Karin Pettersson är arg över populismen i Allianspartiernas förslag.

För mig som skrivit något hundratal artiklar och inlägg om främlingsfientliga myter känns det lite bisarrt med omvänt mytknäckeri, men det behöver göras, för hon har delvis fel.

Here’s why.

Säkra länder

”I dag har Sverige ett snabbspår för ”uppenbart ogrun­d­ade ansökningar” om asyl, som innebär en förenklad process. Bara om det finns anledning att tro att det finns verkliga asylskäl görs en riktig prövning. Dess­utom kommer endast en bråkdel av de som söker asyl i Sverige från länder som skulle kunna sättas upp på en ”säker” lista. Förslaget skulle därför vara ett slag i luften.”

Hon har helt rätt i att ett sådant snabbspår finns, men av någon anledning funkar det inte, och hon har dessutom fel i att det bara skulle gälla ett fåtal personer. Här är lite siffror:

De som hittills i år, dvs jan – sept, fått sina ärenden avgjorda och som kommer från länder varifrån max fem procent beviljas asyl/skyddsstatus är 8 597 personer av totalt 40 673. Det är ingen liten mängd. Deras genomsnittliga handläggningstid var 117 dagar, för att vaska fram totalt 146 personer som skulle beviljas asyl eller skyddsstatus. Om åttio procent av dessa hade behandlats inom något dygn hade i alla fall ett par tre tusen sängplatser kunnat räddats åt dem som verkligen behöver det.

”Säkra länder” är en relativt enkel åtgärd som löser kortsiktiga problem.

Tillfälliga uppehållstillstånd

Att byta de permanenta uppehållstillstånd som idag ges vid långvariga konflikter, vilket nästan alla bedöms vara, mot tillfälliga, är istället en långsiktig lösning. Det förändrar inte något på kort sikt. Karin har rätt i att det blir en ökad arbetsbörda för Migrationsverket, men det behöver inte vara ett jätteproblem. Dels uppträder inte den ökade arbetsbördan förrän de första tillfälliga uppehållstillstånden börjar gå ut, dvs om två år, och dels går det att effektivisera. Exempelvis kan man knyta uppehållstillstånden till ett världstillstånd, t ex ”krig i Syrien”, och automatiskt förlänga för alla vars uppehållstillstånd beror av detta tillstånd, i exemplet syrier. Först när Syrien blivit säkert behöver handläggarna titta på dem igen.

Men Karin Pettersson menar att inga konflikter tar slut inom tre år. Det gäller måhända för Palestina, men för Eritrea, Syrien och Afghanistan kan mycket hända. Och instiftar vi en lag idag kommer den ju att gälla för dem som kommer om två år också, och då kanske vi ser ett slut.

Jag var länge av uppfattningen att permanenta uppehållstillstånd var bättre än tillfälliga, men inte längre, och det är på grund av de stora antal som kommer just nu. När antalet beviljad asyl låg under tiotusen kunde vi hantera även dem som hade svårt att komma in i samhället, men nu lär det bli problematiskt.

Nästan alla problem som går att koppla till migration handlar om den grupp som söker skydd i Sverige och sedan inte kommer i arbete. De kostar pengar direkt genom att behöva bli försörjda i kanske 30-40 år, och indirekt genom att deras barn växer upp i utanförskap, som är en grogrund för kriminalitet och radikalisering. Den som växt upp med bidragsberoende föräldrar löper flera gånger större risk att själv bli bidragsberoende än en som inte gjort det.

Jag har därför, efter att ha tänkt igenom detta noga, kommit fram till att den mest effektiva åtgärd vi kan sätta in är att utvisa dem som saknar både jobb och skyddsbehov, dvs den som fått uppehållstillstånd på grund av ett läge som inte längre gäller, och som står utanför arbetsmarknaden. Jag ser problemen – särskilt när de har barn – men den del av migrationen som är en humanitär åtgärd behöver fokusera på dem som fortfarande har ett skyddsbehov och inte på dem som faktiskt kan återvända till de länder där de är medborgare.

Karin behöver förstås inte dela min uppfattning, men det är märkligt att inte inse att detta är en enormt kostnadsbesparande åtgärd.

Hon påstår också att det skulle vara praxis att inte tillåta familjeåterförening vid tillfälliga uppehållstillstånd. Det undrar jag var hon fått ifrån, för enligt Utlänningslagens 5 kap 3 c § ska inte typen av uppehållstillstånd spela roll. Anknytningspersonen kan vara ”3. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, […] 5. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt skyddsbehövande”. Om hon upptäckt att det är praxis att inte följa lagen borde hon anmäla Migrationsverket.

Signalpolitik

Slutligen kommer hon in på det som brukar kallas signalpolitik. Jag håller helt med om att detta är en skam att ägna sig åt. Tankefiguren är att vi ska vara lite småelaka mot dem som kommer, eller åtminstone få dem som funderar på att resa att tro att vi är det, så att vårt land får dåligt rykte och asylsökande reser till andra EU-länder istället, och enligt någon sorts svartepetterprincip tjänar då Sverige på detta. Ett exempel är när Danmark annonserade i libanesiska tidningar om att asylsökande inte hade något att hämta i deras land.

Det är bara det att enbart SD säger att de vill att Sverige ska ägna sig åt detta, mig veterligt. Jag har inte hört något representant för Alliansen öppet säga att detta borde vara svensk politik. Nu kan ju Karin förstås dra slutsatsen att detta ändå finns med bakom deras förslag, men då får hon ju leda i bevis hur hon kommit fram till det, och inte bara påstå att det är Allianspartiernas mästarplan som om det vore klart.

===

Jag anser att vi som är för en generös asylpolitik behöver förklara hur den ska gå till. Jag tycker den sittande regeringen hade tänkt till bra runt vad man kan göra kortsiktigt, som exempelvis skapa mer resultatinriktade, och därmed avsevärt billigare, boenden för ensamkommande, och att få lärare att undervisa barn från egna landet är klipskt och konstruktivt. Det är inte populistiskt att hantera skenande kostnader och brister i mottagningen.

För några månader sedan skrev jag hur jag vill förändra svensk migrationspolitik. Det gäller fortfarande. Jag tycker att vi som är ett glest befolkat land borde kunna sätta upp större asylboenden i Sveriges utflyttningsorter. Det skapar jobb och bidrar till att resurserna stannar i Sverige, vilket inte sker om vi skickar samma belopp till UNHCR. Låt oss bygga fler boenden och ta hit fler skyddsbehövande. Men låt vägen till permanent uppehållstillstånd och senare medborgarskap gå via egen försörjning.

Jag förstår att inte Karin håller med. Riktigt vad hon vill se istället är oklart för mig.

Men det är inte ok att påstå att den ”luras” som inte tycker som hon, om man inte har täckning för det.