SD vs. V

Next TeeDet är inne att jämföra V och SD just nu. Sensmoralen ska vara att V är lika illa som SD, typ. Allt dumt man säger om SD ska helst även kletas på V, för att uppnå någon sorts rättvisa.

Jag tycker det är en bisarr jämförelse.

Det dummaste uttrycket i sammanhanget är ”kommunismen har dödat många fler än nazismen/fascismen, alltså är V värre än SD”.

Det där med dödandet är visserligen absolut sant, men helt irrelevant. Kommunismen har funnits världen över i enorma länder som Sovjet och Kina i över hundra år, medan nazismen funnits på en begränsad plats i något tiotal år, och fascismen några få platser till, och inte särskilt länge. Ska det vara någon vits med jämförelsen behöver man räkna i procent, per år och invånare. Men inte ens då hamnar man rätt, för det är inte de extrema varianterna de svenska partierna företräder. Partierna måste (be)dömas för sina program och företrädare idag, och inte för andras halmgubbedåd förra seklet.

Politikens innehåll

När det gäller sakpolitik är det egentligen så att jag och en vänsterpartist har extremt lite gemensamt. Av de frågor som ligger på Sveriges politiska bord idag är det nästan ingen där jag, eller Moderaterna som parti, landar på samma sida som V. Det gäller däremot inte SD. Det finns vissa sakfrågor där M och SD tycker ungefär lika, som till exempel kriminalpolitik och tidiga betyg. Detta är frågor där jag själv är ganska ljum. Fler poliser är bra, för polisen funkar inte idag. Gärna höjda straff om det hjälper, men inte av populism, dvs för att folk tycker det känns rätt, utan för att det verkligen visat sig ha en negativ effekt på brottsligheten. Och när det gäller betyg från fyran känner jag att det fästs på tok för stor betydelse från båda sidorna vid denna fråga. Det är varken oerhört viktigt eller total katastrof med tidiga betyg. Men rätt ska vara rätt. Det finns ett sakpolitiskt överlapp med SD, som saknas när det gäller V.

Värderingarna

När det gäller Vänsterpartiets värderingar är det knepigare. Jag vill under inga omständigheter leva i ett socialistiskt samhälle. För mig ligger den ultimata samhällsstrukturen i en mix, där vi har en god skola för alla, nästan-gratis sjukvård för alla och fungerande sociala försäkringar som motverkar fattigdom, ungefär som i Sverige idag, fast lägre skatter och högre fokus på att få människor till egen försörjning och att motverka slöseri. Jag vill under inga omständigheter se en extrem fördelningspolitik med skyhöga skatter och bidrag där staten är ägare av produktionsmedlen, utan anser att marknadsekonomi skapar de bäst fungerande samhällena. Individer ska ha makt över sina liv, och tjäna på att arbeta. Jag tycker också de vänsterpartister som förespråkar helt fri invandring med bibehållen välfärd borde tänka lite längre. Miljarder människor har det avsevärt sämre än vi. De kan inte alla bo här.

Men hur lite jag än håller med om deras vy av hur Sverige och världen borde utvecklas ser jag inget ont i människorna. De vill i regel ingen illa. De vill bara något helt annat än jag. Jag har flera vänner som röstar både V och FI, och som jag gillar högt och rent. Det finns ingen motsägelse mellan att tycka personerna är härliga och att inte vilja leva i den värld de drömmer om. Ingen av dessa personer fantiserar uppenbarligen om någon revolution där jag och andra borgare får halsen avskurna. De drömmer om avskaffade inkomstklyftor och massiva utjämningsprogram. De drömmer om pyttesmå dagisgrupper och massor av sylt på gamlas pannkakor och deras hjärtan blöder för fattiga och sjuka.

Jag vill inte påstå att samtliga vänsterpartister bara styrs av kärlek eller är raktigenom goda. En del är det. Andra kan absolut hata. Men då är det i regel människor med motsatta åsikter hatet riktas mot, även om det finns de som även hatar dem som har feta nackar och äger kapital.

När det gäller SD – både partiet, företrädarna och väljarna – är det helt annorlunda. Deras värderingar präglas av hat mot framförallt muslimer, och av en bisarr rangordning av människor baserad på etnicitet, som yttrar sig i misstro och rädsla mot medmänniskor. De kan gladeligen avsky en hel grupp människor, som till exempel ensamkommande, utan att se personerna i gruppen som individer. Vi kan kalla det rasism eller främlingsfientlighet, och det är en egenskap jag finner extremt motbjudande när jag väljer mina vänner. Därför umgås jag mig veterligt inte med någon sverigedemokrat.

Det intressanta är att sverigedemokrater faktiskt är socialister. Motsatsen till en nationalist är inte en kommunist. Många kommunistiska samhällen är eller var synnerligen nationalistiska med förföljelse av etniska folkgrupper. Motsatsen till en nationalist är en liberal. För även många sverigedemokrater drömmer om pyttesmå dagisgrupper och massor av sylt på gamlas pannkakor, men bara för vissa barn och gamla.

Det sakpolitiska överlappet mellan SD och V är avsevärt större än överlappet mellan M och V, som är i princip obefintligt.

Både SD och V vill se en stark stat och mindre makt till individer.

Både SD och V vill ta Sverige ut ur EU.

Detta leder oss in på den senaste sloganen från företrädare för mitt parti Moderaterna: ”Både V och SD har auktoritära rötter”.

Det är visserligen helt sant. Det är också sant att det finns revolutionära krafter i V, även om partiet inte står för dem. Det är sant att V länge befolkades av stalinister och maoister som hade ganska obehagliga planer för kapitalägare i Sverige. Men SDs främsta företrädare, inklusive Jimmie Åkesson, gick med i ett parti som ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den inhemska rasen vit.

Det stora problemet med just SDs rötter är inte att de är auktoritära utan att de är nazistiska. Det finns ingen anledning att tona ner etiketten bara för att de ska passa i samma mall som V. Och SD är i allt väsentligt nationalsocialister även idag, om man byter ut judar mot muslimer. Det mesta som framfördes av Hitler på trettiotalet sägs idag av företrädare för SD:

”… prevent the Jewish people from intruding themselves among all the other nations as elements of internal disruption, under the mask of honest world-citizens, and thus gaining power over these nations.”

 

Det sakpolitiska överlappet mellan M och SD är definitivt större än mellan M och V.

Men SD är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti.

evak

Samtal-med-SD-skalan

Det blir snabbt ett luftfäktande om vad man bör och inte bör göra med SD. Det är därför viktigt att konkretisera vad som avses med samarbete i riksdagen. Här står, för oss som starkt tar ställning mot SDs rasism, två värden mot varandra.

Partier behöver få igenom sin politik, och hindra förslag man är emot.

Idag görs det de facto på ett ganska opraktiskt sätt, genom att ingen ”får” prata med SD, men ändå behöver alla prata med SD, för de är, vare sig vi vill eller ej, vågmästare.

Å andra sidan bör de absolut inte normaliseras.

Detta är vad jag landat i:

Å ena sidan: Parlamentariskt arbete är ett hantverk, och för att komma framåt behöver man ibland, liksom i övriga livet, kavla upp ärmarna och snacka ihop sig med folk man inte gillar och inte har något gemensamt med. Vill man samma sak, och enda sättet är att stå på varandras axlar, är det ju ofta viktigare att få jobbet gjort än att gå hem tomhänt. Ofta nog räcker det med att diskutera i utskotten, men skulle man behöva fila på formuleringarna är det förstås bra om man inte behöver smyga med detta, utan kan göra det öppet.

Å andra sidan: SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Företrädarna har en övergripande agenda som går emot allt jag står för, även om vi råkar tycka lika i enstaka frågor. Därför bör de absolut hållas undan makt och inflytande.

Jag har nedan gjort en sorts lista, för att det ska bli lättare att diskutera. Frågan är inte ”samarbete” eller ”inte samarbete”, utan en skala. Själv har jag kommit fram till att 7 och 8 är så nära 5 och 6 att de lika gärna kan tolereras, men jag drar en gräns där. 9 och 10 är inte ok för mig. Det är en sak att politikutveckla själva eller inom Alliansen och sedan förankra förslagen med SD, men något helt annat att låta deras bisarra världsbild påverka moderat riksdagspolitik.

Min gräns går alltså mellan att jämka och förankra förslag där man redan har en tydlig ståndpunkt och att bolla och politikutveckla tillsammans.

Moderaternas partiledning har intressant nog såvitt jag sett aldrig använt ordet ”samarbete”. Man säger istället ”samtal”. Jag vet inte riktigt om det är värre eller bättre att använda ett ord som normalt är reserverat för formella möten mellan lärare, elever och föräldrar.

Ledningen har definitivt sagt nej till 11-13, men ingen vet säkert om 9 och 10 är OK. Det gör att alla drar sina egna slutsatser och argumenterar utifrån dem. Spännande nog är både SD-anhängarna och rödgröna för en gångs skull helt överens om att 9-10 är givna och 11-13 väntar runt hörnet. De är också ense om att sådana som jag är naiva.

Jag tycker mediahanteringen av utspelet har varit under all kritik, och självklart borde man ha haft ett ordentligt ”samtal” med allianskollegorna i förväg, så att frågetecken kunnat rätats ut. Det måste till ett ordentligt klargörande omedelbart för att få stopp på spekulationerna.

Och jag hoppas innerligt att det klargörandet innebär att 9-10 försvinner från bordet.

Idag OK för mig Vad M sagt
1 Hälsar inte. Låtsas att de är luft.
2 Lyssnar i utskotten, men gör tvärtemot, för det är viktigare att SD inte får sin vilja igenom än att mitt parti får det.
3 Hälsar, men stänger öronen när de pratar politik.
4 Ställer inga frågor i utskott och debatter, men anpassar sina förslag så att de går igenom.
5 Ställer frågor i utskotten och anpassar motioner så att de går igenom.
6 Tar ibland en fika för att fånga upp deras åsikter även utanför utskotten.
7 Tar med dem in i ett mötesrum och frågar vad de tycker, och ritar lite på whiteboarden så att man kan komma överens.
8 Kallar till möte någon gång emellanåt för att sondera terrängen och fila på förslag där det finns möjlighet att komma överens.
9 Håller regelbundna möten där man bollar idéer. ?
10 Inleder långtgående samarbeten runt övergripande frågor och skriver motioner ihop. ?
11 Budgetförhandlar.
12 Regeringsförhandlar.
13 Regerar ihop.

Låt SD behålla stigmat

escher

M.C. Escher

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”. Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare. När de gjort det har vi ett M som är kraftigt försvagat eftersom ”migrationskritiska” sympatisörer då glatt kan gå till SD utan att behöva hålla för näsan eller skämmas i sin sociala krets, medan sympatisörer i andra änden går till L eller C, och Alliansen kommer aldrig att kunna ta makten.

Hur ser då alternativet ut? Om Alliansen inte samarbetar med SD, hur ska vi då kunna regera?

Jag menar att Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S. Men i så fall får SD stå till svars inför sina exmoderata väljare, och det gagnar dem inte.

Sedan får Alliansen fortsätta regera enligt samma princip som gällt sedan 2010. Man diskuterar i utskotten, men inga formaliserade samarbeten sker.

Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det gör inte alternativen.

Vi var alla rasister

pippiVi som är femtio år idag växte upp som rasister.

Det är ett faktum. Det är ingen idé att neka.

Världen var rasistisk. Alla var rasister.

Pippi satt i sin soffa och gjorde sneda ögon och sa ”tjing tjong”, Pippis pappa var n*gerkung, och nej, det är inte i sig n-ordet som är problemet, utan bilden av de små hottentottarna i bastkjol som fick representera svarta människor. Tintin, Ture Sventon med flera framställde ickevita människor som antingen goda men smått löjeväckande eller också onda. Ickevita var aldrig bara vanligt folk. De var alltid en sorts lustig variant av människa: indianer i fjädrar, kineser i konhattar, afrikaner i bastkjolar, araber i lustiga små hattar.

Det var stereotypernas era.

Ord som ”zigenarnäste” och ”tattare” användes utan eftertanke, asiater kallades ”gula”, indianer kallades ”röda” och samtidigt fick vi barn påpekat för oss av skolan och media att ”n*grer är precis som vi”. Men klyschor som ”alla är lika mycket värda fast de har en annan färg på huden” funkar förstås på samma sätt som ”Kalle Svensson är inte en tjuv”. Om auktoriteter berättar vad någon INTE är blir man medvetet eller omedvetet misstänksam.

Vi sextiotalister stöptes alla i ungefär samma form, oavsett hur klarsynta våra föräldrar var. Vi växte alla upp i kölvattnet av Europas uppgörelse med andra världskrigets fasor och insikten om att det var inte bara i Tyskland judehatet grott. Det hade funnits överallt, i alla västländer. Världen hade gradvis börjat förstå att rasism var oacceptabelt, men man famlade efter mekanismer för att hantera den nya insikten. Fruktansvärda bilder från Vietnam kablades ut, Martin Luther King höll sitt tal och dödades några år senare men här hemma var det svårt att hitta någon som inte var pursvensk. Ickevit var i princip lika med ickesvensk.

Men 80-talet kom, vi blev vuxna, invandrare och adoptivbarn började komma till Sverige i allt högre utsträckning och vi blev mer medvetna om vårt eget beteende.

Grovt räknat kan vi sedan delas upp i två kategorier:

  1. Vi som gjort upp med vår uppväxt, tänkt till runt våra inre mekanismer, lyssnat, bottnat och arbetat med de fördomar vi oundvikligen hade. Vi som ansträngt oss för att slå sönder dem en efter en. Vi som öppnat våra ögon och öron, analyserat stereotyper, tagit in och bearbetat, förstått och kommit ut på andra sidan.
  2. De som tycker det var bättre när man kunde kalla en spade för en spade och som känner sig svikna av alla oss andra, som inte begriper hur mycket bättre det var förr. De sörjer den bortklippta dockan i Disneys julaftonfilm, de är arga över att glassen”Nogger Black” dragits tillbaka och anser Tintin i Kongo måste fortsätta läsas för barn.

Självklart finns en skala däremellan, men det finns ett enkelt lackmustest, och det är huruvida du lyckats sluta säga ”n*gerboll”. Har du inte det, eller om du visserligen slutat, men innerst inne tycker det är fånigt att ordet inte används längre, är du en tvåa, för då har du inte lyssnat och förstått. I alla fall inte tillräckligt.

Vi i Generation X är föräldrar till ”the millennials”. Och de har växt upp i en värld som är avsevärt mindre rasistisk än vår. N-ordet är utrangerat, stereotyper är borttagna från barnböcker och filmer, människor av annat ursprung finns runtomkring dem och pedagogisk personal som förskollärare, lärare och fritidspedagoger arbetar oavbrutet med fördomar på ett djupare och mer medvetet plan än 70-talets svepande ”alla är lika bra”.

Det som skiljer dessa barns uppväxt åt är vi som är deras föräldrar.
Och där finns en skillnad: vår uppväxt var liksom ”snällt” rasistisk. Vi fick sällan lära oss att tycka illa om människor av annat ursprung. Vi fick bara inte lära oss att respektera dem. Vi växte upp med ett ”vi-och-dem”-tänk, men vi avskydde ingen.

Men föräldrar av kategori två har under årens lopp utvecklat en så stor bitterhet mot både människor av annat ursprung och mot samhället som blivit alltför ”politiskt korrekt”, att deras barn växer upp med ett hat vi sextiotalister var nästan helt förskonade från. De får lära sig att se människor av annat ursprung som snyltare, våldtäktsmän, smutsiga, cyniska och ohederliga. De får lära sig att vi etniska svenskar är utsatta för en invasion av ickesvenskar och att vi måste värna oss för att de inte ska ta över vårt land. De får lära sig att de etniska svenskar som inte delar denna uppfattning antingen är ”naiva” eller ”landsförrädare”. De får lära sig att deras jämngamla är fiender.

Men ”det goda hatet” då? Finns inte det? Jo, självklart finns en uppgiven avsky även från dem som växt upp som ickerasister mot tvåornas barn. Deras avståndstagande mot de främlingsfientliga är ofta verbalt skoningslöst och ibland till och med fysiskt våldsamt. Även tolerans rymmer intolerans.

Där är vi nu. Det finns en grupp ”millenials” som är mer öppna, multikulturella, vidsynta och toleranta än någon annan generation någonsin, och så finns den andra gruppen, som hatar ”främlingar” minst lika mycket som nazisterna i 30-talets Tyskland.

Denna generation är förmodligen den mest splittrade någonsin. Så är det i Sverige, och så är det i de flesta västländer.

Och det är vårt fel.

Vi har stöpt våra barn i olika formar, och om tio-tjugo år ska de på något sätt samsas om att leda vårt samhälle. Och då sitter vi där, som maktlösa pensionärer, och undrar vad vi borde gjort annorlunda.

tweet2

tweet1

Bara en lort – om åsiktsförflyttning

hitlerI kölvattnet av de senaste debattartiklarna blev jag i ett kommentarsfält anklagad för att byta åsikt hela tiden.

När jag bad om ett exempel fick jag förstås inget.

Generellt kan sägas att en del har svårt för oss vars åsiktsuppsättning inte passar in i de extrema facken. När de inte kan placera en debattör kan det nog kännas som om hen ägnar sig åt åsiktsförflyttningar. Hur annars förklara att man ibland måste lägga den i vänsterfacket och ibland högerfacket. Ibland bland De Goda, ibland bland De Onda.

Din åsikt är uppbyggd av verkligheten såsom du känner till den och dina värderingar. Det där med ”såsom du känner till den” är viktigt.

Om du säger till mig att du är hungrig, så svarar jag att du borde äta en påse jordnötter. När du påpekar att du är allergisk tycker jag inte längre att du ska äta påsen ifråga. Mina värderingar har inte ändrats, verkligheten har inte ändrats för du var allergisk hela tiden, men min kunskap om din allergi har gjort det, och därför har jag bytt åsikt.

Ett bra sätt att undvika att framstå som en åsiktshoppjerka är ju att inte i onödan uttrycka sig i frågor man inte är insatt i, och när man ändå gör det omgärda det man skriver med ”såvitt jag förstått” eller ”jag har inte järnkoll, men jag har uppfattningen”. Då blir prestigeförlusten mindre när nya fakta framkommer. Och människor som litar på ditt omdöme slipper bli besvikna. Ett sådant exempel är för mig Palestinakonflikten. Jag har aldrig haft vare sig tid eller lust att sätta mig in i den i alla dess delar. Därför brukar jag avstå från att kommentera den, eller också formulerar jag mig på hög bubbelnivå.

Sedan har vi situationen där de fakta vi bygger vår åsikt på förändras. Egentligen borde man då inte prata om att byta åsikt, eftersom den förra åsikten var uppbyggd runt en annan situation. När förutsättningarna ändras är det inte bara legitimt utan en styrka att kunna anpassa sig.

Mitt mest påtagliga ”åsiktsbyte” handlar också om en förändrad situation, nämligen den så kallade ”flyktingkrisen”. Jag var tidigare för PUT för syrier. Det är jag inte längre. Jag var också mot att stänga gränserna när vi fortfarande kunde hantera situationen. Men när det väl skedde var jag för. Däremot tyckte jag då och jag tycker fortfarande att debatten var för kortsiktig och för skev.

Mina åsikter var beroende av antalet personer som flydde till Sverige och vår förmåga att ta hand om dem. När de blev så många att samhället bågnade satte jag mig ner och funderade ut en annan plan.

Mina värderingar, däremot, förändrar sig mycket långsamt om alls. När jag ser tillbaka på mina åsikter för trettio år sedan känner jag att det mesta av det jag är idag fanns på plats redan då. Skillnaden är nog att jag hade en förenklad bild av hur världen och människor fungerar. Med åren kommer djup och nyanser.

När jag diskuterar eller debatterar på nätet handlar det mycket om att korrigera faktafel. Min tanke är att den som bygger sin xenofobi, vilket det oftast är fråga om, på felaktig information kanske ändrar åsikt om jag berättar hur det är, eller åtminstone ifrågasätter huruvida det hen tror sig veta verkligen stämmer.

Nu har ju detta, trots tiotusentals kommentarer, i princip aldrig inträffat. Det har hänt att folk erkänner sig ha haft fel, men de byter inte åsikt för det.

Så varför fortsätta?

Jo, för andra läser.

Jo, för att den som hårdnackat hävdar att muslimer våldtar stup i kvarten eller vad det nu kan handla om, kanske formulerar sig lite försiktigare nästa gång. Eller inte alls. Jag måste någonstans tro att människor tar intryck.

Jo, för att om jag INTE sätter ner en fot när hela folkgrupper hatas och trakasseras är jag ju lika feg som de tyskar som teg när judarna först hatades, sedan trakasserades och till slut utrotades.

Om det fanns ett ögonblick då mina värderingar skapades var det när jag var tolv år och läste Anne Frank, och lite senare när jag såg filmen The Wave. Jag lovade mig själv då att jag alltid ska vara den som tänker själv, och att om min generation börjar hata en folkgrupp på samma sätt som nazisterna hatade judarna skulle jag känna igen det. Och jag skulle stå upp mot dem, vad det än kostar. Jag skulle våga vara jobbig.

Jag är förstås inte enbart ädel. Ibland är jag småaktig, högtravande, sur och snäsig och onödigt ilsk. Ibland fortsätter jag tramsiga diskussioner jag borde givit upp för länge sedan. Ibland är jag inte stolt över mig själv.

Men min självbild har sedan tidiga tonår hängt ihop med att jag tar denna strid och uppfyller löftet jag gav barnet jag var en gång.

För om jag inte gör det är jag ingen människa utan bara en liten lort.

M rusar, SD rasar

2080547020Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.

Att regera med SD

Vågmästare med maktSedan SVT genomförde sin undersökning bland ”ledande moderater” har det varit nervöst från många håll, fullt begripligt.

SD agerar lite som slemmiga creepet som tigger och ber om bara en enda date – man ska vara så duktig och inte ha några förväntningar alls, bara prata lite och sedan får vi se vad det leder till, så snälla bara en gång, ge mig en chans, jag är inte nazist längre utan jättenormal, jag ska inte kladda alls, bara prata.

Som moderat engagerad mot främlingsfientlighet får jag i dessa dagar många frågor på nätet. Vänner till vänster pingar in mig i diskussioner, och ber vänligt att jag ska förklara vad vi håller på med. Nyheter24 påstår rakt ut i sin rubrik att ledande moderater vill regera med SD, vilket förstås är helt fel.

För det finns ingen egentlig nyhet i det som skrivs. Det är en semantisk problematik som härör ur en sammanblandning av olika begrepp, och möjligen ur att en del av de ”ledande moderater” som fått frågan inte tänkt tillräckligt långt, vad vet jag.

SVT skriver själva: ”Av frågorna som har ställts framgår inte huruvida det finns en majoritet för eller mot att Alliansen skulle regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, eller endast med passivt stöd där Alliansen lägger fram sin politik med förhoppning om stöd från SD.”

Observera: ”det framgår inte”. Vi vet alltså inte hur de tänkt som svarat.

Problemet är just ordet ”samarbete” och dess betydelse.

Metod 1: Först har vi de som förordar att Alliansen ska ”ta makten” genom att lägga en budget. Detta är fullt möjligt utan att så mycket som att nicka till en SD-representant i korridoren. Man lägger en gemensam höstbudget, sedan inväntar man omröstningen, och förmodligen får denna budget då SDs röster. Då behöver statsministern för skams skull antingen utlysa extraval eller också gå till talmannen och kasta in handduken. Denna metod innebär inte att SD får mer makt, förutom en dag i solen, där man i princip väljer vilket alternativ som ska regera.

a) Ny regering utan extraval: Fördelen ur borgerligt perspektiv är att man står där med ansvaret men ingen makt, eftersom de enda två partier man kan samarbeta med för att få igenom beslut utanför budgeten är S och SD. MP och V har inte tillräckligt många mandat, såvida man lyckas komma överens med båda. Det blir alltså en extremt svag och bakbunden regering, som dessutom riskerar att åka ut 2017 på samma sätt man själva kom in. Taktiskt kan det vara bättre att gnälla i opposition än förlora röster på impopulärt regerande.

b) Det blir extraval. Det blir dyrt – för Sveriges statskassa och för alla partier. Och frågan är om det blir bättre sett ur Alliansperspektiv. Det enda parti som gått framåt mer än marginellt är SD. Så utgången är förmodligen att ja, man kan regera, men till vilket pris och hur länge?

Metod 2 är att man förutom att fälla regeringen enligt ovan samarbetar i frågor ”där man tycker lika”. Personligen vill jag inte detta alls. Frågor ”där man tycker lika” tenderar att bli frågor ”där man tycker ungefär lika” och sedan förhandlingar, och rätt vad det är har SD satt sin prägel på svensk invandringspolitik. Det blir som att gå på daten med slemmiga creepet för att ”han kan ju vara trevlig att prata med”. Efter några glas vin sitter du där och önskar du slapp honom. SD är inget borgerligt parti – det tillstår de till och med själva. De ligger i vissa avseenden ekonomiskpolitiskt till vänster om S. Det går inte att bedriva seriös borgerlig politik med dem som samarbetspartner, och vad är det då för vits med att regera?

Metod 3 är det där med att regera ihop med SD, och det har ingen ”ledande moderat” någonsin föreslagit, möjligen med undantag av Finn Bengtsson, jag har inte kollat. Det finns alltså ingen som vill det, och inte ens SD begär det. Jag begriper inte varför så många fått för sig att det är det som står på spel. Alliansen har ingen som helst anledning att gifta sig med slemmiga creepet, och solka sitt namn och förlora massor av, kanske merparten, väljare, såsom undertecknad, som aldrig kommer att medverka till att SD kommer i regeringsställning.

För oss som gillar att resonera runt matematiken i detta finns dock en intressant poäng. Det finns bara en enda skillnad mellan att regera som största block och att regera som det mindre blocket, och det är i läget där SD lägger ner sina röster, vilket såvitt jag förstått i princip aldrig sker ändå. Så egentligen borde man inte behöva vara störst för att regera. Det är fullt möjligt att göra det enligt samma princip som gällt de sista snart sex åren: SD är med i utskotten, man diskuterar där, man tar förluster där det behövs men inget samarbete utanför utskottsrummen försiggår. Så lägger man sina budgetar och hoppas på stöd. Får man det inte avgår man.

Själv vill jag inte det. Jag delar Anna Kinberg Batras uppfattning att det är bättre att regera när det finns ett någorlunda tydligt mandat för en Alliansregering, och jag ser dessutom faran med ett potentiellt extraval som resulterar i ett onödigt förstärkt SD och kanske även i att KD åker ur Riksdagen. Dessutom är man oense med Centern runt migrationspolitiken, och det skulle kosta prestige i alla ändar att sy ihop ett gemensamt regeringsförslag i dagsläget. Bättre driva aktiv oppositionspolitik, ta hem de segrar i Riksdagen man kan, och satsa på ett bättre väljarunderlag 2018.

Jag tror ärligt talat att S och MP skulle bli tämligen lättade om Alliansen la en gemensam budget. De skulle slippa krisen och trasslet med att komma överens, kunna växa sig starka i opposition utan impopulära beslut och sedan kunna peka både på regeringsoförmåga och bristande löftesuppfyllnad (för jo, DÖ var trots allt ett löfte) hos Alliansen i valet år 2018.

Varför skulle Alliansen bjuda på det?

Tycka som Hitler

ÅsiktsöverlappDetta är ett erkännande. Jag delar Hitlers åsikt att hundar är fantastiskt trevliga djur. Liksom Hitler kan jag knappt tänka mig ett liv utan hund.

Alltså måste jag vara nazist.

Eller hur?

Guilt by åsiktsöverlapp är en sån där tjatig, retorisk dumhet som jag, liksom många andra, råkar på titt som tätt. Jag har stört mig så länge på detta otyg att här kommer nu en gång för alla ett inlägg i frågan, så kan jag och övriga som vill spara det och hänvisa till det i fortsättningen, när någon gör så.

  1. Att jag skriver om främlingsfientlighet betyder inte att jag stöttar dem som vill slå sverigedemokrater. Inte heller betyder det att jag är extremvänster eller att jag vill sätta män i koncentrationsläger.
  2. Sverigedemokrater idag är oftast inte nazister. Längre. De vill i regel inte döda människor av annan hudfärg eller etnicitet.
  3. Den som röstar på Vänsterpartiet är inte ansvarig för vare sig Maos eller Stalins gärningar. Kommunismen, lika lite som andra -ismer, har inte dödat människor. Däremot har vissa kommunister gjort det. Inget tyder på att Jonas Sjöstedt vill avskaffa demokratin eller mörda folk. Han har tagit avstånd genom att sluta kalla sig kommunist. Så ge honom och andra vänsterpartister ett break.
  4. Muslimer överlag är inte ansvariga för ISIS, elfte september eller annan extremism, lika lite som kristna är ansvariga för Breivik.

Varje åsikt måste stå på egna ben, och vägas och värderas individuellt.

Hur kan det inte vara självklart?

Söndra före nyval

11586819873_49d0e55dbe_oNär Alliansen vann år 2006 var jag inne i en ganska intensiv period av bloggande på Aftonbladets blogg. Den liknade på många sätt Facebook – det var diskussioner och vänskapsband – och ovänskapsband. Mycket tjafs, av och till.

De flesta som bloggade var av någon anledning vänster, som jag minns det, och när S förlorade makten för första gången på 15 år blev det liksom kaos, och två ord formulerades om och om igen: ”nyval” och ”avgå”.

Det var lite bisarrt. Alliansen hade egen majoritet då, men ändå tyckte en stor andel människor att de på något sätt inte hade rätt att regera, utan att de liksom hade stulit regeringsmakten från den legitime ägaren. Som jag ser det var det ett sorgearbete som pågick, mer än något annat. Och det fanns förstås också en rädsla över vad som komma skulle.

Sedan kom ju de där första ministeravgångarna – ni vet, barnflicka, obetald TV-licens och pussande med journalister på krogen. Och varje gång var det en hoper som ropade ”nyval”! Så där höll det på en bit in i 2007.

Riktigt lika intensivt som den gången är det inte nu – de trogna Alliansväljarna är trots allt inte så  vana vid att ”deras” partier regerar, utan det har varit mer av en bonus än rutin dessa åtta år, och därmed klarar man återgången till en S-regering bättre. Men även nu hörs spridda rop. Och med viss rätt denna gång. SD + Alliansen är större. Borde inte det räknas? Det parlamentariska läget är osäkert. Vore det inte bättre att fråga väljarna en gång till? De kanske har ändrat sig nu?

Även enstaka rödgröna väljare är inne på samma spår.

Men ett nyval, eller extraval som det egentligen heter, i detta läget är ungefär som att säga ”är du riktigt säker på att du vill rösta som sist?”. Jag tror många ser framför sig att just deras alternativ nu ska framgå som mycket bättre än det gjorde 14 september, men jag tror de tänker fel.

Rödgröna väljare kommer att bli än mer övertygade om att de måste ge sina partier ett starkt mandat.

Alliansväljare kommer att vara än mer säkra på att bara Alliansen klarar att styra Sverige, trots Reinfeldts och Borgs avgång.

Och SDs väljare – de kommer inte att plötsligt inse att ”attans! Jag slängde ju bort min röst!”, även om vi andra tycker de borde känna på det viset.

För jo. De flesta av oss andra skulle nog tänkt så – att en röst på SD är en röst på parlamentariskt kaos. Men det gör inte de. De tycker att deras röst var ett superbra sätt att ge en riktig spark i baken till etablissemanget.

Det finns bara ett sätt som SD kan minska på, och det är internt missnöje. Det ser vi inte nu, men det kommer att komma när vi andra slutar fösa ihop dem genom att hela tiden attackera dem, och de istället får tid att gå varandra på nerverna.

För vi som följer dem vet att det är oerhört olika människogrupper som nu ska samsas under samma hatt.

Just nu pågår ett chicken race mellan Löfvén och Alliansen om vem som samarbetar med dem först.

Jag tror det är lite synd.

Bättre att de får börja bekänna färg i frågor som inte har med invandring att göra. Det finns många att välja mellan:

Restaurangmomsen, RUT, skolvalet, … .

I varje fråga ovan är deras väljare splittrade.

Det enda de mycket olika grupperna av fd skånemoderater av den missunnsamma sorten, gråsossar av den bittrare sorten, bekymrade mammor som glorifierar Jimmie, pensionärer som känner sig snuvade, exnazister och en stor mängd muslimhatande invandrare har gemensamt är att de vill minska invandringen.

Allt utöver det klyver dem.

När de nötts ner av en vardag – då först är det läge att testa ett fräscht nyval. Möjligen.

Sverigedemokratisk flyktingpolitik

PrästkrageDu blev torterad, säger du
Finns de som lider mer just nu
Dessa kan vi inte nå
Därför måste du förstå
Att du få inte komma in
Du har det bra ju, så försvinn

Ditt hus är bombat av soldater
Och allt du äger är en krater
Att fly till Sverige blev din lott
Men vi har budgetunderskott
Vad vill du vi ska göra, säg?
För vi kan inte hjälpa dig

Din mor blev dödad och din son
Riskerar att bli tagen från
Ditt hem och bli indoktrinerad
Sen skickas att bli massakrerad
Du vill ju fly men gå ej på de’
Stanna i ditt närområde

Hudfärg är en sån chimär
Vi är inte som de där
Nazisterna i SvP
Vi är bättre vi, än de
Men kulturer ska man värna
Och du vet ju, såna därna
Som är konstiga som du
Vill vi inte ha här nu

Vår fattigdom är stor minsann
Kan inte hjälpa minsta grann
Så var nu snäll och stanna där
Vi ger till UNHCR
Finns de som kallar oss rasister
Men vi är blott nationalister