Dolt ansikte, dolda motiv

Slöjor, burkor, niqaber är ett hett topic i valrörelsen.

Lite obehagligt, eftersom diskussionen gärna hålls kokande av nationalister, ofta med utgångspunkten att vi svenskar ska besparas åsynen av sådana icke-ursvenska fenomen.

Det är alltid klurigt när olika rättigheter ställs mot varandra – rätten att vara klädd som man vill mot kvinnors rätt till frihet. Särskilt knepigt blir det när ansiktet döljs hos den som vill använda sig av samhällets funktioner, såsom skolor. Har vi rätt att kräva att få se våra elever eller lärare?

Björklund vill lagstifta om att skolor ska ha rätt att förbjuda slöja som döljer ansiktet. Rätt eller fel – det är ett märkligt starkt utspel, med tanke på hur sällsynt fenomenet är, och hur stort mediautrymme frågan får. Jag vill inte säga att Björklund är populistisk, för egentligen är det ett helt ok förslag – men när det blåses upp så här precis före ett val, där Sverigedemokraterna seglar med främlingsfientlig vind i seglen, känns det nära ett försök att ta del av denna pust. Obehagligt, som sagt.

Vårt samhälle bygger på att man kan se varandra i ögonen, heter det. Mja. Ögonen täcks ytterst sällan i Sverige, eftersom vår afghanska befolkning är i stort sett obefintlig. Bättre att säga att man ska kunna se vem man pratar med.

Det råder också en allmänt utbredd uppfattning om att det är inskränkta, svartsjuka män som låser in sina fruar i dylika klädnader för att de inte ska kunna vara otrogna, och för att hindra dem från att även i övrigt ta för sig av samhället. Såvitt jag förstått stämmer detta rätt dåligt. Såvitt jag förstått är det antingen så att kvinnorna själva vill bära slöja – av religiösa skäl eller av vana – eller också är det äldre, kvinnliga släktingar – egna eller ingifta – som sätter upp denna förväntan. Så är i alla fall fallet i många nordafrikanska arabländer, råkar jag veta.

Huruvida detta också är fallet när det gäller slöjbärande muslimer i Sverige vet jag inte säkert, och frågan är om någon vet det. Det verkar finnas mycket lite forskning i frågan.

Men oavsett varför: När flera rättigheter ställs mot varandra måste vi förstås bestämma vilken som är viktigast, och sedan blir resten ganska enkelt. För mig är det självklart att vi ska värna barn, men låta vuxna vara som de vill, så långt det inte stör eller förstör för andra.

Därur följer:

  • Totalt slöjförbud för grundskolebarn. Att tjejer, som V hävdar, då kommer att hållas hemma istället är fullt möjligt, men då får Socialtjänsten gripa in. Vi har skolplikt, och vi kan inte dalta när det gäller barns väl och ve. Det kan inte anses förenligt med ett barns bästa att inte få visa håret – och det gäller även om tösen hävdar att hon bestämt själv. Samma sak gäller gympa och simundervisning. Ingen särbehandling pga föräldrarnas religion eller tradition.
  • Från och med gymnasiet bestämmer däremot var och en själv hur den ska gå klädd.
  • Precis som Björklund anser jag dock att den som väljer att dölja ansiktet samtidigt frånsäger sig rätten att hävda diskriminering. Skolor och arbetsplatser har rätt att kräva att ansiktet på den som undervisas eller som arbetar syns. Det innebär också att den som döljer ansiktet inte heller kan anses berättigad till A-kassa, eftersom den gjort sig själv oanställningsbar.
  • Däremot ska man självklart få vistas på gator och torg och i affärer samt söka vård med mera med dolt ansikte.

Så svårt, men samtidigt så enkelt.

Eller hur?

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN

Var är manualen?

I begynnelsen skapade Gud världen. Han ägnade sedan några vardagar åt att pyssla ihop berg och hav, fiskar och landdjur och så småningom slog han på stort och skapade sitt mästerverk: en karl!

Sedan tog han ett revben, fast jag föredrar Linas version under husförhöret, där det var ett rivjärn, och så pysslade han lite till, och vips fanns där en kvinna. En kompis till Adam, så han skulle slippa känna sig ensam. Kompis var kanske lite fel uttryck, men hon blev hursomhelst till för Adam, inte för att fylla något eget syfte.

Sedan tog Gud helg och sov sig igenom söndagen. Innan han bestämde sig för att ta rast borde han kanske skrivit någon form av manual, med syfte och målsättning i. Han glömde så att säga dokumentationen, men kompenserade det genom att ge den i stenform till Moses lite senare, men precis som dagens systemutvecklare hellre hackar kod än skriver worddokument var den en torftig passus med bara tio regler: ”gör si men inte så”. Fortfarande inget syfte och ingen målsättning.

En miss? Eller avsiktligt?

Krucifixförbud och sol på blå himmel

 “A common mistake that people make when trying to design something completely foolproof is to underestimate the ingenuity of complete fools.”
— Douglas Adams

Det är alltid lika spännande att läsa kommentarer – man förundras över hur långt folk kan gå i sin förmåga att inte fatta poängen.

Krucifixförbud hotar den svenska flaggan, skriver Expressen.

Detta ärende har blivit känt som ”The Crucifix Rage”, med hot från alla håll.

En finsk, ateistisk kvinna som bor i Italien gillar inte krucifix i skolorna, och har fått Europadomstolen att köpa hennes argument och förbjuda dessa.

Här har vi det klassiska ”två rättigheter står emot varandra”-problemet. Kvinnans rätt att låta sitt barn växa upp utan religion. Italienarnas rätt att manifestera en religion som är djupt integrerad i den italienska kulturen.

Det är inget lätt fall – båda parterna har sina poänger. Men kvinnan vann, och krucifixen ska väck.

Enligt Expressen – har inte lyckats hitta någon annan länk till detta påstående – har en grupp Harvardprofessorer nu hårdragit denna dom in absurdum och påstått att en rad flaggor med samma argument likaledes ska väck – däribland vår. Och jag som alltid trott att den symboliserade en sol på blå himmel – men nej, det är tydligen Jesus det också.

Syftet med deras inlägg, även om jag inte läst det i första hand, borde rimligtvis vara att visa på det orimliga i domen – inte att på allvar avskaffa hälften av alla Europeiska flaggor.

Men kommentatorerna lyckas fullkomligt missa detta i sin iver att vara upprörda.

De EU-kritiska skriver upprört om EU som ska förbjuda flaggor.

Och så har vi gruppen främlingsfientliga som – naturligtvis – hittar en muslimsk komplott bakom alltihop.

Vilket skulle bevisas.

Blasphemy – the joke’s on us

”Are you a Christian?” I was asked by a colleague over lunch in Shanghai last week.

”Eh eh well…”

That’s the million dollar question. For someone raised a Christian, still beleiving in God as a Force of Good and a great listener (at least I hope so), but nowadays having serious doubts about Mary’s virginity, God’s omnipotence and almightiness, and a heaven where you have dinner with angels assuming you’ve been sufficiently good and said your prayers, this is not an easy one to answer.

Neither is the one about Islamic jokes.

There’s now a huge debate regarding what should be named ”The right to commit blasphemy”, though no one uses that term.

Christianity has been joked about for ages – Life of Brian, Dave Allen, numerous others have emptied all jokes that could possibly be made about Jesus as a person, angels on clouds, demons with red tails and what not. We have become adjusted to ”blasphemic” jokes and statements – and very few care, even though this of course varies between countries. There is a limit to what is allowed, see Piss Christ. We Westerners typically agree censorship by religion is not OK.

Hence, the Right to ”Commit Blasphemy” is simple in a sense.

Defamation is a criminal offence only if committed between humans. No God is human. Hence, insulting a God is OK. This means you can say and write anything about any God, and it’s OK according to the law.

One problem is obviously that to a lot of people, their God is in fact in a sense a person that is able to be offended. This God person will judge those that don’t fight to protect his name and reputation, and will reward those that do. Hence, every joke is a call for arms – sometimes literarily.

Another problem is that a lot of racists now have discovered this right to make fun of Islam as a means to bully Arabics and Africans and get away with it.

So should offenses against the Islamic God be allowed?

Yes. The Freedom of Speech is far more precious than the offended feelings of Muslims or others. Undoubtably. And I am completely convinced that whoever God is, she has better things to worry about than to be offended just because someone cracks a joke. Dave Allen once said something like: ”I believe God has a sense of humour – otherwise I’m in serious trouble.”

Still, we Westerners should ask ourselves why it is so much fun to hurt the feelings of those that do believe their God cares. Then we should commit one similar act of blasphemy against the Christian God for each against the Islamic God, and ask ourselves: was this really funny, useful, or to the point (whichever the purpose was)? If it was, then so be it.

Imho, that’s the only way the act can be justified. If it is not reversible, it is just bullying.

Links: AB, AB, SvD, SvD, SvD