Igår kommenterade någon under posten där jag skrev om att jag enligt somliga ”radikaliserats” att jag bara låtsades ha en gång varit ”på Israels sida”. Tidigare berättade en annan person att hen scrollat tillbaka till före 7 oktober 2023 och läst allt jag skrivit på FB (fatta vilken tid det måste ha tagit, för jag skriver ju flera inlägg per dag, normalt) och vederbörande hittade inga belägg för min ”vurm” för Israel. Alltså hade jag ljugit. Lite samma argumentation.
Jag hoppas de flesta av er har förstått vad jag egentligen framfört, men om inte:
Jag har aldrig skrivit att jag tidigare var ”på Israels sida”. Oavsett när i mitt liv du hade frågat mig hade jag, som jag tror de flesta svenskar, svarat ”på bådas”. Sidor har inget med saken att göra.
Det som ändrat sig är inte egentligen så mycket att jag hade fel om fakta förut, även om det hände, utan snarare att jag saknade en massa information, och detta föranledde mig att dra fel slutsatser. Vi som genomgått svensk grundskola har inte egentligen så mycket blivit lurade av kursplanerna som snuvade på sådant vi borde fått veta.
På ett högstadieprov i SO ställdes nyss frågan ”Vad är anledningen till konflikten mellan Israel och Palestina”, och svaret var ”Både judendom och islam har Jerusalem som huvudstad”. Liksom.
Och som jag skrivit många gånger: det är inte palestinier eller andra muslimer/kristna som fått mig att ändra mig utan de många underbara judar som stöttar ett fritt Palestina. Det känns i retrospekt som om de tog mig i hand och ledde mig till en helt ny sanning, och samtidigt gav de mig lov att tro på den utan att fördenskull känna att jag svek löftet jag gav till Anne Frank när jag som 12-åring läste hennes dagbok: ”Om detta händer igen kommer jag att stå upp för dig.”
Om dessa fantastiska människor kan stå emot hat från dem de känt hela sina liv kan jag leva med att nyssnazister och svärjevänner kallar mig ‘antisemit’.
Så vad gäller nissen som läst alla mina poster sedan 2,5 år: Han hade inte behövt göra det – han hade kunnat fråga mig. Jag hade kunnat säga det själv. Innan i somras har jag gissningsvis totalt under alla år av säkert tiotusentals poster skrivit kanske tio någonsin om Israel-Palestina. Och anledningen är förstås att jag inte hade något att tillföra, eftersom jag visste för lite, och en stor del av poängen med min vägg är att informera och resonera. Inte godhetssignalering.
Det var när jag började läsa på som allt ändrade sig.
Så många, flera i veckan sedan jag började skriva om konflikten, har skrivit till mig, både i kommentarer och via messenger, att ni gått samma väg som jag. En del har sagt att jag har hjälpt till, och det gör mig glad. Varje individ som kommer till nya insikter behövs. Det är val i år. Och för mig är detta faktiskt den fråga som kommer att avgöra var jag lägger min röst. Jag är fortfarande höger, men om jag inte ser ett skifte mot sanktioner mot Israel kommer jag för första gången någonsin att lägga min röst på ett annat parti än Moderaterna.
Israel har bara idag, sedan imorse, mördat 26 palestinier. Vi vet inte vilka de är, för Israel förbjuder fortfarande internationella journalister, och mördar lokala journalister, samtidigt som de anklagar i princip alla av dem som ännu överlevt för att vara terrorister i syfte att tysta palestiniernas berättelser.
De kommer undan med det för att vi tittar på och inte säger något.
Ett kafé i Tel Aviv förbjöds häromdagen av kommunen från att sälja merch med vattenmeloner, eftersom det ansågs såra folks känslor.
Om det får dig att rynka pannan och tänka WTF har du en intellektuell resa att göra. Vi är många som gjort den. Du behöver lära dig vad skolan aldrig berättade, och viss självomprogrammering behövs också.
Jag fick frågan igår hur jag tänker om krigen mellan Israel och Palestina på 60- och 70-talet, och mitt svar är ”inte alls”. Jag undviker medvetet alla diskussioner om vem som började och vem som erbjöds vad och sedan tackade nej, för det saknar relevans för de poänger jag försöker göra och leder bara vilse.
Det enda som spelar roll är hur det började och var vi är nu.
Och det började med att hundratusentals palestinier mördades och fördrevs från sina hem i en välplanerad etnisk rensning. När man väl dragit den slutsatsen blir allt annat irrelevant. Jag anser självklart att alla attacker på civila är förkastliga, och det gäller både på Västbanken och sjunde oktober och allt annat som skett. Men palestinierna som folk är inte ansvariga för vad andra palestinier gör. Det gäller massakern i Hebron och det gäller 7 oktober. Och det är märkligt att det är så lätt för många att anse att bosättarvåld inte är terrorism och att bara individerna är skyldiga, trots att Israel sanktionerar detta direkt och indirekt, men alla dåd på judar i Israel är varenda palestinier skyldig till. Inklusive Hebron för hundra år sedan.
I grund och botten har vi att göra med en ockupationsmakt och ett illegalt ockuperat folk. Allt börjar och slutar där. Det är därför jag så sällan diskuterar Hamas. De är inte problemet. De är ett symptom.
Jag känner att de som ivrigt försvarar Israels ”rätt” till Palestina egentligen saknar förmåga att överhuvudtaget se vad palestinierna gått igenom. Så jag vill att vi istället tänker oss Sverige under liknande förhållanden. Jag har gjort denna övning förut, men det var länge sedan och jag har fått många nya läsare.
Vi antar att Sverige är ockuperat av ett främmande land, precis som Palestina var under mandattiden mellan krigen. Vi vill bli fria. I Sverige i min analogi lever många muslimer, och de har flyttat hit för att ta över vårt land. Det vet några av oss, för de har skrivit ett avtal med vår ockupationsmakt där de krävt det. Men det finns inget Internet och ingen TV så många känner inte till det. Istället sprids rykten, en del korrekta, andra felaktiga.
Ibland blir det bråk mellan oss och ockupationsmakten, och då står muslimerna på deras sida mot oss. Folk dör i upplopp på båda sidor.
Några gånger genomför svenskar attacker mot muslimer för att försöka få dem att lämna landet. Attackerna är inte organiserade av den ledning vår ockupationsmakt tillåter oss att ha, men vi får alla skulden ändå. Särskilt när civila dör. Det heter att vi är terrorister som inte kan litas på. Det heter att vi hatar muslimer, trots att vi egentligen inte alls har något emot dem som personer – vi vill bara inte att de ska ta över vårt land eller sabotera vår frihetskamp.
Så kommer en dag när vår ockupationsmakt har insett att det är fel att ockupera andra länder, och lovar att dra sig tillbaka, och vi är lyckliga, för äntligen ska vi få vår efterlängtade frihet.
Då kräver muslimerna att få hela vårt land, och menar att vi kan flytta till Tyskland eller Finland istället, men de måste bo i just vårt land, för en del av deras förfäder var vikingar. Det var ju våra också, föralldel, men det har alla glömt.
Inte alla muslimer, men en majoritet. De som levat här länge blir många gånger förtvivlade, men de är i underläge.
I det här läget ställer jag mig inte frågan varför det skedde så många pogromer, utan varför de inte var fler. Återigen – detta är inget försvar, bara en reflektion.
Jag antar att palestinierna helt enkelt litade på att ockupationsmakten skulle ge dem deras land. För engelsmännen hade ju lovat dem landet också. De var rätt fula på det viset. Och palestinierna naiva.
Åter till analogin: FN gav mer än halva vårt land till muslimerna, trots att de bara var en tredjedel av befolkningen och nästan alla kommit de senaste årtiondena. Många bara de senaste åren. Och trots att de bara ägde sju procent av marken.
De visste att de skulle behöva ge medborgarskap till dem av oss som fortfarande bodde i ”deras” del, och de ville ha den mark vi ägde, och de hade en plan för det. Under det halvår som gick tills ockupationsmakten formellt dragit sig tillbaka och de kunde utropa sin islamistiska stat tågade de genom Värmland, Dalsland, Småland osv, från by till by och från gård till gård och mördade och fördrev alla invånare. När de kom till Vimmerby förgiftade de hela byn. I andra byar radade de upp alla och sköt dem. Ibland roade de sig med att våldta kvinnorna. En del körde de till Norge, och sa ”gå över gränsen eller dö”. Andra körde de till Blekinge. Hela Blekinge var till slut fullt av människor som levat i många generationer i Småland och vars hus de nu stulit.
”Det finns inget som heter svenskar!” sa de. ”Ni har ingen historia. Ni är bara ett folk som råkar vara här. Landet är vårt. Hela landet. Men vi tar denna del först.”
När deras nya land väl bildas har de blivit av med mer än hälften av alla svenskar i området, genom mord eller fördrivning.
Sedan gick årtiondena. En del svenskar begick terrordåd. Ibland startades krig, och efter varje krig slutade det med att muslimerna la under sig mer och mer mark, tills vi inte hade någon frihet kvar alls. Den lilla yta som var vår fyllde de med soldater, och sedan började de tillåta nya muslimer från världens alla hörn att flytta dit. Ty för att få rätt att leva i Sverige krävdes att du hade den religionen. Du kunde bo varsomhelst i världen, och bara du var muslim hade du rätt att flytta till det som fortfarande var kvar av Sverige och ringa på dörren till en familj och säga ”jag är muslim och härmed kräver jag ditt hus och dina saker, gå härifrån annars skjuter vi dig”, och peka på de muslimska soldaterna som står bredvid och flinar.
Hela omvärlden tittade på och suckade och skakade på huvudet, för det kunde ju alla se att svenskar var hemska människor som inte bara kunde acceptera att Sverige inte var vårt. Hur svårt ska det vara att acceptera att andra bor i ditt familjehem? Att din familjs mark och äppelträden din mormor planterade och den röda stuga du växte upp i i Katthult, Småland inte längre tillhör dig. Den tillhör nu en muslimsk familj. Deras barn gungar i gungan du älskade när du var liten.
Varje gång en svensk dödar en muslim straffas alla svenskar direkt eller indirekt. Varje gång en muslim dödar en svensk rycker alla på axlarna, och inget händer. Svenska barn fängslas och torteras. Muslimerna hånskrattar åt detta. Vi får skylla oss själva, för vi har uppfostrat våra barn att hata muslimer. Vi är rasister. Muslimhatare. Det är det som är problemet. Och omvärlden håller med. Muslimhatet bland svenskarna är verkligen fruktansvärt.
Inte alla utomlands. Inte ens alla muslimer. Många muslimer i andra länder är på vår sida. De tycker det som händer är hemskt. De får höra att de är självhatande muslimer, och deras vänner tar avstånd.
Så kommer till slut den dag när en grupp bestämmer sig för att attackera de muslimska baser som används för att göra räder in i Blekinge och mörda oss, ofta barn och gamla, och dessutom vill de ta så många muslimer tillfånga som möjligt för att kunna byta mot de svenskar som sitter i muslimska fängelser utan dom och torteras, och efter det har vi inga rättigheter kvar alls. Dag efter dag i två år bombas alla våra blekingska hem. Stora familjer dör ut. Och i Småland firar muslimerna. De dansar medan våra barn svälter ihjäl. De riggar kikare så att de kan se hur bomberna faller över oss.
Och världen är i princip överens. Svenskarna måste nu bort. ”Vi kan inte ha sådana grannar”, säger muslimerna, och sluter avtal med Sudan om att skicka dit oss. Bill Effing Clinton berättar att han hade minsann fixat en kanonbra fred en gång i tiden och den ville inte svenskarna ha så där ser ju alla att de får skylla sig själva. Case closed.
Men då händer något. Världens unga generation, som aldrig lärt sig hata svenskar och som ännu inte hunnit avtrubba sin empati inser vad som håller på att hända.
Och de reser sig och ropar NEJ.
Det tog mig femtionio av mina snart sextio år att inse ovanstånde.
Men världens 20-åringar är bättre än jag. Bättre än vi.
I grunden är det att utföra våldsdåd i syfte att sätta skräck i motståndare. Den ursprungliga terrorregimen var faktiskt franska revolutionens ledare.
För mig har ordet blivit ett av många jag undviker att använda, eftersom det har olika betydelser för olika människor. Som ”socialism” och ”islamism”.
Och det känns alltmer som om ordet kletas på allt rika, vita länder vill solka för att stoppa alla diskussioner.
Den senaste termen är ”narco terrorists”, som Marco Rubio et al kallar Venezuela för. Det är ett så klockrent exempel, för även OM vi köper in oss i påståendet att Venezuela faktiskt är ett land som satt i system att exportera knark till USA är det ju ändå inget TERRORDÅD. Syftet med knarkexport är förstås aldrig att ”sätta skräck”. Det handlar ju enbart om att tjäna pengar. Illa nog, men inte terrorism.
Någon anklagade mig häromdan för att ha sagt att Hamas inte är terrorister. Det är inte sant. Däremot har jag pekat på det skeva i att terrorstämpla Hamas och därmed indirekt Palestina, men låta Israel komma undan med ”de har kanske begått krigsbrott, men”.
Israelernas dåd mot palestinier är genomgående många, många gånger värre än något palestinier gjort mot israeler, oavsett vad vi mäter. Antal döda, antal fängslade oskyldiga, antal torterade, svält, våldtäkter, bomber, civila mål. Lägg till detta den etniska rensningen. Hur de år för år sedan januari 1948 fördrivit miljoner palestinier från sina hem, tills bara en liten, förtryckt skärva återstår.
Men av någon anledning har EU och en mängd andra länder enbart terrorstämplat Hamas, men låter Israel komma undan med ett ”aja baja”.
Som ni vet som följer mig är jag inte det minsta intresserad av att försvara Hamas. Jag pekar bara på det absurda hyckleriet.
Ordet ”terrorism” har inte bara förlorat sin betydelse. Det används för att slippa argumentera i sak. Istället för att försvara sitt agerande kan man bara svepande säga ”du försvarar terrorister om du inte är på min sida”, och sen är det bara att fortsätta bomba Gaza och venezuelanska fiskebåtar.
Jag har som ni kanske vet varit så knäckt sedan jag började inse vilken lögn jag levat i när det gäller Palestina. Jag visste om bosättningarna, sure, men jag rationaliserade bort dem. Jag trodde att även om Israel hade sina fel var det i stort sett ett land som övriga västländer, och jag trodde i min enfald att de inte egentligen ville ockupera Västbanken utan bara gjorde det för att kunna hindra terrordåd.
Länge var det Israels bästa bortförklaring. ”Vi vill inte egentligen, vi måste, så fort det går kommer vi att lämna området.” Idag säger de rakt ut ”there will never be a Palestinian state” och i högt tempo trasar de sönder alla möjligheter för Palestina att bli fritt genom mord, fördrivning, fler illegala bosättningar, och de gör det hånskrattande. För hur vidrigt detta land än beter sig går det alltid att anklaga alla inklusive Ms Rachel som bryr sig om det palestinska folket för att vara antisemiter. Och en stor grupp i Väst håller med. Senast imorse såg jag någon hävda att konflikten beror på att palestinierna är islamister. Mmm.
Men nu när jag insett vad Israel gjort mot det palestinska folket sedan 1947 finns liksom ingen väg tillbaka. Nu när jag insett att alla som hela tiden sagt att Israel inte alls bara försvarar sig utan faktiskt har som mål att etniskt rensa hela området på palestinier hade rätt är det en tröst att läsa judar som Phil Rockstroh, och många andra, som ser vad jag ser.
Och inse att jag fortfarande kan beundra och älska det judiska folket samtidigt som jag med emfas kräver sanktioner av Israel till den dag IDF och bosättarna helt lämnat Palestina och det palestinska folket har samma rättigheter som samtliga andra folk.
FNs deklaration av mänskliga rättigheter klubbades 1948, mitt under Nakba, den fruktansvärda etniska rensningen av hundratusentals oskyldiga palestinier. Nedan de första tio artiklarna. Israel som illegal ockupationsmakt bryter mot varenda en utom fyran.
Article I All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.
Article 2 Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status. Furthermore, no distinction shall be made on the basis of the political, jurisdictional or international status of the country or territory to which a person belongs, whether it be independent, trust, non-self-governing or under any other limitation of sovereignty.
Article 3 Everyone has the right to life, liberty and the security of person.
Article 4 No one shall be held in slavery or servitude; slavery and the slave trade shall be prohibited in all their forms.
Article 5 No one shall be subjected to torture or to cruel, inhuman or degrading treatment or punishment.
Article 6 Everyone has the right to recognition everywhere as a person before the law.
Article 7 All are equal before the law and are entitled without any discrimination to equal protection of the law. All are entitled to equal protection against any discrimination in violation of this Declaration and against any incitement to such discrimination.
Article 8 Everyone has the right to an effective remedy by the competent national tribunals for acts violating the fundamental rights granted him by the constitution or by law.
Article 9 No one shall be subjected to arbitrary arrest, detention or exile.
Article 10 Everyone is entitled in full equality to a fair and public hearing by an independent and impartial tribunal, in the determination of his rights and obligations and of any criminal charge against him
EDIT: Någon har påpekat att kartan kan ses som en vilja att utplåna Israel. Jag såg den inte så, utan mer hur palestinierna minns sitt land innan den etniska rensningen 1948, när så många av dem miste sina liv och hem. De flesta palestinier vet att de aldrig kommer att få tillbaka de egendomar som stals från deras familjer. Men det betyder inte att de inte har rätt att längta tillbaka.
1948 var inte länge sedan. Jag växte upp med min mormors minnen från 10-talet och framåt, och det har förstås även min generation palestinier gjort. Om något hade hänt i Sverige efter andra världskriget och mer än halva Sverige hade överlämnats till ett folk vars mål var att fördriva så många som möjligt av oss svenskar från vårt hemland hade vi förstås också haft rätt till våra minnen från tiden när vi var ett land.
Jag var djupt troende kristen från det jag var liten tills jag var runt 35. Då bestämde jag mig för att jag tror på Gud, Karma och på en mening med livet och vår tillvaro som inte är slumpmässig, men jag tror inte att Jesus var guds son, avlad av den helige ande.
Så jag är religiös, men min religion har inget namn. Jag ville ge det som bakgrund. Jag följer därför inte någon religiös skrift, men jag hittar inspiration i både gamla och nya testamentet, och i buddhism och hinduism. #yoga #meditation
Din religion är bra om den ger tröst och hopp och mening och får dig att leva ett altruistiskt liv.
Din religion är dålig om den förtrycker och skapar osunda samhällsstrukturer. Om du lever för en gud som är hård och befallande. Om du tror på sådant som är dåligt för dig eller din omgivning, t ex genom att inte acceptera andras livsstilar.
Typ albinon i Da Vinci-koden. Eller religiösa terrorister.
Det Sveriges alla muslimhatare, eller ”Islamkritiker”, inte har förstått är att den onda guden liksom den goda guden kan tillhöra vilken som helst av de tre abrahamitiska religionerna. För dem är Allah aldrig tröst och omtanke, utan alltid krigisk, förtryckande och full av hat. De verkar aldrig ha träffat en muslim vars religion gör hen trygg. De har sällan koll på hur mycket givande koranen förespråkar. Ivrigt paste:ar de in koranens värsta citat, utan sammanhang.
I princip allt det de hatar med islam finns i sitt ursprung i Gamla Testamentet, och har använts av utövare av alla tre religionerna. Stening av otrogna, månggifte, kvinnoförtryck, uppmaningar att döda, HBTQ-motstånd. Till och med slaveri.
”Men slöjan …”
Sett en staty av Jungru Maria? Sett en nunna? Besökt en katolsk eller ortodox kyrka? Direktivet att klä sig modest kommer från den tiden. Det är bara det att troende muslimer i regel utövar det mer konsekvent än troende kristna. Ortodoxa judinnor och Amish täcker också håret. Här bar vi hucklen fram till början av nittonhundratalet, och någon form av huvudduk är såvitt jag vet en del av alla svenska folkdräkter.
Frågan vi ska ställa oss när vi kritiserar religion är ju istället huruvida en persons tillämpning av sin religion är sund.
Mår du bra av sin tro? Är den bra för familjen och för barnen att växa upp i? Får den dig att fatta sunda beslut för dig själv och din omgivning?
I så fall: grattis, vilken den än är!
Men nej.
Typ: – Islam hatar homosexuella! – Det finns massor av muslimer som tagit ställning för gay rights. – Då¨är de inte riktiga muslimer!
”Troende muslimer följer sharia istället för svensk lag!” deklarerade någon nyss.
Alltså.
Människor följer sitt lands lagar av två skäl. Man sympatiserar med dem och/eller man vill inte uppleva konsekvenserna.
Så det finns lagar vi gillar: jag har ingen lust att döda någon och hade inte gjort det även om det inte varit lag.
Det finns de vi är neutrala till: deklarationen ska vara inne i tid – jag deklarerar för att jag inte vill få böter, men för mig hade tidpunkten lika gärna kunnat vara en annan.
Och så finns det lagar många inte gillar, men de följer dem för de vill inte ta konsekvenserrna. Fortkörning är ett vanligt exempel.
Svensk lag och sharia har förstås ett stort överlapp, dvs man får inte stjäla eller döda med mera, och sedan finns lagar som bara är svenska – fortkörningslagar återfinns liksom inte i koranen – och så finns lagar som bara är sharia, som gåvor till fattiga, inte betala ränta, inte äta viss mat, bön, testamenten.
Det är ett venn-diagram, uppenbarligen.
Men det finns ingen svensk lag som den som lever efter sharia inte kan följa, med lite vilja. Och omvänt.
”Dual loyalty” är en antisemitisk myt som bygger på att judar inte skulle vara lojala mot sitt hemland, utan mot Israel och/eller judendomen.
Ingen grupp människor retar upp så många svenskar så mycket som ”islamister”. Det är lite unikt för oss svenskar, och jag tror det hänger ihop med oviljan att kallas rasist och bli anmäld för hets mot folkgrupp. ”Islamist” har många gånger blivit en omskrivning för ”muslim”.
”Jag pratar inte om muslimer! Jag pratar om islamister!”
Genom att säga så kategoriserar man sig själv som ”islamkritiker”. Och då går man liksom säker.
Hatgruppen ”Stoppa Islamiseringen Av Sverige” på Facebook har nästan 34 000 medlemmar. Där delas inte bara muslimhat, utan även Trump-propaganda, ofta från Runar Sögaard, och filmsnuttar på någon svart person som gör något någonstans i världen, följt av grovt rasistiska kommentarer. Men det är förstås hatet mot muslimer som är mest centralt. Som när en kvinna i hijab dristar sig till att baka en kaka i TV4.
Och hat som enligt min mening kan kategoriseras som hets mot folkgrupp sprids till andra fb-grupper med mindre radikala medlemmar. Och så fort någon påpekar att det som skrivs faktiskt är brottsligt blir svaret att lagen inte gäller, eftersom den syftar på ”islamister” och inte muslimer.
Här ett exempel från gruppen Politisk Allmändebatt – PolAD.
Bilden, som jag inte vill publicera här, har jag anmält till både Facebook och administratörerna utan framgång, och den är ett bra exempel på hur muslimhatarna envist menar att deras uppenbara hets mot folkgrupp inte gäller, för personen är en ”islamist”, inte en ”muslim”.
En islamist är definitionsmässigt en person som förespråkar politisk islam, typiskt genom att vilja göra det regelverk som går under begreppet ”sharia” till lag.
En av de mest välciterade opinionsundersökningar i detta härad som gjorts är den nu tolv år gamla Pew-undersökningen. Den används för att visa hur många islamister det finns i olika länder.
Och många menar att när människor från länder med höga procenttal flyttar till Sverige kommer de att vilja införa muslimska lagar. Och genom hög invandring och ivrigt barnafödande kan detta enligt dessa konspirationsteoretiker bli möjligt närsomhelst. Men siffrorna inkluderar dels dem som bara vill införa eller behålla sharialagar för muslimer, men inte andra, och även dem som vill ha sharialagar för mjuka frågor, som arv och äktenskap, men som ändå inte vill straffa konvertiter eller hugga handen av tjuvar. Att därför dra slutsatsen att till exempel nästan alla pakistanier som flyttar till Sverige vill byta ut svensk lag mot sharia är ett påstående helt utan täckning.
Så vilka är de svenska islamisterna?
Sveriges muslimer är nästan alla invandrare eller barn till invandrare. Vår muslimska befolkning innan 1980 var blygsam, och antalet konvertiter är litet. Grovt räknat har en miljon invånare muslimska rötter, men bara en halv miljon räknar sig själva som muslimer. Av dessa är 230 000 medlemmar i något samfund.
Men bara 90 000 har enligt SOM-institutet besökt en moské senaste året.
Om vi definierar ”islamister” som de som vill införa sharia i någon form i Sverige är det rimligtvis i den gruppen vi bör leta. Det handlar om muslimer som inte dricker alkohol, ber fem gånger om dagen, fastar med mera. De som vill införa sharia borde återfinnas bland dem.
Men det finns idag ingen anledning att tro att dessa max nittiotusen personer verkligen vill att även icke-muslimer ska följa muslimsk lag, eller att de för den delen vill införa handavhuggningar för stöld och bestraffa konvertiter. Inte ens om de blev erbjudna detta på en bricka. Med tanke på att inte ens muslimer i muslimska länder vill detta känns det inte troligt. Däremot vill de absolut att det ska vara lättare att leva enligt sharia i Sverige för den som väljer det.
Kan vi kalla dessa människor ”islamister”? Eller är de bara troende som vill utöva sin tro utan krångel?
Det spelar stor roll. För om vi bestämmer oss för att de är ”islamister” hamnar de i den kategori som en rätt stor del av svenska folket öppet hatar. Och kommer undan med, eftersom islamister inte är en skyddad folkgrupp. Och då måste vi fråga oss hur sunt det är att så många hatar dem som bara vill bli lämnade ifred.
Om vi däremot bestämmer oss för att bara den som aktivt verkar för att straffet för stöld i Sverige ska vara handavhuggning ska kallas islamist ställer jag mig väldigt tveksam till var alla dessa individer finns. Jag har aldrig hört någon säga så.
”Jo, men de visar sig ju inte nu. De bidar sin tid. Och muslimska brödraskapet …”
I undersökningen ställdes frågan om kvinnor bör få välja om de ska bära hijab eller ej, och bortsett från Sub-Sahara svarade en klar majoritet ja.
Det om något visar ju att världens muslimer inte är särskilt intresserade av att tvinga sina medmänniskor att leva enligt sina lagar.
Så nästa gång någon säger ”jag har inget emot muslimer, men jag hatar islamister”, kläm lite på dem. Be dem precisera. För om islamist bara är en omskrivning för ”religiös muslim som vill utöva sin tro ifred” är uttrycket rasistiskt och faktiskt hets mot folkgrupp. Men om islamist istället betyder ”person som jobbar aktivt för att sharia ska bli lag i Sverige”: fråga var den personen finns.
Vi minns alla hur diskussionerna gick för fem-sex år sedan, när ISIS var alltings centrum. Terror kom från muslimer, hette det. Det fanns ingen kristen terror. Koncept som hjärntvätt och radikalisering satt tätt ihop med islamistisk terror, och alla vi som försökte säga att bara för att islam just då var motiveringen bakom kriget och dåden fanns det inget som sa att inte samma sak skulle kunna hända kristna, buddhister eller what not. Vi pekade på tidigare terrorister som saknat religiös koppling, som separatiströrelser eller politiska extremister.
Men nej. ”Relativisering!” Jag vet inte hur många gånger jag fick det ordet slängt till mig när jag framförde att terror alltid funnits bland andra än muslimer.
Well. Nu ser vi kristen terror. Alla stollar som är beredda att slåss för Trump är säkert inte religiösa, men de flesta är det. De hetsas av vissa präster och predikanter, medan andra dämpar eller står på andra sidan, precis som för sex år sedan, när vissa imamer uppviglade och andra satte sig emot.
”Men trumpterroristerna har inte eldat folk i burar!”
Nej. De har inte hunnit dit, och de kommer inte att göra det heller, för USA är inte i samma situation av inre kaos som Syrien, Iran och Irak var. Men hade de haft möjlighet hade några av dem hängt Mike Pence och dödat Nancy Pelosi, och förmodligen resten av de kongressledamöter de anser vara fiender. Anledningen till att inte USA kommer att gå Levantens öde till mötes är enbart att man har bättre struktur.
Detta är kristen terror.
Den är lika äcklig som den muslimska terror som grundades i Levanten då, den har samma komponenter av religiös motivation, vilja till makt, motstånd mot befintliga politiska ledare, och där finns grupper av rasister, psykopater med sjuka fantasier och också breda grupper supportrar som egentligen inte gillar våldet, men tolererar det för Sakens skull. Där finns radikalisering av människor som tidigare varit politiskt ointresserade och religiöst måttliga, som Ashli Babbitt. Där finns koordinering från dem med militär eller polisiär bakgrund. Trots att landets styrande i huvudsak följer den egna religionen finns en vilja att föra in långt mer av Guds ord genom att tillsätta tokreligiösa på viktiga poster och ändra lagar och helst förbjuda andra religioner och riva deras monument.
Detta är kristen terror.
Men till skillnad från då kommer inte kristna världen över att avkrävas avståndstagande. Vi kommer inte att se hashtaggen #NotAllChristians eller hålla långa diskussioner om skulden hos de kristna som inte tar ställning. Inga opinionsundersökningar kommer att göras i Västvärlden för att se hur många kristna som vill se ett styre där Guds ord återspeglas i lagen.
Varför?
Och om du tänker svara att ”men syftet med ISIS var att skapa en religiöst grundad stat, och det gäller inte här” – då har du inte lyssnat på de trumpsupportrar som i varje intervju motiverar sin kärlek till Trump med att han är Guds utvalde. Då har du inte läst alla bibelcitat hans närmaste hela tiden twittrar ut. Då har du inte lyssnat på de religiösa ledare som skriker ut att Trump är den ledare Gud satt till makten.
Många vill gärna tro att kristendomen har en inneboende godhet som islam saknar, men sanningen är att bådas religiösa skrifter innehåller både uppmaningar till strid och till fred.
Det handlar om var man läser, hur man tolkar det man läser och vad man vill hitta.
Jag kan förstå dem som vill inrätta samhället efter sin religions regelverk. Om man tror benhårt att gud kommer att straffa dem som inte lever efter en viss lag är det förstås naturligt och rent av omtänksamt att vilja säkerställa att alla gör så, men detta måste normalt stävjas. Ett samhälle som sätter en guds vilja före medborgarnas hamnar alltid fel, förr eller senare.
Guds vilja styrde i Sverige liksom i övriga världen för inte länge sedan, men vi har tagit oss ur det bit för bit, och vi ska inte tillbaka.
Det pratas mycket om islamister. Så fort en muslim får det minsta makt måste det utrönas huruvida hen någon gång sagt något som kan tyda på att hen anser att guds lag ska råda över människornas. Med viss rätt. Vi vill som sagt inte ha människor i ledande ställning som till exempel strävar efter att återinföra kroppsstraff.
Men det är problematiskt när muslimer som aldrig uttalat något som tyder på att de har en sådan agenda ändå förväntas bevisa att de lagt de så att säga stolliga bitarna av sin religiositet bakom sig, medan vi har en helt annan inställning till kristna företrädare. Muslimer är på något sätt islamister med ett frågetecken efter tills de visat att de inte är det, och även då fortsätter misstankarna pyra – uttalanden vrids och vänds på i jakt på bevis för att man har en dold och ondskefull agenda.
Kristna är istället ”normala” tills de motbevisat det. I vår riksdag sitter minst en kristen kreationist. Förmodligen finns fler. Men ingen argumenterar runt att deras agenda är att förbjuda homosexualitet, återinföra kroppsstraff eller bestraffa hädelse och sex utanför äktenskapet, trots att allt detta även ingår i kristendomen. Det finns inte ens ett ord som motsvarar ”islamist”.
Trump har utsett Matthew Whitaker till vad som i Sverige motsvaras av justitieminister. Whitaker anser att inga domare bör utses som inte är troende kristna. Vad jag sett har det inte ens nämnts i svenska medier.
Tänk om en justitieminister sagt: ”Alla domare i detta land måste vara troende muslimer, för annars kan man inte döma rätt.” Låt det sjunka in.
Jag förespråkar inte att vi ska möta religiösa förtroendevalda med skepsis. Inte alls. Men vi behöver applicera samma standard på alla oavsett religion.
Dvs man har sunda värderingar tills annat bevisats.
Icke-handhälsningar och samvetsfrihet för abortmotståndare är två frågor som sitter hårt ihop i mitt huvud.
Här är de gemensamma nämnarna:
1. Det handlar om djupt religiösa personers val.
2. Valet påverkar deras yrkesutövning, men de vill att samhället ska acceptera deras val och låta dem jobba.
3. Valet upplevs irrationellt och stötande för oss andra.
4. Många drar långtgående slutsatser om dem utifrån deras val, och de utsätts för massor av hat.
När något är komplicerat är det bra att börja med att bena ut vad som är självklart.
För mig är det självklart så att om du inte vill anpassa dig efter rådande norm får du stå konsekvenserna. Dvs du kan inte ha en kundnära roll om du inte handhälsar och du kan inte kräva att få jobba som barnmorska om du inte vill utföra aborter.
Men detta sagt behöver vi inte gå över ån för att sätta upp hinder för dessa religiösa personer bara för att jävlas. Ge barnmorskan en roll med sämre lön och möjligheter att avancera om det går, och låt ickehandhälsarna jobba borta från kunderna.
Religion är komplicerat. Religiös övertygelse får människor att välja sådant som inte är rationellt för den som inte är religiös. Religiös övertygelse genomsyrar värderingar och klibbar ihop sig med människans övriga egenskaper på ett sätt som gör det svårt för den ickereligiösa att förhålla sig. Många säger ”jag hatar inte muslimer, bara islam”, men någonstans blir det samma sak. På samma sätt säger den som hatar abortmotståndare att det är motståndet den är ute efter, inte personerna, men ändå blir det sällan så. Det märkte jag när jag tog diskussionen om samvetsfrihet.
Vi måste sluta vara så förbannat snäva i vår tolerans av andra människors livsval. Debatten är så svartvit.
”Handhälsningar” handlar om att inte beröra människor av andra könet om man inte är familj eller det är nödvändigt. Detta är ett religiöst påbud. Det går inte att dra någonsomhelst annan slutsats av den som följer det påbudet än att den är religiös. Alla övriga egenskaper vi pådyvlar personen är gissningar.
Sedan kan man förstås anta att den muslim som är religiös nog att följa detta påbud förmodligen även följer andra påbud. Den dricker förmodligen inte alkohol. Den ber förmodligen fem gånger om dagen, och den har förmodligen köpt in sig i tesen att kvinnor och män ska leva efter olika regler.
Precis som vi kan dra exakt samma slutsats av det faktum att om någon är Jehovas vittne har den också en syn på kvinnor som underordnade män, med andra rättigheter och skyldigheter än män. Faktum är att alla bokstavstroende från abrahamitiska religioner (judendom, kristendom och islam) har ungefär samma grundläggande bild på könsroller. Och den bilden kan man absolut ha synpunkter på – även jag har det – men då ska de synpunkterna gälla samtliga och inte bara muslimer.
Så många är så ivriga att dissekrera muslimers syn på kvinnor. Jag ser absolut ingen diskutera katolikers syn på kvinnor. Ändå är de ungefär lika många i Sverige, katolikerna och muslimerna. En bokstavstroende katolik och en bokstavstroende muslim har som sagt give or take samma syn på könsrollerna. Denna syn ska absolut ifrågasättas eftersom varje människa som vill ställa olika krav på män och kvinnor enligt mig tänker fel, men den har sällan något med förakt att göra, utan med en konservativ syn på familj, samhälle, ansvar och omsorg.
Vi säger inte att det faktum att någon inte tar emot blod eller vägrar använda preventivmedel eller ha sex före äktenskapet är ett bevis på att den är för ett patriarkaliskt samhälle, och då ska vi inte heller säga att det faktum att någon inte berör någon av andra könet betyder det, bara för att det går att observera ett samband.
De är helt enkelt olika konsekvenser av en djup religiositet.
A ger inte B.
A och B är konsekvenser av C.
A = patriarkalisk syn på samhället
B = ickeberöring av andra könet
C = bokstavstroende
Vi går helt vilse om vi börjar hävda att icke-handhälsningar är ett uttryck för förakt eller förtryck.
Återigen: Jag anser inte att vi ska ändra någon lag. Jag anser dock att vi ska sluta vara så fruktansvärt hånfulla och hatiska mot dem som valt att leva enligt andra religiösa regler än vi.
Debatten idag är inte nyanserad, rättvis eller konsekvent på någon fläck.
Ena sidan hatar muslimer – i alla fall de som är religiösa.
Andra sidan hatar abortmotståndare.
Båda är apförbannade på dem som är beredda att ge minsta lilla frikort till den hatade kategorin.
Icke-handhälsningar och samvetsfrihet för abortmotståndare är två frågor som sitter hårt ihop i mitt huvud.
Trotz allt 