När vi drar slutsater är det en bra idé att fundera över människors motiv och beteende och inte bara tro det värsta om dem vi uppfattar som ”onda”, oavsett vilka de är.
Tror jag att Israel eller USA bombade skolan i Minab? Ja. Det finns tillräckligt många vittnesmål, bildbevis och satellitbilder. Och inget av länderna har med emfas dementerat det eller visat belägg för att skolan skulle vara intakt, och den film på en misslyckad iransk missil som cirkulerar kommer från en annan del av Iran.
Tror jag att det var med flit? Nej.
Det finns inget rimligt motiv ens för en psykopat att bomba en skola. Ger bara badwill. Därför.
Tror jag att Hamas gav order om våldtäkter 7 oktober? Nej. Det finns inga bevisade våldtäkter enligt FN som varit på plats, Israel vägrar dela med sig av de bevis de påstår att de har, och hade de givit en sådan order hade det rimligtvis funnits massor av exempel. Dessutom tar de ansvar för allt annat som hände den dagen, men nekar bestämt till våldtäkterna. Om det ändå skedde, vilket är möjligt om än obevisat, var det organiskt, dvs utan föregående order.
Det finns inget rimligt motiv ens för en psykopat att ge en sådan order bara för att sedan neka till den. Ger bara badwill. Därför.
Tror jag att IDF och bosättarterrorister är skjutgalna och bombgalna och mördar så många de kommer undan med utan att andra länder sanktionerar dem?
Ja. För det finns mängder av vittnesmål och för att denna etniska rensning som nu mynnat ut i folkmord stämmer med vad både ledande israeler och mediafigurer och folket i opinionsundersökningar stämmer med vad de säger att de vill göra:
Utrota det palestinska folket från deras hemland med alla medier.
Sensmoral: Även dåliga människor behöver motiv för sina gärningar. Även psykopater är rationella.
Idag tänker jag särskilt på alla er som har familj i Mellanöstern – i synnerhet svenskiranier och svenskpalestinier.
Vi andra ser er sorg. Vi känner er frustration och ilska. Vi förstår er förtvivlan över att vara övergivna och känna att era förluster inte räknas. Varje dödat barn borde vara en löpsedel och inte en siffra i en notis.
Jag känner en sorts skuld för att ha fötts i ett av världens tryggaste och rikaste länder. Ingen bomb har någonsin fällts över Sverige. Inga män med gevär har klivit in i våra hem och våldtagit våra döttrar och mördat våra söner. Våra bröder har inte fängslats utan dom och torterats till döds. Våra systrar har inte gråtit över att inte ha mat till sina svältande barn.
Vi ser tårarna ni håller tillbaka, käraste medmänniskor, och vi vet att hur mycket vi än försöker förstå hur ni mår kan vi aldrig lyckas.
Jag skrev den här dikten för många år sedan, och delar den ibland. Idag vill jag dedikera den till er som är våra medsystrar och -bröder från Mellanöstern. Vi är många som tänker på er.
Så jag skrev igår att Trump har hoppat mellan fem helt olika skäl för kriget: regimbyte, slå dem innan de slår oss, misslyckade förhandlingar, ayatollan har försökt mörda Trump, framtida nukes.
Och som jag skrev: man kan absolut ha fler än ett skäl till att göra något, men när man ger olika svar varje gång känns inget sant.
Och nu har Li’l Marco Rubio och Mike Johnson givit oss vad som verkar vara det verkliga skälet.
Netanyahu hade bestämt sig för att bomba Iran, och eftersom USA därmed ändå skulle få en del av skulden kunde de lika gärna hänga på.
Ta in det, för det är rätt sensationell information.
Israel skulle anfalla, och USA förstod att då skulle Iran slå tillbaka mot BÅDE dem och Israel och tyckte därmed att då är det bättre att slå till dem först.
Det är den nya världsordning vi har. Och inget av de fem skälen var därmed de facto sanna.
Israel vill ha ett inbördeskrig i Iran. Ju längre och blodigare desto bättre.
Dels blir de därmed av med en farlig fiende, dels riktas världens blickar bort från Gaza och Västbanken och dels sitter Netanyahu kvar vid makten eftersom åtalet inte kan gå vidare.
Men, säger du nu, ”Trump och Israel vill egentligen ha Pahlavi vid makten.”
Någon frågade faktiskt Trump om det. Han sa att han inte trodde på den lösningen. Det var allt. Och om han inte ens förmår sig att säga ”klart Pahlavi ska bli ledare, och så här ska det gå till” och peka på en någorlunda trovärdig väg finns knappast någon väg för honom in i Iran. Hur ska han ens ta sig över gränsen?
Jag är ledsen, kära iranska vänner. Jag har gärna fel.
Hoping for the best but expecting the worst.
Jag har lyssnat mig igenom en del kloka röster idag. Och även om alla hoppas att de har fel är det ingen som ser någon väg till något verkligt regimbyte, såvida inte miljoner människor går ut på gatorna eller armén byter sida.
Om du bara har tid att lyssna på en podd idag rekommenderar jag:
Christiane är britt-iranier och journalist och har bland annat intervjuat Pahlavi och gjort dokumentärar inifrån Iran, och hennes exman Jamie Rubin är före detta diplomat. De har enormt mycket kunskap mellan sig.
Vill du lyssna på en till och pallar med folk som avbryter varandra hela tiden kan du testa Piers Morgans:
”Medan tusentals exiliranier firade diktatorn Ali Khameneis död på Götaplatsen inledde en mindre skara från palestinarörelsen sin vanliga söndagsdemonstration på Gustav Adolfs torg. Flera deltagare i palestinademonstrationen bar på porträtt av Ali Khamenei, som i tal gratulerades till sitt martyrskap och kallades för ”vår älskade ledare”. Där hyllades också den iranska islamiska republiken, Islamiska revolutionsgardet och Hizbollah.”
Väldigt, väldigt få i Sverige gillade mullorna. På bilden i den artikel du citerar i din krönika finns en handfull personer, varav en (1) visar upp en bild på Ali Khamenei och det finns en Palestinaflagga. Och visst. I Palestinarörelsen finns naturligtvis enstaka sådana individer.
Men tycker du verkligen det är hederligt att kleta denna handfull ayatollah-supportrar på hela Palestinarörelsen, som består av hundratusentals personer?
Och vad menar du med ”Alltsedan Hamas och Irans terrorattack mot civila judar i Israel den 7 oktober 2023 har svenska gator och torg övertagits av demonstranter och aktivister som alltmer domineras av nedärvt hat mot Israel och USA.”?
Själv var jag på ”Israels sida” under 59 av mina 60 år. Jag var liksom du övertygad om att Israel var det goda landet och Palestina terrorister, sorry to say.
Idag finns för mig ingen möjlighet att längre försvara Israels fruktansvärda brott mot mänskligheten. Min avsky och min sorg är inte ett skvatt nedärvda. De är fullständigt förvärvade.
Du drar upp de mördade civila ”judarna” 7 oktober, och jag undrar varför du kallar dem så. Räknas inte de mördade som inte var judar utan thailändare med flera?
Nåja. Dessa 828 civila människor varav 36 barn förtjänar att inte glömmas även om inte alla var judar (?!), jag håller absolut med – men sedan 7 oktober har 1 116 civila palestinier varav 227 barn mördats av IDF och bosättarterroristerna bara på Västbanken. Lägg till detta alla mördade i Gaza. Lägg till detta den vidriga tortyren av de tiotusentals fångar, varav många är barn, som aldrig är dömda för brott. Lägg till detta alla oskyldiga palestinier som fått sina hem stulna från sig, sin boskap stulen eller dödad, ibland torterad till döds, lägg till detta alla fantastiska israeliska människorättskämpar som vädjar till oss att öppna våra ögon och se vad Israel gör.
Jag har bortemot hundratusen läsare om dagen, jag skriver nästan dagligen om Palestina och jag har aldrig sett någon enda av alla dessa läsare hylla vare sig Hamas eller Irans regim. Ingen.
Vad som driver mig, som är väldigt sen på bollen, och övriga i den förhatliga Palestinarörelsen är en förtvivlan över att så många svenskar är så helt fullständigt likgiltiga inför Israels brott mot det palestinska folket. Beredda att vända bort blicken.
Jag inser att Palestina inte egentligen är ämnet för din artikel. Du bara passar på att kleta någon sorts terrorstämpel på oss i Palestinarörelsen lite i en sidopassage. Du gör så ofta.
Jag har läst dina krönikor av och till i många år, från en tid när jag var moderat och du förnuftig sosse, och jag är bara så förundrad över hur du inte kan förmå dig att se vad vi ser.
Fredspresidenten startade kriget från sitt hotell Mar-a-Lago. Gäster partade medan han satt med generalerna i ett ”Secure room”. Emellanåt ringde han journalister, som överhörde dem diskutera i bakgrunden. #workingfromhome
Stephen Colbert:
”Säg vad du vill om George W Bush – och det gjorde jag! – men han sålde sitt Mellanösternkrig!
Han åkte till FN, han åkte till kongressen, han höll tal i ett ÅR i förväg, Han skickade Colin Powell till FN med ett provrör av vad som verkar vara country time lemonade.
Jämför det med nuvarande presidenten. För sex dagar sedan gav han det längsta state of the union-talet någonsin, och ämnet Iran var en drive-by. Under ett tvåtimmarstal ägnade han tre minuter åt det. Karln har haft längre pruttar.”
Anledningar till kriget:
regimbyte och frihet för det iranska folket
Iran kan slå till först annars
svar på Irans ”game, tricks and stall tactics” i förhandlingarna
på grund av ayatollans försök att mörda Trump: ”I got him before he got me, they tried twice, I got him first”
Irans framtida nukes kan bomba USA, och det var väldigt nära
Det är klart att det går att ha fler än ett skäl till att göra något, men han hoppar mellan dessa fem förklaringar beroende på situation. Och flera av dessa går liksom inte ihop. Om han behövde mörda ayatollan för att åstadkomma regimbyte och rädda sig själv borde han ju liksom aldrig ha förhandlat från början.
Lägg till detta Netanyahu. Han har redan vunnit. Om det nu – mot förmodan, sorry to say – blir regimbyte har han en kompis i Pahlavi, men om inte och det blir inbördeskrig vinner han också. Dels genom ett försvagat Iran, och dels genom att världens fokus riktas bort från hans vidrigheter i Gaza och på Västbanken, där bosättarterroristerna fortsätter mörda bybor, senast ett brödrapar, medan IDF, som imo är en brutal terrororganisation, glatt tittade på. Hade du missat dem?
Precis!
Du hade förmodligen missat dem ändå, för 1 116 personer varav 227 barn har mördats bara på Västbanken sedan 7 oktober 2023. Som jämförelse dog 1 195 personer varav 828 civila och 36 av dem barn 7 oktober, och du har nog bara hört talas om på sin höjd ett halvdussin av de palestinska offren för israelisk terror. Men ju mer Mellanöstern brinner, desto snabbare kan Israel avsluta sin etniska rensning. Desto mindre hörs kraven på journalister i Gaza, eller på stopp för den människorättsvidriga annexeringen på Västbanken.
Alla svenskar vill förstås se fred och frihet för det iranska folket. Ingen alls i Sverige sörjer Khamenei, vad jag sett. Och all min empati går till er med familj i Mellanöstern – särskilt i Palestina och Iran – som nu pendlar mellan skräck och hopp.
Men det känns som när Draco Malfoy övertalade Vincent Crabbe att frammana Fiendfyre i the Room of Requirement, medan Voldemort försökte ta över Hogwarts.
CNN har försökt rådda i detta, och här är vad de kommit fram till:
Iran menar att över hundra studenter dödats. Det finns bilder och filmer. Men dem har inte CNN kunnat verifiera. Än.
Däremot har de hittat skolan på en satellitöversikt. Skolan är 60 meter från en IRGC-bas. 2012 var skolans byggnad en del av basen, men inte sedan 2016, enligt deras bedömning.
Även basen verkar ha träffats.
En del har spekulerat i att det var en misslyckad iransk satellit, men den bild de visar kommer från andra änden av Iran.
Israel hävdar att varken de eller USA skulle ha bombat platsen. (Vad de vet.)
Carl Bildt hamnar väldigt nära mig i värderingar, har jag insett på senare tid. I fråga efter fråga drar vi ungefär samma slutsats. Det visar lite att det inte egentligen är jag som ändrat mig, utan resten av svensk höger. Och det är intressant, för även om jag röstade på honom när han blev statsminister tyckte jag då att han var en stropp.
Satan i gatan vad förbannade folk till höger är när de svarar på hans tweets. Han är en islamist med TDS och en vänsterförrädare, typ. Känns igen.
Jag känner dock inte igen den här splittringen från nittiotalet, men å andra sidan hade vi ju inte sociala medier då, så vem vet vad folk tänkte i stugorna. Men sociala medier kom medan han var Reinfeldts utrikesminister, och han mer eller mindre drev UD som ett enmansprojekt, frikopplat från regeringen. Jag hade dock ingen direkt känsla av någon superkluven höger då – minns bara att alla inte var nöjda.
Så.
När i tiden halkade moderater som han och jag iväg från övriga? Jag skulle säga gradvis efter regeringarna Reinfeldt. Håller ni med?
Din ena granne är en hustrumisshandlare som dessutom trakasserar sina grannar och bygger upp ett vapenförråd, och därför går din andra granne ihop med en polare och skjuter honom. Pang, bara. Död.
Det är den känslan jag och många med mig har idag.
Ja, sure, han var ingen god människa. Alls. Få sörjer honom.
Men hans fru blir inte fri, för ägarskapet till huset står kvar på hans stora, grymma familj. Hon är lika utsatt som förut – kanske mer, för nu är övriga familjemedlemmar fokuserade på det yttre hotet istället för på att hjälpa henne.
Och sure, han var på väg att skaffa vapen. Men det är egentligen inget brott. Grannen själv har ju vapen.
Enligt internationell rätt får man anfalla en granne om och endast om:
1. Hen anfaller först och det är självförsvar.
2. Örådet (dvs FN) gemensamt fattar beslut om att det är dags.
Mina tidigare inlägg har handlat om huruvida det verkligen är rimligt att tro att en demokrati ska blomstra ur gårdagens bombningar.
Men det är också värt att reflektera över vad som händer med världen när medborgargarden ersätter FNs säkerhetsråd.
Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas.
Trump II drivs till klart övervägande delen av en fixering vid sitt ”legacy” och vid att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Expansioner av territorier, som Grönland, Kanada, Panama, Venezuela.
Omdöpning av Gulf of Mexico.
Omdöpning av diverse annat till ”Trump”.
Fredspriset.
Och nu har han kommit på att han kan bli ännu mer historiskt stor genom att bomba länder. Och jag trodde faktiskt han skulle göra det förra gången redan, och det var mycket vapenskrammel, inte minst mot Nordkorea, men även Iran. Dock gick han aldrig hela vägen. Och under Bidenåren postade hans supportrar memes om hur han är den ”ende president som aldrig startat ett krig”.
Problemet är att det gick väldigt ”bra” i Venezuela och även förra gången han bombade Iran – ur hans perspektiv. Han fick bara skäll från dem han inte bryr sig om, och de som gillar honom berömde honom massor för hans styrka och initiativförmåga. Hans alpha male-självkänsla växte över alla gränser, och nu tror han imo att han aldrig kan misslyckas. Lite som en gambler som vunnit två gånger av två möjliga.
Venezuela var den så kallade ”inkörsporten”.
Alla presidenter, även de bra, har någon form av hybris. Trots allt har de vunnit över precis alla sina motståndare, och de är omgivna av beundrare och fjäskare.
Men i Trumps fall når den direkt livsfarliga nivåer.
“Till medlemmarna av den islamiska revolutionsgardet, de väpnade styrkorna och all polis säger jag ikväll att ni måste lägga ner era vapen och då erhålla fullständig immunitet, annars möter ni säker död, så lägg ner hela vapen, och ni kommer att bemötas rättvist med total immunitet, annars kommer ni att möta en säker död.
Och slutligen, till det stora, stolta folket i Iran, er frihetstimme är kommen. Håll er skyddade, lämna inte era hem, det är väldigt farligt där ute, för bomber kommer att falla överallt. När vi är klara, ta över ert samhälle, det är ert att ta. Detta kommer förmodligen att bli er enda chans för generationer. I många år har ni bett om Amerikas hjälp, men ni fick den aldrig. Ingen president var beredd att göra vad jag är beredd att göra ikväll. Nu har ni en president som ger er vad ni vill. Så låt oss se hur ni svarar.”
Så om det blir ett regimskifte beror det på Trump, om det misslyckas på iranierna, och på något sätt garanterar han immunitet till militär och polis om de lämnar över vapnen – till vem? – samtidigt som han är tydlig med att han inte är den som kommer att leda denna coup d’état. Mmm.
Vad alla experter på Iran säger är att deras stolthet – de är trots allt världens äldsta land, vår civilisations vagga – kombinerad med att det strategiskt är smart att attackera USA dels för att ena landet mot en gemensam fiende och dels för att gör de inte det framstår de som svaga – kommer att göra ett krig oundvikligt.
Många av falangerna, Pahlavigänget, kurder, araber med flera är regimfientliga men inte överens med varandra, och vanliga perser som tidigare var regimkritiska men inte gillar USA och israel, har nu galvaniserats efter ledningens död och ryktena om den bombade flickförskolan. De må inte gilla regimen, men de hatar Israel och USA ännu mer.
Pahlavi är ingen enande figur. Hans far var en brutal diktator, och han har aldrig tagit avstånd från detta. Han har dessutom inte satt sin fot i landet på snart ett halvsekel. Visst har han anhängare, men att en majoritet av landets befolkning skulle ställa sig bakom den förre despotens son när han inte klarar att säga att han står bakom även dem som torterades och led under hans far är ju helt osannolikt.
Ingen enskild grupp är ens i närheten av att ha vapen och infrastruktur nog att vinna över NRGC.
Irans främsta måltavlor lär nu vara amerikanska medborgare, för att göra kriget impopulärt inför valet i USA. Några dödade amerikanska soldater och republikanerna ligger ännu risigare till än idag. Eller än värre – terrordåd i USA.
Hur jag än vänder på det känns det alltmer som att detta kommer att sluta med en katastrof.
Jag brukar gå till Twitter för att se trender när något händer. Det är ett trubbigt och anekdotiskt verktyg, for sure, men det ger snabbast möjliga information om hur vanligt folk tänker.
Iranska konton postar glädjerop från Teheran, eftersom de tror att befrielsen påbörjats. Men efter att ha nördat in mig i regimbytesklipp och -artiklar ett tag nu kan jag som jag tidigare skrivit inte se det hända.
Fredspristagaraspiranten Trump vill inte alls ha ett riktigt krig, även om han säger att det kan bli nödvändigt. Han gillar wham-bam-thank-you-ma’am-attacker, som får honom att se stor och stark ut. Men hans politik, och en av hans få positiva egenskaper, är att USA inte ska fastna i forever wars. Och för att få till ett regimbyte krävs tålamod. Du kan döda ett lands ledning, men inte bomba bort en statsapparat och en konstitution. I sitt tal nyss sa han dels till iranier att gömma sig inomhus för bomber kommer att falla all over the place, samtidigt som han säger till dem att deras frihet nu är deras om de vill ta den. Mmm.
Inte heller Israel lär vilja se egna boots on the ground.
Pahlavi är förstås populär bland många exiliranier, och även bland en del iranier i Iran, men jag ställer mig tveksam till att tillräckligt många i landet är beredda att återinrätta sonen till deras avpolletterade brutala diktator.
Så min sammanfattning är densamma som i varje tidigare inlägg jag skrivit:
Pahlavi kommer aldrig att komma till makten. Jag ser inte hur det ska hända. Han har ju inte ens varit i landet på nästan femtio år, och han är väldigt polariserande.
Och jag tror inte vägen mot demokrati i Iran går via en blodig coup d’état till. Enda gångerna sådana historiskt lett till demokrati i någorlunda närtid har varit när länder slagit sig fria från kolonisatörer, som USA. Jag kommer inte på något undantag*. Sovjet, Kina, Frankrike, Kuba och diverse andra länder i Latinamerika, Iran – man bara byter en diktator mot en annan.
Så jag tycker synd om de kvinnor som ropar av glädje i Teheran. Deras välförtjänta frihet från mullornas förtryck kommer inte via bomber.
Mina cent.
Jag har haft fel förr, men jag tror inte jag har det denna gång.
*Någon påpekade att Rumänien faktiskt blev en demokrati genom en blodig revolution, och det stämmer. Dock hade i det fallet ju Sovjet fungerat som en sorts proxy-kolonisatör, så situationen var rätt lik hur USA blev till.
Trotz allt 