Kategoriarkiv: Juridik och domstolar

Våldtäktsmyten

Publicerat den av

generic-bssEftersom jag diskuterat migrationspolitik i något decennium, och eftersom myten om den svartmuskige muslimske våldtäktsmannen som angriper blonda svenskor i sommarklänningar för att de tycker att man får göra så när kvinnor inte bär niqab har enormt fäste har jag grävt en del i både domar och statistik. Jag tänker inte dra siffror, men ungefär så här ser det ut:

I de fall en gärningsman överfaller en helt okänd kvinna är utrikesfödda lite överrepresenterade. Det är också de fall som har lägst mörkertal, eftersom det inte finns något incitament för kvinnan att inte gå till polisen. Och om gärningsmannen väl hittas finns en god chans att få honom dömd. Detta gör att ser man till det totala antalet dömda våldtäktsmän finns det en överrepresentation när det gäller utrikes födda män.

I fallet gruppvåldtäkter är utrikesfödda och andra generationens invandrare enormt överrepresenterade. Det är mycket sällan etniska svenskar som är gärningsmän. MEN. Dessa våldtäkter är en handfull per år. Det är alltså ett mycket, mycket litet antal, med tanke på att det bor 2,5-3 miljoner människor i Sverige som har den bakgrunden.

Så om man läser domar finns en kärna av sanning i påståendet att ”nyanlända våldtar för de förstår inte svensk kultur”, men jag skulle säga att det oftast handlar om att gärningsmännen inte känner till eller respekterar svenska lagar. Det är inte tillåtet att sätta på kvinnor som är berusade eller sover i Sverige, eller kvinnor som valt att vara ensamma med flera män i en lägenhet, och det är nästan alltid vad som hänt i de här fallen. Den här sortens våldtäkter förekom oftare i Sverige förr också, innan vi ändrade våra lagar och slutade fråga kvinnor vad de hade på sig. Hade man transporterat tiotusen unga, svenska män från femtiotalet till nutid hade några av dem också våldtagit däckade kvinnor. Det är inte kulturen, utan kunskapen om lagarna som skiljer, påstår jag.

Men i den kategori som begår flest överfallsvåldtäkter, dvs män 18-27 år, har 39 procent av de folkbokförda invånarna utländsk härkomst, dvs minst en utrikesfödd förälder. Till dessa ska läggas alla som inte är folkbokförda här, men vistas i Sverige. Gästarbetare, som Lisas mördare. Asylsökande. Papperslösa. Turister. Om man tar ett tvärsnitt av alla unga män som VISTAS i Sverige under ett givet ögonblick lär bortemot hälften ha utländsk härkomst. När man räknar på överrepresentation bör man ha detta i åtanke.

Detta är nu inget försök att ursäkta dem, utan bara en förklaring. En utländsk våldtäktsman har inget här att göra, oavsett bakgrund. Utvisning direkt om han inte är svensk medborgare, och går det inte pga flyktingkonventionen får han hållas i förvar tills det går. Jag känner inget medlidande. Alls. Off you go.

Men igen. Dessa män är extremt få. Och det är där diskussionen går vilse. Man tror att överrepresentationen när det gäller överfallsvåldtäkterna går att överföra på samtliga våldtäkter, även mörkertalen.

Men när det gäller våldtäkt av barn i familjer, dvs incest eller styvföräldrar eller motsvarande, är män med utomvästerländsk bakgrund faktiskt enormt underrepresenterade. Män från Afrika och MÖ våldtar sällan sina döttrar eller nära, minderåriga släktingar. Jag har läst mängder av domar, men inte hittat ett enda fall. Inte något alls! Men det gör vi svenskar och övriga västlänningar. Tänker du protestera? Varför då? Om samtliga mellanöstare ska äga SIN överrepresentation när det gäller överfallsvåldtäkter måste vi svenskar ta ansvar för att vårt manfolk våldtar sina döttrar, i konsekvensens namn. Vi måste acceptera att våldtäkt på barn är en del av den svenska kulturen. #svenskavärderingar

Eller också konstaterar vi att våldtäkter inte är en del av någon kultur. Vare sig svensk eller annan.

För det stora mörkertal vi tror finns när det gäller våldtäkter handlar sällan eller aldrig om okända gärningsmän. Det handlar om partners, expartners och familjemedlemmar i första hand, och i andra hand om vänner och bekanta. Där har kvinnor en anledning att hålla tyst. Rädsla, skuld eller skam eller en ovilja att utsätta sig för polisförhör och läkarundersökningar.

Och där finns ingen anledning att tro att män från MÖ eller Afrika skulle vara överrepresenterade. Så när SD och KD (jag saknar dig enormt, Göran!) nu driver myten att hundratusen svenska kvinnor årligen våldtas av mörkhyade flyktingar är det lögn, medveten förvrängning eller bara inkompetens.

Orden förefaller ju vara vetenskapliga med förankring i fakta, men den bild man försöker skapa av svarta och bruna män som testosteronstinna, hänsynslösa och farliga är grovt, grovt rasistisk och syftar till att skapa en rädsla för invandrare.

Den sortens rädsla som all nationalism bygger på.

Mansours medborgarskapsåterkallande

Publicerat den av

general-flagSaid Mansour fråntas sitt danska medborgarskap och skickas till Marocko. Om honom hittar jag inget gott eller förlåtande att säga. Jag har full förståelse för alla danskar som inte vill dela medborgarskap med honom, baserat på vad jag läst mig till.

Men jag är generellt skeptisk till just fråntagande av medborgarskap. Förfarandet påminner om hur England deporterade kriminella till Australien.
För man kan uppenbarligen inte bara plocka av någon ett medborgarskap om den inte har ett annat, och då uppstår ju frågan om varför den kriminelle är det andra landets problem. Mansour bodde sina första 23 år i Marocko, och de senaste 35 i Danmark.

Och att lagstifta om att kunna plocka av någon medborgarskapet för att den är kriminell är mycket ovanligt, ur internationellt perspektiv. Jag har letat en stund, och jag hittar inga andra länder som gör så. Närmast kommer Australien, som fråntagit 12 personer medborgarskap på grund av ”extremist links”. Australien har också fått mycket kritik för detta – inte minst från de länder som tvingas ta emot sina medborgare. I ett fall hävdar landet ifråga, Fiji, att personen inte ens är medborgare där, och att han därför nu blivit statslös.
Däremot är det inte helt ovanligt att du kan bli av med medborgarskapet om du ingår i ett annat lands militär eller för att du ljugit om viktiga omständigheter när du blev medborgare. Så den sortens regler kan Sverige laborera med utan att riskera alltför mycket kritik, om vi nu tycker det är mödan värt.

Men det blir lite svartepetter över det hela om länder ska kunna plötsligt välja bort dem med dubbelt medborgarskap som man inte vill ha. Närmare 700 000 svenskar bor i utlandet. Om vi börjar deportera kriminella till länder där de i vissa fall kanske aldrig ens bott kan samma sak hända oss. Andra länder skickar sina mördare och våldtäktsmän hit.

Så min synpunkt här är inte att det är synd om Mansour. Det är bäst jag skriver det tydligt och klart, för annars kommer arga läsare att påstå att jag försvarar terrorister.

Min främsta kritik är att vi inte bör gå i spetsen för att ändra en övergripande världsordning som säger att har man en gång gjort någon till medborgare får man faktiskt stå sitt kast och ta ansvar för vederbörande.

Istället bör vi uppgradera medborgarskapet, och ställa högre krav på dem vi gör till svenskar.

Exempel: Nisse Nilsson är född i X, är svensk medborgare på grund av att en förälder är svensk, har aldrig bott i Sverige, pratar inte ens svenska och så en dag begår han brott. Domstolen plockar av honom medborgarskapet i X och deporterar honom till Sverige.

Vill vi det?

Sharia är en paria

Publicerat den av

generic-christ
Jag kan förstå dem som vill inrätta samhället efter sin religions regelverk. Om man tror benhårt att gud kommer att straffa dem som inte lever efter en viss lag är det förstås naturligt och rent av omtänksamt att vilja säkerställa att alla gör så, men detta måste normalt stävjas. Ett samhälle som sätter en guds vilja före medborgarnas hamnar alltid fel, förr eller senare.

Guds vilja styrde i Sverige liksom i övriga världen för inte länge sedan, men vi har tagit oss ur det bit för bit, och vi ska inte tillbaka.

Det pratas mycket om islamister. Så fort en muslim får det minsta makt måste det utrönas huruvida hen någon gång sagt något som kan tyda på att hen anser att guds lag ska råda över människornas. Med viss rätt. Vi vill som sagt inte ha människor i ledande ställning som till exempel strävar efter att återinföra kroppsstraff.

Men det är problematiskt när muslimer som aldrig uttalat något som tyder på att de har en sådan agenda ändå förväntas bevisa att de lagt de så att säga stolliga bitarna av sin religiositet bakom sig, medan vi har en helt annan inställning till kristna företrädare. Muslimer är på något sätt islamister med ett frågetecken efter tills de visat att de inte är det, och även då fortsätter misstankarna pyra – uttalanden vrids och vänds på i jakt på bevis för att man har en dold och ondskefull agenda.

Kristna är istället ”normala” tills de motbevisat det. I vår riksdag sitter minst en kristen kreationist. Förmodligen finns fler. Men ingen argumenterar runt att deras agenda är att förbjuda homosexualitet, återinföra kroppsstraff eller bestraffa hädelse och sex utanför äktenskapet, trots att allt detta även ingår i kristendomen. Det finns inte ens ett ord som motsvarar ”islamist”.

Trump har utsett Matthew Whitaker till vad som i Sverige motsvaras av justitieminister. Whitaker anser att inga domare bör utses som inte är troende kristna. Vad jag sett har det inte ens nämnts i svenska medier.

Tänk om en justitieminister sagt: ”Alla domare i detta land måste vara troende muslimer, för annars kan man inte döma rätt.” Låt det sjunka in.

Jag förespråkar inte att vi ska möta religiösa förtroendevalda med skepsis. Inte alls. Men vi behöver applicera samma standard på alla oavsett religion.

Dvs man har sunda värderingar tills annat bevisats.

Potentiella våldtäktsmäns rätt att besluta över kvinnors kroppar

Publicerat den av

Jag vaknar tidigt varje morgon och lyssnar igenom amerikanska nyheter medan jag spelar Brick pop. För det mesta handlar det antingen om the Mueller Probe eller om något moget och genomtänkt som presidenten twittrat.

Men de senaste veckorna har fokus varit Brett Kavanaugh, domaren som skulle lyftas till Supreme courten, där en kvinna, professor i psykologi, nu mycket motvilligt dykt upp och berättat om ett våldtäktsförsök när hon var femton och han var sjutton.

Det finns många perspektiv runt detta.

– Politiska konsekvenser, där republikanerna har 52 senatorer plus vice-presidenten och bara två av dem därför kan rösta emot, och det faktum att man verkligen vill få en konservativ person konfirmerad innan valen om några veckor.

– Vem ska man tro? Hur sannolik måste hennes berättelse vara för att senatorerna ska säga nej? I en domstol måste hennes berättelse bevisas ”beyond reasonable doubt”, men här räcker det kanske med 50/50.

– Vad händer med kvinnor som berättar? Media återberättar oavbrutet om Anita Hill – kvinnan som på nästan exakt samma sätt berättade om sexuella trakasserier 1991 – och hur extremt illa hon blev behandlad av dåtidens senatorer, vilket resulterade i att massor av kvinnor valdes till både senaten och kongressen året efter. Clarence Thomas blev dock konfirmerad.

– Hur många både där och här tror att det är svartmuskiga män som kommer utifrån som kvinnor behöver försvaras mot, medan övergrepp, särskilt de orapporterade, sker från alla kategorier. Det har jag själv berättat om i flera år, och det har #metoo visat, men i många fall hjälper det inte. I USA vill vissa tro att bara latinamerikaner är våldtäktsmän, här vill man tro att bara afghaner och afrikaner är det.

– Det absurda systemet i USA, där justices väljs for life. Och har därmed möjlighet att styra vilka lagar som ska få gälla i kanske trettio år. De är bara nio, och Kavanaugh skulle kunna bli den utslagsröst som river upp Roe v. Wade, beslutet som gör det olagligt för en stat att förbjuda abort. I alla andra demokratier är rätten till abort något som bestäms av de folkvalda, men i USA avgörs den så här: ”En person ville göra abort, fick inte det, stämde staten, supreme courten beslutade att ge henne rätt 5 mot 4 på grund av hur de tolkar 250-åriga dokument som inte kan ändras, därmed får alla andra kvinnor rätt att göra abort, men om en president väljer en domare som inte tycker den rätten ska vara kvar och senaten godkänner den domaren och den domaren därmed skiftar balansen får kvinnor inte längre göra abort”. Detta i sig är så bisarrt att det förtjänar att diskuteras på längden och tvären.

Men det som gör mig allra mest ledsen i denna soppa är hur vissa människor, både män och kvinnor, beter sig. Vad de säger. Hur de tänker. Allt från ”boys will be boys” och varför ska ett fjuttigt våldtäktsförsök i det förflytna förstöra en mans chanser att få styra över kvinnors rätt till abort och mycket annat i trettio år? Sedan alla de som svärtar henne med konspirationsteorier. Dessutom går en vän till honom ut i Twitter och media, där Fox News snabbt hakar på, och sprider det uppenbart falska påståendet att en helt annan man, en lärare, skulle vara skyldig. Med namn och bild.

Jag pratar nu inte om dem som inte vill döma honom ohörd, utan om dem som hånar och trakasserar henne och om dem som säger att det inte spelar någon roll vad hon säger, för lite våldtäktsförsök får man väl tåla.

Republikanen och kongressledamoten Ralph Norman tyckte det var läge att skämta. ”Did you hear about this? Ruth Bader Ginsburg came out saying she was groped by Abraham Lincoln.”

Och så har vi denna tweet från President Pussygrabber, som ju skryter med att han brukar gå in och kolla på femtonåriga modeller när de byter om:

”as bad as she says”, skriver han.

”as bad as she says”.

Och håren i nacken krullar sig på mig.

Detta handlar inte om män vs. kvinnor.

De finns gott om män som klarar att empatisera med kvinnor, det finns män som själva varit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter, och det finns kvinnor som ivrigt hetsar mot andra kvinnor som träder fram.

Det handlar om offer för sexuella övergrepp och människor med empati och rättspatos som kan sätta sig in i hur det är att leva ett liv med en fruktansvärd upplevelse i bagaget vs. förövare och deras försvarare.

Det handlar om rätt vs. fel.

En dag kommer våra barnbarnsbarn att läsa om den här tiden i historieböckerna.

På vilken sida av historien vill du vara?

SLs halva återköp

Publicerat den av

SLInför skolstart skickar jag min femtonåring till stationen med SL-kortet för att köpa ett ”terminskort”, så att hon skulle kunna åka buss till och från skolan. Jag skulle ha läst på. Det finns en ”skolbiljett” och en ”fritidsbiljett”, men ingen ”terminsbiljett”. Den senare gäller sent på vardagskvällar när femtonåringar normalt sover och på helger, och dottern åker rätt sällan då.

Biljettförsäljaren frågade aldrig vilken hon ville ha, utan sålde en fritidsbiljett till henne. Några dagar senare gick jag in på ”Mitt SL” och upptäckte felet. Jag ringde direkt. Jag fick då ett helt felaktigt svar. ”Jag kan inte göra något härifrån, men det är bara att du går ner till stationen, så fixar de det – det måste vara där du köpt den dock”. Jag frågade hur det skulle gå med de resor hon åkt och fått betala för (via reskassan) och han svarade att det var inga problem. Vi skulle till och med få tillbaka de pengarna. Han sa inget om att det var bråttom. Jag tror till och med att jag frågade.

Så vi var bortresta och några dagar senare gick min man ner för att fixa skiftet. Då visade det sig att SL vägrar återköpa biljetten utan att dra en straffavgift som motsvarar nästan halva utgiften. Ville vi ha mer pengar skulle vi behöva åka till något kontor någonstans, flera mil bort.

Jag blev då rätt irriterad och drog igång en chat med SL, för jag hade ingen lust att ringa en gång till när det blivit så dumt. Så jag har en positiv sak att säga i frågan: Heder åt SL som sitter och chattar med [sura] kunder på Facebook halva nätterna och tidigt på mornarna. Det är god service.

Och jag förstår att det kan bli fel. Men då måste det finnas en vilja att rätta till. Och det gör det absolut inte hos SL. ”Det är kundens uppgift att kontrollera biljetten.” Jag gjorde det några dagar senare. Men då var det redan kört. Det borde de upplysa om.

För SLs rutin är att man först måste återköpa biljetten för halva priset, sedan kan man äska mellanskillnaden, och kanske, kanske inte får man den. De kommer att göra en ”utredning”.

Jag sa att jag vill veta i förväg. ”Om ni inte tänker ge mig hela beloppet tillbaka behåller jag hellre fritidskortet”, förklarade jag. ”Hon åker ju trots allt ibland på kvällar och helger.”

Men det beskedet ger inte SL. Alls. Man måste alltså köpa grisen i säcken och ta förlusten innan man får veta huruvida de står för den eller ej. Jag säger att det kan inte vara lagenligt att agera så mot en kund, och begär att få prata med ansvarig, jurist eller motsvarande. Men si det går inte. Deras rutiner är att låsa in kunden i kundtjänsten, men jag kan lämna mitt telefonnummer, så kanske någon ringer upp. Jag gör det, samt tider när jag är tillgänglig. Två dagar senare frågar jag varför ingen hört av sig, och då får jag veta att de inte ens försökt få tag på någon chef. Jag hade nämligen skrivit ”om ni vill ringa upp mig [istället för att ge mig ett telefonnummer] nås jag på…”, och ordet ”om” betydde att de kunde strunta i det.

Så jag har råd med några hundralappar, men det har långt ifrån alla föräldrar. Och det är inte egentligen pengarna som är poängen. Jag menar att rutinen inte är rimlig. Om SL gör fel (vilket jag förstås inte kan bevisa, men det är ju inte särskilt sannolikt at jag medvetet skickar dottern att köpa en fritidsbiljett när hon inte har en skolbiljett) måste det gå att få besked om huruvida de accepterar detta fel eller inte. Jag ska inte behöva chansa.

Så jag bad att få reda på vart man överklagar. En sorts besvärsenhet eller motsvarande på Landstinget borde ju finnas. Jag frågade flera gånger. Det finns ingen. Man kan inte prata med någon. Man kan inte överklaga.

Man är maktlös.

Enligt deras webbsida ska det gå att prata med en Resenärsombudsman, men enligt kundtjänst får jag inte det utan att först ha fått ett negativt besked.

Jag anser att SLs rutiner bryter mot svensk lag. Men det finns absolut ingen där som jag kan framföra detta till.

Uppdatering: Jag har nu fått besked av SL. Det visade sig att de ljög även om detta. Jag får inte tillbaka några pengar för tiden fram tills jag öppnade chatten. Inte heller får jag prata med någon ”resenärsombudsman”.

Så jag har anmält till Allmänna reklamationsnämnden.

 

KDs förbud mot synagogsböner

Publicerat den av

generic-jew-davidSå Kristdemokraterna har gått ut och sagt att judar måste förbjudas använda högtalare när de ber. En kommunpolitiker har gått så långt att hon i en debattartikel sagt nej till att judar tillåts be offentligt trots att ingen judisk förening begärt att få använda högtalare. För när judar ber måste det ske där ingen hör.

Nej, så är det förstås inte. Judar är inte längre en målgrupp för hat i offentliga Sverige. Deras hatare är många, men marginaliserade, och återfinns inte bland politiker.

Längre.

I Sundsvall går de ut i en artikel och säger nej till böneutrop. Det är bara det att ingen begärt något böneutrop där. Det finns ingen förfrågan, ingen önskan. Enda anledningen till tramsandet är uppenbarligen att trakassera den lokala muslimska befolkningen genom att få dem att framstå som krävande. För säkerhets skull nämns såväl könsstympning som hedersvåld och månggifte och vikten av att hålla dessa stången, så att alla ordentligt påminns om muslimers allmänna läskighet.

Det hintas också om att de utrop som ingen egentligen begärt kommer att ljuda tre gånger om dagen, och höras över hela staden.

I sista stycket får vi dessutom veta att kristna värderingar format ”det västerländska samhället i 2000 år”, och därför ska kristna ha en särställning i Sverige. Undrar lite var KD anser att ”det västerländska samhället” ligger någonstans.

I Karlskrona, där det förekommer böneutrop sedan några månader tillbaka med noll klagomål från allmänheten – utropen sker på så svag volym att de knappt hörs om man inte står precis nedanför, och det handlar om två minuter i veckan – vill KDs kommunpolitiker i en rätt förvirrad motion nu förbjuda detta med hänvisning till att bön inte ska höras i offentliga rummet. True story.

kd-billy-akerstrom-motion

Det betyder alltså även förbud mot Frälsningsarmén, psalmer i högtalarsystem och präster på skolavslutningar, såsom förslaget är formulerat. De verkar inte ha tänkt på det.

Jag känner många kristdemokrater som är synnerligen omtänksamma och kloka människor som vill väl. Jag gillar partiet. Jag brukar försvara det. Att de skulle anse att en religions utövare ska leva efter andra lagar än övriga invånare känns därför svårbegripligt och ger en besk eftersmak.

KD-ledningen har vänt ut och in på sig själva för att hitta något som förbjuder böneutrop men tillåter kristen bön, och har till slut lyckats:

”Det är regelbundenheten. Det faktum att det sker på samma tid varje vecka.”

Seriously. Man har tänkt sig att med kirurgisk precision lyckas förbjuda enbart böneutrop men inga andra religioners böner i offentliga rummet genom att hänvisa till ”regelbundenheten”. Det är alltså den som är problematisk, anser religionsutövarna vars kyrkklockor ringer varje söndag klockan elva.

Jag är inte vare sig för eller emot böneutrop per se. Vi ska självklart tillämpa de lagar vi har idag – jag vill inte se någon ändring – människor ska inte störas i sin vardag, och förfrågningar om utrop ska behandlas på samma sätt som om lokala scoutföreningen, fotbollsklubben eller syjuntan vill använda högtalare varje vecka till att ropa ut att det är dags att träffas. Den som vill be i offentliga rummet – eller sjunga en psalm – har rätt till det, för vi har yttrandefrihet, och den gäller även religionsutövare.

Det Adaktusson och Bush-Thor och diverse kommunpolitiker nu ägnar sig åt är inget annat än populistisk islamofobi med syfte att trakassera en grupp religionsutövare som redan är extremt utsatt.

Hitlers förföljelse av judar kunde ske för att det redan fanns ett etablerat judehat. Han skapade det inte – han bara red på den allmänt vedertagna bilden av judar som snåla och ohederliga. På samma sätt rider nu KDs representanter på den i vissa kretsar vedertagna bilden av muslimer som könsstympande, hedersvålds- och terrorismbenägna kalifatanhängare. I den andan är det man förespråkar särlagstiftning.

Och om några decennier kommer dagens muslimhatare att dömas lika hårt som vi idag dömer förra seklets judehatare.

Kristenistmaken

Publicerat den av

generic-church”Tager du denne Jan Willy Andersson till din äkta make, att älska honom i nöd och lust?

Jag svarade ja.”

Så började Yvonne Andersson, KD, sitt anförande i riksdagen 2009, när hon och hennes partikamrater med synnerligen tilltrasslade argument försökte övertyga övriga sex partier att guds lag borde ha större tyngd än invånarnas väl, och att därför skulle inte samkönade par få gifta sig.

I England finns sedan länge Beth Din, en sorts låtsasdomstol, som används av ortodoxa judar för att döma i tvister. Enligt brittisk lag kan man nämligen bestämma att en tredjepart ska lösa en konflikt, om båda i förväg förbinder sig att följa domslutet.

Så när muslimer ville ha samma konstruktion gick det förstås inte att neka dem.

Och så fick landet sina vitt omtalade och djupt hatade ”sharia courts”.

Ingen bryr sig förstås om vad ortodoxa judar håller på med. Knappt någon vet ens att de har sina egna ”domstolar”. Men i en nyansbefriad värld är sharia synonymt med handavhuggningar och dödande av konvertiter. Den som i någon liten mån vill leva enligt Allahs ord är en förtäckt samhällsomstörtare, som närsomhelst kommer att vända sig emot övriga invånare och tvinga på oss hijaber och böner.

generic-jew-davidEn hel del frikyrkliga kristna, enligt traditionell byäldsteprincip, väljer förstås också att lösa konflikter inom sitt samfund.

Är det bra? I en dimension är det förstås inte det. De tre abrahamitiska religionernas lagar är i stora delar patriarkaliska och framförallt kvinnor far ofta illa när gamla testamentet blir rättesnöre. Men samtidigt inser de flesta av oss att vuxna människor måste få fatta sina egna beslut.

Kristna Världen idag kallade för några år sedan, i en artikel som nu blivit viral, Ebtisam Aldebe för ”islamistfru”.

Anledningen var att hennes man Mahmoud uttryckt att det är bekymmersamt att, enligt honom, muslimer konverterar för att bättra på sin asylansökan. Han säger sig ha bevis för att detta sker. Huruvida han har rätt eller fel blir i artikeln irrelevant – man gör inga försök att komma till botten med frågeställningen.

Han har sagt så, alltså är han islamist (?), och så blir hans fru ”islamistfru”.

Fundera lite över det ordet, och vad det innebär. Hade hennes man under motsvarande omständigheter kallats för ”islamistmake”?

Själv ser jag ju inte islamismen i hans påstående. Om han har rätt ÄR det bekymmersamt, uppenbarligen, för man ska inte konvertera för att få asyl. Har han fel är problemet förstås att han har fel, och inte att han anser att agerandet skulle ha varit problematiskt om han haft rätt.

Jag vill inte för ett ögonblick försvara den absurda domen i Solna, och jag anser sedan jag var tonåring att svenska nämndemannasystemet är fel, och oavsett om Aldebe faktiskt varit partisk mot kristna konvertiter eller ej är det uppåtväggarna att det ens ska gå att misstänka att så skett.

Men det är också märkligt att vi har en benämning på den som vill inrätta ett samhälle enligt muslimsk lag, men inte på den som vill det enligt kristen eller judisk lag.

Anledningen är förstås att svensk lag från början vilar på biblisk grund. Att vi fram till helt nyligen inte var ett smack ”bättre” än islamister, utan hade inrättat vårt samhälle efter hur vi uppfattade att vår gud ville att vi skulle leva.

Det finns fortfarande många kristna som vill se mer av bibeln i våra samhällsregler. Det tog ända till 2009 innan vi fick samkönade äktenskap i Sverige, och anledningen var nästan enbart att vissa kristna inte ville gå emot hur man uppfattade att gud definierat ordet. KD röstade emot motionen som de övriga sex partierna stod bakom, men kunde förstås aldrig förklara på vilket sätt homoäktenskap skulle hota samhället.

Vad är då Yvonne Andersson, som anser sin gudstro vara viktigare än medmänniskors rätt att leva som de vill?

”Kristenist”?

Är hennes man, Jan Willy Andersson, då en ”kristenistmake”?

Om en person hade sagt ”det är bekymmersamt att imamer försöker konvertera kristna för att de ska få asyl” hade knappast någon kallat vederbörandes partner för ”kristenistfru”, utan de som överhuvudtaget hade brytt sig hade istället fokuserat på huruvida det var sant eller ej.

Jag är emot nämndemannasystemet för att det är farligt för rättssäkerheten – och läs gärna Viktor Bankes artikel för goda exempel. De allra flesta nämndemännen gör säkert ett kanonjobb, och det finns självklart lagfarna domare som är färgade av sin politiska, religiösa eller kulturella bakgrund, men de är avsevärt färre. Interasistmen har under årens lopp hittat nazister, rasister och övriga främlingsfientliga bland i huvudsak SD-utsedda nämndemän.

The takeaway från Aldebe-debaklet behöver vara att nämndemannasystemet behöver ses över.

Inte att inte religiösa ska få ta plats i samhället.

För ska vi diskutera problemet med islamister behöver vi samtidigt diskutera problemet med kristenister. Det är ingen relativisering. De är fler och de har större makt. De har ett eget parti, och även om många sunda människor återfinns i KD – jag känner åtskiliga kristdemokrater, och de är alla varma och engagerade medmänniskor som vill världen väl – kan ingen neka till att partiet i stora delar drivs av kristenism.

Men den diskussionen tar vi inte. För vi inser att i en demokrati måste väljarna även få välja representanter som står för ett samhälle vi absolut inte vill se, så istället för att fokusera på personernas rätt att uttrycka sina åsikt, och istället för att etikettera angriper vi deras argument när de förespråkar en politik vi inte vill se.

Men i övrigt låter vi dem vara ifred att leva efter de regler de själva valt.

Även om det innebär att man låter en präst, imam eller byäldste medla i eller avgöra en tvist, och även om jag själv tycker vederbörande ”dömer” på ett sätt jag anser fel.

Är jag för sharia? Inte alls. Sharia omfattar mycket som är vackert, som hur man tar hand om fattiga och gamla, men det faktum att sharia förespråkar dödande av bland annat homosexuella förtar förstås en del av skönheten.

Men den ”regeln” stammar från Tredje mosebok 20:13, och är gemensam även för judar och kristna: ”Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.”

Vi utgår inte från att Yvonne Andersson vill döda homosexuella bara för att hon inte vill att de ska gifta sig, och vi behöver ge samma benefit of a doubt till muslimer.

Se nyanser.

Dra inte ut alla linjer till extrempunkter, utan sluta med halmgubbetänket.

Det är allt jag begär.

Prostitution, tiggeri, lag och hjälp

Publicerat den av

PrästkrageHur ska vi som medmänniskor agera när en vuxen människa av till synes eget val förnedrar sig, skadar sig eller utsätter sig för fara? Ska vi hjälpa dem? Förbjuda dem? Hindra dem?

Den första och mest avgörande frågan är förstås huruvida personen själv känner sig förnedrad eller verkligen far illa. Så kan till exempel de flesta av oss anse att det vore fruktansvärt förnedrande att delta i en porrfilm, men bevisligen finns många som trivs med det.

Men när det gäller prostitution är det annorlunda. Även om det går att argumentera för att en del prostituerade verkligen gillar sina jobb är de flesta övertygade om att antingen är detta en myt eller också är de så få att vi kan bortse från dem.

För ett tag sedan skrev jag att jag är tveksam till huruvida det är rätt med förbud i lag, och möttes av kritik som var så massiv att den tangerade hat. På twitter frågade ilsken vänsterskribent om han fick köpa en av mina döttrar, efter att ha påstått att min drivkraft var att moderater ska kunna köpa arbetarklasstjejer billigt.

De allra, allra flesta i vårt samhälle kan ändå vara överens om att när en utsatt person gör något som är fysiskt och psykiskt skadligt för att försörja sig själv bör vi som medmänniskor agera för att få personen att sluta med det. Om den svälter bör vi ge den mat, om den är sjuk hjälper vi med vård, om den lider av dåligt självförtroende ska vi som samhälle bygga upp det.

Och kommer det busslaster med prostituerade från ett annat land tänker vi inte att ”jo men de är nog utfattiga, så det är lika bra att de får vara här” och skjutsar dem till sexköparna. Varken som individer eller som samhälle. Deras fattigdom är ingen anledning att acceptera ett beteende vi klassar som destruktivt, skadligt och farligt.

Ändå är det så svårt att överföra insikten om att vi inte ska underlätta den sortens beteende när de utsatta personerna istället tigger, trots att det är väl så farligt och fysiskt och mentalt skadligt som prostitution, Jag vill inte för ett ögonblick jämföra alla mina godhjärtade vänner som skänker stora eller små summor till tiggare med sexköpare, för uppenbarligen är drivkraften där att hjälpa och inte att utnyttja för egen vinning, men däremot är det ingen större skillnad mot att i all välvilja hjälpa en person att sälja sin kropp.

Det finns två fundamentalt olika inställningar till tiggare. Den ena handlar om att de under alla omständigheter är utfattiga och att de inte har något annat val. Får de inte komma hit svälter de ihjäl.

Den andra är att de tjänar massor av pengar och att de kommer hit med hjälp av internationella ligor, kopplade till trafficking, droghandel och inbrott, och att den som hjälper dem bidrar till samhällets undergång.

Men idag vet vi egentligen att ingetdera stämmer. De svälter inte ihjäl, men de lever i en tillvaro av hopplöshet och misär. Inte heller är de kopplade till internationella ligor, men de lägger sina sista slantar på att ta sig hit, ibland med hjälp av människor som, likt hallickar, tjänar pengar på dem och ökar deras utsatthet.

Lika lite som vi säger till som vi säger till den prostituerade att ”jag vet att du är fattig, så det är OK att du säljer dig – se här får du låna min lägenhet så länge” – lika lite bör vi som samhälle underlätta för dem som tigger så att de fortsätter lägga sina sista slantar på resor hit istället för på sina familjer.

Detta är min grundsyn. Basen i mitt ställningstagande.

Tiggarna är inte kriminella annat än i undantagsfall, de är nästan alltid svaga och utsatta och på alla sätt ömkansvärda och de upplever sig inte ha något val, men de ska egentligen inte vara här. Det är därför i grunden moraliskt fel att stötta dem till att fortsätta tigga. Därför ger jag enbart mat. Aldrig pengar. Det är mitt beslut som individ, och jag har full respekt för att andra landar i andra ställningstaganden. Syftet med denna text är inte att peka finger till alla som menar väl, utan att väcka nya tankar.

Därför anser jag också att vi som EU-land bör fortsätta stötta dem i Rumänien och Bulgarien, och sätta press på länderna att ta hand om sina medborgare. Det är där de ska ha en bra tillvaro. Inte här, såvida de inte hittar ett jobb de kan försörja sig på.

Nu kommer vi till den andra sidan av frågan, det vill säga hur bör vi som samhälle agera, och där blir det mer komplext. Att ge dem böter är för mig lika absurt som att ge en prostituerad böter, eller någon som skär sig eller knarkar. Vi motar inte självdestruktivt beteende med straff. Det blir konstigt.

Däremot anser jag egentligen att vi bör utreda om det är lämpligt att kräva att EU-medborgare rapporterar sin närvaro i Sverige, för att göra det enklare att hitta dem som stannar längre än tre månader och utvisa dem.

Sedan finns en ordningsfråga i tiggeriet. Den som äger eller arrenderar mark, oavsett om det är en kommun, ett företag eller en privatperson, bör kunna mota bort den som tigger på samma sätt som man förbjuder någon att smälla upp ett korvstånd. Bosättningar utan markägarens godkännande måste också kunna tas bort omgående, och inte som idag först efter långa processer i domstol, och där bör polisen hjälpa till. Direkt. Inte efter ett halvår eller ett år. Vi har lagar redan. Vi måste bara använda dem.

Det är rent nonsens att vara emot tiggeri för att det är jobbigt att passera dem på väg in till ICA – vi har alla tid att gå en omväg på en halvmeter – men det är däremot inte fel av den som är markägare eller arrendator att vilja själv bestämma vem som ska bedriva verksamhet på ens mark.

”Men den som samlar in pengar till Röda Korset?”

Ja, det måste förstås vara samma sak där. Den som disponerar marken bestämmer.

Samma sak med bötfällning av den som uträttar sina behov i parker och på bakgårdar. Det är redan straffbart. Så lagen behöver tillämpas.

Det finns ingen motsägelse i att vara för tiggares rätt till värdighet men mot tiggeri, på samma sätt som man kan vara för prostituerades rätt men mot prostitution.

Det finns ingen motsägelse i att respektera alla vuxna människors rätt att välja, men samtidigt vilja försvåra val som är destruktiva och skadliga.

Och det är inte moraliskt förkastligt att vilja upprätthålla befintlig lag.

 

Borgs brott

Publicerat den av

imagination”Jag tänker inte skriva om Anders Borg”, skrev jag på Facebook, efter att ha tröttnat på alla inlägg som dök upp i mitt flöde efter att fylleskandalen uppenbarats.

Men debatten har tagit fullständigt absurda vägar, i sann ”Lock her up!”-anda. Borg är nu en grov brottsling, som ska dömas för allt möjligt, enligt i princip alla som har tillgång till ett tangentbord.

Det enda vi faktiskt vet i skrivande stund är att han varit full på en fest och sedan skrivit att han ber festdeltagarna om ursäkt. Allt annat är bara hörsägen från anonyma vittnen. Alltså bör allt tas med väldigt många nypor salt. Det var sent, det var mörkt, vittnena var förmodligen också onyktra, Borg har många hatare både vänsterut och bland nationalister pga sin invandringsvänliga inställning, så det kan ha funnits motiv att både ljuga och överdriva eller undanhålla förmildrande omständigheter. Jag tror ingenting förrän det är belagt.

Men om vi nu antar att han faktiskt kallat minst en kvinna för ”hora” och att han tagit minst en annan man på familjelyckan och sedan plockat fram sin egen dito – är det brottsligt?

Det påstår en jurist till Aftonbladet, under en rubrik som bara kan ses som en uppmaning: ”Vem som helst kan polisanmäla Anders Borg”. Och sedan, surprise, ringer folk till polisen och polisanmäler. Och ett stationsbefäl tar upp en anmälan baserat på hörsägen, och ringer sedan tidningen och berättar om sitt modiga tilltag. Jag hoppas verkligen hans chef skickar tillbaka honom till den utbildning han borde gått innan han fick jobbet, för detta är verkligen helsnurrigt.

Så här ligger marken, moraliskt, enligt mig, och juridiskt, enligt svensk lag:

Enda gången det är acceptabelt att en man säger ”hora” till en kvinna är om hon först kallat honom ”horbock”. Om han sagt så förtjänar han absolut klander.

Om, alltså.

Men idag vet vi inte att han gjort det. Återigen.

Är det, juridiskt, en förolämpning? Det kan det absolut vara, om det finns en målsägare. Men förolämpning faller inte under allmänt åtal. Det betyder att den enda som kan anmäla för det brottet är den som utsatts. Alltså är det helknäppt att polisen tar upp en anmälan för förolämpning utan målsägare.

Är det sexuellt ofredande, som Aftonbladets jurist påstår?

Nej, säger jag. Teoretiskt kan det vara det, men eftersom det är ett ord som används i långt fler betydelser än den ursprungliga kan ingen åklagare någonsin leda i bevis att avsikten varit att kränka hennes sexuella integritet, vilket är en förutsättning för fällande dom.

”Det spelar ingen roll vilken avsikten är!”, ryter arga debattörer. Jo, det gör det. Avsikten är faktiskt det enda som spelar roll när det gäller sexuellt ofredande.

Och här finns en viktig poäng. ”Ickesexuellt” ofredande enligt 4 kap. 7 § i Brottsbalken som inte sker på allmän plats hör under allmänt åtal endast efter angivelse av målsäganden eller om åtal är påkallat ur allmän synpunkt, och kan därför, precis som förolämpning, inte drivas utan målsägare.

Förr föll inte heller våldtäkter och sexuella ofredanden under allmänt åtal, men det ändrades för att råda bot på den vanliga situation där kvinnor i ett sent skede efter polisanmälan drog tillbaka sina berättelser för att göra det möjligt för en övertygad åklagare att driva målet även utan att målsägaren vill det. Men jag har aldrig hört talas om en situation där någon driver ett sexualmål där målsägaren är vuxen utan att vederbörande vid någon tidpunkt sagt sig vara utsatt för sexualbrott. Tänk dig annars att din man klappar dig på rumpan, någon ser det och polisanmäler och sedan blir din man fälld mot din vilja. Det är uppenbarligen inte så lagen är tänkt att användas.

För att någon ska ha gjort sig skyldig till sexuellt ofredande krävs alltså i praktiken att vederbörande själv gör en anmälan. Och även om en sådan person dyker upp i fallet Borg och hans påstådda k*kmätartävling är det rätt svårt för en åklagare att leda i bevis att tafsandet haft en sexuell karaktär av det slag som krävs för att uppfylla kraven i 6 kap. 10 §. Det är i så fall troligare att det rubriceras som ”vanligt” ofredande.

Det finns ett fall som liknar detta.

”En fotograf och en modell var på Moderna museet i Stockholm där modellen greppade två tonårspojkar mellan benen.

– Vilket var väldigt kränkande för dem, men man kunde inte bevisa att modellen hade något sexuellt syfte med det hon gjorde utan att det var en ren provokation. Och det bedömdes som ofredande och inte sexuellt ofredande.”

Jag har skrivit en del om sexuellt ofredande och andra sexuella övergrepp, och jag har fått en hel del kritik för att jag påstår att det händer hela tiden och att även etniskt svenska män tafsar – i synnerhet på fyllan. Jag är den första att sympatisera med dem som vill göra en poäng av att det minsann inte bara är ensamkommande som gjort sig skyldiga till detta.

Men det är inte seriöst att driva den poängen baserat på den tunna bevisning vi sett här.

Slutligen påstås att han gjort sig skyldig till olaga hot.

Jag kan ha missat något, men jag har inte sett något ögonvittne påstå något som motiverar den rubriceringen. För att ett hot ska vara olaga krävs att den gärning man hotar utföra är olaglig. Om jag säger ”jag kommer aldrig hit mer” eller ”passa dig du” är det visserligen hot, men de är inte olaga. Det enda jag hittat i tidningarna är att han ”hotade värden”.

Jag tänkte inte försvara Anders Borg. Men jag gör det ändå.

För jag är verkligen helt förbluffad över hur många av mina normalt synnerligen källkritiska vänner och följare som är beredda att inte bara tro allt som påstås anonymt utan dessutom lägga till och brodera ut det som påstås till sådant som inte ens uttryckts.

Indignationen sträcker sig längre än till Borg. De av Borgs vänner som skrivit ”ta hand om dig” eller som inte anser sig kunna kasta första stenen när det gäller alkoholintag ska också hatas, eftersom de enligt ett för mig obegripligt resonemang oundvikligen anser att det är OK att kalla kvinnor hora.

Jag finner det rätt osmakligt, faktiskt.

Det enda vi vet idag är att han varit berusad, och att han ångrar det.

Allt annat är idag gissningar och rykten.

Och så vet vi att Norrmalmspolisen har ett totalt inkompetent stationsbefäl.

Juridiskt oinsatt journalistmobb

Publicerat den av

LjusDen här snart två år gamla artikeln har plötsligt ploppat upp som en av Expressens mest lästa, och jag stör mig, liksom förra gången jag läste den, på hur extremt osaklig den är. Med svavelosande, högtravande påståenden som att hennes lilla dotters kropp nu inte längre är hennes och ”det är fritt att ta på” bröst och stjärtar, och en slutkläm om att tingsrätten i pur ondska fattat en sorts vägledande beslut som friar framtida rumpnypare borde Frida Boisen få någon sorts megapris i missamåletligan.

Svensk lag är tydlig. A slår B. B slår tillbaka. => Två separata brott har begåtts. Du får inte slå tillbaka hur indignerad du än är. Du får bara slå någon enligt nödvärnsprincipen om du gör det för att försvara dig själv från ytterligare ett slag. Detta är för övrigt en mycket god regel att även tillämpa i hemmet när man har bråkande barn.

Anledningen till att inte tingsrätten dömde mannen för rumpnypet var alltså att han inte var den som stod åtalad. Och anledningen till det är rimligtvis att åklagaren inte ansåg att det gick att bevisa detta brott, för jo, det är ett brott – sexuellt ofredande – att nypa någon i rumpan. Detta är alltså inte ett rungande okejande till rumpnypande från en samling dammiga gubbstofiler som saknar fyrtiotalets nypmöjligheter, utan en tingsrätt som gör sitt jobb, vilket är att tolka svensk lag såsom den stiftats av våra folkvalda.

Frida Boisen är bara en i en rad juridiskt opålästa skribenter som ger sig till att dra absurdra slutsatser ur domar.

Det har också blivit på tok för vanligt att ur diverse friande våldtäktsmål dra slutsatsen att ”det är fritt fram att våldta”, istället för att försvara vad som borde vara uppenbart för alla: Vi dömer inte människor till fängelse om brott inte bevisats, och ord mot ord där båda är ungefär lika trovärdiga är inte i sig ”bevis”.

En som ofta står upp mot juridisk tramspopulism à la Frida ovan är Oìsin Cantwell. Han tar på sig den obekväma uppgiften att förklara och ibland försvara impopulära domar.

Följ honom!