”I don’t want to hear any EU statement that the US has the right to defend itself. This is a clearcut violation of international law.”
Och det är ju sant. Article 51 of the UN Charter ger att USA begått en oprovocerad krigshandling. Det är fullt möjligt att konstatera detta och samtidigt tycka att regimen är a-holes.
Här är ett axplock av raseriet:
”Vems ärenden går du egentligen? Det är ju inte västs iallafall.”
”Bildt har i många år haft åsikter som passat Iran. Han är lika konsekvent som den gamle sovjetspionen Guillou, som ännu är på dåvarande sovjetiska klienters sida.
Men alla antisemiter är inte obildade, så det kanske inte är pengar. 🤷♂️”
”Men för jösse namn! Vem lyssnar på detta stycke numera?”
”Jag håller på Israel å NATO å Donald”
”Bildt är en riktig jävla typ, en linslus som inte tål att få fel . Trots att han ständigt har fel .”
MAGA är helt splittrade. Antingen ”I didn’t vote for this” eller ”I trust Trump”.
Det finns ju en skala: – stötta ett land i krig med ord – stötta med vapen – boots on the ground
Och jag trodde ju inte Trump skulle gå från 2 till 3, baserat på hur viktigt det varit för honom att inte vara en president som startar krig.
Well.
Förklaringen verkar vara att han inte tycker att han har startat krig. Han anser att man kan småbomba lite grann och sedan skrika ”pax”, och så ska den andra parten låta bli att ge igen.
Och givet hur mycket större och starkare USA är kan det funka, om Iran är rationella.
Men Iran har nu rätt enligt internationell lag att bomba amerikanska mål. De har dessutom fått omvärldens sympati i någon mån. Och framförallt har den interna kritiken tystats. Inget får ett upproriskt folk att enas så supersnabbt som en yttre fiende. Det är en av anledningarna till att iranska frihetskämpar som fredspristagaren Narges Mohammadi absolut INTE ville detta.
Så givet att Irans ledning nu plötsligt har folket och i någon mån omvärlden med sig och de inte är sådär övermåttan intresserade av att rädda civila liv känns det mer troligt än inte att de attackerar USA.
Och vad gör Trump då?
Krig startar genom att någon går över en gräns, både bokstavligt och bildligt.
Krig slutar genom att någon slutar ge igen. Och jag ser inte att något av länderna har den förmågan.
”Men det var nödvändigt för att säkerställa att Iran inte får en atombomb!”
Nej.
Inget tyder på att Iran var på väg att skaffa kärnvapen. Att de vill ha dem är klart. Men de visste att omvärlden inte skulle acceptera detta.
Trump hade kunnat låta Obamas deal stå kvar. Den funkade.
Trump hade kunnat begära att Iran släpper in observatörer. De var ju mitt i en förhandling.
Jag vet för lite om Iran för att ge en insiktsfull analys över what’s next. Men de jag lyssnar på, från vänster till höger, från Mellanöstern till Europa till USA, de är djupt oroliga. Och absolut ingen av dem jag har förtroende för tycker detta var ett bra drag.
Mitt hjärta blöder för de modiga frihetskämpar som nu far än mer illa. På många sätt är Netanyahu och Khameini i samma sits. Två djupt impopulära ledare som nu kan avleda uppmärksamheten från sina interna problem och framstå som beskyddare av sina respektive folk.
”När antisemitism är överallt är den ingenstans. Extremt missbruk av termen plockar bort all mening från den.”
”Vi har sett detta gå på högvarv senaste året. Alla som på något sätt ifrågasätter slakten av palestinier i Gaza och vill att detta genocida krig ska sluta … alla … vare det FN, brittiska popsångare, svenska klimatkampanjare, folk som marscherar, studenter på campusprotester, alla anklagas för att vara antisemitiska när de gör detta, och då har effekten blivit inte bara att tysta dessa röster i denna kritiska tid, utan de har också nedgraderat termen.”
Jag blev kallad antisemit igår, igen. Och jag var inte ens kritisk mot Israel, denna gång. Det sker allt oftare. Jag brukar inte bry mig om personangrepp, men jag har börjat säga ifrån.
Det verkligt antisemitiska är ju att blanda ihop Israel med världens alla judar. Världens alla judar vill verkligen inte ta ansvar för folkmordet i Gaza. Så för deras skull, acceptera aldrig sånt!
Netanyahu äger inte det ordet. Det gör inte IDF heller, för att inte tala om alla svenska förståsigpåare, som hatar när man ”drar rasistkortet”, men älskar att dra antisemitkortet.
Ordet har en betydelse. Och det är viktigt att den inte urvattnas.
Detta var länge liksom ett axiom. Något alla visste och ingen skulle ifrågasätta. Det gjorde inte jag heller.
Förrän jag började inse hur mycket Israel ljuger. Och då började jag leta efter neutrala källor, och det finns inga.
Detta är en sån där ”inte simma två timmar efter att du ätit”-grej. Alla tar det för givet, för alla ”vet” att det är sant, tills någon börjar rota lite.
Nu litar jag förstås inte på Hamas heller.
Vi har att göra med två hänsynslösa superlögnare.
Och visst. Det är bevisat att Hamas hade tunnlar under sjukhus, men de hade tunnlar överallt. En tunnel är inte i sig brottslig. Jag är rätt säker på att även Israel har tunnlar under sina sjukhus, om inte annat så för att kunna frakta bort personal och patienter.
Detta är ju sånt som händer när någon man trott på visat sig vara helt opålitlig. Man går tillbaka och börjar ifrågasätta sådant man förutsatt varit sant.
Och detta är vad det kokar ner till. Det finns inga bevis utöver misskrediterade Israels påståenden för att Hamas använder civila som sköldar.
Tror du mig inte?
Jag kan förstås ha missat något. Men visa mig ett enda belägg som har ett trovärdigt tredjepartsvittne eller en paper trail som inte kan vara manipulerad.
För övrigt tror jag inte Hamas använder mänskliga sköldar IDAG. Varför skulle de? Israel har ju visat att de inte har några som helst problem med att döda bäbisar som är i vägen.
För 1½ år sedan skrev jag detta (länk till mitt inlägg på Facebook längst ner i artikeln). Jag minns det mycket väl, för det var en sorts turning point för mig. Fram till dess, och i synnerhet efter 7 oktober, hade jag varit nästan helt på Israels sida, övertygad om att Israel var en demokrati, visserligen med lite brister, som bosättningarna, men ändå avsevärt ”godare” än Hamas, som var en terrororganisation. Det senare anser jag fortfarande, förstås. Det är min syn på Israel som ändrat sig.
Och det var Mohammed Nazal som fick mig att börja den resa som slutat vid att jag numera anser att Israels ledning tagit landet till en nivå som motiverar sanktioner och massivt avståndstagande.
Han var då 16 år, från Västbanken, och satt i israeliskt fängelse. Han var en av de första som släpptes i gisslanutbyten.
Och båda hans händer var brutna när han kom hem.
Några dagar innan jag skrev inlägget nedan dök han upp i pro-Israel-twitter. De hånade honom, påstod att han ljög, skrattade åt hans skador. Vuxna män.
Mmm.
Så jag började läsa på, och ja, Israel lämnade ut ”bevis” för att han varit så att säga hel när han lämnade fängelset i form av en film från bussen som fraktade honom från fängelset till Västbanken, och där kunde man se att hans händer inte var bandagerade.
Och jag tänkte att eftersom ord stod mot ord var det synd att ingen kollade upp detta.
Men det gjorde BBC, några dagar senare, i form av ett reportage jag inte hittat på Youtube, men lägger en länk till Twitter i kommentarerna. Se det, pls!
Journalisten åkte till hans hem och såg att han mycket riktigt hade båda händerna bandagerade. Hon intervjuade honom, och det är hjärtskärande lyssning för alla med empati. Pojken är bruten. Närmast skygg. Det finns inte spår av kaxighet eller kamplust när han berättar om de horribla övergrepp han varit med om. Händerna var brutna för att han skyddat sitt ansikte. De hade piskat honom. De hade bussat hundar på honom.
Igen. Han var ett barn.
Ett barn.
”Jamen det är klart att han ljuger!” Mitt svar är ”se det och känn efter om han låter som en lögnare”. Ska tillägga att samtliga palestinier som släppts ur israeliska fängelser berättar liknande historier.
Hon åkte till sjukhuset och intervjuade hans läkare, fick hans journaler och skickade dem till brittiska experter. Och hans händer hade brutits ÅTTA DAGAR innan han släpptes. Hans medfångar hade fått mata honom och hjälpa honom på toaletten.
Vad svarar då Israel?
Att alla ljuger.
Kan de tänka sig att släppa in någon kontrollant? FN? Journalister? Något neutralt land?
Nope.
Tänker de själva utreda hans berättelse?
Behövs inte. Han ljuger. Alla ljuger. Läkarna också.
Detta var för mig en vändpunkt av två skäl.
1. Fram till dess, naiv, sure, trodde jag att Israel var åtminstone någotsånär sanningsenliga.
Men när någon man litat på blåljuger på det sättet faller trovärdigheten för all framtid. Jag utgår sedan dess från att ingenting Israel hävdar går att lita på. Detsamma gäller förstås Hamas. Men det gällde redan då. Mitt förtroende för Israels ledning är totalt förbrukat, åtminstone tills den är helt utbytt och en ny ledning erkänt vad de gjort och tagit ansvar.
2. Israel är som land kapabelt till den vidrigast tänkbara tortyr, sanktionerad av de styrande. Många fler rapporter har kommit ut. Män som blivit våldtagna med föremål inför skrattande vakter, och fått sina anusar söndertrasade. Piskade. Tvingade att ligga nakna på varandra. Mängder av fångar dör kontinuerligt, mördade genom tortyr.
Och 80 procent är inte ens dömda.
Sjunde oktober var en fruktansvärd dag.
Inga men.
Israels gärningar är lika vidriga.
Dagen när jag skrev inlägget nedan påbörjade jag den resa som lett fram till ovanstående. Det har varit plågsamt. För jag har känt samhörighet med Israel hela livet. Men nu är jag här.
Jag var alltid emot att svepande kalla SD för rasister. Än mindre nazister. När de växte som mest blev ropen allt högre, framförallt från vänstersidan.
Jag skrev ju mycket om dem på den tiden, och jag upprepade gång på gång hur dumt det var. För jag märkte hur många i min närhet tröttnade – särskilt när de själva blev kallade rasister för att de framförde ganska normala åsikter om minskad invandring. Mitt skrivande fokuserade på att förklara varför deras politik var ogenomförbar eller korkad, i regel utan att etikettera dem. (”Nyssnazister” har jag dock använt några gånger, för det är ju sant.)
Och vad många på vänstersidan antingen inte fattade eller också fattade men struntade i var att ju mer de skrek de orden, desto mer benägna blev människor på högersidan som från början avskydde SD att tänka att ”men vänta nu … människor jag tycker har sunkiga åsikter tycker illa om detta hära partiet, så …”. Jag tror vi alla på högersidan upplevde detta i vår närhet. Det var enormt frustrerande.
Jag ser samma sak hända nu, fast nu är jag på andra sidan staketet. Sedan jag började skriva mycket om Israel-Palestina-konflikten har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna. Jag tror säkert de som skriver det ordet känner sig lika nöjda med sig själva som de som skriver ”rasist” gör. ”Ha! Där fick hon!” Och tycker att de vinner argumentationen.
Istället puttar de bort mig.
”Om det är ditt motargument …”, tänker jag då.
Och alltmer ska omfattas. Marco Rubio sa ju häromdan att ”Free Palestine” var antisemitiskt, att påpeka att Israel dödar barn är ”blood libel” och allt stöd till sanktioner och till och med Palestinas flagga ska räknas dit. Samtidigt som unga amerikanska judar säger ”WTF, not in our name!”.
Det finns ett israeliskt konto på Twitter, Dr. Eli David, som påstår sig vara det näst mest – efter Musk – influerande, hur de nu kommit fram till det.
Han gör nästan inget annat än spyr ur sig Netanyahu-propaganda och kallar alla som inte håller med för antisemiter, samt lägger upp klipp där han hånar Gazaborna för deras sönderbombade hem.
Jag har väldigt svårt att tro att han övertalar någon som inte redan var frälst. Men om han influerar mig är det åt andra hållet, och jag tror inte jag är ensam.
First they ignore you, then they name call you, then you win.
Jag fick frågan igår vilket slut jag ser.
Tre steg. 1. Opinionen måste svänga på gräsrotsnivå. Det har den gjort. Jag är ett levande bevis. 2. Ledarna behöver uppfatta detta. Det pågår nu. 3. Därefter kan en lösning komma. Och den kommer INTE att bli att alla palestinier ska lämna landet.
Eli Pappé tror på en enstatslösning där alla är likvärdiga medborgare. Men jag tror inte Israel någonsin går med på det, eftersom de båda befolkningarna, araber och judar, då skulle vara jämnstora.
Så då återstår att länderna återskapas enligt de ursprungliga gränserna. Bosättarna får bli palestinier om de vill, och de ska självklart lämna tillbaka det de stulit.
De som begått krigsbrott, på båda sidor, behöver lagföras. Israel behöver på lång sikt en reckoning, eftersom det är tabu att prata om Nakba. Och rasismen på båda sidor behöver hanteras.
Länge trodde jag inte detta skulle ske under min livstid, men nu tror jag vi börjar närma oss. Bojkotter finns redan. Nästa steg är sanktioner. Ett litet land klarar inte att ghostas länge.
Jag antar att jag nu kommer ut som supporter av boycott, divestment, sanctions.
Lite komiskt, eftersom jag länge kallats BDS-anhängare av hatare.
”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”
Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.
Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.
Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.
Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.
Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.
Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.
Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.
Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.
Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.
Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.
Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”
Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.
Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.
Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:
Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?
Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.
Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.
Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.
Det han hittade i arkiven var bevis för detta.
Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.
Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”
Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.
Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.
Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.
Den här filmen på en irländare som klår upp en IDF-soldat i ringen vandrar runt på Twitter just nu.
Å ena sidan.
Eftersom jag kommit fram till att Israel begår folkmord är jag glad att opinionen har svängt. Enda sättet att stoppa det horribla som nu sker är att folk tar ställning och agerar.
Å andra sidan.
Detta hat mot en person baserat på att han är soldat i sitt eget land är svårt att se. År av bilder på soldater som begår krigsbrott har fått många att sluta se IDF som individer.
Vi måste lägga ansvaret på rätt ställe. Detta påminner om Vietnam.
Fördrivna från sitt land. Satta i läger. Fråntagna sin kultur.
Precis som indianerna gör palestinierna räder. Sätter skräck i lokalbefolkningen. Mördar bosättare. Begår vidriga dåd.
Men när nutid blivit historia kommer kolonialisternas förtryck att vara vad man minns. Inte de skalper som togs medan ursprungsinvånarna fördrevs av människor som aldrig satt en fot där.
Jag säger inte detta för att ursäkta 7 oktober. Det är mer ett krasst konstaterande. Dagens terrororganisation blir morgondagens kamprörelse.
Israels agerande kommer att fördömas i sekler framöver.
Och vi övriga kommer att skämmas för vår flathet.
Tycker jag att Israel ska upphöra att existera? Nej. I retrospekt skulle UK aldrig ha ”gett landet till judarna”, utan jobbat med dem som levde där för att säkerställa att alla tre grupperna, judar, muslimer och kristna, kunde leva i en demokrati, där ALLA hade rösträtt. Ingen skulle ha fördrivits från sina egendomar. Judarna skulle ha haft rätt att flytta dit om de köpte egendom där. Precis som alla andra. Inte gå in i andras hem med dragna vapen och säga till familjer att lämna allt de äger.
Hela tankefiguren att ett land ska byggas runt en religion är för mig fel. Likadant att någon ska ha rätt att bo någonstans för att hen har genetiska band till människor som kanske, kanske inte bodde där för mer än 2000 år sedan. Man kan inte paxa länder via förfäder, och sedan jaga bort de som redan bor där med bibeln i näven. Detta är inget annat än rasism i sin renaste form.
”Mina gener ger mig rätt till ditt hem, för du är av en underlägsen ras.”
Men nu finns Israel. Och världen behöver göra det bästa av situationen.
Båda folken har ägnat nästan hundra år åt att dehumanisera varandra. Indoktrinerade med rasistiskt hat i skolan. Unga människor ur båda grupperna har mördat varandras barn. De ska leva med detta resten av sina liv, precis som soldaterna som kom hem från Vietnam. De har filmat sig själva när de begår krigsdåd och hånskrattande förnedrar sina medmänniskor. För sina barnbarn att hitta en dag.
Men båda folken har rätt till landet. Det finns två vägar ut. Båda förutsätter nog att FN tar ansvar för freden. En oberoende krigstribunal måste upprättas, och ansvariga palestinier och israeler behöver dömas. Namnen på de dödade behöver publiceras. Vi behöver museer, böcker. Vi behöver ett #neveragain moment.
En enstatslösning, där alla palestinier ges medborgarskap och rösträtt, och tanken på ”den judiska staten” ges upp, för som sagt. Religion och stat hör inte ihop.
Eller en tvåstatslösning, där bosättarna lämnar tillbaka vad de stulit, och det palestinska folket får ett land som sitter ihop där de kan röra sig fritt och bygga en trygg tillvaro. Barnen som sitter i israeliska fängelser utan att vara dömda och som torteras dagligen ska också släppas.
Palestinierna är vår tids indianer, och våra barnbarn kommer att fråga oss vad vi gjorde när de utsattes för folkmord.
Protesterade du, mormor?
Skrev du åtminstone en massa arga inlägg i sociala medier?
Men att höra honom skälla ut Israels ambassadör till UK för att de mördar barn dagligen och hon ljuger om det är fantastiskt befriande.
Obs hur hon vid flera tillfällen säger ”blood libel”, när han säger att ”ni dödar barn”. Det är en hänvisning till den antisemitiska myten om hur judar ritualmördar barn. Det är så djupt obehagligt att hon använder antisemitism som slagträ mot den helt legitima kritiken.
Fd premiärminister Olmert påpekar att svält som vapen är krigsbrott, och att kabinettet är ”a group of thugs”. Han menar att kriget är ”a war without purpose, without planning and with no chances of success”. En annan fd premiärminister säger att kriget numera bara handlar om ”Netanyahu’s self preservation”. Ytterligare en politiker säger att Israel mördar barn ”as a passtime”.
Detta är alltså ledande israeler,
Israel kommer inte att komma ur detta med omvärldens stöd i behåll, utan att göra upp med sina vidriga dåd. Ansvariga behöver dömas i internationell domstol. Sanktioner tills de backar.
Och sedan en hållbar politisk lösning.
Jag har inte glömt 7 oktober. Ansvar ska utkrävas där också. Om någon medskyldig fortfarande är vid liv.
Vi behöver också prata om Trump i Mellanöstern, för jag har inte sett någon annan göra det.
När någon vinner eller förlorar ett presidentval och det är jämnt finns ofta flera faktorer man kan peka på som var för sig hade kunnat ändra utgången.
En sådan är imo Kamala Harris’ oförmåga att ta ställning mot Israels pågående folkmord. Om vi helt bortser från all moral var det taktiskt dumt. Hon hade inte behövt vifta med Palestinaflagga, men hennes formuleringar även på slutet var apfega. ”Israel has the right to defend itself, and how it does so matters.” Ungefär. Och så lite mumlande om att hon minsann pratade med Bibi – i smyg, typ.
Jag tror inte hon förlorade Palestinaröster till Trump på detta, men jag vet att libs avstod från att rösta på någon av dem. Och det blev ju hennes förlust.
Trump har ju trakasserat studenter och Harvard och i allt väsentligt stått på Israels sida, kan man tycka, men egentligen är jag inte så säker. Bråket med Harvard tror jag handlar mer om att kämpa mot wokeismen. Och jag tror det drivs mer av folk omkring honom, som Marco Rubio, än av honom själv. Det märks på vad han pratar och twittrar om. Detta sagt har han säkert inget emot det. Det är precis den sortens ”sparka på libtards”-retorik magafolket älskar. Men det är inte så att han själv har starka åsikter.
Trump gillar inte Netanyahu, eftersom han var först av alla ledare att gratulera Biden till hans vinst. Och han har aldrig förlåtit honom för det. Småaktigt så det skriker om det, ja, men det kan vara en blessing in disguise.
Lägg till detta Trumps lilla tur till Saudi, Qatar med flera arabländer. Vad hände där när media inte var med? Vad pratade de om? Vad står högst på dagordningen för ländernas ledare? Någon ger dig ett lyxflygplan och förklarar vad hen vill ska hända i en fråga du har makt över men egentligen skiter i … vad blir konsekvensen?
Och nu kommer ironin.
Det kan bli så att Trumps korruption, beundran för kungarna, ovilja mot Netanyahu och allmänna ointresse leder till att Palestina får ett mycket bättre utgångsläge vid de fredsförhandlingar som måste komma än landet haft med Harris.
Jag har inte sett någon uttrycka detta. Det är helt mina egna tankar. Så jag är nyfiken på om ni tror jag har rätt.
Helena Trotzenfeldt 