När jag som bäst snusar på nytryckta Upptäcka franska vingårdar – för jo, nya böcker som plockas direkt ur kartongerna doftar – vill jag också berätta att jag befinner mig mentalt mitt i nästa spänningsroman.
Den kommer ut i vår.
Den skrivs nu.
Författararkiv: Helena Trotzenfeldt
Rasister spelar ingen roll
Så Aftonbladet lyckades gräva fram en rasist till i SD-toppen. Och det bra att det kommer fram. Vi har en vice partiordförande i vår riksdag, som, i sin ungdom vid 53 års ålder, ansett att den som har en farmor eller morfar som inte var född i Sverige ska kunna utvisas till ett chilenskt fängelse om den begår brott. Och inte nog med det. Alla hens släktingar ska också utvisas. Riktigt vad gränsen går för tredje generationens släktingar vet inte jag.
Själv har jag svenskfödda mor- och farföräldrar, men vem vet – något av mina barn kanske gifter sig med ett barnbarn till en utlänning. Blir jag statslös om den maken begår ett brott?
Dessutom kan vi få slut på all mobbing i skolan genom att föräldrar och släktingar till de invandrarbarn som knäcker revben på svenska barn utvisas. Alla Olweusprogram och dialoger med barn om hur man är en bra kompis och annat trams blir då helt onödigt. För precis alla svenska barn är av naturen goda och omtänksamma. Godhetsgenen sitter förmodligen ihop med den som ger blont hår och blå ögon.
Jag brukar akta mig för att kalla sådant rasism som inte är rasism. Vi ska inte överanvända ordet tills det blir urvattnat. Detta är inte ett sådant fall. Sverigedemokraterna har en vice ordförande som är rasist. I ordets hela, fullständiga bemärkelse.
Jo, man kan säga att han menade det ju inte så och det var länge sedan och inte kan man väl märka ord så där? Men detta var inte ett förfluget ord i fyllan inför kompisar. Det var uttalat i radio. Och därmed genomtänkt och avvägt. Planerat. Och förmodligen betydligt närmare Jonas Åkerlunds egentliga uppfattning än det han tränats uttrycka idag.
Han kommer att få gå. Tror jag. Men jag är inte säker. Men han är så nära pensionen, så jag tror inte någon orkar bry sig om att låta honom sitta kvar.
Men det är inte viktigt.
Faktiskt.
För precis som Soran Ismail sa: Efter järnrörskalabaliken växte SD i popularitet.
Det är enkelt. Det som för de flesta svenskar – för jo, vi är ändå i klar majoritet – är djupt oetiskt biter helt enkelt inte på SDs väljare. Och jag tror att oavsett om Åkerlund får gå eller ej kommer det inträffade inte att ha någon negativ effekt på SDs väljare alls. Många kommer tvärtom att hylla honom för att han ”säger som det är”.
Det enda långsiktigt fungerande sättet att möta SD på är med fakta.
Så jag börjar med ett exempel.
Från SDs webbplats
”Det är djupt orättvist att en pensionär som arbetat och betalat skatt knappt har råd med vård samtidigt som den som uppehåller sig illegalt ska få samma service avgiftsfritt.”Jimmie Åkesson, Almedalen -13
Fakta
En papperslös har inte rätt till samma service som den som ”arbetat och betalat skatt”. En vuxen papperslös har rätt till vård som inte kan anstå, mödrahälsovård och preventivmedelsrådgivning. Inget annat. Och vården är inte avgiftsfri.
Att möta den här typen av rena lögner är det enda som har någon liten möjlighet att få effekt.
Men inte ens det är jag säker på.
Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd
7 § Ett landsting ska erbjuda sådana utlänningar som avses i 5 § och som har fyllt 18 år
1. vård som inte kan anstå,
2. mödrahälsovård,
3. vård vid abort, och
4. preventivmedelsrådgivning.
Upptäcka franska vingårdar
Upptäcka franska vingårdar, reseguiden för alla som vill åka på vingårdsäventyr i Frankrike, levererades äntligen från tryckeriet igår.
Det har varit en lång resa, bokstavligt och bildligt, med många turer mellan korrläsare, sättare och författare.
Men nu är den här, och den blev ännu bättre än vi hoppats! 144 sidor, tryckt på fotopapper och noggrant inbunden. Vi ville att den ska vara både användbar och vacker, och jag tycker vi lyckats.
Den kostar 150 kr inkl frakt att beställa direkt från tryckeriet. Skicka ett email till books [at] upptackavingardar.com, så kommer boken med en räkning.
Värmländsk bokmässa och Bergvik
Med böckerna på Värmländsk bokmässa.
Jag hade hoppats på en bra start för Janus fjärde ansikte , men hade aldrig vågat tro att jag under två helger, nästan utan marknadsföring och innan releasefesten, skulle få ett sådant varmt mottagande i Karlstad – först i Bergvik, och sedan på Värmländsk bokmässa.
Men vi värmlänningar är lokalpatrioter, och när jag berättade för bokbordsbesökare att den utspelar sig i Karlstad och Paris blev beskedet: ”Jag tar den!”
Ibland: ”Förresten jag tar två!”
Även Ferrum och Truls och Trilla i Skattkistelandet åkte med i inköpen.
Det var riktigt kul att träffa så många inspirerande människor, och det på hemmaplan!
Familjevåldet vi glömt
Ofta springer alla medier – formella som sociala – på precis samma boll. Viktiga frågor uppmärksammas på goda grunder, men när de sätts i rampljuset försvinner många andra, som borde vara lika självklara.
Barnmisshandel och kvinnomisshandel är högprioriterade frågor. Det är även mobbing i skolan – i synnerhet när fysiskt våld är inblandat. Vi sätter ner en kollektivt synkad fot mot brutala män och mot föräldrar och klasskamrater som tar till knytnävarna. Det är bra.
Men det finns två andra former av våld, som försiggår i mörka hörn långt från rampljuset.
Det är inte mindre allvarligt. Det har samma ingredienser: En gärningsperson och ett offer. Offret vet vad som gäller. Gör som du blir tillsagd, annars kan du få en plötslig örfil, en knytnäve i magen, eller också viner en sko och träffar dig i nacken.
Ofta räcker insikten. Vetskapen om att slaget kan komma närsomhelst. Du lär dig att vara uppmärksam på signaler.
Du lyder, för du orkar inte annat. Vågar inte. Och eftersom ni lever under samma tak finns ingen säkerhet någonstans.
Stressen är densamma. Att alltid leva i rädsla tär på kroppen. Adrenalin och dopamin bryter ner. Sömnsvårigheter och mardrömmar tär ännu mer. Självförtroendet trasas sönder, och känslan av att inte ha rätt att säga nej biter sig fast.
Du känner att det inte finns någon trygghet någonstans. Ingen väg ut. Terrorn är en del av ditt liv, och till slut börjar du känna att du förmodligen förtjänat den.
Jag pratar om när kvinnor slår sina män.
Och jag pratar om när ett barn slår sitt syskon utan att föräldrarna agerar, sätter gränser och griper in till skydd.
Våldet som sker i mörker, eftersom det helt saknar rampljus.
Familjevåldet vi glömt.
Var är uppropen på Facebook? Var är ledarna i Aftonbladet? Var är organisationerna som kräver offrens rätt? Var är lagstiftarna? Politikerna? Debattörerna? Bloggarna?
Var är du?
Bubbelskrift
Oavsett vad jag ska skriva – bok, blogginlägg eller rapport – skriver jag alltid klart i ett svep, så långt möjligt.
Jo. Man kan inte skriva en faktabok med en massa research från pärm till pärm oavbrutet, men då bryter jag ut kapitlen istället, så att jag får en naturlig början och slut för varje skrivarstund. När jag börjat med respektive del tillåter jag inga avbrott förrän jag är i mål.
Det är svårare med romaner. Men jag bygger hela synopsisen, filar på den, gör den forskning jag vet att jag behöver, och sedan sätter jag mig. Jag skriver dygnet runt i en dryg vecka, och gör bara uppehåll för att sova. Jag äter vid datorn.
Jag vet att många, kanske de flesta, författare skriver någon timme om dagen, men det skulle jag aldrig klara. Jag kan inte förflytta mig mellan scenerna så fort. Jag måste vara i handlingen och känna det karaktärerna känner – annars blir det inte rätt.
Jag behöver min bubbla. När jag gått ut ur den och läser vad jag skrivit undrar jag ofta var allt kom ifrån. Det är ibland som att läsa något någon annan skrivit. Jag blir därför min egen första lektör, när jag som mitt vanliga jag sätter mig och granskar vad mitt alter ego skrivit.
Å andra sidan behöver jag sällan stryka i mina manus. Fylla ut behövs – särskilt med beskrivningar, och formulera om – absolut, och det massor – men inte ta bort. Bubbelskrivaren visste vad som behövde hända.
Allas kompis
Detta är en testballong. Löfvén skriver ”vi vill slippa bestämma vem vi ska regera med i förväg”, för att se om det går hem.
Han spekulerar i huruvida Reinfeldt kommer att genomföra Lööfs förslag om hon åker ur regeringen. Jo, men ingen kan väl på allvar tro att en treparti-alliansregering kan skrapa ihop någonting som ens är i närheten av den majoritet som behövs för att regera.
Man måste nämligen inte alltid bilda regering. Har man så kasst riksdagsunderlag att man inte kan få igenom sina förslag är det bättre att avstå. Har man åsikter som står långt från det största regerande partiet är det bättre att avstå. Sverige behöver en kompetent opposition.
Det börjar mer och mer kännas som om Löfvén är nervös och mest vill slippa sätta ner en fot. Han vill kunna vara allas kompis. Han vet att De rödgröna kastade Mona Sahlin ner i opinionsavgrunden, och därför vill han stanna kvar uppe i det trygga ”vi väntar och ser”-molnet.
Ännu mer spännande är det när Löfvén blir sur på Reinfeldt för att Lööf et al inte vill samarbete med Löfvén istället. Ungefär som ”det är ditt fel att din fru inte vill lämna dig och ha ett förhållande med mig istället”.
Påståendet ”politik blir bättre om man samarbetar brett” går som en röd tråd genom hela artikeln, men det leds aldrig i bevis – vare sig med logik eller exempel. Löfvén verkar räkna med att ivrig överanvändning av det positivt laddade ordet ”samarbete” ska göra att väljarna inte frågar ”på vilket sätt blir allt bättre?”.
För i själva verket är samarbete demokratins antites. Demokratin frodas i konflikten – dvs när man inte är överens. Demokratin kräver ifrågasättande. När politiska beslut fattas utan offentlig debatt bakom stängda dörrar förlorar medborgarna, och de enda som vinner är de som står utanför samarbete, dvs SD.
Vad han säger i artikeln är: ”Snälla väljare, låt mig slippa välja förrän valet är över, så lovar jag att blir en kanonbra förhandlare efter valet, och då fixar sig allt!”
Vad jag vill svara är: ”Sverige behöver en opposition, och inte sju partier som pratar tills de vill samma sak.”
TILLÄGG 15:10
Löfvén fortsätter blanda ihop korten. Fp och C har inte sagt nej till samarbete. De har sagt nej till att regera ihop. Självklart säger ingen nej till att samarbeta i specifika frågor, om det behövs.
Sedan är frågeställningen om vad som händer om ett eller två partier åker ur riksdagen helt irrelevant, för självklart får inte Alliansen regeringsmakten då. Så det finns ingen anledning alls att spekulera i vad en borgerlig tvåpartiregering ska ta sig till.
Och ja, oavsett regering blir det en förhandling efter valet, men det är en oändlig skillnad mellan att vara överens i 75% av frågorna och att vara det i 5%.
Nödvändigt med kön?
Det finns ett antal principer för personlig integritet, eller Privacy. En sådan är att vid all datainsamling ska ”Necessity Principle” gälla. Enbart data som behövs för att fylla det syfte för vilket det samlas in ska vara tillåtet att spara, och enbart så länge som det behövs.
Folkbokföring är en speciell sorts datasparande. Tanken är att de uppgifter samhället behöver ska finnas tillgängliga för alltid. Dessa uppgifter är: namn, länk till föräldrar, adress, födelsedatum och kön.
I Tyskland införs ett nu tredje kön. Det är en eftergift åt dem som inte känner sig hemma i något fack.
I Sverige har vi sedan en tid en trend där flickor klarar sig avsevärt bättre än pojkar i grundskolor och gymnasier, och sedan söker till universitet i betydligt större utsträckning. Det håller i sig. Det är svårt att tro att det i längden kommer att funka att män har högre lön. När 90-talisterna och 00-talisterna börjat göra karriär på allvar tror jag skillnaderna kommer att suddas ut snabbt.
Frågan är vad som händer sedan.
Kommer vi att diskutera matriarkaliska maktstrukturer? Kommer män att försöka hävda sin rätt till lika lön? Eller kommer våra döttrar att vägra dela med sig av Makten?
Kanske är vi helt enkelt för besatta av kön. Det första vi måste ha reda på om en annan människa är just detta. Först när vi vilket könsorgan den andre parten har kan vi börja förhålla oss till den. Vi måste sedan hela tiden bekräfta insikten om den andra personens kön genom att kalla vederbörande för han eller hon. Det är ingens fel. Det är ett resultat av tiotusentals år där våra umgängesregler och senare lagar helt lutat sig på vår könstillhörighet.
Men om vi istället får vara individer inför samhället borde det bli självklarare att också leva vårt liv som en självständig varelse.
Nej, jag säger inte att vi ska förvandlas till det:ar. Att vi ska klä oss likadant, prata likadant och ha samma intessen. Jag säger bara att samhället inte har med hur vi ser ut nakna att göra. Det kvinnliga och manliga kan få frodas i det privata, i den utsträckning vi vill.
Visst finns det frågeställningar att lösa.
Lagstiftningen är ännu inte könsneutral. Kvinnor får barnbidrag, eftersom pappor annars av hävd anses supa upp pengarna, och kvinnor har särskild rätt till mammadagar för att läka efter förlossningen. Det finns en särskild lag om kvinnofrid.
Information om kön måste också stå i pass.
Och jag kan tänka mig att många av de länder vi adopterar ifrån kan dra öronen åt sig. De är ju redan skärrade för att vi tillåter samkönade äktenskap.
Men all förändring behöver inte ske i ett slag. Man kan utreda var problemen finns, och sedan staka ut en väg för att lösa dem.
Jag har alltså bestämt mig för att jag anser att Sverige ska börja jobba för en könsneutral folkbokföring. Kön ska man välja att uppge – det ska inte finnas med i något register utan att vi givit vårt medgivande.
Låt oss bestämma att vi vill dit, och sedan lägga upp en strategi!
Det kan få ta tid. Vi har haft könsindelad folkbokföring sedan sextonhundratalet, och könsindelning sedan alltid.
Men någonstans måste man börja, och början är en insikt i att Necessity Principle ger att mitt fosterland inte behöver veta hur min kromosomuppsättning ser ut.
Det är min ensak.
En femma i månaden till Krösus Sork
Jag har gjort en liten matematisk övning. Den är inte komplett, och det är möjligt att jag tänkt fel någonstans, i vilket fall jag gärna blir upplyst om detta, men jag tror den stämmer.
Det finns 1,4 miljoner skolbarn i Sverige. Då räknas grundskolor, gymnasier och särskolor.
Enligt denna artikel var vinstuttaget från samtliga aktiebolag som driver friskolor förra året 84 miljoner.
Men då ska sägas att även annat än skolor fanns med, eftersom några av aktiebolagen även bedrev annan verksamhet. Och dessutom vet vi inte hur mycket kapital som tillskjutits, eftersom bara uttag räknas. Många gånger följer vinstuttag investeringar. Dessa 84 miljoner är alltså mycket högt räknat. En sorts max-siffra.
Det betyder att vinstuttaget som allra mest kan tänkas uppgå till 60 kronor per elev och år. Dvs fem kronor per månad.
Nästa gång någon säger att ”vinstuttagen i skolan urholkar kvaliteten” kanske du ska fundera på att skicka med din unge en femma i månaden. För då får vi plötsligt råd med ökad lärartäthet, barn slipper mobbas och alla barns skolresultat kommer att skjuta i höjden.
Nej. Jag är inte på vinstivrarnas sida. Eller motståndarnas. Jag ser både för- och nackdelar med friskolor, och hoppas på en mer nyaserad diskussion.
Däremot är jag på det faktabaserade analyserandets sida. Och därmed för stävjandet av offerjournalistik och medvetet snedvriden propaganda, även kallad blåljugande.
För det är faktiskt just kritiskt tänkande som skolgång handlar om.
Detta är åt helvete fel!
Jag går inte på offerjournalistik.
Jag läser tårdrypande berättelser och tänker iskallt ”hur ser andra sidan ut då”? Och går det att hitta andra sidan kämpar jag tills jag gör det. Jag skriver sedan inlägg och kommentarer som får andra kommentatörer att skrika att jag saknar empati. Och jag sträcker på mig och känner att empatin, den sparar jag åt dem som inte skarvar. Ibland är det säkert orättvist av mig, men jag är ganska rabiat när det gäller undanhållande eller förvrängande av fakta.
Just nu läser jag Hanne Kjöllers bok En halv sanning är en hel lögn. Jag nickar och håller med och tänker äntligen! Någon som känner som jag!
Det vill alltså extremt mycket till innan jag plockar upp offerjournalistiska fall och säger: ”Detta är åt helvete!”
Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt frågor runt personlig integritet. Jag har forskat, varit krav- och strategiansvarig, skrivit två romaner och en faktabok, och föreläst i akademiska fora över hela världen. Jag vet att det där med registrering är svårt. Det känns så oskyldigt, och det blir så lätt fel. Datat finns där – så varför inte spara det lite? Fånga det i flykten? Sätta ihop det på nya, spännande sätt, när man ändå kan? Det den registrerade inte vet har den inte ont av.
Jag förstår att sånt kan hända. Jag känner igen mekanismerna.
Men det finns ingen ursäkt och inget försvar för att ostraffade vuxna och barn ska registreras enbart på grund av etniskt ursprung. Det har inget med brottsbekämpning att göra, utan är ren rasism. Den sortens rasism som säger: ”du är genetiskt betingad att växa upp och bli en brottsling”.
Romregistret går att till någon del förklara med att ”det blev så”. Det går att förklara, men inte acceptera.
Men när polis efter polis fortfarande ställer sig upp och fortsätter försvara, bortförklara och vräka sig i självempati av typen ”ingen förstår oss” är gränsen nådd för vad som ens går att förklara.
Jag vet att majoriteten av alla poliser är omtänksamma människor som valt sitt yrke för att de vill väl och rätt. Såväl de som alla de romer och eventuella andra som drabbats förtjänar att inte bara registret utan hela den uppenbara rasism och brist på respekt för våra lagar som tydligen förekommer bland dem vi satt att värna om vårt rättsväsende rensas ut en gång för alla. Den måste dras fram i ljuset och synas tills den spricker.
Vi måste gemensamt säga:
Detta är åt helvete fel!
Trotz allt 