Anti Defamation League

  • En nymoderats val

    Portrait of Fredrik Reinfeldt in a blue jacket and light blue shirt.

    Det var 2009, året innan Sverigedemokraterna valdes in i Sveriges riksdag, och jag var inte politiskt engagerad. Men jag bloggade, under pseudonym, och det var så jag började upptäcka att något höll på att hända. Åsikter som inte uttalats före bloggar och sociala medier spreds: Invandringen förstörde Sverige, invandrare var brottslingar, svenska folket var lurat, det var dags att vakna. Och ett parti som konsekvent betecknades som ”främlingsfientligt” hade lösningarna, menades det.

    Motvågen var massiv, men enligt min uppfattning felriktad. Man kan inte möta falska påståenden med regelrätt fördömande. Argument måste mötas med motargument. Desinformation med fakta. Logikfel med påpekanden.

    Som många andra i min generation hade jag grubblat massor över hur Hitler kunde komma till makten, och när jag såg vad jag upplevde vara första steget mot pyrande fascism i mitt land, i min tid, ville jag inte blunda. Jag läste Niklas Orrenius’ bok ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza”, som är en saklig sammanställning av artiklar han skrivit om SD under de tidiga Skåne-åren.

    Aftonbladet, där jag bloggade, la ner sden verksamheten, och jag startade upp en ny blogg, också under pseudonym, främst dedicerad till att korrigera desinformation. Ju mer SD och SDs idéer fick fäste, desto mer började det kännas som wack-a-mole. Jag skapade en fejkprofil på facebook och gick med i diverse nationalistiska grupper för att förstå hur det såg ut, och blev mer och mer förtvivlad över hur lögner och hittepå fick stå oemotsagda. Bloggen Motargument blev en räddning, där jag under flera år tillsammans med likasinnade mer systematiskt kunde ta tag i desinformationsproblematiken.

    När Reinfeldt försvann från politiken strax innan mängder av människor flydde till Sverige hamnade skrivandet i en ny fas. Sverigedemokraterna ansåg sig ha ”fått rätt”, både vad gällde flyktingar och muslimer, och tragiskt många moderater höll med. Reinfeldt och Borg, som tagit partiet till aldrig tidigare skådade höjder, hånades och hatades. Men Sverigedemokraterna hade aldrig rätt om någonting. Vartenda förslag de framfört var antingen lånegods från andra partier eller också ogenomförbara. Jag har påpekat detta in absurdum.

    Jag har sällan känt så stor politisk uppgivenhet som då. Tidigare fanns en tydlig måltavla: muslimhatet, desinformationen och fascismen hade en hemvist i SD. Men texter jag skrivit började nu hatkommenteras i alliansgrupper, och då särskilt av andra moderater. Kända skribenter ifrågasatte hur jag kunde kalla mig moderat när jag uppenbarligen var miljöpartist eller vänster. Jag skrev ett blogginlägg om hatet, det blev viralt, och Aftonbladet och flera andra tidningar ville publicera det. Det gjorde inte saken bättre.

    Och när AKB sa att vi skulle börja ”prata med SD” ifrågasatte jag på allvar om jag kunde fortsätta kalla mig moderat.

    Jag var inte engagerad. Jag hade inga politiska uppdrag. Jag hade kunnat hoppa av lätt som en plätt. Säga att jag ångrat mig. Kalla mig neutral eller gå till C eller L.

    Men. Allt läsande och rotande för att knäcka myter hade gjort mig mer påläst än de flesta, och jag hade insett att även om 90 procent av det nationalisterna spred var överdrifter och dumheter fanns verkliga problem med det system för invandring vi skapat. Inte bara Sverige, utan världen. I all välvilja hade vi byggt ett asylsystem som var farligt och orättvist för flyktingar och skyddsbehövande, skadligt och destruktivt för Sverige liksom för övriga länder, och som behövde renoveras fullständigt. Men felen fanns inte där SD viftade, och lösningar hade de absolut inte.

    Vänner på vänstersidan blev upprörda över mina åsikter och lösningsförslag, och förstod inte varför jag plötsligt blivit rasist. Men jag fattade ett beslut. Migrationspolitik behöver vara human, men också rättvis och långsiktigt hållbar.

    Jag skrev några artiklar och blogginlägg om att vi visst kan prata med SD, men inte om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik, och sedan började jag publicera blogginlägg och en artikel om hur migrationspolitiken borde ändras i grunden, enligt principen att ingen ska ta sig hit illegalt, men vi och alla andra rika västländer behöver låta människor på flykt komma hit under ordnade former och leva här tills de antingen kan försörja sig själva eller återvända. Och jag engagerade mig i Sollentunamoderaterna. En härlig grupp. Jag var med och knackade dörr inför valet, och jag lovade att vi skulle inte samarbeta med SD, för det var ju vad Kristersson sagt.

    Men vi vet hur det gick. Alliansen fick långt fler röster än S och MP, SD var beredda att rösta på Kristersson som statsminister, samt på Alliansens budget, utan föregående förhandling. Men inte nog med att C och L inte ville regera med stöd av hoppande majoriteter. De ville inte ens låta M och KD försöka, trots möjligheten att närsomhelst lägga misstroendevotum om han bröt löftet att inte förhandla med SD.

    Och resultatet blev en mittengröt.

    Kortsiktigt är det en helt acceptabel lösning. Regeringen har varit närmast lamslagen och inte gjort annat än förvaltat. De har inte åstadkommit något, vare sig bra eller dåligt, förutom en katastrofal hantering av covid.

    Långsiktigt är det illa. I alla tider har borgerliga och sossar turats om att styra i Sverige. Idéer drivs i opposition. Mittenregeringar tenderar att pressa ut väljare i de mer extrema kanterna. Nu har det inte blivit så. Opinionsläget är nästan identiskt med valresultatet. Hittills. Men det beror nog på att den enda verkliga kris vi sett denna mandatperiod, dvs covid, inte mött den kritik för sin usla hantering den förtjänade. Av någon anledning har M och KD bara tittat på när regeringen givit full makt till ett experiment som dödat tio gånger fler än i våra närmaste grannländer.

    ”Varför går du inte till C och L?”

    För att jag är mer besviken över hur de svek inte bara alliansen utan den mest grundläggande demokratiska principen av alla, dvs den politik och de politiker som har störst stöd i väljarkåren ska vinna, än jag är på M och KD som nu är beredda att ta emot det villkorade stöd från SD de tidigare erbjöds gratis. Detta är inte lätt för mig, givet hur instinktivt illa jag tycker om partiet som jag fortfarande anser vara fascistiskt. Men jag har två alternativ.

    Det ena är att verka för en moderat valseger, och därmed säkerställa att inte SD genom sin blotta existens lamslår svensk politik i många år, tills folk tröttnar på mittgröten och väljer in extrempartierna i riksdagen. Ja, risken är att Ms politik efter förhandling inte ser ut som jag vill. Men jag litar på att direkta tossigheter som förbud mot utländska böcker på bibliotek hålls tillbaka. Och jag hoppas M, KD och S kan göra upp om migrationspolitiken, för vi står varandra närmare där än alla övriga partier. Jag tycker det är trist att se företrädare för mitt parti säga att vi ska ha ”minskad invandring”. Vi behöver ha en hållbar invandring. Det är inte samma sak. Invandring är bra. Invandrare gör oss bättre. Varje dag.

    Eller också kan jag hoppa av och hoppas S, MP och C fortsätter regera i all oändlighet, och om fler ”Reinfeldtmoderater” gör som jag urholkas partiet gradvis med risk att bli SDs lillebror.

    Det finns ingen tredje dörr.

    Men jag tänker så här. De där människorna som köper in sig i teorier som att invandrare får högre bidrag än svenskar och mördar och våldtar hela tiden – de fanns ju även före SD, och många av dem var politiskt aktiva i andra partier. Det är bättre att ha dem utanför den egna politikutvecklingen. Och fem år av maniskt följande av amerikansk politik har fått mig att dra många paralleller. till vår situation. Republikaner har att förhålla sig till Trump såsom vi har att förhålla oss till SD. Antingen lämnar man politiken till vänstern eller också stannar man och kämpar, eftersom det parti man är med i faktiskt i allt väsentligt står för samma politik som man själv.

    Så jag stannar i Sollentunamoderaterna, jag kommer att verka för en moderat valseger, och jag kommer att fortsätta kritisera inte bara SDs utan även övriga partiers, inklusive mitt eget, politik genom valrörelsen när det är påkallat. Och jag hoppas vi därmed kan få en sund debatt baserad på fakta om verkliga problem och så småningom ett samhälle som är inkluderande och som bygger på principer som en gång kallades borgerliga.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik

  • Jag behåller min högra sko

    Jag deltar inte i trasha-Lööf-och-Björklund-vågen.

    Jag tycker deras agerande är ologiskt och direkt skadligt för Sverige som demokrati på längre sikt. Jag förklarar gärna varför om och om och om igen.

    Men jag förstår varifrån de kommer. Jag inser att de vill väl.

    Det är lite som att se en förälder till ett överviktigt barn trösta barnet med åtta chokladkakor. Du försöker förklara att det bara ger glädje för stunden men att barnets situation blir långt värre på sikt, du försöker argumentera och motivera, men när den ändå inte ser din ståndpunkt är det liksom meningslöst att skriva hatartiklar och skicka fula gamla skor till den. Det är inte kärleken till barnet som brister. Det är probleminsikten.

    Så jag behåller min högra sko.

    Och jag vill vädja till andra moderater att hålla fokus på riktiga frågor.

    Jag vet att vi är bättre än så här. Låt oss hoppas att L ändrar sig, och sedan bygger vi en ny borgerlig allians utifrån de tre partierna.

    Gör de inte det får vi moderater fylla det socialliberala hålet genom att med integritet och seriositet driva frågor som attraherar den grupp väljare som då blir partilösa.

    Oavsett vilket kommer vi inte att vinna deras sympatier genom hån.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik

  • Centerns road to hell

    generic-shadows

    Jag tycker hjärtligt illa om SD och den politik och retorik de står för. I den händelse någon missat mitt nu tioåriga skrivande om partiet, om främlingsfientlighet, om det eskalerande muslimhatet och om en migrationspolitik som bygger på utestängande och rädsla vill jag göra det klart. Jag vill inget hellre, politiskt, än att se partiet förlora sina väljare och gå upp i rök. Men med demokratiska metoder. Så jag känner några få sverigedemokrater jag faktiskt gillar. De ställer inte upp på skräcken för människor som kommer utifrån, utan har andra, dock enligt min uppfattning ologiska, skäl till att välja partiet. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Partiet är dock rasistiskt, enligt min mening.

    Jag skriver betydligt mer sällan om V, för ingen förväntar sig att moderater ska fördra det partiet. Men jag tycker två ting. Dels finns det väldigt många vänsterpartister jag tycker mycket om, lustigt nog. Men när det gäller de åtgärder partiet förespråkar står de mycket långt från min uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Jag kan inte med den tankefigur som innebär att man ska samla ihop nästan allt vanligt folk jobbar ihop och sedan kravlöst pytsa ut människors löner till helt andra än dem som faktiskt slitit ihop dem.

    Min antipati mot partierna ifråga har alltså olika karaktär, men människor röstar på dem, och vi måste därför förhålla oss till dem.

    Så jag bestämde mig för två år sedan för en formel när det gäller SD. Inte förhandla om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik. Andra förhandlingar i enstaka frågor är ok. Jag bestämde mig för att om M ställde upp för detta skulle jag ställa upp för M, och så blev det. Jag tycker partiet hållit en bra linje och skött sig föredömligt.

    ”Måste man inte kunna prata med alla?” Jodå, men de jag valt att företräda mig ska inte ingå i förhandlingar där man riskerar välja sådant som går helt på tvärs med mina värderingar, och, vilket faktiskt också är viktigt, mina företrädare ska inte ge en plattform till den propaganda mot främst muslimer men även övriga invånare med rötter i Afrika och Mellanöstern som SD hela tiden hänger sig åt. Jag vill inte se SD på ett podium tillsammans med dem jag skickat till riksdagen.

    Att jag inte ställde motsvarande krav när det gäller V är förstås för att det inte behövs. Ingen tror att M kommer att börja förhandla bort friskolor och RUT-avdrag med Sjöstedt. Jag anser dock att Vs politik är djupt skadlig för Sverige om den genomförs.

    Men den fråga som varit intressant ur ett filosofiskt perspektiv, nämligen ”hur förhåller vi oss till partier och väljare som röstar helt i strid med våra värderingar” har plötsligt blivit realpolitisk.

    Tidigare var SD ett problem för högersidan och V för vänstersidan. Men när C och L bestämde sig för att hoppa över staketet blev plötsligt V deras problem.

    Och nu plötsligt blir det viktigt att inte heller V förhandlas med. Både V och SD ska hållas helt borta från all politik, tycker C och L.

    Så det är svårsmält.

    Om man säger som jag: inte regeringsförhandla, inte budgetförhandla, inte göra upp i specifika frågor (som migpolitiken i fallet SD), ja då kan man ju ha samma inställning till V. Dvs man kan gå med på uppgörelser i frågor som inte är antingen övergripande eller går in i ett område där man anser deras inställning extra skadlig.

    Men för C och L räcker inte det. Var fjärde väljare ska i princip se sin röst helt ogiltigförklarad när både V och SD sveps in i en invisibility cloak.

    Jag sympatiserar ju som sagt med synen på partierna, men hållningen är synnerligen omogen och faktiskt direkt farlig. Den bästa grund man kan tänka sig för att säkerställa att partier växer är att nonchalera dem på ett sätt väljare som annars står utanför uppfattar som orättvist. Vi människor har en inre röst som säger till oss att sympatisera med outsidern, med den som inte får vara med, den som alla är elaka mot.

    Betyder det att vi ska ta in dem i värmen? Inte alls. Bara att allt avståndstagande måste förklaras på ett sakligt sätt, och fylla ett syfte som kan uppfattas som legitimt. Så fort man går till excess sker en motreaktion. Svepande formuleringar är därför livsfarliga. Det finns en linje vi måste hålla oss innanför, vi som håller oss för goda för att förhandla med sverigedemokrater och vänsterpartister.

    Jag anklagas ofta för att gå över den linjen. ”Jaså du spelar rasistkortet!”, säger den som precis framfört grovt rasistiska argument, följt av gråtskrattemojin 😂😂😂😂. Jag anklagas av helt andra för att ”möjliggöra rasism” när jag säger att man kan prata med sverigedemokrater. Det är inte lätt att vara intolerant mot de intoleranta. Vi behöver fundera över vad som är acceptabelt och sedan stå för våra beslut, men också vara beredda att ompröva dem.

    Och jag anser ju som bekant att C och L våldsamt överdrivit risken med att bilda en alliansregering när ett mandat saknas. Jag tycker att man borde ha försökt för att sätta press på SD.

    Och jag anser slutligen att man genom att överdriva risken med att lägga fram sin egen politik och låta riksdagen rösta på den faktiskt gödslar marken åt både SD och V. C och L har med sin bisarra sturskhet och överpräktighet genererat empati för både Sjöstedt och Åkesson långt utanför deras väljarkretsar.

    The road to hell is paved with good intentions.

    Det är det snällaste jag har att säga.

    Fler artiklar:

    Migrationspolitik · Svensk partipolitik

  • C och L: Stanna i Alliansen!

    generic-bridge

    2010 fick inte Reinfeldt den majoritet man haft i fyra år. SD blev vågmästare. Reinfeldt höll tal på valnatten: ”vi regerar vidare!” Han la sedan till att man skulle söka stöd hos i huvudsak MP. Maria Wetterstrand blev rasande och talade om att det skulle aldrig ske. ”Jag blev så provocerad”, minns jag att hon använde som förklaring senare. Men ilskan la sig, och Reinfeldt II samarbetade med MP och S av och till, och ibland struntade man i det om SD var på Alliansens sida. Från vänstersidan hördes oavbrutet varianter på ”i nio fall av tio röstar SD med Alliansen”, som någon sorts ganska ologiskt bevis på ”ondska genom åsiktsöverlapp”.

    Regeringen Reinfeldt avgick på valnatten 2014, och det retade många moderater. Men det många missar är att han hade sagt att han skulle göra det under hela valrörelsen. Det var en taktik för att få borgerliga väljare att inse att det var dåligt att välja SD om man ville ha moderat politik, eftersom han bara skulle fortsätta regera om Alliansen blev det största alternativet. Det var en taktik som mycket väl hade kunnat fungera. Men när den inte gjorde det blev han förstås tvungen att lämna över – annars hade han ju ljugit. För mig är det logiskt. Man kan inte säga ”om du inte röstar på oss kommer vi att avgå” och sedan inte stå för det.

    Regeringen Löfvén har kunnat regera ifred för att Alliansen ansett att ordning och reda är viktigare än ministerposter och att styra över budgeten. Man har valt att inte bråka, på gott och ont. Istället har man fått igenom sin politik med motioner. Det stör många, men det är en inställning som ändå har en inneboende logik.

    Många DÖ-hatare har glömt att utan DÖ hade det blivit extraval. Och det är verkligen ingen drömlösning. Det kostar i alla ändar. Dels i faktiska utgifter, men det är också påfrestande för landets ekonomi, för vår export, för vår valuta och allt annat som är avhängigt av en fungerande parlamentarisk situation. Och garanterat hade ingenting förändrats. Extravalet var bara ett utfall av Löfvénsk grinighet med en touch av hämnd för att man lagt en budgetmotion som vunnit. Jag delar förstås bedömningen att Anderssons budgetar varit skadliga för Sverige, men ett extraval hade också varit det.

    SD har röstat för Löfvénregeringens propositioner i runt 75 procent av fallen, och vänstersidan verkar nu ha glömt att det betyder”ondska genom åsiktsöverlapp”.

    Men drömmen om extravalet som lösningen på alla problem har nu återuppstått – märkligt nog på vänstersidan, som ju har minst att vinna på ett sådant. ”Nu måste talmannen skynda på så vi kan ha vårt extraval”, men det enda som möjligen kan ändra sig är att Alliansen blir större än de rödgröna. Annars kommer situationen vara densamma. Tre block, och inget har majoritet.

    Folk har inte ångrat sig.

    Det för mig mest svårbegripliga är den nya inställning hos C och L som säger att det är helt omöjligt att regera i minoritet.

    Det har det inte varit de tidigare åtta åren. Så vilken är skillnaden?

    Jag har frågat och frågat och jag får inga svar som hänger ihop logiskt.

    Det vanligast är:

    ”Vi är mindre än de rödgröna. Så vi skulle vara beroende av SDs aktiva stöd om det blir en omröstning där blocken står emot varandra.”

    Ja. Men skillnaden är bara symbolisk, eftersom SD aldrig lägger ner sina röster. Det är klart att det är irriterande och sårande för självkänslan att behöva partiets stöd. Men det förändrar inget i sak. Går de emot förlorar man. Så har det varit i åtta år. Man måste ha med dem på banan om man inte får med S.

    Men plötsligt är det helt omöjligt att regera i minoritet utan totala garantier från motståndarsidan om evig trohet.

    Ingen behöver tveka om var jag står när det gäller SD. Jag har skrivit något hundratal artiklar och blogginlägg om dem i snart tio år, och säkert tusentals facebookinlägg där jag diskuterat partiets politik. Jag är livrädd för nyfascismen i Sverige och jag tycker hjärtligt illa om de värderingar partiet står för. Men jag är också pragmatisk.

    Vi ska inte regeringsförhandla med dem. Vi ska inte budgetförhandla. Vi ska absolut inte politikutveckla med dem. Det har alla allianspartier lovat väljarna, och det var ett villkor för min röst och för många andras. Vi vill vara säkra på att våra partier bedriver en politik som inte påverkas av främlingsfientlighet och isolationism.

    Men att ta emot deras passiva stöd, dvs en röst utan föregående förhandling, måste vara acceptabelt. Det skadar inte Sverige på någon fläck om SD röstar på Alliansens budget eller på andra motioner. Så SD har sagt att de inte kommer att släppa fram en Alliansregering utan förhandlingar. Well. Om Löfvéns budget fallit lär Löfvén släppa fram Alliansen. Allt annat vore fånigt. Och gör han inte det har Sverige i alla fall fått en borgerlig budget. Att få igenom en sund budget är enligt min uppfattning viktigare än att få regera. Låt honom då sitta kvar och tjura i sin övergångsregering, och bedriv politik i Riksdagen istället. Ekonomin är för många det viktigaste skälet att rösta borgerligt, och partierna sviker väljarna om man inte ens försöker lägga en budget.

    Och det är också viktigt att SD får vara med och välja politikinriktning. Jag tyckte inte det förr när de var mindre, men nu när de växer både i LO-led och moderatled behöver de tvingas bekänna färg. De kan rösta ner alla regeringar och få hurrarop från sina väljare, men när de sätts i en situation där de måste välja mellan en vänsterbudget och en Alliansbudget kommer en stor del av deras kår att surna oavsett val.

    Jag är glad att M nu tänker lägga en budget. Jag hoppas hela Alliansen hänger på.

    In all fairness måste förstås övergångsregeringen också få lägga en riktig budget som motsvarar deras politik, så att väljarna ser skillnaden, och inte bara en tjänstemannabudget.

    Sedan gör riksdagen sitt jobb och väljer i enlighet med vad ledamöterna uppfattar att deras väljare vill.

    Och så har demokratin fungerat, och Alliansen består.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik

  • Prostitution, tiggeri, lag och hjälp

    generic-fence-daisy

    Hur ska vi som medmänniskor agera när en vuxen människa av till synes eget val förnedrar sig, skadar sig eller utsätter sig för fara? Ska vi hjälpa dem? Förbjuda dem? Hindra dem?

    Den första och mest avgörande frågan är förstås huruvida personen själv känner sig förnedrad eller verkligen far illa. Så kan till exempel de flesta av oss anse att det vore fruktansvärt förnedrande att delta i en porrfilm, men bevisligen finns många som trivs med det.

    Men när det gäller prostitution är det annorlunda. Även om det går att argumentera för att en del prostituerade verkligen gillar sina jobb är de flesta övertygade om att antingen är detta en myt eller också är de så få att vi kan bortse från dem.

    För ett tag sedan skrev jag att jag är tveksam till huruvida det är rätt med förbud i lag, och möttes av kritik som var så massiv att den tangerade hat. På twitter frågade ilsken vänsterskribent om han fick köpa en av mina döttrar, efter att ha påstått att min drivkraft var att moderater ska kunna köpa arbetarklasstjejer billigt.

    De allra, allra flesta i vårt samhälle kan ändå vara överens om att när en utsatt person gör något som är fysiskt och psykiskt skadligt för att försörja sig själv bör vi som medmänniskor agera för att få personen att sluta med det. Om den svälter bör vi ge den mat, om den är sjuk hjälper vi med vård, om den lider av dåligt självförtroende ska vi som samhälle bygga upp det.

    Och kommer det busslaster med prostituerade från ett annat land tänker vi inte att ”jo men de är nog utfattiga, så det är lika bra att de får vara här” och skjutsar dem till sexköparna. Varken som individer eller som samhälle. Deras fattigdom är ingen anledning att acceptera ett beteende vi klassar som destruktivt, skadligt och farligt.

    Ändå är det så svårt att överföra insikten om att vi inte ska underlätta den sortens beteende när de utsatta personerna istället tigger, trots att det är väl så farligt och fysiskt och mentalt skadligt som prostitution, Jag vill inte för ett ögonblick jämföra alla mina godhjärtade vänner som skänker stora eller små summor till tiggare med sexköpare, för uppenbarligen är drivkraften där att hjälpa och inte att utnyttja för egen vinning, men däremot är det ingen större skillnad mot att i all välvilja hjälpa en person att sälja sin kropp.

    Det finns två fundamentalt olika inställningar till tiggare. Den ena handlar om att de under alla omständigheter är utfattiga och att de inte har något annat val. Får de inte komma hit svälter de ihjäl.

    Den andra är att de tjänar massor av pengar och att de kommer hit med hjälp av internationella ligor, kopplade till trafficking, droghandel och inbrott, och att den som hjälper dem bidrar till samhällets undergång.

    Men idag vet vi egentligen att ingetdera stämmer. De svälter inte ihjäl, men de lever i en tillvaro av hopplöshet och misär. Inte heller är de kopplade till internationella ligor, men de lägger sina sista slantar på att ta sig hit, ibland med hjälp av människor som, likt hallickar, tjänar pengar på dem och ökar deras utsatthet.

    Lika lite som vi säger till som vi säger till den prostituerade att ”jag vet att du är fattig, så det är OK att du säljer dig – se här får du låna min lägenhet så länge” – lika lite bör vi som samhälle underlätta för dem som tigger så att de fortsätter lägga sina sista slantar på resor hit istället för på sina familjer.

    Detta är min grundsyn. Basen i mitt ställningstagande.

    Tiggarna är inte kriminella annat än i undantagsfall, de är nästan alltid svaga och utsatta och på alla sätt ömkansvärda och de upplever sig inte ha något val, men de ska egentligen inte vara här. Det är därför i grunden moraliskt fel att stötta dem till att fortsätta tigga. Därför ger jag enbart mat. Aldrig pengar. Det är mitt beslut som individ, och jag har full respekt för att andra landar i andra ställningstaganden. Syftet med denna text är inte att peka finger till alla som menar väl, utan att väcka nya tankar.

    Därför anser jag också att vi som EU-land bör fortsätta stötta dem i Rumänien och Bulgarien, och sätta press på länderna att ta hand om sina medborgare. Det är där de ska ha en bra tillvaro. Inte här, såvida de inte hittar ett jobb de kan försörja sig på.

    Nu kommer vi till den andra sidan av frågan, det vill säga hur bör vi som samhälle agera, och där blir det mer komplext. Att ge dem böter är för mig lika absurt som att ge en prostituerad böter, eller någon som skär sig eller knarkar. Vi motar inte självdestruktivt beteende med straff. Det blir konstigt.

    Däremot anser jag egentligen att vi bör utreda om det är lämpligt att kräva att EU-medborgare rapporterar sin närvaro i Sverige, för att göra det enklare att hitta dem som stannar längre än tre månader och utvisa dem.

    Sedan finns en ordningsfråga i tiggeriet. Den som äger eller arrenderar mark, oavsett om det är en kommun, ett företag eller en privatperson, bör kunna mota bort den som tigger på samma sätt som man förbjuder någon att smälla upp ett korvstånd. Bosättningar utan markägarens godkännande måste också kunna tas bort omgående, och inte som idag först efter långa processer i domstol, och där bör polisen hjälpa till. Direkt. Inte efter ett halvår eller ett år. Vi har lagar redan. Vi måste bara använda dem.

    Det är rent nonsens att vara emot tiggeri för att det är jobbigt att passera dem på väg in till ICA – vi har alla tid att gå en omväg på en halvmeter – men det är däremot inte fel av den som är markägare eller arrendator att vilja själv bestämma vem som ska bedriva verksamhet på ens mark.

    ”Men den som samlar in pengar till Röda Korset?”

    Ja, det måste förstås vara samma sak där. Den som disponerar marken bestämmer.

    Samma sak med bötfällning av den som uträttar sina behov i parker och på bakgårdar. Det är redan straffbart. Så lagen behöver tillämpas.

    Det finns ingen motsägelse i att vara för tiggares rätt till värdighet men mot tiggeri, på samma sätt som man kan vara för prostituerades rätt men mot prostitution.

    Det finns ingen motsägelse i att respektera alla vuxna människors rätt att välja, men samtidigt vilja försvåra val som är destruktiva och skadliga.

    Och det är inte moraliskt förkastligt att vilja upprätthålla befintlig lag.

    Fler artiklar:

    Juridik och domstolar · Migrationspolitik

  • Löfvéns inbjudningskort

    Alliansen

    Redan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

    Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

    Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

    Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

    För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

    Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

    ”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

    Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

    Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

    1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

    2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

    Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

    Men det vet vi inte.

    För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

    Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

    Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

    Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

    Hybris, kallar jag sånt.

    Fler artiklar:

    Svensk partipolitik

  • Att leva med deg och paneer

    Bröd

    Jag är periodare när det gäller bakande. Antingen bakar jag varje dag, och har alltid minst en deg stående framme eller i kylen, eller också aldrig.

    Under surdegseran för några år sedan hade jag inte mindre än fyra surdegar jag underhöll. Dessvärre reste vi efter något år till Frankrike på vingårdsresa, och två av mina vuxna barn tyckte de var snälla när de städade ur kylen och slängde den där äckliga geggan.

    Nu har jag dock börjat igen, och har kommit på ett strålande sätt att kombinera detta med tillagning av paneer, genom att återanvända vasslan. Den är näringsrik, och ger väldigt saftigt bröd.

    Så här kommer två recept. Egentligen är de inte bara recept. Egentligen är de mer ett sätt att leva med deg och paneer i sitt liv.

    Jag använder konceptet ”mycket lite jäst” + ”mycket lång jästid” enligt The Bread Bible, som är en kanonbra bok för den som orkar räkna om amerikanska enheter till europeiska. Det är en del pillerjobb med siffrorna, men det är värt det.

    Men medan den boken är benhård på att allt ska vägas gör jag tvärtom: Jag höftar hela tiden. Det är roligare så, tycker jag. Och det passar med surdegskonceptet. En slurk här, några nypor där.

    Så nu kör vi.

    @@BLOCK0@@Surdeg

    • Vetemjöl, av finare sort

    Om du inte har en egen surdeg kan du göra en. För mig som bor nära jästfabriken i Rotebro, och sannolikt lever omgärdad av jästsporer, går det rätt fort att sätta en ny surdeg. Men ge inte upp om det tar lite tid. Var du än bor går det.

    Konceptet är enkelt. Det ska alltid vara lika delar vetemjöl och vatten i vikt räknat. Och det är viktigt det där med vikt, för den dl mjöl väger ju betydligt mindre än en dl vatten.

    Häll i en glasburk med stängbart lock, men stäng det inte. Locket är för framtiden, inte för nu. Du behöver ha locket öppet för att vildjästen omkring dig ska leta sig in i din burk. Ha även gärna ett öppet fönster.

    Mata varje dag de första två veckorna med lika delar mjöl och vatten, och rör med en gaffel. Se till så att burken är lagom fylld – dvs till ungefär två tredjedelar. När de två veckorna gått och du inte använder den ställer du den i kylen, denna gång med locket stängt. Då räcker det att mata en eller två gånger i veckan. Varje gång du använt surdegen låter du den stå framme i ett dygn.

    Din surdeg lever. Ge den gärna ett vackert namn.

    Paneer

    Jag hade gått hela livet, varav 21 år som vegetarian, utan att veta hur lätt det är att göra paneer själv. Nu när jag vet det kommer den att finnas i mitt liv för alltid.

    För detta recept behöver du en ganska stor sil. Ta även fram ditt degtråg.

    • 2 l standardmjölk, 3 %
    • några dl standardyoghurt, inte mild
    • något surt, t ex en halv pressad citron eller en halv pressad lime
    • olivolja

    Häll lite olivolja i en tunnbottnad gryta. Om den är tjockbottnad kommer du att bränna mjölken.

    Värm och skaka runt, så den täcker botten. Häll sedan i mjölken, och rör oavbrutet i botten med en trägaffel. Eftersom mjölk kokar när man vänder ryggen till gäller det att vinna kampen genom att stirra ut den.

    När mjölken reser sig drar du den av plattan, och sänker värmen till någonstans mitt i. Häll i yoghurten, och därefter den pressade citronen. Minst disk blir det om du delar citronen på mitten, petar bort de kärnor du ser, och sedan pressar den för hand genom silen rätt ner i grytan. Skulle du ha missat en kärna hamnar den ju så du kan plocka bort den.

    Nu ställer du tillbaka grytan på plattan, och låter mjölken koka upp igen, ihärdigt rörande. Denna gång är det dock ingen fara, för nu har osten och vasslan i mjölken och yoghurten separerat sig så fint från varandra.

    Om du har bränt mjölken finns det inget att göra. Häll ut och börja om. Om du däremot råkar få upp enstaka, bruna stråk från botten av grytan är det ok. De ger inte smak, och du kan plocka bort dem för hand senare. Men rör i så fall inte mer i botten.

    Placera degtråget i vasken, och silen över degtråget, och häll. Vasslan ska hamna i bunken, och osten i silen.

    Pressa på paneeren med en stor sked. Vicka lite på den medan du pressar, så du får ut vasslan från sidorna också. Låt vila och svalna en stund – gärna genom att ställa hela degtråget med sil och allt i ett öppet fönster. Minst tio minuter bör gå, men gärna mer.

    Vänd upp paneeren på en skärbräda, och skär i kuber med en vass kniv. Stek i olja på ganska hög värme.

    Curry-paneer

    Det finns mycket du kan göra med paneeren. Här är ett mycket enkelt recept.

    • Grön curry
    • 1-2 dl kokosmjölk
    • 1 paprika
    • 1 halv burk kronärtskockor i olja
    • En halv msk spiskummin, en halv msk koriander
    • Salt

    Stek kronärtskockorna och en strimlad paprika i kronärtskockans egna olja. Ha i paneeren.

    Häll sedan helst av en del av oljan, för det tenderar att bli mer än man behöver, och det är vare sig fräscht eller nyttigt när det simmar oljebubblor i den färdiga maten. Återanvänd gärna silen för avhällningen, så spar du disk.

    Häll i kokosmjölk, curry och kryddor. Koka upp.

    Ät traditionellt med ris eller bröd, eller testa lite cross cuisine och ät med färsk tortellini.

    @@BLOCK1@@Bröd

    Alla mått är ungefärliga. Det är så att när vi jobbar med surdeg lämnar vi ändå så mycket åt slumpen, eftersom det är omöjligt att säga hur verksam degen är, att det är ingen vits att överarbeta övriga mått, anser jag.

    • Ungefär en halv liter vassla
    • En dl rågmjöl, grahamsmjöl, vetekli eller annat spännande och nyttigt
    • Om din surdeg ännu inte är up and running: upp till ett kvarts paket jäst
    • En msk salt
    • Tre matskedar olivolja
    • Kryddor – t ex oregano
    • Ev ett par pressade vitlöksklyftor
    • Vetemjöl av finare sort

    Behåll ungefär en halvliter vassla i bunken. Häll resten i en tillbringare eller annan bunke, och ställ in i kylen att använda till de kommande två dagarnas bak.

    Se till att vasslan är kallare än ca 40°. Det gör inget om den är kylskåpskall – däremot får den inte vara så varm att jästen dör, så någonstans däremellan.

    Sätt igång din hushållsassistent, och börja hälla i alla ingredienser utom vetemjölet.

    Använd en tredjedel av din surdeg, och mata sedan surdegen i burken med motsvarande mängd vatten + mjöl.

    Innan surdegen fått eget liv behöver du dryga ut jästmängden i ditt bak med lite extrajäst. Använd maximalt en fjärdedels paket. Minska sedan mängden gradvis efterhand som din surdeg blir livskraftigare.

    Om du använder rågmjöl, men inte surdeg, bör du hälla i en gnutta av något surt, som ättika, citron eller vinäger. Anledningen är att råg är lite beskt, och det balanseras därför bra med syra. Jag har också ofta i ett ägg i just rågbröd.

    Socker behövs inte. Det finns lite socker i vasslan, och det räcker gott.

    Jag skriver vetemjöl av finare sort, för jag har märkt att det är dumt att köpa de billigaste varianterna. Resultatet blir så mycket bättre om man lägger på några kronor.

    När ingredienserna valsats runt en stund häller du i vetemjölet, och eftersom vi höftat hittills är det viktigt att leta efter tecken på att degen är mättad, eftersom det inte finns något annat sätt att veta när du använt rätt mängd.

    Lagom är när degen ”släpper från kanten”, brukar man säga, men det är ett lite farligt mått, för som alla vet brukar en deg som en gång släppt börja nästa sig fast i kanten igen om man låter assistenten fortsätta en stund. Deg på rågmjöl brukar dessutom inte bli sådär smetig som en ren vetedeg. Plocka upp lite deg. Den ska fastna på fingrarna, men du ska kunna plocka bort den utan att bli kladdig.

    Jag brukar hålla degen rätt lös, men det ska inte vara en smet. Man kan bygga ut med mer mjöl efter första jäsningen.

    Låt nu degen stå och jäsa i ett antal timmar – gärna över en dag eller en natt, och gärna lite svalt – dock inte i kylen. Den har jäst klart när den tredubblat sig. För en ”normal” surdeg, om vi nu ska prata norm, går det på ca 8 timmar. Om du har byggt ut med köpejäst och du når dit fortare än så kan du lugnt minska mängden nästa gång.

    Om du inte vill baka ut degen när den jäst klart, kan du ställa in den i kylen så länge. Där kan den bo i upp till ett par dygn.

    Utbaket

    Börja med att sätta igång hushållsassistenten igen, och låt den arbeta degen en stund. Den ska fastna i kanten, men den får inte se smetig ut. Ha i mer mjöl i så fall.

    Mjöla eller olja en plåt.

    Jag gör ofta frallor. De är lätta att styckfrysa, och ungarna gillar dem. Gör så här: ta deg motsvarande lite mer än en golfboll. Degen ska inte klibba i handen. Gör den det får du mjöla dina händer. Pressa ihop dina handflator med degbiten emellan. Rulla degen ganska hårt pressad. Ha på mer mjöl om den klibbar. Öka gradvid avståndet mellan dina handflator tills du fått en perfekt boll. Rulla ev i kärnor eller sesamfrön. Lägg på plåten. Fortsätt tills degen är slut.

    Andra jäsningen

    Den här jäsningen, till skillnad från den första, bör ske under optimala förhållanden. Jag har en ugn som går att sätta på upptining 30°, och där får degen stå i någon timme eller så. Går det för lång tid blir det inte bra, för då faller degen ihop som ett korthus.

    När den är klar gräddar jag i ånga genom att bara sätta på värmen. 20 min i 230° (ångugn) eller 250° (vanlig ugn) funkar för frallor och baguetter. Lägre värme och längre tid för limpor.

    Pensla med vatten och låt svalna oövertäckta för en krispig yta.

    Slutligen

    Om du får lite bröd över och inte vill frysa in det kan du dela det och låta det torka över natten. Lägg sedan bitarna i vasslan och låt dem bakas om i morgondagens bak.

    Fler artiklar:

    Bakning · Mat

  • Bokbloggare mot rasism

    Prästkrage

    Alla som vill protestera mot rasism är välkomna till Kärrtorp. Ingen är särskilt inbjuden.

    Det gör det problematiskt för SD. De har ju nu två ganska olika väljargrupper som trängs under samma blåsippeparaply:

    • De extrema, dvs rasister och islamhatare, de som egentligen gillar Svenskarnas Parti, och tycker SD var bättre förr, innan Åkesson mesade till profilen
    • De ljusbruna, som inte är rasister, utan bara tycker ”det har gått för långt det hära med invandringen” och ”vi måste ta hand om dem som är här”

    Konceptet är inte unikt för just SD. Många partier har flera sorters väljare, som man måste hålla nöjda samtidigt. Och just den typen av ämnen som delar väljargruppen, som sänkta skatter i fallet M, vinster i välfärden i fallet S och kommunism i fallet V, är det bäst att undvika så långt möjligt.

    SD kan alltså ta ställning mot rasism så länge som man gör det på ett ytligt plan, men att gosa alltför mycket med kulturvänstern skapar en risk att deras grundstomme av väljare väljer soffan, ND eller SP.

    Så då skriver man en lång, moraliserande insändare att man visst är emot rasism, framför allt mot oss svenskar, men att man inte kan delta för att grupper man tycker alla borde ta avstånd från är välkomna. Och det är egentligen arrangörernas fel, för de skulle ha vägra dessa gruppers deltagande.

    Dessutom tar inte demonstrationen ”avstånd från politiskt våld som princip”. Den tar inte heller avstånd från dödsstraff, kvinnomisshandel eller mobbing. Så då är den med samma logik ”för” dessa fenomen.

    Att ingen är inbjuden och alla är välkomna betyder att man inte värderar deltagarnas rätt att delta, så SDs insändare hänger inte ihop logiskt för fem öre. Men det är ändå ett strategiskt korrekt beslut, för deras väljare fattar inte det. De är inte tillräckligt pålästa för att inse bristen på saklighet. Påstår jag. Har jag fel blir jag glad.

    Men så ska Avpixlat delta. I ett långt inlägg förklarar de varför. De tänker nämligen gå dit och demonstrera mot politiskt våld, istället för rasism. Jo. Ordet ”rasism” nämns inte alls i hela inlägget. Jag hoppas innerligt att alla som är där kan avstå från att ge sig på dem. Ignorera dem, eller gå dit och tacka dem för att de ställer upp för världens förföljda. Krama dem lite, så de känner värmen och gemenskapen. De har nog inte fått så många kramar i sitt liv.

    Det är jobbigt när man älskar att vara martyr att inte stå i rampljuset, och nu vill de vinna tillbaka sin terräng.

    ===

    Jag har skrivit om rasism, nationalism och främlingsfientlighet sedan 2009, främst på en annan blogg. Det som öppnade mina ögon för vart vi var på väg är en ganska tunn bok som fortfarande är relevant, och som jag gärna lyfter fram som en av få som verkligen förändrat hela min prioritering när det gäller samhällsfrågor. När jag läst ut den satte jag kampen mot nationalismen främst på agendan, och där har den varit sedan dess. Andra viktiga ämnen, som personlig integritet, är faktiskt underordnade.

    Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat, jag käkar pizza

    När jag blev inbjuden av Bokbloggare mot rasism att ge ett lästips blev valet självklart. Niklas Orrenius har följt SD sedan långt tillbaka, och det riktigt fina med boken är att den inte är ensidigt raljerande, utan han ger ett nyanserat porträtt.

    Min nya roman, Cuprum, är också nyanserad. De människor som valt nationalismen har nästan undantagslöst gjort det för att de är rädda för det som kommer utifrån. Det finns en genomgående skräck att något fint och unikt är på väg att gå förlorat för alltid.

    I romanen, som är en fortsättning på Ferrum, med vissa personer från Janus fjärde ansikte, får du följa Pelle från Karlskrona, född 1975, från 1987 och framåt. Parallellt drar jag ut linjerna från den situation idag, och visar hur den leder fram till en ny kristallnatt med muslimerna som mål år 2024.

    Jag vill dela med mig av snart fem år av bloggande, kommenterande, läsande och lärande. Jag vill sänka graden av hat istället för att höja den.

    Och framför allt: Jag vill öppna ögonen på de ljusbruna. De som kommer att avgöra valet 2014.

    Fler artiklar:

    Rasism

  • Tredjeplats till Janus fjärde ansikte

    Janus fjärde ansikte

    Bengt Eriksson på Kristianstadbladet kultur läste 34 egenutgivda böcker, och Janus fjärde ansikte kom på tredje plats.

    ”3. Också Helena Trotzenfeldt skriver så väl och spännande att IT-thrillern ”Janus fjärde ansikte” (Lindia) kunde ha kommit på ett stort förlag. Hon är dataingenjör men kan få det tekniska att bli förståeligt även för en oteknisk tok som jag. Intrigen, som spinner kring datasäkerhetens osäkerhet, börjar på ett svenskt IT-företag och slutar våldsamt i Paris.”

    Fler artiklar:

    Janus fjärde ansikte · Utgivning

  • Why is it always about you?

    Spegelbild

    Som så många andra romanförfattare är jag fascinerad av psykologi, och läser regelbundet både böcker och artiklar som behandlar olika aspekter av det mänskliga psyket. För att kunna bygga karaktärer behöver vi förstå vad som driver och skrämmer våra medmänniskor. Ett lagomt intresse är nödvändigt. Ibland går mitt intresse längre än så. Jag är nog en psykoterapeut-wannabe, får jag erkänna.

    Nu har jag läst ut boken ”Why is it always about you? – The seven deadly sins of narcissism.” av Sandy Hotchkiss.

    Den är märkligt nog spännande. Författaren öppnar med en berättelse, och fyller sedan ut analyserna och förklaringarna med fler liknande historier, som manar till igenkännande. Nej – ingen i min familj är narcissist vill jag snabbt tillägga, men lika lite som någon annan som levat och verkat på en större arena än hemmet har jag undgått dem. De insikter boken ger får mig att omvärdera upplevelser ur mitt liv, och jag inser hur utlämnade vi är när vi inte känner igen de faktorer boken tar upp.

    Ändå är ju de allra flesta inte narcissister. Det är väl värt att minnas – för när man googlar på begreppet är nätet fullt av människor som anklagar sina ex att vara just det. I många fall stämmer det säkert – men ibland känns det som om just narcissism tillsammans med psykopati i största allmänhet blivit 2000-talets största tillgång när det gäller att beskriva ett havererat förhållande och varför man inte kan hålla sams med den andre föräldern. Det är synd, för de verkliga fallen drunknar i ett brus av vargropande.

    Utgångspunkten är en extrem oförmåga att ta in någonsomhelst form av kritik. Det gör att alla som någonsin tagit emot feedback genom att säga: ”bra synpunkt!” och verkligen menat det går bort.

    Bort går också alla som gjort en främling en välgärning utan att någon annan fått veta.

    Bort går den som kan ta ansvar och känna ödmjukhet och sund självkänsla.

    Bort går alla som känner ånger och klarar att hantera insikten utan att söka någon annan att skylla på.

    Why is it always about you?

    Emelie i Ferrum är inte narcissist. Hon har sådana tendenser, men klarar att lära och växa. Bitterhet och avund är starka tecken på osund självupptagenhet, men kan man vända därifrån och ta ansvar för sina gärningar eller visa förståelse för andras misstag går man också bort.

    Kvar finns dem du ska hålla dig ifrån. Att läsa ”Why is it always about you?” ger dig goda förutsättningar att lyckas.

    Fler artiklar:

    Ferrum