Författararkiv: Helena Trotzenfeldt

Vegansk bolognese

Publicerat den av

Har gjort om min fars recept på bolognese.

För fyra normalhungriga personer:

Koka upp …

  • En buljongtärning

… i 3 dl vatten i en mindre gryta.

Hacka …

  • 2 lökar
  • 1 morot
  • ev. en bit kålrot eller palsternacka
  • vitlök efter smak

… och stek i stekgryta på låg värme i ..

  • matolja (jag föredrar raps pga näringsinnehållet)

Lägg …

  • 3-4 dl (gärna frusen) vegfärs i buljongvattnet, och koka upp igen. Stäng av och låt stå och svälla i några minuter. Jag har kommit på att det blir mer smak och stuns i färsen om man gör så här istället för att ha i den direkt.

Koka spaghettin. Att du inte ska börja förrän nu beror på att annars hinner inte rotfrukterna bli mjuka innan spaghettin är klar.

Addera vegfärsen till stekgrytan, samt …

  • 250 ml (ett paket) Oatly imat
  • en knapp tub tomatpuré
  • muskot, buljong i pulverform eller salt
  • gröna gryddor, som persilja, basilika, oregano efter tycke

Låt småputtra tills spaghettin är klar.

Och förresten – har du en skvätt vin, rött eller vitt, hemma kan den med fördel adderas samtidigt som tomatpurén.

Våga prata om invandringens fördelar

Publicerat den av

Featured Image -- 3394Den plan jag la ut i min artikel igår var inte snuten ur näsan, som ni vet som hängt med ett tag. Jag började tänka i dessa banor för ett par år sedan, och skrev blogginlägget ”en annan syn på invandring”, och sedan har bilden av vad som borde förändras i grunden fördjupats och förfinats i takt med att jag läst, skrivit, diskuterat och resonerat.

Det är lätt att, idag, när EU stängt gränserna och förhållandevis få kommer hit, tycka att vi kan väl fortsätta som vi gjort hittills, men det är nu, när vi INTE ser en kris likt den 2015, som vi behöver ta tag i förändringsarbetet.

Jag kommer därför att skriva mer om asylinvandring på min blogg, på Facebook och i artiklar. För detta är så viktigt. Men det är också viktigt att prata om helheten.

Sverige är till stora delar uppbyggt av människor som en gång sökt asyl här och sedan blivit en del av vårt samhälle och utmanat oss infödingar och gjort oss vidsyntare och bättre.

Det är för mig alldeles självklart att våra framgångar som land kommer ur vår öppenhet mot omvärlden. Vi har en ekonomi som går som tåget, och tvärtemot vad många tror är kriminaliteten om inte lägre så i alla fall inte högre än för 20-40-60 år sedan. Om Sverige hade varit på väg att gå under av invandring, som många tror, hade vi rimligtvis inte kunnat uppvisa det resultatet.

Stockholms förortsklassrum befolkas av imponerande invandrartjejer som som grupp klarar sig bättre än etniskt svenska killar på grund av sitt enorma driv. Ändå beskrivs de nästan undantagslöst som offer. Sällan pratas de om utan att ”hedersvåld, -kultur, -förtryck” nämns i samma mening. Utan att ta ifrån dem som verkligen drabbats deras upplevelser vill jag påstå att de allra flesta av dem jag möter är enormt starka individer, som kommer att förändra och förbättra Sverige i grunden om något tiotal år, inte trots utan på grund av sin starka förankring i flera kulturer. De allra flesta har inte alls fäder som låser in dem och ser dem som objekt, utan familjer som är enormt engagerade i deras utbildning, och som stöttar dem. Tjejerna vet vad de vill, de jobbar hårt, de satsar högt. De är en viktig del av vår framtid, tillsammans med våra egna döttrar och söner, och de flesta av invandrarkillarna.

Men i skuggan av de många positiva effekterna finns tre stora problem kopplade till invandring:

1. Kostnaden för dem som flyttat hit, men aldrig arbetar, bärs av övriga invånare i generationer. Den anser inte jag att Sverige ska ta. Den anser jag är deras hemländers ansvar, så fort de kan flytta hem. Krig blir till fred. Förföljelse upphör. Och då upphör även anledningen att bli försörjd av svenska skattebetalare. Den som inte har asylskäl och inte försörjer sig själv är inte vårt ansvar, utan hemlandets. Vi behöver vara betydligt hårdare med vem vi ger PUT och vem vi gör till svensk medborgare. Om Ryssland invaderar Sverige och jag flyr till Italien och bor där i några år på italienarnas bekostnad skulle jag tycka det vore fullt rimligt att de säger till mig att flytta hem när det blivit fred, så att andra, mer behövande, flyktingar kan ta min plats. Vi behöver sluta vara mesiga, även om vi kan göra undantag för ömmande fall, som svårt sjuka eller gamla. Humanitära åtgärder ska riktas där de gör mest nytta.

2. Den höga kriminaliteten bland dem som växt upp i utanförskap, särskilt gängkriminaliteten, kostar i alla ändar. Det är inte enbart utrikesfödda som står för den, men det är till stor del människor som växt upp i utanförskap, och därför är det än mer viktigt att inte behålla människor som lever utanför samhället i Sverige, enligt punkten ovan. Men polisen behöver också bättre utredningsresurser. Jag är en stark försvarare av den svenska rehabiliteringsmodellen för brottslingar och inte den som ropar på strängare straff baradärföratt, men det är möjligt att vi behöver se över straffskalan också, så att vi får stopp på viss brottslighet.

3. Vi behöver också ta krafttag mot den gryende rasism som på något sätt legitimerats efter inträdet av sociala medier. Det som förr sades i omklädningsrum och vid enstaka köksbord sprids nu även bland normalt sunda människor, som en konsekvens av en ganska absurd fokusering på invandringens problem, där få pratar om fördelarna.

Invandring är viktigt och bra. Invandring gör Sverige starkt, och svenskarna bättre. Invandrarna är en viktig del av den svenska identiteten. Och även utan att ta tag i ett enda av de problem invandringen orsakat anser jag att den totalt är en plusaffär för oss, både ekonomiskt och kulturellt. Vi som inser det behöver stå upp för den insikten och sprida den. Vi behöver våga prata om invandringens fördelar, för att travestera många pseudonationalistiska krönikörer. Vi behöver skapa en medial motvåg till det gnälliga brus som förgiftar debatten genom att inte vara konstruktivt, utan ensidigt överanvända orden ”invandring” + ”problem” i samma mening. 

Men det är inte i sig en anledning till att inte göra invandringen än bättre.

Jag vill fokusera den humanitära delen av invandringen till Sverige där den gör mest nytta, och det gör vi genom att ta hit så många som möjligt av de 65,6 miljoner som idag har asylskäl, och låta dem som inte har det flytta till sina hemländer om de inte försörjer sig själva. På så vis hjälper vi maximalt med behövande, och vi får ett stadigt inflöde av självförsörjande människor, som berikar vår kultur och får vår ekonomi att blomstra ännu mer.

 

Borgs brott

Publicerat den av

imagination”Jag tänker inte skriva om Anders Borg”, skrev jag på Facebook, efter att ha tröttnat på alla inlägg som dök upp i mitt flöde efter att fylleskandalen uppenbarats.

Men debatten har tagit fullständigt absurda vägar, i sann ”Lock her up!”-anda. Borg är nu en grov brottsling, som ska dömas för allt möjligt, enligt i princip alla som har tillgång till ett tangentbord.

Det enda vi faktiskt vet i skrivande stund är att han varit full på en fest och sedan skrivit att han ber festdeltagarna om ursäkt. Allt annat är bara hörsägen från anonyma vittnen. Alltså bör allt tas med väldigt många nypor salt. Det var sent, det var mörkt, vittnena var förmodligen också onyktra, Borg har många hatare både vänsterut och bland nationalister pga sin invandringsvänliga inställning, så det kan ha funnits motiv att både ljuga och överdriva eller undanhålla förmildrande omständigheter. Jag tror ingenting förrän det är belagt.

Men om vi nu antar att han faktiskt kallat minst en kvinna för ”hora” och att han tagit minst en annan man på familjelyckan och sedan plockat fram sin egen dito – är det brottsligt?

Det påstår en jurist till Aftonbladet, under en rubrik som bara kan ses som en uppmaning: ”Vem som helst kan polisanmäla Anders Borg”. Och sedan, surprise, ringer folk till polisen och polisanmäler. Och ett stationsbefäl tar upp en anmälan baserat på hörsägen, och ringer sedan tidningen och berättar om sitt modiga tilltag. Jag hoppas verkligen hans chef skickar tillbaka honom till den utbildning han borde gått innan han fick jobbet, för detta är verkligen helsnurrigt.

Så här ligger marken, moraliskt, enligt mig, och juridiskt, enligt svensk lag:

Enda gången det är acceptabelt att en man säger ”hora” till en kvinna är om hon först kallat honom ”horbock”. Om han sagt så förtjänar han absolut klander.

Om, alltså.

Men idag vet vi inte att han gjort det. Återigen.

Är det, juridiskt, en förolämpning? Det kan det absolut vara, om det finns en målsägare. Men förolämpning faller inte under allmänt åtal. Det betyder att den enda som kan anmäla för det brottet är den som utsatts. Alltså är det helknäppt att polisen tar upp en anmälan för förolämpning utan målsägare.

Är det sexuellt ofredande, som Aftonbladets jurist påstår?

Nej, säger jag. Teoretiskt kan det vara det, men eftersom det är ett ord som används i långt fler betydelser än den ursprungliga kan ingen åklagare någonsin leda i bevis att avsikten varit att kränka hennes sexuella integritet, vilket är en förutsättning för fällande dom.

”Det spelar ingen roll vilken avsikten är!”, ryter arga debattörer. Jo, det gör det. Avsikten är faktiskt det enda som spelar roll när det gäller sexuellt ofredande.

Och här finns en viktig poäng. ”Ickesexuellt” ofredande enligt 4 kap. 7 § i Brottsbalken som inte sker på allmän plats hör under allmänt åtal endast efter angivelse av målsäganden eller om åtal är påkallat ur allmän synpunkt, och kan därför, precis som förolämpning, inte drivas utan målsägare.

Förr föll inte heller våldtäkter och sexuella ofredanden under allmänt åtal, men det ändrades för att råda bot på den vanliga situation där kvinnor i ett sent skede efter polisanmälan drog tillbaka sina berättelser för att göra det möjligt för en övertygad åklagare att driva målet även utan att målsägaren vill det. Men jag har aldrig hört talas om en situation där någon driver ett sexualmål där målsägaren är vuxen utan att vederbörande vid någon tidpunkt sagt sig vara utsatt för sexualbrott. Tänk dig annars att din man klappar dig på rumpan, någon ser det och polisanmäler och sedan blir din man fälld mot din vilja. Det är uppenbarligen inte så lagen är tänkt att användas.

För att någon ska ha gjort sig skyldig till sexuellt ofredande krävs alltså i praktiken att vederbörande själv gör en anmälan. Och även om en sådan person dyker upp i fallet Borg och hans påstådda k*kmätartävling är det rätt svårt för en åklagare att leda i bevis att tafsandet haft en sexuell karaktär av det slag som krävs för att uppfylla kraven i 6 kap. 10 §. Det är i så fall troligare att det rubriceras som ”vanligt” ofredande.

Det finns ett fall som liknar detta.

”En fotograf och en modell var på Moderna museet i Stockholm där modellen greppade två tonårspojkar mellan benen.

– Vilket var väldigt kränkande för dem, men man kunde inte bevisa att modellen hade något sexuellt syfte med det hon gjorde utan att det var en ren provokation. Och det bedömdes som ofredande och inte sexuellt ofredande.”

Jag har skrivit en del om sexuellt ofredande och andra sexuella övergrepp, och jag har fått en hel del kritik för att jag påstår att det händer hela tiden och att även etniskt svenska män tafsar – i synnerhet på fyllan. Jag är den första att sympatisera med dem som vill göra en poäng av att det minsann inte bara är ensamkommande som gjort sig skyldiga till detta.

Men det är inte seriöst att driva den poängen baserat på den tunna bevisning vi sett här.

Slutligen påstås att han gjort sig skyldig till olaga hot.

Jag kan ha missat något, men jag har inte sett något ögonvittne påstå något som motiverar den rubriceringen. För att ett hot ska vara olaga krävs att den gärning man hotar utföra är olaglig. Om jag säger ”jag kommer aldrig hit mer” eller ”passa dig du” är det visserligen hot, men de är inte olaga. Det enda jag hittat i tidningarna är att han ”hotade värden”.

Jag tänkte inte försvara Anders Borg. Men jag gör det ändå.

För jag är verkligen helt förbluffad över hur många av mina normalt synnerligen källkritiska vänner och följare som är beredda att inte bara tro allt som påstås anonymt utan dessutom lägga till och brodera ut det som påstås till sådant som inte ens uttryckts.

Indignationen sträcker sig längre än till Borg. De av Borgs vänner som skrivit ”ta hand om dig” eller som inte anser sig kunna kasta första stenen när det gäller alkoholintag ska också hatas, eftersom de enligt ett för mig obegripligt resonemang oundvikligen anser att det är OK att kalla kvinnor hora.

Jag finner det rätt osmakligt, faktiskt.

Det enda vi vet idag är att han varit berusad, och att han ångrar det.

Allt annat är idag gissningar och rykten.

Och så vet vi att Norrmalmspolisen har ett totalt inkompetent stationsbefäl.

Muminvärlden i Skutberget – ”vansinne, kommer aldrig att bli av!”

Publicerat den av
henry

Henry Ramberg har varit på Skutberget i stort sett varje dag i hela sitt liv, och tagit hand om området. Han har många historier att berätta.

Det har gått en vecka sedan det plingade till i Messenger, och en vuxen dotter som bor i Karlstad skickade mig denna artikel.

”Vi blir av med stugan på Skutberget – kolla på det blå området!”

Det var overkligt. Och det har inte blivit mer begripligt efterhand som dagarna gått, och ivriga kommunpolitiker, i stort sett ensamma i sin begreppsvärld, försöker förklara för övriga hur bra deras mästarplan är.

För den som ser Skutberget som ett friluftsområde är det svårt att se en avspärrning av de mest fundamentala delarna, motionsanläggningen och badet, som en ”utveckling”. Det finns inga fördelar för den som vill träna, bada, gå hundpromenader eller bara njuta av naturen i att skärma av för allmänheten.

Det finns inga fördelar för skolklasser som har friluftsdagar. Det finns inga fördelar för den familj som vill cykla till Skutberget och grilla korv, för fotbollsentusiaster, löpare, skidåkare, för de fast bofasta eller vi familjer och pensionärer som blir av med sina stugor.

”Affärsidén”

För vem finns det då fördelar?

Det har framförts att många arbetstillfällen skapas, samtidigt som Muminvärlden erkänner att det handlar om tio heltidstjänster, och jag gissar att de inte ens behöver finnas i Karlstad utan kan finnas varsomhelst i Sverige. Alltså kan detta teoretiskt resultera i färre nya jobb för Karlstad än en nyöppnad Seven-eleven.

Det kan förstås bli fler hotellnätter i Karlstad när barnfamiljer reser hit och bor över, men en park som har öppet tolv veckor om året lär inte revolutionera turistnäringen. Det finns en uttalad förhoppning om hundratusentals ostasiatiska turister som ska vallfärda till Karlstad eftersom Tove Janssons karaktärer är populära i Japan och Kina, men varför skulle en japansk muminentusiast välja Karlstad, kopian, 3,5 timmar från Arlanda, framför originalet i Nådendal, 2 timmar från Vantaa flygplats i Helsingfors, som dessutom ligger närmare Japan?

Rent juridiskt …

eyvind

Eyvinds föräldrar byggde hans stuga på holmen år 1930, 14 år innan kommunen köpte marken från Fru Axeline Karlborg, på villkor, muntligt, att aldrig privatisera den.

Karlstads kommun kommer nu att lägga tid och kommuninvånarnas pengar på att ta fram en detaljplan.

Här är några skäl till varför detta sannolikt är slöseri med resurser.

Strandskyddet

”Jag kan inte se att länsstyrelsen skulle godkänna en temapark beläget på strandskyddat område”, säger länsjurist Johan Magnusson till SVT Nyheter.

Miljölagen, 7 kap.  §15-18 (läs gärna alla fyra paragraferna i länken):

15 § Inom ett strandskyddsområde får inte 1. nya byggnader uppföras, 2. byggnader eller byggnaders användning ändras eller andra anläggningar eller anordningar utföras, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt

De nästan hundraåriga byggnaderna på udden och holmen tillhör arrendatorerna. De är vår egendom. När de rivs eller flyttas upphör rätten att ha ett hus på den platsen. Kommunen kan alltså inte återuppföra byggnaderna med hänvisning till att där tidigare funnits ett hus.

Besittningsskyddet

Arrendatorer och tomträttsinnehavare har ett starkt skydd i form av besittningsskydd. Det krävs extraordinära omständigheter för att den ska upphöra, så länge arrendatorn sköter sina åtaganden. Extraordinära omständigheter kan vara vägbyggen eller en vattentäkt som måste nås. Extraordinära omständigheter är inte att en kommun plötsligt kommer på att man vill bygga något annat på ett sommarstugeområde. Om så varit fallet hade det som Karlstad nu hotar med inträffat lite överallt, för sommarstugeområden på kommunal mark är rätt vanligt i Sverige.

IMG_0304

Henry Ramberg, vars föräldrar hyrt på Skutberget sedan innan han föddes för 81 år sedan, hjälpte som trettonåring till att med häst och vagn köra byggmaterial till motionscentralen. Anteckningarna är förda av Anders Forssell.

Men det har, såvitt vi hittat, aldrig inträffat i modern tid att en kommun agerat så som Karlstad kommun nu gör. Stugorna på holmen och udden är nästan hundra år gamla, och har i något fall ägts av familjen sedan uppförandet 1930. Förutom att vi enskilda drabbas absurt hårt finns också en större poäng i att bestrida en tänkt uppsägning så långt möjligt, och det är den osäkerhet detta skapar för övriga arrendatorer och tomträttsinnehavare över hela Sverige. Om Karlstads kommuns folkvalda kan hålla en presskonferens och peka på ett av Sveriges äldsta sommarstugeområden och säga ”här ska uppföras en nöjespark 2020” utan att ens nämna stugägarna i sammanhanget går ingen säker, och det kommer att skaka om bostadsmarknaden för hela Sverige när köpare blir rädda för fastigheter på ofri grund. Det finns därför ett starkt incitament från många intresseorganisationer att stötta oss i våra överklaganden.

 

 

 

Jordabalk, 10 kap.:

8 § Om jordägaren har sagt upp arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till förlängning av detta, utom när […]
5. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället skall användas för bebyggelse av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet, samt jordägarens intresse att kunna förfoga över arrendestället för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

No automatic alt text available.

Anders Forsells dagbok

Muminvärlden ska stå klar 2020. Samtidigt har vi stugägare fått brev som säger att vi inte kommer att bli uppsagda i förtid, vilket betyder att vi har rätt att bo kvar till siste december 2021. Lägger vi på ett utdraget överklagande kommer Muminvärlden igång med sitt bygge mot mitten av nästa decennium. Så hur kan man öppna 2020? Har kommunen och Muminvärlden tänkt att vi ska betala inträde för att besöka våra stugor? Att vi ska sitta och fika på stugtrappen med Filifjonkan och Lilla My?

Kommunens matematik går oss förbi.

Varje Karlstadbo har en relation till Skutberget, och nästan alla är besvikna över det förfall som skett sedan First Camp tog över. Kommunen har absolut ett ansvar i att utveckla området.

Intresseorganisationer, idrottsföreningar, fast boende, stugägare – vi kan alla hjälpas åt att få området att leva upp, som förr i tiden. Majbrasan lyste med sin frånvaro på valborg. Midsommarfirandet är nedlagt. Och motionscentralen är stängd.

Kommunen borde förstås ta tillvara på den positiva kraften hos Karlstadborna genom att öppna upp, inte stänga.

Jag tänker inte driva någon hata-mumin-kampanj. Jag älskar ”Vem ska trösta knyttet”. Jag har läst den många gånger för mina barn när de växte upp, på finlandssvenska vilket retade gallfeber på dem ”läs på riktigt, mamma!”, och jag har mycket svårt att tro att Tove Jansson skulle känna sig bekväm med det som nu händer. För min snart-tolvåring, som alltid kallar sig ”värmlänning”, grät i timmar när jag berättade för henne att mumintroll ska flytta in i stugan vi köpte för två år sedan, för att vara nära hennes vuxna systrar, lille systerson, mor- och farföräldrar, gammelfarmor, moster, kusiner och vänner. Vilken sagoboksförfattare vill barn så illa?

Jag får meddelanden och telefonsamtal från både kända och okända, unga och gamla, som kallar detta för ”vansinne”.

Vi värmlänningar är snälla och gemytliga. Men vi har inget tålamod med myndighetsövergrepp, och vi känner igen bullshit när vi ser det.

Kommunen ”utvecklar” inte Skutberget. Kommunen säljer ut Skutberget.

Jag må inte vara folkbokförd här sedan sju år tillbaka, men jag är fortfarande raktigenom värmlänning, och jag känner mig hemma och trygg när samma mening upprepas gång på gång, oavsett vem jag pratar med:

”Vansinne, kommer aldrig att bli av!”

Medborgarskap – för vem?

Publicerat den av

naglarSå vi hade en diskussion om medborgarskap på min Facebookvägg. Och jag tänkte bena lite i detta, eftersom frågan om vem som bör få bli medborgare i Sverige hänger ihop med min större plan för att å ena sidan utöka asylinvandringen, men samtidigt strama upp vem som får stanna livet ut i Sverige.

Och det slår mig hur fundamentalt olika vi ser på vad medborgarskapet innebär, beroende på våra värderingar.

Grov kategorisering:

  • En grupp anser att medborgarskap är något alla i Sverige boende av rättviseskäl ska få.
  • En annan grupp tycker att i stort sett ingen ska få medborgarskap om man inte i det närmaste avsvärjer sig hela sin tidigare kultur, religion och seder och istället äter sill, dansar till små grodorna och vägrar hemspråk för barnen.
  • Sedan finns min grupp, oklart hur stor den är, som anser att det är rappakalja att lägga sig i huruvida den tänkte svenske medborgaren kanske känner sig som en libanes, bär sari, svär på spanska eller döper sitt barn till Muhammed. Sverige är mångkulturellt. Det finns ingen anledning att styra upp hur laglydiga människor väljer att leva. Däremot vill vi se högre ställda krav på medborgarskap än ”har bott X år i Sverige och inte dömts för något grovt brott”.

Det är lätt att vara överens om fakta runt medborgarskap.

För den som lever i Sverige är det mycket små skillnader mellan PUT och medborgarskap:

  • Du har inte rösträtt till riksdagen
  • Du kan inte vara riksdagsledamot och det finns även ett fåtal jobb inom exvis försvaret, polisen och liknande som kräver medborgarskap
  • Du kan bli utvisad om du begår ett grovt brott

Det är alltså inte så att den som lever i Sverige utan att vara medborgare utsätt för någon sorts svårt lidande som motiverar att skänka bort medborgarskap av humanitära skäl.

Däremot är det förstås en annan sak att vara svensk utanför Sverige. Visumkrav är lågt ställda, du kan flytta inom EU, du tas om hand av UD om något händer och för den som är statslös eller medborgare i ett land som inte fungerar kan svenskt medborgarskap vara enda möjligheten att resa utomlands på semester.

Vi har en mycket hög invandring i Sverige. Människor flyttar hit för att jobba eller för att de behöver skydd, och ibland för att de blir kära i någon som bor här. De flesta som flyttar hit i vuxen ålder smälter in på sitt eget vis, och bestämmer sig så småningom för att de vill bli svenska medborgare – ibland av känslomässiga, ibland av praktiska skäl. Och det finns ingen anledning att moralisera över motiven. Men det finns heller ingen anledning att vara överdrivet snäll.

Vi gör som land en enorm humanitär insats genom att låta människor få skydd i Sverige. Det är jag som sagt mycket stolt över, och det ska vi fortsätta med. Men till skillnad från dem som arbetskrafts- eller kärleksinvandrar, som inte ligger svenska skattebetalare till last och som har en naturlig väg till integration och samhörighet med samhället, hamnar uppenbarligen många av dem som beviljats asyl utanför gemenskapen, med ganska höga kostnader för övriga invånare som konsekvens. För mig är det viktigt och bra att vi kan hjälpa dem när de behöver skydd, men vi har absolut ingen skyldighet att göra dem till medborgare om de inte lär sig svenska och så småningom försörjer sig själva. Skydd är en humanitär insats. Försörjning likaså. Medborgarskap är det inte.

”Men det är inte deras fel! Det är svårt att få jobb i Sverige! Alla kan inte lära sig ett annat språk!”

Detta handlar inte om skuldbeläggning utan om att vara praktisk. När vi gör medborgare av en vuxen människa som aldrig har försörjt sig själv i Sverige och som inte pratar svenska tar vi på oss en omotiverad kostnad för den personen, som kan dra iväg enormt. Det handlar om försörjningsstöd, bostad, tolk, sjukvård och till slut äldrevård. Det handlar om miljoner kronor per person, sett ur ett livslångt perspektiv. Och det handlar om många personer.

Mina skäl för språkkrav är dessa:

1. Det blir en puff i baken på den som vill leva ut sitt liv som svensk.
2. Det kanske inte behövs för ditt första jobb, men det underlättar för nästa. Jag har många kollegor som flyttat internt inom koncernen till Sverige och sedan blir det aldrig av att de lär sig svenska. Genom att se till att det gör det får de lättare att få nästa jobb.
3. Det är en kostnad för oss övriga att betala tolkar vid samtliga samhällskontakter.
4. Ett gemensamt språk underlättar gemenskapen i samhället.
5. Om du ska rösta i val till riksdag behöver du kunna följa debatten och förstå vad partierna vill.

Medborgarskap ska vara ett ömsesidigt avtal. Den som söker medborgarskap lovar att vara solidarisk med vårt samhälle, och vi som redan är medborgare lovar ta hand om den. Vi som redan är medborgare har därför rätt att ställa krav på försörjningsförmåga och kunskaper i svenska innan vi tar upp personen i vår gemenskap.

Jag anser att den som är vuxen bör få bli medborgare om den, som nu, bott i ungefär sju år i Sverige, pratar svenska tillräckligt bra för att inte behöva tolkhjälp vid normala kontakter med myndigheter och sjukvård och har haft en lön det går att leva av i ett par år.

Jag anser att den som levat minst fem av åren mellan 10 och 20 års ålder i Sverige bör få bli medborgare utan andra krav än att den inte begått brott.

Jag tycker vi ska göra dessa undantag:

  • Den som är svårt funktionshindrad och vars närstående är medborgare bör få bli medborgare.
  • Den som är statslös eller medborgare i ett land som inte tillgodoser personens rätt till pass och har levat många år i Sverige bör av humanitära skäl få bli medborgare även om den inte förvärvsarbetat. Annars blir den ”fånge” i Sverige.

Min vision för Sverige och världen är en avsevärt större öppenhet. Människor ska kunna flytta runt mellan länder, kulturer ska blandas, och vi ska vara ett välkomnande land. Vi ska också fortsätta göra en så stor humanitär insats som möjligt för att rädda dem som är på flykt till ett bättre liv, gärna genom att låta dem leva här istället för i tältläger.

Men för att kunna vara generösa och öppna behöver vi också se om vårt hus i andra änden.

De flesta västländer har språkkrav för medborgarskap, ofta kombinerat med ett samhällstest. Krav på egen försörjning är däremot mindre vanligt.

Men vi skiljer oss från övriga genom att ha en extremt hög andel asylinvandrare och en förhållandevis hög nivå på försörjning av den som inte klarar sig själv. För att kunna fortsätta vara en humanitär stormakt behöver vi förlika oss med att inte fortsätta försörja dem som inte längre har skyddsbehov utan istället låta dem återvandra, och det går inte om vi gör dem till medborgare utan motkrav.

===

Fotnot: Många roar sig med att skriva ”så här tycker Moderaterna” om mina inlägg – lustigt nog både från vänster ”Moderaterna är egoister!” och från SD-håll ”Moderaterna är migrationsvurmare!”. Det får man väl skriva om man vill, men det är inte sant. Jag är medlem, inte språkrör, och jag ber självklart ingen i partiet om lov innan jag uttrycker mig.

Stockholm 7 april

Publicerat den av

11099856276_cd84c41dde_oRäck ut en hand till den lilla
Lyft hennes sargade kropp
När främlingar vill henne illa
Blir du den som ger henne hopp

Räck ut en hand till den fader
Som lyckan snart rycks ifrån
När kropparna lägges i rader
Han finner sin döde son

Räck ut en hand till den vän
Du känner men ännu ej mött
Hon behöver din vänskap igen
När hennes dotter förblött

Räck ut din hand till den unga
Som lärt sig att leva med hat
Hans livsödes bördor är tunga
Han saknar just dig som kamrat

Flyktingmottagning som svensk industri

Publicerat den av

Detta blogginlägg är ett ganska konkret förslag till hur svensk asylpolitik kan förändras till fördel för både skyddsbehövande, Sverige och övriga Europa. I exemplet fokuserar jag på syriska flyktingar, men det gäller för alla som flyr från förföljelse eller krig.

”Det är fel personer som får asyl i Sverige”, hävdar inte bara ultranationalister/sverigedemokrater. Tankefiguren är att det sitter ”riktiga” flyktingar någonstans och svälter medan ”falska” flyktingar gottar sig i överflödet på svenska asylboenden.

Det stämmer förstås att Migrationsverket friar hellre än fäller, men överlag har vi en bättre fungerande rättsprocess än många verkar tro. Rätt till skydd är inte en skala. Det är en ja/nej-fråga. Och hittills har svaret varit att har du rätt får du stanna. Har du inte det ska du utvisas, såvida du inte är minderårig och ensamkommande.

Många, många gånger har jag besvarat förvirrade debattörer som uttrycker att ”vi ska skicka tillbaka flyktingar” med en fråga om vart. ”Dit de kom från.” ”Och hur ska det gå till? Det är krig där.” ”Men! Sverige har ingen gräns mot Syrien!” ”Och?” ”Ja, så Dublin säger att vi ska skicka dem tillbaka till det land där de kom in.” ”Ja, men Grekland är undantaget. Och vi vet inte vilka andra länder de varit i.” ”Men då får vi skicka dem tillbaka till flyktinglägret.” ”Och hur ska du förmå Libanon eller Jordanien att ta emot dem?”

De har dock en poäng. Vi måste inte behålla en skyddsbehövande i Sverige. Om vi kan förmå ett annat land, där den behandlas i enlighet med flyktingkonventionen, att ta emot den är det tillåtet. Det är basen i Dublinförordningen, och i Australiens skick att sända samtliga båtflyktingar till Papua New Guinea. Det är också grunden för EUs mycket illa fungerande avtal med Turkiet. Det är dock helt riktigt att asylprocessen världen över är djupt orättvis och gynnar kriminella smugglare mer än de asylsökande, och utsätter människor för extrema lidanden.

Hur det var

Flyktingströmmar fram till julen 2015. Från Syrien via Grekland till Sverige.

Fram tills gränserna till Europa i det närmaste stängdes vintern 2015-2016 såg flödet ut som på bilden. Män lämnade sina familjer i flyktingläger i Jordanien och Libanon för att ta sig via fruktansvärda strapatser via båt till Grekland och serbiska järnvägar till Sverige. Detta var förstås långt ifrån optimalt.

För den skyddsbehövande

De som reste blev av med sina sparpengar och ibland livet på väg mot en framtid i Sverige, Tyskland eller något annat EU-land. Flydde de för livet? Både ja och nej. När de nått Libanon, Jordanien eller Turkiet var de förstås utom omedelbar fara. Men utsikten att tillbringa fem-sju år i ett tält hade fått även mig att göra allt för att ta mig därifrån.

För EU

För EU innebar detta stora ansträngningar. Det blev käbbel mellan medlemsländerna om vems ansvaret var, Grekland gick på knäna, gränser stängdes för att stänga ute människor man visste var i nöd, och inom varje land skapades falanger mellan flyktingvurmare och flyktinghatare med en förvirrad majoritet mellan lägren.

För Sverige

De flesta flyende ville till Tyskland, men för oss som är så få innebar mottagandet enorma problem. Familjer inkvarterades i stora salar på betonggolv, oseriösa företag tjänade absurda belopp på att skapa asylboenden av mögelhus och Sverigedemokraterna hoppade jämfota av lycka över att ha ”haft rätt hela tiden”. Det var goda tider för invandrarhat och dåliga tider för statskassan.

För flyktingsmugglarna

Detta var också goda tider för dem som tjänar pengar på andras elände. Såvitt jag förstått är flyktingsmuggling ofta ihopkopplat med traffic:ing och knarkhandel, så det finns en anledning att oroa sig över detta. Ingen vet hur många kvinnor och barn som försvunnit längs vägen till Sverige. Det borde hålla oss alla vakna om nätterna. Det gör det dessvärre inte. För vi människor klarar bara att bekymra oss lite lagom. Sedan stänger vi empatibutiken.

Idag

Idag är det mycket få som tar sig till Sverige. EU skickar tillbaka många av dem som tar sig till Grekland till Turkiet.

Sedan gränserna stängdes har bara ett par tusen i månaden sökt asyl i Sverige, och mer än hälften kommer från länder varifrån man i regel får avslag. Under januari och februari sökte bara 429 syrier asyl i Sverige. Istället sitter tusentals personer fast i Grekland. I EU, men ändå inte omhändertagna. Ett absurt avtal med Turkiet, som enligt många internationella observatörer behandlar dem fruktansvärt illa, skickar tillbaka dem som letar sig till Lesbos.

För den skyddsbehövande

För den syrier som hann till Sverige i tid kan dörren för familjen att komma hit ha stängts under resan, vilket föranlett många att resa tillbaka, nu utfattiga, till sina familjer. För andra väntar åratal av trångboddhet på flyktingförläggningar, men de har åtminstone en väg in i Sverige. De många som sitter fast i flyktingläger har nu mist allt hopp.

För EU

Om tjugo-trettio år kommer vi förmodligen att dömas lika hårt av våra barn som vår samtid dömer de länder som skickade tillbaka flyende judar till Tyskland. Men för EU har avtalet med Turkiet blivit en lättnad och samtidigt en samvetsböld.

För Sverige

För Sverige har detta varit en tid av konsolidering. Det faktum att så få söker asyl har givit Migrationsverket en chans att återhämta sig. Gradvis stängs dyra boenden och de som beviljas asyl slussas ut i samhället. Samtidigt ser vi gäspande på medan människor far illa och tänker att jaja, vi kan inte göra mer än vi gör. Andra länder gör faktiskt mindre. Så det är inte vårt fel.

Hur det borde vara

EU och FN ges möjlighet att skicka asylsökande till Sverige.

Jag har i ett par år hävdat att vi borde förändra vår syn på skydd i grunden. En flykting eller skyddbehövande är en människa som inte kan leva i det land där den är medborgare. Det är inte svårare än så. Du är inte mer skyddsbehövande för att du är fattig eller svältande eller har en viss ålder, kön eller etnicitet. Om du inte kan bo i ditt hemland behöver du få leva i ett annat land.

Fredrik Reinfeldt har blivit enormt hånad för att han förklarade att Sverige är ett stort land med mycket plats. Nu vet jag ju inte exakt vad han menade, men han hade en bra poäng: I Sverige finns massor av småorter med nedlagda bruk och tomma lokaler. För den som har en helikoptersyn står det snabbt klart att det vore mycket smartare att placera människor där, i Kopparberg, Bakvattnet, Åmål eller Munkfors. Men detta ska inte ske panikartat och till gigantiska kostnader som 2015 utan genom långsiktig upprustning av tomma lokaler och byggande av modulhus där det finns plats.

”Men där finns ju inga jobb”, blir svaret.

Nej, men just nu jämför vi med flyktingläger i Libanon. Och där finns absolut garanterat inga jobb. I Åmål finns i alla fall skolor, möjlighet till utbildning och möjlighet att söka jobb i hela landet och kanske hitta det. Eller också inte. Men du har du i alla fall levt ett värdigt liv under åren du inte kunde bo hemma. Du återvänder med språkkunskaper och kanske en utbildning. Dina barn har fått gå i skola och fått god sjukvård och kanske blir de kvar i Sverige.

Den tankevurpa vi alla gör är att vi ser asylinvandring som en sorts första steg till svenskhet. Vi utgår alla – i välvilja eller ovilja – från att den som kommer till Sverige för att den inte kan leva i det land den kommer ifrån till varje pris önskar leva ut sitt liv här. Så är långt ifrån alltid fallet – det såg vi inte minst när det blev fred i gamla Jugoslavien, och många återvände.

Det vi behöver förändra är synen på den asylsökande som någon vi behöver adoptera livet ut, och istället se dem som medmänniskor som tillfälligt behöver få leva någon annanstans än i sitt hemland. Det betyder förstås inte att de inte ska få stanna i Sverige, men för att göra det behöver de försörja sig själva.

Jag vill tillägga att detta inte är kvotflyktingar, eftersom de enligt definition ges tillåtelse att stanna i sitt nya hemland. Detta är en helt ny konstruktion jag föreslår. De som kommer får TUT som omprövas mot läget i landet – borde gå att automatisera – varje eller vartannat år. När de fått jobb går de in i arbetskraftsinvandringsspåret, och får så småningom PUT och möjlighet till medborgarskap. Den som kommit som minderårig får också PUT och medborgarskap efter ett visst antal år i Sverige.

För den skyddsbehövande

Många av mina välmenande vänner anser att det är fullständigt omänskligt att inte omedelbart till den skyddsbehövande som satt sin fot i Sverige avge ett löfte om evigt liv innanför våra gränser, dvs PUT. ”Hur skulle du känna dig om du flydde och hela tiden behövde vara rädd för att inte få stanna?!” Jag svarar att om jag flydde från Sverige och fick ett löfte om att få stanna så länge det var farligt i mitt hemland hade det varit nog för mig. Jag hade rimligtvis inte haft en förväntan på det land som givit mig skydd och betalat mitt uppehälle under de svåra åren att få fortsätta bli försörjd av landets skattebetalare när jag kunnat återvända till Sverige. Det är aldrig omänskligt för den som utvandrat i vuxen ålder att flytta till sitt hemland så länge som det är tryggt där. Den som invandrat som minderårig, däremot, bör förstås få stanna efter en viss tid.

Den som sitter fast i ett tält i ett flyktingläger i Libanon, Jordanien eller Grekland skulle knappast välja bort att få leva i Sverige där det finns el, vatten, skolor och fri natur bara för att vi inte säger ”du får stanna här tills du dör no matter what”.

För EU

Om Sverige ordnade flyktingmottagning för kanske hundra- eller tvåhundratusen personer skulle vi förmodligen kunna få EU att betala för detta. Man skulle kunna börja med att tömma lägren i Grekland, och sedan fortsätta med lägren i Libanon och Jordanien med de mest behövande familjerna först. EU skulle slippa skämmas.

För Sverige

För Sverige skulle detta ge jobb i glesbygd och företag skulle kunna rekrytera från en bred kompetensbas. Och för varje familj där en förälder får jobb och flyttar ut ur boendena kan vi ta in en ny.

”Men det kostar så mycket att ha asylmottagning i Sverige jämfört med tre och nitti i Utlandet”, säger motståndarna.

Det beror förstås på hur man räknar. Om du skapar jobb åt arbetslösa i Bakvattnet för EU-medel och kostnaden sedan cirkulerar runt som moms, arbetsgivaravgift och inkomstskatt blir detta en vinstaffär för Sverige. En hundralapp som lämnar landet är för evigt borta. En som spenderas här går till största delen tillbaka till statskassan.

Förbättring

(Åter)sändande av den som rundat turordningen genom att ta sig hit på egen hand.

Vill man förfina detta än mer skapar Sverige/EU ett avtal med Libanon, Turkiet eller Jordanien om att få skicka den som tar sig till EU genom att runda turordningen till ett flyktingläger. Det borde gå givet att vi samtidigt tömmer flyktinglägren i andra änden. Fördelen med detta är förstås att säkerställa att det inte finns något incitament att ta sig till Sverige illegalt, utan istället bör man söka sig hit från ett läger eller en ambassad i närheten av det land varifrån man kommer. Det kan införas i samband med att man ger amnesti till dem som idag sitter fast i Grekland. På så vis får vi ett flöde av de mest ömmande fallen, i regel barnfamiljer, till Sverige, och flyktingsmugglarna blir utan inkomst. Det är brutalt att (åter)sända någon till Libanon eller Jordanien som tagit sig ända hit, men det skulle skapa rättvisa och undvika mänskligt lidande på sikt. Detta måste förstås också gälla enbart dem som kommer från zoner där det finns flyktingläger de skulle ha kunnat stanna i.

Sammanfattning

FNs flyktingkonvention skapades för att Europa skämdes efter andra världskriget, när vi insåg att vi skickat framförallt judar som flytt till andra länder tillbaka till en säker död. Den var från början bara tänkt att skydda européer. Sedan kom den att gälla alla människor, och så småningom har de flesta rikare länder bestämt att inte bara den som är personligt förföljd utan även den som söker skydd mot krig, så kallade alternativt skyddsbehövande, ska omfattas. Europa klarade att ta hand om människor som flydde undan kriget i Jugoslavien, men vi hade inte planerat för ett scenario där kanske tio miljoner människor i vår närhet skulle ha skyddsbehov. Det absurda inträffar när vi vägrar inresevisum till syrier för att inte riskera att de söker asyl i Sverige, eftersom vi vet att då har de rätt till det. Istället dömer vi dem till horribla faror och fasor.

Vi behöver därför lyfta blicken, ser helheten och funderar över vad som gör störst nytta totalt sett. Vi har ett av Europas folktommaste länder. Vi har förtvinande glesbygd. En ordnad, permanent asylmottagning i samarbete med EU och FN skulle kunna bli ett enormt ekonomiskt lyft för Sverige, samtidigt som det räddar hundratusentals människor undan lidande.

På så vis skulle vi kunna bli en verklig humanitär stormakt.

Flyga högt över verkligheten

Publicerat den av

ÖgaA: ”Sverige befinner sig i fritt fall, med dagliga upplopp och galopperande kriminalitet, där ingen törs säga sanningen och media ljuger.”

B: ”Sverige är ett fantastiskt land, med smärre utmaningar som behöver lösas.”

Dessa båda beskrivningar löper parallellt i såväl medier som sociala medier, liksom i fikarum och runt köksbord. De flesta av oss vet precis vilken världsbild vi är anhängare av. Och vi blir, från båda sidor, irriterade på dem som sprider den andra bilden.

Jag har funderat lite över vad som får oss att välja sida. Den viktigaste faktorn är nog vad människor runt oss anser. Vilket umgänge har vi, och vad framför de när vi möts? Det blir alltmer avgörande eftersom vi, när vi väl valt sida, tenderar att umgås med dem som tycker som vi, och läsa artiklar som bekräftar vår världsbild. Den andra sidan glider undan, och blir inte bara ointressant utan även obegriplig och motbjudande efter ett tag.

Men jag har lagt hundratals timmar på att följa sverigedemokrater och övriga ultranationalister i deras fora, se ”Hvad vilja nationalisterna”, och jag har diskuterat mig matt med dem på sociala medier, och jag vill påstå att den näst största skillnaden, efter umgänge och grupptillhörighet, sitter i huruvida vi ser världen ur grodperspektiv eller fågelperspektiv. A står likt Nils Karlsson Pyssling eller Arthur och minionerna och stirrar upp på ett gigantiskt, farligt, otäckt monster medan B flyger högt över taken och ser en liten obetydlig prick.

Ett tydligt exempel på detta är upploppen i Rinkeby häromveckan.

Fakta: Ett trettiotal personer blev förbannade när polisen skulle gripa en misstänkt för narkotikabrott. De tuttade eld på nio bilar, slog sönder rutor och plundrade två affärer. De var så hotfulla att polisen valde att inte agera förrän förstärkning kommit. Polisen avlossade ett skott. En DN-fotograf blev misshandlad.

Är detta (B) en trist händelse som dock inte är särskilt oroande utan mest irriterande, eller är det (A) ett bevis för Sveriges omedelbara undergång, enligt den beskrivning Åkesson och Karlsson gav i WSJ?

De flesta av oss har en färdig uppfattning. Den bildas inte under eftertanke medan vi lär oss om vad som skett, utan den stammar ur vår ryggmärg. Det tar oss två sekunder att bestämma oss.

Förklaringarna till händelsen blir sedan en konsekvens av våra första ställningstaganden.

Antingen beror upploppen (A) på av att människor från kulturer som inte fungerar i Sverige flyttat hit, eller också (B) på utanförskap. Antingen eller.

Och lösningen är därmed för den ena kategorin att (B) bryta utanförskapet och för den andra att (A) stoppa [nästan] all invandring och utvisa så många man kan.

DN/Ipsos har gjort en undersökning som är väl värd att läsa, eftersom den visar hur vår bild av verkligheten styr vårt val av parti. Tidigare undersökningar, som t ex SOM-institutets, har också givit samma resultat. Sverigedemokraternas sympatisörer är extrema i sin världsbild.

Att vi invånare i Sverige har olika syn på tillvaron är inte i sig nytt eller ens fel. Så kan en person beskriva samhällsutmaningarna som ”ökande klyftor” och den andra ”gigantiskt skattetryck”, och sedan gräver man ner sig och kastar argument på varandra utan att någon egentligen har vare sig rätt eller fel, eftersom det vi upplever som problem kan definieras som skillnaden mellan vår syn på verkligheten och vårt drömscenario. Om jag vill leva i ett samhälle med låga skatter är skatterna problemet, men om jag vill ha total jämlikhet är klyftorna problemet.

Det som är nytt med synen på migration är att sverigedemokrater, till skillnad från övriga, tror att det finns en verklighet som inte beskrivs av medierna.

Och på någon fläck har de förstås rätt. Så har man i många år undvikit att skriva etnicitet på den som begått brott, eftersom det strider mot pressetiken, och överhuvudtaget undvikit att beskriva samhällsproblem i termer av skuldbeläggning av stora grupper människor, vare sig det handlar om långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta, norrlänningar eller nyanlända.

Men medan både långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta och norrlänningar är minusposter i den totala samhällsekonomin är det sällan dem utan nästan bara invandrarna som strålkastarna riktas mot. De får bära hela bördan av alla samhällsproblem, från arbetslöshet till brottslighet till hål i statsbudgeten till att gamla inte får sylt på pannkakorna. Och bilbränderna i Rinkeby blir symboler för invandringens misslyckande.

Men polariseringen har en annan avigsida, och det är att när vi fokuserar på att skydda vår valda sida tenderar vi att missa det som faktiskt spelar roll. Så om Lisa är klassens svarta får och hela tiden får skulden för sådant hon inte gjort eller bara delvis gjort och vi hela tiden måste ta Lisa i försvar blir vi benägna att se mellan fingrarna när Lisa faktiskt är ansvarig för något. Och i förlängningen betyder det dels att problem, som t ex dem Nalin Pekgul så modigt tar upp, sopas under mattan, och samtidigt alienerar vi A ännu mer. Det motsatta gäller förstås också. De som hatar Lisa ser inte alla bra saker hon gör. Och om de ser det vägrar de berätta det för någon, eftersom det inte passar deras syften.

Så det finns flera debatter och metadebatter som pågår parallellt mellan A och B. Dels finns den faktiska diskussionen om migrationen och dess framsidor och baksidor, men också den om vems världsbild som är korrekt.

Jag har, trots enormt många timmars diskuterande, sällan eller aldrig övertygat någon som klart tillhör kategori A om någonting alls. Det går att korrigera faktafel, men det brukar inte spela någon roll för den större frågan.

”Jag vet hur det ligger till. Du är naiv.”, är svaret på det mesta.

Jag vet inte hur vi minskar polariseringen. Men jag anser att bristen på gemensam verklighetsbeskrivning är ett av dagens största samhällsproblem, för det slår in kilar mellan människor och hindrar tankar och idéer från att färdas.

Vi behöver helt enkelt lyssna mer, och gräva ner oss mindre.

Betyder det att vi ska acceptera deras rasistiska retorik? Inte för ett ögonblick.

Jag tycker hjärtligt illa om ultranationalister, och det står jag för. Jag tror inte den som bestämt sig går att omvända. Jag har dessutom tröttnat på daltandet med sverigedemokrater, och påståendet att de är mobbade och att det är synd om dem. Den som sprider hat mot människor baserat på etnicitet eller religion ska ifrågasättas. Det är inte mobbing. Och jag tror inte det går att omvända dem längst ut på flanken annat än i undantagsfall. Det är ädelt att försöka, och jag vet de som lyckats, men jag gör det inte. De tycker jag är en bortskämd och arrogant överklassmänniska som aldrig haft ett problem i livet. Mig gör det inget. Det är inte dem jag riktar mig till när jag skriver eller diskuterar.

Däremot måste vi ha integritet nog att vara nyanserade och sakliga och inte extrema, dels för att samhället vinner på det, men också för det finns en stor grupp grå människor out there som ännu inte bestämt sig, och de ser oss inte som trovärdiga om vi ger intryck av att blunda för det som inte passar oss.

Vi får inte flyga så högt i vår iver att ta det globala perspektivet att vi inte ser de problem som faktiskt behöver vår uppmärksamhet.

Varför jag stannar i Moderaterna

Publicerat den av

Tre frågor (egentligen fyra, men jag har dragit ihop dem till tre) var centrala för mig att få svar på för att fortsätta vara medlem i Moderaterna och verka för att få människor att rösta på partiet. En moderat vän ställde dem i måndags till Anna Kinberg Batra på ett medlemsmöte i Nacka, och hon svarade tydligt ”nej”. Utan krusiduller. Därför stannar jag. Detta inlägg handlar om varför, och hur jag resonerat.

Dessa är frågorna:

  1. Kommer Moderaterna att förhandla med SD om regeringsbildningen?
  2. Kommer Moderaterna att göra upp med SD i migrationsfrågan?
  3. Kommer Moderaterna att politikutveckla och skriva gemensamma motioner och propositioner med SD?

I den långa diskussion som följt sedan min debattartikel i Aftonbladet har några centrala synpunkter utkristalliserats, som är värda att besvara.

”Vad spelar det för roll vem man gör upp med? Det viktiga är väl politiken? Varför ska någon rösta på ett parti som inte vill ‘ta makten’?”

Det finns en legitim del i frågeställningen. Det är viktigt att kunna lyssna på alla, och det är pragmatiskt att även kunna göra upp med Djävulen om så är, ifall man vill samma sak. Politiska beslut är ofta binära, och man kan ha helt olika värderingar och ändå landa på samma punkt i en fråga. Det bästa exemplet är hur V och SD är de partier som är EU-motståndare. Det ena för att de är globalister som avskyr gränser, och det andra för att de är nationalister och vill ha en annan gräns, enkelt uttryckt. Helt motsatt ståndpunkt resulterar i samsyn i sakfrågan.

Det finns därför ingen anledning att förlora på walk-over bara för att man inte vill ha fel personer med i sitt lag.

Ur ett perspektiv.

Men det finns två motperspektiv till detta.

Det ena är konsekvensen av att skriva motioner och, efter valet, propositioner med SD. Partiet har idag ett stigma, som de väl förtjänar. Jag har skrivit ett längre inlägg om varför, och om de negativa konsekvenserna av att plocka av dem det. Att politikutveckla med och hålla presskonferenser med ett parti är att ge legitimitet till deras sunkiga värderingar. Det är inget jag vill bidra till, när det gäller ett parti som konsekvent hetsar mot vissa folkgrupper baserat på etnicitet, religion och sexuell läggning, och som har en nationalistisk och exkluderande agenda.

Det andra perspektivet är risken att förslagen, rent konkret, får en profil jag inte kan acceptera. Detta är anledningen till punkt (2) ovan, att migrationsfrågor måste vara exkluderade från samarbete.

Nära-SD-moderater, sverigedemokrater och även en del vänsterpersoner påpekar då förnumstigt att ”Moderaterna har ju ändå kopierat SDs politik”, men det är, som jag redan skrivit flera gånger, bara dumheter. Det finns inte ett enda förslag SD varit först med, som Moderaterna sedan kopierat. Det finns förslag Moderaterna eller andra partier haft, sedan övergivit, sedan återgått till, och som SD däremellan haft, men bilden av att SD haft en finurligt uttänkt portfölj av idéer som Moderaterna först kallat rasistisk, sedan självsvåldigt plagierat, är helt fel. Tyvärr har mina partikamrater, genom ett bisarrt krumbuktande och ursäktande på formen ”vi har inte lyssnat på väljarna” bidragit till att förstärka den bilden.

För det är nu vi närmar oss kärnan. Moderaterna har en fundamentalt annan syn på invandring än SD. Vi är i grunden positiva, vi gillar att människor migrerar eftersom Sverige och världen blir bättre av ett flöde migranter, och vi känner ett globalt ansvar för människor som har det svårt. Men vi vill också applicera en förnuftig syn på migration. De som kommer hit behöver försörja sig själva så fort som möjligt. Deras välstånd ska främst komma ur eget arbete. Vi står upp för flyktingkonventionen, men anser också att humanitära insatser måste hjälpa så många som möjligt. Jag har egna idéer om hur det ska gå till.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är istället att invandring alltid är dålig, och att vi enbart ska tillåta människor att flytta till Sverige när det är helt nödvändigt. Minns att partiets främsta företrädare gick med i ett parti som ville utvisa alla som flyttat hit efter 1970, och dessutom förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla rasen vit. De må inte stå bakom detta idag, men herrar Åkesson, Söder, Karlsson och Jomshof ansåg inte förslagen vara diskvalificerande så sent som på tvåtusentalet. Detta är mindre känt, men i SDs partiprogram finns en passus om att alla invandrare som vill ska erbjudas ersättning om de lämnar landet. Så illa tycker SD om invandrare att de är beredda att ta av skattebetalarnas medel för att bli av med även dem som bidrar.

Vårt land är ingen direktdemokrati, och vi ges inte möjlighet att justera våra val. Vi väljer företrädare som i fyra års tid ska agera utifrån våra värderingar i frågor vi idag många gånger inte ens känner till. Jag vill inte välja någon som sitter och kohandlar om migration med människor som ser invandrare som oönskade inslag i Sverige. Någonstans kommer detta oundvikligen att slå enormt slint.

Därför är det extremt viktigt för mig att Moderaterna tydligt säger nej till att förhandla i migrationsfrågor med SD. Det får inte ens finnas en misstanke om att deras rasism och övriga främlingsfientlighet påverkat moderaternas motioner och propositioner.

”Detta är bara första steget – snart regerar Moderaterna med SD. Man ska aldrig kompromissa med rasister!”

Så i den andra änden av spektrat finns många människor som anser att Anna Kinberg Batra givit lillfingret åt SD, och att nästa steg kommer att bli hela handen, och att hon borde ge dem ett helt annat finger istället. En del av dessa gick från M till C efter utspelet.

Känslomässigt håller jag med. Jag mådde direkt illa av att läsa om Moderaternas tjänstemannamöte med SD.

Men även innan Anna Kinberg Batras utspel hade jag faktiskt kommit fram till att jag är beredd att lätta en liten smula på ”kontaktförbudet”, just för att det till någon del är kontraproduktivt. Om man vill något i en icke migrationsrelaterad fråga, och det behövs ett möte eller två för att göra upp borde det vara möjligt. Det blir liksom fånigt annars.

Sedan länge används SDs röster av båda sidor i många frågor, och om det nu behövs pratas ibland för att komma i mål kan jag leva med det.

”Hur ska man kunna regera utan att göra upp med SD?”

Det finns två varianter. Antingen gör man en DÖ light, och gör upp med Löfvén om att störst block regerar och övriga lägger ner sina röster.

Men som jag skrev i januari:

Det går också att regera i minoritet Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S.

Det är inte optimalt att använda talmannen som go-between för att man inte kan mötas in person. Det lär resultera i många utspel från SD i diverse tidningar där de listar sina krav för att stötta Alliansen, som i sin tur måste mötas av isande tystnad från övriga, men i slutänden har de ingen annan makt än att välja regering, och de kan inte välja Löfvén.

Har man is i magen går det vägen. Men då måste man också acceptera att det kanske inte gör det.

Men alternativet, att Alliansen regeringsförhandlar med SD, är för mig och, vill jag påstå, de flesta övriga Alliansväljare helt oacceptabelt.

Konklusion

Jag har fått mycket stöd och mycket skäll för mina artiklar, med början i blogginlägget ”Vi är de mest hatade” som blev viralt i somras till artikeln i Aftonbladet förrförra veckan. Det är värmande med stöd, men det är också nyttigt med skäll. Det är då våra ställningstaganden förfinas och fördjupas och ibland överges.

De som varit hånfulla i sina uttryck har aldrig varit aktiva moderater, som istället varit antingen positiva eller neutrala. Däremot har det funnits de som kallar sig moderata väljare som varit upprörda. Vad jag förstått har tolv procent av moderata väljare SD som andra parti, och jag gissar att det är just dessa som är så extremt högljudda i debatten, men som egentligen är så få till antalet, som driver hatkampanjer mot mig och övriga moderater som tycker som jag. De som i åratal skrivit drypande hånfulla artiklar och Facebookinlägg mot partiledningen för deras avståndstagande mot SD anklagar nu mig för att vara illojal. Det är komiskt, på något sätt.

Min ståndpunkt blir ”attackerad” från båda hållen. Jag tror det är svårt för många att förstå att man kan ha en nyanserad åsikt som samtidigt är stark. Normalt kämpar människor hårt för extremer, inte för en mittenposition.

Ja, jag avskyr SD och allt de står för på ett mycket personligt plan, som kryper under min hud. Partiet var nazistiskt. De har polerat sin retorik och sina förslag och bytt ut armékängor mot finskor och judar mot muslimer, men det är omöjligt att veta huruvida polishen är praktiskt motiverat eller om företrädarna verkligen ändrat sig i grunden. Jag litar inte på någon av deras företrädare. Ingen som är besatt av medmänniskors etnicitet bör ha makt. Och jag har nästan uteslutande negativ erfarenhet av deras sympatisörer.

Ja, jag vill att Sverige ska ha mer moderat politik. Anledningen är att just vår drivkraft har den där balansen av förankring i sunt förnuft, god ekonomi och ordning och reda samtidigt som den är härligt öppen, nyfiken, liberal, positiv och empatisk. Många till vänster har en negativ syn på oss, och tycker vi är snorkiga överklassmänniskor som inte bryr oss om svaga utan istället knycker godis från småbarn och sparkar på uteliggare. Jag hoppas de moderater som skapat den imagen hör till dem som nu gått till SD.

Jag vill vara med och förändra bilden. Jag vill jobba för ett starkt Moderaterna i valet 2018.

Men för att kunna göra det med gott samvete var jag tvungen att veta att vi inte tänker använda våra väljares förtroende till att vandra rakt in i SDs gryt. För det skulle jag aldrig kunna leva med.

Nu har jag fått svar.

Därför stannar jag.

Following U.S. politics from Sweden

Publicerat den av
rachel_maddow_in_seattle_cropped

I follow American politics very closely, since a few years ago. Before that, I normally only knew what was reported in international media. It started with the discovery of The Daily Show, actually, and me falling in love with Jon Stewart’s tone of voice. I watched not only the shows as they came out, but also his old shows backwards using Comedy Central’s archive. I have therefore watched every show since around 2006, and some even older than that.

Today, I start every morning – I wake up very early – with a routine that keeps me up to date with both late night comedy and the news.

  1. The very first step is always to type in news.google.com. I have set my browser to list U.S. news. If you don’t, they’ll use your location. So Google will list the highest read topics in the news. From there, I select articles that seem interesting. I usually read 2-3 every morning.
  2. I then often go to New York Times, Washington Post, USA Today and The Hill. I used to subscribe to Wall Street Journal, but since I stopped, I don’t go there much, because most of their articles are locked.
  3. After this, I go to msnbc.com, and then to Rachel Maddow and Morning Joe. I love Rachel, who almost always starts her shows with a history lesson, and then often digs into stories others have missed, tying today’s events back to the history lesson. I don’t love Joe Scarborough, who is a Republican, but I watch him to balance all the otherwise ”liberal media”, and because he has a good variety of guests which leads to interesting discussions. Other favourites that I don’t always have time for are Lawrence O’Donnel amd Chuck Todd.
  4. Then it’s time for CNN. I take a look at the top stories, and then I check out Anderson Cooper and Jake Tapper.
  5. ADDED after I published this:
    1. Don Lemon, CNN
    2. Brianna Keilar, CNN

I have one email subscription: Borowitz at The New Yorker. I read his satirical articles right away.

Now it’s time for late night comedy, which is not always updated in the Swedish morning, so often I need to go back and check when I get home from work.

I only watch political satire.

Three comedians have one show per week: John Oliver on Sunday nights, Sam Bee on Wednesdays and Bill Maher on Fridays. I subscribe to HBO Nordic to be able to watch Oliver and Maher, but they don’t always come out there fast enough, so I often have to use Youtube instead. So Mondays, Thursdays and Saturdays I busy myself with their shows.

John is my favourite, pretty much like Rachel is in the news sphere, because I learn from them and they talk about issues that others don’t. But Sam is so amazingly funny and to the point, and I love her feminist perspective. Then there’s Bill that sometimes crosses my line, but I don’t have to agree to appreciate.

Then there is of course SNL, which gets watched on Sundays. To watch it from Europe, you need a proxy to simulate being in the U.S.. We use VyprVPN.

Also, there are three daily shows that I watch. First, there’s literally The Daily Show, which is not as good as it used to be, but still pretty amazing. I love Trevor Noah. You need the proxy for this as well.

I also watch Stephen Colbert and Seth Meyers. Stephen is a comedian with a touch of seriousness, and Seth is the opposite.

What about Fallon, Conan and Corden? Well, they’re not political, so I get bored with them quite quickly. But I watch them sometimes.

Hope this can be used to inspire someone.

Want a taste? Here is a rising star:

Amy Hoggart from Full Frontal:

Photo of Rachel Maddow: Paul Schultz.