Etikettarkiv: 7 oktober 2023

Förstå Iran

Publicerat den av

Jag har försökt förstå Palestinarörelsens relation till Iran, och gör här ett försök att sammanfatta hur jag ser på det. Jag är ingen expert och öppen för både statistik och anekdoter, så berätta gärna för mig både om ni håller med eller inte. Det mesta av detta har jag skrivit förut, men jag har fått nya läsare, och jag är nyfiken på er input.

Svenskiranier, deras närstående och övriga svenskar med engagemang för Iran har två extremer, men de flesta faller längs en skala mellan dessa.

I ena hörnet har vi Pahlavi-gänget, som ofta kom till Sverige när hans far föll, många gånger är kristna eller sekulära muslimer, och de vill se honom komma till makten för att bana väg till en demokrati. De gillar Israel och USA och hoppas oftast dessa ska hjälpa dem genom militär intervention, och så att säga störta regimen med våld, på samma sätt som de en gång återbördade shahen till makten.

I andra hörnet har vi dem som avskyr både USA och Israel, och de är ofta engagerade för Palestina. De minns shahen som en brutal diktator och vill inte ha något att göra med hans son.

Pahlavigruppen anklagar därför Palestinarörelsen för att vara för regimen och slöjtvång. De menar att de är islamister hela bunten.

Det stämmer inte alls, påstår jag.

Det finns knappt någon svensk invånare oavsett ursprung som vill att kvinnor ska tvingas bära hijab. Inte ens i muslimska länder är den åsikten i majoritet, än mindre här i världens mest sekulära land. De som inte vill se Pahlavi komma till makten vill istället att mullornas makt ska avta genom reformer.

Finns det hos den senare gruppen en ovilja att Israel ska bli någon sorts hjältar vid ett regimbyte? Förmodligen.

Men jag menar att tankefiguren att många vill att mullornas makt ska bestå för att de finansierar Hamas är knäpp. Sådana individer kan säkert finnas, men de är inte många. Hamas är inte populära i Palestinarörelsen alls, och dessutom ser inte den rörelsen vägen till frihet för Palestina genom väpnat motstånd. Åtminstone inte längre.

”Men de jublade 7 oktober!”

Dels var det rätt få som gjorde det, trots allt. De flesta palestinier jag kommunicerat med eller läst var snarare iskalla av oro, för de visste vad som komma skulle.

Dels ska vi minnas att de första rapporterna som kom handlade om att man anfallit baserna, vilket, som jag ju många gånger påpekat, är deras rätt enligt internationell lag, eftersom Israel är en illegal ockupationsmakt. Först därefter kom rapporterna om mördade civila, och efter det kom de många lögner om bäbisar i ugnar med mera, som många tyvärr fortfarande tror på.

Utan några siffror skulle jag påstå att de i den svenska Palestinarörelsen som stödjer Hamas och jublade 7 oktober är en max lika stor andel som de i Israelrörelsen som stödjer Netanyahu och som jublade när IDF gick in i Gaza.

Som ni vet som hängt med ett tag har jag personligen inget emot att kalla Hamas ”terrororganisation”, men då ska även Israels ledning ha samma benämning, för det finns inget Hamas gjort mot israeler som inte Israel gjort minst lika illa mot palestinier, oftast många gånger värre.

Nu är ju inte det egentligen ämnet för tråden, dock, utan varför Palestinarörelsen och Shah-rörelsen är i luven på varandra.

På nittiotalet kände jag ett iranskt par, som senare flyttade till USA. Han var civilingenjör, hon var student på universitetet där jag jobbade, och jag glömmer aldrig hans berättelse. Han var född 1960, och student i Teheran när revolutionen började. Och han ville förstås att Iran skulle bli en demokrati, och deltog därför i demonstrationerna. De var överlyckliga när shahen föll, men han hade inte alls som nittonåring insett att deras, dvs studenternas, revolution på något sätt tagits över av lågutbildade fundamentalister från landsbygden, lite förenklat. En dag fick han ett formulär att fylla i, och där fanns frågan ”är du muslim” med, och han svarade ”jag vet inte”. Efter det fick han till sin chock arbetsförbud. Universiteten stängdes, och efter att ha suttit sysslolös hemma hos sina föräldrar i några år flydde de över bergen och hamnade till slut i Sverige.

Jag undrar vad de tänker idag.

Frågor:

Finns det folk i Palestinarörelsen som även stödjer Pahlavirörelsen?

Finns det folk i Palestinarörelsen som vill att mullorna ska behålla sin makt?

Vad anser folk i Pahlavirörelsen ska hända med det palestinska folket?

Har jag rätt i att i princip samtliga i Pahlavirörelsen hoppas på amerikansk intervention?

#IsraelUSIranKrig2026

Följ diskussionen på Facebook:

Bosättarterrorism

Publicerat den av

Jag skrev igår att bosättarvåld är terrorism, och någon anklagade mig för att ha fel, rent semantiskt, ty det är bara terrorism om syftet är att sätta press på en statsapparat för att försöka påverka politik och lagar hos denna. Mmm.

Så då frågade jag förstås om 7 oktober och Charlie Hebdo inte heller var terrordåd, men jodå, det var de förstås. Ty då var muslimer förövare (min förklaring).

”Terrorism” har olika definitioner, förstås, Den ursprungliga var franska revolutionen.

Så här säger FNs:

(i) utförandet av en brottslig handling eller hot om en sådan handling;

(ii) avsikten att sprida rädsla bland befolkningen eller direkt eller indirekt tvinga en nationell eller internationell myndighet att vidta någon åtgärd, eller att avstå från att vidta den;

(iii) när handlingen involverar ett transnationellt inslag.

Det finns alltså ingen möjlighet att kalla 7 oktober för terrordåd, men inte bosättarvåldet. Faktum är att 7 oktober egentligen borde kallas krigsbrott, eftersom Gaza enligt FN räknades som ockuperat territorium, och då har man rätt att attackera sin förövare. Attackerna mot baserna, som många också räknar som terror, var faktiskt helt lagliga, varken terror eller krigsbrott. Jag påpekar det ibland när folk pratar om 1200 offer. Inget våld är förstås ok, men vi behöver vara konsekventa. Om vi tycker IDF har rätt att döda palestinska soldater måste det omvända också gälla. Soldaterna på baserna hade valt att vara soldater i en armé som utför en illegal ockupation.

Nu är inte jag egentligen särskilt intresserad av att ändra benämningen på den dagen. Det kan fortsätta heta ”terrordåd” för min del. Mitt mål är inte att få Hamas att framstå som goda, för det är de verkligen inte, utan bara att peka på hyckleriet.

Och som jag skrivit många gånger förut: Om vi ser till alla terrordåd, och ta vilket femårsspann du vill sedan 1948, leder israelerna, oftast stort, vad gäller terrordåd mot palestinier.

Så varför glöms israelisk terror bort hela tiden? Varför är denna stat som sponsrar eller åtminstone inte beivrar terror nästan dagligen, fortfarande med i Eurovision, FIFA med mera? Vi låter inte andra terrorsponsrande stater delta.

Jag kan inte se något annat skäl än rasism.

Bilden visar en 55-årig kvinna som blev slagen medvetslös av en bosättarterrorist när hon skulle skörda oliver. Enda anledningen till att detta är känt är att en amerikansk jounalist tog bilden. IDF ljög då och påstod att de kommit dit och hanterat situationen. I själva verket lämnade de platsen i syfte att låta honom utöva sitt terrordåd ifred.

Läs B’Tselems fantastiska rapport!

Eller läs tidigare inlägg.

Facebook

Måwes stenkastning

Publicerat den av

Jag läste detta och tyckte det var lite konstigt att de förlägger en demonstration ”ett stenkast” från Stockholms synagoga.

I själva verket är det en marsch från Odenplan till Raoul Wallenbergs torg, och ja, den passerar Hamngatan som är två kvarter från synagogan – det blir liksom så när synagogan ligger precis mitt i Stockholm – så en väldigt bra stenkastare kan teoretiskt nå dit. Men det verkar inte alls finnas någon avsikt att trakassera synagogsbesökare. Sabbatgudstjänsten är på morgonen och tåget startar först 1330.

À propos kasta sten …

Det är klart att man inte kan protestera mot folkmord och apartheid utan att kallas ”hatisk”, för det är uppenbarligen fenomen som förtjänar att hatas.

Men Sverige har åtskilliga judar som också avskyr Israels dåd, och som går i tågen. Hennes tankefigur att judar i Sverige generellt inte ska klara av att beskåda kritiken mot ett helt annat land bara för att dessa delar religion med majoriteten av det landets folk är helt absurd. Som om svenskar boende i Frankrike skulle bli ledsna över kritik mot exvis UK bara för att de också är protestanter.

Jag har många gånger frågat dem som hävdar att demonstrationstågen är antisemitiska om de kan ge exempel på hur. Och det kokar alltid ner till att någon någonstans skrikit något om judar på arabiska, men ingen vet vem, så hur kan man polisanmäla?

ADL, som jag menar har blivit en parodi på sig själva på sistone med bland annat sitt Mamdani-hat (vi tar det en annan gång), säger så här:

Antisemitism i Sverige utgör en paradox: medan offentliga uttryck för hat i allmänhet är tabu och ADL-studier ofta rankar Sverige bland de minst antisemitiska länderna vad gäller attityder (cirka 4-5 % av befolkningen), finns det en betydande, kraftigt ökande realitet av incidenter. Efter Hamas-attacken den 7 oktober 2023 ökade rapporterade antisemitiska hatbrott i Sverige med över 450 %.

Och det går ju tillbaka till vad jag skrev i mitt förra inlägg och vad ATM skriver. Muslimhatare stör sig på Palestinatågen och anmäler allt de inte gillar. Flaggor, Israelkritik, påstådda rop på arabiska. Och eftersom BRÅ loggar polisanmälningar och inte domar blir det förstås en explosion, men ingen vet om den är verklig eller ej. Notera nu att jag inte säger att det inte finns en ökning. Jag säger att ökningen är ”obevisad”. (Igen.)

Notera också att jag inte läst polisanmälningarna, men jag har läst uttalanden från dem som säger sig ha polisanmält, vilket gör att jag tror mig veta att många är okynnesanmälningar.

Om Sverige har 4-5 procent verkliga judehatare, och jag tror den siffran stämmer, och kanske hälften av dem är nassar och andra hälften typ Palestinasupportrar är det förstås möjligt att någon av dessa två procentenheter ropat något antisemitiskt i ett tåg – jag säger inget annat. Men jag tror inte att antalet antisemiter i Sverige ökat de senaste två åren.

Och paradoxen är att medan muslimer som grupp lider av underrapportering av hatbrott lider indirekt judar som grupp av överrapportering, för när människor som jag och många andra antirasister som normalt automatiskt vill tro offer för rasism läser om hur folk kallar Palestinas flagga för antisemitisk blir det till slut ett rop på varg.

When antisemitism is everywhere, it is nowhere.

Samma sak med hyperboliska uttalanden som ”enbart spillror återstår av det judiska liv som en gång fanns i Sverige”, när antalet judar i Sverige i stort sett stått still sedan ökningen vid holocaust.

Så till er som tycker ATM har rätt:

Varje dag mördas barn i Gaza av en armé som uppvisar en grymhet vi sällan skådat i modern tid, och som har stöd av Sverige och EU.

Hur är rätt sätt att protestera mot det?

#IsraelGazaKrig2023

Följ diskussionen på Facebook:

På Israels sida?

Publicerat den av

Igår kommenterade någon under posten där jag skrev om att jag enligt somliga ”radikaliserats” att jag bara låtsades ha en gång varit ”på Israels sida”. Tidigare berättade en annan person att hen scrollat tillbaka till före 7 oktober 2023 och läst allt jag skrivit på FB (fatta vilken tid det måste ha tagit, för jag skriver ju flera inlägg per dag, normalt) och vederbörande hittade inga belägg för min ”vurm” för Israel. Alltså hade jag ljugit. Lite samma argumentation.

Jag hoppas de flesta av er har förstått vad jag egentligen framfört, men om inte:

Jag har aldrig skrivit att jag tidigare var ”på Israels sida”. Oavsett när i mitt liv du hade frågat mig hade jag, som jag tror de flesta svenskar, svarat ”på bådas”. Sidor har inget med saken att göra.

Det som ändrat sig är inte egentligen så mycket att jag hade fel om fakta förut, även om det hände, utan snarare att jag saknade en massa information, och detta föranledde mig att dra fel slutsatser. Vi som genomgått svensk grundskola har inte egentligen så mycket blivit lurade av kursplanerna som snuvade på sådant vi borde fått veta.

På ett högstadieprov i SO ställdes nyss frågan ”Vad är anledningen till konflikten mellan Israel och Palestina”, och svaret var ”Både judendom och islam har Jerusalem som huvudstad”. Liksom.

Och som jag skrivit många gånger: det är inte palestinier eller andra muslimer/kristna som fått mig att ändra mig utan de många underbara judar som stöttar ett fritt Palestina. Det känns i retrospekt som om de tog mig i hand och ledde mig till en helt ny sanning, och samtidigt gav de mig lov att tro på den utan att fördenskull känna att jag svek löftet jag gav till Anne Frank när jag som 12-åring läste hennes dagbok: ”Om detta händer igen kommer jag att stå upp för dig.”

Om dessa fantastiska människor kan stå emot hat från dem de känt hela sina liv kan jag leva med att nyssnazister och svärjevänner kallar mig ‘antisemit’.

Så vad gäller nissen som läst alla mina poster sedan 2,5 år: Han hade inte behövt göra det – han hade kunnat fråga mig. Jag hade kunnat säga det själv. Innan i somras har jag gissningsvis totalt under alla år av säkert tiotusentals poster skrivit kanske tio någonsin om Israel-Palestina. Och anledningen är förstås att jag inte hade något att tillföra, eftersom jag visste för lite, och en stor del av poängen med min vägg är att informera och resonera. Inte godhetssignalering.

Det var när jag började läsa på som allt ändrade sig.

Så många, flera i veckan sedan jag började skriva om konflikten, har skrivit till mig, både i kommentarer och via messenger, att ni gått samma väg som jag. En del har sagt att jag har hjälpt till, och det gör mig glad. Varje individ som kommer till nya insikter behövs. Det är val i år. Och för mig är detta faktiskt den fråga som kommer att avgöra var jag lägger min röst. Jag är fortfarande höger, men om jag inte ser ett skifte mot sanktioner mot Israel kommer jag för första gången någonsin att lägga min röst på ett annat parti än Moderaterna.

Israel har bara idag, sedan imorse, mördat 26 palestinier. Vi vet inte vilka de är, för Israel förbjuder fortfarande internationella journalister, och mördar lokala journalister, samtidigt som de anklagar i princip alla av dem som ännu överlevt för att vara terrorister i syfte att tysta palestiniernas berättelser.

De kommer undan med det för att vi tittar på och inte säger något.

Ett kafé i Tel Aviv förbjöds häromdagen av kommunen från att sälja merch med vattenmeloner, eftersom det ansågs såra folks känslor.

Om det får dig att rynka pannan och tänka WTF har du en intellektuell resa att göra. Vi är många som gjort den. Du behöver lära dig vad skolan aldrig berättade, och viss självomprogrammering behövs också.

Om inte, never mind.

Följ diskussionen på Facebook:

När svenskar förpassas till Blekinge

Publicerat den av

Jag fick frågan igår hur jag tänker om krigen mellan Israel och Palestina på 60- och 70-talet, och mitt svar är ”inte alls”. Jag undviker medvetet alla diskussioner om vem som började och vem som erbjöds vad och sedan tackade nej, för det saknar relevans för de poänger jag försöker göra och leder bara vilse.

Det enda som spelar roll är hur det började och var vi är nu.

Och det började med att hundratusentals palestinier mördades och fördrevs från sina hem i en välplanerad etnisk rensning. När man väl dragit den slutsatsen blir allt annat irrelevant. Jag anser självklart att alla attacker på civila är förkastliga, och det gäller både på Västbanken och sjunde oktober och allt annat som skett. Men palestinierna som folk är inte ansvariga för vad andra palestinier gör. Det gäller massakern i Hebron och det gäller 7 oktober. Och det är märkligt att det är så lätt för många att anse att bosättarvåld inte är terrorism och att bara individerna är skyldiga, trots att Israel sanktionerar detta direkt och indirekt, men alla dåd på judar i Israel är varenda palestinier skyldig till. Inklusive Hebron för hundra år sedan.

I grund och botten har vi att göra med en ockupationsmakt och ett illegalt ockuperat folk. Allt börjar och slutar där. Det är därför jag så sällan diskuterar Hamas. De är inte problemet. De är ett symptom.

Jag känner att de som ivrigt försvarar Israels ”rätt” till Palestina egentligen saknar förmåga att överhuvudtaget se vad palestinierna gått igenom. Så jag vill att vi istället tänker oss Sverige under liknande förhållanden. Jag har gjort denna övning förut, men det var länge sedan och jag har fått många nya läsare.

Vi antar att Sverige är ockuperat av ett främmande land, precis som Palestina var under mandattiden mellan krigen. Vi vill bli fria. I Sverige i min analogi lever många muslimer, och de har flyttat hit för att ta över vårt land. Det vet några av oss, för de har skrivit ett avtal med vår ockupationsmakt där de krävt det. Men det finns inget Internet och ingen TV så många känner inte till det. Istället sprids rykten, en del korrekta, andra felaktiga.

Ibland blir det bråk mellan oss och ockupationsmakten, och då står muslimerna på deras sida mot oss. Folk dör i upplopp på båda sidor.

Några gånger genomför svenskar attacker mot muslimer för att försöka få dem att lämna landet. Attackerna är inte organiserade av den ledning vår ockupationsmakt tillåter oss att ha, men vi får alla skulden ändå. Särskilt när civila dör. Det heter att vi är terrorister som inte kan litas på. Det heter att vi hatar muslimer, trots att vi egentligen inte alls har något emot dem som personer – vi vill bara inte att de ska ta över vårt land eller sabotera vår frihetskamp.

Så kommer en dag när vår ockupationsmakt har insett att det är fel att ockupera andra länder, och lovar att dra sig tillbaka, och vi är lyckliga, för äntligen ska vi få vår efterlängtade frihet.

Då kräver muslimerna att få hela vårt land, och menar att vi kan flytta till Tyskland eller Finland istället, men de måste bo i just vårt land, för en del av deras förfäder var vikingar. Det var ju våra också, föralldel, men det har alla glömt.

Inte alla muslimer, men en majoritet. De som levat här länge blir många gånger förtvivlade, men de är i underläge.

I det här läget ställer jag mig inte frågan varför det skedde så många pogromer, utan varför de inte var fler. Återigen – detta är inget försvar, bara en reflektion.

Jag antar att palestinierna helt enkelt litade på att ockupationsmakten skulle ge dem deras land. För engelsmännen hade ju lovat dem landet också. De var rätt fula på det viset. Och palestinierna naiva.

Åter till analogin: FN gav mer än halva vårt land till muslimerna, trots att de bara var en tredjedel av befolkningen och nästan alla kommit de senaste årtiondena. Många bara de senaste åren. Och trots att de bara ägde sju procent av marken.

De visste att de skulle behöva ge medborgarskap till dem av oss som fortfarande bodde i ”deras” del, och de ville ha den mark vi ägde, och de hade en plan för det. Under det halvår som gick tills ockupationsmakten formellt dragit sig tillbaka och de kunde utropa sin islamistiska stat tågade de genom Värmland, Dalsland, Småland osv, från by till by och från gård till gård och mördade och fördrev alla invånare. När de kom till Vimmerby förgiftade de hela byn. I andra byar radade de upp alla och sköt dem. Ibland roade de sig med att våldta kvinnorna. En del körde de till Norge, och sa ”gå över gränsen eller dö”. Andra körde de till Blekinge. Hela Blekinge var till slut fullt av människor som levat i många generationer i Småland och vars hus de nu stulit.

”Det finns inget som heter svenskar!” sa de. ”Ni har ingen historia. Ni är bara ett folk som råkar vara här. Landet är vårt. Hela landet. Men vi tar denna del först.”

När deras nya land väl bildas har de blivit av med mer än hälften av alla svenskar i området, genom mord eller fördrivning.

Sedan gick årtiondena. En del svenskar begick terrordåd. Ibland startades krig, och efter varje krig slutade det med att muslimerna la under sig mer och mer mark, tills vi inte hade någon frihet kvar alls. Den lilla yta som var vår fyllde de med soldater, och sedan började de tillåta nya muslimer från världens alla hörn att flytta dit. Ty för att få rätt att leva i Sverige krävdes att du hade den religionen. Du kunde bo varsomhelst i världen, och bara du var muslim hade du rätt att flytta till det som fortfarande var kvar av Sverige och ringa på dörren till en familj och säga ”jag är muslim och härmed kräver jag ditt hus och dina saker, gå härifrån annars skjuter vi dig”, och peka på de muslimska soldaterna som står bredvid och flinar.

Hela omvärlden tittade på och suckade och skakade på huvudet, för det kunde ju alla se att svenskar var hemska människor som inte bara kunde acceptera att Sverige inte var vårt. Hur svårt ska det vara att acceptera att andra bor i ditt familjehem? Att din familjs mark och äppelträden din mormor planterade och den röda stuga du växte upp i i Katthult, Småland inte längre tillhör dig. Den tillhör nu en muslimsk familj. Deras barn gungar i gungan du älskade när du var liten.

Varje gång en svensk dödar en muslim straffas alla svenskar direkt eller indirekt. Varje gång en muslim dödar en svensk rycker alla på axlarna, och inget händer. Svenska barn fängslas och torteras. Muslimerna hånskrattar åt detta. Vi får skylla oss själva, för vi har uppfostrat våra barn att hata muslimer. Vi är rasister. Muslimhatare. Det är det som är problemet. Och omvärlden håller med. Muslimhatet bland svenskarna är verkligen fruktansvärt.

Inte alla utomlands. Inte ens alla muslimer. Många muslimer i andra länder är på vår sida. De tycker det som händer är hemskt. De får höra att de är självhatande muslimer, och deras vänner tar avstånd.

Så kommer till slut den dag när en grupp bestämmer sig för att attackera de muslimska baser som används för att göra räder in i Blekinge och mörda oss, ofta barn och gamla, och dessutom vill de ta så många muslimer tillfånga som möjligt för att kunna byta mot de svenskar som sitter i muslimska fängelser utan dom och torteras, och efter det har vi inga rättigheter kvar alls. Dag efter dag i två år bombas alla våra blekingska hem. Stora familjer dör ut. Och i Småland firar muslimerna. De dansar medan våra barn svälter ihjäl. De riggar kikare så att de kan se hur bomberna faller över oss.

Och världen är i princip överens. Svenskarna måste nu bort. ”Vi kan inte ha sådana grannar”, säger muslimerna, och sluter avtal med Sudan om att skicka dit oss. Bill Effing Clinton berättar att han hade minsann fixat en kanonbra fred en gång i tiden och den ville inte svenskarna ha så där ser ju alla att de får skylla sig själva. Case closed.

Men då händer något. Världens unga generation, som aldrig lärt sig hata svenskar och som ännu inte hunnit avtrubba sin empati inser vad som håller på att hända.

Och de reser sig och ropar NEJ.

Det tog mig femtionio av mina snart sextio år att inse ovanstånde.

Men världens 20-åringar är bättre än jag. Bättre än vi.

De är mitt hopp.

Följ diskussionen på Facebook: