Söndra före nyval

Publicerat den av

11586819873_49d0e55dbe_oNär Alliansen vann år 2006 var jag inne i en ganska intensiv period av bloggande på Aftonbladets blogg. Den liknade på många sätt Facebook – det var diskussioner och vänskapsband – och ovänskapsband. Mycket tjafs, av och till.

De flesta som bloggade var av någon anledning vänster, som jag minns det, och när S förlorade makten för första gången på 15 år blev det liksom kaos, och två ord formulerades om och om igen: ”nyval” och ”avgå”.

Det var lite bisarrt. Alliansen hade egen majoritet då, men ändå tyckte en stor andel människor att de på något sätt inte hade rätt att regera, utan att de liksom hade stulit regeringsmakten från den legitime ägaren. Som jag ser det var det ett sorgearbete som pågick, mer än något annat. Och det fanns förstås också en rädsla över vad som komma skulle.

Sedan kom ju de där första ministeravgångarna – ni vet, barnflicka, obetald TV-licens och pussande med journalister på krogen. Och varje gång var det en hoper som ropade ”nyval”! Så där höll det på en bit in i 2007.

Riktigt lika intensivt som den gången är det inte nu – de trogna Alliansväljarna är trots allt inte så  vana vid att ”deras” partier regerar, utan det har varit mer av en bonus än rutin dessa åtta år, och därmed klarar man återgången till en S-regering bättre. Men även nu hörs spridda rop. Och med viss rätt denna gång. SD + Alliansen är större. Borde inte det räknas? Det parlamentariska läget är osäkert. Vore det inte bättre att fråga väljarna en gång till? De kanske har ändrat sig nu?

Även enstaka rödgröna väljare är inne på samma spår.

Men ett nyval, eller extraval som det egentligen heter, i detta läget är ungefär som att säga ”är du riktigt säker på att du vill rösta som sist?”. Jag tror många ser framför sig att just deras alternativ nu ska framgå som mycket bättre än det gjorde 14 september, men jag tror de tänker fel.

Rödgröna väljare kommer att bli än mer övertygade om att de måste ge sina partier ett starkt mandat.

Alliansväljare kommer att vara än mer säkra på att bara Alliansen klarar att styra Sverige, trots Reinfeldts och Borgs avgång.

Och SDs väljare – de kommer inte att plötsligt inse att ”attans! Jag slängde ju bort min röst!”, även om vi andra tycker de borde känna på det viset.

För jo. De flesta av oss andra skulle nog tänkt så – att en röst på SD är en röst på parlamentariskt kaos. Men det gör inte de. De tycker att deras röst var ett superbra sätt att ge en riktig spark i baken till etablissemanget.

Det finns bara ett sätt som SD kan minska på, och det är internt missnöje. Det ser vi inte nu, men det kommer att komma när vi andra slutar fösa ihop dem genom att hela tiden attackera dem, och de istället får tid att gå varandra på nerverna.

För vi som följer dem vet att det är oerhört olika människogrupper som nu ska samsas under samma hatt.

Just nu pågår ett chicken race mellan Löfvén och Alliansen om vem som samarbetar med dem först.

Jag tror det är lite synd.

Bättre att de får börja bekänna färg i frågor som inte har med invandring att göra. Det finns många att välja mellan:

Restaurangmomsen, RUT, skolvalet, … .

I varje fråga ovan är deras väljare splittrade.

Det enda de mycket olika grupperna av fd skånemoderater av den missunnsamma sorten, gråsossar av den bittrare sorten, bekymrade mammor som glorifierar Jimmie, pensionärer som känner sig snuvade, exnazister och en stor mängd muslimhatande invandrare har gemensamt är att de vill minska invandringen.

Allt utöver det klyver dem.

När de nötts ner av en vardag – då först är det läge att testa ett fräscht nyval. Möjligen.

SD befriade M och S

Publicerat den av

Två återkommande rubriker stör mig i dessa dagar. Den ena är den om moderaternas katastrofval. Den andra handlar om segern för de rödgröna, och påståendet att väljarna skulle ha röstat för förändring.

Skärmavbild 2014-09-16 kl. 05.51.10Moderaterna har inte gjort något katastrofval. De har gjort ett av sina absolut bästa val någonsin. En enda partiledare, förutom Reinfeldt, har lyckats en gnutta bättre, och det är Ulf Adelsohn år 1982.

Däremot har M tappat var femte väljare sedan förra valet. Men inte heller det är särskilt sensationellt – särskilt inte efter det bästa valet genom tiderna.

Jag vill påstå att de rödgröna inte vunnit i princip någon seger alls. S har vunnit ett mandat från MP. V har ökat två mandat.

Det som istället hänt är att M och Fp förlorat väljare till SD.

Dessa partier har det gemensamt att de, via Reinfeldt och Ullenhag, hårdast satt ner foten för en liberal invandringspolitik, och detta får de nu stryk för. Det är alltså inte så att väljarna röstat fram en vänsterregering eftersom ”de är trötta på åtta år av borgerlig politik”.

Skärmavbild 2014-09-16 kl. 06.15.17

Jo, vän av ordning kan förstås protestera. Flödena har inte gått exakt så som mandaten indikerar. Alliansen har tappat väljare till de rödgröna – och då främst dem som de vann i förra valet, som i sin tur tappat väljare till SD. Åkesson pratar ju numera ganska mycket om traditionell, socialdemokratisk folkhemspolitik.

Men de vänstervindar som blåste för något år sedan har absolut mojnat. Den enda förändring som är uppenbar är att en liten del av de svenska väljarna förflyttat sig från M och Fp mot en invandringsfientlig politik.

Jag säger ”liten”, för 29 av 349 är trots allt rätt få.

Här är min politiska historia.

När jag var i tonåren var jag, liksom Jimmie Åkesson, en kort tid med i MUF. Jag tror jag deltog i totalt två sammankomster, så det var ingen lång karriär, men jag identifierade mig med moderaternas ideal – individen skulle vara fri att fatta egna val, vi skulle ha lägre skatter, och fokusera på att hjälpa dem som behövde det istället för att flytta runt pengar, så att alla hade lika mycket oavsett hur mycket de studerade eller jobbade. Jag är ju född 1966, och på 80-talet drevs nog den i Sverige mest extremt socialistiska politik världen skådat utanför kommunismen. Var man hemma och sjuk fick man full lön. Många arbetsplatser var halvtomma på måndagarna, eftersom arbetarna tog en extradag ledigt, samtidigt som pomperipossaskatten åt upp alla incitament att arbeta. Vi var då mycket nära det som idag kallas medborgarlön. Jag har läst Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar, som jag hittade begagnad, för den säljs tyvärr inte längre. Han beskriver hur det för många i hans parti sågs som fullständigt omöjligt att sluta vrida Sverige åt vänster. Höjda skatter och ökad fördelningspolitik var den enda vägen framåt. Till slut kom krisen och satte stopp för karusellen, och 90-talets långa baksmälla började.

Jag hade en nära kompis under åren runt 1990, som var socialdemokrat. Hennes pappa jobbade för hyresrättsföreningen. I hennes föräldrahem stod böcker om socialdemokratins historia och Erlanders memoarer.

Vi diskuterade massor. När jag säger ”diskutera” menar jag ”omväxlande prata, lyssna och reflektera”. Inte gräva ner sig i en skyttegrav och kasta argument på varandra, som många gör idag på nätet.

Och jag insåg att vi hade förvillande lika värderingar, trots olika uppfattning om vägen till ett bättre samhälle. Vi ville båda ta hand om gamla och behövande. Vi ville båda ha bra dagis, och vi avskydde främlingsfientlighet.

Ingen av oss bytte väl åsikt egentligen, men vi växte båda i vidsynthet och förståelse av att umgås. Sedan den tiden har jag en mycket stor respekt för den hederlighet och det mod som präglar många av dem som ibland föraktfullt kallas ”gråsossar”.

Med åren tröttnade jag lite på moderaterna. Jag såg sidor bland några av partiets representanter som jag tyckte instinktivt illa om. Främlingsfientlighet hos bittra, skånska män. Klassförakt hos pärlhalsbandsprydda överklasskvinnor. Bo Lundgren gjorde inte direkt intrycket bättre.

Samtidigt var det otänkbart för mig att gå åt vänster. Jag ville ha sänkta skatter och en friare marknad. Jag började kategorisera mig själv som mittenväljare.

Då dök de plötsligt upp – Reinfeldt, Littorin och Nya Moderaterna. De pratade som jag. Både sänkta skatter och trygghet. Man behövde liksom inte välja. Problem som i många decennier sopats under mattan skulle rensas bort.

Frihet, trygghet och öppenhet är mina politiska ledord. Jag är också konservativ i det avseendet att jag gillar traditioner och historia och är monarkist.

Men Moderaterna är inte längre ett konservativt parti. Det är lika liberalt som Fp idag. Och man kan säga att det blev liberalt samtidigt som jag insåg att jag hela tiden varit det, samtidigt som jag varit konservativ.

Jag har – särskilt under de sista fyra åren – oupphörligen imponerats av Fredrik Reinfeldts starka avståndstagande från allt vad främlingsfientlighet heter.

Det har inte andra gjort.

Det har funnits en ganska stor klick, som jag vill kalla gammelmoderater, som avskyr de steg han och övriga partiet tagit.

Arketypen är en inskränkt, sydsvensk man, som avskyr vänstern, sossar och alla jävla utlänningar.

Numera hatar han även Reinfeldt. Han kallar honom landsförrädare. Han anser att Reinfeldt förstört hans parti.

Grovt betraktat kan vi säga att denne man nu hör till dem som är basen i Jimmie Åkessons parti.

När jag ser hur mandaten flyttat sig från M till SD ovan känner jag lite att det är inte bara dumt, och jag säger detta ur djupet av mitt engagemang mot främlingsfientlighet. Det är lite bra också, ur demokratiskt hänseende. Nu har dessa väljare fått en hemvist som passar dem.

M och S slipper dem och deras trångsynta värderingar bland sina medlemmar, och gammelmoderater i sin tur får nu samsas med de tidigare så hatade sossarna om att romantisera om Sverige som det var förr.

SD kanske behövdes för att befria både M och S.

Men å andra sidan betyder deras förflyttning att de göder varandra. När de inte längre behöver bråka med partikamrater om vad partierna egentligen ska stå för blir de mer extrema, och svårare att nå fram till.

Jag vet inte vad vi ska göra åt det.

Jag vet bara att det inte hjälper att skrika ”rasister” till dem.

Vi behöver mötas och resonera, liksom jag och min sossekompis på 80- och 90-talet.

Baltsars gud

Publicerat den av
Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Alsace: Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Min mormors mormors morfars farmors far Baltsar Greiner invandrade som glasblåsemäster med frun Susanna Eder, också från en stor glasblåsarfamilj, 1755 till Sandö glasbruk utanför Sundsvall. Det var ju inte så långt efter de stora religionskrigen, som skakat om centrala Europa. Såren blödde fortfarande. Katoliker och lutheraner avskydde varandra med en intensitet som påminner om sverigedemokratiskt muslimhat eller sverigepartistiskt judehat. Plundring, död, våldtäkt, tortyr hade varit vardag under hela 1600-talet, när de båda trosinriktningarna skulle göra upp om vems gud som egentligen tittade ner på slakten från  sitt himmelrike.

Det verkar som om släkten Greiner bestått av två grenar: en thüringsk, som var evangelisk, och en österrikisk som var katolsk. Släkten Eder verkar ha varit katoliker – i alla fall Johann Eder, också glasblåsemäster i Sandö, vars barn Baltsar och Susanna var fadder till. En obekräftad historia förtäljer att tre medlemmar ur glasblåsarsläkten bränts levande på bål för kätteri i Alsace på 1600-talet, eftersom de var lutheraner. De ganska många Greiners som nu bor i USA sägs också stamma från lutheranska Greiners som flytt till USA undan katolskt förtryck.

Min förmodade 1400-talsanfader Peter Greiner var en sydtysk glasblåsare från Göppingen. Och av de förnamn hans ättlingar fick undrar jag om han inte snarare var av en helt annan religion: Israel, Adam, Jacob.

Greiner var ett av de vanligaste judiska namnen enligt en sida som listar efternamn under holocaust. Kanske hörde de till en judisk släkt, som senare konverterade – möjligen för att slippa leva utanför det tyska samhället.

Ett par tusen franska huguenotter fick fristad Skandinavien under 1600-talet, men bara ett hundratal i Sverige. De flesta hamnade nämligen i Danmark, som hade en lite annorlunda flyktingpolicy än idag, och öppnade dörren för dem.

Men trots att huguenotterna, liksom övriga reformerta, egentligen var en variant av protestantismen fick de inte praktisera sin religion i Sverige förrän 1741, alltså 14 år innan Baltsar, Susanna och deras fyra barn kom till Sverige år 1755. Men då skulle det ändå dröja nästan trettio år innan katoliker och judar skulle få de ganska skrala rättigheter man givit de protestantiska invandrarna: att inte bli bötfälld för att man höll slutna sammankomster, om man var invandrare eller av invandrarhärkomst. Inte förrän på 1860 fick etniska svenskar välja sin egen tro, om den de valde var godkänd vill säga, och 1951 fick man rätt att helt välja själv.

Det var inte omtanke, eller någon storslagen filosofisk insikt om att religionsfrihet är en mänsklig rättighet, som ledde fram till att svenskarna gradvis öppnade våra hjärtan på 1700-talet, utan för att Sverige behövde arbetskraftens kunskap.

Men jag kan höra ungefär hur det lät när kanske sisådär tio procent av oss resonerade sinsemellan:

”De kommer hit och tar våra jobb. Vi har inte råd.”

”Det är de som ska anpassa sig till oss. De kan inte komma hit och kräva att få ha sina egna kyrkor. Det hade inte vi fått i deras länder.”

”Det är en helt sjuk religion. De mördar och krigar.”

”Det går aldrig att lita på dem. De ser oss som sina naturliga fiender, och har bara kommit hit för att blåsa oss.”

Feminismen sekundär för Fi

Publicerat den av

generic-mirrorDet finns två teorier om hur man bygger ett land: den socialistiska och den kapitalistiska. I Sverige finns inga extremer, men det finns ändå klara skillnader mellan Allianspartierna och framförallt V.

Feminism och jämställdhet handlar om att utjämna villkoren så att kvinnor, som varit underställda män sedan tidernas begynnelse, ska hamna på samma nivå i livet. Högre lön, bättre arbetsvillkor och bättre förutsättningar att få utvecklande jobb hör dit.

Politik handlar ju om att välja, och värderingar handlar ganska sällan om vad man vill ha och inte ha, utan om vilket man värderar som viktigare än annat.

För Alliansen, som vill se ett samhälle där individen har makt, är det enkelt att välja det som ligger i linje med detta, och kalla det feminism, men svårare att välja exempelvis extra pappamånader, som inskränker individens frihet, men oundvikligen förbättrar jämställdheten. Man kompromissar lite, men det svider.

För V och S blir det på samma sätt inga problem att välja pappamånader, men svårare att svälja att RUT-avdrag faktiskt förbättrar villkoren för kvinnor – dels för att de får jobb och kan starta företag i dessa branscher, och dels för att kvinnor, som oftare sköter städning, får tid frigjord genom att anlita städhjälp och kan jobba mer. RUT är ett sätt att sälja det obetalda hemarbetet. Välfärdsföretag ger möjlighet att starta företag i kvinnodominerade branscher. Det gör också att kvinnor har flera arbetsgivare att välja mellan, och kan förhandla om sin lön. Men dessa frågor går stick i stäv med den socialistiska visionen, och därför är vänstersidan emot, i varierande grad. Man prioriterar det socialistiska samhället framför vad som uppenbarligen gagnar jämställdheten. S kompromissar lite, men det svider.

Men så har vi Fi. De dök upp för några år sedan, och forna kommunistledaren Gudrun skulle nu äntligen sätta feminismen högst. I alla frågor skulle den övriga politiska kampen väljas bort, till fördel för kvinnosaksfrågor.

Vad jag minns fanns en del borgerliga kvinnor i leden i början, och precis som MP, när de var i sin linda, hävdade de totalt oberoende mot blocken. Feminismen var den enda som spelade roll. Höger-vänster skulle för alltid vara underordnat. I alla frågor skulle man enbart se till vad som gagnade jämställdheten.

Det är därför med viss besvikelse jag läst igenom Fi:s dokument – jodå, allihop! – och även lyssnat på Gudrun i de flesta debatter. För hon har helt svikit detta ideal. Istället är det socialismen som är central, och feminismen är bara intressant när den går att inordna i det konceptet.

I debatt efter debatt förklarar Gudrun att RUT ska vi inte ha, för vi ska införa sex timmars arbetsdag istället. Jo. Men sex timmars arbetsdag kostar stora summor, och tar tid att införa, och även om det införs kommer ändå många framför allt män, men även kvinnor, att vilja jobba mer. Man kan inte tvinga folk att inte jobba, så effekterna på det obetalda kvinnoarbetet kommer att ta lång tid. Men ändå vill de ta bort RUT direkt, trots att det alldeles uppenbart slår både mot dem som jobbar i och driver städföretag, och de kvinnor som använder det och därmed har möjlighet att jobba mer.

Den som verkligen sätter kvinnors situation före socialismen tar inte bort RUT-avdraget förrän det samhälle finns där det inte längre behövs, påstår jag.

Vidare ska man stoppa välfärdsföretag. ”Huvudprincipen ska vara att den skattefinansierade välfärden bedrivs i offentlig regi men med inslag av alternativa driftsformer enligt utarbetade non profit-principer.” Här försöker man inte ens låtsas att det finns någon sorts fördel för kvinnor med detta. Det viktiga är socialismen, där företag är onda. Feminismen får underordna sig.

Jag har alltid gillat Gudrun. Hon är en vidsynt, smart och duktig politiker.

Men med Fi har hon gjort mig besviken, genom att istället för de tidiga visionerna skapa en ny och snäppet mer socialistisk variant av V.

Det parti som är mest feministiskt idag är utan tvekan MP. De vill ha både RUT, välfärdsföretag och massor av pappamånader.

Någon borde rita rosa glasögon på Gudrun. För de hon har nu är knallröda.

Parlamentariskt frieri

Publicerat den av

Soldier's belongingsEfter att nu ha lyssnat på båda debatterna ser jag vad Löfvén har för plan.

Det finns en lång rad frågor där han är oense med MP och V, och där han tänker göra upp med partierna på andra sidan. Inget konstigt i det – så har Sverige alltid styrts av S. Jag har också tänkt att vitsen med att ha skilda manifest är att kunna lova mer. Jag har tolkat ”sen ska väljarna få säga sitt” som ”vi kommer att använda mandatfördelningen när vi gör upp”. Många mandat på MP betyder mer miljö. Typ.

Men det som är märkligt är att han knappt ens verkar ha tagit en fika med sin främsta partner, dvs MP. Även om man har var sitt manifest hade jag ändå väntat mig någon sorts ihopprat.

Och då slår det mig.

Han pratar inte med dem, för han förhandlar här och nu. Det är inte väljarna han håller på halster utan MP. Han vill att de ska vara osäkra på huruvida de får vara med eller ej, så att de är lagom möra i en förhandling.

Och det kan mycket väl funka pga den stora floran småpartier.

Det är särskilt en mening jag hängt upp mig på: ”I den frågan gör vi förmodligen inte upp med MP utan med partier ur Alliansen”, sa han både om energipolitiken och försvaret.

Men i Sverige har ingen koalitionsregering någonsin gjort upp i stora frågor med andra partier utan att först komma överens med varandra. Ingen född före 1970 har väl glömt Fälldin, kärnkraften och Öresundsbron?

Det som ställer till det är att regeringsfrågan måste beslutas omedelbums, medan de andra frågorna kräver sitt hantverk.

Jag gissar därför att vad Löfvén tänker sig är att ställa bustuffa krav på MP när han ställer frågan ”ska vi bli ihop?”, och sedan ge dem alternativet att skapa en regering där flera stora frågor hanteras av partierna var för sig. Det blir i så fall en märklig regering där en minister kan tvingas genomföra ett beslut som går i strid med partiets linje. Det blir unikt och ganska sensationellt. Ett open relationship, där han är fri att ha utomäktenskapliga förbindelser när partnern hemma inte ställer upp.

Det kan då tänkas att MP hellre avstår från ministerposter. I så fall är det bäddat för den i särklass svagaste regering vi haft någonsin – i procent räknat. Å andra sidan är det en regering som till skillnad från den nuvarande har gott om villiga tillfälliga sängkamrater.

Kanske blir nästa mandatperiod en lång serie one-night-stands.

Sverigedemokratisk flyktingpolitik

Publicerat den av

PrästkrageDu blev torterad, säger du
Finns de som lider mer just nu
Dessa kan vi inte nå
Därför måste du förstå
Att du få inte komma in
Du har det bra ju, så försvinn

Ditt hus är bombat av soldater
Och allt du äger är en krater
Att fly till Sverige blev din lott
Men vi har budgetunderskott
Vad vill du vi ska göra, säg?
För vi kan inte hjälpa dig

Din mor blev dödad och din son
Riskerar att bli tagen från
Ditt hem och bli indoktrinerad
Sen skickas att bli massakrerad
Du vill ju fly men gå ej på de’
Stanna i ditt närområde

Hudfärg är en sån chimär
Vi är inte som de där
Nazisterna i SvP
Vi är bättre vi, än de
Men kulturer ska man värna
Och du vet ju, såna därna
Som är konstiga som du
Vill vi inte ha här nu

Vår fattigdom är stor minsann
Kan inte hjälpa minsta grann
Så var nu snäll och stanna där
Vi ger till UNHCR
Finns de som kallar oss rasister
Men vi är blott nationalister

Vad tycker SD om SvP?

Publicerat den av

PrästkrageHur ställer sig SD-anhängare till SvP? Åkesson tar ju avstånd utåt, men hur är det med anhängarna?

Den frågan får jag lite nu och då.

Mycket grovt räknat skulle jag säga:

  • Hälften tycker hjärtligt illa om SvP, och lägger en del möda på att skriva om det. Det märks att de tänker mycket på SvP, och mår dåligt av att buntas samman med dem.
  • Hälften ligger däremot ganska nära SvP. De vill se ett tätare samarbete, och delar ofta inlägg från SvP-webbtidningar, såsom nationell.nu, Exponerat, Nordfront och framför allt Fria Tider.

Det här leder till en del tjafs. ”Jag tar bort alla som har vänner som är SvP” säger en. ”Varför ska man lägga sig i vad folk tycker?” undrar en annan.

Det går två stora skiljelinjer mellan SD och SvP.

Den ena är att SvP är verkliga rasister, dvs de anser att inte bara invandrare utan även adoptivbarn och barn med en utomeuropeisk förälder ska lämna landet. En del sverigedemokrater tycker också så, men de flesta brukar tycka att ”den som sköter sig” bör få stanna, bara inga nya utomeuropéer kommer hit. Så sammanfattningsvis kan sägas att antingen tycker sverigedemokraten att SvP egentligen har rätt, men att man inte behöver gå så långt som de (dvs de är en ljusare nyans av SvP), eller också tycker de att hela rastänket är fel (ungefär som vi andra gör).

Betyder det då att bara hälften av sverigedemokraterna är verkliga rasister? Nej, inte egentligen. För det finns en hel del bland dem som säger sig inte vara rasister som egentligen är det, utan att veta om det. Det sipprar ur dem, indirekt. Men det finns absolut en hel del som inte är rasister också. Kanske 10-20 %. De tar debatten med de andra där de kommer åt, eller bläddrar förbi. Det är därför jag är emot att kalla alla sverigedemokrater rasister – det är helt enkelt inte sant.

Den andra skiljelinjen är synen på Palestina-konflikten. SD är synnerligen pro Israel, med åtskilliga judar bland sina anhängare. Där finns också en hel del kristna fundamentalister, som ser judar som guds utvalda folk, och därför också är pro Israel. SvP är däremot verkliga judehatare. Medan SD istället hatar muslimer bortom alla gränser är SvP betydligt mer neutrala. Ibland är de till och med mer positiva till muslimer än till israeler.

För oss andra är detta frågor som är helt absurda att diskutera, eftersom vi anser att alla människor har rätt att existera, att individer ska bedömas utifrån sina egenskaper och inte sin folkgrupp, och att Israelkonflikten är komplicerad, men för nationalister är allt filosoferande runt ursprungsfrågor enormt centralt. Antingen har Israel helt rätt (SD) eller helt fel (SvP). Finns inga gråzoner.

Jag listade Israelfrågan högt när jag skrev om Frågorna som splittrar SD.

Det är ändå bra för SD att SvP finns. De fångar upp de extrema nationalisterna, så att SD kan fortsätta polera på sitt yttre. I valet får de flesta av deras röster ändå, eftersom nationalister röstar taktiskt liksom vi andra.

Jag är rätt övertygad om att Åkesson talar sanning när han säger att han aldrig själv skulle samarbeta med Stefan Jacobsson. Men vem kan vara säker på hur SD styrs om fyra år? Den som är aktiv i SD har ett stort antal kamrater som inte har några problem med ett parti som vill att alla som inte har rent och oblandat vikingablod i sina ådror ska tvingas lämna landet.

 Jag baserar dessa påståenden på mitt eget botaniserande bland SD och SvP i sociala medier. Vad sverigedemokrater som inte är aktiva på nätet tycker vet jag inte. Inte heller har jag några länkar att redovisa.

Norra Rhône

Publicerat den av

 

Cave de Tain L'Hermitage

Cave de Tain L’Hermitage

Vi har egentligen varit främst i Södra Rhône, och mest åkt igenom Norra Rhône, men efter en spännande provning med Munskänkarna förra året kändes detta års resa som ett bra tillfälle att upptäcka de norra delarna. Vi bor i staden Privas, sydväst om Valence. Privas var under ett drygt sekel fäste för huguenote:erna, och genomled 1629 som straff en svår belägring, när Louis XIII och Cardinal Richelieu fått nog. Jag läste om detta i morse. Lustigt nog lyssnade vi i bilen igår på samma religionskrig från Gustav II Adolfs perspektiv i Herman Lindqvists Historien om Sverige.

Det gick hursomhelst inte värst bra för Privas. Alla flydde, dödades eller blev galärslavar. Jag kan bara konstatera att det är märkligt vilken vikt vi människor envisas med att fästa vid våra medmänniskors val av tro, och det är tragiskt hur tro alltid använts som maktmedel.

Vi älskar Hermitage och billigare kusinen Croze-Hermitage, med legenden om korsriddaren som djupt ångerfull blev eremit och odlade vin, så vi åkte till turistbyrån i Valence och fick lite tips. Vi hamnade så småningom i Cave de Tain L’Hermitage, som är en stor tillverkare av viner från hela regionen. Man vet ju aldrig riktigt vad man har att vänta sig när man kliver in genom dörren till en vintillverkare, och i detta fall blev vi lite besvikna. Butiken var rätt liten, och vintillverkningen fick beskådas genom en fönsterruta, som gjorde fotografering omöjlig. Vid två prydliga diskbänkar stod två, ibland en, sommelier och höll i provningarna. Runt dem trängdes ett tio-femtontal provsmakare. Det blev inte många ord bytta. Däremot var vinerna desto bättre, och enormt prisvärda.

Alla var sådär bäriga och peppriga som syrah från dessa områden brukar vara, och de dyrare hade fler toner, trevlig struktur, uppmjukad av vanilj från faten. Vi köpte rätt många kartonger av blandad kvalitet. Det mesta rött, men två dunkar marsanne slank med, och så fick vi en flaska vitt. Ska studera den närmare senare.

Förr satt jag ju som alla andra med kartor och hittade vägar att åka på. Nu har vi överlåtit sysslan till GPSen. Ibland blir det fel. Det blev det idag. Vi hamnade inte alls i den närliggande by jag siktat på, utan på betalvägen A7 utan möjlighet att vända, på väg norrut mot Lyon.

PrislistaVi åkte därför till en liten caveau i en by vid namn Saint-Pierre-de-Boeuf, som drevs av en tillverkare vid namn Alain Paret. Domänen var nu inne på andra generationen, vilket är exceptionellt kort tid, men de två vinerna vi hann prova innan stängning var också prisvärda. Det första, som var ett St Joseph, hade allt man kan vänta av bär, struktur och peppartoner, medan det andra, som var ett bordsvin, var lite bråkigare, men ändå med alla smaker framträdande. Vi köpte en kartong av varje. Det billigare, som kostade 5:80, kan vi använda till stark grillmat.

Om jag ska välja en favoritdruva bland de blå blir det faktiskt syrah. Den har verkligen allt, och den blir sällan besk eller obehaglig på annat sätt. Merlot ligger också bra till, men syrah vinner. I slutet av resan ska vi dock till Valpolicella för andra gången, och där väntar amarone. Jag kanske ändrar mig vid det laget.

Beaujolais

Publicerat den av
Vinprovning hos Duboeuf.

Vinprovning hos Duboeuf.

Rakt igenom Beaujolais-distriktet har vi åkt idag. Vi började på turistbyrån i La Chapelle-de-Guinchay. Den var trevligt ordnad med butik och pratglad madame. Hon rekommenderade oss att åka till Hameau Duboeuf, några kilometer därifrån, där ägarna till vingården byggt ett stort museum, med filmvisning, fullstorleksdockor och lekar för barnen. Besöket avslutades med en provning i gammal miljö.

Sommelieren pratade engelska, men han sa mycket mer till de fransktalande gästerna noterade vi, så vi gjorde som vi brukar: Jag pratar franska och översätter till Micke efteråt – för att locka fram mer fakta och fler anekdoter.

Beaujolais har 12 AOC:er. Av dem är tio cru:er, och sedan finns Beaujolais och Beaujolais-villages. Sju av cru:erna är byar, och de övriga tre är sammanslagningar av flera byar. De enda druvor som är tillåtna är gamay för rött och chardonnay för vitt.

Duboeuf tillverkar runt 30-35 miljoner flaskor om året.

Vi började med en chardonnay. Den smakade smör och lite grape. Mycket trevlig.

Efter det fortsatte vi med en röd från appellationen Juliénas. Den var blommig och fruktig, med toner av körsbär. Appellationen Moulin-à-vent – väderkvarn – var rundare och snällare, med fler smaker och en smula strävhet. Vi köpte ett par kartonger om sex i butiken som följde, och även en rosé på dunk.

Det regnade ganska rejält, så vi avstod ett besök på gården, och åkte vidare. Vi följde deras Route de vin, och hamnade i en by vid namn Fleurie – en av appellationerna – och där fanns det gott om vingårdar. Vi valde helt enkelt den trevligaste skylten, och hamnade hos Madame Lardy.

Vintillverkarparet Lardy är på fädernet tredje generationen. Deras son kommer att bli fjärde. De tillverkar 70 000 000 flaskor om året, med vinodlingar i flera appellationer. Vi provade fyra sorter:

Beaujolais-village var deras vita. De har ökat tillverkningen av vitt, för den börjar bli populär, ju mer känd den blir, den vita beaujolaisen. Den var blommig och smörig som en typisk chardonnay, men också rätt fräsch med en trevlig syra. Prisvärd för 7:40.

Det röda från appellationen Fleurie var bärigt, med inslag av hallon, svarta vinbär och lakrits. Deras Moulin-à-vent var mer tanninrik på grund av jorden, förklarade hon, för medan Fleurie är sandigt och stenigt är det mer jord i de andra distrikten. Päron och plommon föreslog hon, och vi höll med. Slutligen testade vi Morgon, odlad på vulkanjord. Den var ännu mer tanninrik, och nästan som en Bourgogne.

Jag förklarade hur jag kämpat för att förstå hur vinregionen och appellationerna i området hängde ihop när jag läste inför skrivandet av Upptäcka franska vingårdar.

”Stämmer det att Beaujolais är en del av Bourgogne?”, frågade jag.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

”Ja, det stämmer”, sa hon. ”Det är enormt compliqué, och det ska ändra sig snart. Men om vi skulle vilja får vi kalla våra viner för Appellation Bourgogne Contrôlée.” Hon skrattade lite och la till: ”Jag hade en fransman här. Han visste inte det. Så när jag sa att Beaujolais är en del av Bourgogne blev han så upprörd att han gick.”

Vi gick ut och tittade på ekfaten – för de har även en ekad sort, som vi hade hoppat över – och sedan på resten av utrustningen. Där fanns också ett kök.

”Vi behöver det vid plockningen”, förklarade hon. I Beaujolais får man bara plocka för hand. Maskiner är förbjudna, eftersom de inte får med hela druvan. ”Det bor 40 personer här under två veckor. De sover i sovrum däruppe”, sa hon och pekade mot andra våningen.

”Vilka är det som plockar?”, frågade jag. ”Är det studenter?”

”Nej, mest polacker. Inga fransmän. De vill inte längre.”

Alsace – vitt vitt vitt

Publicerat den av
Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Få vinregioner är så enkla att hitta vingårdar i som Alsace. Man åker till Route des vins, och så kör man genom extremt gulliga små byar, och bakom vart och vartannat gathörn väntar en dégustation-skylt.

Det regnade i morse när vi körde från Colmar, och det var synd för fotograferingen, men annars spelar det ju inte så stor roll när man besöker vingårdar. Vi hade lovat barnen ett återbesök på Montagne des singes, apberget, där man får gå runt bland magot-apor och mata dem med pop corn, så vi åkte väster- och norrut.

Alsace-viner är enligt min uppfattning underskattade, av generellt hög kvalitet och prisvärda.

Eftersom jag som vegetarian dricker rätt mycket vitt, och eftersom de andra vinregionerna vi ska besöka fokuserar på rött, köpte vi på oss en del idag. Vi hoppade helt över pinot noir-vinerna.

Bestheim är ett coopératif som tillverkar 17 miljoner flaskor om året i Alsace och Bordeaux. Det är mycket. Butiken var också rätt stor och lyxig, och de hade en del besökare trots den geografiskt till synes ofördelaktiga placeringen i trettonhundrapersonersbyn Bennwihr. Ändå var det en del folk där. Mottagandet var proffsigt och vänligt.

Jag frågade om de sålde mycket till andra länder. Hon svarade att det gjorde de, men inte till Asien så mycket, och inte till Amerika. Med tanke på att Sydafrika och Australien odlar eget vin återstår ju då egentligen mest bara Europa, men det är ju inte så illa iofs. Sedan får man förstås räkna bort de europeiska länder där man inte typiskt dricker vin, eller där man odlar eget vin, men sedan finns ju … pja. Skandinavien. Och England. De finns i Sverige, frågade hon på direkt fråga, men under gårdarnas namn.

Vi testade en pinot blanc, som var fräsch. Den kostade 30 € för sex flaskor. Ett kap. Vi fortsatte med två rieslingar. Den ena var i nästan samma låga prisklass, och den andra kostade 66 € för sex flaskor. Båda var goda, men den senare var förstås avsevärt mer komplex. Vi köpte en kartong av båda.

Även deras muskat var trevlig. Den alsace:iska muskaten är sällan så söt som den i andra regioner, som exempelvis Loire. Dock är det en lite knepig druva att matcha med maträtter, så även om vi tyckte om den hoppade vi över att köpa den.

Däremot köpte vi deras goda och lättdruckna pinot gris.

Jag lyckades komma ihåg att utanför apberget finns trevliga utflyktsbord under vackra träd, och vi åkte dit och åt kall lunch. Regnet hade reducerats till sporadiska droppar. Efter att aporna besökts åkte vi vidare, och hamnade i den lilla byn St Hypolite, hos Huber Bléger, som tillverkar 300 000 buteljer om året.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Även här var det gott om besökare. Mottagandet var trevligt och proffsigt.

Vi provade och köpte en deras crémant av pinot noir, och sedan en riesling för 6:75. Den var fruktig med inslag av apelsin, gröna äpplen och en smula hasselnötter.

Jag noterade att hon hade en sylvaner för 4:50 om man köpte en kartong, men när jag bad att hämta den höll hon ett litet närmast avsäljande tal. Vi fick ändå prova den. Hon hade kallat den ”rude”, och vi höll lite med.

Vi köpte dock deras blommiga pinot gris, men hoppade över gewurztraminern. Den var lite för sockrig, och trots spännande toner av bland annat halm fanns en liten underliggande beska jag inte kom överens med.

Nu är vi tillbaka på hotellet.

Dag 1: 36 flaskor vitt och 6 flaskor crémant.

Imorgon åker vi mot Bourgogne.