När man inte tittar på fotboll spelar man fotboll.
Här är den rätt självklara sanningen: Det finns ingen möjlighet att en majoritet av svenska folket röstar på en regering med sverigedemokratiska ministrar i. Kristersson kunde ha varit världens perfektaste – det han säljer vill sextio procent av svenskarna, varav mer än tio procentenheter allmänborgerliga väljare, inte ha.
In all fairness tror jag inte M hade haft så stor chans även om SD skulle ha kunnat övertalas till att acceptera att vara hängparti en mandatperiod till. Men det hade kanske räddat kvar en del av mina gelikar och förlusten hade varit mindre. Nu är det förstås möjligt att den dörren var stängd. Kan på sätt och vis förstå att SD som ”Sveriges näst största parti” känner sig berättigade. Det hade nog jag också gjort.
Eftersom detta är det första val jag inte befinner mig längs en skala mellan ”hejar på Moderaterna” och ”lägger en massa tid på att jobba aktivt för moderat valseger” utan istället är en blobb som svävar ovanför politiken har det varit intressant att se hur korkade de är som försöker övertala oss.
”Titta här vad hemsk Magdalena Andersson är!”
”Titta här hur partiska public service är!”
”Muslimer i slöja ska inte få gå ut!”
”Du är vänsterbliven!”
”Vänstern är antisemiter!”
Liksom. Om målet är att övertala oss som saknar blocktillhörighet är detta väldigt fel metoder.
Nu förekommer den här sortens icke-argument från vänster också, men jag märker dem mindre eftersom jag är van att ignorera dem, sorry to say.
Ni har redan alla muslim-, public service-, Andersson-hatare. De som får tuppjuck av att se en moské är redan era. Ni har alla hudfärgsrasister och alla som vill plocka medborgarskap av vartenda otacksamt invandrarbarn.
Händerna borde sträckas åt andra hållet. Det icke-extrema, det där sunt-förnuft-folket bor, vi allmänborgerliga som inte hatar sossar och invandrare utan är vän med dem, och inte vaknar svettiga och oroar oss över ”islamiseringen”.
I detta val lär det inte hjälpa.
Men inför nästa.
Det förekommer ett intressant val ikväll i USA. Det är ett primärval (alltså där partimedlemmar väljer vem som ska delta i det riktiga valet i höst) för Demokraterna gällande en stol i kongressen. Det finns 435 sådana, så varför spelar denna roll? Dels är det ett prestigefyllt distrikt, NYs tionde. Södra Manhattan – crème de la crème, med lite inslag av Brooklyn.
Men framförallt beror det på den puttelilla skillnaden mellan kandidaterna Brad Lander och sittande Dan Goldman. De är båda 50+ högutbildade judar från New York, med nästan identiska inrikespolitiska agendor.
Skillnaden ligger i attityden mot Israel. Även den kan tyckas liten. De identifierar sig båda som ”progressive Zionists” och vill se en tvåstatslösning.
Men.
Goldman menar att felet med Israel är, lite tillspetsat, bara Netanyahu, och han är ensamt ansvarig för alla dumheter, så bara han försvinner blir allt solsken. Goldman vägrar ta ordet ”folkmord” i sin mun.
Lander kallar Gaza ”folkmord”, och vill stoppa all vapenexport till Israel. Och han har Mamdani på sin sida.
Jag har själv en ambivalent ”relation” till Goldman. Jag har gillat honom massor – han och polarna Raskin och Moskowitz har varit en fröjd att se de senaste åren – pålästa, snabbtänkta, roliga och alltid fram tills nyssens på rätt sida, imo.
Tills Goldman började slira om ”right to defend itself” och liknande tror jag aldrig jag hade inte hållit med honom. Och han är uppenbart obekväm. I debatten med Lander försökte han halka undan och byta samtalsämne, vilket fick honom att framstå som i underläge, trots att han är sittande kongressledamot.
Det intressanta med valet, som i skrivande stund är på väg att räknas, är att se vad som händer när ordet ”folkmord” är den huvudsakliga skillnaden mellan två kandidater. Jag är inte ensam om analysen. Om Lander vinner, vilket han ser ut att göra, lär det skicka en megastark signal inför höstens val.
För här är grejen: Distriktet har mer än en fjärdedel judiska väljare.
Se debatten från början av juni nedan.
Vaknade superbakis trots att jag inte druckit alkohol på flera dagar. Hostan har hållit mig vaken, och jag hade förmodligen inte druckit tillräckligt med vatten. Det känns dock som om jag kommit över backkrönet nu, och det börjar lugna ner sig. Tack för alla råd och uppmuntrande tillrop.
Passar på att visa upp den här lille killen, som jag träffade förra helgen. Jag satt på ett fik bredvid Cristo Redentor, och plötsligt skuttade han upp på stolen bredvid min. Hann precis få fram kameran när han tog sig upp på bordet och knöck min halvätna chipspåse. Jag tog den ifrån honom och hällde ut den åt honom.
Han är en quati (port), coati (eng), kvati eller näsbjörn (svenska). Släkt med Pocahontas’ sidekick Meeko.
Påminner mig om Sami. 🐶
Jag har ju förlängt min vistelse här i Copacabana för tredje gången. Hade inte alls tänkt stanna så länge – hade till och med tänkt undvika Rio eftersom många sa att det var så farligt. Istället är det lugnare än de flesta ställen jag varit på.
Har bara gjort två turer till Rio. En guidad tur med en grupp, där jag såg de stora sevärdheterna – Cristo Redentor, Pão de Açucar, den mayainspirerade katedralen, och en mindre som skulle varit en grupp, men jag blev ensam, så jag fick en privatguide. I övrigt har jag hängt här på stranden.
Till skillnad från São Paulo är det svårare att lära känna folk här. Jag tror det beror på att nästan alla som inte jobbar är turister. De här här i grupper, par eller familjer och inte intresserade av att utöka troppen. Trots att jag är rätt utåtriktad och pratglad gör det inget. Jag har verkligen fått massor gjort. Skrivit, jobbat med mitt företags utveckling, betat av surdegar. Får långt mer ur händerna när jag sitter på stranden och dricker Corona Cero än i huset i Sollentuna, där massor av annat pockar på min uppmärksamhet. Kort sagt. I’m in the zone.😎👌
”Blir det inte dyrt?”
Nuvarande hotellrummet kostar under 400 kr om dagen. Och visst går det ytterligare några hundra om dagen till restaurang, men å andra sidan har jag inga andra utgifter. Shoppar noll, för allt jag köper ska jag ju släpa på. Och visst – det är dyrare än hemma, men som resebudget räknat hamnar jag lågt.
Insåg häromdan att jag inte pratat IRL-svenska sedan jag lämnade Ana i Montevideo och det var över en månad sedan. Längsta jag gått i hela mitt liv. Bara portugisiska, spanska, engelska och en gnutta franska har jag pratat här. Och förutom en kinesisk familj har jag inte hört andra språk heller. Det är öht ont om människor som inte är sydamerikaner. En grupp skottar i kilt dök upp häromdan för att kolla på matchen mellan dem och jag vet inte. Jag och fotboll.
Har inte heller kört bil sedan april. Också det en sorts rekord.
Snart måste jag bestämma mig för vart jag ska härnäst. Lutar fortfarande åt Pantanal, men när jag åker ska mitt bokslut vara i det närmaste färdigt och alla andra bitar vara på plats. Tills dess kommer jag att fortsätta hänga här.
Fler reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026
Så här såg ”The Reflecting Pool” ut när Forrest hittade Jenny.
Nu är den spygrön.
I sin iver att ägna sig åt renovering, dekoration, balsal, triumfbågar, sätta sitt namn på diverse institut, for han iväg och gav ett kontrakt att måla om poolen till folk han kände, utan att ta in anbud, och betalade enligt alla experter jag sett ett totalt överpris.
Han var så lycklig. Han berättade hur lång poolen var jämfört med diverse skyskrapors höjd (?!), komplett med bilder, och att han färgen han först ville ha turkost, men då sa de att de skulle måla den ”American Flag Blue”. Mmm. Och färgen skulle hålla i hundrade år, deklarerade han!
De blev klara, poolen var superfin i typ en vecka, sedan drabbades den av ett extremt algieutbrott, och färgen flagnar.
Isolerat är det förstås en liten grej. Men symboliken är skriande, och ett slående bevis på ETTD = Everything Trump Touches Dies.
Sekunden efter detta klipp drog Gula Damen tag i mig och föste in mig i paraden. Enligt Uggla-principen var jag på tok för nykter för att dansa långdans, och jag hade dessutom en väska med datorn i på axeln, men jag följde lydigt med.
Efter att ha dansat mig svettig tittade jag på showen en stund – de var tre flickor som visade väldigt mycket hud.
Gick vidare och hittade en tjej som gjorde afroflätor. Jag bad om sex små. Visade sig att hon var senegales, så vi kunde prata franska. Hon kom hit för två år sedan med ett turistvisum för tre månader.
”Polisen är snäll. De bryr sig inte.” ”Men om du behöver till sjukhus?” ”Inga problem. Jag får vård och mediciner.”
Hon la till:
« Il n’y a pas de racisme ici. »
« Non, parce que les Brésiliens sont de toutes les couleurs. »
« Oui, haha, de toutes les couleurs. »
Den här sortens extrem rasism gör mig inte så arg som den borde, utan snarare full i skratt. Vi etniska svenskar är kritvita för att vi stammar från en grupp centraleuropeer som för tiotusen år sedan började följa inlandsisen norrut, och över tusentals år överlevde bleka människor som bättre kunde ta upp vitamin D under vinterhalvåret medan mörkhyade fick rakit (engelska sjukan) och särskilt kvinnor dog under graviditet och förlossning. Survival of the fittest i Norden gav blekhet.
Den tiden är över. Vitaminer finns i paket, och en stor andel av världens befolkning bor inte kvar där vi föddes. Redan idag är det svårt att se på folk varifrån de kommer, och om 100-200 år kommer det att vara omöjligt. Vi flyttar och vi blandar oss.
Själv har jag ingen åsikt om detta. Jag varken sörjer eller gläds – det är för mig helt egalt vilken hudfärg mina medmänniskor har, svenskar eller ej, och jag tror det gäller de allra flesta av oss. Däremot är jag glad att mina kommande generationer kommer att slippa bli knallröda varje gång solen tittar fram på våren.
Men tänk att knyta sin lycka i livet till ”den vita rasens” fortlevnad! Det är som att koppla den till CD-skivornas framtida succé. För varje år som går lär han bli alltmer förtvivlad.
Särskilt när ”vita vänster kvinnor väljer bort vita män”.
Mmm.
Tänk vad synd det är om alla ”vita vänster kvinnor” som väljer en coronasteril mörkhyad kille när det finns ett alldeles perfekt, obesprutat och vitt exemplar av det manliga släktet och inte vill annat än att betäcka henne, vänster till trots.
#Incel
Israels säkerhetsminister Itamar Ben Gvir skriver detta efter att två soldater dödats i Libanon, där Israel mördar tusentals civila och fördriver hundratusentals för att fortsätta sin etniska rensning och expansion.
Han som tidigare sagt att det är en judisk tradition att spotta på kristna. Han som filmar sig själv när han förnedrar fångar. Han som krävde svält av befolkningen i Gaza.
Detta är Israels ledning. En av de personer de har utsett till sina företrädare. Kan vi inte bara sluta upp med tramsandet om att de bara försvarar sig själva?
Att de 90 procenten plattade hem i Gaza och tiotusentals mördade barnen, de bombade skolorna och sjukhusen, är en konsekvens av att Hamas gömde sig i precis vartenda hus?
Ben Gvir är Israels representant och hans uttalanden står landet bakom. De är i Libanon för att mörda och fördriva libaneser. De mördar barn som hämnd.
KD-väljare – läs vad han skriver och minns hur KDs åsikt är att ”Israel gör hela världen en tjänst”.
Fundera sedan på hur du får ihop spottandet på kristna och längtan efter att libanesiska mödrar får sina barn mördade med din kristna tro.
Palestina efter 7 oktober 2023
Trotz allt 