Jag har insett att jag formulerat mig på ett sätt som gör att personer tror att jag känner mig ledsen och utsatt på grund av näthat.

Och jag får vänligt menade råd om att jag kanske själv borde vara lite snällare i vissa sammanhang.

Och det kan säkert stämma. Jag brukar hålla mig över eller på den nivå på vilken jag blir bemött. Och det kan ibland innebära att jag inte är så vän och rar.

Men jag är inte överlag ledsen för att jag är ”mobbad” eller ens ”näthatad”.

Jag känner mig däremot lack och frustrerad över debattklimatet i Sverige.

”Hatad” är inte ett ord jag använder särskilt ofta alls. Det är så extremt. Så onyanserat. Men just därför är det också effektfullt, när man verkligen vill beskriva ett extraordinärt fenomen.

Faktum är att jag i princip bannlyst ordet hemma, sedan många år. Om någon unge säger ”jag hatar …” följt av ett namn säger jag ifrån på skarpen. ”Så säger man aldrig om någon! ‘Hatar’ är ett jättefult ord!”

”Vi är de mest hatade”, döpte jag ändå mitt blogginlägg till. Syftet var inte i huvudsak att diskutera näthat. Syftet var att förklara att vi som är ”migrationsvänliga” moderater är MER hatade än rödgröna bland dem som är SD-nära moderater och sverigedemokrater, eftersom vi står i vägen för ett samarbete mellan M och SD. ”Mest hatade” ska läsas som ”mer hatade än vänsterpartister”.

Det var superlativet jag ville åt. Och då passade ordet.

Inlägget blev ju viralt. Det lästes 17 000 gånger på en vecka. Och jag blev kontaktad av tre tidningar som ville göra ett debattinlägg av det. Det blev Aftonbladet, för de frågade först.

Men jag satte inte rubriken ”Jag är moderat – och hatad av andra moderater”, utan det gjorde Aftonbladet. Jag fick lite hicka när jag läste den, för det är inte den diskussionen jag ville ha. Jag insåg att jag framstod lite som någon sorts offer, när ordet ”vi” byttes mot ett ”jag”, och när just ”andra moderater” pekades ut som motståndarsidan. En stor del, förmodligen majoriteten, av dem jag möter i diskussioner är sverigedemokrater, inte ”andra moderater”.

När jag deltog i Agenda frågade reportern om jag kunde tänka mig att säga den meningen igen. Jag svarade att visst. Men då vill jag klargöra att det inte handlar om specifikt moderater, utan om dem jag kallar ”gränslandsfolket”, som är en blandning av moderater, sverigedemokrater som är före detta moderater och människor som inte bestämt sig. Så jag sa den begärda meningen, men utvecklade den.

Anna Kinberg Batra påpekade sedan att ”näthat” är aldrig OK. Det är förstås sant. Och näthat är absolut en del av problemet. Det är svårt att komma ut och skriva, för stämningen är så hätsk.

Men det som inte är själva nyckelproblemet är det näthat som just jag utsätts för.

Det finns. Och visst är det trist att läsa om sig själv i grupper och på obskyra sidor. Visst känner jag ibland att ”ska mina stackars barn behöva läsa detta om sin mamma?”. Visst har jag blivit hotad mellan varven.

Men jag tål.

Mina rubriker och mitt uttryckssätt under senaste månaden har aldrig handlat om att det är synd om just mig.

Det är synd om den demokratiska diskussionen.

Det är synd om så många tankar som aldrig får bli ord, för att människor, inte minst kloka moderater, skräms av tonen.