Innan jag ”radikaliserats”, som några uttryckt det, och fortfarande lite tillspetsat trodde att Israel var raktigenom goda som bara gjorde vad de behövde för att skydda sig mot terrorister var det svåraste att försvara de illegala bosättarna. Nu diskuterade jag sällan eller aldrig Israel-Palestina, väl medveten om min bristande kunskap, men om det någon gång hände var det där jag gick bet.
Hur mycket jag än vände och vred på situationen finns det en logisk vurpa i tankefiguren att Israel ”bara” vistas på palestinsk mark för att de måste skydda sig mot terrordåd, samtidigt som bosättare på bosättare flyttade dit.
Länge tröstade jag mig med att de nog var få, tills siffran 750 000 chockade mig totalt.
Jag såg klipp på klipp och tänkte att men detta kan ju inte stämma. Hur kan Israel, det goda landet, gå med på det här? De måste ju rimligtvis placera dessa banditer i fängelse! Döma dem.
Så jag läste statistik och insåg hur få som öht ens häktades av alla mördare, våldtäktsmän, tjuvar och banditer.
Kvinnan som skulle föda barn, och på pur jävelskap vägrades åka till sjukhuset, och tvingades föda i bilen och barnet dog.
Mannen vars bosättargrannar släppte in sina får på hans mark så att de åt upp de grödor hans familj behövde. Han ringde den ”polis” som finns på Västbanken, och de vägrade komma, så till slut sprejade han grödorna med något som skulle få dem att smaka illa. Då ringde israelerna till IDF, som kom och häktade mannen.
Klockarens son, 16 år, var ute och sparkade boll med sin lille kusin, och hade missat att IDF hade utlyst utegångsförbud, så de sköt ihjäl honom. Till er som tror att Israel inte mördar även kristna.
De går regelbundet in i människors hus helt öppet och stjäl deras smycken och kontanter, och ingen vågar säga något.
De åker i en jeep och skjuter prick på palestinier för att det är skoj.
De våldtar.
De eldar upp bilar, och undertecknar med en Davidsstjärna. Hände häromdan.
Så har vi mannen som kastade sten på en äldre kvinna som ville skörda sina oliver.
Lägg till detta att det finns vägar som bara israeler får köra på, vilket är en anledning till att samtliga expertorganisationer med rätta kallar Israel för en apartheid-stat.
Jag menar att precis varenda vuxen bosättare är en terrorist. Redan det faktum att du är beredd att flytta till ett land som är ockuperat och leva i ett apartheidsystem som gynnar dig på urbefolkningens bekostnad räcker imo. Ingen gör så som inte är psykopat.
Än värre blir det av det faktum att många bosättare inte alls kommer från Israel, utan från helt andra länder. Deras ”ras” ger dem rätten att bara resa till ett område där de aldrig vistats och ringa på någons dörr och säga ”dra härifrån, ditt hus är nu mitt”.
818 palestinier har fördrivits bara denna månad.
Någon har hävdat att det minsann finns goda bosättare, som försöker vara snälla mot palestinierna, och det är som att vara en ”god” våldtäktsman, som bryr sig om sitt offer. Om man absolut vill leva där av religiösa skäl eller andra ska man lämna landet, verka för ett fritt Palestina, och sedan, när det lyckats, be invånarna om lov att få flytta tillbaka, på deras villkor. #ConsentIsKey #göromgörrätt
Israel är en demokrati. Det israeliska folket har röstat för detta. En majoritet är alltså helt ok med det.
Men många underbara israeler, som Gideon Levy, som många i Gen Z, protesterar. Och jag älskar dem. De sitter i fängelse hellre än gör militärtjänst. De utsätts för utfrysning och trakasserier. De är fullt jämförbara med de underbara tyskar som gömde judar under holocaust, men de är i minoritet. Vi hjälper inte dem genom att försvara Israel. Vi behöver lyssna på dem, som är modiga nog att kräva att vi i Väst sanktionerar deras fosterland.
När det gäller bosättarterroristerna är verkligen den stora fördelen med att vara ”radikaliserad” att jag aldrig mer behöver ens försöka försvara dessa psykopater.
Jag fick frågan igår hur jag tänker om krigen mellan Israel och Palestina på 60- och 70-talet, och mitt svar är ”inte alls”. Jag undviker medvetet alla diskussioner om vem som började och vem som erbjöds vad och sedan tackade nej, för det saknar relevans för de poänger jag försöker göra och leder bara vilse.
Det enda som spelar roll är hur det började och var vi är nu.
Och det började med att hundratusentals palestinier mördades och fördrevs från sina hem i en välplanerad etnisk rensning. När man väl dragit den slutsatsen blir allt annat irrelevant. Jag anser självklart att alla attacker på civila är förkastliga, och det gäller både på Västbanken och sjunde oktober och allt annat som skett. Men palestinierna som folk är inte ansvariga för vad andra palestinier gör. Det gäller massakern i Hebron och det gäller 7 oktober. Och det är märkligt att det är så lätt för många att anse att bosättarvåld inte är terrorism och att bara individerna är skyldiga, trots att Israel sanktionerar detta direkt och indirekt, men alla dåd på judar i Israel är varenda palestinier skyldig till. Inklusive Hebron för hundra år sedan.
I grund och botten har vi att göra med en ockupationsmakt och ett illegalt ockuperat folk. Allt börjar och slutar där. Det är därför jag så sällan diskuterar Hamas. De är inte problemet. De är ett symptom.
Jag känner att de som ivrigt försvarar Israels ”rätt” till Palestina egentligen saknar förmåga att överhuvudtaget se vad palestinierna gått igenom. Så jag vill att vi istället tänker oss Sverige under liknande förhållanden. Jag har gjort denna övning förut, men det var länge sedan och jag har fått många nya läsare.
Vi antar att Sverige är ockuperat av ett främmande land, precis som Palestina var under mandattiden mellan krigen. Vi vill bli fria. I Sverige i min analogi lever många muslimer, och de har flyttat hit för att ta över vårt land. Det vet några av oss, för de har skrivit ett avtal med vår ockupationsmakt där de krävt det. Men det finns inget Internet och ingen TV så många känner inte till det. Istället sprids rykten, en del korrekta, andra felaktiga.
Ibland blir det bråk mellan oss och ockupationsmakten, och då står muslimerna på deras sida mot oss. Folk dör i upplopp på båda sidor.
Några gånger genomför svenskar attacker mot muslimer för att försöka få dem att lämna landet. Attackerna är inte organiserade av den ledning vår ockupationsmakt tillåter oss att ha, men vi får alla skulden ändå. Särskilt när civila dör. Det heter att vi är terrorister som inte kan litas på. Det heter att vi hatar muslimer, trots att vi egentligen inte alls har något emot dem som personer – vi vill bara inte att de ska ta över vårt land eller sabotera vår frihetskamp.
Så kommer en dag när vår ockupationsmakt har insett att det är fel att ockupera andra länder, och lovar att dra sig tillbaka, och vi är lyckliga, för äntligen ska vi få vår efterlängtade frihet.
Då kräver muslimerna att få hela vårt land, och menar att vi kan flytta till Tyskland eller Finland istället, men de måste bo i just vårt land, för en del av deras förfäder var vikingar. Det var ju våra också, föralldel, men det har alla glömt.
Inte alla muslimer, men en majoritet. De som levat här länge blir många gånger förtvivlade, men de är i underläge.
I det här läget ställer jag mig inte frågan varför det skedde så många pogromer, utan varför de inte var fler. Återigen – detta är inget försvar, bara en reflektion.
Jag antar att palestinierna helt enkelt litade på att ockupationsmakten skulle ge dem deras land. För engelsmännen hade ju lovat dem landet också. De var rätt fula på det viset. Och palestinierna naiva.
Åter till analogin: FN gav mer än halva vårt land till muslimerna, trots att de bara var en tredjedel av befolkningen och nästan alla kommit de senaste årtiondena. Många bara de senaste åren. Och trots att de bara ägde sju procent av marken.
De visste att de skulle behöva ge medborgarskap till dem av oss som fortfarande bodde i ”deras” del, och de ville ha den mark vi ägde, och de hade en plan för det. Under det halvår som gick tills ockupationsmakten formellt dragit sig tillbaka och de kunde utropa sin islamistiska stat tågade de genom Värmland, Dalsland, Småland osv, från by till by och från gård till gård och mördade och fördrev alla invånare. När de kom till Vimmerby förgiftade de hela byn. I andra byar radade de upp alla och sköt dem. Ibland roade de sig med att våldta kvinnorna. En del körde de till Norge, och sa ”gå över gränsen eller dö”. Andra körde de till Blekinge. Hela Blekinge var till slut fullt av människor som levat i många generationer i Småland och vars hus de nu stulit.
”Det finns inget som heter svenskar!” sa de. ”Ni har ingen historia. Ni är bara ett folk som råkar vara här. Landet är vårt. Hela landet. Men vi tar denna del först.”
När deras nya land väl bildas har de blivit av med mer än hälften av alla svenskar i området, genom mord eller fördrivning.
Sedan gick årtiondena. En del svenskar begick terrordåd. Ibland startades krig, och efter varje krig slutade det med att muslimerna la under sig mer och mer mark, tills vi inte hade någon frihet kvar alls. Den lilla yta som var vår fyllde de med soldater, och sedan började de tillåta nya muslimer från världens alla hörn att flytta dit. Ty för att få rätt att leva i Sverige krävdes att du hade den religionen. Du kunde bo varsomhelst i världen, och bara du var muslim hade du rätt att flytta till det som fortfarande var kvar av Sverige och ringa på dörren till en familj och säga ”jag är muslim och härmed kräver jag ditt hus och dina saker, gå härifrån annars skjuter vi dig”, och peka på de muslimska soldaterna som står bredvid och flinar.
Hela omvärlden tittade på och suckade och skakade på huvudet, för det kunde ju alla se att svenskar var hemska människor som inte bara kunde acceptera att Sverige inte var vårt. Hur svårt ska det vara att acceptera att andra bor i ditt familjehem? Att din familjs mark och äppelträden din mormor planterade och den röda stuga du växte upp i i Katthult, Småland inte längre tillhör dig. Den tillhör nu en muslimsk familj. Deras barn gungar i gungan du älskade när du var liten.
Varje gång en svensk dödar en muslim straffas alla svenskar direkt eller indirekt. Varje gång en muslim dödar en svensk rycker alla på axlarna, och inget händer. Svenska barn fängslas och torteras. Muslimerna hånskrattar åt detta. Vi får skylla oss själva, för vi har uppfostrat våra barn att hata muslimer. Vi är rasister. Muslimhatare. Det är det som är problemet. Och omvärlden håller med. Muslimhatet bland svenskarna är verkligen fruktansvärt.
Inte alla utomlands. Inte ens alla muslimer. Många muslimer i andra länder är på vår sida. De tycker det som händer är hemskt. De får höra att de är självhatande muslimer, och deras vänner tar avstånd.
Så kommer till slut den dag när en grupp bestämmer sig för att attackera de muslimska baser som används för att göra räder in i Blekinge och mörda oss, ofta barn och gamla, och dessutom vill de ta så många muslimer tillfånga som möjligt för att kunna byta mot de svenskar som sitter i muslimska fängelser utan dom och torteras, och efter det har vi inga rättigheter kvar alls. Dag efter dag i två år bombas alla våra blekingska hem. Stora familjer dör ut. Och i Småland firar muslimerna. De dansar medan våra barn svälter ihjäl. De riggar kikare så att de kan se hur bomberna faller över oss.
Och världen är i princip överens. Svenskarna måste nu bort. ”Vi kan inte ha sådana grannar”, säger muslimerna, och sluter avtal med Sudan om att skicka dit oss. Bill Effing Clinton berättar att han hade minsann fixat en kanonbra fred en gång i tiden och den ville inte svenskarna ha så där ser ju alla att de får skylla sig själva. Case closed.
Men då händer något. Världens unga generation, som aldrig lärt sig hata svenskar och som ännu inte hunnit avtrubba sin empati inser vad som håller på att hända.
Och de reser sig och ropar NEJ.
Det tog mig femtionio av mina snart sextio år att inse ovanstånde.
Men världens 20-åringar är bättre än jag. Bättre än vi.
Jag har som ni kanske vet varit så knäckt sedan jag började inse vilken lögn jag levat i när det gäller Palestina. Jag visste om bosättningarna, sure, men jag rationaliserade bort dem. Jag trodde att även om Israel hade sina fel var det i stort sett ett land som övriga västländer, och jag trodde i min enfald att de inte egentligen ville ockupera Västbanken utan bara gjorde det för att kunna hindra terrordåd.
Länge var det Israels bästa bortförklaring. ”Vi vill inte egentligen, vi måste, så fort det går kommer vi att lämna området.” Idag säger de rakt ut ”there will never be a Palestinian state” och i högt tempo trasar de sönder alla möjligheter för Palestina att bli fritt genom mord, fördrivning, fler illegala bosättningar, och de gör det hånskrattande. För hur vidrigt detta land än beter sig går det alltid att anklaga alla inklusive Ms Rachel som bryr sig om det palestinska folket för att vara antisemiter. Och en stor grupp i Väst håller med. Senast imorse såg jag någon hävda att konflikten beror på att palestinierna är islamister. Mmm.
Men nu när jag insett vad Israel gjort mot det palestinska folket sedan 1947 finns liksom ingen väg tillbaka. Nu när jag insett att alla som hela tiden sagt att Israel inte alls bara försvarar sig utan faktiskt har som mål att etniskt rensa hela området på palestinier hade rätt är det en tröst att läsa judar som Phil Rockstroh, och många andra, som ser vad jag ser.
Och inse att jag fortfarande kan beundra och älska det judiska folket samtidigt som jag med emfas kräver sanktioner av Israel till den dag IDF och bosättarna helt lämnat Palestina och det palestinska folket har samma rättigheter som samtliga andra folk.
FNs deklaration av mänskliga rättigheter klubbades 1948, mitt under Nakba, den fruktansvärda etniska rensningen av hundratusentals oskyldiga palestinier. Nedan de första tio artiklarna. Israel som illegal ockupationsmakt bryter mot varenda en utom fyran.
Article I All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.
Article 2 Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status. Furthermore, no distinction shall be made on the basis of the political, jurisdictional or international status of the country or territory to which a person belongs, whether it be independent, trust, non-self-governing or under any other limitation of sovereignty.
Article 3 Everyone has the right to life, liberty and the security of person.
Article 4 No one shall be held in slavery or servitude; slavery and the slave trade shall be prohibited in all their forms.
Article 5 No one shall be subjected to torture or to cruel, inhuman or degrading treatment or punishment.
Article 6 Everyone has the right to recognition everywhere as a person before the law.
Article 7 All are equal before the law and are entitled without any discrimination to equal protection of the law. All are entitled to equal protection against any discrimination in violation of this Declaration and against any incitement to such discrimination.
Article 8 Everyone has the right to an effective remedy by the competent national tribunals for acts violating the fundamental rights granted him by the constitution or by law.
Article 9 No one shall be subjected to arbitrary arrest, detention or exile.
Article 10 Everyone is entitled in full equality to a fair and public hearing by an independent and impartial tribunal, in the determination of his rights and obligations and of any criminal charge against him
EDIT: Någon har påpekat att kartan kan ses som en vilja att utplåna Israel. Jag såg den inte så, utan mer hur palestinierna minns sitt land innan den etniska rensningen 1948, när så många av dem miste sina liv och hem. De flesta palestinier vet att de aldrig kommer att få tillbaka de egendomar som stals från deras familjer. Men det betyder inte att de inte har rätt att längta tillbaka.
1948 var inte länge sedan. Jag växte upp med min mormors minnen från 10-talet och framåt, och det har förstås även min generation palestinier gjort. Om något hade hänt i Sverige efter andra världskriget och mer än halva Sverige hade överlämnats till ett folk vars mål var att fördriva så många som möjligt av oss svenskar från vårt hemland hade vi förstås också haft rätt till våra minnen från tiden när vi var ett land.
Och jag är stolt över mitt nya hemland, som bestämt sig för att bli nästa.
Länder som återstår är till övervägande delen europeiska, dvs i Europa eller befolkningen stammar från Europa.
Sedan har vi ju Myanmar, som begår etnisk rensning på muslimer, Sydkorea som ju alltid lyder USA, och några småländer i Afrika, Latinamerika och Oceanien som jag gissar har annat att bekymra sig över. Japan överväger erkännande idag.
Palestina har en hel värld som vill se en lösning där palestinierna kan leva i fred och självbestämmande, men de länder som har nästan all internationell makt stretar emot.
Pja. Ledande politiker i UK och Kanada vill också dit.
Svårast av de stora ekonomierna blir förstås USA och Tyskland.
Jag har svårt att förstå argumentet emot.
Tre ”lösningar” varav en är fruktansvärd är idag möjliga.
En tvåstatslösning, och den förutsätter att världen med emfas visar att det är den vi vill ha, dvs erkänner Palestina.
En enstatslösning, som är den vackraste idén, men imo utopisk, eftersom en majoritet av israelerna inte lär vilja ge fyra miljoner palestinier rösträtt i sin etnostat.
Och så den vidriga versionen, där Israel lyckas med sin nuvarande plan att rensa hela området from the river to the sea på palestinier. Palestinierna är Israels urbefolkning. De har bott där i många tusen år. Det Israel håller på med är inte en gnutta bättre än det bosättarna i USA gjorde mot indianerna. Självklart ska de inte flytta till Etiopien och Indonesien.
Min konklusion är att vägen till en fungerande fred går genom erkännande och sanktioner. Och det är bråttom.
För 1½ år sedan skrev jag detta (länk till mitt inlägg på Facebook längst ner i artikeln). Jag minns det mycket väl, för det var en sorts turning point för mig. Fram till dess, och i synnerhet efter 7 oktober, hade jag varit nästan helt på Israels sida, övertygad om att Israel var en demokrati, visserligen med lite brister, som bosättningarna, men ändå avsevärt ”godare” än Hamas, som var en terrororganisation. Det senare anser jag fortfarande, förstås. Det är min syn på Israel som ändrat sig.
Och det var Mohammed Nazal som fick mig att börja den resa som slutat vid att jag numera anser att Israels ledning tagit landet till en nivå som motiverar sanktioner och massivt avståndstagande.
Han var då 16 år, från Västbanken, och satt i israeliskt fängelse. Han var en av de första som släpptes i gisslanutbyten.
Och båda hans händer var brutna när han kom hem.
Några dagar innan jag skrev inlägget nedan dök han upp i pro-Israel-twitter. De hånade honom, påstod att han ljög, skrattade åt hans skador. Vuxna män.
Mmm.
Så jag började läsa på, och ja, Israel lämnade ut ”bevis” för att han varit så att säga hel när han lämnade fängelset i form av en film från bussen som fraktade honom från fängelset till Västbanken, och där kunde man se att hans händer inte var bandagerade.
Och jag tänkte att eftersom ord stod mot ord var det synd att ingen kollade upp detta.
Men det gjorde BBC, några dagar senare, i form av ett reportage jag inte hittat på Youtube, men lägger en länk till Twitter i kommentarerna. Se det, pls!
Journalisten åkte till hans hem och såg att han mycket riktigt hade båda händerna bandagerade. Hon intervjuade honom, och det är hjärtskärande lyssning för alla med empati. Pojken är bruten. Närmast skygg. Det finns inte spår av kaxighet eller kamplust när han berättar om de horribla övergrepp han varit med om. Händerna var brutna för att han skyddat sitt ansikte. De hade piskat honom. De hade bussat hundar på honom.
Igen. Han var ett barn.
Ett barn.
”Jamen det är klart att han ljuger!” Mitt svar är ”se det och känn efter om han låter som en lögnare”. Ska tillägga att samtliga palestinier som släppts ur israeliska fängelser berättar liknande historier.
Hon åkte till sjukhuset och intervjuade hans läkare, fick hans journaler och skickade dem till brittiska experter. Och hans händer hade brutits ÅTTA DAGAR innan han släpptes. Hans medfångar hade fått mata honom och hjälpa honom på toaletten.
Vad svarar då Israel?
Att alla ljuger.
Kan de tänka sig att släppa in någon kontrollant? FN? Journalister? Något neutralt land?
Nope.
Tänker de själva utreda hans berättelse?
Behövs inte. Han ljuger. Alla ljuger. Läkarna också.
Detta var för mig en vändpunkt av två skäl.
1. Fram till dess, naiv, sure, trodde jag att Israel var åtminstone någotsånär sanningsenliga.
Men när någon man litat på blåljuger på det sättet faller trovärdigheten för all framtid. Jag utgår sedan dess från att ingenting Israel hävdar går att lita på. Detsamma gäller förstås Hamas. Men det gällde redan då. Mitt förtroende för Israels ledning är totalt förbrukat, åtminstone tills den är helt utbytt och en ny ledning erkänt vad de gjort och tagit ansvar.
2. Israel är som land kapabelt till den vidrigast tänkbara tortyr, sanktionerad av de styrande. Många fler rapporter har kommit ut. Män som blivit våldtagna med föremål inför skrattande vakter, och fått sina anusar söndertrasade. Piskade. Tvingade att ligga nakna på varandra. Mängder av fångar dör kontinuerligt, mördade genom tortyr.
Och 80 procent är inte ens dömda.
Sjunde oktober var en fruktansvärd dag.
Inga men.
Israels gärningar är lika vidriga.
Dagen när jag skrev inlägget nedan påbörjade jag den resa som lett fram till ovanstående. Det har varit plågsamt. För jag har känt samhörighet med Israel hela livet. Men nu är jag här.
Fördrivna från sitt land. Satta i läger. Fråntagna sin kultur.
Precis som indianerna gör palestinierna räder. Sätter skräck i lokalbefolkningen. Mördar bosättare. Begår vidriga dåd.
Men när nutid blivit historia kommer kolonialisternas förtryck att vara vad man minns. Inte de skalper som togs medan ursprungsinvånarna fördrevs av människor som aldrig satt en fot där.
Jag säger inte detta för att ursäkta 7 oktober. Det är mer ett krasst konstaterande. Dagens terrororganisation blir morgondagens kamprörelse.
Israels agerande kommer att fördömas i sekler framöver.
Och vi övriga kommer att skämmas för vår flathet.
Tycker jag att Israel ska upphöra att existera? Nej. I retrospekt skulle UK aldrig ha ”gett landet till judarna”, utan jobbat med dem som levde där för att säkerställa att alla tre grupperna, judar, muslimer och kristna, kunde leva i en demokrati, där ALLA hade rösträtt. Ingen skulle ha fördrivits från sina egendomar. Judarna skulle ha haft rätt att flytta dit om de köpte egendom där. Precis som alla andra. Inte gå in i andras hem med dragna vapen och säga till familjer att lämna allt de äger.
Hela tankefiguren att ett land ska byggas runt en religion är för mig fel. Likadant att någon ska ha rätt att bo någonstans för att hen har genetiska band till människor som kanske, kanske inte bodde där för mer än 2000 år sedan. Man kan inte paxa länder via förfäder, och sedan jaga bort de som redan bor där med bibeln i näven. Detta är inget annat än rasism i sin renaste form.
”Mina gener ger mig rätt till ditt hem, för du är av en underlägsen ras.”
Men nu finns Israel. Och världen behöver göra det bästa av situationen.
Båda folken har ägnat nästan hundra år åt att dehumanisera varandra. Indoktrinerade med rasistiskt hat i skolan. Unga människor ur båda grupperna har mördat varandras barn. De ska leva med detta resten av sina liv, precis som soldaterna som kom hem från Vietnam. De har filmat sig själva när de begår krigsdåd och hånskrattande förnedrar sina medmänniskor. För sina barnbarn att hitta en dag.
Men båda folken har rätt till landet. Det finns två vägar ut. Båda förutsätter nog att FN tar ansvar för freden. En oberoende krigstribunal måste upprättas, och ansvariga palestinier och israeler behöver dömas. Namnen på de dödade behöver publiceras. Vi behöver museer, böcker. Vi behöver ett #neveragain moment.
En enstatslösning, där alla palestinier ges medborgarskap och rösträtt, och tanken på ”den judiska staten” ges upp, för som sagt. Religion och stat hör inte ihop.
Eller en tvåstatslösning, där bosättarna lämnar tillbaka vad de stulit, och det palestinska folket får ett land som sitter ihop där de kan röra sig fritt och bygga en trygg tillvaro. Barnen som sitter i israeliska fängelser utan att vara dömda och som torteras dagligen ska också släppas.
Palestinierna är vår tids indianer, och våra barnbarn kommer att fråga oss vad vi gjorde när de utsattes för folkmord.
Protesterade du, mormor?
Skrev du åtminstone en massa arga inlägg i sociala medier?
Trotz allt 