Sverigedemokratisk flyktingpolitik

PrästkrageDu blev torterad, säger du
Finns de som lider mer just nu
Dessa kan vi inte nå
Därför måste du förstå
Att du få inte komma in
Du har det bra ju, så försvinn

Ditt hus är bombat av soldater
Och allt du äger är en krater
Att fly till Sverige blev din lott
Men vi har budgetunderskott
Vad vill du vi ska göra, säg?
För vi kan inte hjälpa dig

Din mor blev dödad och din son
Riskerar att bli tagen från
Ditt hem och bli indoktrinerad
Sen skickas att bli massakrerad
Du vill ju fly men gå ej på de’
Stanna i ditt närområde

Hudfärg är en sån chimär
Vi är inte som de där
Nazisterna i SvP
Vi är bättre vi, än de
Men kulturer ska man värna
Och du vet ju, såna därna
Som är konstiga som du
Vill vi inte ha här nu

Vår fattigdom är stor minsann
Kan inte hjälpa minsta grann
Så var nu snäll och stanna där
Vi ger till UNHCR
Finns de som kallar oss rasister
Men vi är blott nationalister

Vad tycker SD om SvP?

PrästkrageHur ställer sig SD-anhängare till SvP? Åkesson tar ju avstånd utåt, men hur är det med anhängarna?

Den frågan får jag lite nu och då.

Mycket grovt räknat skulle jag säga:

  • Hälften tycker hjärtligt illa om SvP, och lägger en del möda på att skriva om det. Det märks att de tänker mycket på SvP, och mår dåligt av att buntas samman med dem.
  • Hälften ligger däremot ganska nära SvP. De vill se ett tätare samarbete, och delar ofta inlägg från SvP-webbtidningar, såsom nationell.nu, Exponerat, Nordfront och framför allt Fria Tider.

Det här leder till en del tjafs. ”Jag tar bort alla som har vänner som är SvP” säger en. ”Varför ska man lägga sig i vad folk tycker?” undrar en annan.

Det går två stora skiljelinjer mellan SD och SvP.

Den ena är att SvP är verkliga rasister, dvs de anser att inte bara invandrare utan även adoptivbarn och barn med en utomeuropeisk förälder ska lämna landet. En del sverigedemokrater tycker också så, men de flesta brukar tycka att ”den som sköter sig” bör få stanna, bara inga nya utomeuropéer kommer hit. Så sammanfattningsvis kan sägas att antingen tycker sverigedemokraten att SvP egentligen har rätt, men att man inte behöver gå så långt som de (dvs de är en ljusare nyans av SvP), eller också tycker de att hela rastänket är fel (ungefär som vi andra gör).

Betyder det då att bara hälften av sverigedemokraterna är verkliga rasister? Nej, inte egentligen. För det finns en hel del bland dem som säger sig inte vara rasister som egentligen är det, utan att veta om det. Det sipprar ur dem, indirekt. Men det finns absolut en hel del som inte är rasister också. Kanske 10-20 %. De tar debatten med de andra där de kommer åt, eller bläddrar förbi. Det är därför jag är emot att kalla alla sverigedemokrater rasister – det är helt enkelt inte sant.

Den andra skiljelinjen är synen på Palestina-konflikten. SD är synnerligen pro Israel, med åtskilliga judar bland sina anhängare. Där finns också en hel del kristna fundamentalister, som ser judar som guds utvalda folk, och därför också är pro Israel. SvP är däremot verkliga judehatare. Medan SD istället hatar muslimer bortom alla gränser är SvP betydligt mer neutrala. Ibland är de till och med mer positiva till muslimer än till israeler.

För oss andra är detta frågor som är helt absurda att diskutera, eftersom vi anser att alla människor har rätt att existera, att individer ska bedömas utifrån sina egenskaper och inte sin folkgrupp, och att Israelkonflikten är komplicerad, men för nationalister är allt filosoferande runt ursprungsfrågor enormt centralt. Antingen har Israel helt rätt (SD) eller helt fel (SvP). Finns inga gråzoner.

Jag listade Israelfrågan högt när jag skrev om Frågorna som splittrar SD.

Det är ändå bra för SD att SvP finns. De fångar upp de extrema nationalisterna, så att SD kan fortsätta polera på sitt yttre. I valet får de flesta av deras röster ändå, eftersom nationalister röstar taktiskt liksom vi andra.

Jag är rätt övertygad om att Åkesson talar sanning när han säger att han aldrig själv skulle samarbeta med Stefan Jacobsson. Men vem kan vara säker på hur SD styrs om fyra år? Den som är aktiv i SD har ett stort antal kamrater som inte har några problem med ett parti som vill att alla som inte har rent och oblandat vikingablod i sina ådror ska tvingas lämna landet.


 Jag baserar dessa påståenden på mitt eget botaniserande bland SD och SvP i sociala medier. Vad sverigedemokrater som inte är aktiva på nätet tycker vet jag inte. Inte heller har jag några länkar att redovisa.

Norra Rhône

 

Cave de Tain L'Hermitage

Cave de Tain L’Hermitage

Vi har egentligen varit främst i Södra Rhône, och mest åkt igenom Norra Rhône, men efter en spännande provning med Munskänkarna förra året kändes detta års resa som ett bra tillfälle att upptäcka de norra delarna. Vi bor i staden Privas, sydväst om Valence. Privas var under ett drygt sekel fäste för huguenote:erna, och genomled 1629 som straff en svår belägring, när Louis XIII och Cardinal Richelieu fått nog. Jag läste om detta i morse. Lustigt nog lyssnade vi i bilen igår på samma religionskrig från Gustav II Adolfs perspektiv i Herman Lindqvists Historien om Sverige.

Det gick hursomhelst inte värst bra för Privas. Alla flydde, dödades eller blev galärslavar. Jag kan bara konstatera att det är märkligt vilken vikt vi människor envisas med att fästa vid våra medmänniskors val av tro, och det är tragiskt hur tro alltid använts som maktmedel.

Vi älskar Hermitage och billigare kusinen Croze-Hermitage, med legenden om korsriddaren som djupt ångerfull blev eremit och odlade vin, så vi åkte till turistbyrån i Valence och fick lite tips. Vi hamnade så småningom i Cave de Tain L’Hermitage, som är en stor tillverkare av viner från hela regionen. Man vet ju aldrig riktigt vad man har att vänta sig när man kliver in genom dörren till en vintillverkare, och i detta fall blev vi lite besvikna. Butiken var rätt liten, och vintillverkningen fick beskådas genom en fönsterruta, som gjorde fotografering omöjlig. Vid två prydliga diskbänkar stod två, ibland en, sommelier och höll i provningarna. Runt dem trängdes ett tio-femtontal provsmakare. Det blev inte många ord bytta. Däremot var vinerna desto bättre, och enormt prisvärda.

Alla var sådär bäriga och peppriga som syrah från dessa områden brukar vara, och de dyrare hade fler toner, trevlig struktur, uppmjukad av vanilj från faten. Vi köpte rätt många kartonger av blandad kvalitet. Det mesta rött, men två dunkar marsanne slank med, och så fick vi en flaska vitt. Ska studera den närmare senare.

Förr satt jag ju som alla andra med kartor och hittade vägar att åka på. Nu har vi överlåtit sysslan till GPSen. Ibland blir det fel. Det blev det idag. Vi hamnade inte alls i den närliggande by jag siktat på, utan på betalvägen A7 utan möjlighet att vända, på väg norrut mot Lyon.

PrislistaVi åkte därför till en liten caveau i en by vid namn Saint-Pierre-de-Boeuf, som drevs av en tillverkare vid namn Alain Paret. Domänen var nu inne på andra generationen, vilket är exceptionellt kort tid, men de två vinerna vi hann prova innan stängning var också prisvärda. Det första, som var ett St Joseph, hade allt man kan vänta av bär, struktur och peppartoner, medan det andra, som var ett bordsvin, var lite bråkigare, men ändå med alla smaker framträdande. Vi köpte en kartong av varje. Det billigare, som kostade 5:80, kan vi använda till stark grillmat.

Om jag ska välja en favoritdruva bland de blå blir det faktiskt syrah. Den har verkligen allt, och den blir sällan besk eller obehaglig på annat sätt. Merlot ligger också bra till, men syrah vinner. I slutet av resan ska vi dock till Valpolicella för andra gången, och där väntar amarone. Jag kanske ändrar mig vid det laget.

Beaujolais

Vinprovning hos Duboeuf.

Vinprovning hos Duboeuf.

Rakt igenom Beaujolais-distriktet har vi åkt idag. Vi började på turistbyrån i La Chapelle-de-Guinchay. Den var trevligt ordnad med butik och pratglad madame. Hon rekommenderade oss att åka till Hameau Duboeuf, några kilometer därifrån, där ägarna till vingården byggt ett stort museum, med filmvisning, fullstorleksdockor och lekar för barnen. Besöket avslutades med en provning i gammal miljö.

Sommelieren pratade engelska, men han sa mycket mer till de fransktalande gästerna noterade vi, så vi gjorde som vi brukar: Jag pratar franska och översätter till Micke efteråt – för att locka fram mer fakta och fler anekdoter.

Beaujolais har 12 AOC:er. Av dem är tio cru:er, och sedan finns Beaujolais och Beaujolais-villages. Sju av cru:erna är byar, och de övriga tre är sammanslagningar av flera byar. De enda druvor som är tillåtna är gamay för rött och chardonnay för vitt.

Duboeuf tillverkar runt 30-35 miljoner flaskor om året.

Vi började med en chardonnay. Den smakade smör och lite grape. Mycket trevlig.

Efter det fortsatte vi med en röd från appellationen Juliénas. Den var blommig och fruktig, med toner av körsbär. Appellationen Moulin-à-vent – väderkvarn – var rundare och snällare, med fler smaker och en smula strävhet. Vi köpte ett par kartonger om sex i butiken som följde, och även en rosé på dunk.

Det regnade ganska rejält, så vi avstod ett besök på gården, och åkte vidare. Vi följde deras Route de vin, och hamnade i en by vid namn Fleurie – en av appellationerna – och där fanns det gott om vingårdar. Vi valde helt enkelt den trevligaste skylten, och hamnade hos Madame Lardy.

Vintillverkarparet Lardy är på fädernet tredje generationen. Deras son kommer att bli fjärde. De tillverkar 70 000 000 flaskor om året, med vinodlingar i flera appellationer. Vi provade fyra sorter:

Beaujolais-village var deras vita. De har ökat tillverkningen av vitt, för den börjar bli populär, ju mer känd den blir, den vita beaujolaisen. Den var blommig och smörig som en typisk chardonnay, men också rätt fräsch med en trevlig syra. Prisvärd för 7:40.

Det röda från appellationen Fleurie var bärigt, med inslag av hallon, svarta vinbär och lakrits. Deras Moulin-à-vent var mer tanninrik på grund av jorden, förklarade hon, för medan Fleurie är sandigt och stenigt är det mer jord i de andra distrikten. Päron och plommon föreslog hon, och vi höll med. Slutligen testade vi Morgon, odlad på vulkanjord. Den var ännu mer tanninrik, och nästan som en Bourgogne.

Jag förklarade hur jag kämpat för att förstå hur vinregionen och appellationerna i området hängde ihop när jag läste inför skrivandet av Upptäcka franska vingårdar.

”Stämmer det att Beaujolais är en del av Bourgogne?”, frågade jag.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

”Ja, det stämmer”, sa hon. ”Det är enormt compliqué, och det ska ändra sig snart. Men om vi skulle vilja får vi kalla våra viner för Appellation Bourgogne Contrôlée.” Hon skrattade lite och la till: ”Jag hade en fransman här. Han visste inte det. Så när jag sa att Beaujolais är en del av Bourgogne blev han så upprörd att han gick.”

Vi gick ut och tittade på ekfaten – för de har även en ekad sort, som vi hade hoppat över – och sedan på resten av utrustningen. Där fanns också ett kök.

”Vi behöver det vid plockningen”, förklarade hon. I Beaujolais får man bara plocka för hand. Maskiner är förbjudna, eftersom de inte får med hela druvan. ”Det bor 40 personer här under två veckor. De sover i sovrum däruppe”, sa hon och pekade mot andra våningen.

”Vilka är det som plockar?”, frågade jag. ”Är det studenter?”

”Nej, mest polacker. Inga fransmän. De vill inte längre.”

Alsace – vitt vitt vitt

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Få vinregioner är så enkla att hitta vingårdar i som Alsace. Man åker till Route des vins, och så kör man genom extremt gulliga små byar, och bakom vart och vartannat gathörn väntar en dégustation-skylt.

Det regnade i morse när vi körde från Colmar, och det var synd för fotograferingen, men annars spelar det ju inte så stor roll när man besöker vingårdar. Vi hade lovat barnen ett återbesök på Montagne des singes, apberget, där man får gå runt bland magot-apor och mata dem med pop corn, så vi åkte väster- och norrut.

Alsace-viner är enligt min uppfattning underskattade, av generellt hög kvalitet och prisvärda.

Eftersom jag som vegetarian dricker rätt mycket vitt, och eftersom de andra vinregionerna vi ska besöka fokuserar på rött, köpte vi på oss en del idag. Vi hoppade helt över pinot noir-vinerna.

Bestheim är ett coopératif som tillverkar 17 miljoner flaskor om året i Alsace och Bordeaux. Det är mycket. Butiken var också rätt stor och lyxig, och de hade en del besökare trots den geografiskt till synes ofördelaktiga placeringen i trettonhundrapersonersbyn Bennwihr. Ändå var det en del folk där. Mottagandet var proffsigt och vänligt.

Jag frågade om de sålde mycket till andra länder. Hon svarade att det gjorde de, men inte till Asien så mycket, och inte till Amerika. Med tanke på att Sydafrika och Australien odlar eget vin återstår ju då egentligen mest bara Europa, men det är ju inte så illa iofs. Sedan får man förstås räkna bort de europeiska länder där man inte typiskt dricker vin, eller där man odlar eget vin, men sedan finns ju … pja. Skandinavien. Och England. De finns i Sverige, frågade hon på direkt fråga, men under gårdarnas namn.

Vi testade en pinot blanc, som var fräsch. Den kostade 30 € för sex flaskor. Ett kap. Vi fortsatte med två rieslingar. Den ena var i nästan samma låga prisklass, och den andra kostade 66 € för sex flaskor. Båda var goda, men den senare var förstås avsevärt mer komplex. Vi köpte en kartong av båda.

Även deras muskat var trevlig. Den alsace:iska muskaten är sällan så söt som den i andra regioner, som exempelvis Loire. Dock är det en lite knepig druva att matcha med maträtter, så även om vi tyckte om den hoppade vi över att köpa den.

Däremot köpte vi deras goda och lättdruckna pinot gris.

Jag lyckades komma ihåg att utanför apberget finns trevliga utflyktsbord under vackra träd, och vi åkte dit och åt kall lunch. Regnet hade reducerats till sporadiska droppar. Efter att aporna besökts åkte vi vidare, och hamnade i den lilla byn St Hypolite, hos Huber Bléger, som tillverkar 300 000 buteljer om året.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Även här var det gott om besökare. Mottagandet var trevligt och proffsigt.

Vi provade och köpte en deras crémant av pinot noir, och sedan en riesling för 6:75. Den var fruktig med inslag av apelsin, gröna äpplen och en smula hasselnötter.

Jag noterade att hon hade en sylvaner för 4:50 om man köpte en kartong, men när jag bad att hämta den höll hon ett litet närmast avsäljande tal. Vi fick ändå prova den. Hon hade kallat den ”rude”, och vi höll lite med.

Vi köpte dock deras blommiga pinot gris, men hoppade över gewurztraminern. Den var lite för sockrig, och trots spännande toner av bland annat halm fanns en liten underliggande beska jag inte kom överens med.

Nu är vi tillbaka på hotellet.

Dag 1: 36 flaskor vitt och 6 flaskor crémant.

Imorgon åker vi mot Bourgogne.

Rädda för de rädda – Utøya in memoriam

Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.

Det var inte svenska nationalisters fel att Breivik begick de fasansfulla dåden för tre år sedan.

Däremot är, enligt svenska nationalister, varje svensk muslim ansvarig för varje muslimskt dåd som utförs någonstans i världen. Enda sättet att inte vara ansvarig är att kraftigt ta avstånd, hela tiden, oavbrutet. Aldrig ta semester. Aldrig upphöra att be om förlåtelse för att man råkar dela tro med psykopatiska monster.

Breiviks tankefigur var att Norden står under attack. Jag har under en tid beskrivit det finns ett stort antal rädda svenskar, som umgås under sektliknande förhållanden och knappt läser något skrivet av omvärlden. De är arga och redo för kamp.

Till skillnad från majoriteten av nationalisterna, som håller varje antirasist ansvarig för morden på Elin Krantz och i Ljungby, håller jag som sagt inte Nordens nationalister ansvariga för de bestialiska dåden på Utøya.

Men däremot måste vi förstå att med så många livrädda och hatiska människor finns en ganska stor risk att det händer igen.

Vi måste börja prata med varandra, och sätta oss in i deras rädsla och hat.

Vi, allihop.

Vi borde vara rädda för de rädda.

De är farliga.

De rädda svenskarna – muslimhatcitat #6

”Jag skall gärna erkänna: Jag VILL diskriminera muslimer. Jag tycker vi borde förbjuda den religionen – för inget annat än mänskligt intresse. ALLA är inte lika mycket värda – tyvärr. De som har tendenser att tro och tycka att det står i Koranen: ”Du kan inte synda mot en otrogen” och tillämpar det genom att ljuga och bedra när de kommer till ett kristet och demokratiskt samhälle – de tycker inte jag är lika mycket värda som de araber som kommer hit och vill ha sekularisering och vill assimilera sig med svenska seder och bruk samt vill bli demokratiskt sinnade och vill ‘göra rätt för sig’ Jag vill däremot diskriminera människor som inte vill känna empati med dem som har det svårt och kämpigt.”

Jag skriver De rädda svenskarna som en serie där jag okommenterat lägger upp citat jag hittat i min research bland Sveriges nationalister. Jag vill med detta visa att det inte är rasismen som är det stora problemet, utan den stora skräcken för muslimer. Trots att muslimerna idag bara är några procentenheter av vår befolkning, och flertalet dessutom är sekulariserade, finns en stor grupp nationalister som anser att vi är på väg att ”islamiseras” och att muslimerna snart tar över Sverige. 

Nationalismen dödar

FlaggaNationalister bygger sin världsbild runt tankefiguren att det är dåligt när folkslag och kulturer blandas. Även om SD, till skillnad från SvP, har strukit genetiken hur ekvationen på partinivå, finns önskan om bevarandet av det vita, ädla och rena vikingafolket ändå kvar bland väljarna.

Vi måste stänga våra gränser. Vi måste hindra, stänga ute, förvalta det vi har. Inte påverkas. Det är konklusionen.

Högst upp på listan över kulturer som måste trängas bort är muslimerna. Vän av ordning kanske inte tycker muslimer är en kultur, men för nationalisten är det så. Alla muslimer är bokstavstroende, och kommer hit för att ta över vårt land, anser de.

I det sammanhanget är vill jag för en gångs skull föra den omvända diskussionen – den om nationalismen som hot.

För om vi nu ska prata om fenomen eller tankefigurer som hot är nationalismen enligt min mening långt värre än någon religion – i alla fall idag.

Nationalismen i bemärkelsen ”ovilja att se sitt folk blandat med andra folkslag och kulturer”, är egentligen en av de mest destruktiva krafter som finns i världen – tillsammans med religionsförtryck, kommunism och girighet.

Nationalismen var direkt grund för andra världskriget, och för alla senare konflikter i Europa, såsom Nordirland, Spanien och Jugoslavien.

Och nationalismen är också orsaken till att 298 människor dog när MH17 blev nedskjutet häromdagen.

Motsatsen till nationalism är respekt och tolerans.

Respektera varandras särart i en utsträckning som gör det möjigt att leva tillsammans, och sluta romantisera om att det funnits en lycklig tid när alla var precis likadana och tyckte exakt likadant. För det har det inte.

Och det handlar inte bara om att undvika krig. Med ett öppet och inkluderande sinne blir livet faktiskt även i vardagen betydligt trevligare och gladare.

De rädda svenskarna – muslimhatcitat #5

Status i en sverigedemokratisk facebookgrupp:

”Vet i fan vad som händer i vårt Sverige … Hur fan har det blivit såhär JÄVLA fel? Den ena efter den andra Landsförrädaren poppar upp som svampar, kommuner som tillåter Moskéer >:)…. Alltså allvarligt talat Kamrater… Är vi på väg mot KRIG?? Ska vi in i krig mot muslimer…. Jag är allvarligt oroad över hur dom GER BORT VÅRT FOSTERLAND ….. SD är sista livlina Vänner… Sen finns det inget mera kvar… Allt vi kämpat för…. VAD HÄNDER????? ….”

Jag skriver De rädda svenskarna som en serie där jag okommenterat lägger upp citat jag hittat i min research bland Sveriges nationalister. Jag vill med detta visa att det inte är rasismen som är det stora problemet, utan den stora skräcken för muslimer. Trots att muslimerna idag bara är några procentenheter av vår befolkning, och flertalet dessutom är sekulariserade, finns en stor grupp nationalister som anser att vi är på väg att ”islamiseras” och att muslimerna snart tar över Sverige.

Surdegsbullar

Bullar
Jag har börjat baka bullar. Annars är jag en brödbakare, och dessutom, som barn av min tid, antisocker-fascist.

Men jag bakade bullar som liten med mormor. Jag kommer ihåg hur, trots att åren gått.

Jag har funderat på hur jag skulle lyckas med en kompromiss mellan onyttigheterna och längtan efter barndomens upplevelse, och idag är jag i mål.

Jag har också gjort en förändring till: Jag har avsevärt minskat på mjölmängden. Mormors bullar var fantastiska som nybakade, men hade rätt låg hållbarhet. Det gällde att skynda sig äta.

Tyvärr tog jag inga bilder under detta bak, och som vanligt mätte jag ingenting, så ni får hålla till godo med mitt höftade recept.

  • Några dl surdegsbas från kylen – med ganska grova mjölsorter
  • Mjölk, 3-4 dl, kall
  • Kesella, 1 dl
  • Vaniljyoghurt, mild, 0,5-1 dl
  • Ett åttondels paket jäst
  • Vetemjöl

Mjölet hade jag i till en rät lös konsistens – mittemellan en smet och en deg.

Jag la upp den på bänken, och arbetade en stund. När man jobbar med klibbiga degar behövs fuktiga fingrar, så ha en skål vatten bredvid. Skaka av, så du inte står med en soppa på bänken. Skrapa upp ett hörn deg med degskrapan, dra ut, vik över, skrapa upp nästa, vik över, och håll på så en stund.

Vila under plast någon kvart.

”Business letter turn”, dvs vik i tredjedelar från båda hållen.

När jag är hemma viker jag mina degar sisådär någon gång i timmen. Den här degen fick stå i ungefär tre timmar, med ett par vikningar under tiden. Det viktiga är att den ska vara ungefär 2,5 gånger sin ursprungliga storlek.

Då först hade jag i resten av ingredienserna:

  • 1-1,5 dl socker
  • 100-150 g smör
  • Kardemumma
  • Salt

Jag smälter inte smöret, utan arbetar in det hårt istället. Det tar en stund, och man får sätta till mer mjöl, försiktigt, pö om pö. Jag jobbar för hand, men det går förstås med assistent också.

Men även om det blir mer mjöl för att balansera smöret ska degen vara riktigt klibbig.

Låt vila en stund – en halvtimme till en timme.

Jag lägger nu halva degen åt sidan, och fokuserar på en del i taget. Vik. Vik. Vik.

Och till slut börjar jag dra ut den till en rektangel. Går den då sönder är det bara att vika och dra. Använd degskrapan till att lossa den. Vik, dra ut, gick det bra? Nähä. Vik, dra ut, gick det bra?

Och till slut använder man en lätt mjölad kavel för att platta det sista.

  • Ett ägg
  • 2-3 msk flytande margarin (eller smält smör)
  • Kanel

Knäck ett ägg, och häll gulan i en mugg och vitan i en annan.

JättebulleI gulan: Häll i margarinet. Rör om. Smeta på rektangeln med en pensel. Häll över kanel, lite mer kardemumma och en gnutta socker.

Det är nu min verkliga insikt blir så viktig. I alla år har jag bakat på mjölat bakbord. Det betyder att när jag rullat har jag också rullat in mjöl mellan lagren. Så inte nu. Den klibbiga degen lossar jag med skrapan, och rullar som vanligt. Först när rullen är klar belönar jag mig själv med en liten gnutta mjöl som jag snurrar rullen i. Först gjorde jag inte ens det, men då blev det nästan omöjligt att plocka upp de skurna rullarna sedan.

Jag gjorde lite olika sorter – dels vanliga rullar och dels snurror. Penslade med äggvitan (lite vispad), och pärlsocker på, vilket man förstås kan skippa om man vill vara nyttigare.

En timmes jäsning, sedan gräddning som vanligt, och jag lovar – de hade fyrdubblat sig när jag tog dem ur ugnen.

Tillägg: Man kan lägga inplastade rullar i kylen, så har man enkelt färska bullar dagen efter. Det kanske går att frysa också. Får återkomma om det.