Borgs brott

imagination”Jag tänker inte skriva om Anders Borg”, skrev jag på Facebook, efter att ha tröttnat på alla inlägg som dök upp i mitt flöde efter att fylleskandalen uppenbarats.

Men debatten har tagit fullständigt absurda vägar, i sann ”Lock her up!”-anda. Borg är nu en grov brottsling, som ska dömas för allt möjligt, enligt i princip alla som har tillgång till ett tangentbord.

Det enda vi faktiskt vet i skrivande stund är att han varit full på en fest och sedan skrivit att han ber festdeltagarna om ursäkt. Allt annat är bara hörsägen från anonyma vittnen. Alltså bör allt tas med väldigt många nypor salt. Det var sent, det var mörkt, vittnena var förmodligen också onyktra, Borg har många hatare både vänsterut och bland nationalister pga sin invandringsvänliga inställning, så det kan ha funnits motiv att både ljuga och överdriva eller undanhålla förmildrande omständigheter. Jag tror ingenting förrän det är belagt.

Men om vi nu antar att han faktiskt kallat minst en kvinna för ”hora” och att han tagit minst en annan man på familjelyckan och sedan plockat fram sin egen dito – är det brottsligt?

Det påstår en jurist till Aftonbladet, under en rubrik som bara kan ses som en uppmaning: ”Vem som helst kan polisanmäla Anders Borg”. Och sedan, surprise, ringer folk till polisen och polisanmäler. Och ett stationsbefäl tar upp en anmälan baserat på hörsägen, och ringer sedan tidningen och berättar om sitt modiga tilltag. Jag hoppas verkligen hans chef skickar tillbaka honom till den utbildning han borde gått innan han fick jobbet, för detta är verkligen helsnurrigt.

Så här ligger marken, moraliskt, enligt mig, och juridiskt, enligt svensk lag:

Enda gången det är acceptabelt att en man säger ”hora” till en kvinna är om hon först kallat honom ”horbock”. Om han sagt så förtjänar han absolut klander.

Om, alltså.

Men idag vet vi inte att han gjort det. Återigen.

Är det, juridiskt, en förolämpning? Det kan det absolut vara, om det finns en målsägare. Men förolämpning faller inte under allmänt åtal. Det betyder att den enda som kan anmäla för det brottet är den som utsatts. Alltså är det helknäppt att polisen tar upp en anmälan för förolämpning utan målsägare.

Är det sexuellt ofredande, som Aftonbladets jurist påstår?

Nej, säger jag. Teoretiskt kan det vara det, men eftersom det är ett ord som används i långt fler betydelser än den ursprungliga kan ingen åklagare någonsin leda i bevis att avsikten varit att kränka hennes sexuella integritet, vilket är en förutsättning för fällande dom.

”Det spelar ingen roll vilken avsikten är!”, ryter arga debattörer. Jo, det gör det. Avsikten är faktiskt det enda som spelar roll när det gäller sexuellt ofredande.

Och här finns en viktig poäng. ”Ickesexuellt” ofredande enligt 4 kap. 7 § i Brottsbalken som inte sker på allmän plats hör under allmänt åtal endast efter angivelse av målsäganden eller om åtal är påkallat ur allmän synpunkt, och kan därför, precis som förolämpning, inte drivas utan målsägare.

Förr föll inte heller våldtäkter och sexuella ofredanden under allmänt åtal, men det ändrades för att råda bot på den vanliga situation där kvinnor i ett sent skede efter polisanmälan drog tillbaka sina berättelser för att göra det möjligt för en övertygad åklagare att driva målet även utan att målsägaren vill det. Men jag har aldrig hört talas om en situation där någon driver ett sexualmål där målsägaren är vuxen utan att vederbörande vid någon tidpunkt sagt sig vara utsatt för sexualbrott. Tänk dig annars att din man klappar dig på rumpan, någon ser det och polisanmäler och sedan blir din man fälld mot din vilja. Det är uppenbarligen inte så lagen är tänkt att användas.

För att någon ska ha gjort sig skyldig till sexuellt ofredande krävs alltså i praktiken att vederbörande själv gör en anmälan. Och även om en sådan person dyker upp i fallet Borg och hans påstådda k*kmätartävling är det rätt svårt för en åklagare att leda i bevis att tafsandet haft en sexuell karaktär av det slag som krävs för att uppfylla kraven i 6 kap. 10 §. Det är i så fall troligare att det rubriceras som ”vanligt” ofredande.

Det finns ett fall som liknar detta.

”En fotograf och en modell var på Moderna museet i Stockholm där modellen greppade två tonårspojkar mellan benen.

– Vilket var väldigt kränkande för dem, men man kunde inte bevisa att modellen hade något sexuellt syfte med det hon gjorde utan att det var en ren provokation. Och det bedömdes som ofredande och inte sexuellt ofredande.”

Jag har skrivit en del om sexuellt ofredande och andra sexuella övergrepp, och jag har fått en hel del kritik för att jag påstår att det händer hela tiden och att även etniskt svenska män tafsar – i synnerhet på fyllan. Jag är den första att sympatisera med dem som vill göra en poäng av att det minsann inte bara är ensamkommande som gjort sig skyldiga till detta.

Men det är inte seriöst att driva den poängen baserat på den tunna bevisning vi sett här.

Slutligen påstås att han gjort sig skyldig till olaga hot.

Jag kan ha missat något, men jag har inte sett något ögonvittne påstå något som motiverar den rubriceringen. För att ett hot ska vara olaga krävs att den gärning man hotar utföra är olaglig. Om jag säger ”jag kommer aldrig hit mer” eller ”passa dig du” är det visserligen hot, men de är inte olaga. Det enda jag hittat i tidningarna är att han ”hotade värden”.

Jag tänkte inte försvara Anders Borg. Men jag gör det ändå.

För jag är verkligen helt förbluffad över hur många av mina normalt synnerligen källkritiska vänner och följare som är beredda att inte bara tro allt som påstås anonymt utan dessutom lägga till och brodera ut det som påstås till sådant som inte ens uttryckts.

Indignationen sträcker sig längre än till Borg. De av Borgs vänner som skrivit ”ta hand om dig” eller som inte anser sig kunna kasta första stenen när det gäller alkoholintag ska också hatas, eftersom de enligt ett för mig obegripligt resonemang oundvikligen anser att det är OK att kalla kvinnor hora.

Jag finner det rätt osmakligt, faktiskt.

Det enda vi vet idag är att han varit berusad, och att han ångrar det.

Allt annat är idag gissningar och rykten.

Och så vet vi att Norrmalmspolisen har ett totalt inkompetent stationsbefäl.

Juridiskt oinsatt journalistmobb

LjusDen här snart två år gamla artikeln har plötsligt ploppat upp som en av Expressens mest lästa, och jag stör mig, liksom förra gången jag läste den, på hur extremt osaklig den är. Med svavelosande, högtravande påståenden som att hennes lilla dotters kropp nu inte längre är hennes och ”det är fritt att ta på” bröst och stjärtar, och en slutkläm om att tingsrätten i pur ondska fattat en sorts vägledande beslut som friar framtida rumpnypare borde Frida Boisen få någon sorts megapris i missamåletligan.

Svensk lag är tydlig. A slår B. B slår tillbaka. => Två separata brott har begåtts. Du får inte slå tillbaka hur indignerad du än är. Du får bara slå någon enligt nödvärnsprincipen om du gör det för att försvara dig själv från ytterligare ett slag. Detta är för övrigt en mycket god regel att även tillämpa i hemmet när man har bråkande barn.

Anledningen till att inte tingsrätten dömde mannen för rumpnypet var alltså att han inte var den som stod åtalad. Och anledningen till det är rimligtvis att åklagaren inte ansåg att det gick att bevisa detta brott, för jo, det är ett brott – sexuellt ofredande – att nypa någon i rumpan. Detta är alltså inte ett rungande okejande till rumpnypande från en samling dammiga gubbstofiler som saknar fyrtiotalets nypmöjligheter, utan en tingsrätt som gör sitt jobb, vilket är att tolka svensk lag såsom den stiftats av våra folkvalda.

Frida Boisen är bara en i en rad juridiskt opålästa skribenter som ger sig till att dra absurdra slutsatser ur domar.

Det har också blivit på tok för vanligt att ur diverse friande våldtäktsmål dra slutsatsen att ”det är fritt fram att våldta”, istället för att försvara vad som borde vara uppenbart för alla: Vi dömer inte människor till fängelse om brott inte bevisats, och ord mot ord där båda är ungefär lika trovärdiga är inte i sig ”bevis”.

En som ofta står upp mot juridisk tramspopulism à la Frida ovan är Oìsin Cantwell. Han tar på sig den obekväma uppgiften att förklara och ibland försvara impopulära domar.

Följ honom!

Åsnan och folkgruppen

Dramatic sunsetJag känner att jag vill säga vad jag tycker om det aktuella hets mot folkgrupp-målet, där en man i Nyköping åtalas för att ha skrivit och spridit ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen”. Om du inte känner till det, så läs här.

Jag har haft klara problem med detta fall, på olika plan.

Min första, spontana tanke var: I ett samhälle där ett stort antal människor öppet och med enorm spridning oavbrutet beskriver samtliga muslimer som våldtäktsmän, pedofiler och mördare är det DETTA som leder till åtal! Snacka om att sila mygg! Var är åklagarna när det gäller de verkligt grova, fruktansvärda kränkningar och kollektiva dödshot muslimer som grupp utsätts för dagligen i bloggar och sociala medier?

Åklagaren försvarar sig ungefär med att det var värre än det verkar, och anger att det faktum att polisen fick rycka ut och försvara den nu åtalade för att en mobb var ute efter honom är en sorts bevis på det. Vilket är än märkligare. Att folk är beredda att begå brott gör rimligtvis inte förövaren till en brottsling.

Så ja. Min första invändning är att det är märkligt att när det finns så mycket verkligt läbbigt därute väljer man något så här tveksamt att statuera exempel av.

De journalister som är emot HMF-lagstiftningen är nu upprörda, och de som inte är det skriver ingenting, på grund av fånigheten i fallet. Därför framstår det som om hela Sverige plötsligt inser att vår lag är kokobäng.

Någon spinner loss och blandar in hädelse, blasphemy, vilket förstås är fullständigt osakligt. Den part som kränks är de muslimer som ber på ett enligt den åtalade magontsliknande sätt. Det är inte guden Allah eller profeten Muhammed som beskrivs nedsättande. Ergo är det inte hädelse som är grund för åtalet.

Min andra och starkaste invändning är således den can of worms detta har öppnat. Jag tror inte han blir fälld. Men om han blir det kommer det att ses som ytterligare ett bevis för att samhället älskar muslimer och hatar svenskar. Tusentals gråtinlägg om att man får inte säga nånting i det här jävla landet kommer att skrivas, och när åtalet rullas upp, parallellt med bilder och filmer från ISIS’ framfart kommer det att stå tydligt och klart för alla som bara kan ha en tanke i huvudet åt gången att det är gulle-Jimmie som är den enda som kan skydda dem från samhällets otäcka PKister.

Jag förstår hur det blev så här. När polisen fick i uppdrag att skydda mannen blev det samtidigt uppdagat att det fanns en kränkning i botten, och kränkningen faller trots allt delvis inom ramen för lagen. Åklagare jobbar inte praktiskt i bemärkelsen ”listar alla brott och hanterar de värsta först”, för gjorde de det hade detta aldrig kommit till ytan. Istället sitter varje kammaråklagare på sin kammare och hanterar det som ligger på skrivbordet.

Så istället för att störa mig på att man tillämpar lagen i tveksamma fall istället för uppenbara fall behöver jag nog landa i att HMF-lagstiftningen måste ses över. Den är för trubbig. Den är skriven i en tid där information inte spreds av andra än press och media utan en uppenbar avsikt och mycket möda, såsom när någon höll ett tal med många åhörare eller delade ut flygblad. Den är inte tänkt att appliceras på Facebook.

Så hur ska den då ändras?

Jag tycker vi ska återgå till kärnan: Det ska finnas ”hets” med. Dvs en kränkning bör inte vara nog, utan det bör finnas någon sorts uppmaning att trakassera för att det ska vara ett brott.

Antingen det, eller också bör poliser och åklagare verkligen börja följa den lag vi har i alla lägen, och inte bara när de inte längre kan blunda.

Det är lite som med barnuppfostran.

Man ska inte skapa regler man i princip aldrig följer.

Vi vann mot Be2!

be2-kreditkortMinns ni Intrum, Lisa och Be2?

Idag kom beslutet från Allmänna Reklamationsnämnden.

De är återbetalningsskyldiga pga sin bristfälliga information.

Nu blir det intressant att se om de verkligen följer rekommendationen. Det är i sig långt ifrån säkert.

Men för närvarande känns det som en seger i alla fall.

 

Klarna, Intrum och de sköraste

Så jag läser den här artikeln, och jag känner att det riktigt fula ligger i den detalj som nämndes i en tidigare artikel: ”Vi tar alltid bort avgiften om någon ringer”.

Jag brukar bråka med företag som skickar fakturor på felaktig grund.

Jag bråkar inte bara för egen del, utan också för mina vuxna barn, för mina vänner och bekanta och för mina barns vänner och bekanta.

Och jag känner igen det där.

Ringer man och formulerar sig på en inte för tillkrånglad men ändå helt korrekt kanslisvenska så hjälper de så snabbt till.

Om man drar ut linjerna och reflekterar lite över dessa företags affärsidé, så som den presenteras, verkar den vara att tjäna pengar på dem som INTE hör av sig.

De icke verbala. De som inte kan prata för sig, eller som känner någon som kan det. De som inte förstår att de har rättigheter. De som befinner sig i någon sorts kris, där de kanske inte orkar med att ta tag i saker.

De unga.

De utbrända.

De i en livskris.

De deprimerade.

De icke svensk-talande.

De med låg utbildning.

De utan nätverk.

Med andra ord: de sköraste.

Jag har naturligtvis ingen synpunkt på att alla ska betala sina räkningar och göra rätt för sig.

Men jag har en synpunkt på att den som kanske har rätt, men inte klarar av att hävda den, blir drabbad när den här sortens företag sätter i system att snabbt sålla bort de icke-verbala från de jobbiga, som kan uttrycka sig och stå på sig.

Jagsyns – varning!

Ensidig marginal

Ensidig marginal

Jag vill starkt varna för tryckeriet Jagsyns. På grund av tidsbrist vände jag mig till dem för att trycka vinterkatalogen – det var bråttom att få fram dem. Jag brukar annars bara vända mig till sådana jag känner till.

Foldrarna blev skeva. En del av framsidan hamnade på baksidan, och även insidan var fel. De har helt enkelt skurit fel. Fem millimenter på ena sidan, en på andra. Det gör att det finns en bred marginal på vänstersidan, och ingen på högersidan.

Jag försökte reklamera den, och har nu, efter närmare tio otrevliga och nedsättande email, givit upp.

Utgångspunkten är att jag har gjort fel. Fast trots väldigt många ord och mail fram och tillbaka har jag inte fått reda på hur jag gjort fel. Jag skickade filer, de klagade på dem, och jag ändrade enligt deras anvisningar och skickade om – ett par gånger, och de godkände de sista. Jag ringde särskilt och frågade, och de svarade att allt var i sin ordning.

Och filerna var symmetriska med tre mm bleed och en tydlig mitt, som sedan hamnade helt snett i falsningen.

Nästa utgångspunkt från deras sida är att det är OK att det är fel. För så säger direktivet. Två millimeter ”får” det vara fel. Men den ser verkligen hemmagjord ut. Jag kan inte acceptera att detta ska vara tillåtet.

Nej. Jag kommer inte att ge mig. Det är en principsak – man ska inte nöja sig med så dålig kvalitet.

Så jag suckar och kavlar upp ärmarna, och hoppas i alla fall att denna varning gör att färre blir drabbade.

Därför kan vi fortsätta blunda

skuggaCuprum tar upp kvinnors våld mot män och våld mellan syskon – som båda är undantagna från diskussioner, debatter, analyser, lagstiftning och upprop.

Här är argumenten för att fortsätta med det:

  • Att kvinnor slår män måste ju vara väldigt ovanligt. Det är ju nästan alltid män som slår, det vet ju alla. Om det kanske är en man på hundra kvinnor som blir slagen är det ju ingen riktigt problem. Hade det varit fler hade vi hört talas om dem.
  • Men en man kan ju faktiskt slå tillbaka. Eller ta tag i händerna. Eller nåt sånt. Han kan försvara sig. Det kan inte kvinnor.
  • Och hur ofta läser man om en kvinna som mördat en man?!
  • Det är fel mot alla kvinnor som blir misshandlade att komma och säga att även män blir slagna.
  • Om de blir slagna får de väl lämna sin fru eller sambo då. Ingen tvingar dem att stanna kvar.
  • Män är naturligt våldsbenägna. Det är inte kvinnor.
  • Alla syskon slåss.
  • Jo men hon retas. Och han kommer inte på något bra svar, så då slår han istället. Hon måste sluta reta honom.
  • Jag och min syrra slogs när vi växte upp, och vi är jättebra kompisar idag.
  • Jag har sagt att han får slå tillbaka om han vill.
  • Jag vägrar lyssna på ungar som skvallrar. De måste lära sig lösa bråk själva. Man gör dem en otjänst om man griper in.
  • Hon piper för allt. Han kan inte ens peta på henne utan att hon skriker att det gör ont. Om jag skulle lägga mig i alla gånger hon gapar skulle jag inte få göra annat.

Lisa, Intrum och Be2.com

Jag skrev om min väninna ”Lisa”, som först blev lurad på flera tusen kronor av bluff-datingföretaget be2.com, och sedan dessutom blir dubbelt drabbad när de tar hjälp av Intrum Justitia att försöka kräva henne på ännu mer. Jag skrev att Intrum försökte neka mig rätt att bestrida när jag pratade med dem i telefon, och att jag överväger polisanmälan.

Jag har haft fullt upp med manus som skulle in hela veckan, men har nu pratat med Allmänna Reklamationsnämnden. Jag kommer att anmäla be2.com dit – och det är inget ovant för dem, för de finns redan på Råd och Röns listor med 26 anmälningar senaste åren.

Jag frågade ARN vad som händer om jag polisanmäler be2.com och Intrum Justitia  för bedrägeri. Stoppas ärendet där då?

De hade lite problem att fiska fram svaret, men den områdesansvariga juristen och jag ska prata på måndag.

be2-kreditkortDet ”kontrakt” som hittills kostat Lisa närmare tretusen kronor, och som Be2 och Intrum Justitia hävdar måste kosta henne ännu mer, ser ni till vänster.

Ni kanske tycker att det står att produkten kostar 150 kronor, men det är helt fel. I själva verket förbinder hon sig genom att peta in sitt kreditkort att i all framtid betala 1400 kr per halvår, och vill hon sluta det måste hon skicka ett brev till Luxemburg.

Är det otydligt?

Inte för företagen ifråga.

Men det kanske finns mer information, tänker du.

Ja det gör det förstås, men den kommer du inte längre åt.

När du en gång klickat på den gröna länk som finns med i mitt tidigare blogginlägg finns det inget alls sätt att komma tillbaka dit.

Varje gång du loggar in, vad du än försöker göra kommer du bara till bilden med betalkortsinmatningen.

Det gäller att ha fotografiskt minne för de finstilta villkor där det stod att det kunde finnas fler regler någon annanstans, för den texten ser du aldrig mer.

Intrum Justitia ger legitimitet åt utländska bluff-företag

Du ser texten ”REGISTRERA DIG GRATIS!”, och fyller i användarnamn. Sedan klickar du på ”fortsätt”, och fyller i en profil. Då ingick du ett avtal, som senare kostar dig 1 400 kr.

Screen Shot 2013-08-15 at 08.49.24Under ”Fortsätt” finns nämligen en länk med små bokstäver som heter ”allmänna affärsvillkor”. I den länken finns en text. I den texten, som inklistrad i Word blir 21 sidor lång och som är skriven på brutal kanslisvenska, tas alla möjliga irrelevanta frågor upp. Men om du ändå läser till sidan 16 och 17 står meningen ”Uppsägning av de avgiftsbelagda tjänsterna (sk. ”Premium medlemskap”) ska ske senast 14 kalenderdagar före utgången av varje avtalsperiod – såvida inte annan tidsperiod än angivna tidsfristen avtalats (se även under avsnitt 2 ”Förlängning av avtal”).”

Något belopp står inte där, i de ”allmänna affärsvillkoren”.

Vad betyder då denna text? Jo, enligt det Luxemburgska dating-förtaget be2.se betyder det att när du under texten ”Registrera dig gratis” klickar på knappen ”fortsätt” har du medelst detta klick förbundit dig att självmant och utan anmodan innan en given tidpunkt skicka ett frankerat brev till Luxemburg, där du skriftligen säger upp ett eventuellt framtida premiumavtal. Har datumet passerats är det kört. Då är det bara att hosta upp pengarna.

Detta hände min väninna Lisa. Hon är en nyskild tvåbarnsmamma, som jobbar deltid och försöker få tillvaron med nyinköpt lägenhet och vardag att gå ihop. Hon surfade runt på olika dating-siter, fyllde i profiler, köpte produkten med en så kallad ”engångsavgift” på 1347 kronor, men tyckte inte just be2 var något att ha efter att ha testat i några dagar, glömde sin registrering och seglade vidare i livet. Hon hade inte uppfattat att hon köpt ett abonnemang. Ordet abonnemang står inte heller. Istället står det finstilt under att de för att hon ska slippa avbrott tänker förnya tjänsten automatiskt, men inte att hon är tvingad att gå med på detta. Det står också något om ”uppsägningsperiod” som ”kan variera”, och att hon kan läsa mer under ”inställningar”. Lisa förutsätter att hon kommer att få en fråga när det blir dags, och glömmer alltihop.

Någonstans under hennes junisemester får de tag på henne, personalen på be2, och förklarar via email att hon ska betala dessa ytterligare 1347 kronor, annars blir det ”inkasso”. Kraven kommer på email. De säger ”betala bara, så ska vi hjälpa dig!” De säger ”du måste verkligen betala, för annars går vi vidare, du har ingått avtal, du har ingen rätt, du måste, annars Kronofogden ….”.

Engångsavgiften var ingen engångsavgift, och datumet för uppsägning innan förnyelse var passerat. De hade försökt dra mer pengar, och inte lyckats, och nu krävde de henne på de kommande sex månaderna.

Screen Shot 2013-08-15 at 12.59.46

Min väninna, liksom många andra, trodde uppriktigt att om man inte betalar en ens en orimlig räkning kan man bli ”prickad” och aldrig mer få ett lån. Hon berättar detta för mig när vi i början av juli fikar i min trädgård, och säger ”du förstår, jag får flytta! Jag och barnen har ingenstans att bo.” Så hon har betalat dessa pengar. Det är förstås pengar som skulle gått till annat. Det är förstås pengar som gör ett så stort hål i hennes månadsbudget att hon blir knäckt, sömnlös och orolig. Det är en förlust som verkligen sårar och skadar. De pengarna hade räckt till nya cyklar till barnen. Och hon har slängt bort dem för att hon inte förstått att någonstans finstilt fanns ett datum som skulle passeras i det tysta under våren.

”De skickade ingen räkning”, förklarade hon. ”De sa att jag skulle gå in på hemsidan och hitta hur jag skulle betala. Och sen gick det inte att betala. Jag höll på med det där hur många timmar som helst. Till slut fick jag gå till banken och betala. För de sa att de inte kunde skicka någon räkning.”

I ett tiotal email fram och tillbaka vädjar hon med ord som ”snälla …” att de ska acceptera att hon inte vill fortsätta sitt abonnemang, och de är så förstående. De ska så gärna hjälpa till. Bara hon betalar. Sedan får hon gå ur.

Det ironiska är att hennes abonnemang är avstängt. De har inte ens tillhandahållit den tjänst de kräver henne på betalning för.

Det kokar i mig.

”Det där är ren båg”, säger jag. ”Du har all rätt att bestrida.”

Jag förklarar svensk avtalsrätt. Att du inte har ingått ett avtal för att någon gömmer en text långt ner i en länk, utan det ska vara tydligt vad som gäller vid köpet. Att krav måste vara rimliga, beloppsmässigt och i övrigt, och att den som framställer ett anbud har en skyldighet att informera om avtalet på ett sådant sätt att det inte finns tveksamheter.

Man kan alltid bestrida, och då måste de bevisa skulden i domstol. De kan visserligen  påstå att texten ”förlängs automatiskt” betyder att de har rätt att fortsätta dra pengar, men hela den sida där hon fyllde i sin kreditkortsinformation är så flummigt formulerad och mångtydig att det finns många giltiga grunder för bestridan.

”Man bestrider orimliga och olagliga krav”, säger jag till henne. ”Man bestrider och skriver de fler brev bestrider man igen! Det värsta som kan hända är att de stämmer dig i domstol, och då hjälper jag dig. Skulle de helt mot alla odds vinna får du ytterligare en chans att betala. Det är först om du inte betalar då som du får en betalningsanmärkning. Du är helt säker idag.”

Jag berättar också att hennes bästa vän i sådana här lägen är Kronofogdemyndigheten. De befolkas generellt av trevliga människor som absolut inte vill att privatpersoner som försöker göra rätt för sig ska råka illa ut. Det är få som vet det, men man kan ringa och få stöd och hjälp även innan man hamnat där.

Men nu har hon betalat. Så jag säger att vi kan gå till Tingsrätten, men det blir svårt, eftersom be2 inte ens har en brevlåda i Sverige. ”Låt oss prata senare”, säger jag, och juli blir augusti, och vi åker på vinprovarsemester. Lisa åker på två veckors tjänsteresa med barngruppen hon jobbar med. Vi kommer hem.

Plötsligt ringer hon.

Hon har också kommit hem och hittat ett brev från Intrum Justitia. De hävdar att hon har en skuld till be2 på över femtonhundra kronor, och hotar med Kronofogden. Lisa är nu helt knäckt och nästan gråter i telefonen. Hon har ju betalat. Och nu har beloppet tydligen växt med ett par hundra kronor.

”Jag måste ha betalat för lite”, säger hon och darrar på rösten.

”Du skulle inte ha betalat alls!”

”Men de säger ju … det står ju här! Det står att jag måste betala igen! Det står om Kronofogden! Helena jag får flytta om jag blir prickad! Jag är jätterädd!”

”Nu lyssnar du på mig. Du betalar INTE ETT ÖRE till! Hör du det?!”

Jag förstår Lisa. Vi som vill göra rätt för oss är livrädda för de konsekvenser en betalningsanmärkning kan få. Jag hade själv inte koll på den här typen av regler tills jag råkade ut för en hyresvärd som skickade kravbrev till oss för den oss föregående hyresgästens illgärningar, och jag tvingades ta reda på vad som gäller. Jag var precis lika orolig.

Jag sa till henne att ringa Intrum. ”Det är ett stort företag”, sa jag. ”Det går att prata med dem. De vet vad som gäller.”

Där hade jag fullständigt fel. Hon ringde dem, och det fick konstiga svar, så jag ringde istället.

Jag började med att säga att kravet är olagligt, och att jag precis åtagit mig att vara hennes ombud i ärendet, och att jag avsåg inkomma med en skriftlig bestridan, men att jag behövde mer tid, eftersom jag har mycket att göra den kommande veckan, och Lisa precis sett deras krav, nyss hemkommen som hon var. Sedan ville jag ha en kontakt på en ansvarig hos Intrum, eftersom jag starkt ifrågasatte deras samarbete med ett företag som har bedrägeri som affärsidé.

Först fick jag ingetdera. Istället plockade hon upp be2:s formulering med de 14 dagarna – ni minns, sidan sexton av tjugoen sidor i texten i länken – och förklarade att har man klickat så har man. Bara så. Ett klick, någon helt annanstans, sedan är det kört.

Jag försökte först berätta att svensk avtalsrätt inte fungerar så. Att det inte var tydligt att det var ett abonnemang hon tecknade sig för. Att beloppet är orimligt högt och villkoren om oanmodad uppsägning är orimliga. Jag förklarade att det avsåg jag framföra i ett formellt och skriftligt bestridande, men trots alla mina ord deklarerade hon bestämt och i alltmer otrevlig ton att Lisa saknar rätt att bestrida, eftersom de skäl jag angivit inte är giltiga, och därför tänkte hon inte godkänna min begäran om mer tid. Det enda jag kunde göra var att skicka in papper på att Lisa betalt en del av beloppet, men hon var fortfarande skyldig mellanskillnaden.

Inte heller får jag prata med någon ansvarig, trots att jag ber flera gånger.  ”Vill du ha hjälp eller?!” snäser hon när jag insisterar.

Ja, hon ändrade sig till slut, när jag sa att hon inte hade rätt att neka Lisa hennes lagliga rätt att bestrida, och att det var meningslöst att vi fortsatte tjafsa på telefon. Men hade jag inte vetat vad jag skulle säga, och därmed kunnat sätta ner foten och stå på mig, hade det inte gått.

Vad gäller de ansvariga personerna och bestridandet ska det skickas till import@se.intrum.com, förklarade hon. Människorna bakom aliaset ”import” ska nämligen ha allt sånt. Och dem ska också kunna gå att prata med. Påstod hon. Jag har inte fått svar än, trots ett långt email där jag bad om konfirmation på mitt anstånd och en kommentar, så jag vet inte.

Det är illa att det finns blufföretag som livnär sig på att försöka lura av enskilda människor deras pengar. Men när etablerade svenska företag, som normalt företräder storföretag och förmodligen även myndigheter spelar med i deras bluff, och instruerar sin personal att ljuga utsatta och lurade medmänniskor rakt upp i ansiktet är det en helt ny situation.

Jag tänker polisanmäla be2 för bedrägeri enligt Brottsbalken 9 kap § 1 samt § 5. Om det har jag dock inte mycket hopp – jag är ingen expert på europeisk lag, men jag tror det blir svårt att nå dem härifrån.

Men jag avser även polisanmäla Intrum Justitia för bedrägeri enligt brottsbalken 9 kap § 1. De tar bluff-företagen till en helt ny nivå genom att ge legitimitet åt deras olagliga krav, och medvetet ljuga redan lurade människor att de inte har rätt att bestrida bluffkraven. Det är min slutsats att deras vilseledande om Lisas rätt att bestrida kraven är medveten.

Jag kommer att berätta hur det går.

Läs mer om be2.se hos Råd och rön: http://www.radron.se/Artiklar/Rekordmanga-klagar-pa-dejtingsajter/

Eller googla på be2 och scam.

Sprid gärna denna information till dina vänner:

  • håll er borta från be2.se! Rör dem inte med tång!
  • du har ALLTID rätt bestrida, om du anser att en räkning är ogiltig. Vet du inte hur man formulerar en bestridan, så ta hjälp!

Skicka dessutom gärna ett email till import@se.intrum.com och berätta vad du tycker om deras samarbete med be2.se.