241 000 visningar och över 1 400 kommentarer fick mitt inlägg om tjejen som inte fick vara vakt och bära hijab. Jag hinner förstås inte svara alla. Men jag scrollade igenom de flesta kommentarerna nu på morgonen, och trots att jag skrivit om rasism och i synnerhet hat mot muslimer i över femton år är det djupt tragiskt att se hur det liksom bara blir värre och värre.
När jag växte upp fanns inget, vad jag minns. Fanns å andra sidan inte många muslimer heller. Som jag minns det eskalerade det dels efter 9-11 och dels under ISIS-tiden, men det är imo sociala medier som bär det största ansvaret. När rasister ser att andra rasister kan håna muslimer öppet är det lätt att spinna iväg.
Och det borde inte vara så, för vi har ju en lag om hets mot folkgrupp, men den används så sällan när det gäller just muslimer. Andra folkgrupper är dels bättre på att själva anmäla och har dels större stöd bland övriga svenskar, som anmäler åt dem. Vi har blivit avtrubbade när det gäller muslimhat, och det har gått långt överstyr.
Jag blev också varm över hur många av er som sa emot. Och jag undrar om vi kan hjälpas åt att polisanmäla fler. Får vi till några fällande domar kommer det att sprida sig, och tona ner det värsta hatet. Dessutom kommer muslimers utsatthet att synas i BRÅs statistik.
Jag vet inte riktigt hur detta projekt ska gå till. Kanske en sida eller grupp. Vi kan inte skapa någon sorts databas med individer, pga både GDPR och förtalslagstiftningen, men det går förstås att länka till sånt som är publikt.
Den stora svårigheten är att hitta personerna bakom kontot. Jag har en lista över sånt jag hittat, och kan konstatera att det bara är kanske en femtedel som är identifierbara. Antingen trollkonton eller också vanliga namn och för lite identifierande information i profilen. Sedan måste förstås också personen bo i Sverige.
Om någon är polis eller har kontakter och kan berätta hur polisen helst skulle vilja ha anmälningar vore det kanon.
Självklart ska även brott mot andra folkgrupper anmälas. Mitt fokus på just muslimer är att de imo är i särklass mest utsatta.
En bra början är gruppen ”Stoppa Islamiseringen i Sverige”. En hel del muslimhat där. Självklart får man ”kritisera religionen”, som de brukar säga, men om ordet ”islam” används som omskrivning för ”muslimer”, typ ”islam vill mörda svenskar” är det imo brottsligt. Och även om den som lagt upp innehållet inte går att identifiera kan man kolla vilka som delat det. Sedan är det ju inte bara inlägg, utan även kommentarer som räknas. I kommentarsfält går folk ofta längre, enligt min erfarenhet.
Jag gick precis in och läste. Exempel på hets mot folkgrupp är ett inlägg med texten ”Muslimerna kan ju starta ett eget vaktbolag. De om några behöver ju vaktas. 😂” Om du inte tycker det låter så blodigt, så pröva att byta ut ”muslimer” mot ”judar” och fundera över varför det blir skillnad i ditt huvud.
Vad tänker ni? Tips? Idéer?
Bör man varna innan polisanmälan, och ge dem en chans att ta bort inlägget?
Något jag tänkt en del på och som jag inte sett någon ta upp är paradoxen i ändringen av Lagen om hets mot folkgrupp för snart två år sedan. Lägger tillägget sist i inlägget.
Lagen kom ju ursprungligen till för att skydda judar efter andra världskriget, och tillägget innebär att man inte får förneka förintelsen, enkelt uttryckt.
Jag var då lite lätt emot detta, för det är ett väldigt kontraproduktivt sätt att stävja en diskussion. Att inte vilja tro att sex miljoner judar mördades är enligt min moral inte att hetsa mot folkgruppen ifråga. Och det är därför konstigt att man teoretiskt kan dömas till fängelse om man skriver detta. Själv tycker jag som ni kanske minns att lagen snarare ska bantas rejält och tillämpas i högre grad, istället för att som nu vara svepande, men sällan användas.
Men paradoxen ligger i formuleringarna.
Den som ”förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord” kan dömas.
Det betyder att om ICJ till slut kommer fram till att Israel begått folkmord i Gaza blir det olagligt att neka till det i Sverige. Processen är utdragen. Man tror beslut kommer om ett par år.
Och då blir det alltså illegalt att sitta på fejjan och twitter och skriva om mänskliga sköldar och Israel gör allt för att skydda civila och att det i själva verket var väldigt få som dog jämfört med i andra krig.
Du kan inte ens säga ”ja, det kanske skedde lite misstag”, för även det är ett förnekande av folkmordet. I ordet ligger nämligen en tydlig avsikt. Om dom faller kommer det att betyda att Israel medvetet mördade palestinier i syfte att helt eller delvis utrota dem. Och det blir förbjudet att säga något annat.
Jag är tämligen övertygad om att vi kommer dit. ICJ sa redan 2024 att det är ”plausibelt”. I konsekvensens namn tycker jag fortfarande att det är en konstig lag, men jag ser fram emot att den används. Denna lag kan bli Palestinahatarnas värsta mardröm.
===
För hets mot folkgrupp döms också den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.
Något jag tänkt en del på och som jag inte sett någon ta upp är paradoxen i ändringen av Lagen om hets mot folkgrupp för snart två år sedan.
Lagen kom ju ursprungligen till för att skydda judar efter andra världskriget, och tillägget innebär att man inte får förneka förintelsen, enkelt uttryckt.
Jag var då lite lätt emot detta, för det är ett väldigt kontraproduktivt sätt att stävja en diskussion. Att inte vilja tro att sex miljoner judar mördades är enligt min moral inte att hetsa mot folkgruppen ifråga. Och det är därför konstigt att man teoretiskt kan dömas till fängelse om man skriver detta. Själv tycker jag som ni kanske minns att lagen snarare ska bantas rejält och tillämpas i högre grad, istället för att som nu vara svepande, men sällan användas.
Men paradoxen ligger i formuleringarna.
Den som ”förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord” kan dömas.
Det betyder att om International Court of Justice (ICJ) till slut kommer fram till att Israel begått folkmord i Gaza blir det olagligt att neka till det i Sverige. Processen är utdragen. Man tror beslut kommer om ett par år.
Och då blir det alltså illegalt att sitta på fejjan och twitter och skriva om mänskliga sköldar och Israel gör allt för att skydda civila och att det i själva verket var väldigt få som dog jämfört med i andra krig.
Du kan inte ens säga ”ja, det kanske skedde lite misstag”, för även det är ett förnekande av folkmordet. I ordet ligger nämligen en tydlig avsikt. Om dom faller kommer det att betyda att Israel medvetet mördade palestinier i syfte att helt eller delvis utrota dem. Och det blir förbjudet att säga något annat.
Jag är tämligen övertygad om att vi kommer dit. ICJ sa redan 2024 att det är ”plausibelt”. I konsekvensens namn tycker jag fortfarande att det är en konstig lag, men jag ser fram emot att den används. Denna lag kan bli Palestinahatarnas värsta mardröm.
”För hets mot folkgrupp döms också den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.”
Igår kommenterade någon under posten där jag skrev om att jag enligt somliga ”radikaliserats” att jag bara låtsades ha en gång varit ”på Israels sida”. Tidigare berättade en annan person att hen scrollat tillbaka till före 7 oktober 2023 och läst allt jag skrivit på FB (fatta vilken tid det måste ha tagit, för jag skriver ju flera inlägg per dag, normalt) och vederbörande hittade inga belägg för min ”vurm” för Israel. Alltså hade jag ljugit. Lite samma argumentation.
Jag hoppas de flesta av er har förstått vad jag egentligen framfört, men om inte:
Jag har aldrig skrivit att jag tidigare var ”på Israels sida”. Oavsett när i mitt liv du hade frågat mig hade jag, som jag tror de flesta svenskar, svarat ”på bådas”. Sidor har inget med saken att göra.
Det som ändrat sig är inte egentligen så mycket att jag hade fel om fakta förut, även om det hände, utan snarare att jag saknade en massa information, och detta föranledde mig att dra fel slutsatser. Vi som genomgått svensk grundskola har inte egentligen så mycket blivit lurade av kursplanerna som snuvade på sådant vi borde fått veta.
På ett högstadieprov i SO ställdes nyss frågan ”Vad är anledningen till konflikten mellan Israel och Palestina”, och svaret var ”Både judendom och islam har Jerusalem som huvudstad”. Liksom.
Och som jag skrivit många gånger: det är inte palestinier eller andra muslimer/kristna som fått mig att ändra mig utan de många underbara judar som stöttar ett fritt Palestina. Det känns i retrospekt som om de tog mig i hand och ledde mig till en helt ny sanning, och samtidigt gav de mig lov att tro på den utan att fördenskull känna att jag svek löftet jag gav till Anne Frank när jag som 12-åring läste hennes dagbok: ”Om detta händer igen kommer jag att stå upp för dig.”
Om dessa fantastiska människor kan stå emot hat från dem de känt hela sina liv kan jag leva med att nyssnazister och svärjevänner kallar mig ‘antisemit’.
Så vad gäller nissen som läst alla mina poster sedan 2,5 år: Han hade inte behövt göra det – han hade kunnat fråga mig. Jag hade kunnat säga det själv. Innan i somras har jag gissningsvis totalt under alla år av säkert tiotusentals poster skrivit kanske tio någonsin om Israel-Palestina. Och anledningen är förstås att jag inte hade något att tillföra, eftersom jag visste för lite, och en stor del av poängen med min vägg är att informera och resonera. Inte godhetssignalering.
Det var när jag började läsa på som allt ändrade sig.
Så många, flera i veckan sedan jag började skriva om konflikten, har skrivit till mig, både i kommentarer och via messenger, att ni gått samma väg som jag. En del har sagt att jag har hjälpt till, och det gör mig glad. Varje individ som kommer till nya insikter behövs. Det är val i år. Och för mig är detta faktiskt den fråga som kommer att avgöra var jag lägger min röst. Jag är fortfarande höger, men om jag inte ser ett skifte mot sanktioner mot Israel kommer jag för första gången någonsin att lägga min röst på ett annat parti än Moderaterna.
Israel har bara idag, sedan imorse, mördat 26 palestinier. Vi vet inte vilka de är, för Israel förbjuder fortfarande internationella journalister, och mördar lokala journalister, samtidigt som de anklagar i princip alla av dem som ännu överlevt för att vara terrorister i syfte att tysta palestiniernas berättelser.
De kommer undan med det för att vi tittar på och inte säger något.
Ett kafé i Tel Aviv förbjöds häromdagen av kommunen från att sälja merch med vattenmeloner, eftersom det ansågs såra folks känslor.
Om det får dig att rynka pannan och tänka WTF har du en intellektuell resa att göra. Vi är många som gjort den. Du behöver lära dig vad skolan aldrig berättade, och viss självomprogrammering behövs också.
Jag fick frågan igår hur jag tänker om krigen mellan Israel och Palestina på 60- och 70-talet, och mitt svar är ”inte alls”. Jag undviker medvetet alla diskussioner om vem som började och vem som erbjöds vad och sedan tackade nej, för det saknar relevans för de poänger jag försöker göra och leder bara vilse.
Det enda som spelar roll är hur det började och var vi är nu.
Och det började med att hundratusentals palestinier mördades och fördrevs från sina hem i en välplanerad etnisk rensning. När man väl dragit den slutsatsen blir allt annat irrelevant. Jag anser självklart att alla attacker på civila är förkastliga, och det gäller både på Västbanken och sjunde oktober och allt annat som skett. Men palestinierna som folk är inte ansvariga för vad andra palestinier gör. Det gäller massakern i Hebron och det gäller 7 oktober. Och det är märkligt att det är så lätt för många att anse att bosättarvåld inte är terrorism och att bara individerna är skyldiga, trots att Israel sanktionerar detta direkt och indirekt, men alla dåd på judar i Israel är varenda palestinier skyldig till. Inklusive Hebron för hundra år sedan.
I grund och botten har vi att göra med en ockupationsmakt och ett illegalt ockuperat folk. Allt börjar och slutar där. Det är därför jag så sällan diskuterar Hamas. De är inte problemet. De är ett symptom.
Jag känner att de som ivrigt försvarar Israels ”rätt” till Palestina egentligen saknar förmåga att överhuvudtaget se vad palestinierna gått igenom. Så jag vill att vi istället tänker oss Sverige under liknande förhållanden. Jag har gjort denna övning förut, men det var länge sedan och jag har fått många nya läsare.
Vi antar att Sverige är ockuperat av ett främmande land, precis som Palestina var under mandattiden mellan krigen. Vi vill bli fria. I Sverige i min analogi lever många muslimer, och de har flyttat hit för att ta över vårt land. Det vet några av oss, för de har skrivit ett avtal med vår ockupationsmakt där de krävt det. Men det finns inget Internet och ingen TV så många känner inte till det. Istället sprids rykten, en del korrekta, andra felaktiga.
Ibland blir det bråk mellan oss och ockupationsmakten, och då står muslimerna på deras sida mot oss. Folk dör i upplopp på båda sidor.
Några gånger genomför svenskar attacker mot muslimer för att försöka få dem att lämna landet. Attackerna är inte organiserade av den ledning vår ockupationsmakt tillåter oss att ha, men vi får alla skulden ändå. Särskilt när civila dör. Det heter att vi är terrorister som inte kan litas på. Det heter att vi hatar muslimer, trots att vi egentligen inte alls har något emot dem som personer – vi vill bara inte att de ska ta över vårt land eller sabotera vår frihetskamp.
Så kommer en dag när vår ockupationsmakt har insett att det är fel att ockupera andra länder, och lovar att dra sig tillbaka, och vi är lyckliga, för äntligen ska vi få vår efterlängtade frihet.
Då kräver muslimerna att få hela vårt land, och menar att vi kan flytta till Tyskland eller Finland istället, men de måste bo i just vårt land, för en del av deras förfäder var vikingar. Det var ju våra också, föralldel, men det har alla glömt.
Inte alla muslimer, men en majoritet. De som levat här länge blir många gånger förtvivlade, men de är i underläge.
I det här läget ställer jag mig inte frågan varför det skedde så många pogromer, utan varför de inte var fler. Återigen – detta är inget försvar, bara en reflektion.
Jag antar att palestinierna helt enkelt litade på att ockupationsmakten skulle ge dem deras land. För engelsmännen hade ju lovat dem landet också. De var rätt fula på det viset. Och palestinierna naiva.
Åter till analogin: FN gav mer än halva vårt land till muslimerna, trots att de bara var en tredjedel av befolkningen och nästan alla kommit de senaste årtiondena. Många bara de senaste åren. Och trots att de bara ägde sju procent av marken.
De visste att de skulle behöva ge medborgarskap till dem av oss som fortfarande bodde i ”deras” del, och de ville ha den mark vi ägde, och de hade en plan för det. Under det halvår som gick tills ockupationsmakten formellt dragit sig tillbaka och de kunde utropa sin islamistiska stat tågade de genom Värmland, Dalsland, Småland osv, från by till by och från gård till gård och mördade och fördrev alla invånare. När de kom till Vimmerby förgiftade de hela byn. I andra byar radade de upp alla och sköt dem. Ibland roade de sig med att våldta kvinnorna. En del körde de till Norge, och sa ”gå över gränsen eller dö”. Andra körde de till Blekinge. Hela Blekinge var till slut fullt av människor som levat i många generationer i Småland och vars hus de nu stulit.
”Det finns inget som heter svenskar!” sa de. ”Ni har ingen historia. Ni är bara ett folk som råkar vara här. Landet är vårt. Hela landet. Men vi tar denna del först.”
När deras nya land väl bildas har de blivit av med mer än hälften av alla svenskar i området, genom mord eller fördrivning.
Sedan gick årtiondena. En del svenskar begick terrordåd. Ibland startades krig, och efter varje krig slutade det med att muslimerna la under sig mer och mer mark, tills vi inte hade någon frihet kvar alls. Den lilla yta som var vår fyllde de med soldater, och sedan började de tillåta nya muslimer från världens alla hörn att flytta dit. Ty för att få rätt att leva i Sverige krävdes att du hade den religionen. Du kunde bo varsomhelst i världen, och bara du var muslim hade du rätt att flytta till det som fortfarande var kvar av Sverige och ringa på dörren till en familj och säga ”jag är muslim och härmed kräver jag ditt hus och dina saker, gå härifrån annars skjuter vi dig”, och peka på de muslimska soldaterna som står bredvid och flinar.
Hela omvärlden tittade på och suckade och skakade på huvudet, för det kunde ju alla se att svenskar var hemska människor som inte bara kunde acceptera att Sverige inte var vårt. Hur svårt ska det vara att acceptera att andra bor i ditt familjehem? Att din familjs mark och äppelträden din mormor planterade och den röda stuga du växte upp i i Katthult, Småland inte längre tillhör dig. Den tillhör nu en muslimsk familj. Deras barn gungar i gungan du älskade när du var liten.
Varje gång en svensk dödar en muslim straffas alla svenskar direkt eller indirekt. Varje gång en muslim dödar en svensk rycker alla på axlarna, och inget händer. Svenska barn fängslas och torteras. Muslimerna hånskrattar åt detta. Vi får skylla oss själva, för vi har uppfostrat våra barn att hata muslimer. Vi är rasister. Muslimhatare. Det är det som är problemet. Och omvärlden håller med. Muslimhatet bland svenskarna är verkligen fruktansvärt.
Inte alla utomlands. Inte ens alla muslimer. Många muslimer i andra länder är på vår sida. De tycker det som händer är hemskt. De får höra att de är självhatande muslimer, och deras vänner tar avstånd.
Så kommer till slut den dag när en grupp bestämmer sig för att attackera de muslimska baser som används för att göra räder in i Blekinge och mörda oss, ofta barn och gamla, och dessutom vill de ta så många muslimer tillfånga som möjligt för att kunna byta mot de svenskar som sitter i muslimska fängelser utan dom och torteras, och efter det har vi inga rättigheter kvar alls. Dag efter dag i två år bombas alla våra blekingska hem. Stora familjer dör ut. Och i Småland firar muslimerna. De dansar medan våra barn svälter ihjäl. De riggar kikare så att de kan se hur bomberna faller över oss.
Och världen är i princip överens. Svenskarna måste nu bort. ”Vi kan inte ha sådana grannar”, säger muslimerna, och sluter avtal med Sudan om att skicka dit oss. Bill Effing Clinton berättar att han hade minsann fixat en kanonbra fred en gång i tiden och den ville inte svenskarna ha så där ser ju alla att de får skylla sig själva. Case closed.
Men då händer något. Världens unga generation, som aldrig lärt sig hata svenskar och som ännu inte hunnit avtrubba sin empati inser vad som håller på att hända.
Och de reser sig och ropar NEJ.
Det tog mig femtionio av mina snart sextio år att inse ovanstånde.
Men världens 20-åringar är bättre än jag. Bättre än vi.
Så jag skrev igår att sionisterna innan bildandet av Israel hela tiden hade för avsikt att etniskt rensa Palestina på dess urbefolkning. Några höll inte alls med, så därför tänker jag utveckla varför jag påstår detta.
Låt oss först bena i vad en sionist är. Jag undviker rent generellt att använda det ordet när jag pratar om tiden efter Israels bildande (undantaget ”kristen sionism/sionist”, som är en sorts religiös avart som bygger på att Gud vill ha judar i Israel för att Jesus ska komma tillbaka). Anledningen är att termen ”sionist” efter Israels grundande kan vara allt från den som vill att Israel ska fortsätta existera till den som vill att alla palestinier ska väck.
Så nu pratar vi om de människor, judar och andra, som fram till 1947 ville se skapandet av en judisk stat i Palestina. Ja, jag vet att det fanns sionister som nosade på andra platser, men dem skippar vi i denna diskussion. Från 1914, när UK förklarade krig mot Osmanska riket var målet för sionisterna att skapa det judiska landet i Palestina.
Det övergripande argumentet bland dem som tycker jag liksom förtalar sionisterna och utmålar dem som onda kolonisatörer är att det fanns sionister som inte alls ville se någon etnisk rensning av kristna och muslimska palestinier. De var helt nöjda med att leva sida vid sida med dem. Och då är mitt svar att då är man inte ”sionist”.
Jag brukar säga att man är vad man definierar sig som tills annat bevisats och omvänt. Om jag kallar mig ”kommunist” men inte vill att staten ska äga produktionsmedlen har jag feletiketterat mig. Den var inte sionist som inte strävade efter en judisk stat. Den jude som var nöjd med att leva i ett Palestina där muslimer var i majoritet var något annat. Och det fanns absolut en stor grupp sådana – särskilt bland dem som levat där länge. Jag har inga siffror, men jag har hört många ankedoter från deras barn och barnbarn om hur förtvivlade de var när Israel bildades. Om ni vill ha länkar, säg till.
Men den som var sionist och ville skapa en judisk stat i ett land där judar var väldigt långt från i majoritet kunde självklart inte göra det utan att ha en plan för den befintliga befolkningen.
Så det finns mängder av exempel på uttalanden från sionister som visar att planen hela tiden var etnisk rensning. Och min poäng här är att just det faktum att det var känt sedan åtminstone Balfour-deklarationen 1917, egentligen sedan flera år tidigare, att det var deras mål är en fullgod förklaring till de pogromer som följde, utan att man behöver peka på antisemitism.
Varför spelar det roll?
Det är en hönan och äggetfråga.
De som menar att palestinier är terrorister och att det är helt omöjligt att låta dem bo kvar i sitt hemland grundar detta påstående på de pogromer som skedde före Israels bildande. Särskilt då massakern i Hebron, men även andra. Som jag skrev häromdan finns en lång lista som Palestinahatare gärna klistrar in för att förklara att det inte fanns någon annan väg framåt än att mörda och fördriva palestinierna från deras hem. De var helt enkelt judehatare hela bunten.
Och ja. Det var väldigt länge vad jag också tänkte, får jag erkänna. I den mån jag tänkte alls.
Men vi behöver sätta oss in i palestiniernas situation under de där åren från första världskriget till 1947. De intellektuella visste att sionisternas mål var deras utrotande. Den fråga jag ställer mig är inte varför det var så många upplopp, utan snarare varför det inte var fler. Deras frihetskamp under ockupationen motarbetades av sionisterna, som ju kände sig lovade Palestina av britterna.
Med detta i åminne är det viktigt att minnas att väldigt många palestinier kände stor empati med de flyende judarna och välkomnade dem in i sina hem. Även andra flyende folk, som t ex armenier, vittnar om den stora generositeten hos det palestinska folket. Jag tror att särskilt de i byarna utanför städerna helt enkelt inte kände till sionisternas planer för deras hem. De odlade sin lott och tog hand om sin familj i godan ro tills en dag det stod beväpnade blivande israeler och gav dem två timmar att lämna sina hem sedan generationer. Ibland. Ibland radade de upp dem och sköt dem. I ett känt fall förgiftade de en hel by. Det vet vi, för en brittisk läkare råkade finnas kvar. Hur många fler har vi ingen aning om.
Och självklart var som jag redan påpekat inte alla judiska flyktingar, och i synnerhet inte den judiska urbefolkningen, ute efter att fördriva palestinier heller.
Och notera nu att jag självklart inte försvarar mord på civila, åt båda hållen. Det som hände i Hebron var extra tragiskt, för Hebrons judiska befolkning var gammal och förmodligen inte särskilt sionistiskt lagd, även om massakern vad jag läst började med en sionistisk demonstration där.
Vad jag däremot säger är att förklaringen till pogromerna ligger i insikten i att sionisterna ville ta deras hemland ifrån dem och inte i att muslimska och kristna palestinier rent generellt var obotliga judehatare och blodtörstiga terrorister. Minns att även palestinier dödades av sionister. Och mitt i soppan fanns britterna och bar sig rätt klantigt åt.
Och det spelar som sagt roll, eftersom Netanyahu et al hela tiden pekar på Hebron som någon sorts startskott för insikten i att den fina kumbaya-plan sionisterna hade från början inte funkade, ty palestinier är infödda terrorister.
Så nu till de utlovade uttalandena. Ni som hävdar att det fanns sionister (enligt min defnition, dvs judar som under tiden 1914-1947 ville skapa en judisk stat i Palestina) som tänkte skapa denna stat genom att inte på ett eller annat sätt fördriva palestinier får gärna kontra med egna citat.
One of the most enduring and deceptive slogans of Zionism was coined by Israel Zangwill almost 100 years ago: Palestine was a “land without people for a people without land.” After paying a visit to Palestine in 1891, the Hebrew essayist Achad Ha-Am commented: ” Abroad we are accustomed to believe that Israel is almost empty; nothing is grown here and that whoever wishes to buy land could come here and buy what his heart desires. In reality, the situation is not like this. Throughout the country it is difficult to find cultivable land which is not already cultivated.”
The removal of Arabs bodily from Palestine is part of the Zionist plan to “spirit the penniless population across the frontier by denying it employment…Both the process of expropriation and the removal of the poor must be carried away discreetly and circumspectly.” Theodore Herzl, founder of the World Zionist Organization Complete Diaries, June 12, 1895 entry.
In 1899, Davis Triestsch wrote to Herzl: ” I would suggest to you to come round in time to the “Greater Palestine” program before it is too late… the Basle program must contain the words “Great Palestine” or “Palestine and its neighbouring lands” otherwise it’s nonsense. You do not get ten million Jews into a land of 25,000 Km2″.
Vladimir Jabotinsky: “Has any People ever been seen to give up their territory of their own free will? In the same way, the Arabs of Palestine will not renounce their sovereignty without violence.” Quoted by Maxime Rodinson in Peuple Juif ou Problem Juif. (Jewish People or Jewish Problem).
David Ben Gurion (the first Israeli Prime Minister): ” If I were an Arab leader, I would never sign an agreement with Israel. It is normal; we have taken their country. It is true God promised it to us, but how could that interest them? Our God is not theirs. There has been Anti-Semitism, the Nazis, Hitler, Auschwitz, but was that their fault? They see but one thing: we have come and we have stolen their country. Why would they accept that?” Quoted by Nahum Goldmann in Le Paraddoxe Juif (The Jewish Paradox), pp. 121-122.
Ben Gurion also warned in 1948 “We must do everything to insure they (the Palestinians) never do return.” Assuring his fellow Zionists that Palestinians will never come back to their homes, “The old will die and the young will forget.”
Also Ben Gurion stated ” The present map of Palestine was drawn by the British mandate. The Jewish people have another map which our youth and adults should strive to fulfill — From the Nile to the Euphrates.”
“A voluntary reconciliation with the Arabs is out of the question either now or in the future. If you wish to colonize a land in which people are already living, you must provide a garrison for the land, or find some rich man or benefactor who will provide a garrison on your behalf. Or else-or else, give up your colonization, for without an armed force which will render physically impossible any attempt to destroy or prevent this colonization, colonization is impossible, not difficult, not dangerous, but IMPOSSIBLE!… Zionism is a colonization adventure and therefore it stands or falls by the question of armed force. It is important… to speak Hebrew, but, unfortunately, it is even more important to be able to shoot – or else I am through with playing at colonizing.”Vladimir Jabotinsky, founder of Revisionist Zionism (precursor of Likud), The Iron Wall, 1923.
DNA-analyser visar att palestinier är ättlingar till de bibliska judarna och att europeiska judar (iaf den som skrev posten) genetiskt är i huvudsak europeer. Mmm.
Who knew?
Som jag skrivit många gånger, senast i helgen, borde det egentligen vara strunt samma vem ens förfäder var.
Men om man nu vill driva tesen att den vars förfäder bodde i ett land för tvåtusen år sedan har rätt att sparka ut alla som lever i landet nu sedan generationer – i sig en rätt äckligt rasistisk tes – då är det palestinierna som till övervägande delen har rätt att sparka ut de judiska israelerna. Inte tvärtom.
Det finns inte ett enda argument, inte ens ett så dåligt som att förfäderna är avgörande för ens medborgarskap, som ursäktar Israels politik, där varje jude världen över oavsett om den någonsin satt sin fot i regionen har rätt att åka till ett valfritt palestinskt hem på Västbanken och slänga ut de som äger huset.
Israel är en raktigenom extremt rasistisk konstruktion.
Och det finns ingen väg framåt för vare sig Israel eller Palestina förrän världen inser det.
Jag har som ni kanske vet varit så knäckt sedan jag började inse vilken lögn jag levat i när det gäller Palestina. Jag visste om bosättningarna, sure, men jag rationaliserade bort dem. Jag trodde att även om Israel hade sina fel var det i stort sett ett land som övriga västländer, och jag trodde i min enfald att de inte egentligen ville ockupera Västbanken utan bara gjorde det för att kunna hindra terrordåd.
Länge var det Israels bästa bortförklaring. ”Vi vill inte egentligen, vi måste, så fort det går kommer vi att lämna området.” Idag säger de rakt ut ”there will never be a Palestinian state” och i högt tempo trasar de sönder alla möjligheter för Palestina att bli fritt genom mord, fördrivning, fler illegala bosättningar, och de gör det hånskrattande. För hur vidrigt detta land än beter sig går det alltid att anklaga alla inklusive Ms Rachel som bryr sig om det palestinska folket för att vara antisemiter. Och en stor grupp i Väst håller med. Senast imorse såg jag någon hävda att konflikten beror på att palestinierna är islamister. Mmm.
Men nu när jag insett vad Israel gjort mot det palestinska folket sedan 1947 finns liksom ingen väg tillbaka. Nu när jag insett att alla som hela tiden sagt att Israel inte alls bara försvarar sig utan faktiskt har som mål att etniskt rensa hela området på palestinier hade rätt är det en tröst att läsa judar som Phil Rockstroh, och många andra, som ser vad jag ser.
Och inse att jag fortfarande kan beundra och älska det judiska folket samtidigt som jag med emfas kräver sanktioner av Israel till den dag IDF och bosättarna helt lämnat Palestina och det palestinska folket har samma rättigheter som samtliga andra folk.
FNs deklaration av mänskliga rättigheter klubbades 1948, mitt under Nakba, den fruktansvärda etniska rensningen av hundratusentals oskyldiga palestinier. Nedan de första tio artiklarna. Israel som illegal ockupationsmakt bryter mot varenda en utom fyran.
Article I All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.
Article 2 Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status. Furthermore, no distinction shall be made on the basis of the political, jurisdictional or international status of the country or territory to which a person belongs, whether it be independent, trust, non-self-governing or under any other limitation of sovereignty.
Article 3 Everyone has the right to life, liberty and the security of person.
Article 4 No one shall be held in slavery or servitude; slavery and the slave trade shall be prohibited in all their forms.
Article 5 No one shall be subjected to torture or to cruel, inhuman or degrading treatment or punishment.
Article 6 Everyone has the right to recognition everywhere as a person before the law.
Article 7 All are equal before the law and are entitled without any discrimination to equal protection of the law. All are entitled to equal protection against any discrimination in violation of this Declaration and against any incitement to such discrimination.
Article 8 Everyone has the right to an effective remedy by the competent national tribunals for acts violating the fundamental rights granted him by the constitution or by law.
Article 9 No one shall be subjected to arbitrary arrest, detention or exile.
Article 10 Everyone is entitled in full equality to a fair and public hearing by an independent and impartial tribunal, in the determination of his rights and obligations and of any criminal charge against him
EDIT: Någon har påpekat att kartan kan ses som en vilja att utplåna Israel. Jag såg den inte så, utan mer hur palestinierna minns sitt land innan den etniska rensningen 1948, när så många av dem miste sina liv och hem. De flesta palestinier vet att de aldrig kommer att få tillbaka de egendomar som stals från deras familjer. Men det betyder inte att de inte har rätt att längta tillbaka.
1948 var inte länge sedan. Jag växte upp med min mormors minnen från 10-talet och framåt, och det har förstås även min generation palestinier gjort. Om något hade hänt i Sverige efter andra världskriget och mer än halva Sverige hade överlämnats till ett folk vars mål var att fördriva så många som möjligt av oss svenskar från vårt hemland hade vi förstås också haft rätt till våra minnen från tiden när vi var ett land.
Och ja, på sätt och vis är det sant. Om någon säger ”Hitler låg bakom 9-11” och jag säger att det inte stämmer försvarar jag ju Hitler.
Anledningen till att det är så viktigt för mig att sätta saker på sin plats vad gäller Hamas är att ”Hamas” och ”terrorism” är ord som används för att dehumanisera palestinier.
7 oktober var en fruktansvärd dag, men mycket av det som sägs om den dagen var bisarra lögner, avsiktligt framförda av dem vars uppgift var att berätta. Dessa lögner syftar till att få ”Hamas” att framstå som omänskliga bestar och sedan klistrar man ”Hamas” på hela Gaza genom att säga ”hamasstyrda hälsomyndigheten” och vips är alla läkare och sköterskor också bestar. ”Hamas attackerade israeliska styrkor” låter helt annorlunda än ”palestinier attackerade den illegala ockupationsmakt som förstört hela deras tillvaro i decennier”.
Vi gör inte så med andra länder. Vi kallar dem inte för deras regeringsparti. Vi håller inte heller exvis ryska medborgare ansvariga för Putins dåd.
Dels behöver vi börja säga Palestina, Gaza eller Västbanken om länderna och folket, och sluta säga ”Hamas” om vi inte syftar på partiet och dess ledning. Man behöver inte säga ”Hamas’ hälsomyndighet”, utan det går utmärkt att säga ”Gazas”.
Dels behöver vi lägga korten rätt när det gäller vad Hamas är skyldiga till. Varken försköna eller fula ner.
Jag har ofta sagt att jag tycker Hamas har mycket gemensamt med Putin. De blev en gång demokratiskt valda, men har sedan klamrat sig fast. De är korrupta. De förföljer sina motståndare. Mördar, fängslar. Det finns ingen yttrandefrihet, och deras respektive ledare är besatta av att ta tillbaka land de anser tillhör dem. Och de har begått fruktansvärda dåd mot civila i det respektive land de vill ta tillbaka.
Men Hamas är inte ”värre än ISIS”. ISIS var en religiös, sadistisk kult.
Och nu kommer den del som många anser vara ”försvar”.
Hamas drivkraft är inte alls religiös. Ja, de vill ha ett religiöst styre av sitt land, men det gäller ju även Israel och många Trumpsupportrar, för att ta några exempel. De har aldrig trakasserat sin kristna befolkning, som ISIS gjorde.
Hamas’ drivkraft har alltid varit dels att stoppa blockaden och dels att återta det land mer än hälften av deras äldre generationer ägde och brukade tills de blev brutalt fördrivna 1948. Däri ligger skillnaden mellan dem och Putin. Inga ryssar fördrevs från Ukraina, mig veterligt. Han vill inte ta tillbaka Ukraina för att kunna låta folk återvandra till sina hem, utan för att härska över landet.
Så jag har inga problem att förstå och sympatisera med de palestinier som anser att Israel ska upphöra att existera. Det är ord jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Jag håller inte med, men om en massa vikingaättlingar hade kommit till Sverige, som är mitt hemland sedan årtusenden, och fördrivit mina mor- och farföräldrar till ett koncentrationsläger i Blekinge hade jag också tyckt att det landet inte borde finnas. Att kräva att palestinier ska erkänna ”Israels rätt att existera” är magstarkt. Särskilt som mycket få israeler anser att Palestina har rätt att existera.
Nu finns Israel. Och vägen framåt är att hjälpa palestinierna till ett liv i frihet utan ockupation, inte genom att ta bort Israel, utan genom att hålla Israel ansvariga för deras brott sedan 70 år, och återupprätta palestiniernas rätt till sin historia och sitt land. Helst hade jag sett en enstatslösning, där både palestinier och israeler lever tillsammans, men den drömmen lär inte bli verklighet på ett bra tag.
Och när folk i indignation utbrister ”Hamas anser inte att Israel ska existera” och sedan insinuerar att det beror på att de hatar judar är det bara trams. Judehat, för ja, det finns, är en konsekvens, inte en rot.
Hamas ändrade faktiskt sina styrdokument 2017 till att ha en tvåstatslösning som mål istället för ett utplånat Israel. Det är betydligt bättre än man kan säga om Netanyahus anhang.
Gazaborna under Hamas’ ledning har faktiskt försökt fredliga sätt att återfå sin frihet. De har demonstrerat, med plakat. Och israeliska snipers mördade dem från muren. Särskilt barn. Så hatet mot Israel är fullt förståeligt.
Många judar har varit i Gaza. Inte israeler dock, för det förbjuder Israel. De vittnar om enorm omtanke och ett varmt välkomnande.
Men åter till Hamas.
Jag fick frågan häromdagen vad jag tror hände sjunde oktober. Och detta är min teori och inget annat.
Jag tror INTE ledningens order var att mörda så många civila som möjligt. Istället var den ena ordern att ta gisslan som kunde bytas mot fångar – Sinwar hade suttit länge i israeliskt fängelse och hade lovat att göra allt han kunde för att släppa ut så många av sina gamla medfångar som möjligt. Den andra var att attackera baserna, för att lyfta moralen hos det palestinska folket. Visa att de fortfarande kämpade. Däremot tror jag inte de sagt till dem att INTE döda civila heller.
Det var nog snarare en konsekvens dels av den förvirring som uppstod när det gick så oväntat bra för dem och dels av att många civila Gazabor tog sig ut genom hålen i muren och gick bärsärk. De drevs nog av en kombination av hat mot israeler och av rädsla, är min teori.
Igen. Jag kan ha fel. Hamas har själva sagt att de beklagar de döda civila, dock.
Inte heller tror jag på någon order om tortyr eller våldtäkter. Dels är Hamas’ ledning pragmatiska, och sådant tjänade inget syfte, dels hade de inte tid. De trodde åttio procent skulle dö och att IDF skulle komma pronto. Det blev tjugo, och IDF masade sig i många timmar.
Förekom tortyr? Det beror på vad man lägger i ordet. De var brutala, hänsynslösa och hårdhänta, men alla historier om hur de utstuderat karvade ut ögon och skar av fingrar har visat sig falska.
Förekom våldtäkter? Det är möjligt, men de är obevisade. Jag vet att många reagerar när jag säger så, men det kommer en artikel från mig på det ämnet snart.
Hamas mördade 1200 israeler sjunde oktober!
Låt oss bena i siffrorna.
Först har vi soldaterna. De var 379. Och det är naturligtvis tragiskt när människor, i huvudsak unga, dör. Men ska vi räkna deras död som terrordåd är även varenda död palestinsk krigare ett terrordåd. Så fungerar inte internationell rätt.
Du kan tycka att det inte var krig den dagen. Pja. Dels säger många att ”Hamas startade kriget 7 oktober”, så då var det ju det. Och dels har ett ockuperat folk rätt att döda soldater från sin ockupationsmakt. Faktiskt.
Vad jag är ute efter är dubbelmoralen i meningarna ”Hamas dödade 1200 israeler i det värsta terrordådet yadayada” och sedan kalla dödandet av palestinier för ”Israel har rätt att försvara sig”.
Sedan har vi de civila.
736 israeler och 79 utländska gästarbetare dog. Naturligtvis var gästarbetarnas död lika fruktansvärd som israelernas, men varför kallas de ”israeler”? Nåja.
Av de 736 döda israelerna dödades en del av IDF. Detta är helt bevisat, men ändå blir många superarga när man säger det.
Dels genom det så kallade hannibaldirektivet där IDF dödade dem som tagits som gisslan, och dels genom väldigt klantig moteld.
Så där har vi det.
Försvaret av Hamas.
Allt dödande av civila är oacceptabelt. Men låt oss använda korrekta siffror.
Jag vill två ting.
Dels att vi slutar säga ”Hamas” när vi menar Gaza, Palestina eller det palestinska folket. Det är dehumaniserande. Dels att vi hjälps åt att korrigera inkorrekta beskrivningar av vad de är skyldiga till. Det räcker gott med vad de faktiskt är ansvariga för.
Sveriges muslimhatare älskar att använda muslimers behandling av judar som slagträ. Två påståenden återkommer hela tiden:
1. Muslimer vill egentligen döda alla kristna och judar. Många menar att det står i koranen att de ska göra det.
2. Muslimerna har på grund av antisemitism fördrivit nästan alla judar från arabländerna.
Avi Shlaim kallar sig själv ”Arab Jew”. Han föddes i Bagdad 1945, och 1950 tvingades han och hans föräldrar flytta till Israel. Han är idag professor i historia och lever i UK.
Judar fanns i Irak i 2½ tusen år. När han föddes var nästan halva Bagdads befolkning judisk. De var en tid så många som en miljon. Idag är de enligt Wikipedia fyra. Alltså fyra personer. Hur gick det till?
Det jag nu återger är Shlaims ord, inte mina åsikter:
I arabvärlden fanns ingen antisemitism. Det är ett medeltida, kristet, europeiskt påfund, som hänger ihop med att kyrkan ansåg att judarna mördat Jesus. Men efter första världskriget, när The Zionist Movement började ta form (1917) och Hitler publicerade Mein Kampf, letade sig antisemitisk litteratur och därmed tankar till Mellanöstern. ”Den fanns inte där. Den var tvungen översättas till arabiska.”
Shlaims föräldrar levde gott. De hade många muslimska och kristna vänner, och var helt integrerade. De var rika med många tjänare. Kung Faisal I var mån om att judar skulle leva väl i landet, och hade tidigare besökt hans mors franska flickskola med landets främsta rabbin.
Men under trettiotalet eskalerade den importerade antisemitismen och nationalismen, och så kom nakba och 1948, när arabländerna förklarade krig mot Israel, och Irak led ett pinsamt nederlag. Och nu blev tongångarna att eftersom judarna slänger ut palestinierna ska vi slänga ut er. Efter 2½ tusen år av fredligt samexisterande.
Det var efter detta som hans föräldrar inte längre kände sig trygga. De bestämde sig för att, via Operation Ezra and Nehemiah som flög judar från Irak till Israel, lämna landet. De fick ha med sig en resväska och en mycket liten summa kontanter. Hans farmor och mormor följde med.
Var de tvingade? Nej. Det var ett ”erbjudande” från både Israel och Irak. De blev av med sitt irakiska medborgarskap, fick ett tillfälligt visum för att kunna lämna landet och fick sedan israeliskt medborgarskap när de kom till Israel.
De ville absolut inte. Men fem bomber sprängdes i judiska egendomar. Detta, tillsammans med att de styrande hotade med åtgärder, fick 125 000 judar att flytta till Israel, och bara tiotusen blev kvar.
Det fanns ett obekräftat rykte att Mossad låg bakom bomberna. Oavsett om det var sant eller ej trodde de irakiska judarna överlag på det, och det ökade förstås deras avsmak för sitt nya hemland.
Shlaim anser sig idag ha belägg för att det faktiskt var sant. Mossad sprängde husen för att skynda på judarnas exodus. De såg visserligen ner på dem, men behövde bli fler.
När de anlände till Israel blev de besprutade med DDT, och placerade i läger under mycket torftiga förhållanden. De serverades mat som för dem var konstig. De europeiska judarna behandlade dem föraktfullt. Hans far, som var 25 år äldre än hans mor, pratade bara arabiska, och fick aldrig något jobb. Äktenskapet sprack till slut.
Hans mor, farmor och mormor slutade aldrig längta tillbaka till Bagdad, som de kallade ”paradiset”. Får mig att tänka på Kristina från Duvemåla.
Och trots att han bara var fem när han övergick från att vara irakier till att vara israel anser han sig fortfarande vara irakier i hjärtat. Hans memoar heter ”Three worlds”. Irak, Israel, Storbritannien.
Han menar att skolan han gick i när han växte upp indoktrinerade honom med fördelarna med ”the Zionist movement”, och att holocaust använts som ursäkt för allt Israel gjort mot palestinierna.
Han är lika stolt över sitt arabiska ursprung som sitt judiska. De fyra kärnvärderingarna (core values) inom judendomen är altruism, sanning, rättvisa och fred, och han menar att Israel nu bryter mot alla dessa genom sitt svar på 7 oktober.
”As a Jew, I feel deeply ashamed and angry about what Israel is doing.”
”They speak in the name of Jews. But they have nothing in common with me.”
Jag visste sedan tidigare att judar i dagens Spanien behandlades bättre under morerna än under kristna kungar (de fördrevs till slut från landet), men jag kände inte till att det gällde generellt i arabvärlden.
Min slutsats: Medan den kristna antisemitismen är nedärvd är den muslimska nästan helt kopplad till Israels agerande. Troper som ”styr världen”, gnidenhet, äter barn med mera finns bara hos oss. Vi har ägnat tusen år åt att bygga dessa myter. De genomsyrar vår litteratur. Vår antisemitism är så mycket vidrigare, eftersom den är dehumaniserande och kopplad till en bild av ”juden” som en ond och farlig person.
Muslimsk antisemitism är inte ens hundra år gammal, och kan överbryggas genom att förklara att judar som individer inte är ansvariga för vad Israel gör och gjort. De judar som engagerat sig för Palestina har aldrig upplevt något obehag, vad jag hittat. Araber och judar är kusiner genom Abraham. Alla är egentligen semiter. Hatet sitter inte ihop med något annat än sakfrågan. Det är inte alls personligt.
Kom ihåg det nästa gång någon påstår att Islam oundvikligen innebär judehat.
Det är inte deras utan vår religion som historiskt fört med sig judehat.
Trotz allt 