Etikettarkiv: Moderaterna

Slöjor på barn

Publicerat den av

hijabModeraten Sophia Jarl har skrivit att hon anser att skolbarn inte ska bära hijab.

Det tycker inte jag heller.

Däremot uppskattar jag inte retoriken i debattartikeln. Jag kommer tillbaka till den senare.

När blir man vuxen? Du får göra det mesta vid 18, utom handla på Systembolaget. Du är däremot straffmyndig och du får ha sex från 15. Från 16 får du i regel bestämma hos vilken förälder du vill bo. Från 12 brukar man lyssna på dig i sådana ärenden. Ibland tidigare. Från tretton får dina föräldrar inte längre sköta dina ärenden i Vårdguiden, har jag precis fått mail om. Du får också ha en Facebookprofil och ett mer avancerat bankkonto.

Det finns massor av åldersgränser som alla strävar efter samma mål: att avgöra när du har en egen vilja och kan fatta egna beslut, och sedan också hållas ansvarig för dessa beslut.

Så när är man gammal nog att fatta beslut om att bära hijab?

Jag har en uppfattning, och jag baserar den på den ganska ingående kunskap om tonårstjejer jag fått från att ha sex barn varav fem är döttrar. Jag anser att man kan fatta ett sådant beslut ungefär vid 15-16 år. Därför är det rätt att förbjuda hijab och andra huvudbonader i skolans lokaler inklusive badhus på skoltid, och följs inte reglerna skickar skolan en orosanmälan till Socialtjänsten.

Men de på vars sida jag brukar stå – anti-islamofoberna – har i många fall helt tappat perspektivet i denna fråga. Hijab jämförs med att bära ett halsband med ett kors. Sju- till femtonåriga tjejer kallas ”kvinnor”.

Låt oss inte hymla. En hijab är inte bara en sjal på huvudet. Det är inte bara håret som är täckt. Det är också i regel hals, armar och ben. Bara ansiktet, händerna och fötterna får synas. Att täcka småflickor från topp till tå handlar om att lära dem att de måste framstå som kyska för att ha ett värde, och att de som inte täcker sig är dåliga. I grunden är hijaben kvinnofientlig och förtryckande och ett sätt att skjuta ansvaret för mäns tydligen okontrollerbara sexuella drifter på kvinnor. Obs: i grunden.

Den som gapar om att det är islamofobi att tycka att småtjejer på 7-8 år inte ska knölas ner i stora tygstycken borde själv pröva att springa, leka, gunga, sitta på varma lektioner och bada täckt från topp till tå med bara händer, ansikte och fötter fria. Eller sätt på dina barn motsvarande tyg. Det vill du inte? Inte undra på. Men du är helt beredd att låta barn betala priset för att du lallande ska kunna skrika ”mobbare” och ”islamofob” till alla som anser att barnets frihet kommer före föräldrarnas?

Hyckleri.

Men när en någorlunda vuxen kvinna fattar ett beslut att bära hijab blir den något annat. Den blir en symbol för hennes självständighet på samma sätt som en nunnas dok eller en prästs krage. Du är inte förtryckt när du bestämt själv. Därför finns ingen motsägelse i att vara helt för att underlätta för alla kvinnor som valt detta plagg att kunna leva sitt liv fullt ut i Sverige.

Jag blir glad av att se modiga kvinnor i hijab ta plats i vårt samhälle.

Många kläder, såsom kortkorta kjolar, är både förtryckande och befriande. Det är inte i sig komplicerat. Skillnaden mellan frihet och förtryck ligger i vem som valt. Du eller någon annan.

Så låt oss nu gå tillbaka till retoriken i Sophia Jarls artikel. Den är nämligen proppfull av den där sortens hånfull översittartrams som blivit så poppis på sista tiden, där vi svenskar framställs som tronande på den yttersta och mest perfekta friheten, och alla andra står långt under oss och behöver lyftas till vår nivå.

”Sverige är ett modernt sekulariserat land.”

Är vi? Är vi moderna? Vad betyder modernt? Miljöpartiet brukade använda det ordet i debatter, och modernt betydde då alltid ”det vi föreslår”.

Hon fortsätter i samma iver.

”De kvinnor, i Sverige idag, som säger sig bära slöja frivilligt – vad symboliserar den för dem? Vad vet de om dess ursprung och syfte?”

Där ser man. Kvinnor i Sverige som bär hijab vet inte vad de gör. De är korkade och opålästa, tydligen. Vi måste upplysa dem, så att de kan fatta rätt beslut.

Sophia Jarl intar här samma position som mullorna i Iran. ”Jag ska tala om för dig vad du ska ha på dig, ty du förstår icke ditt eget bästa.”

 

”Oavsett anklagelser kommer jag aldrig vika ner mig i kampen för de flickor som förvägras möjligheten att välja sin framtid.”

Så avslutar hon sitt ode till Den Svenska Vägen. Med självberöm.

Jag har debatterat den andra halvan av tonårstiden också – inte bara den första där jag förordar slöjfrihet.

”Men vad är det som säger att en sextonåring valt själv?” är frågan som då dyker upp.

Det vet vi förstås inte. Självklart ska alla former av förtryck, som exempelvis där bröder och killar i kvarteren försöker påtvinga unga kvinnor slöja hanteras med den lag vi har. Självklart ska Socialtjänsten reagera om det finns tecken på att föräldrar tvingar döttrar. Men samhället behöver dra en gräns, och jag menar att 15-16 är rimligt och balanserat. Att förbjuda gymnasietjejer att bära hijab skulle vara kontraproduktivt på alla sätt – inte minst för att den förälder som verkligen förtrycker sin dotter då kan ta henne ur skolan.

Låt oss nu se värsta-scenariet med en sådan gräns, som är att en tjej som egentligen inte vill täcka sig tvingas till det under åren 16-19. Sedan har hon slutat gymnasiet och kan flytta någon annanstans och börja vilket liv hon vill. Under åren när hon inte fick gå ut och festa med kompisarna har hon suttit hemma och gjort läxorna, hjälpt mormor med tvätten och spelat kort med pappa. Hon har bra betyg, vilket gör det möjligt för henne att söka till ett universitet. Detta är inget påhitt. Invandrartjejer ligger långt fram i skolresultaten på gymnasiet.

Hur ser då värstascenariet för en svensk tjej i samma ålder ut? Ja, enligt Sophia Jarl verkar alla svenska tonårstjejer vandra omkring på moln av lycka och frihet. Den synen delar hon med nästan alla andra som nu skrivit om eller hållit tal om ”svenska värderingar”. Bilden av lyckliga unga blonda kvinnor i bomullsklänning och blomsterkrans som dansar en midsommarnatt frammanas på våra näthinnor.

Jonas Gardell är den enda jag sett som ställt den intressanta motfrågan om varför ”samtliga de egenskaper som tillskrivs oss svenskar av politikerna är rejäla och positiva. Man skulle ju också kunna säga att det typiskt svenska är att vara blyg, fåordig, supa rätt ihärdigt emellanåt och inte tro att man är nån.”

Den frihet vi svenskar ger våra tonåringar har en baksida. Unga tjejer super och utnyttjas sexuellt. Och jag syftar nu inte på våldtäkter och andra övergrepp som kvalar in i Brottsbalken, utan om killar som övertalar tjejer att gå med på oralsex och analsex, eller passar på att ha sex med okända tjejer när de är fulla men inte tillräckligt utslagna för att det ska vara våldtäkt, om tjejer som blir gravida och måste göra abort, om tjejer som känner sig utsatta och mobbade och skär sig, därför att kompisgänget ersatt familjen som kärnan av tillhörighet, och kompisgänget sviker. Jag pratar om tjejer som tror att de måste bära många lager av smink och urringade kläder för att ha ett värde och om tonåringar som gör bröstförstoringar. Jag pratar om tjejer som skolkar och rymmer och mår dåligt.

Så ser vårt förtryck ut.

Och ska vi vara riktigt ärliga är det avsevärt lättare för den nittonåriga tjej som suttit ofrivilligt instängd med sin familj sedan mitten av tonåren att skapa sig en framtid i frihet än för den tjej som nyss blivit påsatt bakifrån av en okänd man medan hon spydde i en bajamaja på Hötorget.

Vi ska vara stolta över vårt sekulära land.

Lagom stolta.

Vår frihet har ett pris, den också.

De mest hatade, part II

Publicerat den av

Det har varit ett par rätt kaotiska veckor sedan jag postade inlägget Vi är de mest hatade för att sedan direkt efter sitta på Norwegian på väg till Rom med svajigt wifi och inse att blogginlägget blivit viralt.

Aftonbladet, Expressen och Nyheter24 hörde av sig och ville publicera det, och jag lovade Aftonbladet först. Debattartikeln Jag är moderat – och hatad av moderater har orsakat en bra debatt, men också viss förvirring, som jag vill börja med att reda ut.

Jag satte ju inte rubriken, och den är lite missvisande. De människor jag kallar ”gränslandsfolket” är inte i första hand moderater – i alla fall inte längre. Många, kanske de flesta, röstar idag SD. Men de poserar ofta som moderater.

Sedan har många fått intrycket att jag uttrycker mig som förtroendevald om en stämning på interna möten. Det är helt fel. Jag går sällan på partimöten. Jag pratar enbart om medier och sociala medier, och om reaktioner på texter jag författat. Jag är skribent, inte politiker. Jag har inga uppdrag för partiet. När jag hyvlade ner blogginlägget till en debattartikel för att matcha antal-tecken-kravet blev den delen tyvärr mindre tydlig än den var från början, och det får jag ta på mig.

Ett annat problem är att jag skrev att gränslandsfolket är ”röststarka”, vilket av några tolkades som ”etablerade inom partiet”. Men det menar jag absolut inte heller.

Ytterligare andra har fått för sig att jag skriver inlägget för att få empati, och anklagar mig för att ”gråta ut” på bekostnad av partiet.

Mja. Det handlar inte om mig. Jag kommer att fortsätta skriva, oavsett reaktioner, för jag har efter tio år av bloggande och artikelskrivande varav sju i huvudsak ägnats åt migrationsfrågor och främlingsfientlighet fått rätt tjock hud. Det som gör mig bekymrad är att så få andra gör det. Det finns en community som återkommande skriver om dessa frågor, och den består till övervägande delen av skribenter från vänstra sidan av gärdsgården, och övriga är olika varianter av liberaler. Vi som definierar oss som moderater är i princip obefintliga i den gruppen. Det borde inte vara så, och jag skyller en del av detta på den råa ton jag möts av från gränslandsfolket.

För nu, när jag klargjort vad jag INTE menat, behöver jag förtydliga vari problemet faktiskt ligger. Den första delen är det raseri jag möts av när jag kallar mig moderat. Att med bestämdhet hävda att jag inte har rätt till det epitetet är centralt för många av dem som skriver om mig och till mig. Bara under de senaste två veckorna har tjogtals personer formulerat att jag borde gå till V, MP eller möjligen L. Jag tror merparten av dessa personer röstar SD, men det vet jag ju inte, och det är inte egentligen viktigt. De hör till ”gränslandsfolket”, kort och gott. Mitt svar till dem är förstås att jag röstat på M i varje val i mitt 50-åriga liv, och att partiprogrammet är det som till övervägande delen stämmer överens med min syn på hur politik ska drivas. Svaret blir då ofta att M nu lagt om sin politik för att matcha SD. Det är i sig nonsens.

De artiklar, krönikor och blogginlägg jag författar är i princip alltid faktabaserade. Jag plockar upp ett problem relaterat till migrationsdebatten, jag lägger fram fakta med länkar och andra referenser, jag resonerar och jag drar en slutsats. Den som vill ifrågasätta min text bör därför peta hål på antingen mina ingående parametrar eller på logikkedjan som följer, i traditionell, vetenskaplig anda. Jag tar gärna diskussionen i sociala medier efter varje text. Det går att skriva kommentarer, och det går att diskutera på Facebook i delningar.

Men istället för att faktiskt möta det jag skriver väljer alltfler att ifrågasätta mig som person och mina motiv, och i stigande grad utifrån min politiska hemvist. Att hävda att jag inte är en ”riktig moderat” blir centralt, och anledningen till det tror jag är just en vilja att marginalisera den stora, men röstsvaga, grupp jag tillhör, som står mycket långt från SD. Genom att håna och idiotförklara mig skräms andra till fortsatt tystnad. Genom att ”med våld” plocka av mig min moderata identitet återställs illusionen av att ”Reinfeldtmoderaterna” nu är utdöda.

Jag pekade på Thomas Gürs Facebookinlägg i mitt blogginlägg, eftersom det så klockrent bevisar just det fenomen jag precis beskrivit. Gür har bortemot 20 000 vänner och följare. Tvåhundra av dem har gillat inlägget. Han är alltså vad jag kallar ”röststark”.

Inlägget är en delning av en artikel jag skrivit, där jag konkret pekar på en rad åtgärder Alliansen genomförde på det migrationspolitiska området och som jag tycker var bra, och menar att Alliansen inte har någon anledning att ”be om ursäkt”.

Den som inte håller med har förstås alla möjligheter att ifrågasätta högt och lågt genom att peta i de argument jag framför. Men det gör inte Gür, utan istället kallar han det svepande för ”moderat verklighetsfobi”. Är det slöhet att inte bli konkret? Kanske. Eller också är det ett medvetet sätt att tysta min ”falang” genom att håna och hänga ut, som ett varnande exempel.

Han sätter i alla fall en ton andra hakar in i. Och väldigt snabbt kommer förstås ifrågasättandet av min identitet som moderat.

gur1

Är Gür en av gränslandsfolket? Det får andra avgöra. Jag har inte följt tillräckligt av det han uttryckt för att göra den bedömningen, och det är inte i sig viktigt. Det är agerandet som spelar roll.

När mitt blogginlägg publicerats blir han i alla fall moraliskt uppbragd, och menar att jag förmodligen ”inte kan skilja på angrepp på min person med att folk inte håller med mig”.

gur2

Jag känner förstås många moderater, både med och utan förtroendeuppdrag, IRL. Inte någon av dem vill se något samarbete med SD. Jag har också fått en hel del bekräftelse på att ”min sort”, som också har stöd hos partiledningen, är stark.

Men vänner, vi hörs för lite! Vi behöver sträcka på oss och stå upp för skillnaderna mellan oss och SD. Vi behöver ta plats!

En moderat är för arbetskraftsinvandring och en human asylpolitik, men ser också problemen med kostnaderna och de logistiska svårigheterna med en stor asylinvandring, och svarar med lösningar på de utmaningarna.

En moderat är för en aktiv integrationspolitik.

En moderat står upp mot muslimhat liksom hets och hat mot övriga religiösa och etniska grupper, såsom judar och kristna.

Det är egentligen inte svårare än så.

 

Vi är de mest hatade

Publicerat den av

Mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna finns ett gränsland av nationalistiska väljare. En del av dem har definitivt lämnat M för SD, och står nu trygga i sin nya partitillhörighet, ivrigt påhejande sina gamla fränder att också ta språnget. Ytterligare andra räknar sig fortfarande som moderater, men är besvikna på partiet. De hoppas att ledningen ska “ta sitt förnuft till fånga” och samarbeta med SD. Sedan finns det en obekant mängd personer som vandrar lite fram och tillbaka.

Till denna grupp räknar jag inte alls dem som av rent strategiska skäl vill se ett samarbete med SD, men som inte i övrigt gillar partiet, utan jag syftar på dem som har en starkt konservativ och nationalistisk värdegrund.

Symptomatiskt för många, men inte alla, av dessa gränslandspersoner är:

… att schablonmässigt kalla samtliga som inte håller med för “vänster”

… att okritiskt dela artiklar ur Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag

… att avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en “svensk värdering”

… att vara emot i princip all invandring, även arbetskraftsinvandring, med hänvisning till “kulturella skillnader” som inte går att överbrygga och “undanträngningseffekter” som gör att även den mest lönsamme invandrare kan påstås utgöra en utgift för samhället genom att ta jobb från svenskar

… att anklaga den som inte håller med för att “köra med rasistkortet”, trots att ordet “rasist” aldrig använts, för att i nästa mening utbrista “du är rasist!”, enligt rätt mysko logik

… att vara närmast besatt av badhustider, brott begångna av invandrare i första och andra generationen och hedersvåld

… att beskriva förorter som no-go-zoner

… att vara övertygade om att det finns en sanning som inte får yttras i Sverige och att misstro “gammelmedia”

… att avsky eller i alla fall starkt misstro samtliga muslimer

… att vara EU-kritiker

… att vara övertygad om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen

… att hata Fredrik Reinfeldt

I denna grupp finns åtskilliga som knappt är skrivkunniga, men det finns också en del intellektuella.

Detta gränslandsfolk är mycket, mycket röststarka, och verkar ha massor av tid. De intellektuella smutsar inte sina fingrar med hat, utan håller en någorlunda god ton, men deras Facebookväggar fylls av mindre sakliga entusiaster som hetsar, hatar och delar vidare. Alla som var emot DÖ hör absolut inte till denna grupp, men det omvända gäller: alla i denna grupp hatade DÖ bortom alla gränser, och de skapade ett debattklimat i Sverige som gjorde det helt omöjligt att diskutera en enda annan fråga fram till den dag då DÖ formellt föll. En så stor makt har de.

De är nämligen alla övertygade om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen, och enda räddningen är en koalition mellan SD, M och möjligen KD. För att denna koalition ska bli möjlig krävs förstås att framförallt M, som hittills hållit sig kallsinniga till en dylik romans, ändrar uppfattning. Och för att detta ska ske måste framförallt ledningen övertygas.

Det största hotet mot en SD-M-KD-koalition är därför inte de rödgröna partierna, och inte heller L eller C. Dessa väljare är redan förlorade.

Det största hotet är de moderater som absolut inte under några omständigheter vill vara med om något samarbete med SD.

Moderater som jag.

Vi är de mest hatade, för vi är de som står i vägen. 25 procentenheter står och faller med att vi antingen övertygas, tystas eller förmås lämna partiet.

Om den upplevelsen vill jag berätta, medan jag fortfarande kan och orkar.

Det motstånd jag upplever är av en helt annan sort än det liberaler, centerpartister och rödgröna drabbas av, eftersom jag står på insidan, som en sorts infiltratör. Jag är en svikare. En landsförrädare. Ett verkligt hot.

Jag skriver artiklar och krönikor. Jag för diskuterar i sociala medier.

Och för varje artikel blir hatet allt mer massivt. Mer hotfullt.

Att folk blir upprörda i diskussioner är en sak. Jag är inte heller alltid ett mönster av trevlighet.

Men ett större problem, rent demokratiskt, är att jag hatas, hotas och hånas även utanför diskussioner i allt större utsträckning. Jag är inte politiker. Jag är skribent. Min person borde inte vara det relevanta när jag skriver, utan det jag uttrycker.

Nej, jag blir inte sårad, även om det förstås inte är särskilt kul läsning. Det är ibland som att vada i ett träsk. Men jag tål. Och hittills har jag oftast inte varit rädd, även om jag börjar känna en viss oro för framförallt min familj.

Men när människor, i synnerhet moderater, överlag behandlas så här vågar allt färre uttrycka sig. Vi tystas genom kränkningar, ofta kvinnofientliga sådana, hån, hot och ibland rent förtal. Vi påstås vilja bli gruppvåldtagna. Vi förklaras vara vänsterkommunister. Vi uppmanas lämna partiet.

Och till slut ger vi upp, en efter en.

Och då har de vunnit.

Och då har demokratin förlorat.

Och inte bara den.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.20.58.png

Ur min inkorg.

a.jpg

Från hennes vägg.

Screen Shot 2016-07-13 at 08.11.47.png

 

Ur en Facebookgrupp.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.28.35.png

Från en Facebooksida.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.54.43.png

Från debattören Thomas Gührs Facebookvägg

M rusar, SD rasar

Publicerat den av

2080547020Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.

Att regera med SD

Publicerat den av

Vågmästare med maktSedan SVT genomförde sin undersökning bland ”ledande moderater” har det varit nervöst från många håll, fullt begripligt.

SD agerar lite som slemmiga creepet som tigger och ber om bara en enda date – man ska vara så duktig och inte ha några förväntningar alls, bara prata lite och sedan får vi se vad det leder till, så snälla bara en gång, ge mig en chans, jag är inte nazist längre utan jättenormal, jag ska inte kladda alls, bara prata.

Som moderat engagerad mot främlingsfientlighet får jag i dessa dagar många frågor på nätet. Vänner till vänster pingar in mig i diskussioner, och ber vänligt att jag ska förklara vad vi håller på med. Nyheter24 påstår rakt ut i sin rubrik att ledande moderater vill regera med SD, vilket förstås är helt fel.

För det finns ingen egentlig nyhet i det som skrivs. Det är en semantisk problematik som härör ur en sammanblandning av olika begrepp, och möjligen ur att en del av de ”ledande moderater” som fått frågan inte tänkt tillräckligt långt, vad vet jag.

SVT skriver själva: ”Av frågorna som har ställts framgår inte huruvida det finns en majoritet för eller mot att Alliansen skulle regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, eller endast med passivt stöd där Alliansen lägger fram sin politik med förhoppning om stöd från SD.”

Observera: ”det framgår inte”. Vi vet alltså inte hur de tänkt som svarat.

Problemet är just ordet ”samarbete” och dess betydelse.

Metod 1: Först har vi de som förordar att Alliansen ska ”ta makten” genom att lägga en budget. Detta är fullt möjligt utan att så mycket som att nicka till en SD-representant i korridoren. Man lägger en gemensam höstbudget, sedan inväntar man omröstningen, och förmodligen får denna budget då SDs röster. Då behöver statsministern för skams skull antingen utlysa extraval eller också gå till talmannen och kasta in handduken. Denna metod innebär inte att SD får mer makt, förutom en dag i solen, där man i princip väljer vilket alternativ som ska regera.

a) Ny regering utan extraval: Fördelen ur borgerligt perspektiv är att man står där med ansvaret men ingen makt, eftersom de enda två partier man kan samarbeta med för att få igenom beslut utanför budgeten är S och SD. MP och V har inte tillräckligt många mandat, såvida man lyckas komma överens med båda. Det blir alltså en extremt svag och bakbunden regering, som dessutom riskerar att åka ut 2017 på samma sätt man själva kom in. Taktiskt kan det vara bättre att gnälla i opposition än förlora röster på impopulärt regerande.

b) Det blir extraval. Det blir dyrt – för Sveriges statskassa och för alla partier. Och frågan är om det blir bättre sett ur Alliansperspektiv. Det enda parti som gått framåt mer än marginellt är SD. Så utgången är förmodligen att ja, man kan regera, men till vilket pris och hur länge?

Metod 2 är att man förutom att fälla regeringen enligt ovan samarbetar i frågor ”där man tycker lika”. Personligen vill jag inte detta alls. Frågor ”där man tycker lika” tenderar att bli frågor ”där man tycker ungefär lika” och sedan förhandlingar, och rätt vad det är har SD satt sin prägel på svensk invandringspolitik. Det blir som att gå på daten med slemmiga creepet för att ”han kan ju vara trevlig att prata med”. Efter några glas vin sitter du där och önskar du slapp honom. SD är inget borgerligt parti – det tillstår de till och med själva. De ligger i vissa avseenden ekonomiskpolitiskt till vänster om S. Det går inte att bedriva seriös borgerlig politik med dem som samarbetspartner, och vad är det då för vits med att regera?

Metod 3 är det där med att regera ihop med SD, och det har ingen ”ledande moderat” någonsin föreslagit, möjligen med undantag av Finn Bengtsson, jag har inte kollat. Det finns alltså ingen som vill det, och inte ens SD begär det. Jag begriper inte varför så många fått för sig att det är det som står på spel. Alliansen har ingen som helst anledning att gifta sig med slemmiga creepet, och solka sitt namn och förlora massor av, kanske merparten, väljare, såsom undertecknad, som aldrig kommer att medverka till att SD kommer i regeringsställning.

För oss som gillar att resonera runt matematiken i detta finns dock en intressant poäng. Det finns bara en enda skillnad mellan att regera som största block och att regera som det mindre blocket, och det är i läget där SD lägger ner sina röster, vilket såvitt jag förstått i princip aldrig sker ändå. Så egentligen borde man inte behöva vara störst för att regera. Det är fullt möjligt att göra det enligt samma princip som gällt de sista snart sex åren: SD är med i utskotten, man diskuterar där, man tar förluster där det behövs men inget samarbete utanför utskottsrummen försiggår. Så lägger man sina budgetar och hoppas på stöd. Får man det inte avgår man.

Själv vill jag inte det. Jag delar Anna Kinberg Batras uppfattning att det är bättre att regera när det finns ett någorlunda tydligt mandat för en Alliansregering, och jag ser dessutom faran med ett potentiellt extraval som resulterar i ett onödigt förstärkt SD och kanske även i att KD åker ur Riksdagen. Dessutom är man oense med Centern runt migrationspolitiken, och det skulle kosta prestige i alla ändar att sy ihop ett gemensamt regeringsförslag i dagsläget. Bättre driva aktiv oppositionspolitik, ta hem de segrar i Riksdagen man kan, och satsa på ett bättre väljarunderlag 2018.

Jag tror ärligt talat att S och MP skulle bli tämligen lättade om Alliansen la en gemensam budget. De skulle slippa krisen och trasslet med att komma överens, kunna växa sig starka i opposition utan impopulära beslut och sedan kunna peka både på regeringsoförmåga och bristande löftesuppfyllnad (för jo, DÖ var trots allt ett löfte) hos Alliansen i valet år 2018.

Varför skulle Alliansen bjuda på det?

Stängda gränser à la SD

Publicerat den av

Profilbild för Redaktionen MotargumentMotargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso

Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.

Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.

Nu har det äntligen kommit en från SD, och vi går här igenom den, punkt för punkt.

”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”

Dublinförordningen säger att bara den som är registrerad i ett…

Visa originalinlägg 612 fler ord

Moderaternas stängda gränser

Publicerat den av

Mitt parti Moderaterna vill skicka den som söker asyl i Sverige tillbaka till ett land där den inte är registrerad. Man skriver förstås inte så rakt ut. Det står istället:

”Tillfälliga gränskontroller ska införas och de asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats enligt Dublinförordningen ska nekas inresa till Sverige.” 

Det handlar alltså om en annan sorts gränskontroller än dem vi har idag och som S-MP-regeringen infört. En sort där människor som står på svensk mark för första gången i modern tid inte tillåts söka asyl.

Featured Image -- 3427Jag har tillsammans med Thabo ‘Muso skrivit tre artiklar där vi detaljerat förklarar varför det inte är praktiskt genomförbart. Executive summary, för den som inte hinner läsa: eftersom den som söker asyl i Sverige redan befinner sig i Sverige, pga att vi saknar landgräns mot södra Europa, blir det inte fråga om en avvisning vid gränsen, utan ett faktiskt tillbakaskickande. Vi kan pga bristen på landgränser inte bara sätta upp en bom och säga ”vänd tillbaka”.

Det har också i efterhand visat sig att vi haft rätt, när Danmark inte ens vill ta emot dem som INTE vill söka asyl i Sverige. Att utan föregående förhandling få dem att ta emot dem som faktiskt gör det känns närmast utopiskt.

Jag har debatterat frågan ganska ofta på sista tiden, och det finns några sidospår diskussionen snabbt hamnar i, så jag vill avverka dem på en gång:

  1. ”Det är emot folkrätten att skicka folk till Tyskland och Danmark.”
    • Det är inte emot folkrätten om landet tar emot dem. Det är däremot emot europeisk praxis, vilket är anledningen till att i synnerhet Danmark sannolikt INTE kommer att ta emot dem. Dublinförordningen utgår från ömsesidig acceptans. Om inte motparten tar emot kan man inte skicka någon.
  2. ”Dublinförordningen är ändå kass/har havererat.”
    • Håller med. Men det är det vi har nu, tills annat anges. Vi kan inte ensidigt ändra avtalet.
  3. ”Sverige klarar faktiskt inte av detta, så vad vill du göra istället då va? Va? Va?”
    • Det är en annan fråga, som jag besvarar här. Du kan inte möta mitt påstående om att förslaget är ogenomförbart med att säga ”men vi måste”. Du kan däremot motbevisa mig genom att förklara varför jag skulle ha fel.

Gränskontroller där man vägrar ta emot asylansökningar utan istället återsänder den som står på svensk mark är bara genomförbara om vi i förväg har en överenskommelse med det mottagande landet, och en sådan finns faktiskt inte idag.

Varför lägger då Moderaterna ett förslag som inte går att genomföra?

Next TeeDet är möjligt att Anna Kinberg Batra och Angela Merkel faktiskt HAR någon form av deal. Men då måste hon förklara det. Och det är inte längre Tyskland utan Danmark som är det land varifrån flest asylsökande kommer. Färjor från Tyskland fick man stopp på genom att lägga ett ändringsförslag av Utlänningslagen 9 kap. 3 § till att omfatta även båtar inom Schengen.

Det är möjligt att Anna Kinberg Batra vet något sätt att få Danmark med på noterna. Men då måste hon förklara hur det sättet ser ut.

Man kan vara kreativ. Vi kan smuggla dem tillbaka till Danmark i bussar, och släppa ut dem mitt i natten. Om det är planen får hon väl framföra det, så får vi se vad danskarna tycker.

Jag som länge skrivit om SDs populism i denna fråga tycker det känns oerhört trist att det parti jag tillhör och röstat på hela mitt liv nu beter sig likadant. Moderaternas agerande legitimerar SDs verklighetsfrånvända påhitt – inte bara i denna fråga, utan generellt. ”Kolla nu har Moderaterna fattat att vi hade rätt höhöhö!” är början till ”Men då kanske SD har rätt i fler frågor”. Suck.

Jag kan inte låta bli att undra varför man gör så här. Förslaget visar på endera populism eller inkompetens. Ingetdera är särskilt smickrande.

Gör om, gör rätt.

Eller förklara hur vi tänkt oss att detta ska gå till.

Tillbaka till Travemünde

Publicerat den av

Profilbild för Helena TrotzenfeldtMotargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Vi skrev en artikel om stängda gränser, och varför det är en praktiskt ogenomförbar lösning för Sverige, som saknar landgränser till de länder varifrån asylsökande kommer.

Den ledde till en del debatt.

Nu har Moderaterna gått ut och förklarat att det går att genomföra stängda gränser och ändå upprätthålla asylrätten, genom att man smidigt bara puttar tillbaka den asylsökande till det land den kom från. Man menar att detta skulle upprätthålla Dublinförordningen. På ett teoretiskt plan ligger det något i det. På ett praktiskt plan gör det inte det.

Vi tar här ett praktiskt exempel: TT-line. Färjorna som går mellan Travemünde/Rostock och Trelleborg används idag av asylsökande för att ta sig till Sverige. Hundratals passagerare kommer med bil, långtradare eller till fots från Tyskland.

Väl i Trelleborg rullar alla fordon av färjan. Men om en gränskontroll ska införas måste de stoppas innan de lämnar…

Visa originalinlägg 378 fler ord

De fattiga i Danderyd

Publicerat den av

Next TeeJag diskuterade RUT ganska mycket när det kom, men nu var det ett tag sedan.

Men i samband med att S+MP ska dra ner den tillåtna användningen från 50 till 25 procent aktualiseras frågan, och de gamla argumenten ploppar upp igen, från båda sidor.

En intressant bit bakgrund är att RUT allra först var ett S-förslag från jag tror nittiotalet. Sedan blev det ett MP-förslag, och sedan ett rödgrönt förslag 2010, varpå regeringen Reinfeldt #2 gjorde det till sitt. Det är ett förslag som kommit från vänster, eftersom det borgerliga synsättet är att skattereduktioner inte ska behövas för att blåsa liv i tjänstesektorn. Låga skatter ska göra att den lever ändå.

RUT är med andra ord en kompromiss mellan vänsterns vilja att driva företagsamhet framåt medelst avdrag och bidrag och högerns vilja att skapa en blomstrande tjänstemarknad för privatpersoner. RUT är väldigt svenskt.

Är det dumt att halvera RUT till 25 procent? Jag håller helt med om argumenten. Det ”drabbar” en procent av utnyttjandet. Det är en rätt irrelevant fråga av den anledningen. Nedskärningen ger inga skatteintäkter och skapar heller inga stora problem för oss som använder RUT. Man skär för att visa att man skär. Det är ett slag i luften, men som sådant får det konsekvenser. RUT-företagarna blir nervösa. Och nervösa arbetsgivare håller igen. Därför är det enligt min mening ett dumt beslut. Inte för att det är synd om dem som inte kan spendera mer än 25000 på städning och trädgårdsarbete.

Att diskutera RUT med någon som har en annan åsikt än man själv kommer förmodligen aldrig att leda till någon sorts ömsesidig förståelse. Det finns nämligen gott om argument på båda sidor frågan. Det vanligaste påpekandet från dem som inte gillar RUT är att peka på vilka som använder det, nämligen rika knösar i förorten, och vilka som inte använder det, nämligen sjukskrivna och arbetslösa, och påpeka att det är orättvist att rika tjänar pengar. Ungefär.

Men låt oss låtsas att världens valuta inte är pengar, utan tid utanför arbetet, dvs den tid man har att lägga på städning och trädgårdsarbete och läxläsning med barnen. Och så ser vi vem som är rikast.

I den dimensionen är de arbetslösa och sjukskrivna den yppersta societeten. De har tid in abundance. Visst. Är du sjuk kan det vara så att du inte klarar en del uppgifter i hemmet, men då ska du får hjälp av din kommun genom hemtjänst.

De näst mest välbärgade är de som jobbar deltid.

Mittenkategorin jobbar heltid eller kanske heltid plus sjuttiofem procent och bor utanför storstäderna, och cyklar till jobbet på tio minuter.

Vilka är då fattigast?

Många egenföretagare som jobbar dygnet runt. Och vi som bor i storstadsförorter där båda jobbar heltid och har lång restid till jobbet. Vi som lägger femtiofem till sextio timmar var i veckan bara på att förvärvsarbeta. Jämfört med ett par där båda är arbetslösa har vi bortemot hundra timmar mindre att spendera i veckan.

RUT är till för oss som är förlorarna i fritidsligan. För det är också vi som betalar som mest i skatt, i reda pengar räknat.

Det gör oss inte till goda människor. Vi är lika egoistiska som alla andra. Men det gör oss till dem som bäst behöver få använda den tid vi har kvar till att få vara med våra familjer, till att jobba över, till att slippa gå in i väggen.

Mina vänstervänner

Publicerat den av

Next Tee

Så jag är liberal. Röstat borgerligt i hela mitt liv. Medlem i Moderaterna. Det betyder på ett övergripande plan att jag vill ha marknadsekonomi med socialt skyddsnät. Egentligen ligger mina värderingar ganska nära en högersosse, även om mittlinjen skiljer oss åt.

Det betyder också att jag är för RUT, vinster i välfärden och fria vårdval.

Men sedan kommer kampen mot främlingsfientlighet, som för mig handlar om nationalism, migrationsfrågor och till stor del muslimhat, och som blivit en nyckelfråga för mig. Jag läser, skriver, debatterar. Försöker påverka och förändra.

Och det är min bestämda uppfattning att varje liberal, och även de som betecknar sig som värdekonservativa, måste vara på samma sida som jag. Visst – kostnader ska alltid ifrågasättas. Arbetslinjen ska gälla. Jag är inte alls för fri invandring, utan anser att arbete eller skyddsbehov ska vara grunden för all migration.

Men skyddsbehövande människors rätt till asyl, religiösa människors rätt att praktisera sin tro så länge de/den inte skadar, och en allmän insikt i att människor med olika ursprung är en tillgång i ett samhälle, är fundament i den liberala synen på världen.

Jag vet att de flesta jag känner med borgerlig bakgrund delar de värderingarna. Ändå är det till övervägande delen människor som betecknar sig som sossar eller vänster som driver frågorna. Jag vet inte varför. Jag kan bara spekulera, men det får bli en annan gång.

Hursomhelst har mitt skrivande runt främlingsfientlighet resulterat i att jag byggt ett nätverk av till stor del nya vänstervänner (i ”vänster” inkluderar jag for the sake of this argument även socialdemokrater och miljöpartister), som jag litar på, resonerar med, samarbetar med. Även om grupperna jag deltar i kallar sig tvärpolitiska tenderar jag att vara en av få som är ”på tvären”. Gruppens moderat, liksom.

Det har förstås påverkat mig som övrig borgerlig debattör. Jag vet ju att människor jag tycker mycket om, som inte delar mina borgerliga värderingar, läser vad jag skriver. Jag funderar därför alltid över hur mina ord kommer att landa hos dem, medan jag skriver.

Jag sorterar bort allt hån. Inga nidbilder på Åsa Romson eller allmänt hånfulla utrop mot Stefan Löfvén.

Sedan är jag mer noggrann med orden. Jag väger dem. Gör dem mindre brutala. Mer resonerande. Men jag säger ändå det jag vill säga, tycker jag.

När jag debatterar visar jag en ny hänsyn. Lindar kanske in ibland. Anstränger mig mer för att få fram kärnan och förstå varifrån motparten kommer, och hitta skiljelinjen. Men jag har märkt att mina vänstervänner gör likadant. Även de anstränger sig för att förstå. Går inte till attack, utan tar in mina argument. Det blir oftast ett ömsesidigt hänsynstagande.

Har jag blivit en sämre debattör?

Jag tror inte det.

Annorlunda ja, men förmodligen inte sämre.

Och tro’t eller ej, men det är faktiskt roligare och mer lärorikt att diskutera och resonera än att gräva ner sig i en skyttegrav.