Det handlar om argumentet att fördrivningen av palestinierna från deras hem från november 1947 och framåt var legitim eftersom ”det är judarnas land”.
Jag tycker egentligen det argumentet faller på sin inneboende dumhet. Ingen annan kommer undan med att säga att ”mina förfäder bodde här för tvåtusen år sedan, så därför har jag rätt att slänga ut dig ur ditt hus där dina förfäder bott så länge någon kan minnas”.
Det finns många andra länder, i synnerhet i Mellanöstern där tre kontinenter möts och vår civilisation grundades, där olika folk bott i omgångar. Anledningen till det väldigt speciella undantaget för just judar är ju att kristendomen helt bygger på deras historia. Vi i Väst har växt upp med uttåget ur Egypten och alla andra delar, mytiska eller sanna, ur Israels historia, och tycker det mejkar sense att de ska kunna bo där idag. Jag själv innan jag började tänka efter är inget undantag. Hade det varit en annan grupp människor som krävt att ett lands befolkning hade flyttat och de hade fått överta deras hem baserat på gener hade vi aldrig köpt det.
Men om vi nu låtsas att argumentet är legitimt skulle det innebära att varje människa som kan bevisa att dens förfäder i viss utsträckning bodde på ett område har rätt att slänga ut de nu boende därifrån.
Och det i sin tur väcker frågan: Har de judar som nu flyttar till Israel och automatiskt blir medborgare där bevisat detta?
De arabiska palestinska araberna är också ättlingar till de judar som bodde i landet, och till Kaananiter, som bodde där för fyratusen år sedan. Romarna utvisade nämligen långt ifrån alla. Många bodde kvar och tros ha konverterat till islam eller kristendom efter det. Fyrahundra år senare var judendom fortfarande majoritetsreligion.
Det är klart att de inte är ”renrasiga”. De har gift sig eller åtminstone fått barn med araber och säkert även andra.
Men det finns inget som säger att de judar som levat i tvåtusen år i andra länder är det heller. Även om judar i Europa och arabländerna i stor utsträckning gifte sig med varandra har det under årtusendena funnits gott om undantag.
Så ingen vet egentligen vem som är mest släkt med de judar bibeln berättar om. Palestinierna eller dagens israeler. Och det gör att även för den som är besatt av att den historiska urbefolkningen är den som ska leva där funkar inte det argumentet.
Som sagt. Det är lite plågsamt att skriva detta. Gillar inte alls att diskutera ”rasrenhet”.
Men som min favorit Ilan Pappé sa: Om människor vill känna att de stammar från någon tycker jag man ska låta dem hållas, så länge de inte använder den känslan till att mörda och fördriva andra människor från deras hem.
De kanske mest kända fiktiva judarna i Sverige har nog för min generation varit Rebecca och hennes pappa Isaac i Ivanhoe. Varje år såg vi hur de red bort mot … Granada.
”Det är inte längre tryggt för oss i England.”
Så jag vill påminna om att Granada i Spanien var ett moriskt emirat. Den plats i Europa där judar kände sig som mest trygga år 1194 var den som styrdes av muslimer.
Emiratet Granada föll tvåhundra år senare och så småningom utvisades alla judar som vägrade konvertera till kristendomen.
Antisemitism är ett kristet påfund, raktigenom, och Ivanhoe-filmen, baserad på en roman från 1819 av Walter Scott, stämmer också när Isaac säger ”inte längre tryggt”, för det var just under medeltiden kyrkan började sprida de myter vi idag kopplar med antisemitism.
Den antisemitism som finns bland världens muslimer idag sitter nästan helt ihop med Israel. Så i flera fall har muslimer trampat snett och råkat uttrycka sig antisemitiskt av okunskap. Och det gäller framförallt ”judar styr världen”-tropen.
Denna myt uppstod i en tid när judar i Europa verkligen inte hade någon egentlig makt alls, minoritet som de var, men de hade pengar. Så därför kunde avundsjuka kristna, med kyrkans stöd, anklaga dem för allt möjligt, till och med pesten, genom att hävda att de styrde i smyg.
Ilan Omar twittrade en gång ”Israel has hypnotized the world”, och en annan gång ”it’s all about the benjamins” (”benjamin” är slang för pengar eftersom Benjamin Franklin finns på hundradollarsedeln). När hon fick skäll (inte lite, det blev ramaskri) förklarade hon att hon inte kände till att detta kunde tolkas som antisemitiska troper. Och det är inte bara möjligt, utan till och med troligt. Hon har och hade ett stort stöd bland sina judiska väljare, och det finns ingen anledning att tro att hon hatar dem i smyg. Men hon gjorde avbön och lovade att lära sig mer om antisemitism, och det är imo vad man kan begära.
Men troper om pengar och makt används för att stoppa fullt legitim kritik mot the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC).
AIPAC är en lobbyorganisation, ungefär som NRA. Den utnyttjar en gråzon för att stötta politiker som är pro-Israel, och de betalar 98 procent av alla kongressledamöter. Ta in detta. 523 av 535 är betalda av AIPAC. Kampanjpengar, middagar och en betald resa till Israel.
De som inte tagit emot stöd är en republikan, Thomas Massie, en independent, Bernie Sanders, och tio demokrater.
Och det handlar inte bara om att de får betalt för hur de röstar, det finns också ett hot att om de röstar emot Israel i någon fråga kommer AIPAC att stötta deras motståndare i nästa val.
Stödet för ”rätt” ledamot går till på två sätt:
1. Stötta rätt demokrat i primärvalen. Medan republikaner nästan alltid är pro-Israel är demokrater splittrade.
2. Om inte ”rätt” demokrat vinner primärvalet, stötta republikanen.
3. Om det inte är jämnt, stötta den som ser ut att vinna.
Joe Biden, Hillary Clinton, Kamala Harris har alla fått AIPAC-pengar när de var senatorer. Och jag tror hennes feghet när det gäller Gaza delvis beror på detta, och att den i sin tur kostade henne valet genom att propalestinier inte röstade på vare sig henne eller Trump.
Så vad är gråzonen? Well. De påstår sig inte lobba för Israel utan ”for the advancement of the US-Israel relationship in ways that enhance security for both countries”. Mmm. För det är inte tillåtet att lobba för ett land och betala politiker. Så man jobbar för the advancement of the relationship. Och donationerna kommer inte från AIPAC per se, utan från de personer som styr AIPAC. Dvs ”om du lovar att rösta som vi vill kommer följande tio personer att donera det max tillåtna beloppet till din kampanj”.
Nu är det inte bara judar som stödjer AIPAC, utan även en hel del kristna, oftast för att de tror att Jesus kommer tillbaka om judar flyttar till Israel. Story for another day.
AIPAC använder alltså hot och mutor – inom lagens ramar, jag hävdar inget annat – till att se till att politiker som röstar för veto mot precis alla försök till att hålla Israel ansvariga för något öht väljs i USA. De ska också ställa upp på att anklaga Israelkritiker för antisemitism, gärna i resolutioner. Och de ska ställa upp på att sponsra Israels krig.
Och jag påstår att detta är anledningen till att folkmordet i Gaza kan fortsätta pågå. AIPAC styr kongressen, politiker vågar inte rösta emot Israel, USA har veto, och det kvittar hur arga resten av världen är, FNs Säkerhetsråd behöver USA.
Och för den som sätter likhetstecken mellan AIPAC = Israel = Judar blir förstås detta påstående automatiskt antisemitiskt. ”Domination and Control” * och ”Wealth and Greed” **.
Men AIPAC representerar inte det judiska folket. Förstås.
Detta hindrar dock inte att kritiker av AIPAC, som Ilan Omar, tystas trots att det hon säger i allt väsenligt stämmer. Hon skulle inte ha använt ordet ”hypnotiserat”, visst. Men hon har rätt i sak. Israellobbyn styr de facto kongressen.
Och ni kan aldrig gissa vem som plötsligt tagit ställning i detta.
”Everybody has an AIPAC person. It’s like your babysitter who is always talking to you for AIPAC, and when they come to DC, you have lunch with them, and you have conversations”, säger Thomas Massie, kongressens ende icke-AIPAC-mottagare-republikan, och lägger till ”that’s how it works on the republican side. ”I’ve had four members say to me ‘I’ll talk to my AIPAC person’.”
Tucker: ”That’s crazy!”
Och plötsligt håller jag med Tucker. Hell hath frozen over.
Så igen. Israellobbyn (vissa kristna och vissa judar) styr AIPAC, AIPAC styr kongressen, kongressen styr hur USA röstar, USA har veto, och därför kommer Israel undan med folkmord, vilket är en annan judisk trop. ”Blood libel” ***.
Och en del av AIPACs finurliga självförsvar är som sagt att skjuta ner all kritikr genom att påpeka att den, i sig korrekt, rimmar med antisemitiska troper.
– Säger du att vi har makt? Domination and Control! – Säger du att vi betalar politiker? Wealth and Greed! – Kallar du 57 000 döda för folkmord? Blood Libel!
Massie: ”I mean, these are the guys—my colleagues want to sanction everybody, declare them terrorist states, come up with these strongly worded resolutions.”
* Domination and Control
Accusations and theories that Jewish people are trying to take, or have taken, over the world have been in circulation for hundreds of years, though they gained particular prominence in the early twentieth century due to a fabricated antisemitic text called The Protocols of the Elders of Zion.
** Wealth and Greed
One of the most persistent antisemitic tropes is the depiction of Jewish people as wealthy and greedy. This millennia-lasting myth accuses Jews of being naturally good with money, but stingy and willing to seek profits by any means. The origins of this trope date back to medieval times when Christians were forbidden from lending money for interest (in Christianity, it was considered a sin), and Jews, due to discrimination on account of their status as a religious minority, were banned from owning land and serving in many professions.
*** Blood Libel
The Blood Libel is an antisemitic trope that accuses Jews of the murder of non-Jewish children, particularly Christian children, and the use of their blood for ritualistic purposes. Stories based on this myth go as far back as the twelfth century, when the monk Thomas of Monmouth blamed local Jews for the murder of a young boy in Norwich.
”När antisemitism är överallt är den ingenstans. Extremt missbruk av termen plockar bort all mening från den.”
”Vi har sett detta gå på högvarv senaste året. Alla som på något sätt ifrågasätter slakten av palestinier i Gaza och vill att detta genocida krig ska sluta … alla … vare det FN, brittiska popsångare, svenska klimatkampanjare, folk som marscherar, studenter på campusprotester, alla anklagas för att vara antisemitiska när de gör detta, och då har effekten blivit inte bara att tysta dessa röster i denna kritiska tid, utan de har också nedgraderat termen.”
Jag blev kallad antisemit igår, igen. Och jag var inte ens kritisk mot Israel, denna gång. Det sker allt oftare. Jag brukar inte bry mig om personangrepp, men jag har börjat säga ifrån.
Det verkligt antisemitiska är ju att blanda ihop Israel med världens alla judar. Världens alla judar vill verkligen inte ta ansvar för folkmordet i Gaza. Så för deras skull, acceptera aldrig sånt!
Netanyahu äger inte det ordet. Det gör inte IDF heller, för att inte tala om alla svenska förståsigpåare, som hatar när man ”drar rasistkortet”, men älskar att dra antisemitkortet.
Ordet har en betydelse. Och det är viktigt att den inte urvattnas.
”Blood libel” är den antisemitiska myt som uppstod för tusen år sedan, och som går ut på att judar dricker kristna barns blod.
Israelvänner använder nu det uttrycket för att antisemitbelägga dem som klagar över det massiva antalet döda barn i Gaza och i någon mån även på Västbanken. #nothingtoseehere #YoureJustRacist
Som jag har skrivit tidigare finns det klara paralleller med Vietnamkriget, som visade att en del i synnerhet unga män, uppvuxna i en helt normal och trygg miljö, som plötsligt befinner sig mitt i en strid bland civila, blir avtrubbade och kapabla till de mest ofattbara dåd.
Och många vittnesmål från återvändande IDF-soldater tyder på att det är just det avtrubbandet som slagit till här.
Lägg till detta Netanyahu-regimens totala ointresse att rädda palestinska liv, och att de hängslen och livrem som borde finnas på plats för att styra 25-30-åringar med PTSD är också borta.
Det finns en youtubekanal som heter ”The Ask Project”, och som är några år gammal. Några personer ställer en fråga till Israeler eller Palestinier (ibland istället uppdelat på araber vs judar) om vad de tycker i en viss fråga. Det blir ju anekdotiskt, men är ändå intressant.
Bland både araber och judar tycker till övervägande delen att den andra sorten helt ska bort. Det är beklämmande. Dock verkar unga mer vidsynta än äldre. Kvinnor mer än män.
Men en israelisk kvinna sa rakt ut att det inte finns någon oskyldig palestinier, så de borde dödas allihop.
”Även barnen?”
”Ja, de har inte gjort något än, men de kommer att bli terrorister, så de också.”
Amerikanerna åkte inte till Vietnam med ett hat mot det vietnamesiska folket i bagaget. Och ändå var de kapabla till massmord på civila.
Tänk er att israelerna redan från den dag de klev in i Gaza bar på ett massivt hat dels från hela sin uppväxt och dels från 7 oktober.
Detta var länge liksom ett axiom. Något alla visste och ingen skulle ifrågasätta. Det gjorde inte jag heller.
Förrän jag började inse hur mycket Israel ljuger. Och då började jag leta efter neutrala källor, och det finns inga.
Detta är en sån där ”inte simma två timmar efter att du ätit”-grej. Alla tar det för givet, för alla ”vet” att det är sant, tills någon börjar rota lite.
Nu litar jag förstås inte på Hamas heller.
Vi har att göra med två hänsynslösa superlögnare.
Och visst. Det är bevisat att Hamas hade tunnlar under sjukhus, men de hade tunnlar överallt. En tunnel är inte i sig brottslig. Jag är rätt säker på att även Israel har tunnlar under sina sjukhus, om inte annat så för att kunna frakta bort personal och patienter.
Detta är ju sånt som händer när någon man trott på visat sig vara helt opålitlig. Man går tillbaka och börjar ifrågasätta sådant man förutsatt varit sant.
Och detta är vad det kokar ner till. Det finns inga bevis utöver misskrediterade Israels påståenden för att Hamas använder civila som sköldar.
Tror du mig inte?
Jag kan förstås ha missat något. Men visa mig ett enda belägg som har ett trovärdigt tredjepartsvittne eller en paper trail som inte kan vara manipulerad.
För övrigt tror jag inte Hamas använder mänskliga sköldar IDAG. Varför skulle de? Israel har ju visat att de inte har några som helst problem med att döda bäbisar som är i vägen.
För 1½ år sedan skrev jag detta (länk till mitt inlägg på Facebook längst ner i artikeln). Jag minns det mycket väl, för det var en sorts turning point för mig. Fram till dess, och i synnerhet efter 7 oktober, hade jag varit nästan helt på Israels sida, övertygad om att Israel var en demokrati, visserligen med lite brister, som bosättningarna, men ändå avsevärt ”godare” än Hamas, som var en terrororganisation. Det senare anser jag fortfarande, förstås. Det är min syn på Israel som ändrat sig.
Och det var Mohammed Nazal som fick mig att börja den resa som slutat vid att jag numera anser att Israels ledning tagit landet till en nivå som motiverar sanktioner och massivt avståndstagande.
Han var då 16 år, från Västbanken, och satt i israeliskt fängelse. Han var en av de första som släpptes i gisslanutbyten.
Och båda hans händer var brutna när han kom hem.
Några dagar innan jag skrev inlägget nedan dök han upp i pro-Israel-twitter. De hånade honom, påstod att han ljög, skrattade åt hans skador. Vuxna män.
Mmm.
Så jag började läsa på, och ja, Israel lämnade ut ”bevis” för att han varit så att säga hel när han lämnade fängelset i form av en film från bussen som fraktade honom från fängelset till Västbanken, och där kunde man se att hans händer inte var bandagerade.
Och jag tänkte att eftersom ord stod mot ord var det synd att ingen kollade upp detta.
Men det gjorde BBC, några dagar senare, i form av ett reportage jag inte hittat på Youtube, men lägger en länk till Twitter i kommentarerna. Se det, pls!
Journalisten åkte till hans hem och såg att han mycket riktigt hade båda händerna bandagerade. Hon intervjuade honom, och det är hjärtskärande lyssning för alla med empati. Pojken är bruten. Närmast skygg. Det finns inte spår av kaxighet eller kamplust när han berättar om de horribla övergrepp han varit med om. Händerna var brutna för att han skyddat sitt ansikte. De hade piskat honom. De hade bussat hundar på honom.
Igen. Han var ett barn.
Ett barn.
”Jamen det är klart att han ljuger!” Mitt svar är ”se det och känn efter om han låter som en lögnare”. Ska tillägga att samtliga palestinier som släppts ur israeliska fängelser berättar liknande historier.
Hon åkte till sjukhuset och intervjuade hans läkare, fick hans journaler och skickade dem till brittiska experter. Och hans händer hade brutits ÅTTA DAGAR innan han släpptes. Hans medfångar hade fått mata honom och hjälpa honom på toaletten.
Vad svarar då Israel?
Att alla ljuger.
Kan de tänka sig att släppa in någon kontrollant? FN? Journalister? Något neutralt land?
Nope.
Tänker de själva utreda hans berättelse?
Behövs inte. Han ljuger. Alla ljuger. Läkarna också.
Detta var för mig en vändpunkt av två skäl.
1. Fram till dess, naiv, sure, trodde jag att Israel var åtminstone någotsånär sanningsenliga.
Men när någon man litat på blåljuger på det sättet faller trovärdigheten för all framtid. Jag utgår sedan dess från att ingenting Israel hävdar går att lita på. Detsamma gäller förstås Hamas. Men det gällde redan då. Mitt förtroende för Israels ledning är totalt förbrukat, åtminstone tills den är helt utbytt och en ny ledning erkänt vad de gjort och tagit ansvar.
2. Israel är som land kapabelt till den vidrigast tänkbara tortyr, sanktionerad av de styrande. Många fler rapporter har kommit ut. Män som blivit våldtagna med föremål inför skrattande vakter, och fått sina anusar söndertrasade. Piskade. Tvingade att ligga nakna på varandra. Mängder av fångar dör kontinuerligt, mördade genom tortyr.
Och 80 procent är inte ens dömda.
Sjunde oktober var en fruktansvärd dag.
Inga men.
Israels gärningar är lika vidriga.
Dagen när jag skrev inlägget nedan påbörjade jag den resa som lett fram till ovanstående. Det har varit plågsamt. För jag har känt samhörighet med Israel hela livet. Men nu är jag här.
”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”
Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.
Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.
Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.
Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.
Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.
Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.
Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.
Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.
Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.
Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.
Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”
Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.
Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.
Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:
Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?
Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.
Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.
Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.
Det han hittade i arkiven var bevis för detta.
Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.
Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”
Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.
Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.
Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.
Den här filmen på en irländare som klår upp en IDF-soldat i ringen vandrar runt på Twitter just nu.
Å ena sidan.
Eftersom jag kommit fram till att Israel begår folkmord är jag glad att opinionen har svängt. Enda sättet att stoppa det horribla som nu sker är att folk tar ställning och agerar.
Å andra sidan.
Detta hat mot en person baserat på att han är soldat i sitt eget land är svårt att se. År av bilder på soldater som begår krigsbrott har fått många att sluta se IDF som individer.
Vi måste lägga ansvaret på rätt ställe. Detta påminner om Vietnam.
Fördrivna från sitt land. Satta i läger. Fråntagna sin kultur.
Precis som indianerna gör palestinierna räder. Sätter skräck i lokalbefolkningen. Mördar bosättare. Begår vidriga dåd.
Men när nutid blivit historia kommer kolonialisternas förtryck att vara vad man minns. Inte de skalper som togs medan ursprungsinvånarna fördrevs av människor som aldrig satt en fot där.
Jag säger inte detta för att ursäkta 7 oktober. Det är mer ett krasst konstaterande. Dagens terrororganisation blir morgondagens kamprörelse.
Israels agerande kommer att fördömas i sekler framöver.
Och vi övriga kommer att skämmas för vår flathet.
Tycker jag att Israel ska upphöra att existera? Nej. I retrospekt skulle UK aldrig ha ”gett landet till judarna”, utan jobbat med dem som levde där för att säkerställa att alla tre grupperna, judar, muslimer och kristna, kunde leva i en demokrati, där ALLA hade rösträtt. Ingen skulle ha fördrivits från sina egendomar. Judarna skulle ha haft rätt att flytta dit om de köpte egendom där. Precis som alla andra. Inte gå in i andras hem med dragna vapen och säga till familjer att lämna allt de äger.
Hela tankefiguren att ett land ska byggas runt en religion är för mig fel. Likadant att någon ska ha rätt att bo någonstans för att hen har genetiska band till människor som kanske, kanske inte bodde där för mer än 2000 år sedan. Man kan inte paxa länder via förfäder, och sedan jaga bort de som redan bor där med bibeln i näven. Detta är inget annat än rasism i sin renaste form.
”Mina gener ger mig rätt till ditt hem, för du är av en underlägsen ras.”
Men nu finns Israel. Och världen behöver göra det bästa av situationen.
Båda folken har ägnat nästan hundra år åt att dehumanisera varandra. Indoktrinerade med rasistiskt hat i skolan. Unga människor ur båda grupperna har mördat varandras barn. De ska leva med detta resten av sina liv, precis som soldaterna som kom hem från Vietnam. De har filmat sig själva när de begår krigsdåd och hånskrattande förnedrar sina medmänniskor. För sina barnbarn att hitta en dag.
Men båda folken har rätt till landet. Det finns två vägar ut. Båda förutsätter nog att FN tar ansvar för freden. En oberoende krigstribunal måste upprättas, och ansvariga palestinier och israeler behöver dömas. Namnen på de dödade behöver publiceras. Vi behöver museer, böcker. Vi behöver ett #neveragain moment.
En enstatslösning, där alla palestinier ges medborgarskap och rösträtt, och tanken på ”den judiska staten” ges upp, för som sagt. Religion och stat hör inte ihop.
Eller en tvåstatslösning, där bosättarna lämnar tillbaka vad de stulit, och det palestinska folket får ett land som sitter ihop där de kan röra sig fritt och bygga en trygg tillvaro. Barnen som sitter i israeliska fängelser utan att vara dömda och som torteras dagligen ska också släppas.
Palestinierna är vår tids indianer, och våra barnbarn kommer att fråga oss vad vi gjorde när de utsattes för folkmord.
Protesterade du, mormor?
Skrev du åtminstone en massa arga inlägg i sociala medier?
Men att höra honom skälla ut Israels ambassadör till UK för att de mördar barn dagligen och hon ljuger om det är fantastiskt befriande.
Obs hur hon vid flera tillfällen säger ”blood libel”, när han säger att ”ni dödar barn”. Det är en hänvisning till den antisemitiska myten om hur judar ritualmördar barn. Det är så djupt obehagligt att hon använder antisemitism som slagträ mot den helt legitima kritiken.
Fd premiärminister Olmert påpekar att svält som vapen är krigsbrott, och att kabinettet är ”a group of thugs”. Han menar att kriget är ”a war without purpose, without planning and with no chances of success”. En annan fd premiärminister säger att kriget numera bara handlar om ”Netanyahu’s self preservation”. Ytterligare en politiker säger att Israel mördar barn ”as a passtime”.
Detta är alltså ledande israeler,
Israel kommer inte att komma ur detta med omvärldens stöd i behåll, utan att göra upp med sina vidriga dåd. Ansvariga behöver dömas i internationell domstol. Sanktioner tills de backar.
Och sedan en hållbar politisk lösning.
Jag har inte glömt 7 oktober. Ansvar ska utkrävas där också. Om någon medskyldig fortfarande är vid liv.
Vi behöver också prata om Trump i Mellanöstern, för jag har inte sett någon annan göra det.
När någon vinner eller förlorar ett presidentval och det är jämnt finns ofta flera faktorer man kan peka på som var för sig hade kunnat ändra utgången.
En sådan är imo Kamala Harris’ oförmåga att ta ställning mot Israels pågående folkmord. Om vi helt bortser från all moral var det taktiskt dumt. Hon hade inte behövt vifta med Palestinaflagga, men hennes formuleringar även på slutet var apfega. ”Israel has the right to defend itself, and how it does so matters.” Ungefär. Och så lite mumlande om att hon minsann pratade med Bibi – i smyg, typ.
Jag tror inte hon förlorade Palestinaröster till Trump på detta, men jag vet att libs avstod från att rösta på någon av dem. Och det blev ju hennes förlust.
Trump har ju trakasserat studenter och Harvard och i allt väsentligt stått på Israels sida, kan man tycka, men egentligen är jag inte så säker. Bråket med Harvard tror jag handlar mer om att kämpa mot wokeismen. Och jag tror det drivs mer av folk omkring honom, som Marco Rubio, än av honom själv. Det märks på vad han pratar och twittrar om. Detta sagt har han säkert inget emot det. Det är precis den sortens ”sparka på libtards”-retorik magafolket älskar. Men det är inte så att han själv har starka åsikter.
Trump gillar inte Netanyahu, eftersom han var först av alla ledare att gratulera Biden till hans vinst. Och han har aldrig förlåtit honom för det. Småaktigt så det skriker om det, ja, men det kan vara en blessing in disguise.
Lägg till detta Trumps lilla tur till Saudi, Qatar med flera arabländer. Vad hände där när media inte var med? Vad pratade de om? Vad står högst på dagordningen för ländernas ledare? Någon ger dig ett lyxflygplan och förklarar vad hen vill ska hända i en fråga du har makt över men egentligen skiter i … vad blir konsekvensen?
Och nu kommer ironin.
Det kan bli så att Trumps korruption, beundran för kungarna, ovilja mot Netanyahu och allmänna ointresse leder till att Palestina får ett mycket bättre utgångsläge vid de fredsförhandlingar som måste komma än landet haft med Harris.
Jag har inte sett någon uttrycka detta. Det är helt mina egna tankar. Så jag är nyfiken på om ni tror jag har rätt.
Helena Trotzenfeldt 