Jag brukade kolla på Realtime troget varje vecka. Bill Maher är lite som en omvänd Jan Guillou. Deras likhet är att ibland håller jag med dem fullständigt, annars inte alls. Sällan hamnar de längs en skala. Omvändheten ligger förstås att medan Guillou är vänster är Maher libertarian.
Men sedan i höstas pallar jag inte längre. Han är livslång muslimhatare och trots sin ateism fullständigt på Israels sida, vad de än hittar på.
Så jag blev så glad när en av mina favvopoddare Mehdi Hasan idag postat ett klipp som heter ”Bill Maher is wrong about Israel”.
Han tar upp en sekvens ur senaste avsnittet där Maher beklagar sig Maher över att dagens korkade unga får all sin information om Israel från TikTok. ”They don’t know shit.” Och han begär att Demokraternas ledare ställer sig up och säger ”kids, you don’t know what’s going on here!”.
Sedan fortsätter han med att förklara att varje krig Israel har utkämpat har varit ”a war of defense”. I varje krig var de attackerade först.
Mehdi går igenom de största krigen, 1956, 1967, 1982 och varför de tre krigen definitivt startades av Israel.
Och jag vill förstås lägga till myten att arabstaterna anföll helt oprovocerat i maj 1948, när sanningen är att då hade Israel redan mördat och fördrivit flera hundratusen palestinier från deras hem, mark, hemland sedan tusentals år.
Och vad gäller dagens krig är det väldigt magstarkt att påstå att det startades av Iran.
Jag skulle verkligen önska att Bill bjuder in Mehdi till sin show och tar en debatt med honom.
Var det smart av Iran att bomba USAs allierade arabstater? Jag har ställt mig frågan sedan kriget började.
Om vi helt bortser från huruvida det var moraliskt försvarbart tyckte jag från början att det var väldigt ostrategiskt. De var ju inte med, och det är korkat att skapa fler fiender än man redan har.
Jag har ändrat uppfattning, genom att gå några steg i mullornas skor.
De skrev under ett avtal med USA under Obamas tid, och USA bröt det för tio år sedan, och la på dem tunga sanktioner utan att förklara vad de skulle göra för att bli av med dem. De hoppades i ett år att EU skulle hjälpa dem, men EU gjorde inget, och det gjorde att inget företag som hade något med USA att göra kunde handla med dem. Folket svalt och inflationen exploderade. Och av olika skäl misslyckades Biden helt med att återskapa Obamas deal.
Så de förhandlar igen, denna gång med Trump. De lovar honom ett ännu bättre avtal än Obamas, och mitt under förhandlingarna bombar han dem. De vill inte ha något krig, så de svarar med minsta lilla, och varnar Trump och Qatar i förväg, de förhandlar igen. Folket reser sig – dels finns alla de som tidigare varit förbannade för att de inte vill leva i en diktatur, men nu ansluter sig många fler, eftersom de inte har mat.
Israel beväpnar dem, oklart om USA visste om det. Och det blir ett blodbad. Jag har ingen anledning att misstro rapporter om att det var långt ifrån enbart beväpnade som dödades. Jag är osäker på huruvida det var dryga tretusen döda, vilket regimen hävdar, eller de trettiotusen som internationella experter påstå – men för min slutsats spelar det ingen roll.
Iran förhandlar vidare med nötterna Kushner och Witkoff, som enligt rapporter helt struntar i att ha med experter eftersom de har ”tillräckligt bra förståelse” för nuclear science. Och plötsligt, mellan möten och utan föregående krigsförklaring bombar USA och Israel dem. De utplånar en skola med småflickor och de dödar alla Irans ledare.
Det förstnämnda var säkert en olyckshändelse på grund av det slarv som omgärdar allt Trump gör, men det sistnämnda är faktiskt mord. Oavsett hur vidrig en diktator är är det ändå mord att avsiktligt döda någon man inte är i krig med.
Så vad har Iran lärt sig nu?
USA skiter fullständigt i internationella lagar, och när de gör det kommer inte ens ett fördömande från övriga Västländer eller deras grannar i regionen.
Vad vill de?
Klart de vill ha fred. Men en fred som ideligen bryts är värdelös. De måste alltså säkerställa att priset för detta krig är så högt att USA aldrig gör om det.
Detta är deras enda mål just nu. Allt de gör syftar till det.
Attacken på arabstaterna, stängningen av Hormuz, ända ner till deras bestämda förnekanden av att förhandling pågår, för varje sådant påstående från Trump ger börsen hopp. Och ja, Iran lider, men de är en diktatur. De kan fortsätta hur länge som helst. Men Trump lider personligen när börserna faller, och övriga världsledare likaså. Och arabledarna kritiserar absolut inte Trump utåt utan skyller helt på Iran, men man kan tänka sig att de ändå dragit öronen åt sig.
Det verkar som om Iran bombar civila strukturer, men de facto bombar de hotell där amerikanska soldater bor. Vad kallas sånt? ”Mänskliga sköldar!”
Att Trump ställer en massa ultimatum som han sedan backar från gör bara att han ser alltmer stressad ut. För visst. Han kan bomba sönder Irans oljefält, men då händer två ting. Dels har han öppet visat att han inte alls är på det iranska folkets sida genom att bryta mot internationella konventioner, och dels kommer Iran då att bomba avsaltningsfabrikerna för arabstaterna, och då ryker deras dricksvatten.
Iran har ett enda krav för fred. Internationella garantier för att USA och Israel aldrig kommer att bomba dem igen.
Så nu när jag tar av mig mullskorna är frågan: kommer de att lyckas? Kommer världen att tvinga Trump ner på knä och lova att aldrig mer ”bomb bomb bomb … bomb bomb Iran”.
Fram fram tills nyssens hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag någonsin skulle komma att citera eller ens hålla med Marjorie Taylor Greene i någon fråga alls.
Men hon har inte bara rätt här rent moraliskt, utan även i sak.
Visserligen är det amerikanska mittenfolket inte särskilt nöjda med demokraterna, men de har börjat avsky republikanerna, och det kommer att kosta dem massor i november.
Och hon har helt rätt i att det är neocons som Loomer, Levin och Graham som har saboterat för partiet genom att lura in Trump i kriget mot Iran. Hans imo enda sympatiska position fram tills nyssens var just hans ovilja att kriga.
Jag tror hon känner sig lite som jag just nu.
Politiskt hemlös.
Hon är inte vänster alls, men kan inte heller försvara en höger som löpt amok.
Lindsey Graham, sluddrig som vanligt, har koll på historien.
Om vi alldeles bortser från vilka som utgjorde USA för tvåtusen år sedan är detta med att det varit krig i Mellanöstern i tusentals år något även Trump kör med.
Och föralldel. Det har varit krig av och till – inte minst när korsriddarna härjade där – men absolut inte oavbrutet. Muslimerna skapade nästan undantagslöst fred. Kristna, däremot, mördade, fördrev och tvångskonverterade judarna. Först romarna, sedan korsriddarna. Englands härjningar trasade sönder regionen. USA stoppade den demokratiska processen i Iran och återinförde diktaturen.
Det finns så mycket rasism i de där orden. Vi i Europa har krigat långt mer med varandra under dessa tvåtusen år än muslimska länder någonsin gjort. Ändå sitter det gubbgrisar – och gumgrisar – och pekar finger och låtsas att det bara är muslimer som bråkar. Räkna hur du vill – konflikterna mellan muslimska länder i Mellanöstern är långt långt färre än konflikterna mellan kristna länder här. Och USA har under sitt korta liv lyckats med konststycket att kriga med sig självt.
Jag vet att Iran är en bråkstake idag. Men det finns inget de gör som inte andra också kan beskyllas för.
Tvingar kvinnor att bära hijab? Det gjorde även Saudi fram till helt nyss, och de är The Good Guys.
Mördar, fängslar och torterar oliktänkande och opposition? Saudi också. Minns Jamal Khashoggi.
Finansierar terrorism? USA med flera sponsrar Israels vidriga bosättarterrorism.
Visst kommer folket att kunna resa sig en dag, säger han, men nu ska Saudi och Israel först erkänna varandra, och avsluta ”the Arab-Israeli conflict”.
Det är svårt att veta om Trumpestumpen ljuger medvetet eller bara har skapat sig en alternativ verklighet där hans fru är kär i honom, han har en superdeffad kropp och han alltid vinner i golf helt utan att fuska.
Häromdagen pratade han med en superverklig före detta president, vars namn han inte kan uppge, som berömde honom för att han startat ett krig och önskade att han vågat göra detsamma.
Och nu, efter att han givit Iran en 48-timmarsfrist innan han bombar sönder deras oljefält och därmed sänker hela världsekonomin, ringer de, han vill inte avslöja vem, men någon från Iran i alla fall, och säger ”snälla farbror presidenten, låt oss göra en deal!”.
Och nu har han ”very strong talks”.
”We’re dealing with a man who I believe is the most respected and their leader.”
Vad vill han ha?
no nuclear bomb
low key on the missils
peace in the Middle East
Så typ The Iran Deal som Obama skapade och som han stängde ner förra mandatperioden.
Och om detta händer blir det bra för Iran och alla länder i Mellanöstern, fortsätter han.
Mhm.
Och alla iranier i Iran och resten av världen som var så överlyckliga över att Iran nu skulle befrias från mullorna att de tyckte hundratals döda barn var acceptabla bondeoffer? Hur känner de när han deklarerar att han vill att hans nya ledarkompis ska överleva och fortsätta styra landet?
Netanyahu 2012. Ivrigt insisterande i Wile E. Coyote-stil på att Iran har en bomb som detonerar närsomhelst.
Jag vill förstås inget hellre för det iranska folket än att de ska bli av med sitt korrupta styre, som fängslar, torterar och avrättar oliktänkande och bli en demokrati och kvinnor ska få klä sig som de vill. Och jag väntar fortfarande på att någon ska förklara hur det ska ske genom att bomba småflickor.
För det handlar ju inte om det. Med samma argument minus kvinnors klädsel kan vi bomba Saudi, Qatar, Ryssland, Kina, diverse u-länder.
Jag blir förvånad över mig själv när jag ser Trumpen och Netanyahu håna Iran, deklarera att de är svaga och krossade, basunera ut att nu har de vunnit, men de ska ändå kriga lite till och min go-to-känsla är att Iran är offret och USA och Israel förövarna.
Det är som att se två hänsynslösa mobbare sparka på en försvarslös nisse och du måste nypa dig själv för att minnas att den försvarslösa nissen också är en elaking som brukar klå upp fru och barn. Ingen är god i scenariet.
Det fanns ingen egentlig ursäkt för kriget. Iran var inte nära någon atombomb, och USA och Israel hade förstås ingen plan för ”regime change” annat än ”om folket reser sig är det bra, annars är det deras fel och vi kan skylla på dem”.
”When we are finished, take over your government. It will be yours to take. This will be probably your only chance for generations!” skrek Trump som om han generöst presenterade det lidande iranska folket med en gåva. Nej. De kan inte bara ”ta det”. Oppositionen är inte organiserade, utan tvärtom splittrade i grupper som är i luven på varandra. Det finns ingen plan, ingen ledare.
Vad jag vill i denna situation är att övriga västländer står fast vid sin linje att inte hjälpa Trump. Han behöver få känna konsekvenserna av sitt idiotiska påfund fullt ut, så att han inte gör om det i Kuba eller liknande, för han har två år kvar. Vi är här idag delvis för att han blev kaxig efter Venezuela. Sedan måste vi tillbaka till en världsordning där FN stärks, Israel hålls ansvariga och USA förhoppningsvis aldrig mer väljer en president som startar krig utan formellt godkännande. FN må ha sina brister, men det är det bästa vi har.
Och den största bristen är för övrigt USAs vetorätt.
Så det framstår alltmer tydligt att Netanyahu, de tokkristna apokalypssionisterna och övriga stridstuppar slog en lov runt Trump, och säkerställde att han inte lyssnade på alla mesiga fredsduvor. Jag kan tänka mig hur det lät. Det skulle gå fort och lätt och sedan skulle han bli ihågkommen förevigt som den starke ledaren som bytte regim i Iran och dessutom räddade världen undan en garanterad atombomb.
Och Trump är gammal. Och gaggig. Jag säger inte det för att jag inte gillar honom. Lyssna på nittonhundratalsklipp av honom. Han är fortfarande en a-hole, men han pratar i hela meningar, håller tråden, börjar inte weave:a runt om guldgardiner och ballrooms.
Och nu har han inte bara insett att det blev tossigt – många hånar honom dessutom för att Netanyahu försökt blåsa precis varenda president sedan Clinton och Trump var den första att gå på den lätta. Typ.
Så vad göra? Hans geggiga hjärna berättar för honom att han har pratat med en före detta president. En han faktiskt gillar. Och han sa ”jag önskar att jag gjort det du gjorde!”.
Men liksom. Det finns bara fyra. Och Clinton, Bush, Obama och Biden har garanterat att det inte var de. Alla hatar honom. Inte en chans att de bara ringer upp och säger ”jag önskar jag hade gjort det!”.
Så egentligen är väl inte en liten lögn bland alla andra hundratusentals en big deal, men det visar var hans fokus är. Han får absolut inte framstå som svag och lättlurad.
Och hans ego är det största hindret för fred på den sidan Atlanten.
På andra sidan finns en decimerad grupp fjärdehandsval som försöker organisera sig med en förmodligen skadad ledare och som också klamrar sig fast vid prestige. De behöver visa sitt splittrade folk att de fortfarande styr, och några eftergifter finns inte på kartan.
Detta känns som Vietnam. Överlägsen militär som borde vinna i en tillfällig punktinsats, men vad betyder ”vinna”? Många år av gerillakrigsföring i ett land som är bortaplan för den överlägsna styrkan och vinsten blir till sand.
Så vi har en Gaggig Trump, ständigt berusade krigshökarna Hegseth och Graham, Mike ”They can take it all” Huckabee och en Netanyahu som ser sin dröm uppfyllas.
Vinnaren är … Putin. Han får sälja sin olja igen. Ingen orkar vända blicken mot Ukraina.
Och förlorarna är flickorna i Iran, tusentals döda, lemlästade och bostadslösa libaneser, och det palestinska folket som mördas och fördrivs dagligen sedan snart 70 år.
Det är mindre intressant huruvida det stämmer och mer ATT han sa det, eftersom han är taktisk och vet vart vindarna blåser. Hittills har dem-toppar av den centriska stammen avstått så långt de kunnat att kritisera Israel, och detta avsteg visar ett enormt politiskt skifte.
Inte ens Sanders, som ju är av judiskt ursprung och någorlunda säker mot antisemitismanklagelser, går så långt, utan stannar vid att det är Netanyahu och inte landet Israel som är problemet.
Så vad har fått honom att våga sig på något så extremt?
Jag tror två delar.
Dels kan han läsa opinionsundersökningarna. Palestina har nyss gått om Israel vad gäller sympatier, och när det gäller demokratiska väljare, som han ju måste förbi för att knipa nomineringen om två år, känner bara sjutton procent sympatier för Israel.
Den andra delen är att han sett att det kan gå bra för politiker som törs prata ur skägget – inte minst Mamdani visar det. Trots stark kritik mot Israel röstade en tredjedel av New Yorks judiska väljare på honom.
Jag står ju fast vid vad jag tidigare skrivit – det var Kamalas velande i frågan, kombinerat med Bidens svek mot palestinierna, som kostade henne valet och orsakade del 2 av trumpkatastrofregimen.
Och AIPAC-pengar har redan blivit ett lackmustest. I den populära podden ”I’ve had it” (nedan) svarade en annan trolig presidentkandidat, Cory Booker, för fem månader sedan med en word salad som sen blev viral på frågan om varför han tog bidrag från dem.
Så räkna med att kandidater på båda sidor staketet kommer att grillas inför midterms om ett drygt halvår, vad gäller såväl Palestina som Iran (om kriget pågår då).
Av och till får vi se opinionsundersökningar gällande hur många som ”stödjer” sin regim – i Hamas, på Västbanken, i Iran osv.
Och jag känner att många av oss västlänningar, som haft rösträtt hela våra liv, inte riktigt fattar hur folk tänker i en diktatur.
Rent generellt: Man går inte omkring och tänker så mycket på vilka som styr. Dels spelar det ingen roll vad du tycker eftersom du ändå inte får rösta, dels känner du inte till rätt mycket av sånt som du hade kunnat störa dig på om det funnits fri press och dels är du van att inte dela med dig av dina åsikter, för du vet inte vem som skvallrar för regimen.
Det finns förstås i de flesta diktaturer grupper av människor som är super-emot regimerna. Kina, Ryssland, Iran har mängder av dissidenter i sina fängelser. Hamas har av och till under åren avrättat regimkritiker. Och den yngre generationen har tillgång till information den äldre saknar och är mer förändringsbenägen.
Men breda lager har ingen stark åsikt. Så när vi får se opinionsundersökningar gällande hur många som ”stödjer regimen” i en diktatur är det siffror som inte säger så mycket.
Många i Väst ser väldigt svartvitt på både palestinier och iranier. De delas in i två kategorier – de som stöttar landets regim och därmed är raktigenom onda och de som kämpar med näbbar och klor och fara för sitt liv för att störta den och som är raktigenom goda. Det finns inget utrymme för nyanser däremellan.
Jag minns när journalisten Anas Al Sharif blev brutalt mördad. Strax efter cirkulerade bland annat dessa bilder, som sägs visar honom som ung, starstruck journalist som träffar Hamas’ ledare. Nu ser han rätt inklippt ut, med skarpa linjer runt kroppen och i jacka inomhus och dessutom är bilderna spegelvända. Gubben till vänster är till höger på andra bilden.
Men syftet var att förklara honom som en av de onda, som därmed förtjänade att bli mördad. Och jag minns att jag diskuterade med någon som tvärsäkert deklarerade att eftersom EU (!) säger att Hamas är en terrororganisation borde han absolut inte träffa ledningen för Gaza, utan ta avstånd. Och jag tänkte att hur kan det vara så svårt att bara försöka gå några steg i hans skor.
Uppväxt i Gaza, som är ett koncentrationsläger, illegalt blockerat av ett land som stulit mark från 60 procent av Gazas befolkning och som regelbundet mördar hans landsmän – särskilt barn. Fri press finns inte, utan all information han fått under sina på bilden dryga tjugo år i livet har varit censurerad av Hamas. Och då ska han på någon fläck själv konstatera att ”jamen eftersom EU säger att de är terrorister tänker jag inte träffa dem”. Enligt hans vänner blev han dock mer kritisk mot Hamas mot slutet av sitt 29-åriga liv. Och det är ju inte konstigt, eftersom han som journalist fick mer insikt i vad som hände under ytan i Gaza.
Samma sak när det gäller 7 oktober. Det är ett fasligt tjafsande om att palestinierna i Gaza jublade den dagen. Men vi måste förstå att de nyheter som visades där var helt annorlunda mot de vi såg. Och ingen av oss fick en korrekt bild.
I Gaza och många arabisktalande medier från regionen betonades attackerna på baserna och det faktum att Hamas nu tagit fångar som kunde växlas mot de många palestinier som Israel torterar i fängelser, utan att de dömts för brott, och varav många är barn. De döda civila nämndes knappt. Det är inte konstigt att det sågs som en seger bland dem som hade närstående som drabbats av Israels grymma behandling av fångar.
Vi å andra sidan fick en lång rad lögner serverade av Israel de första veckorna, som kraftigt överdrev de dåd palestinierna – varav en del var Hamas, andra privatpersoner – hade begått. Så vår bild var imo mer skev än den palestinierna hade, för den var bara ofullständig och inte en direkt lögn.
Och när vi förflyttar oss till Iran gäller samma sak. ”Frihet för det iranska folket” betyder olika saker för olika personer. Såvitt jag förstått vill väldigt få ha kvar hijabkravet för kvinnor, och de flesta vill se en väg från diktatur till demokrati, men det betyder inte nödvändigtvis att man gillar att USA och Israel dödar alla deras ledare – och än mindre att bomber dödar civila och förstör landets infrastruktur högt och lågt. Deras mest akuta problem är att deras ekonomi är helt sönderslagen av sanktioner, och det löses inte genom döda mullor.
På samma sätt vill många se Reza Pahlavi komma tillbaka och rädda landet, medan andra ser honom som sonen till en grym diktator, och de vill absolut inte kännas vid honom.
Så många menar att det i alla lägen är fel att ”försvara” dem de uppfattar som ”onda”, men faktum är att det finns rätt få onda människor i världen. Vi är produkter av vår livserfarenhet. Och vill vi föra en meningsfull diskussion om vad som är bäst för folken i Mellanöstern måste vi klara att ta på oss palestinska och iranska skor.
Trotz allt 