”… vi är bara helt besatta av att få säga n*gerboll. Hela tiden. Oavbrutet.”
Jo. Svensk lag, fastslagen i domstol, säger att man får säga så, för det står i SAOL.
Vi som har barn känner igen besattheten vid ”förbjudna” ord, eller hur?
Etikettarkiv: Nationalism
Lyssna på oss istället, Svenskan!
För några dagar sedan länkade Per Gudmundson på Facebook till en artikel av ELIN ØRJASÆTER, en norsk ”förstelektor”, som påstod att vi svenskar inte har någon koll på vår egen invandringsstatistik. Hon skrev ”vi måste hjälpa svenskarna”, vilket av flera skäl fick det att vända sig i magen på mig. Dels pga den för mig rätt äckliga översittartonen, dels pga att målet igen blivit att misstänkliggöra samtliga invandrare – denna gång ska de ansvara för att de är oekonomiska, men framför allt för att jag visste att hon hade åt helvete fel.
Och det skrev jag också, i kommentarsfältet under: ”Sicket dravvel. SCB och forskningsvärlden publicerar rapporter om invandring på löpande band. Det saknas inte fakta. Det där med ‘mörkläggning’ börjar bli en tjatig skröna. Alla som vill hitta information gör det.”
Några timmar senare var dock den norska artikeln översatt till svenska, och återfanns på SvD Brännpunkt.
Nu har det gått några vändor, och slutrepliken är skriven. Och tänk. Hon HADE fel. Det finns statistik.
För detta ber hon inte om ursäkt. Hon kunde ju inte veta att statistiken fanns, eftersom den var så undangömd, på en superhemlig webbplats som heter scb.se. Hennes beskrivning av svårigheterna att hitta till scb.se påminner om Arthur Dents vedermödor:
”It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of the Leopard.”
Hon är alltså universitetsanknuten, hon anser sig ha så stor kunskap runt svensk statistik att hon skriver två debattartiklar – en i norsk press och en i svensk – och allt detta baserat på ett ”antagande”. ”Assume” makes an ass out of U and ME.
Sedan går hon raskt vidare och demonstrerar sin påtagliga brist på logisk förmåga, genom att hävda att eftersom vuxna invandrare förvärvsarbetar i lägre grad än vuxna svenskar är de oundvikligen en minusaffär.
Ja, utrikes födda jobbar mindre än svenskar, men å andra sidan kostar svenskar mycket mer i början av livet. Och framför allt: Även om de skulle bringa in mindre pengar än en infödd svensk totalt sett, och det är en svår ekvation att visa huruvida det överhuvudtaget är så, betyder inte det att invandrare automatiskt är en minusaffär. Även ett lägre plus är ett plus.
Det som gör mig mest besviken är nog ändå att svenska journalister och ledare behöver putta fram en denna oinsatta amatör för att säga det uppenbara: Vi behöver förstås kunna prata om statistik. Då menar jag statistik som spelar roll, och som kan föra oss framåt – inte statistik på formen ”en japan bidrar med X och en peruan bidrar med Y”, som bara har till avsikt att peka finger. Det måste finnas gränser. Annars kan man lika gärna börja kräva statistik runt vad en norrlänning kostar mot en stockholmare. Men visst. Huruvida arbetskraftsinvandring är lönsant, och under vilka omständigheter, är till exempel relevant.
Att vi inte pratar om detta beror inte på att statistiken saknas, utan på att svensk press inte bryr sig om att redovisa den, eller att möta alla stolligheter som nationalistiska webbtidningar hävdar.
Själv plockar jag data ur bland annat SCB i princip varje vecka, och jag möter dumheter i kommentarsfält överallt där jag kommer åt. Jag sammanställer och skriver här på min egen blogg, på min tidigare Svavas blogg, på Wikipedia, på Thegambia och kommer att skriva mer på Motargument.
Det finns många mycket bra siter som har koll på statistiken, som t ex migrationsinfo.se. Där hämtar jag data när jag inte har tid eller lust att gräva själv.
Vi är många som tycker statistik ska med statistik bemötas, och som kämpar på. Vi är engagerade och sakliga, och klarar att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, påstår jag.
Lyssa på oss istället, SvD!
Eller rota själva.
Det är inte så svårt.
Tro mig, jag vet.
Pippi och badvattnet
Jag hade inte tänkt kommentera Pippi, eftersom alla andra gör det. Men jag börjar nu inse att det behövs i alla fall. Nåja. Ni andra kanske inte behöver mina kommentarer, men jag behöver få dem ur mig.
För mig är klippandet inte en principfråga. Vi är redan överens om principerna i detta land. Rasstereotyper hör inte hemma i vårt samhälle.
För mig, som sexbarnsförälder och mångårig Pippifilmsinnehavare, är det främst en rent praktisk fråga:
Jag står i köket. Ungarna kollar på Pippi i vardagsrummet. Plötsligt kommer sekvensen där Pippi gör sneda ögon och säger ”tjing tjong” för att driva med kineser. Jag går in i vardagsrummet och säger ”man får inte …” och barnen avbryter och säger ”vi vet! Man gör inte så. Det är elakt och fel”. Likadant med sekvensen där Pippis pappa är n*gerkung. ”Man får inte …” ”Vi vet!”
Klart att de vet. Jag har påpekat detta så många gånger.
Och varje gång har jag ställt mig frågorna:
Varför kan inte någon en gång för alla fixa till filmerna så jag slipper förklara att Pippi gör fel hela tiden?
Vad händer med de barn vars föräldrar INTE förklarar för dem?
Sjuttiotalets regissörer var överförtjusta i nakna barn. Små snippor och snoppar visades från alla möjliga håll. Sedan kom nittiotalets pedofilihysteri, och idag har pendeln svängt till en mer balanserad nivå. Detta har resulterat i att Barnens ö inte alls visas längre, och i att det klippts rätt friskt i gamla Astrid-filmer. Ingen har ifrågasatt detta, såvitt jag vet. Ingen har skrikit ”censur!”.
Det vilar något bisarrt och absurt över detta tjafsande om självklarheter. Nej, Astrid Lindgren var inte rasist, men ett barn av sin tid när det knappt fanns ickevita i Sverige, och människor från andra länder var spännande och exotiska.
Jag är ju barnboksförfattare, om än i liten skala. Jag ville, som de flesta andra författare, få fram ett budskap med min text. Påverka barn i en bra riktning. Få dem att ifrågasätta. Vidga deras vyer istället för inskränka dem.
Det vi läser för våra barn är viktigt. Och Astrid Lindgrens böcker och filmer är fenomenala i vissa avseenden, men problematiska i långt fler än rasstereotyperna. Det förekommer supande, sexuella anspelningar, och en del våld.
Censur i bemärkelsen ”förbjuda” är förstås inte aktuellt, men däremot har vi ett ansvar för hur vi visar världen för barn i en mycket känslig och påverkbar ålder. Man behöver förstås spara originalen någonstans som ett minne av en svunnen tid, men det får inte vara så heligt att våra barn ska få en i minsta detalj identisk upplevelse av filmerna och böckerna som vi själva fick, att vi bokstavligt slänger ut barnet med barnvattnet.
Tycka synd om sverigedemokrater
Det är just nu mycket inne att tycka synd om sverigedemokratiska väljare, som inte riktigt rår för att de röstar på SD, för de har ju inte de åsikterna egentligen.
Är det verkligen så?
I en grupp för sverigedemokrater reagerar någon över en artikel i Expressen, som berättar hur Inte rasist mens avslöjande om en SD-politikers grovt rasistiska uttryck lett till att hon utesluts.
Inlägget lyder:
”Men tar det aldrig slut? Snart finns det inga namn kvar hos SD. Är det så svårt att tänka sig för? Varför gör de så här gång på gång?”
Ett trettiotal kommentarer anser:
- Att tjejen är klantig, som inte höll tyst.
- Att alla måste passa sig så de inte säger sånt ”av misstag”.
- Att det är Expressen som gjort fel som berättar vad hon sagt, och att det verkliga problemet är att media är ute efter SD.
En och endast en person anser att problemet är att hon har de åsikter hon har, med tanke på att hon stod på en valsedel. Jag kan tillägga att vederbörande själv verkar höra till den kategori hon konsekvent kallar ”blatte”. För de etniskt svenska sverigedemokraterna var det dock inga som helst problem att en uppenbar rasist var på väg att väljas till en roll där hon skulle ha varit med och bestämt över viktiga samhällsfunktioner.
Jag säger det jag alltid har sagt: alla sverigedemokrater är inte rasister, men i princip alla har en acceptans för rasism som vi andra normalt saknar.
De bryr sig helt enkelt inte.
Igen: Vi behöver sluta ge ansvarsfrihet till SDs väljare. Vi behöver inse att förmodligen röstar de som de gör för att de har den värdegrund de har.
Är jag orättvis?
Läs först bakgrunden, sedan kommentarerna, och döm själv.
Antropomorfism-schism eller Det mobbade partiet
Jag ska berätta det varsamt, kära vän, så du inte blir sådär ledsen som du blev när du insåg att tomten egentligen var farbror Sven som klätt ut sig.
Det är så här: Kung Bore, Musse Pigg och the Terminator är inte människor. De är personifieringar av något annat.
Du förstår: Vi människor vill gärna att fenomen i vår omgivning tar mänsklig gestalt. Varför? Pja. Inte vet jag.
Men de flesta av oss brukar någonstans runt 8-9 års ålder kunna se skillnad på symboler och riktiga människor.
Trodde jag. Tills nu, i eftervalstider.
Låt oss backa.
En partiledare är inte bara en representant för sitt parti, utan även en symbol. En personifiering. Eller, med ett svårare ord, en antropomorf. Långt ord. Låt oss säga ”smurf” istället.
Jag säger Centern, du ser Annie. Hon är Centersmurfan.
Du säger Socialdemokraterna, jag ser smurfen Löfvén framför mig.
För de flesta av oss tar det stopp där, vid den inre bilden.
Men inte för en stor mängd nationalister, har jag insett.
När de andra partierna inte vill samarbeta med SD är det plötsligt … mobbing. De är elaka. ”Hur skulle du känna dig om ingen ville samarbeta med dig va? Fatta! Skittaskigt!”
Första gången jag såg någon skriva ”mobbing” tänkte jag att jaja. Det var väl lite märkligt, men såna människor finns överallt.
Men nu har mobbingtesen spridit sig i alla möjliga medier. Och jag sitter där och gapar bakom skärmen sådär som jag gör ibland när SDs anhängare visar en sämre insikt i hur världen funkar än min lågstadiedotter.
Snälla, söta nationalister!
PARTIER KAN INTE VARA MOBBADE!
För guess what!
PARTIER LEVER INTE. DE HAR INGA KÄNSLOR!
Partier har inget sällskapsliv. De har inga kompisar. Partier går inte ut och tar en öl och snackar skit, och blir gråtiga efter midnatt. Partier kan inte bli kära, eller känna sig ensamma, lyckliga eller rädda.
Partiets FÖRETRÄDARE kan samarbeta. Men då gör de det inte för att de gillar varandra som personer eller för att vara snälla och bra kompisar, utan för att de väljare de representerar vill att de ska göra det. Partiföreträdare har ett uppdrag, och det är att fullfölja det de lovade när de gick till val. Man kan ha en strategi mot ett annat parti, som gynnar eller missgynnar det. I så fall beror det på att det är vad man uppfattar att väljarna vill. Det är därför ett puttelitet parti som KD eller V kan ha massor att säga till om, medan dubbelt så stora SD inte har det. För att de övriga partiernas väljare har valt så.
Man kan ifrågasätta SDs ökenvandring (där kom en smurf-metafor) på följande sätt: ”Många väljare ur partiet X skulle vilja att partiet X samarbetar med SD. Alltså borde partiet X göra det.” Om det nu hade varit sant. Vilket det inte är för något parti X.
Men man kan liksom inte säga ”X är dum mot SD.”
För då blir kanske Moder Svea besviken på oss.
Ansvarsfrihet för SD-väljare
Jag är inte riktigt nöjd med den ansvarsfrihet som håller på och delas ut till SD-väljare.
Jag har i åratal sagt att det är fel att kalla alla SDs väljare för rasister. Att det även är kontraproduktivt att kalla partiet för rasistiskt utan att utveckla vad man menar. Och att vi behöver möta oro med fakta. Jag har propagerat mot stigmatiseringen, och jag har inte ägnat uppfattning.
Nu har plötsligt pendeln slagit över åt andra hållet.
Nu är plötsligt istället INGA SD-väljare rasister. De är bara bekymrade och helt vanliga människor. De rår inte för att inte politikerna lyssnade på dem. Stackars dem. Låt oss klappa dem på huvudet lite och tycka att de hade rätt. Det är inte deras fel att de hade fel.
Vi behöver inte överdriva åt det håller heller. Nej, alla SD-väljare är absolut inte rasister, men många är det. Om du inte tror mig, så gå med i ett SD-forum och läs om apjävlarna som ska åka bananbåt tillbaka till Afrika. Notera samtidigt hur många likes de får, och hur ingen egentligen säger emot. Se hur de lägger upp en film på en äldre tiggarkvinna som någon gasar ett rökmoln på, och insup hånet och hatet och skratten – där fick hon vad hon förtjänade, minsann!
De som inte är rasister eller främlingsfientliga har sålunda en acceptans för rasism och för att skuldbelägga invandrare, och då framför allt muslimer, som inte återfinns hos oss andra. Kalla det bristande civilkurage om du vill. Kalla det oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Varje dag veckan före valet pumpade Expressen ut information om vad politiker – inte vanligt folk, utan de som aspirerade på att väljas till att bestämma över våra skolor, vår äldrevård och vårt land – uttryckt. Det finns all anledning att tro att långt fler än det stora antal Expressen plockat fram sitter på samma värderingar. De flesta skriver trots allt inte anonyma kommentarer, utan håller sina vidriga åsikter för sig själva eller i en inre krets.
De som röstade på SD gjorde det trots detta.
De kanske inte är rasister, men de är helt OK med att ta risken att rösta in rasister bland våra folkvalda.
För att jävlas med etablissemanget, för att röra om, för att de tycker Jimmie är mobbad, för att de är oroliga eller för att de vill ”få politikerna att ta tag i problemen med integrationen”, för att de är invandrare som är rädda för ökad rasism, eller för att de gått på myten om att Jimmie vill hjälpa på plats, och att det är bättre för alla parter, eller för att de tror att arbetslösheten botas med att vi blir färre till antalet, eller för att de gått på myten att syrier och irakier som flyr till Sverige egentligen är ISIS-representanter som planerar jihad i Malmö. Jag vet precis hur de tänker. Jag läser inlägg från sverigedemokrater, nyblivna och gamla, varje dag. Jag ser hur framför allt kvinnor rationaliserar. Jag noterar deras iver att förklara hur de inte alls är rasister. Bara oroliga. Bara besvikna. Omvärlden förstår inte.
*sob*
Men skälen spelar ingen roll för mig. De röstade på rasister, eller tog i alla fall risken att göra det. Det gjorde inte ”vanliga människor som känner oro”. De röstade på något annat.
Japp.
SDs väljare får inte ansvarsfrihet från mig.
Söndra före nyval
När Alliansen vann år 2006 var jag inne i en ganska intensiv period av bloggande på Aftonbladets blogg. Den liknade på många sätt Facebook – det var diskussioner och vänskapsband – och ovänskapsband. Mycket tjafs, av och till.
De flesta som bloggade var av någon anledning vänster, som jag minns det, och när S förlorade makten för första gången på 15 år blev det liksom kaos, och två ord formulerades om och om igen: ”nyval” och ”avgå”.
Det var lite bisarrt. Alliansen hade egen majoritet då, men ändå tyckte en stor andel människor att de på något sätt inte hade rätt att regera, utan att de liksom hade stulit regeringsmakten från den legitime ägaren. Som jag ser det var det ett sorgearbete som pågick, mer än något annat. Och det fanns förstås också en rädsla över vad som komma skulle.
Sedan kom ju de där första ministeravgångarna – ni vet, barnflicka, obetald TV-licens och pussande med journalister på krogen. Och varje gång var det en hoper som ropade ”nyval”! Så där höll det på en bit in i 2007.
Riktigt lika intensivt som den gången är det inte nu – de trogna Alliansväljarna är trots allt inte så vana vid att ”deras” partier regerar, utan det har varit mer av en bonus än rutin dessa åtta år, och därmed klarar man återgången till en S-regering bättre. Men även nu hörs spridda rop. Och med viss rätt denna gång. SD + Alliansen är större. Borde inte det räknas? Det parlamentariska läget är osäkert. Vore det inte bättre att fråga väljarna en gång till? De kanske har ändrat sig nu?
Även enstaka rödgröna väljare är inne på samma spår.
Men ett nyval, eller extraval som det egentligen heter, i detta läget är ungefär som att säga ”är du riktigt säker på att du vill rösta som sist?”. Jag tror många ser framför sig att just deras alternativ nu ska framgå som mycket bättre än det gjorde 14 september, men jag tror de tänker fel.
Rödgröna väljare kommer att bli än mer övertygade om att de måste ge sina partier ett starkt mandat.
Alliansväljare kommer att vara än mer säkra på att bara Alliansen klarar att styra Sverige, trots Reinfeldts och Borgs avgång.
Och SDs väljare – de kommer inte att plötsligt inse att ”attans! Jag slängde ju bort min röst!”, även om vi andra tycker de borde känna på det viset.
För jo. De flesta av oss andra skulle nog tänkt så – att en röst på SD är en röst på parlamentariskt kaos. Men det gör inte de. De tycker att deras röst var ett superbra sätt att ge en riktig spark i baken till etablissemanget.
Det finns bara ett sätt som SD kan minska på, och det är internt missnöje. Det ser vi inte nu, men det kommer att komma när vi andra slutar fösa ihop dem genom att hela tiden attackera dem, och de istället får tid att gå varandra på nerverna.
För vi som följer dem vet att det är oerhört olika människogrupper som nu ska samsas under samma hatt.
Just nu pågår ett chicken race mellan Löfvén och Alliansen om vem som samarbetar med dem först.
Jag tror det är lite synd.
Bättre att de får börja bekänna färg i frågor som inte har med invandring att göra. Det finns många att välja mellan:
Restaurangmomsen, RUT, skolvalet, … .
I varje fråga ovan är deras väljare splittrade.
Det enda de mycket olika grupperna av fd skånemoderater av den missunnsamma sorten, gråsossar av den bittrare sorten, bekymrade mammor som glorifierar Jimmie, pensionärer som känner sig snuvade, exnazister och en stor mängd muslimhatande invandrare har gemensamt är att de vill minska invandringen.
Allt utöver det klyver dem.
När de nötts ner av en vardag – då först är det läge att testa ett fräscht nyval. Möjligen.
SD befriade M och S
Två återkommande rubriker stör mig i dessa dagar. Den ena är den om moderaternas katastrofval. Den andra handlar om segern för de rödgröna, och påståendet att väljarna skulle ha röstat för förändring.
Moderaterna har inte gjort något katastrofval. De har gjort ett av sina absolut bästa val någonsin. En enda partiledare, förutom Reinfeldt, har lyckats en gnutta bättre, och det är Ulf Adelsohn år 1982.
Däremot har M tappat var femte väljare sedan förra valet. Men inte heller det är särskilt sensationellt – särskilt inte efter det bästa valet genom tiderna.
Jag vill påstå att de rödgröna inte vunnit i princip någon seger alls. S har vunnit ett mandat från MP. V har ökat två mandat.
Det som istället hänt är att M och Fp förlorat väljare till SD.
Dessa partier har det gemensamt att de, via Reinfeldt och Ullenhag, hårdast satt ner foten för en liberal invandringspolitik, och detta får de nu stryk för. Det är alltså inte så att väljarna röstat fram en vänsterregering eftersom ”de är trötta på åtta år av borgerlig politik”.
Jo, vän av ordning kan förstås protestera. Flödena har inte gått exakt så som mandaten indikerar. Alliansen har tappat väljare till de rödgröna – och då främst dem som de vann i förra valet, som i sin tur tappat väljare till SD. Åkesson pratar ju numera ganska mycket om traditionell, socialdemokratisk folkhemspolitik.
Men de vänstervindar som blåste för något år sedan har absolut mojnat. Den enda förändring som är uppenbar är att en liten del av de svenska väljarna förflyttat sig från M och Fp mot en invandringsfientlig politik.
Jag säger ”liten”, för 29 av 349 är trots allt rätt få.
Här är min politiska historia.
När jag var i tonåren var jag, liksom Jimmie Åkesson, en kort tid med i MUF. Jag tror jag deltog i totalt två sammankomster, så det var ingen lång karriär, men jag identifierade mig med moderaternas ideal – individen skulle vara fri att fatta egna val, vi skulle ha lägre skatter, och fokusera på att hjälpa dem som behövde det istället för att flytta runt pengar, så att alla hade lika mycket oavsett hur mycket de studerade eller jobbade. Jag är ju född 1966, och på 80-talet drevs nog den i Sverige mest extremt socialistiska politik världen skådat utanför kommunismen. Var man hemma och sjuk fick man full lön. Många arbetsplatser var halvtomma på måndagarna, eftersom arbetarna tog en extradag ledigt, samtidigt som pomperipossaskatten åt upp alla incitament att arbeta. Vi var då mycket nära det som idag kallas medborgarlön. Jag har läst Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar, som jag hittade begagnad, för den säljs tyvärr inte längre. Han beskriver hur det för många i hans parti sågs som fullständigt omöjligt att sluta vrida Sverige åt vänster. Höjda skatter och ökad fördelningspolitik var den enda vägen framåt. Till slut kom krisen och satte stopp för karusellen, och 90-talets långa baksmälla började.
Jag hade en nära kompis under åren runt 1990, som var socialdemokrat. Hennes pappa jobbade för hyresrättsföreningen. I hennes föräldrahem stod böcker om socialdemokratins historia och Erlanders memoarer.
Vi diskuterade massor. När jag säger ”diskutera” menar jag ”omväxlande prata, lyssna och reflektera”. Inte gräva ner sig i en skyttegrav och kasta argument på varandra, som många gör idag på nätet.
Och jag insåg att vi hade förvillande lika värderingar, trots olika uppfattning om vägen till ett bättre samhälle. Vi ville båda ta hand om gamla och behövande. Vi ville båda ha bra dagis, och vi avskydde främlingsfientlighet.
Ingen av oss bytte väl åsikt egentligen, men vi växte båda i vidsynthet och förståelse av att umgås. Sedan den tiden har jag en mycket stor respekt för den hederlighet och det mod som präglar många av dem som ibland föraktfullt kallas ”gråsossar”.
Med åren tröttnade jag lite på moderaterna. Jag såg sidor bland några av partiets representanter som jag tyckte instinktivt illa om. Främlingsfientlighet hos bittra, skånska män. Klassförakt hos pärlhalsbandsprydda överklasskvinnor. Bo Lundgren gjorde inte direkt intrycket bättre.
Samtidigt var det otänkbart för mig att gå åt vänster. Jag ville ha sänkta skatter och en friare marknad. Jag började kategorisera mig själv som mittenväljare.
Då dök de plötsligt upp – Reinfeldt, Littorin och Nya Moderaterna. De pratade som jag. Både sänkta skatter och trygghet. Man behövde liksom inte välja. Problem som i många decennier sopats under mattan skulle rensas bort.
Frihet, trygghet och öppenhet är mina politiska ledord. Jag är också konservativ i det avseendet att jag gillar traditioner och historia och är monarkist.
Men Moderaterna är inte längre ett konservativt parti. Det är lika liberalt som Fp idag. Och man kan säga att det blev liberalt samtidigt som jag insåg att jag hela tiden varit det, samtidigt som jag varit konservativ.
Jag har – särskilt under de sista fyra åren – oupphörligen imponerats av Fredrik Reinfeldts starka avståndstagande från allt vad främlingsfientlighet heter.
Det har inte andra gjort.
Det har funnits en ganska stor klick, som jag vill kalla gammelmoderater, som avskyr de steg han och övriga partiet tagit.
Arketypen är en inskränkt, sydsvensk man, som avskyr vänstern, sossar och alla jävla utlänningar.
Numera hatar han även Reinfeldt. Han kallar honom landsförrädare. Han anser att Reinfeldt förstört hans parti.
Grovt betraktat kan vi säga att denne man nu hör till dem som är basen i Jimmie Åkessons parti.
När jag ser hur mandaten flyttat sig från M till SD ovan känner jag lite att det är inte bara dumt, och jag säger detta ur djupet av mitt engagemang mot främlingsfientlighet. Det är lite bra också, ur demokratiskt hänseende. Nu har dessa väljare fått en hemvist som passar dem.
M och S slipper dem och deras trångsynta värderingar bland sina medlemmar, och gammelmoderater i sin tur får nu samsas med de tidigare så hatade sossarna om att romantisera om Sverige som det var förr.
SD kanske behövdes för att befria både M och S.
Men å andra sidan betyder deras förflyttning att de göder varandra. När de inte längre behöver bråka med partikamrater om vad partierna egentligen ska stå för blir de mer extrema, och svårare att nå fram till.
Jag vet inte vad vi ska göra åt det.
Jag vet bara att det inte hjälper att skrika ”rasister” till dem.
Vi behöver mötas och resonera, liksom jag och min sossekompis på 80- och 90-talet.
Baltsars gud
Alsace: Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.
Min mormors mormors morfars farmors far Baltsar Greiner invandrade som glasblåsemäster med frun Susanna Eder, också från en stor glasblåsarfamilj, 1755 till Sandö glasbruk utanför Sundsvall. Det var ju inte så långt efter de stora religionskrigen, som skakat om centrala Europa. Såren blödde fortfarande. Katoliker och lutheraner avskydde varandra med en intensitet som påminner om sverigedemokratiskt muslimhat eller sverigepartistiskt judehat. Plundring, död, våldtäkt, tortyr hade varit vardag under hela 1600-talet, när de båda trosinriktningarna skulle göra upp om vems gud som egentligen tittade ner på slakten från sitt himmelrike.
Det verkar som om släkten Greiner bestått av två grenar: en thüringsk, som var evangelisk, och en österrikisk som var katolsk. Släkten Eder verkar ha varit katoliker – i alla fall Johann Eder, också glasblåsemäster i Sandö, vars barn Baltsar och Susanna var fadder till. En obekräftad historia förtäljer att tre medlemmar ur glasblåsarsläkten bränts levande på bål för kätteri i Alsace på 1600-talet, eftersom de var lutheraner. De ganska många Greiners som nu bor i USA sägs också stamma från lutheranska Greiners som flytt till USA undan katolskt förtryck.
Min förmodade 1400-talsanfader Peter Greiner var en sydtysk glasblåsare från Göppingen. Och av de förnamn hans ättlingar fick undrar jag om han inte snarare var av en helt annan religion: Israel, Adam, Jacob.
Greiner var ett av de vanligaste judiska namnen enligt en sida som listar efternamn under holocaust. Kanske hörde de till en judisk släkt, som senare konverterade – möjligen för att slippa leva utanför det tyska samhället.
Ett par tusen franska huguenotter fick fristad Skandinavien under 1600-talet, men bara ett hundratal i Sverige. De flesta hamnade nämligen i Danmark, som hade en lite annorlunda flyktingpolicy än idag, och öppnade dörren för dem.
Men trots att huguenotterna, liksom övriga reformerta, egentligen var en variant av protestantismen fick de inte praktisera sin religion i Sverige förrän 1741, alltså 14 år innan Baltsar, Susanna och deras fyra barn kom till Sverige år 1755. Men då skulle det ändå dröja nästan trettio år innan katoliker och judar skulle få de ganska skrala rättigheter man givit de protestantiska invandrarna: att inte bli bötfälld för att man höll slutna sammankomster, om man var invandrare eller av invandrarhärkomst. Inte förrän på 1860 fick etniska svenskar välja sin egen tro, om den de valde var godkänd vill säga, och 1951 fick man rätt att helt välja själv.
Det var inte omtanke, eller någon storslagen filosofisk insikt om att religionsfrihet är en mänsklig rättighet, som ledde fram till att svenskarna gradvis öppnade våra hjärtan på 1700-talet, utan för att Sverige behövde arbetskraftens kunskap.
Men jag kan höra ungefär hur det lät när kanske sisådär tio procent av oss resonerade sinsemellan:
”De kommer hit och tar våra jobb. Vi har inte råd.”
”Det är de som ska anpassa sig till oss. De kan inte komma hit och kräva att få ha sina egna kyrkor. Det hade inte vi fått i deras länder.”
”Det är en helt sjuk religion. De mördar och krigar.”
”Det går aldrig att lita på dem. De ser oss som sina naturliga fiender, och har bara kommit hit för att blåsa oss.”
Sverigedemokratisk flyktingpolitik
Du blev torterad, säger du
Finns de som lider mer just nu
Dessa kan vi inte nå
Därför måste du förstå
Att du få inte komma in
Du har det bra ju, så försvinn
Ditt hus är bombat av soldater
Och allt du äger är en krater
Att fly till Sverige blev din lott
Men vi har budgetunderskott
Vad vill du vi ska göra, säg?
För vi kan inte hjälpa dig
Din mor blev dödad och din son
Riskerar att bli tagen från
Ditt hem och bli indoktrinerad
Sen skickas att bli massakrerad
Du vill ju fly men gå ej på de’
Stanna i ditt närområde
Hudfärg är en sån chimär
Vi är inte som de där
Nazisterna i SvP
Vi är bättre vi, än de
Men kulturer ska man värna
Och du vet ju, såna därna
Som är konstiga som du
Vill vi inte ha här nu
Vår fattigdom är stor minsann
Kan inte hjälpa minsta grann
Så var nu snäll och stanna där
Vi ger till UNHCR
Finns de som kallar oss rasister
Men vi är blott nationalister
Helena Trotzenfeldt 