Etikettarkiv: #Valet2026

Mer höger av att inte rösta höger

Publicerat den av

Någon ställde den här frågan på Twitter, och jag kände att den var ärligt menad, så jag svarade att jag under inga omständigheter kan tänka mig att rösta fram en regering med sverigedemokrater i.

Och då kom förstås frågan vilken skillnaden är mot nu, och svaret är att i en regering leder de departement och representerar mitt land. Riksdagsledamöter däremot representerar bara sitt parti. Vi skulle hamna i samma situation som alla de som låtsas att Smotrich och Gallant inte representerar Israel, när Björn Söder står där och svamlar om att man inte kan vara både svensk och jude.

Och då blir förstås svaret att en röst på t ex C innebär en röst på en regering med V i. Rent strategiskt är det ju faktiskt tvärtom, slog det mig när jag svarade. Med tanke på att gapen mellan blocken är enormt och – det kan ändra sig, men jag tror inte det – det därmed är helt kört för en högerregering är det ju strategiskt smartare för den som vill ha låt oss kalla det ”sossedriven högerpolitik” att se till att S inte blir beroende av V för regeringsbildningen och för att driva igenom sin politik.

Häromdan var det någon som skrev att det bästa sättet för M att vinna valet var att lova att inte hjälpa S om de vinner. Jag förstår tanken. Men det är också ett väldigt barnsligt uttalande – för skulle M säga något sådant visar de ju att de absolut inte vill Sverige väl.

Som jag sagt tidigare är det väldigt konstigt att för första gången i livet inte heja på Moderaterna. Min förhoppning är att budskapet från väljarna blir så tydligt att de aldrig mer i närtid försöker sig på en regeringsbildning med SD. Inte så länge de som gick med på nittiotalet sitter i ledningen och så länge de spyr ur sig muslimhat var och varannan dag. Partier har rätt att mogna och ändra sig, men jag tror inte det lär ske med SD under min livstid.

Följ diskussionen på Facebook:

Om vänstern vinner

Publicerat den av

Många till höger målar upp skräckinjagande scenarier för hur en vänsterregering, vilket det med all sannolikhet lär bli efter valet, kommer att totalt förstöra Sverige. Och även om jag som sagt uppenbarligen föredrar traditionell borgerlig politik är det förstås våldsamt överdrivet. Vi har haft högre skatter och mer bidrag förr och överlevt.

Men en sak som sticker ut är hur envist man hävdar att asylinvandringen kommer att öka. Och eftersom jag skrev massor om asylinvandring under IS-tiden (pun intended) när vi faktiskt hade en asylinvandring som till viss del förlamade Sverige brukar jag då fråga – utan att få svar – hur i hela friden de tänker sig att det ska ske.

Visst kan man tänka sig att en vänsterregering ökar antalet kvotflyktingar, dvs de personer som valts ut av FN och Sverige och som kommer under ordnade former. Men vad gäller övrig asylinvandring finns ju ingen rimlig anledning att anta att den kommer att förändras åt något håll.

Anledningarna till att den var så hög runt 2015 var tre:

– Ett krig i vårt närområde som orsakade enorma mängder flyktingar.

– Sverige var kända för att ta väl hand om flyktingar, och dessutom hade vi många invandrare från de länder varifrån människor asylinvandrade – det blev en Minnesota-effekt. Du flyr dit där du har familj och vänner.

– EUs asylinvandringssystem havererade, eftersom länder söder om oss inte plockade in dem och registrerade dem som de borde ha gjort, utan lät dem vandra vidare till Sverige, och Dublinförordningen, som säger att man ska söka asyl i första land havererade därför.

Vad många tror, men som inte alls stämmer, är att vi fick så stor andel av flyktingarna för att vi hade generösare regler än övriga. I stort följde vi flyktingkonventioner och de EU-regler vi skrivit under och som byggde på den, och de övriga skyddsbehövande vi beviljade asyl utöver den var marginella i antal.

En ytterligare vanlig missuppfattning är att det är våra högerregeringar som ”stamat åt asylinvandringen”. Nope. Arbetskraftsinvandringen, ja. Den har man kvävt. Men asylinvandringen har minskat på grund av att EU skapat ett rättvisare system för fördelning av flyktingar.

Så som sagt: Jag har frågat många som drar ”ökad asylinvandringskortet” hur de tänker sig att en S-regering ska åstadkomma detta och aldrig fått något svar.

Någon som har lust att försvara den punkten?

Följ diskussionen på Facebook:

Vildarna och demokratins pris

Publicerat den av

Ett argument som ofta återkommit i diskussionerna runt SDs avtalsbrott är att man måste ha rätt att räkna bort vildar. Nu är det som jag redan skrivit ett absurt försvar av SDs agerande – problemet var inte att de kringgick vildarna, utan att de ljög när de lovade kvitta ut två personer i syfte att skapa en riksdagsmajoritet som inte fanns. Men det har vi redan diskuterat klart.

Om vi skulle enas om att vildar är ett problem, och ingen vet det bättre än vänstersidan, med Kakabaveh i gott minne, är då frågan vilken lösningen skulle vara.

Kuriosa: Jag har läst på lite i Wikipedia om vildars historia, och som jag skrev häromdan är faktiskt begreppet från 1895, när Folkpartiet bildades och man behövde en term för politiker som saknade partitillhörighet, och det var faktiskt länge en formell term. Man kunde kalla sig exvis ”socialistisk vilde” eller ”högervilde”. Jag har inte hittat att ordet används i något annat språk. Det är vår alldeles egna grej. Detta har inget med min poäng att göra. Jag delar med mig för jag tyckte det var intressant.

Problemet med dagens vildar, som ju alltid är avhoppare från partier, är ju att de med viss rätt kan påstås inte spegla folkviljan. Det gäller ju för övrigt även partibytare, men eftersom de mig veterligt alltid bytt inom samma block (rätta mig om jag har fel) spelar det mindre roll.

Argumentet håller delvis. Väljare har små möjligheter att styra över partilistorna och det är rimligt att anta att SDs väljare överlag inte ville ha de övergångsregler som det röstades om. Men å andra sidan har de hamnat på listorna för att partiet i just deras valkrets anser att de är rätt personer. Så deras avvikande åsikter kan mycket väl vara representativa för just deras väljare.

Båda sidorna har validitet.

Vi har ju ett statsskick där partier väljs, men mandaten tillhör individer. Och frågan är vilket alternativet skulle vara.

För som jag skrev igår: Om partier ges rätt att byta ut obekväma ledamöter skapar det en helt annan sorts demokratifara.

1994 röstade två moderater emot partilinjen när det gällde lagen om registrerat partnerskap – Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson.

Hade M haft möjlighet att kicka ut dem och sätta dit andra, mer bekväma, personer hade de kanske inte röstat så. Eller också hade de åkt ut.

Och att säga att man måste lämna Riksdagen om man lämnar partiet är inte heller en lösning. Det är ju bara att vägra lämna på papperet, men sedan ändå agera som en vilde.

Så om vi anser att de personliga mandaten är ett problem – hur ska då Regeringsformen ändras? Jag har grubblat över detta, och jag kan inte se annat än att det system vi har, med dess brister, ändå är det mest demokratiska.

Men jag är öppen för alternativ. Berätta gärna hur ni skulle vilja ändra vårt statsskick.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

Har någon sverigedemokrat satt ner foten?

Publicerat den av

Finns det någon aktiv sverigedemokrat som tydligt sagt: ”avtal ska hållas, och vi skulle inte ha ljugit för oppositionen om att vi tänkte kvitta ut två ledamöter, för kvittningssystemet är ett avtal baserat på ömsesidigt förtroende och vi skulle inte ha accepterat att de gjorde likadant”?

Jag har inte varit väldigt aktiv idag, men jag har inte sett en enda kotte. Alla som svarat på mina inlägg här och på Twitter är superstolta. Om ni har något exempel, länka gärna.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

Politiska vildar är ingen bugg

Publicerat den av

I de senaste dagarnas diskussion om kvittningssystemet finns det en åsikt som ideligen ploppar upp och som är värd att vrida och vända på en smula.

Jag har redan flera gånger konstaterat att det övergripande felet här är att SD som första parti någonsin ingick ett avtal, nämligen ”vi undantar två ledamöter om ni också gör det” väl medvetna om att de avsåg att inte göra vad de lovade.

Många menar att SD hade rätt att göra så eftersom de har två vildar, och därför hade rätt att kompensera för det. Tankefiguren är att vildarna är en sorts bugg i systemet. Ett fel som uppstår på grund av att vi har ett icke-fungerande statsskick.

Men så är det inte. Politiska vildar har funnits sedan artonhundratalet, och då kunde man till och med väljas som vilde, dvs utan parti. Efter att fyraprocentsspärren uppkom 1970 är förstås politiska vildar alltid avhoppare.

Men det finns ett syfte med att vi väljer personer och inte partier, och att de röstar individuellt och efter sitt samvete. Partier kan inte göra sig av med besvärliga förtroendevalda genom att sparka ut dem, och förtroendevalda kan därför både lämna partiet eller stanna kvar men rösta emot partilinjen om de tycker att partiet drar iväg åt fel håll.

Hur skulle det vara annars?

Anta ett parti där 51 procent vill införa dödsstraff, medan 49 procent inte vill det. Direkt efter val kunde de 51 kicka ut alla dödsstraffsmotståndarna och peta in andra människor där, som var betydligt mer hardcore. Och sedan upprepar sig samma sak runt en annan fråga, och i slutet av mandatperioden finns inga av de ursprungliga folkvalda kvar. Vårt statsskick är en garant för att väljarna får vad de röstar på.

Jag har full förståelse för att partier blir frustrerade. Minns hur förbannade vänstersidan var på Amineh Kakabaveh, när hon på grund av sin vågmästarroll blev som ett eget, kraftfullt parti som deltog i förhandlingar som sig själv. Ändå kom det dem inte för att en enda gång säga ”nej, nu skiter vi i det här och blåser högersidan genom att låta en utkvittad person rösta!”.

Sverigedemokraterna har, som alla andra unga partier, ”drabbats” extra hårt av avhopp, och vill de lösa det problem som uppstår i och med det behöver de förstås göra det hårda jobbet. Argumentera för en ändring av regeringsformen, utreda, lägga fram en proposition eller motion, få igenom den, och lägga fram den igen efter nästa val.

Det gjorde de inte. De konstaterade att de inte gillar Sveriges statsskick, och begick istället avtalsbrott. Den värsta sorten – den där du vet att du avser blåsa din motpart redan vid ingången.

Och därmed bevisade de vilka de är.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

SDs röstkupp visar deras omognad

Publicerat den av

SDs röstkupp är bara trist att se. Jag minns hur upprörda de länge var för att de inte fick vara med i kvittningssystemet, utan tvingades släpa sig till Riksdagen med flunsan.

Och nu har de visat att de är alldeles för omogna och respektlösa för det förtroende de givits.

Jag förstår frustrationen över vildar som ”röstar fel”. Men deras rätt att göra så är grundlagsskyddad. Vill man ändra vårt statsskick får man gå den långa vägen och inte fuska.

När ändamål får helga medel ramlar samhällssystemet ihop. När ledare bryter regler, som när USA och Israel bombar Iran, blir det svårare att motivera avståndstagande från exvis Rysslands invasion av Ukraina.

Detta sagt finns det förstås situationer där en sakfråga är så viktig att regelbrott är motiverade, men då ska det imo handla om en typ nödvärnssituation, som grundläggande mänskliga rättigheter som står på spel. Ungefär som när du kör för fort för att rädda någon som håller på att dö.

Själv är jag för det nya regelverket för medborgarskap, och jag har inte satt mig in i frågan, men det känns också rimligt med övergångsregler, vilket var vad omröstningen handlade om. Så jag hade förmodligen röstat som vildarna och ”vänstersidan”. Men jag hade kunnat leva med båda utfallen.

Att denna lilla fråga skulle vara skäl nog att straffa ut sig från kvittningssystemet är helt bisarrt och visar inte bara på SDs omognad utan också vad de verkligen prioriterar.

Jag hoppas regeringen gör det rätta och löser det här med en ny proposition.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

Indragna gängbidrag

Publicerat den av

Så regeringen vill utreda om gängkriminella ska kunna få indragna bidrag. Och jag förstår verkligen inte hur man tänker här.

De bidrag som nämns är barnbidrag, studiebidrag och bostadsbidrag.

Så om du är gängkriminell och dömd för det sitter du antingen i fängelse eller har sonat ditt brott, uppenbarligen. Och då är alltså tanken att den förälder som inte är brottslig och har hand om barnen bara ska få sin halva av barnbidraget? Jag kan tänka mig att man ger den föräldern rätt att få hela barnbidraget, sure. Men det är inte vad de säger.

Vidare: inte rätt till studiebidrag? Ok, om du sitter i fängelse och är försörjd – jag vet inte hur det funkar idag – men då ska det ju gälla alla som studerar från finkan, och inte bara de som begått särskilt grova brott.

Än dummare är att dra in studiebidrag för den som sonat sitt brott. Det du vill är ju att ge den en väg till laglig försörjning.

”Nu knäcker vi gängen!”, säger de.

Ja men då så. Naturligtvis är det så att den som är på väg att skjuta någon tänker sig för en extra gång när den inser att den inte kommer att få studiebidrag framöver.

Det känns som om vad man vill åt är fusk. Men det åtgärdas ju via utredningar av det förmodade brottet. Och visst kan man flagga dem som dömts så att försäkringskassan kan titta extra noga på dem, men det är inte vad regeringen pratar om, utan en ”bidragsspärr” för den som begått ”grov våldtäkt”.

Jag har inga principiella problem med ”hårdare tag”, men det här känns bara kontraproduktivt när det gäller att få kriminella att bli laglydiga samhällsmedborgare, och elakt mot barnen och deras andra förälder.

Följ diskussionen på Facebook:

Valet 2030

Publicerat den av

Ibland när jag säger att jag alltid röstat på Moderaterna får jag höra att jag är en sån som inte tänker själv. Jag förstår att det kan låta så, men självklart har jag inför de flesta valen satt mig in i de frågor som spelar roll.

Sanningen är att mina värderingar är allmänborgerliga. Jag brukar säga att jag är för RUT, friskolor och monarkin. Att jag alltid valt M även om det funnits år då de andra tre partierna haft bra idéer är för att jag vill ha ett starkt statsbärande parti. Det är inte konstigare än så. För stora småpartier skapar viss ryckighet.

Och som jag ofta påpekar är vänster och höger riktningar och inte platser, och i Sverige med en av världens högsta skatter vill jag till höger och i USA utan allmänfinansierad(e) sjukvård och universitet hade jag absolut röstat vänsterut.

Därför har det blivit Moderaterna. Höger plus statsbärande.

Sverige är dock inte ett av världens lyckligaste och bästa länder enbart på grund av ett parti och trots övriga, utan vi är det på grund av dragkampen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i huvudsak och övriga i andra hand. Om ett av dessa partier genom att liera sig med ett av Europas extremhögerpartier gör sig ovalbart för en klar majoritet av svenska folket kommer den andra sidan att bli allt sämre med tiden. Det är mänskligt att bli lat. Det kan bli som på åttiotalet, minns Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar, där först Palme, sedan Carlsson ansåg sig kunna komma undan med löntagarfonder och allt möjligt annat impopulärt bara för att en så stor del av väljarbasen aldrig röstade annat än på dem.

Om L åker ur, vilket lär ske, skiljer idag mer än tio procentenheter mellan ”blocken”. Mig veterligt har ingen lyckats ta sig ur ett sådant underläge mindre än ett halvår före val. Moderaterna har nu kravlat under 17 procent, och i princip halverats sedan 2010.

Jag känner mig inte ”sviken” av M. Så ska man inte hålla på. Partier lovar vad som gäller inför kommande mandatperiod, och inför nästa val gäller nya löften. De har rätt att ändra sig.

Men jag undrar hur partiledningen tänker. Tror de verkligen att 51 procent av svenska folket vill se ett av Europas extremhögraste partier representera Sverige?

Ledningen i det partiet, och de som är de troligaste ministrarna, gick med när partiet ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. De är besatta av den helt påhittade ”islamiseringen”, vilket de för övrigt delar med många i KD, och de vill att fullt produktiva invandrare ska flytta härifrån genom att använda våra skattepengar som mutor.

Följ diskussionen på Facebook:

Att inte vara moderat

Publicerat den av

I hela mitt liv har jag läst opinionsundersökningar inför val och blivit glad när Moderaterna gått upp och tvärtom.

Det känns konstigt att för första gången i mitt liv inte vilja se en borgerlig seger. Om siffrorna i bilden stämmer har knappast en procentenhet SD-väljare gått till C, utan till M och en procentenhet M har gått till C, och hade jag svarat på Väljarbarometern hade jag funnits med i den gruppen.

”Jaha, men är du bekväm med en regering med V i då?”

Nej.

Man kan sammanfatta det så här: I nästan alla sakfrågor är jag solklart borgerlig.

Men mitt fosterland ska inte ha högerextrema statsråd, typ Björn Söder, som representerar Sverige och leder departement. Inte med hjälp av min röst. Det handlar mindre om att de var nazister på 1900-talet. De är det uppenbarligen inte idag. Man har rätt att utvecklas. Det handlar idag mer om deras rasistiska muslimhat. Förföljelsen av muslimer. Besattheten vid att håna dem och hitta på lagar som trakasserar dem. (Exemplet i länken är KD, men det är same same.)

Det handlar om hur de pratar om sina medmänniskor.

Deras unkna syn på en hel religiös folkgrupp, som de ju alltmer även delar med KD, ska inte genomsyra svensk politik, och de ska absolut inte föra Sveriges talan, och målet med mitt skrivande fram till valet kommer att vara på att säkerställa det.

Utöver detta vilar förstås Palestinafrågan tungt över detta val. Jag vill se tuffa sanktioner mot Israel, och det kommer aldrig att hända med SD och KD som glatt hejar på folkmordet, apartheiden på Västbanken, terrordåden i Palestina, Libanon och Iran och planerna på The Greater Israel genom utrotning av palestinier och numera även libaneser.

Så jag är motvilligt beredd att, förmodligen via C, rösta fram en rödgrön röra i förhoppningen att svensk partipolitik är sundare om fyra år. Vi har haft sosseledda regeringar större delen av mitt liv. Jag kan leva med det.

Men ändå.

Jag är inte bekväm med en regering med V i. Bara mindre obekväm.

”Bittersweet” är ett bra ord för hur jag känner inför dessa siffror.

Följ diskussionen på Facebook:

Aldrig och inte

Publicerat den av

Sedan häromdagen är jag inte längre moderat, utan ”före detta moderat” eller ”nästan livslång moderat”, vad ni nu vill kalla det. För jag tänker inte rösta för en regering där sverigedemokrater är ministrar som leder departement och representerar Sverige.

Detta är första valet i mitt liv där jag inte mer eller mindre aktivt verkar för en borgerlig valseger.

Jag nämner detta för att klargöra att jag har inga partitaktiska skäl att påpeka att Ulf Kristersson mig veterligt aldrig sa ”aldrig” när det gäller att regera med SD.

I Sverige, som ju är en parlamentarisk demokrati, till skillnad från exvis USA, som är en republik, väljer vi inte politiker utan partier, och det är en enorm skillnad.

I USA är varje politiker för evigt ansvariga för sina besked till sina väljare. I Sverige talar politiker för partiet. Visst kan de bli personliga, och säga att ”om detta händer” och sedan rösta emot partiet eller avgå, men det är allt.

Av den anledningen är det för mig helt självklart att Ulf Kristersson aldrig lovat någon att, som påstods om Hédi Fried, ”aldrig aldrig aldrig” samarbeta med SD. Hon hävdade det en gång, men backade sedan. Han hade sagt ”inte” och hänvisat till regeringsbildningen 2018. Inte ”aldrig”.

Och jag vet att många hävdar att han sagt ”aldrig” i andra intervjuer, men jag är rätt säker på att så inte var fallet.

”Men då skulle han ha varit ärlig och sagt att det bara gällde valet 2018”.

Men varför då? Ska inte vi svenskar kunna förväntas begripa att en partiledare inte kan lova något utöver det som gäller inför den kommande mandatperioden? Borde vi inte inse att ingen partiledare någonsin haft makten att avgöra vilka beslut partiet ska fatta i framtiden?

Så länge våra politiker håller vad de lovar under den tiden måste det räcka. Ingen partiledare kan avge ett evighetslöfte som ska infrias av kommande partistyrelser och stämmor.

Så.

Jag önskar att forna Alliansen hade levat vidare, och att jag hade ett borgerligt alternativ utan nyssnazister att rösta på, men så är det inte. Moderaterna valde en väg jag inte kan vandra.

Men ”aldrig aldrig aldrig” att jag därmed anklagar dem för att ha ljugit i tidigare val.

Följ diskussionen på Facebook: