Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Räddare än då

Publicerat den av

SONY DSCFör ett år sedan hälsade jag ”Gott nytt valår”.

Jag läser om inlägget, med min dåvarande önskelista inför 2014. Jo, det blev som jag ville, på det stora hela. Vi som kämpar mot främlingsfientlighet med ord har blivit mer enade, mer sakliga och mindre svepande, och det är inte längre ett påtagligt, destruktivt vänster-höger-bråk i leden.

Men jag hade inte trott att främlingsfientligheten skulle normaliseras så fort.

Vi stirrar oss lite för blinda på väljarsiffror. De är relevanta, men inte allsägande. SD är det nya blanka. Goto-rösten när man är sur på sina vanliga politiker. SD är outsidersarna som folk tycker synd om. Så kommer det att vara tills vi pressar dem på verkliga, politiska arenor.

Det som skrämmer är inte partiets procentenheter i opinionsundersökningar, utan den underliggande vågen av hat mot ickesvenskar, och då framförallt muslimer, som växer sig allt starkare. Bilden av att svenskar bokstavligt och bildligt våldtas och barskrapas av hånskrattande och psykopatiska araber och afrikaner börjar få fäste även i vanliga led. Det är sjukt och otäckt.

Den viktigaste anledningen tror jag är sättet på vilket vi använder nätet – facebookiseringen av nyheter. Vi läser inte media självständigt, utan följer det vännerna lägger upp, och de ”media” de länkar till, såsom Avpixlat, DI, NyheterIdag, eXponerat, Fria Tider, Samtiden, har inga skrupler mot att blåljuga och förvränga. Invändningen är att absolut inte alla som röstar SD är aktiva på Facebook eller Twitter. Och det är sant, men de de pratar med är det. De som berättar att jodå. En invandrare tjänar mer skattefritt än en läkare, medan svenska fattigpensionärer inte har mat för dagen.

Nationalismen har blivit en folkrörelse, som följer en ledare. Det är människor som till stor del skilt sig från övriga samhället, och den gruppen växer. I deras värld är svenskar utsatta och utnyttjade, och vi behöver samla oss till motstånd. Ickesvenskar får ansluta sig, om de avsäger sig sin bakgrund. De odlar sin underdog-image, och kallar varje människa som argumenterar emot för ”odemokratisk”. De sveper in sig i offerkoftor, och anklagar omvärlden för uteslutning.

Det verkar bara finnas ett enda vaccin, och det är utbildning. De är klart underrepresenterade bland högutbildade.

Med det inte sagt att det inte finns motstånd i alla led. Vi som ser och förstår vad som händer är också på väg att ena oss, oavsett samhällsbakgrund och politisk färg.

Jag, liksom många, många andra, kommer att fortsätta möta felaktigheter så mycket jag kan i de tidningar där jag skriver, och här i min blogg.

Jag hoppas vi blir ännu fler som gör så.

Jag läser om förra årets nyårsinlägg, och känner att även om jag var rädd då hade jag hopp.

Men det blev värre än jag trott.

Hatet sprider sig. Mörkret sluter sig från alla håll.

Vi behöver varandra.

Är budgetlagen odemokratisk?

Publicerat den av

stenBudgetlagen skapades 1996 efter det kaos Ny Demokrati åstadkommit, för att undvika att det skulle hända igen. Tanken är ju enkel.

Man kan inte rösta ner en budget om man inte har en budget som samlar fler mandat, och budgetramarna skulle tas i ett klubbslag.

Vi hade då gått igenom en finanskris, och syftet var nog egentligen inte att underlätta regerandet så mycket om att förhindra att framtida populistiska partier krävde och fick igenom stora och ofinansierade utgiftsökningar. Syftet var med andra ord att förhindra sådana som SD att få makt.

Var lagen odemokratisk? Jag minns ingen sådan debatt. Men så var också nyhetsflödet på den tiden helt annorlunda. Journalister avgjorde vad som skulle debatteras. Svensson fick knyta en eventuell näve i fickan.

Andemeningen var och är att oppositionen enbart kan sänka en regeringsproposition genom att lägga ett förslag som samlar fler röster.

När det nu finns ett parti som kommit på att de kan utpressa andra partier till att göra som de vill i frågor som inte ens har med budgeten att göra, genom att hota med att rösta ner samtliga framtida budgetpropositioner tills de får som de vill, är det i budgetlagens anda att de stoppas. Budgeten var aldrig tänkt vara ett utpressningsmedel, och sverigedemokraterna spottar på sina väljare och resten av oss när de själva säger att de röstar på en budget de tycker är dålig bara för att sabotera.

Som jag skrev igår:

SD är som den där lille skitungen vi kände när vi var små, som sprang fram och nöp oss eller slog oss, och sedan, när vi skulle ge igen, gråtande rusade till fröken och skrek att vi var ute efter den. Alltmedan den hånflinade mot oss mellan de fejkade krokodiltårarna.

De har skapat den här situationen.

Tycker du Decemberuppgörelsen är odemokratisk? I så fall bör du kanske börja med att kräva att budgetlagen upphävs, och vi återupprättar det Vilda Västern som skapade krisen på 90-talet.

Dealen ingen big deal

Publicerat den av

Så den som följer min blogg vet ju att jag redan hade skrivit om det som blev Decemberuppgörelsen i god tid före jul, så därför jag har sluppit blogga nu när alla andra slitit och plitat. 😉

Visst. Min lösning var en smula annorlunda, men principen var densamma.

Istället har jag ägnat de senaste dagarna åt att förstå det bisarra tonläge som nu härskar i främst Allians- och SD-led. Och jag har fått påminna mig själv flera gånger om att sociala medier är inte lika med allmän opinion. De flesta Alliansväljare säger nog mest ”jahaja”, är nöjda över uteblivet val, och sitter inte och tycker att Sverige har blivit Sovjet, trots alla höga röster.

Kritiken kommer från olika håll.

Resonabla röster drunknar i vad jag måste kalla totalt hysteri.

Men den som vill förändra hörs oftast bra mycket mer än den som sitter nöjd. Att många höjer rösterna betyder därför inte att den allmänna opinionen är emot.

Huvudskrönan är att Alliansen har abdikerat. Inget kan vara felare. Alliansen fick istället i denna deal exakt vad de ville, utan att ge upp något alls.

You heard me.

De ger inte upp något alls.

decemberMao: Alliansen har fått S+MP att gå med på två saker de tidigare vägrat acceptera och ytterligare en de aldrig tänkt på, mot att de lovar att göra det de redan gör eller tänkt göra.

Så nej. Dealen är ingen big deal. Sverige är fortfarande en demokrati.

jonna”Men de slutar ju vara i opposition!”

Pja. Ska man tycka det måste man också tycka att det är ett partis skyldighet att försöka härska till varje pris. Det är det inte. Det finns många historiska exempel på partier som släppt makt för att de inte fått ut tillräckligt mycket av det. Det är en fundamental del av politiken att när det inte går att få igenom sin politik är det ofta bättre att låta andra sidan göra bort sig än att ställa sig bakom en halvmesyr, med den kritik och väljarförlust som blir en konsekvens. Alliansen har navigerat runt SD i fyra år. Ibland har de fått stryk i Riksdagen, ibland har de fått göra uppgörelser de inte egentligen trivts med, och ibland har de lagt propositioner, chansat och haft tur. Många förslag har såvitt jag förstått dragits tillbaka. De har fått kritik för att vara trötta och handlingsförlamade, som konsekvens.

I botten på de ”synpunkter” som förs fram finns ofta föreställningen att SD fortfarande är ett borgerligt parti. Många moderater tror det, och då resonerar man att SDs röster egentligen tillhör ”det borgerliga blocket”.

Så är det inte.

SD definierade sig som borgerliga förr, men det skiftade för några år sedan, när de började flörta med ”gammelsossar”. SDs retorik blir alltmer Per-Albinsk, och de är mycket noga med att hata Alliansen lika mycket som sossarna, för att inte skapa missnöje i egna led.

Nej, jag tycker inte Decemberuppgörelsen är optimal. Men det är faktiskt inget hot mot demokratin att sju partier gör upp för att ett parti som tydligt säger sig vilja sabotera sig fram till makten, neutraliseras.

Istället borde de …

stenVi ska nu leka ”istället borde de”, och så ska alla ni som är arga få berätta för mig vad Alliansen borde göra istället. Det finns nämligen bara två egentliga delar i uppgörelsen. Nedläggningen av röster vid val av regeringsbildare, och budgetomröstningarna.

Regeringsmakten

Alliansen lovade sedan länge att släppa fram det största ”blocket”. Löfvén vägrade lova motsvarande. Nu har de vunnit. Han har lovat att göra som de vill i fortsättningen. Är inte det bra då? Det ger en möjlighet att regera efter 2018, vilket är det mesta man kan hoppas på!

  • ”Nej. Istället borde de ha fällt Löfvén och hoppats att SD skulle släppa fram Alliansen.”

Det hade funkat 2010, när SD kallade sig borgerliga, och Jimmie Åkesson ville vara snäll och medgörlig. Fast då behövdes ingen statsministeromröstning. Men inför statsministeromröstningen 2014 hade de tydligt deklarerat att de inte tänkte stödja någon statsminister som inte lovade att ”minska invandringen”. De hade alltså även fällt en Allians-statsminister.

  • ”De borde åtminstone ha ställt krav på Löfvén innan de la ner sina röster.”

Det gjorde de faktiskt. De sa ”du måste visa att du kan få igenom en budget” – vilket han förstås inte kunde. Det var, som jag tidigare skrivit, förmodligen ett sätt att få honom till förhandlingsbordet innan regeringsbildningen, och tidigt ge sig själva möjlighet till inflytande över budgetprocessen. Men han avväpnade dem genom att bluffa. ”Självklart”, sa han, och när han sedan inte lyckades sa han att det var deras fel.

  • ”Bättre de förhandlade med SD än släppte fram Löfvén.”

SD är ett parti som är besatta av att i Sverige ska det bara bo svenskar. De tolererar de invandrare som redan kommit, men de vill egentligen inte ha dem här. De är inte ett parti som alla andra.

Man kan förstås göra upp med dem ändå, i frågor där detta inte spelar någon roll, som t ex energi. Men att sätta sig i förhandlingar för att anpassa sin politik efter denna sjuka syn funkar inte. Visst. Alliansen läcker till SD. Men jag kan lova att Alliansen läckt bra mycket mer i andra änden om de börjat kohandla med dem om regeringsmakten.

Budgetomröstningen

Det som hände när S’ budget föll kunde ha hänt närsomhelst under förra mandatperioden, om de rödgröna lagt en gemensam budget. Det finns inget nytt och extraordinärt. Ingen har sagt ”varför tar ni inte chansen och sänker regeringen?!”, helt enkelt för att det aldrig framstått som ett seriöst alternativ. Syftet med en budgetmotion är att berätta för världen att så här vill vi ha det. Om vi får bestämma. Och sedan ”jaha, vad var det vi sa?!”. Syftet är inte att sänka en regering. Vill man sänka en regering använder man sig av ett misstroendevotum. Men då behöver det ju finnas ett annat, rimligt alternativ.

Alliansen har hela tiden sagt att de skulle lägga en gemensam motion nu i höstas, och att de sedan kommer att lägga separata motioner fram till valet, så att partierna får blomstra lite var för sig innan de går ihop igen 2018. Det är pedagogiskt för väljarna.

Ingen har hittills sagt att detta skulle vara fel. Det är först nu, när de formaliserar det de ändå tänkt göra för att säkra egen arbetsro nästa mandatperiod, som klagomålen kommer.

  • ”De har en skyldighet att försöka regera.”

Ja, om man tror att man kan regera på ett meningsfullt sätt. Annars inte. Sveriges väl måste sättas före politiska mål.

Alliansen kan iofs regera med nuvarande valresultat genom överenskommelser över blockgränserna tills nästa budget ska läggas. Då går det inte längre. Och såvitt jag förstått erbjöd de det till Löfvén, som sa nej. Så då var den vägen stängd.

  • ”Vinster i välfärden …”

… ligger inte i budgeten. Samma gäller en rad andra frågor, som de arga drar upp.

  • ”V kommer att få makt …”

Ja. Det blir alltid konsekvensen när man inte gör upp med X, att motparten vänder sig till Y. Nackdelen är att landet får Y:s politik. Fördelen att man kan säga det. Ifrågasätta. Och lova något annat. Och vinna på sikt.

”Sverigedemokraterna är mobbade”

På något sätt slutar allt alla politiker gör med att det är förtvivlat synd om SD.

Och de är som den där lille skitungen vi kände när vi var små, som sprang fram och nöp oss eller slog oss, och sedan, när vi skulle ge igen, gråtande rusade till fröken och skrek att vi var ute efter den. Alltmedan den hånflinade mot oss mellan de fejkade krokodiltårarna.

Jag får ibland frågan om jag anser SD gjorde moraliskt fel när de röstade på Alliansens budget, och mitt svar är att det beror på perspektivet. Jag kan argumentera för två sidor utan problem:

  1. Det är fel av SD att inte följa praxis. I så fall är det rätt av övriga partier att sätta hårt mot hårt.
  2. Det är rätt av SD att manövrera inom det utrymme lagen ger. I så fall är det också rätt av övriga partier att manövrera inom det utrymme lagen ger.

Precis som med skvallerbyttan. Antingen får man slåss, och då får du slå tillbaka, eller också får man inte slåss, och då ska hen ha skäll. Inte du. I alla fall inte bara du.

Jag blir lite lätt illamående över alla inkonsekventa frisedlar som frikostigt delas ut till nationalisterna.

Det var faktiskt de som började.

Hur kringskära SD utan lagändringar

Publicerat den av
Vågmästare med makt

Vågmästare med makt

Går det att navigera runt SD och regera Sverige i minoritet, trots att SD förklarat sig viliga att sabotera alla regeringar som kommer i deras väg?

Alliansen anser det. Löfvén gör det inte. Nu vet jag ju inte vad Alliansen har tänkt sig, men jag offererar här ett helt nytt koncept, som såvitt jag vet inte har nämnts förut. Det är vattentätt och funkar så länge SD har under 50 %.

Men låt mig först berätta vad som är dåliga idéer.

Håller inte

En idé som skulle kunna funka vid en snabb anblick är att man bara får rösta på en budget en gång. Problemet är att eftersom SD inte följer några regler kan de bara helt strunta i att rösta på sin egen budget, och så var problemet löst. För dem.

Samma sak händer om man gör som de rödgröna i Skåne och röstar på SDs budget. Det är ju bara att de låter bli att lägga fram den. De kan lägga upp den någon annanstans och säga att ”så här hade vi velat göra”. Det räcker säkert för dem.

Det påstås friskt i nationalistiska led att Alliansen tänker ändra grundlagen, dvs Regeringsformen. För det första tror jag inte de sagt det, och för det andra är det en dålig idé. Det finns ingen vettig lag som kan hindra riksdagsledamöter från att rösta.

Så nej.

Håller

Vägen framåt går via kvittningssystemet. Det är ett fullständigt frivilligt system, helt frikopplat från alla lagar, som bygger på ett gentlemen’s agrement mellan alla de partier som ingår, och som tjänar syftet att säkerställa att sjuka riksdagsledamöter slipper släpa sig till jobbet.

Man förbinder sig att följa systemet. Ingen sakfråga får någonsin få någon att överrida systemet, för då havererar det.

Neutraliserad vågmästare

Neutraliserad vågmästare

Och det funkar sedan decennier.

Om de rödgröna och Alliansen står mot varandra och fyra rödgröna är sjuka men ingen alliansare avstår alltså fyra alliansare från att rösta. Det blir ingen svekdebatt. Det blir ingen diskussion om att ”de hade chansen, varför tog de den inte?”, för alla fattar att man inte gör så.

Om man på samma sätt skapar en gemensam överenskommelse om att i budgetsammanhang – inte annars, bara budgeten – neutralisera SD går det därför att göra i kvittningssystemet. Det är bara att ett antal ledamöter ur oppositionen, beräknat efter någon sorts formel, avstår från att rösta.

Detta i sin tur går att genomföra om och endast om det finns ett ömsesidigt förtroende, så att man vet att man får samma behandling tillbaka när man själv är i ”majoritet”.

Kommer detta att leda till diskussioner om bristande demokrati? Säkert. Men det gör alla lösningar som inte antingen innebär att SD dikterar villkoren för invandringen eller också har sin utgångspunkt i en bred mittenregering med massor av partier, och en sådan tror jag är dålig för Sverige. Så bland alla dåliga alternativ känns detta för mig minst dåligt.

Det hade varit en skillnad om SD röstat för den ena eller andra budgeten för att den var bäst i deras ögon. Då hade utslaget varit ett resultat av folkviljan. Men när SD tydligt säger sig vara beredda att sabotera varje framtida försök att styra landet utan att lyda dem i invandringsfrågan, eller ”dansa efter deras pipa”, som verkar vara det vedertagna uttrycket, får de faktiskt finna sig i att bli kringskurna.

Jag tror vi 87-procentare kan ta den debatten från både vänster och höger, givet hur SD har agerat.

Sabotagepartiet finns kvar efter valet

Publicerat den av

whyJag vill inte ha något extra val.

Det löser ingenting. Det är i princip helt otänkbart att något block skulle få över 50 %. Därför måste problemen med att regera i minoritet trots ett parti som är ute efter att sabotera så mycket som möjligt ändå lösas. Vi kommer att vara tillbaka på ruta 1 den 23 mars, annars.

Vad som dessutom kan hända är förstås att SD växer, av tre skäl:

  • Inget parti hade i förra valet något svar på var alla som flyr till Sverige ska bo, och hur kommunerna ska lösa vård, skola och annat för dem som kommer. Även icke främlingsfientlig press beskriver de asylsökande som problem som saknar lösningar. Då framstår SDs svar med att stänga gränserna och ”hjälpa på plats” som det mest briljanta för dem som redan är lite semibruna eller bara oroliga. Frågetecknen runt flyktingströmmen måste mötas, men inget enda parti har ännu hunnit få fram vettiga svar än. Det behövs mer tid. Ska det prompt vara ett extra val bör det i så fall hållas i slutet av nästa år.
  • Skrönan om att SD ”mobbas” ger dem sympatiröster. De vårdar sin underdog-image och sveper in sig i varma offerkoftor. Dessvärre bidrar företrädare från övriga partierna genom att inte tänka igenom sin retorik och fundera över hur den uppfattas.
  • SD är det nya blanka. För den som inte orkar läsa hela artiklar eller sätta sig in i komplexa frågor blir det lätt jobbigt. Alliansen och S-MP-regeringen skäller på varandra för att ha orsakat krisen. Vem ska man välja då? Rösta blankt eller rösta SD? Varför inte SD, så får de sig en näsbränna. ”Röra om i grytan”-röstarna väljer SD. Själv kan jag inte förstå dem överhuvudtaget, för deras sätt att resonera är ljusår från mitt eget. Men jag ser ju att de finns, dessa människor, och de kan vara så många som flera procentenheter av svenska folket.

Det är Löfvén som måste ta ansvaret för situationen. Det är han som hotar med extra val, och enbart han som kan ändra sig. Så jag hoppas verkligen att han begriper hur fel han tänkt. I tid. Och om han kommer på att han vill förhandla om hur man regerar i minoritet hoppas jag att Alliansen gör allt för att lösa situationen. Det verkar de dock vara beredda till.

Alliansens budget ligger i ett år, helt oavsett valresultatet. Om vi måste ha ett extra val, så skjut åtminstone upp det till slutet av 2015, och använd tiden väl fram till dess, alla sju!

De övergivna konservativa

Publicerat den av

Min SO-lärare i nian i början av 80-talet hette Birgitta, och var socialdemokrat. Då fanns fem partier i riksdagen. Tre borgerliga, som hela tiden var osams sinsemellan, sossarna som oftast hade makten, och så kommunisterna, som var lite revolutionära, men inte så farligt ändå.

Sossarna regerade genom att spela ut kommunisterna och de tre borgerliga partierna mot varandra hela tiden.

80-talet

Birgitta tryckte på att de borgerliga var konservativa, och konservativ betydde ”bevara det gamla”. Hon upprepade det så ofta att det bitit sig fast. Och det lät ju inte helt aptitligt. Bevara det gamla när man kan gå framåt, liksom. Men i sak hade hon rätt.

För går vi ytterligare ett halvsekel till ett sekel bakåt i tiden var det just så. Arbetarrörelsen var ny, fräsch, modern och internationell. Mot socialdemokratin stod rika, sura knösar i höga hattar som villa förbjuda arbetarna att organisera sig.

Då etablerades skalorna:

Vänster = socialism, revolution, nytänkande

Höger = kapitalism och konservatism

Det som störde mig när jag lyssnade på Birgittas ”bevara det gamla” var att ”det gamla” på 80-talet inte längre var kapitalismen. Även socialismen hade blivit till åren. Jag sa inget, men jag hängde ändå upp mig på det. Det gnagde.

Nu har det gått ytterligare trettio år, och det går definitivt inte längre att säga att kapitalism är ”det gamla”.

Det är snarare så att folkhemmet är det gamla och borgerlighet är det megaurgamla – så gammalt att ingen längre minns det.

Löfvén pratar om ”högerkanten” och ”den samlade högern”, och då blir det förvirrat. Vi behöver fler skalor.

De konservativa är nämligen inte alls nödvändigtvis kapitalister. De finns längs hela skalan från socialism till kapitalism.

Höger-vänster-konservativJag sätter ingen beteckning i andra änden av konservatismen, eftersom det är svårt att benämna motsatsen. Proggig, kan man kalla den som inte är konservativ, men det är ett rätt tomt ord.

Vilka är de då, de konservativa?

Lite föraktfullt kan vi kalla dem bakåtsträvare, men det tycker jag är onödigt. Om förr var bättre än nu är ju bakåtsträvare de som vill rätta till fel. Så varför köra med negativa epitet?

Bättre att säga att de vill skynda långsamt. Bevara. Vårda.

Men med viljan att bevara följer inte sällan oviljan att acceptera det som kommer utifrån. Konservatismen är därför dessvärre tätt förbunden med främlingsfientlighet. Man måste inte vara främlingsfientlig för att man är konservativ, men det finns en uppenbar riskfaktor.

Alla partier utom möjligen MP har haft konflikter mellan konservativa och ickekonservativa väljare.

För V blev det tydligt när norrlandskommunisterna skulle samsas med Gudrun Schymans feminister.

För C finns proggiga Stureplanscentern med månggiftsförslag mot traditionella bönder.

Men det är bara KD idag som fortfarande betecknar sig konservativt. De andra partierna har övergivit dessa väljare. KD har dock en kristen värdegrund, och där ingår att välkomna flyktingar. De må tycka att det är läskigt när det kommer många, men Jesus lämnade inget utrymme för tolkningar. ”Släpp in dem”, sa han. Fast med lite andra ord.

Fredrik Reinfeldt var absolut inte konservativ, utan synnerligen liberal. Det blev tydligt när han gick emot partilinjen och röstade för registrerat partnerskap. Det är också tydligt i hans extremt generösa inställning till invandring. Häromdagen uttryckte han att vi har plats för rätt många miljoner invandrare i Sverige. Konservativa får liksom hicka av sånt.

S har också, inte minst med Mona Sahlin, placerat sig rätt långt från de konservativa. Men alla deras väljare har inte det. Folkhemsbyggarna har åldrats, och uppskattar inte en partiledare som läser ur koranen. Många känner sig besvikna och övergivna.

Så anledningen till att SD växer är att de övriga partierna, förutom KD, lämnat de konservativa i sticket.

SD började som ett högerparti med missnöjda gammelmoderater, men partiledningen ser ju att hela den nedre, vänstra kvadranten är tom.

För att inta den behöver de ta avstånd från Alliansen.

Det är, som jag skrev igår, där vi behöver syna dem. För den som gapar över ett stort utrymme måste undvika att bli konkret.

Som jag skrev i Frågorna som splittrar SD, och som jag skrev i Den socialdemokratiska SD-kvinnan: Vi behöver mota SD med att tvinga dem att konkretisera, och genom att syna vad de faktiskt säger.

Men vi behöver också, oavsett partifärg, på något sätt visa mer hänsyn mot de konservativa i de avseenden som inte är främlingsfientliga. Alla sverigedemokrater har valt bort ett eller flera av de etablerade partierna för att de är besvikna. Vi ska absolut inte vinna tillbaka dem genom att lämna flyktingar i sticket, ställa upp på muslimhat eller bli HBTQ-fientliga. Men vi kanske ska lyssna på dem lite mer i de frågor som inte går helt på tvärs med vår värdegrund.

”Alla ska med”, är en S-slogan.

Vad sägs om ”alla måste hinna med”?

Den socialdemokratiska SD-kvinnan

Publicerat den av

s-sd-kvinnanNär jag dagligen under en längre tid läser i SDs fora kommer jag till insikter de flesta saknar. För att bidra till lite fler nyanser och ökad förståelse kommer jag att teckna ett porträtt av den socialdemokratiske SD-väljaren.

Det blir förstås subjektivt. Jag har ingen vetenskap som styrker det jag nu påstår. Dessutom generaliserar jag, och drar ut linjer.

Men den person jag målar upp här finns, och är rätt vanlig. Jag beskriver inte en specifik människa, utan många.

Först en bakgrund: Sverigedemokraterna startades av arga gammelmoderater. Deras stereotyp är ganska enkel. De hatar kulturvänstern, feminister, utlänningar och ofta även storstadsbor.

De sossar som sökt sig till SD har kommit på senare tid. I en andra våg, så att säga. Och de är kvinnor, i stor utsträckning. De kan säkert vara män också, men jag utgår från vad jag ser på kvinnodominerade Facebook, och där finns en klar majoritet högermän och sossekvinnor i SD-grupperna.

Hon är låg- eller medelutbildad. Hon kan möjligen vara sjuksköterska eller förskollärare, men sällan tjänsteman, och oftast har hon ändock slutat läsa efter gymnasiet. Hon kan vara i vilken ålder som helst – från 18 till 70.

K2Hon känner flera personer som inte är vita, och är därför helt rasande och mycket ledsen över att hennes omgivning kallar henne rasist för att hon är SD. Hade hon varit rasist hade hon förstås inte haft dessa kompisar, resonerar hon. Och hennes släkting har adopterat barn som hon älskar. Alltså har alla som säger att SD är rasister fel.

Välfärden är central för henne. Gamla ska tas om hand. Arbetslösa ska ha massor av ersättning. Barnen ska perfekt skolgång.

Hon är emot cancer, plågsamma djurförsök och mobbing.

Mobbing är det alla gör mot Jimmie Åkesson. Hans bild delas frekvent, med hjärtan och gullegullkommentarer. Hon är själv mobbad också. Överhuvudtaget verkar hon definiera mobbing som ”när jag själv eller någon jag gillar inte gillas av någon annan”. Just känslan av att vara nedtryckt, förbigången och förfördelad av livet gör att hon identifierar sig starkt med SD och deras underdog-image.

Hon är i grunden osäker, och söker mycket bekräftelse, och när omvärlden tar avstånd behöver hon få den från andra sverigedemokrater. Deras Facebook-fora fyller därför en viktig funktion. Det är där hon kan skriva ”men jag fattar inte hur folk kan tycka”, och få ryggdunkar och medhåll.

De inlägg hon lägger upp följer några teman:

  • Invandrare dränks i pengar. Själv har hon inga pengar alls, eftersom de får alla. Eller också har hon lite pengar, men hennes förälder har det hemskt på åldringsvården, eftersom invandrare har fått alla resurser.
  • Varje fel som sker i Sverige, såsom gamla som glöms, ambulanser som inte skickas, eller handikappade som inte beviljas bidrag, delas med texten ”vi har inte råd med invandringen!”.
  • Invandringen kostar massor. Istället kunde vi göra som SD tycker och hjälpa på plats. Bara för att folk inte vill lyssna på Jimmie dör massor av människor ”på plats”, som kunde ha fått hjälp. Hon tror på fullaste allvar att en flykting som kommer hit och kostar pengar medför en rad dödsfall i flyktingläger, eftersom svenskt bistånd, i hennes föreställningsvärld, är flyktingars enda möjlighet att överleva.
  • Invandrare våldtar oupphörligen. Och hon tycker det är fruktansvärt att inte våga gå ut på stan som man kunde förr i tiden. När inga våldtäkter förekom.
  • Alla muslimer har som enda mål att tvinga på samtliga kvinnor slöja. De bor här och hatar oss, och vill egentligen skära halsen av oss så fort de kan. Muslimer kan aldrig anpassa sig till Sverige. Alla muslimer måste därför lämna landet.
  • Man får inte sjunga nationalsången i Sverige, eller hissa svenska flaggor, eller säga att man älskar Sverige, och midsommar tycker många borde förbjudas. Pepparkaksgubbar förbjuds i Lucia-tågen, och det är jättehemskt för de stackars barnen.
  • Kvinnor som bär slöja är alltid förtryckta, och ska motarbetas tills de tar av den. Eller också får de flytta.
  • Hedersvåldsproblematiken löses genom att inte släppa in muslimer i Sverige.

Den här kvinnan har rätt svårt att se komplexa samband. Världen är enkel.

K1Vi har inte råd med invandring, eftersom Sverige är ett eländigt land där folk far illa. Punkt. Dessutom vill vi inte ha dem här, för de är otacksamma och förstör våra traditioner. Punkt. PS. Inte alla. Men de flesta. DS.

Hon är inte oempatisk alls. Tvärtom svämmar hennes hjärta över av känslor.

”Vi måste ta hand om våra egna först”, är hennes mantra.

Sverigedemokraterna känner sina väljare. De vet att dessa kvinnor, med sina starka röster, utgör det ena benet i deras väljarbas. Det andra är de gammelmoderata männen.

Många har spekulerat i varför Mattias Karlsson så tydligt förklarade att de inte alls gillade Alliansens budget även om de röstade på den, och att de tänker sänka Alliansen också.

Det är för dessa kvinnors skull. Det handlar inte bara om akassan. Det handlar om att dessa väljare inte vill identifiera sig som borgerliga. De tillhör LO-kollektivet, och har i regel röstat S hela livet. De har lärt sig sedan de lärde sig prata att moderater är egoister.

SD är värme, omtänksamhet och gemenskap. En frizon där man kan säga och tycka vad man vill.

Människor är flockdjur, och partiet blir en flock som består av människor från tidigare fiendeläger.

SD hade förr inga problem att identifiera sig som ett borgerligt parti, men för den som är uppmärksam skiftar retoriken, och blir alltmer Per-Albinsk. De har ju råd både med skattesänkningar och välfärdssatsningar, eftersom den nedskurna invandringen är en outsinlig inkomstkälla.

Men den som förstår skillnaden mellan sverigedemokratiska väljare har också möjlighet att slå in kilar mellan dem.

Löfvéns inbjudningskort

Publicerat den av

alliansenRedan i somras började Löfvén prata om att efter valet skulle han samarbeta med C och FP. När de förklarade att de tänkte fortsätta Allianssamarbetet kom närmast en fnysning tillbaka, med orden ”jaja, det säger de nu, men det kommer de inte att säga sen”. Lite nonchalant och självsäkert sådär, som om de pratade dumheter och inte förstod sitt eget bästa.

Efter valet har han konsekvent vägrat använda namnet ”Alliansen”, utan kan kallar partikonstellationen för ”borgarna” eller ”högern”, eller också rabblar han upp alla partinamnen. Lite som med Voldemort.

Han driver en ”samarbetsregering”, och han har hela tiden ”sträckt ut en hand”, säger han så fort han får chansen. Till medierna.

Hur då? Hur ser inbjudningskorten ut till de träffar som Allianspartierna vägrat komma på? Vilka har bjudits in, vid vilka tillfällen, och med vilka dagordningar?

För jag har inte sett något sådant försök. Har det skett har det varit väldigt i smyg.

Vad jag sett är att Löfvén till pressen ideligen har uttryckt att han ”sträcker ut en hand”, men då bara till C och FP. Och det var först igår kväll som han överhuvudtaget kallade till möte på regeringskansliet – såvitt jag vet. Jag kan ha fel. Rätta mig i så fall.

”Vad skulle han ha gjort då? Va?!”, frågar folk ilsket. Pagrotski var arg i SVT, och jag har vänner och bekanta som med viss rätt tycker att han inte hade några val. Han var inmålad i ett hörn. Han gjorde allt han kunde.

Jag håller med. Man ska inte bara skälla, utan att komma med konstruktiv kritik. Det störde mig när S och MP gjorde så 2010.

Så: så här skulle han ha gjort, enligt mig:

1. När han fick frågan av talmannen om huruvida han skulle få igenom sin budget skulle han inte ha svarat ”självklart”. Han skulle ha svarat att han inte kunde garantera det. Han hade förmodligen ändå till slut fått bilda regering, men det hade varit med en helt annan utgångspunkt. Genom att blåljuga och säga att det inte fanns några möjligheter att hans budget inte skulle gå igenom skapade han en onödig irritation hos många. Alla visste ju att det inte var sant. Att han inte gjorde det tror jag beror på bristande rutin, men det kan också handla om en iver. Han ville absolut bli regeringsbildare, och tänkte inte ta risken på att frågan skulle gå till Alliansen genom att vara onödigt ärlig. Han chansade, helt enkelt. Legitima frågor som ”hur kan du vara säker?” möttes av en fnysning. Han fnyser egentligen rätt mycket, Löfvén.

2. Sedan skulle han förstås ha bjudit in hela Alliansen till diskussioner redan från början. Inte via pressen, utan via kallelser till möten med dagordning. Han skulle upprättat en dialog. Han skulle ha sonderat varje möjlighet till att parera det som nu hände. Han skulle ha tagit det ansvar han åtagit sig.

Det är möjligt att det ändå gått åt pipan. De kunde ha tvärvägrat. De kunde ha suttit i ett hörn och tjurat och betett sig precis så illa som han nu anklagar dem för att ha gjort.

Men det vet vi inte.

För idag, när hans enda sondering på två månaders regerande bestått i ett sent nattmöte kvällen före en given katastrof, har han inte på någon fläck grund för de anklagelser om vägran till samarbete han sprider omkring sig.

Detta är regeringen som i fyra år anklagat Alliansen för att ”regera med stöd av SD”, som inte drog sig för att aktivt bryta mot budgetreglerna för att med SDs hjälp sänka brytpunkten, och brett leende förklarade att ”det är inte vårt ansvar att få igenom regeringens budget, det är deras ansvar”, och nu har de döpt sig själva till ”samarbetsregering”. Detta är en regering som istället för att gilla läget och försöka jobba på situationen och skapa något fungerande ur Alliansens budget använder ett för Sverige mycket skadligt extra val som ett sätt att hämnas. Det märks så väl när man lyssnar på Löfvén. Det är inte vad som är bra för Sverige han hämtar sin argumentation ur, utan hur han bäst ger igen på dem som behandlat honom illa.

Ingvar Carlsson samarbetade. Göran Persson samarbetade. Fredrik Reinfeldt samarbetade. Men alla tre begrep att den som är statsminister är alltid, utan undantag, den som bjuder upp till dans och sedan den som för.

Men den statminister som visat den absolut sämsta samarbetsviljan så långt bakåt jag kan minnas – han är också den som berömmer sig själv mest med sin extraordinära samarbetsförmåga.

Hybris, kallar jag sånt.

Sverigedemokraterna hatar oss

Publicerat den av

Ehsan Fadakar berättar idag om hur det är att vistas i nationalisternas flöden och fora.

Och jag kan bara intyga: precis så är det. Han har också helt rätt i att nyhetsrapporteringen är totalt olik den andra svenskar möter. Sverigedemokraterna håller sig för sig själva, och deras världsbild skapas och danas av Fria Tider, eXponerat och Avpixlat, som i sin tur kan lansera nyheter som ”i området X blev en pojke rånad på sin cykel av tre andra pojkar som tog den ifrån honom. Vi vet inte vilka de är, men det bor invandrare i området”, eller ”i en ort i Danmark blev en man arg för att han serverades en skinksmörgås. Vi vet inte vem han var, men man kan ju gissa vilken religion han hade.” Följt av ”Skicka hem de jävla apjävlarna som förstör det här (!) landet!” Med mera.

HämndDet är utmattande att läsa vad de delar och skriver. Hatet genomsyrar, fräter, tär. Själv blir jag alldeles slut efter en kvart.

Tänk hur det måste vara att leva som de! Att ha alla dessa absurda tankar snurrande, hela tiden.

Istället för att fråga vad de tjänar, vilken utbildning de har och vad de röstade på senast borde något institut fråga dem hur de mår.

Jag är helt övertygad om att svaren skulle bli att sverigedemokrater mår avsevärt sämre än övriga partiers väljare.

Det finns de som drabbats av olyckor, förstås, och som har anledning att må pest. Men jag vill nog helt ovetenskapligt påstå att även de som inte gjort det är förtvivlade, förbannade och frustrerade mest hela tiden.

Den som inte varit bland dem gör ibland misstaget att tro att de är oengagerade. Sådana finns säkert bland väljarna – särskilt de som kom till strax före valet – men bland dem som kallar sig sverigedemokrater är engagemanget snarare större än bland övriga partiers väljare. Det är bara det att engagemanget enbart gäller svenskar, och så kanske någon enstaka utlänning. Som sköter sig. Eller är adopterad.

Sverigedemokraternas världsbild är ett Sverige som en gång var vackert och rent, och som nu smutsas, solkas och förstörs av invandrare, som överlag är otäcka, otacksamma, lata, dyra, ointegrerbara, krävande, våldtagande, mordiska gökungar. De äter sig feta på vår mat, och knuffar ut våra barn ur boet, hånskrattande åt vår dumhet.

Jag har skapat en sida för att visa hur sverigedemokrater resonerar, där jag lägger upp blandade diskussioner ur olika grupper. Man skulle kunna tänka sig att jag tar det värsta jag hittar, men så är det inte. Det jag postar, och som för oss andra är helt absurda tankegångar, visar den genomsnittlige sverigedemokratiske facebooksanvändande väljarens attityd. Det är få som säger emot, och den enda som verkligen tar striden mot rasismen, främlingsfientligheten och muslimhatet blir totalt mobbad av de andra.

Jag vet inte om sverigedemokrater är olyckliga för att de hatar invandrare, eller om de hatar invandrare för att de är olyckliga.

Men de är djupt, djupt förtvivlade och känner sig svikna, undanskuffade, nedtryckta, hånade och förlöjligade av oss andra. Deras svar är att stänga av oss andra, sluta sig inom sig själva och ruva på hämnd. Etablissemanget ska straffas. Vi ska minsann få se. Alla vi äckliga PK-häxor och vidriga antirasister. Vad vi ska drabbas av varierar.

Ibland drömmer de sig bort i ett scenario där Jimmie tar över och vi andra får skämmas när allt plötsligt blir bra och vi förstår att vi hade fel. Ibland blir vi istället våldtagna eller mördade, och får då också skämmas. Ibland tar muslimerna över, och då får vi slutligen också skämmas. Metoderna må variera, men skammen ska bli vår, när sverigedemokrater fantiserar fritt.

Vi är landsförrädare.

De hatar oss.

Vi behöver börja adressera det.

Knappbristen och budgetstrulet

Publicerat den av

voteringJag har märkt att få fattat förvirringen runt budgeten. Men det finns ett perspektiv som ingen nämnt, så därför tänkte jag förklara på ett helt nytt sätt.

Så häng med. Det blir kul, jag lovar.

Problemet och workarounden

BudgetDet finns ett problem, och det finns en workaround.

Problemet är att det bara finns två knappar att lägga en röst med i kammaren.

Men det finns oftast många fler budgetar att rösta på. Denna gång finns det tre.

Tanken är att den som tagit fram eller varit med och förhandlat om en budget ska rösta på den budgeten. Varken mer eller mindre.

Hur det är tänkt att fungera

Budget2Så för att kunna votera om tre eller fler budgetar har man skapat workaround.

Man ställer helt enkelt budgetarna mot varandra två och två. Vinnaren i första omgången går vidare till andra.

Systemet fungerar eftersom den som inte deltar med en budget förväntas lägga ner sina röster. På så sätt vinner den av de tre budgetarna som flest vill ha. Varje parti röstar alltså på en (1) budget.

Hur det riskerar att fungera

SDs röster i andra omgången kan få Alliansens budget att vinna över regeringens.

SDs röster i andra omgången kan få Alliansens budget att vinna över regeringens.

Den ”praxis” alla pratar om handlar alltså inte bara om en rutin eller vana som råkat uppkomma, utan är en förutsättning för att workarounden ska fungera.

Om SD i andra omgången fullföljer sitt hot och lägger sina röster på Alliansens budget kan man se det som ett sabotage mot ett gentlemen’s agreement. De har då röstat på två olika budgetar, vilket aldrig tidigare skett (enligt vad jag förstått).

Det är därför Annie Lööf sa att man borde lagstifta mot förfarandet. Det lät för många som om hon vill lagstifta mot SD, och det togs verkligen emot så bland nationalisterna, men jag tror att det hon vill göra är att hitta ett sätt där man bara kan lägga sina röster på en budget. Det borde i sig inte vara så svårt. Man kan votera på annat sätt än med knappar.

Men givetvis kan då SD ändå helt avstå från att lägga fram ett förslag, så om de verkligen givit sig den på att fälla regeringen går det i alla fall.

Men hur …?

Poängen är att budgetpropositionen ska vinna, men motionerna är viktiga också. De är en sorts statement nu och för framtiden. ”Vi är visserligen i opposition, men så här skulle vi vilja göra.” I all framtid kommer det att stå i loggarna att så här röstade respektive parti.

Man kan förstås tycka att Alliansen kan ju bara lägga ner sina röster, så blir det inget strul.

Men då missar man den större bilden. Den historiska bilden. Den där det i alla tider framgår att ”så här röstade Alliansen år 2014”. Jag förstår att de inte vill avstå från att rösta. De har lagt ner massor av arbete, och vill lägga sina röster och känna att nu har vi sagt det vi vill säga. Men de vill inte ha något extraval – helt enkelt för att det är dyrt för Sverige på flera plan – inte bara kostnaderna för själva valet, utan också kostnaderna pga osäkerheten för marknaden och det beslutsvakuum som uppstår. Det handlar om många miljarder. Dessutom finns inget som tyder på att valresultatet skulle ändras nämnvärt. Några ledamöter skulle säkert åka in och ut, men det större läget skulle nog kvarstå.

Jag tror faktiskt att Alliansen därför ändå kommer att hitta ett sätt att inte fälla regeringen. Kanske genom att en mindre grupp ledamöter från alla fyra partier avstår från att rösta. Men jag är inte säker.

Problemet är att SDs väljare är emot etablissemanget. De är fullständigt ointresserade av att hålla stilen och respektera turer och praxisar. Alla är ändå emot dem och mobbas, så varför ska de sköta sig? För SD råder undantagstillstånd. Alla medel är tillåtna. De har en chans att rädda Sverige och det är här och nu.

Och då blir det så här.