Carl Bildt hamnar väldigt nära mig i värderingar, har jag insett på senare tid. I fråga efter fråga drar vi ungefär samma slutsats. Det visar lite att det inte egentligen är jag som ändrat mig, utan resten av svensk höger. Och det är intressant, för även om jag röstade på honom när han blev statsminister tyckte jag då att han var en stropp.
Satan i gatan vad förbannade folk till höger är när de svarar på hans tweets. Han är en islamist med TDS och en vänsterförrädare, typ. Känns igen.
Jag känner dock inte igen den här splittringen från nittiotalet, men å andra sidan hade vi ju inte sociala medier då, så vem vet vad folk tänkte i stugorna. Men sociala medier kom medan han var Reinfeldts utrikesminister, och han mer eller mindre drev UD som ett enmansprojekt, frikopplat från regeringen. Jag hade dock ingen direkt känsla av någon superkluven höger då – minns bara att alla inte var nöjda.
Så.
När i tiden halkade moderater som han och jag iväg från övriga? Jag skulle säga gradvis efter regeringarna Reinfeldt. Håller ni med?
Din ena granne är en hustrumisshandlare som dessutom trakasserar sina grannar och bygger upp ett vapenförråd, och därför går din andra granne ihop med en polare och skjuter honom. Pang, bara. Död.
Det är den känslan jag och många med mig har idag.
Ja, sure, han var ingen god människa. Alls. Få sörjer honom.
Men hans fru blir inte fri, för ägarskapet till huset står kvar på hans stora, grymma familj. Hon är lika utsatt som förut – kanske mer, för nu är övriga familjemedlemmar fokuserade på det yttre hotet istället för på att hjälpa henne.
Och sure, han var på väg att skaffa vapen. Men det är egentligen inget brott. Grannen själv har ju vapen.
Enligt internationell rätt får man anfalla en granne om och endast om:
1. Hen anfaller först och det är självförsvar.
2. Örådet (dvs FN) gemensamt fattar beslut om att det är dags.
Mina tidigare inlägg har handlat om huruvida det verkligen är rimligt att tro att en demokrati ska blomstra ur gårdagens bombningar.
Men det är också värt att reflektera över vad som händer med världen när medborgargarden ersätter FNs säkerhetsråd.
Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas.
Trump II drivs till klart övervägande delen av en fixering vid sitt ”legacy” och vid att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Expansioner av territorier, som Grönland, Kanada, Panama, Venezuela.
Omdöpning av Gulf of Mexico.
Omdöpning av diverse annat till ”Trump”.
Fredspriset.
Och nu har han kommit på att han kan bli ännu mer historiskt stor genom att bomba länder. Och jag trodde faktiskt han skulle göra det förra gången redan, och det var mycket vapenskrammel, inte minst mot Nordkorea, men även Iran. Dock gick han aldrig hela vägen. Och under Bidenåren postade hans supportrar memes om hur han är den ”ende president som aldrig startat ett krig”.
Problemet är att det gick väldigt ”bra” i Venezuela och även förra gången han bombade Iran – ur hans perspektiv. Han fick bara skäll från dem han inte bryr sig om, och de som gillar honom berömde honom massor för hans styrka och initiativförmåga. Hans alpha male-självkänsla växte över alla gränser, och nu tror han imo att han aldrig kan misslyckas. Lite som en gambler som vunnit två gånger av två möjliga.
Venezuela var den så kallade ”inkörsporten”.
Alla presidenter, även de bra, har någon form av hybris. Trots allt har de vunnit över precis alla sina motståndare, och de är omgivna av beundrare och fjäskare.
Men i Trumps fall når den direkt livsfarliga nivåer.
“Till medlemmarna av den islamiska revolutionsgardet, de väpnade styrkorna och all polis säger jag ikväll att ni måste lägga ner era vapen och då erhålla fullständig immunitet, annars möter ni säker död, så lägg ner hela vapen, och ni kommer att bemötas rättvist med total immunitet, annars kommer ni att möta en säker död.
Och slutligen, till det stora, stolta folket i Iran, er frihetstimme är kommen. Håll er skyddade, lämna inte era hem, det är väldigt farligt där ute, för bomber kommer att falla överallt. När vi är klara, ta över ert samhälle, det är ert att ta. Detta kommer förmodligen att bli er enda chans för generationer. I många år har ni bett om Amerikas hjälp, men ni fick den aldrig. Ingen president var beredd att göra vad jag är beredd att göra ikväll. Nu har ni en president som ger er vad ni vill. Så låt oss se hur ni svarar.”
Så om det blir ett regimskifte beror det på Trump, om det misslyckas på iranierna, och på något sätt garanterar han immunitet till militär och polis om de lämnar över vapnen – till vem? – samtidigt som han är tydlig med att han inte är den som kommer att leda denna coup d’état. Mmm.
Vad alla experter på Iran säger är att deras stolthet – de är trots allt världens äldsta land, vår civilisations vagga – kombinerad med att det strategiskt är smart att attackera USA dels för att ena landet mot en gemensam fiende och dels för att gör de inte det framstår de som svaga – kommer att göra ett krig oundvikligt.
Många av falangerna, Pahlavigänget, kurder, araber med flera är regimfientliga men inte överens med varandra, och vanliga perser som tidigare var regimkritiska men inte gillar USA och israel, har nu galvaniserats efter ledningens död och ryktena om den bombade flickförskolan. De må inte gilla regimen, men de hatar Israel och USA ännu mer.
Pahlavi är ingen enande figur. Hans far var en brutal diktator, och han har aldrig tagit avstånd från detta. Han har dessutom inte satt sin fot i landet på snart ett halvsekel. Visst har han anhängare, men att en majoritet av landets befolkning skulle ställa sig bakom den förre despotens son när han inte klarar att säga att han står bakom även dem som torterades och led under hans far är ju helt osannolikt.
Ingen enskild grupp är ens i närheten av att ha vapen och infrastruktur nog att vinna över NRGC.
Irans främsta måltavlor lär nu vara amerikanska medborgare, för att göra kriget impopulärt inför valet i USA. Några dödade amerikanska soldater och republikanerna ligger ännu risigare till än idag. Eller än värre – terrordåd i USA.
Hur jag än vänder på det känns det alltmer som att detta kommer att sluta med en katastrof.
Jag brukar gå till Twitter för att se trender när något händer. Det är ett trubbigt och anekdotiskt verktyg, for sure, men det ger snabbast möjliga information om hur vanligt folk tänker.
Iranska konton postar glädjerop från Teheran, eftersom de tror att befrielsen påbörjats. Men efter att ha nördat in mig i regimbytesklipp och -artiklar ett tag nu kan jag som jag tidigare skrivit inte se det hända.
Fredspristagaraspiranten Trump vill inte alls ha ett riktigt krig, även om han säger att det kan bli nödvändigt. Han gillar wham-bam-thank-you-ma’am-attacker, som får honom att se stor och stark ut. Men hans politik, och en av hans få positiva egenskaper, är att USA inte ska fastna i forever wars. Och för att få till ett regimbyte krävs tålamod. Du kan döda ett lands ledning, men inte bomba bort en statsapparat och en konstitution. I sitt tal nyss sa han dels till iranier att gömma sig inomhus för bomber kommer att falla all over the place, samtidigt som han säger till dem att deras frihet nu är deras om de vill ta den. Mmm.
Inte heller Israel lär vilja se egna boots on the ground.
Pahlavi är förstås populär bland många exiliranier, och även bland en del iranier i Iran, men jag ställer mig tveksam till att tillräckligt många i landet är beredda att återinrätta sonen till deras avpolletterade brutala diktator.
Så min sammanfattning är densamma som i varje tidigare inlägg jag skrivit:
Pahlavi kommer aldrig att komma till makten. Jag ser inte hur det ska hända. Han har ju inte ens varit i landet på nästan femtio år, och han är väldigt polariserande.
Och jag tror inte vägen mot demokrati i Iran går via en blodig coup d’état till. Enda gångerna sådana historiskt lett till demokrati i någorlunda närtid har varit när länder slagit sig fria från kolonisatörer, som USA. Jag kommer inte på något undantag*. Sovjet, Kina, Frankrike, Kuba och diverse andra länder i Latinamerika, Iran – man bara byter en diktator mot en annan.
Så jag tycker synd om de kvinnor som ropar av glädje i Teheran. Deras välförtjänta frihet från mullornas förtryck kommer inte via bomber.
Mina cent.
Jag har haft fel förr, men jag tror inte jag har det denna gång.
*Någon påpekade att Rumänien faktiskt blev en demokrati genom en blodig revolution, och det stämmer. Dock hade i det fallet ju Sovjet fungerat som en sorts proxy-kolonisatör, så situationen var rätt lik hur USA blev till.
Valrörelserna i USA och i Sverige kommer inte att i första hand handla om Israel och Palestina, eftersom utrikespolitik sällan är väljares viktigaste fråga, men det kommer definitivt att bli svårt för kandidater på båda sidor Atlanten att inte ha ett svar på frågan huruvida Israel ska sanktioneras.
Det är ett historiskt skifte som skett, och jag ser ingen väg tillbaka.
Israels image är totalt söndertrasad. Enda vägen mot ”redemption” är att be om förlåtelse och lova bot och bättring, som alla andra kolonisatörer.
Men.
Dagens unga israeler är faktiskt mer extrema än deras föräldrar. Ja, det finns underbara unga israeler som vapenvägrar och demonstrerar, men de är i minoritet.
Jag brukar lyssna på Piers Morgan, eftersom han bjuder in knasbollar från alla tänkbara läger, och varje Israelförsvarare han har med formligen skriker ”antisemite” och ”blood libel” till alla som inte håller med dem.
Det sista argumentet när allt annat fallerat.
Så vad händer när Västs politiska stöd faller ihop, samtidigt som Israel blir alltmer brutalt, med barnamord, stöld av hem, våldtäkter, tortyr och nu snart även avrättningar på agendan?
Men det skrivs ofta i sociala medier att det skulle ligga massor med döda kroppar under rasmassor. Det verkar osannolikt eftersom civila byggnader är evakuerade långt innan IDF bombar och hamas försåtsminering detonerar. Narrativet får det att framstå som att IDF bombar bostadshus full med civila som sitter och äter middag.
1. Det stämmer inte att de evakuerar bostadshus. Ordet ”evakuera” förutsätter att man faktiskt kollar att huset är tomt och hjälper människor därifrån.
Däremot brukar de påstå att de ropar ut till folk att de ska lämna vissa områden, men dels händer det långt ifrån alltid och dels luras de oftast – typ ”ni har två timmar på er”, sedan smäller det direkt.
En fråga man också behöver ställa sig i sammanhanget är VARFÖR det är nödvändigt att bomba sönder nittio procent av alla bostadshus i Gaza för att komma åt ”Hamas”.
2. Det är etablerat att stora släktträd är helt utplånade. Man vet vilka de är.
3. Långt ifrån alla som begravt sina egna utan att först ta dem till sjukhus går till en domare för att få ett dödscertifikat, utan det sker oftast när pappan i en familj dött, för att få änkepension. Det är därför det är en obalans mellan dödade män vis-à-vis kvinnor och barn.
4. Israel fraktar ofta bort lik. De har heller inte återbördat många hundra av de fångar de torterat och mördat. Dessa är alltså inte heller räknade.
Vi kan välja att tro att det är några tiotusental som är oräknade, eller mer än en halv miljon. Ingen har rätt, så länge vi inte vet.
Israels plan har hela tiden varit att försöka få andra länder att ta emot flyktingar. De skickade ett plan till Sydafrika i ett barnsligt försök att hämnas för anmälan till ICJ, och försök att skylla sitt folkmord på Egypten och Jordanien för att de inte släpper in palestinier har pågått genom hela kriget och än idag.
Vad som nu behövs är en folkräkning, som sedan matchas mot folkbokföringen före kriget, så att vi får veta vilka som inte längre existerar.
Och tack vare att så få kunnat lämna Gaza blir det omöjligt att hävda något annat än att de många saknade är döda.
Så i november mördade Israel en fjortonårig palestinsk pojke på Västbanken. De sköt honom, och medan han förblödde kom en ambulans, men de vägrade låta dem komma fram till honom. Istället stod sex soldater och såg på medan han dog.
Det tog detta barn 45 fruktansvärda minuter att dö. På bilden sitter han fortfarande upp. Några sekunder senare lägger han sig ner, och lyfter sin arm mot dem.
IDF-soldater är psykopater. Inte någon av dessa sex män lyfter ett finger. Protesterar. Gör något alls. Sex av sex möjliga har inga problem med att mörda ett barn.
Familjen får inte tillbaka kroppen. De kan inte ens begrava honom. De har vädjat. BBC har frågat utan att få svar. Det är standard. Israel överlämnar inte mördade barnakroppar till deras familjer, och vi kan ju bara spekulera i varför.
Israeler, dvs bosättare och IDF, har mördat 227 barn bara på Västbanken sedan 7 oktober. Inget annat västland hade kommit undan med detta. 36 barn mördades 7 oktober och världen har med all rätt fördömt detta.
Israel är en djupt perverterad stat, som måste terrorstämplas omedelbart. Att så inte skett är inget annat än rasism. Det finns inget palestinier, inklusive Hamas, gjort mot israeler som inte Israel gjort många gånger värre mot palestinier.
Hind Rajab var 5 år och 8 månader gammal när hon dog. Hennes position på rad 5 918 innebär att 5 917 barn yngre än henne dödades i kriget. Första namnet i tabellen är Waad Sabbah, som dödades sex veckor efter Hind. Hon och 17 andra nyfödda dog inom sina första 24 timmar. Etthundrafemton barn dog innan de fyllde en månad. Totalt 1 054 barn dog före sin första födelsedag.
Jag skrev igår om de många som hånat dödssiffrorna från Gaza med ett ”jaså du tror på Hamas”. Och häromveckan gick Israel ut och godtog Hamas’ officiella siffror, vilket de faktiskt även historiskt har gjort.
Så många har menat att Hamas’ ledning har suttit och bara gapat ur sig random siffror genom kriget, men så har det aldrig varit. De har rapporterat namn, kön, ålder. Det var så påven i augusti förra året la sju timmar på att läsa upp namnet på vartenda mördat barn. Idag hade han nog behövt ett par timmar till, minst.
Nästa påstående är att femtiotusen av dessa var soldater – eller ”terrorister” – som de hellre säger. Och jag säger som förut att ska man kalla palestinska soldater för ”terrorister” på grund av deras krigsbrott ska även israeliska göra det. Båda eller ingen.
Denna siffra har de räknat ut genom att missförstå en artikel om änkepension. Gazas hälsoministerium har tyvärr inte fört statistik över antalet soldater vs övriga, men vi vet att 46 procent var kvinnor och barn. Av de återstående vuxna männen var förstås långt ifrån alla soldater.
Av de registrerade dödsfallen är 20 876, cirka 30 procent, unga flickor, tonårsflickor och kvinnor. Ytterligare 3 220 var 65 år och äldre, inklusive det sista namnet på listan, Tamam al-Batsh, som var 110 år när hon dog.
De döda som räknas är alla kända, och alla har dött en våldsam död. De som svultit ihjäl eller dött för att de inte fått vård är inte med. De som ligger under rasmassorna är inte med. Finns det fel? Naturligtvis. Men experter som tittat på listorna tror att det handlar om runt en procent.
Rekommenderar alla att läsa och spara Haaretz’ artikel, som jag citerar ur här, och om ni vill se den tvåtusen sidor långa listan över döda kan den laddas ner därifrån.
Jag har inte orkat.
Hur de döda räknas – ur artikeln:
Det finns två vägar genom vilka en person kan föras in i listan.
Den första, och vanligaste, står för cirka 80 procent av fallen. En person dödas, kroppen samlas upp eller dras ur spillrorna och transporteras till ett sjukhus. Familjen anländer, identifierar den avlidne och lämnar namn och ID-nummer till hälsoministeriet.
Varje 24:e timme lägger vi till nya uppgifter””, säger al-Wahidi. ””Vi verifierar med sjukhusledningarna att det verkligen är fall som endast involverar våldsamma dödsfall relaterade till kriget.””
Den andra vägen gäller ungefär 20 procent av de döda. I dessa fall dödas och begravs en person av familjemedlemmar utan att föras till ett sjukhus. Familjen rapporterar sedan dödsfallet via ett onlineformulär. Fallet hänvisas till en rättslig kommitté som avgör om dödsfallet var våldsamt.
Vi lägger inte till namn automatiskt. Vi inrättade en kommitté ledd av en domare och med representanter från hälsoministeriet, åklagarmyndigheten, justitieministeriet och den allmänna utredningsavdelningen”, förklarar al-Wahidi. ”Kommittén granskar bevisen och verifierar att den rapporterade händelsen verkligen inträffade.”
Han säger att kommittén också kontrollerar om den avlidne hade ett medicinskt tillstånd som direkt kunde ha orsakat dödsfallet. Familjer måste tillhandahålla bevis på en våldsam död, såsom fotografier av kroppen och graven, bevis på en attack vid relevant tidpunkt och plats, bekräftelse från sjukhus på att det fanns andra offer för samma händelse och mer. Först efter att kommittén godkänt ärendet får familjen ett sms som gör det möjligt för dem att få ett krigsrelaterat dödsintyg.”
Jag hittade ett transkript av Tucker Carlsons intervju med Mike Huckabee, och kommer att översätta delar av den längre fram. De hade en lång diskussion om vem som har rätt att leva i Israel, vilket i förlängningen pga bosättningarna innebär Palestina. Sammanfattningsvis kokar det ner till detta:
Du har enligt Huckabees tro och Israels lagar rätt att bo i Israel om du är ateist eller kristen, bara någon av dina far- eller morföräldrar var judar.
Du har också rätt att bo där om du har noll judiska gener, om du konverterat.
Du har inte rätt att bo där trots att dina förfäder var judar om de konverterade för länge sen. Även om du har många fler förfäder som var bibliska judar än de som nu flyttar till Israel och Palestina.
Hade det stannat där hade det varit en sak. Än värre blir det när man inser att detta är vad bosättarterroristerna lutar sig mot när de mördar, fördriver, stjäl, fängslar, torterar palestinerna i deras hemland sedan årtusenden.
Så.
Om du är kristen, men din familj var judar i nutid har du rätt att stjäla någons hem och egendom – och döda den utan konsekvenser om du känner för det – även om den personen är kristen med judiska förfäder, så länge de konverterade för länge sen.
Så den ickekristna sionismen kan jag förstå. Typ ”vi vill bo där och de som bodde där före oss får flytta på sig”. Rå rasism kombinerat med lika rå egoism och noll empati med andra folkgrupper.
Den kristna sionismen är bara djupt obehaglig raktigenom. Och den försvaras ironiskt nog av samma människor som är livrädda för ”islamismen”.
Det är en fråga jag fått många gånger – särskilt när jag hänvisar till antalet döda.
Ja.
Jag har skrivit detta förut, men det förtjänar att upprepas.
Hamas har ingen historik av att ljuga. De har överlag hållit ingångna avtal, och deras hälsomyndighets uppgifter har konsekvent gått att bekräfta. Detta är inget försvar av dem i övrigt. De är korrupta, de dödar sina egna, de begår krigsbrott. Det går att hålla allt det i huvudet samtidigt.
Netanyahu och IDF, däremot, ljuger i nivå med Trump, och de har sällan eller aldrig hållit något enda ingånget avtal – det gäller inte minst ”fredsavtalet” från i höstas.
Och jag har känt att just där går en skiljelinje mellan hur vi ser på kriget, vi i Väst. De som tror att Israel alltid talar sanning och Hamas automatiskt ljuger (och jag själv hörde skamligt länge till den kategorin), och vi andra (numera), som säger ”fool me twice”.
Hälsomyndigheten i Gaza, där det jobbar massor av västlänningar, har lämnat ut namn på alla de vet är dödade. De är kända. Däremot vet ingen hur många som ligger under rasmassorna, så den faktiska siffran är sannolikt många gånger större.
Ändå har vi konsekvent genom kriget fått höra ”jasså du tror på Hamas” varje gång siffrorna kommer på tal.
Och vad hände häromveckan? Israel vitsordade ”Hamas'” siffra, bara sådär.
Israel har konsekvent hävdat att Hamas finns under alla sjukhus och skolor och annat, och tydligen även i nittio procent av alla hem, och att de därför inte hade något val.
Men vad hände efter al-Shifa, i början av kriget? Västerländska journalister var då fortfarande på plats, och krävde att få se de tunnlar IDF använde som ursäkt. Israel svarade med att sparka ut alla journalister. Det blev lättare då. Alla rapporter vi fått sedan dess har lokala journalister bidragit med, och hundratals har mördats av IDF, och ibland låtsas de att det är en olyckshändelse och ibland, som med Anas Al-Sharif, påstår de utan bevis att han ledde ett raketavfyrarteam på sin fritid. Mmm.
Så när vi vet att Gazas ledning aldrig haft något emot att ha journalister på plats, men att Israel inte bara vägrade under kriget, utan har fortsatt sedan i oktober, borde inte det säga er något, ni som envisas med att tro allt IDF säger?
För oss i ”you don’t get to fool me twice”-kategorin är det förstås så att den part som säger ”du får inte komma in och titta, tro oss på vårt ord” och som dessutom påkommits med rätt många lögner, se bara efter 7 oktober när deras representanter blåljög för världens medier och Biden-administrationen, är detta med att inte vilja visa upp vad som återstår av Gaza efter deras exemplariska krig, bara ytterligare en försvårande omständighet.
Trotz allt 