”Det är judarnas land”

Så detta är ett inlägg jag undvikit att skriva.

Det handlar om argumentet att fördrivningen av palestinierna från deras hem från november 1947 och framåt var legitim eftersom ”det är judarnas land”.

Jag tycker egentligen det argumentet faller på sin inneboende dumhet. Ingen annan kommer undan med att säga att ”mina förfäder bodde här för tvåtusen år sedan, så därför har jag rätt att slänga ut dig ur ditt hus där dina förfäder bott så länge någon kan minnas”.

Det finns många andra länder, i synnerhet i Mellanöstern där tre kontinenter möts och vår civilisation grundades, där olika folk bott i omgångar. Anledningen till det väldigt speciella undantaget för just judar är ju att kristendomen helt bygger på deras historia. Vi i Väst har växt upp med uttåget ur Egypten och alla andra delar, mytiska eller sanna, ur Israels historia, och tycker det mejkar sense att de ska kunna bo där idag. Jag själv innan jag började tänka efter är inget undantag. Hade det varit en annan grupp människor som krävt att ett lands befolkning hade flyttat och de hade fått överta deras hem baserat på gener hade vi aldrig köpt det.

Men om vi nu låtsas att argumentet är legitimt skulle det innebära att varje människa som kan bevisa att dens förfäder i viss utsträckning bodde på ett område har rätt att slänga ut de nu boende därifrån.

Och det i sin tur väcker frågan: Har de judar som nu flyttar till Israel och automatiskt blir medborgare där bevisat detta?

De arabiska palestinska araberna är också ättlingar till de judar som bodde i landet, och till Kaananiter, som bodde där för fyratusen år sedan. Romarna utvisade nämligen långt ifrån alla. Många bodde kvar och tros ha konverterat till islam eller kristendom efter det. Fyrahundra år senare var judendom fortfarande majoritetsreligion.

Det är klart att de inte är ”renrasiga”. De har gift sig eller åtminstone fått barn med araber och säkert även andra.

Men det finns inget som säger att de judar som levat i tvåtusen år i andra länder är det heller. Även om judar i Europa och arabländerna i stor utsträckning gifte sig med varandra har det under årtusendena funnits gott om undantag.

Så ingen vet egentligen vem som är mest släkt med de judar bibeln berättar om. Palestinierna eller dagens israeler. Och det gör att även för den som är besatt av att den historiska urbefolkningen är den som ska leva där funkar inte det argumentet.

Som sagt. Det är lite plågsamt att skriva detta. Gillar inte alls att diskutera ”rasrenhet”.

Men som min favorit Ilan Pappé sa: Om människor vill känna att de stammar från någon tycker jag man ska låta dem hållas, så länge de inte använder den känslan till att mörda och fördriva andra människor från deras hem.

Facebook

Varför tackade så många palestinier nej till israeliskt medborgarskap?

”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”

Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.

Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.

Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.

Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.

Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.

Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.

Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.

Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.

Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.

Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.

Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”

Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.

Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.

Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:

Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?

Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.

Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.

Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.

Det han hittade i arkiven var bevis för detta.

Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.

Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”

Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.

Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.

Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.