inte bry oss om varandras tillvaro. Sköt du dina vita barn och lägg dig inte i vad vi gör med våra bruna.”

Nej, min hudfärg, min etnicitet och min avsaknad av författade inlägg runt svenska jihadister ger dig inte rätt att säga till mig att hålla tyst.

Ja, muslimer förföljs och trakasseras i Sverige. Och de är verkligen inte de enda som sitter med fundamentalister i sin grupp. DN publicerade till exempel en skrämmande artikel om 12-åriga mormoner igår. Det finns också små katoliker, jehovaner och livetsordare som far illa. Kristet förtryck av barn behöver också diskuteras och hanteras.

Men vi kommer inte framåt genom att stigmatisera den som lyfter problemen, eller genom att, likt pappan på dagis, sväva runt på högtflygande, filosofiska rättvisemoln och glömma att se världen ur barnets ögon.

Jag är besviken på dig som legitimerar förtryck av flickor

Publicerat den av

kidshijabDu är min vän. Men jag är nu oerhört besviken på dig, eftersom du sviker muslimska flickor. Du offrar dem för att du anser att muslimer som grupp är viktigare än deras döttrar.

Du kallar dig feminist. Jag kallar dig just nu hycklare. En feminist ställer inte upp på förtryck av flickor.

Vi tycker lika. Vi har skrivit artiklar tillsammans. Vi har debatterat på nätet. Vi är helt överens i stora frågor. Muslimer förtrycks, förföljs och hatas, i Sverige och i världen, metodiskt och iskallt, på samma sätt som judar i Tyskland före andra världskriget.

Med emfas och avsky reagerar jag liksom du då kvinnor i hijab kränks. Det är för oss båda självklart att en vuxen kvinnas val ska respekteras.

Men en hijab är oftast inte bara en sjal. Det är ett koncept som innebär att hela kvinnan täcks i lössittande tyg, utom händer och ansikte, och ursprungssyftet med hijaben, som då bars av alla kvinnor i Mellanöstern – även kristna och judar – är att göra kvinnan ansvarig för mäns sexualdrift.

Det är därför också självklart att den som tvingas täcka hela sin kropp utom händer och fötter mot sin vilja utsätts för ett övergrepp. Vi måste rikta all vår avsky mot regimerna i exempelvis Iran och Saudiarabien.

Jag hoppas och tror att du som är min vän också håller med om detta, även om vi inte diskuterar det så ofta.

Men igår skrev jag ett blogginlägg där jag påpekade att jag anser att flickor i grundskolan inte ska täckas. Jag har haft den åsikten ett tag, och framfört den ibland, men inte skrivit om den.

Barn är alltid ofria. Barn har vårdnadshavare som fattar beslut åt dem, eftersom de inte är mogna att bestämma själva. Barns självständiga val utvecklas i tonåren.

Heltäckande klädsel är en rättighet när det är ett fritt val. Det är ett förtryck när det inte är det. Det är ett dubbelt förtryck när en liten flicka, som ännu inte har grepp om verkligheten, får lära sig att Gud blir arg på dig om du inte döljer dig nästan helt, medan han är helt OK med att din bror leker i jeans och t-shirt.

Jag anser att vi ska förbjuda huvudbonader inomhus i grundskolan. Det är nämligen enkelt och utan gråzoner. Ingen behöver pekas ut, och det är lätt att förklara för föräldrar. Jag anser nämligen att flickor från 15-16 kan fatta självständiga beslut i denna fråga. Det går att argumentera emot. Det går att hävda att redan från 12 vet de vad de vill. Jag håller inte med, men jag respekterar denna åsikt. Men det går aldrig att argumentera för att flickor mellan sex och tolv som täcks från topp till tå gör det frivilligt även om de själva säger så på en direkt fråga. Aldrig. För de har ännu ingen egen vilja. Deras vilja är ett eko av föräldrarnas.

Vi som är vårdnadshavare fattar beslut åt våra barn. Vi är därför ansvariga för vad de bär för kläder. Och när en liten flicka får lära sig att Gud inte vill att hon visar annat än händer och fötter, då har hennes vårdnadshavare utsatt henne för ett övergrepp. Och då måste samhället kliva in och stötta henne.

Igår insåg jag att du som är min vän duckar för detta ansvar, med den här sortens argument:

  • Massor av flickor går i krinolinliknande klänningar på våra skolgårdar. De kan inte heller leka.
  • Varför spelar det så stor roll om håret är täckt?
  • Det är orättvist om kristna får bära halsband med kors.
    • Förbjud då religiösa symboler i skolan – inte mig emot.
  • Tjejer måste ju ha bikini-bh och det slipper killar.
    • Jag tycker också det är fel. Men det är ett avsevärt mindre övergrepp än att dölja hela tjejen. Ett fel gör inte ett rätt.
  • Det finns redan lagar. Vi behöver inga fler.
  • Svenska föräldrar låter flickor gå i klänning men inte pojkar.
  • Menar du att ALLA muslimers sjuåringar går i hijab?
  • Det är fel att peka ut muslimer.
    • Det är det förstås. Nu råkar det bara vara muslimer (en mycket liten del av alla muslimer, ska tilläggas) som täcker sina döttrar från tidig ålder, men jag är självklart emot konceptet även om det utövas av andra.

Jag känner många muslimer. Jag vet inte någon som skulle komma på tanken att sätta en hijab på ett låg- och mellanstadiebarn. Detta är inte ett vanligt fenomen.

”Måste jag konfirmera mig?”, frågade min äldsta dotter när hon var fjorton.

”Nej”, svarade jag.

”Bra, för hade du sagt ja hade jag inte gjort det.”

Det är i 14-15-årsåldern den egna viljan tar form. Det är därför man då är straffmyndig och byxmyndig. Och som sagt: att ställa upp för vuxna kvinnors, och äldre tonåringars, rätt att klä sig som de vill är en självklarhet.

Att se mellan fingrarna när flickor får lära sig att de måste dölja hela sin kropp, även inomhus, för att inte misshaga Gud, och för att andra människor ska tycka att de är rena och kyska, är fegt och ynkligt.

Det är samma förtryck, oavsett om det utövas av vårdnadshavare i Sverige eller av regimen i Saudi.

Och du legitimerar detta förtryck, samtidigt som du kallar dig feminist.

Jag är besviken på dig.